9789113019246

Är Kay Scarpetta nästa namn att skrivas in i bårhusliggaren?

FLER BÖCKER I POCKET!

Rättsläkaren Kay Scarpetta och förre FBI-profileraren Benton Wesley kallas till Rom för att hjälpa den italienska polisen vid utredningen av ett sällsynt brutalt mord. Den döda är en sextonårig amerikansk tennisstjärna.

Patricia Cornwell är föregångaren i den rättsmedicinska deckargenren, där mördaren avslöjas med hjälp av DNA-teknik och moderna medicinska metoder – och hos Cornwell inte minst tack vare huvudpersonen Kay Scarpettas skarpa hjärna. Patricia Cornwell är fortfarande en av genrens främsta med sammanlagt 23 böcker bakom sig.

De dödas bok är den femtonde i ordningen om Scarpetta. www.patriciacornwell.com

Man finner inte många spår efter gärningsmannen, men de som finns leder till Bari, till Venedig, till Irak och till ett litet barn som påträffats vid kusten i South Carolina, i närheten av Scarpettas nya laboratorium. Flera liknande mord följer och hon ställs inför sin största utmaning hittills i arbetet med att lösa fallen.

I De dödas bok möter vi alla de välbekanta karaktärerna runt Kay Scarpetta: kriminalkommissarie Pete Marino, Lucy, Scarpettas älskade systerdotter, och den lojala sekreteraren Rose. Men även nya, mindre behagliga personer dyker upp: den manodepressiva psykiatern dr Self, som närs av ett obetvingligt hat mot Scarpetta, en kuslig begravningsentreprenör vid namn Lucious Meddick och slutligen Shandy Snook, en grotesk femme fatale som lyckats förvrida huvudet på den annars så trofaste Marino. www.norstedts.se I S B N 9 78 -9 1 - 1 -3 0 1 924 - 6

Författarfoto Debra Gingrich. © 2007 CEI Enterprises, Inc. Omslagsform © www.blacksheep-uk.com

O_De dödas bok_svensk.indd 1

09-02-12 19.50.53

Patricia Cornwell

◆

De dödas bok Översättning Eva Larsson

Av samma författare Böckerna om Kay Scarpetta: Den osynlige Indicier Allt som återstår Kuslig likhet Kroppsspråk Offer utan namn Dunkla vatten Dödlig smitta Eldens öga Mörkrets makt Sista utvägen Flyg fula fluga Dödligt spår Rovdjuret Övrig utgivning: Getingboet Fula fiskar Porträtt av en mördare Farligt fiske

isbn 978-91-1-301924-6 © Cornwell Enterprises, Inc. 2007 Norstedts, Stockholm 2009 Originalets titel: Book of the Dead Omslag: Blacksheep Design Tryckt hos WS Bookwell, Finland 2009 *** Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

Kapitel 1

T

io dagar senare, fredagen den 27 april, på eftermiddagen.

Inne i en virtual reality-studio satt tolv av Italiens mest framträdande brottsbekämpare och politiker, vilkas namn rättsläkare Kay Scarpetta hade vissa svårigheter att lära sig. Virtual reality (vr) är en datorsimulerad värld som en användare kan påverka och interagera med. De enda närvarande som inte var av italiensk härkomst var hon själv och rättspsykiatern Benton Wesley. De deltog som konsulter åt en internationell undersökningsgrupp som var en del av ENFSI – ett nätverk av europeiska rättsmedicinska institut.

Anledningen till mötet var att den italienska regeringen befann sig i en mycket brydsam situation.

Nio dagar tidigare hade den amerikanska tennisstjärnan Drew Martin mördats under en semester i Italien. Hennes nakna och illa tilltygade kropp hade påträffats nära Piazza Navona i hjärtat av antikens Rom. Händelsen hade väckt internationell uppmärksamhet och nya detaljer kring sextonåringens liv kablades hela tiden ut via tv. Textremsan under tv-bilden upprepade ihärdigt kommentarer från nyhetsankare och experter. ”Doktor Scarpetta, det tycks råda en viss förvirring så låt oss klara ut begreppen. Enligt er uppfattning avled Drew Martin mellan två och tre på eftermiddagen”, sa kommissarie Ottorino Poma, rättsläkare vid militärpolisen och ledare för undersökningen. ”Det är inget jag har påstått”, sa hon och kände att hennes tålamod började tryta. ”Det är ju vad ni själv har sagt.”

Han såg sammanbiten ut. ”Jag är säker på att det var ni. Allde17

les nyss talade ni om att maginnehållet och alkoholnivån i blodet skulle indikera att hon dog bara några timmar efter att hon lämnat sina vänner.” ”Jag har aldrig hävdat att hon dog mellan två och tre. Det är ni som hela tiden upprepar detta, kommissarie Poma.”

Redan i unga år hade han gjort sig känd, och hans rykte var inte enbart positivt. Scarpetta hade träffat honom första gången två år tidigare. Det var på ENFSI:s årliga möte i Haag, där man lite ironiskt talade om honom som en fåfäng intrigmakare som hade synpunkter på det mesta. Han var tilldragande på ett storslaget sätt, en välklädd kvinnornas man. För dagen bar han en midnattsblå uniform försedd med breda galoner i rött och gradbeteckningar i glänsande silver. Hans svarta läderstövlar var omsorgsfullt putsade, och när han gjorde entré den morgonen hade han burit en rödrandig slängkappa.

Från sin plats iakttog han Scarpetta och släppte henne bara för några korta sekunder med blicken. Till höger om honom satt Benton Wesley som mest förhöll sig tyst. Samtliga bar vr-glasögon som var anslutna till ett system för brottsplatsanalys, en lysande innovation som utvecklats för praktisk användning av den italienska polisens kriminaltekniska enhet och som hade väckt avund runt om i världen. ”Vi kanske behöver gå igenom alltsammans på nytt så att jag kan klargöra min uppfattning”, sa Scarpetta till kommissarie Poma. Han satt med hakan stödd mot handen som om de hade ett intimt samtal över ett glas vin. ”Om flickan blev dödad mellan två och tre på eftermiddagen och hennes kropp återfanns vid halvniotiden följande morgon, skulle det innebära att hon varit död i minst sjutton timmar. Detta är någonting som inte har bekräftats av vare sig blånader på grund av blodansamling, likstelhet eller kroppstemperatur.”

En stor tredimensionell bild av en lerig byggarbetsplats var projicerad på väggen, och Scarpetta använde en laserpekare för att visa på olika detaljer. Genom glasögonen upplevde deltagarna det som om de själva stod mitt i bilden omgivna av entreprenadmaskiner 18

och rester av byggmaterial och betraktade Drew Martins illa sargade kropp. Den röda punkten från laserpekaren följde hennes vänstra axel, bakdel och ben ner till den bara foten. Den högra stjärthalvan var bortsliten tillsammans med en del av låret. Det såg ut som om hon hade blivit attackerad av en haj. ”Lividiteten …”, började Scarpetta. ”Jag ber återigen om ursäkt. Min engelska är inte så bra som er så jag är inte säker på det där ordet”, sa kommissarie Poma. ”Jag använde det tidigare.” ”Jag var inte säker på det då heller.”

Alla utom tolken skrattade. Scarpetta och hon var de enda kvinnorna bland de närvarande och ingen av dem var road av kommissariens skämt. Det var däremot männen, med undantag av Benton som inte hade dragit på munnen på hela dagen. ”Kan ni översätta ordet till italienska?” frågade Poma. ”Hur skulle det vara med språket som talades i antikens Rom?” sa Scarpetta. ”Latin. Eftersom mycket av den medicinska terminologin består av latin.” Hon undvek att låta överlägsen men uttryckte sig klart och bestämt eftersom hon visste att han talade engelska när det passade honom.

Han påminde om Zorro när han stirrade på henne genom sina vr-glasögon. ”Jag föredrar italienska”, sa han, ”jag var aldrig särskilt bra i latin.” ”Då använder vi båda. På italienska motsvarar livido latinets livor, som betyder blånad och morte latinets mortis, som betyder dödens.

Livor mortis betecknar de missfärgningar som blodansamlingar ger upphov till efter att hjärtat slutat pumpa.” ”Det är till stor hjälp när ni talar italienska, och det gör ni ju så bra”, sa han.

Det tänkte hon inte göra trots att hon faktiskt talade tillräckligt bra italienska för att kunna göra det här. Hon föredrog engelska i professionella sammanhang därför att nyanserna annars kunde gå förlorade, och dessutom återgav tolken allting ord för ord. Språksvårigheterna och stressen, det politiska spelet och kommissarie 19

Pomas oförsonlighet och märkvärdigt ålderdomliga arbetssätt riskerade att omöjliggöra utredningen. Men mest förbryllande var ändå mördarens beteende som var det mest udda de hade upplevt.

Också de kriminaltekniska resultaten ifrågasattes, eftersom de få fakta teknikerna fått fram verkade leda dem på fel spår och få dem att dra felaktiga slutsatser. Det gav Scarpetta anledning att påminna både sig själv och andra om att vetenskapligt framtagna bevis alltid var sanna och värda att följa upp.

Kommissarie Poma verkade inte dela den uppfattningen eller låtsades åtminstone inte göra det. Det var svårt att ta honom på allvar när han påstod att Drews döda kropp inte var samarbetsvillig utan bara motsträvig, som om han och den döda hade en pågående diskussion. Han ansåg att obduktionen visade en sak och att alkoholen i blodet och maginnehållet visade en annan. Trots att alkoholnivån och maginnehållet motsade Scarpettas teori, var hon ändå överens med honom om att det skulle tillmätas stor betydelse. ”Sanningen ligger i det som Drew åt och drack.” Han upprepade det han så lidelsefullt hävdat första gången han tog till orda under mötet. ”Ja, ett slags sanning finns där. Men inte den som ni tror”, sa Scarpetta vänligt. ”Det ni hävdar som sanning är en feltolkning.” ”Jag trodde att vi hade klarat av det här”, sa Benton från sin plats i dunklet. ”Jag tycker att doktor Scarpetta redan har klargjort det hela.”

Alla glasögon inklusive kommissarie Pomas riktades mot honom. ”Jag är ledsen om jag tråkar ut er med min granskning av fakta, doktor Wesley, men vi måste få det här att gå ihop. Så ni måste hjälpa mig. Den 17 april åt Drew en mycket enkel lasagne och till det drack hon fyra glas dålig Chianti. Detta skedde på en trattoria nära Spanska trappan mellan klockan halv tolv och halv ett på dagen. Restaurangen besöks mest av turister. Hon betalade notan och gick därifrån tillsammans med två vänner. Vid Piazza di Spagna skildes hon från sina vänner efter att ha kommit överens med dem om att de skulle träffas igen en timme senare vid Piazza Navona.

20

Hon kom aldrig dit. Så mycket vet vi, men vad som sen hände är höljt i dunkel.” Hans kraftiga vr-glasögon riktades först mot Scarpetta, sedan vände han sig i stolen och började tala till dem som satt bakom honom. ”Oklarheten förstärks av att vår högt ärade kollega från USA nu menar att Drew inte dog strax efter lunchen eller ens samma dag.” ”Det har jag menat hela tiden och jag ska än en gång förklara varför, eftersom ni är så tveksam”, sa Scarpetta. ”Vi måste komma vidare”, sa Benton.

Men det var inte möjligt eftersom kommissarie Poma betraktades som en auktoritet och åtnjöt en sådan respekt i Italien att han oemotsagd kunde hävda i stort sett vad som helst. I pressen kallades han Roms Sherlock Holmes, trots att han egentligen var läkare och inte polis. Men alla, inklusive chefen för karabinjärerna som satt längst bak och lyssnade, tycktes ha glömt bort det. ”Under normala omständigheter”, sa Scarpetta, ”skulle Drew ha smält den mat hon åt till lunch, och alkoholnivån i blodet skulle vara väsentligt lägre än den som uppmättes i samband med obduktionen. Så ni har rätt, kommissarie Poma, maginnehållet och blodproverna visar att hon borde ha dött omedelbart efter lunchen. Men blånader och likstelhet visar, ganska klart vill jag tillägga, att hon dog mellan tolv och femton timmar efter måltiden på trattorian.

Och det är dessa dödstecken som vi bör gå efter.” ”Så nu är vi alltså tillbaka till lividiteten”, sa han och suckade, ”det där ordet som jag har så svårt med. Ni kanske vill vara vänlig och förklara det igen eftersom jag inte tycks kunna följa era resonemang om det som hände med kroppen efter döden. Man skulle kunna tro att vi är nån sorts arkeologer som gräver bland ruiner.” Poma stödde hakan mot handen igen. ”Lividitet, blånader och missfärgningar av kroppen efter döden är alltihop samma sak. När man dör och blodcirkulationen upphör söker sig blodet, beroende på gravitationen, till de små blodkärlen i de delar av kroppen som ligger lägst. Det påminner om när bottensatsen sjunker i en flaska.” Hon kände Bentons blick, men vågade 21

inte möta den eftersom hon visste att han var mycket irriterad. ”Var vänlig och fortsätt”, sa Poma och gjorde flera understrykningar på sin skrivskiva. ”Om en död kropp ligger i samma ställning tillräckligt länge efter dödsögonblicket kommer blodet att ansamlas i enlighet med kroppsställningen. Det är ett dödstecken som kallas livor mortis”, sa Scarpetta. ”När processen är över har de delar av kroppen som vilar mot ytor eller är åtsnörda färgats purpurröda med inslag av vitbleka mönster. Kan vi få upp den bilden från obduktionen, tack?” Hon tittade i listan på podiet. ”Nummer tjugoett.”

Bilden av Drews kropp på stålbordet i bårhuset på Tor Vergata University fyllde väggen. Hon låg på mage. Scarpetta lät laserpekarens röda punkt vandra över missfärgningarna på ryggen. De ohyggliga skador som bildade mörka röda kratrar återstod att kommentera. ”Kan vi återvända till fotografiet som visar hur hon placeras i en liksäck”, sa Scarpetta.

En tredimensionell bild av byggplatsen kom åter upp på väggen, men denna gång syntes också utredare i vita Tyvekoveraller, handskar och skoskydd placera Drews mjuka kropp i en stor svart plastsäck, medan andra höll upp oanvända säckar för att hindra åskådare och fotografer från att se vad som försiggick. ”Jämför den här bilden med den ni nyss såg. Vid obduktionen var missfärgningen fullt utvecklad, medan den här befinner sig i begynnelsestadiet”, sa Scarpetta och förde den röda punkten över rodnaderna på Drews rygg. ”Detsamma gäller likstelheten.” ”Ni utesluter att likstelheten kan ha uppstått omedelbart efter dödsögonblicket genom så kallad likspasm, som kan uppstå efter häftiga muskelrörelser innan döden inträdde. Hon kanske ansträngde sig till det yttersta när hon kämpade med mördaren. Den aspekten har ni inte berört?” Poma gjorde ytterligare understrykningar på skrivskivan. ”Det finns ingen anledning för oss att dra in ett sånt specialfall i våra resonemang”, sa Scarpetta. Undrar vilka hugskott du kommer 22

att lansera härnäst, var hon frestad att fråga. ”Oavsett om hon ansträngde sig våldsamt innan hon dog eller ej så vet vi att hon inte var helt likstel när hon påträffades, så hon kan inte ha drabbats av likspasmer …” ”Såvida inte stelheten kom och gick.” ”Det är inte möjligt, eftersom hon var helt stel när hon obducerades. Rigor kommer inte och går för att sedan komma igen.”

Tolken dolde ett leende när hon återgav det på italienska, och flera av åhörarna skrattade högt. ”Ni kan se här” – Scarpetta pekade på Drews kropp när den lyftes upp på en bår – ”att hennes muskler ännu inte har stelnat. Hon verkar nästan helt rörlig. Jag uppskattar att hon hade varit död mindre än sex timmar när hon påträffades, förmodligen avsevärt mindre.” ”Ni är ju ett världsnamn inom området. Hur kan det komma sig att era uppgifter är så vaga?” ”Därför att ingen av oss vet var hon har varit, vilka temperaturer eller andra omständigheter som har rått innan hon dumpades på byggarbetsplatsen. Därför kan dödstecken som temperatur, likstelhet och fläckar på kroppen variera stort mellan olika fall och individer.” ”Så ni menar att det på grund av kroppens status är omöjligt att hon kan ha mördats strax efter att hon åt lunch med sina vänner, eller när hon senare ensam var på väg till Piazza Navona för att träffa dem?” ”Jag tror inte att det kan ha gått till så.” ”Då får jag än en gång ställa frågan hur ni förklarar den osmälta maten i magsäcken och den höga alkoholhalten i blodet? Tyder inte det på att hon dog strax efter att hon ätit lunch och inte femton, sexton timmar senare?” ”Det är fullt möjligt att hon strax efter att ha skilts från sina vänner fortsatte att dricka och att hennes matsmältning upphörde på grund av den skräck och stress hon känt.” ”Verkligen, ni menar att hon tillbringade så mycket som tio, tolv, kanske femton timmar med mördaren och att de drack tillsammans?”

23

”Han kan ha tvingat henne att dricka, dels för att hålla henne bedövad, dels för att lättare kunna kontrollera henne.” ”Så han tvingade i henne alkohol, hela eftermiddagen, hela natten och långt fram på morgonen medan hon var så skräckslagen att hennes matsmältning inte fungerade. Är det vad ni vill att vi ska tro på?” ”Jag har sett exempel på sånt tidigare”, sa Scarpetta.

Bilden på väggen föreställde byggarbetsplatsen efter mörkrets inbrott.

Affärer, pizzerior och restauranger runt omkring är upplysta och till trängsel fyllda med folk. Bilar och skotrar står parkerade utefter gatorna och på trottoarerna. Dånet från trafiken, ljudet av fotsteg och röster fyller studion.

Plötsligt slocknar ljusen i fönstren och tystnaden breder ut sig.

Så hörs ljudet av en bil och sedan syns konturerna av en fyradörrars svart Lancia som parkerar vid hörnet av Via di Pasquino och Via dell’Anima.

Dörren öppnas på förarsidan och en animerad figur kliver ut. Det är en man klädd i grått. Hans ansikte och händer är också gråa och saknar konturer. Den självklara invändningen från de närvarande är att man saknar närmare uppgifter om mannen, såsom ålder, ras och andra fysiska kännetecken. För enkelhetens skull antas det vara fråga om en man. Den grå figuren öppnar luckan till bagageutrymmet och lyfter ut en kropp som är insvept i ett blått tygstycke med inslag av rött, guld och grönt. ”Tyget som hon var insvept i innehåller silkesfibrer. Ett stort antal fanns på kroppen och på marken under den”, sa kommissarie Poma. ”Fibrerna fanns över hela kroppen, i håret och på händer och fötter. Ett stort antal hade också fastnat i hennes sår. Hon var alltså insvept i tyget från topp till tå, så det måste vara fråga om ett stort tygstycke tillverkat av silke i flera starka färger. Kanske ett lakan, kanske ett draperi … ” 24

”Och vad är er poäng?” ”Det finns två. Den ena är att vi inte utan vidare ska utgå ifrån att det var ett tygstycke, utan hålla den frågan öppen. Det kan å andra sidan vara nåt som var hämtat från den miljö han levde i eller där han hade sitt arbete. Det kan också komma från den plats där han höll henne fången.” ”Ja, ja.” Poma hade glasögonen riktade mot bilden som fyllde väggen. ”Vi vet också att mattfibrer vi har funnit är av samma typ som fibrerna i den matta som täckte bagageutrymmet i en Lancia av 2005 års modell. Den hade setts lämna det aktuella området vid sextiden på eftermiddagen. En kvinna som bodde i en lägenhet nära byggplatsen blev väckt av att hennes katt började … Vad heter det nu igen?” ”Jama?” föreslog översättaren. ”Hon gick upp för att se till katten. När hon råkade titta ut genom fönstret såg hon en mörk lyxbil sakta köra ut från byggarbetsplatsen. Den tog sedan till höger på den enkelriktade dell’Anima.

Kan vi gå vidare nu?”

Animationen på väggen går igång. Den grå mannen lyfter ut kroppen ur bagageutrymmet. Han bär sedan den döda, som påminner om ett färggrant bylte, fram till en aluminiumbrygga som är avspärrad med ett rep. Han kliver över det och fortsätter fram till en träplanka som leder ner till byggplatsen. Där placerar han kroppen på marken bredvid plankan, hukar sig ner och drar bort tyget kring Drew Martins nakna kropp. Den sista scenen är ingen animation utan ett tredimensionellt foto. Man kan tydligt se det bekanta ansiktet och de svåra skadorna på hennes slanka, vältränade kropp.

Den grå mannen viker ihop det färgrika tygstycket, återvänder till bilen och kör sedan lugnt därifrån. ”Vi antar att han bar kroppen i stället för att släpa den”, sa kommissarie Poma. ”Eftersom fibrer bara har återfunnits på kroppen och på marken där kroppen har legat indikerar det, utan att fullt ut bevisa något, att kroppen inte kan ha släpats. Låt mig påminna om att den här scenen har kompletterats med hjälp av vårt karterings25

system som bygger på lasermätningar. Det betyder att perspektiven och placering av kroppen är exakta. Människor eller objekt som inte blivit inlagda i systemet som bilder eller videoclips, som i det här fallet mördaren och hans bil, är animerade.” ”Hur mycket vägde hon?” frågade inrikesministern som satt i raden längst bak.

Scarpetta svarade att Drew Martin vägde 130 pounds vilket motsvarar cirka 60 kilo. ”Mördaren måste därför ha varit tämligen stark”, tillade hon.

De återgick till animationen som visade byggplatsen i tidigt morgonljus medan regnet öste ner. Fönstren i de omgivande husen var svarta, affärerna var stängda och trafiken var helt stilla. Ljudet från en motorcykel hördes allt starkare och en röd Ducati dök upp på Via di Pasquino. Föraren, som var animerad, var iförd regnkläder och en hjälm med ett visir som täckte hela ansiktet. Han svängde till höger in på dell’Anima och stannade plötsligt. Motorcykeln välte och slog i asfalten med en kraftig smäll. Motorn stannade. Den överraskade föraren klev över motorcykeln och gick upp på aluminiumbryggan. Läderstövlarna dunkade högt mot metallen och den döda kroppen på marken verkade ännu mer skräckinjagande än förut eftersom den var tydligt avbildad med hjälp av ett tredimensionellt foto jämfört med den stela animerade motorcyklisten. ”Klockan var nästan halv nio och vädret var som ni kan se grått och regnigt”, sa kommissarie Poma. ”Kan vi övergå till scenbild fjorton, den med professor Fioranis undersökning. Doktor Scarpetta, ni kanske också vill undersöka kroppen. Vår vän professorn är tyvärr förhindrad att närvara eftersom, kan ni tänka er, han är i Vatikanen på grund av att en kardinal har avlidit.”

Benton stirrade på bilden bakom henne och hon kände hur mellangärdet snördes samman av obehag över att behöva se honom så olycklig att han inte ens ägnade henne en blick.

Nya bilder, videoupptagningar i 3-D fyllde väggen. Blåljus från polisbilar virvlar runt och en midnattsblå brottsplatsvan från militärpolisen finns på plats.

26

Ytterligare karabinjärer håller vakt runt om och civilklädda utredare rör sig inom det bevakade området, samlar in bevis och fotograferar. Kameror klickar, och sorlet från åskådare på gatorna bredvid börjar höras tillsammans med det dova smattret från en polishelikopters rotorblad. Professorn, den mest ansedda rättsläkaren i Rom, gick omkring i en smutsig vit Tyvekoverall. I närbild syntes att han var koncentrerad på Drews kropp. Allt var så verklighetstroget sett genom vr-glasögonen att det blev en bisarr upplevelse.

Scarpetta kände det som om hon kunde röra vid den döda kroppen med de gapande, jordiga såren. Allt blänkte i regnet och slingor av flickans hår var fastsmetade i ansiktet. Ögonen var tätt slutna och huden under ögonlocken buktade ut. ”Doktor Scarpetta”, sa kommissarie Poma. ”Ni kanske vill undersöka henne och berätta för oss vad ni ser. Ni har givetvis tagit del av professor Fioranis rapport. Men när ni nu med hjälp av vårt vrsystem befinner er mitt på den tredimensionellt avbildade fyndplatsen och har kroppen framför er, vore vi tacksamma om vi kunde få veta vad ni anser. Vi har inget emot om ni har en annan mening än professorn.”

Som ansågs lika ofelbar som den påve han balsamerat ett antal år tidigare.

Den röda punkten rörde sig när Scarpetta började förklara: ”Först kroppens läge. Hon ligger på vänster sida med händerna under hakan och med lätt böjda ben. En kroppsställning som är noga övervägd. Doktor Wesley?” Hon vände sig mot Benton som hade sina tjocka glasögon riktade mot väggen bakom henne. ”Det vore intressant att få höra er åsikt.” ”Placeringen är avsiktlig, det är mördaren som har lagt henne i den ställningen.” ”Det ser ut som om hon ber”, sa polischefen. ”Vilken tro bekände hon sig till?” frågade biträdande chefen för säkerhetspolisen.

En svärm av frågor och kommentarer kom från de församlade i den svagt upplysta studion.

27

”Hon var romersk katolik.” ”Efter vad jag förstår var hon inte utövande katolik.” ”Nej, hon var nog inte särskilt aktiv.” ”Kan det finnas en religiös koppling?” ”Ja, det undrar jag också. Byggarbetsplatsen ligger ju alldeles intill Sant’ Agnese in Agone.” ”För er som inte tillhör de invigda”, sa kommissarie Poma och tittade på Benton, ”så kan jag nämna att Sankta Agnes var en martyr som torterades och mördades därför att hon vägrade gifta sig med en hedning som jag.”

Det hördes spridda skratt. I den diskussion som följde, om huruvida mordet på Drew hade religiösa förtecken, hävdade Benton att så inte var fallet. ”Det handlar om sexuell förnedring”, sa han. ”Hon lämnades naken på en öppen plats alldeles intill det ställe där hon och hennes vänner gjort upp om att träffas. Mördaren ville att hon skulle upptäckas och chockera dem som fann henne. Religion hade ingenting med saken att göra, det var helt sexuellt betingat.” ”Trots att vi inte kan konstatera några tecken på våldtäkt?” sa chefen för militärpolisens kriminaltekniska laboratorium.

Han fortsatte, vänd mot tolken, med att påpeka att mördaren inte lämnat efter sig vare sig sperma, blod eller saliv såvida det inte blivit bortspolat av regnet. Däremot hade DNA från två olika källor säkrats från hudfragment som fanns under hennes fingernaglar. DNAprofilerna visade sig, åtminstone så här långt, vara oanvändbara eftersom italiensk lag inte tillåter att DNA tas från brottslingar då det anses strida mot individens medborgerliga rättigheter. De enda uppgifter som kan registreras är vad man kan utvinna av bevismaterial som individen varit i kontakt med. ”Så här i landet finns inga register att söka i”, tillade Poma. ”Allt vi kan säga om det DNA som säkrats från offrets nagelskrap är att det inte matchar något som finns i databaser utanför Italien, inklusive USA.” ”Jag antar att ni har försäkrat er om att DNA-proverna härstammar från vita europeiska män”, sa Benton.

28

”Ja”, svarade laboratoriechefen. ”Doktor Scarpetta”, sa kommissarie Poma. ”Vill ni fortsätta?” ”Kan jag få upp bild tjugosex?” sa hon. ”Det här är en närbild av skadorna på baksidan av kroppen tagen medan den låg på marken.”

Den stora bildskärmen på väggen fylldes av bilden. Två mörkröda kratrar med ojämna kanter syntes, och den röda laserpunkten rörde sig längs de två jättelika såren. De täckte hela den del av kroppen där höger stjärthalva suttit och en del av höger lår. ”Våldet mot kroppen har utförts med ett skarpt eggverktyg, antagligen tandat, vilket gjort det möjligt för mördaren att såga sig igenom musklerna rakt ner till benet”, sa hon. ”Skadorna har åstadkommits efter att offret gett upp andan, och sårytan har sedan gulnat där vävnaden avlägsnats, vilket brukar vara fallet.” ”Stympningen av den döda kroppen utesluter att hon utsatts för tortyr, åtminstone tortyr med kniv”, tillade Benton. ”Vad skulle annars vara anledningen, om hon inte blev torterad?” frågade Poma och de två männen stirrade fientligt på varandra. ”Varför skulle nån annars utsätta en människa för ett sånt våld, om det inte är fråga om en sadistisk handling? Kan ni förklara det för oss, doktor Wesley, ni som har så stor erfarenhet av liknande fall och har varit en sån framstående profilerare vid FBI?” ”Nej”, sa Benton kort. Han uppfattade hänvisningen till FBI som en avsiktlig förolämpning. ”Jag har sett vanställda lik förut, men ingenting i närheten av det här. Särskilt det han gjorde med hennes ögon.” ”Han tryckte ut ögongloberna och fyllde ögonhålorna med sand, sen slöt han ögonen på henne och limmade fast ögonlocken.” Scarpetta använde på nytt laserpekaren för att beskriva det som hänt och Benton kände ett ökande obehag. Allt som hade med det här fallet att göra gjorde honom både skrämd och fascinerad. Vad ville mördaren säga? Han hade upplevt liknande fall och ansåg därför inte att kommissarie Pomas teorier var alltför långsökta.

29

”I det antika Grekland fanns en kampsport som hette pankration.

Ni har kanske hört talas om den”, sa kommissarie Poma till åhörarna. ”I den sporten var nästan allt tillåtet och det var inte ovanligt att man tryckte ut ögonen och sen knivhögg eller ströp motståndaren.

Drew fick ögonen uttryckta och hon blev strypt.”

Chefen för militärpolisen, en general, ställde via tolken en fråga till Benton. ”Det kanske finns en koppling till pankration? Kanske var det nåt som fanns i mördarens medvetande när han tryckte ut hennes ögon och ströp henne?” ”Det tror jag inte”, sa Benton. ”Vad finns det då för förklaring?” frågade generalen som liksom kommissarie Poma bar en anslående uniform. Den var om möjligt ännu mer utsmyckad med ornament och gradbeteckningar i silver på uniformsjackans krage och ärmar. ”Förklaringen har med förövarens psyke att göra”, sa Benton. ”Han kanske har inspirerats av nyhetssändningar”, sa generalen. ”Skildringar av tortyr när dödspatruller i Irak drar ut tänder och sticker ut ögonen på folk.” ”Som jag ser det bär mördaren det här inom sig och är inte påverkad av yttre stimuli. Vi kan få en glimt av hans inre värld genom att studera det han gjorde med hennes kropp”, sa Benton. ”Det är bara spekulationer”, sa kommissarie Poma. ”Det är psykologiska insikter förvärvade genom mångårigt arbete med våldsbrottslingar”, sa Benton. ”Men det är vad er intuition säger er.” ”Vi bortser från vår intuition på egen risk”, sa Benton. ”Kan vi få en bild från obduktionen som visar framsidan av kroppen under ytbesiktningen?” sa Scarpetta. ”En närbild på halsen.”

Hon bläddrade i listan på podiet. ”Nummer tjugo.”

En tredimensionell bild fyllde den stora skärmen på väggen. Den föreställde Drews kropp på ett rostfritt obduktionsbord. Huden och håret hade tvättats och var fortfarande vått. ”Om ni tittar här”, sa Scarpetta och pekade på halsen, ”kan ni se horisontella märken efter nån typ av snara.” Hon pekade på framsi30

dan av halsen. Innan hon hann fortsätta blev hon avbruten av chefen för Roms turiststyrelse. ”Efter att hon hade dött tryckte han ut hennes ögon”, sa han. ”Inte innan, det är viktigt.” ”Ja”, svarade Scarpetta. ”Enligt de rapporter jag har granskat verkar de enda skador som har åsamkats offret före dödsögonblicket vara tryckskador runt fotlederna och blånader runt halsen som uppstod när hon ströps. Kan jag få upp nummer trettioåtta som visar halsen efter obduktion.”

Hon inväntade bilden. På en skärbräda syntes struphuvudet tillsammans med blodig vävnad, bland annat tungan.

Scarpetta fortsatte: ”Skadorna på mjukdelar, underliggande muskler och på tungbenet visar tydligt att de har åstadkommits medan hon fortfarande levde.” ”Blödningar i ögonen?” ”Vi vet inte om också ögonhinnorna hade blött”, sa Scarpetta. ”Ögonen är ju borta. Men av rapporterna kan man sluta sig till att det förekommit blödningar i både ögonlock och resten av ansiktet.” ”Har ni nånsin i er yrkeskarriär träffat på nåt som liknar det han gjorde med hennes ögon?” ”Jag har sett offer som fått ögonen utstuckna, men jag har aldrig vare sig sett eller hört talas om en mördare som sen har fyllt ögonhålorna med sand och satt fast ögonlocken med lim som har visat sig innehålla cyanoacrylate.” ”Superlim”, sa kommissarie Poma. ”Jag är mycket intresserad av sanden”, sa hon. ”Det verkar inte som om den kommer från de närmaste omgivningarna. Mest intressant är att undersökning av den i svepelektronmikroskåp och spektrometer visar på förekomster av krutstänk – bly, antimon och barium.” ”Helt klart kommer inte sanden från stränder häromkring”, sa Poma. ”Såvida inte folk skjuter varann utan att vi vet om det.”

Yttrandet väckte munterhet i rummet.

31

”Sand från Ostia, sydväst om Rom, innehåller basalt och en del andra vulkaniska mineraler”, sa Scarpetta. ”Jag antar att ni allihop har fått ut en spektralanalys av sanden som återfanns på den döda kroppen och en liknande analys av sand från stränderna vid Ostia.”

Ljudet från prassel med papper hördes runt om i studion och små läslampor tändes. ”Båda proverna har analyserats med hjälp av Ramanspektroskopi och vi har använt laser för att belysa proverna. Som ni kan se har sanden från Ostia en annan ljusspridning än sanden som fanns i Drew Martins ögon. Man skulle kunna kalla det ett annat fingeravtryck. Analys i ett svepelektronmikroskop ger oss en bild av sandkornens mikrostruktur, en bild som skapas av återstrålningen från den elektronstråle som riktats mot sandkornet och där de olika ämnena ger olika kontrast beroende på atomnummer. De krutpartiklar vi talade om förut syns då också på bilden.” ”Stränderna kring Ostia är mycket populära turistmål”, påpekade kommissarie Poma. ”Fast kanske inte så här års, för både lokalbefolkningen och turisterna brukar vänta tills det blir lite varmare. De brukar komma under senare delen av maj eller i början av juni. Sen brukar romarna trängas där eftersom stränderna bara ligger trettio till fyrtio minuters bilresa från staden. Men det där är inget för mig,” sa han, som om någon hade frågat efter hans personliga åsikt om Ostias stränder. ”Jag tycker att den svarta sanden på stränderna är motbjudande och skulle aldrig bada där nere.” ”Det viktiga nu är att ta reda på varifrån sanden kommer, vilket verkar vara ett mysterium”, sa Benton. Det var sent på eftermiddagen och de församlade började bli rastlösa. ”Varför sand över huvud taget? Valet av sand – just den här typen – måste betyda nåt för mördaren. Kanske vill han tala om för oss var Drew mördades, var han kommer ifrån eller var han brukar hålla till?” ”Ja, ja”, sa Poma med en antydan till otålighet i rösten. ”Det mördaren gjorde med ögonen och de fruktansvärda skador han tillfogade henne betyder nåt för honom. Tack och lov så har de här 32

detaljerna ännu inte kommit ut. Medierna känner inte till särskilt mycket, så om det sker nåt liknande så vet vi i alla fall att det inte är fråga om en copycat.”

33

Är Kay Scarpetta nästa namn att skrivas in i bårhusliggaren?

FLER BÖCKER I POCKET!

Rättsläkaren Kay Scarpetta och förre FBI-profileraren Benton Wesley kallas till Rom för att hjälpa den italienska polisen vid utredningen av ett sällsynt brutalt mord. Den döda är en sextonårig amerikansk tennisstjärna.

Patricia Cornwell är föregångaren i den rättsmedicinska deckargenren, där mördaren avslöjas med hjälp av DNA-teknik och moderna medicinska metoder – och hos Cornwell inte minst tack vare huvudpersonen Kay Scarpettas skarpa hjärna. Patricia Cornwell är fortfarande en av genrens främsta med sammanlagt 23 böcker bakom sig.

De dödas bok är den femtonde i ordningen om Scarpetta. www.patriciacornwell.com

Man finner inte många spår efter gärningsmannen, men de som finns leder till Bari, till Venedig, till Irak och till ett litet barn som påträffats vid kusten i South Carolina, i närheten av Scarpettas nya laboratorium. Flera liknande mord följer och hon ställs inför sin största utmaning hittills i arbetet med att lösa fallen.

I De dödas bok möter vi alla de välbekanta karaktärerna runt Kay Scarpetta: kriminalkommissarie Pete Marino, Lucy, Scarpettas älskade systerdotter, och den lojala sekreteraren Rose. Men även nya, mindre behagliga personer dyker upp: den manodepressiva psykiatern dr Self, som närs av ett obetvingligt hat mot Scarpetta, en kuslig begravningsentreprenör vid namn Lucious Meddick och slutligen Shandy Snook, en grotesk femme fatale som lyckats förvrida huvudet på den annars så trofaste Marino. www.norstedts.se I S B N 9 78 -9 1 - 1 -3 0 1 924 - 6

Författarfoto Debra Gingrich. © 2007 CEI Enterprises, Inc. Omslagsform © www.blacksheep-uk.com

O_De dödas bok_svensk.indd 1

09-02-12 19.50.53