PROLOG
Alla man lämnar efter sig
E
n händelse hemsöker och plågar mig. När jag lämnade en sårad eller skadad man, med förevändningen att jag måste passa en deadline. Det var i östra Kongo. Tiotusentals Rwanda flyktingar på tysta barfötter marscherade hemåt igen, medan granaterna smällde på avstånd. Den stora återvändarström men tog alla med överraskning. Vi journalister försökte ta oss förbi strömmen som fyllde den smala grusvägen till bredden, för att hinna över gränsen till Rwanda för att få hem vår story. Jag hade just halat upp ytterligare en frilansfotograf på flaket till vår hyrda pickup, som tog bilder på de täta leden av flyktingar. Då sprang en man ikapp bilen, bärande på ett bylte där bara ett par fötter stack ut ur en filt. – Hjälp! Ta oss över gränsen! 3
Chauffören, en rwandier, protesterade; jag får inte ta upp liftare! – Vi måste skynda oss! Gränsen stänger, sa en annan jour nalist. Kör! Jag, som hyrare av bilen, tvekade men fattade beslutet: – Tyvärr! Röda Korset är på väg, ni får inte plats! Fotografen jag just plockat upp tittade på mig, ryckte på axlarna och sa bara: – Det är ditt beslut. Ett beslut som plågat mig i mer än tio år. Jag fick hem nyheten, men vet inte ens hur stor uppmärk samhet den fick i Sverige. Eller hur det gick för den sjuke eller skadade mannen – ett enda öde bland hundratusen i samma flyktingström. S Men ropen på hjälp har ekat under alla år i Afrika; som i södra Sudan där en svår torka tog tusentals liv. Där en mor stapplat fram över torra slätter med sitt barn på ryggen för att nå en plats där nödhjälpen fällts i balar från flygplan. – Hjälp mig, kraxar hon fram. Jag stöttar henne medan hon lossar sitt barn ur filten. Ett barn som varit dött i flera timmar. Jag lämnar henne men berättar om hennes öde i en nyhetsrapport – en bland många. De två barnsoldaterna i Liberia får jag hjälp med att hala ut ur en gränd i Monrovia, och mot varsin Coca-Cola berät 4 känslor gräver inga gravar
tar de två tolvåringarna hur de dödat, lemlästat och varit drogade i många år. Nu träffar de en främling och berättar motvilligt om vad de gjort. En främling som befriar sitt samvete genom att ge dem en varsin tia innan han skickar ut dem i hopplöshetens gränd igen. En story. En bland så många där jag bara kommit och gått. Studerat likens skador, flyktingarnas umbäranden och barn som bara har ett par timmar kvar att leva. Journalistikens regler. S Utan att överdriva har jag säkert sett fler än 40 000 döda människor. Ingen av dem dog en naturlig död. Blodiga, lem lästade, ihjälsvultna, drunknade och ruttnande lik – hela och i delar. Och sett ännu fler som var på väg att dö. Eller var det 44 000? Dödsöden som var och en hamras in som en nubb tills spikhuvudena bildar ett svartmatt pansar som de matta blod spåren inte syns emot. Ett pansar som skyddar mot yttre intryck och som sam tidigt bevarar och skyddar det normala. Känsligheten som bultar innanför behöver kapseln av ett hårt skal. Vara normal. Känna normalt. Och vilken normal männi ska kan relatera till tiotusentals lik som samtliga har lämnat ett luktspår och ett ärr på näthinnan? alla man lämnar efter sig 5
Och så händer det. Inte ett nytt lik, inte ett förväntat eller oförväntat våldsdåd. Bara ett enda människoöde. Som letar sig in mellan de täta raderna av platta nubb huvuden och borrar in en osäkerhetens nål. S Av en händelse träffade jag en fotograf som var med och jagade prinsessan Diana i tunneln den ödesdigra natten i Paris 1997 då hennes bil demolerades mot en betongpelare. Hans bilder hade just återpublicerats i samband med den brittiska undersökningen av en eventuell konspiration. Det hände ingenting nyhetsmässigt just då, berättade han. – Vi var rätt sysslolösa, så vi bestämde oss att bevaka Diana. Hon bestämde sig för att undvika oss – hon förlorade. – Förlorade? undrar jag. – Bestämde sig? Det var väl snarare en full chaufför i så fall som fattade beslutet? – Hon kunde spelets regler, svarar han. Vi gjorde vårt jobb och hon valde att försöka smita. Det gick inte. – Hon förlorade, säger han och rycker på axlarna, jag har inget dåligt samvete. Journalistikens regler. Det plågar mig. Men känslor gräver inga gravar.
6 känslor gräver inga gravar
del 1
Ett litet grÜnklätt land
7
Folkmordet i Rwanda Rwanda är ett litet land i centrala Afrika vid ekvatorn, Mille Collines, ”de tusen kullarnas land”, där kaffebönor varit den dominerande exportprodukten. De dominerande folkslagen är majoriteten Hutu och mino riteten Tutsi, som båda migrerade in i Rwanda på 1100-talet. Motsättningar har alltid funnits, i konkurrens om odlingsoch boskapsmark. Men motsättningarna eskalerade under den belgiska kolonialiseringen och uppmuntrades av kolonialher rarna. Tutsier gavs ledande poster och hutuer utnyttjades som bil lig arbetskraft. I slutet av 1980-talet bildades den extrema hutumilisen Interahamwe, som föraktade den moderata huturegeringen för dess tolerans mot den hatade tutsiminoriteten. Likt nazisterna infiltrererade och övertog Interhamwe många nyckelpositioner i Rwanda, och bedrev en omfattande och utstuderad hatpropaganda mot tutsier, bl.a. genom radio, i skolor och i kyrkor. När folkmordet bröt ut i april 1994 dödades omkring 1 mil jon människor under 100 dagar, de flesta tutsier; men också många av de moderata hutuledarna. Även presidenten misstänks ha dödats av Interahamwe. Folkmordet stoppades av tutsistyrkor som levt i exil och tränats militärt i grannlandet Uganda sedan 1960-talet, då de fördrevs från Rwanda. Två miljoner hutuer flydde Rwanda undan repressalier, men de flesta har nu återvänt. ”Aldrig mer”, förkunnade världssamfundet när Rwanda räknades in i nutidshistoriens värsta övergrepp vid sidan av judeutrotningen i Nazityskland och Röda Khemerernas folk mord i Kambodja.
8 känslor gräver inga gravar
k apitel 1
Vi var alla tillsammans
N
ågra av de mest omtänksamma och vänliga personer jag träffat har varit folkmördare. Som Ernest som i ett enda hugg med sin panga svepte av bananstocken som handlöst föll till marken. Och räckte mig en klase med ett brett leende. Sedan visade han vägen genom skogen till den skola där det fanns en överlevare som vandrade bland tusentals döda. Alla massakrerade. Barn. Kvinnor. Gamlingar. Ernest hade dödat flera av dem. S
9
Folkmordet i Rwanda kan bara jämföras med Nazityskland i sin effektivitet att döda. En miljon människor slaktades under 100 dagar. Det betyder 10 000 om dagen. Varje dag i 100 dagar. I ett litet land, stort som Småland med en befolkning lika stor som Sverige. Men det betyder inte att en militär styrka om tiotusen man dödade varsin människa om dagen. Det betyder att sex miljoner människor – vanliga bybor, grannar, forna vänner – jagade en annan bybo, granne eller vän för att slå ihjäl denne med en spade, en panga (machete), en hacka eller annat. Och det krävs många spadar för att slå ihjäl en människa. Det gör man inte varje dag. Det kanske man gör en gång under dessa 100 dagar. Eller två. Eller fyra. Poängen är att nästan alla hutu-rwandier deltog i folkmor det på tutsi-rwandier. Annars hade det inte gått att genom föra. S Startskottet kom i april 1994 när den moderate hutu presidenten återvände i flyg från ett försoningsmöte med tutsiledare i exil. När presidentplanet gick in för landning i Rwandas huvudstad Kigali sköts en luftvärnsraket mot planet som exploderade i luften. En timme senare startade folkmordet. 10 känslor gräver inga gravar
Den förhärskande uppfattningen och misstanken är att den extrema hutumilisen, känd under namnet Interahamwe, djupt ogillade presidentens lama försök till försoning med en hatad minoritet. Och offrade honom för att få en ursäkt att göra upp med samma minoritet på sitt eget sätt. I månader innan hade hatbudskapet inte bara smugits ut, utan trumpetats ut i radiosändningar med budskapet ”döda kackerlackorna”, i kyrkor där präster predikade ”utrota kackerlackorna”, i skolor där lärare förklarade att ”kacker lackorna måste dödas”. Överallt svepte det förgiftade budskapet fram och över gick i viskningar i byarna. Kackerlackorna var alla som räknades som tutsi. Även om det råkade vara ens egen man, hustru, svåger, bäste vän, granne eller grannens barn. Budskapet växte sig allt högljuddare och brutalare, och ingen kunde undgå att ana vad som skulle bli resultatet. Utom västvärlden. Var ligger Rwanda? Finns det ett land som heter så? FN hade en liten styrka på plats, och den kanadensiske befälhavaren rapporterade hem till högkvarteret: ”Det finns oroande tecken, som nu börjar bli uppenbara. Något hemskt är på gång. Vi har fått tips om en stor vapengömma. Ska vi slå till?” Svaret kom från Kofi Annan, som då var chef för FN:s väp nade styrkor, innan han blev FN:s generalsekreterare: ”Gör vi var alla tillsammans 11
ingenting! Ingrip inte! Detta är en intern angelägenhet för Rwanda.” Helvetet bröt löst. Ett planerat helvete. De stympade liken flöt ut med floderna till Viktoriasjön, där man kunde beskåda dem från grannlandet Tanzania. Alla vattendrag flöt röda. Alla flydde som kunde. Ingen kunde ta sig in i landet om man inte samtidigt var beredd att mötas av en blodig panga. FN evakuerades. Rwanda var nu världskänt. S Jag kom till Kigali några månader senare, styrkt av att jag minsann sett rester av pågående inbördeskrig i Mozambique och Angola. Jag var inte beredd på detta. Välutbildade tutsistyrkor som tränats i exil i Ugandas armé hade tagit sig in i Rwanda, och stoppat folkmordet. Den extrema hutumilisien, Interahamwe, hade dragit sig tillbaka men terroriserade fortfarande stora delar av norra och södra Rwanda. Tusentals nya rädda människor flydde dagligen. Nu var det hutuer i vetskapen att de var hutuer som därmed ansågs ha deltagit på ett eller annat sätt i mördandet. Nu skulle tutsi styrkor med all säkerhet hämnas. Dödandet av hutuer skulle ske lika urskillningslöst som mördandet av vanliga tutsier. Skräcken spreds på nytt. 12 känslor gräver inga gravar
Hutuer flydde till grannländerna. Till Tanzania. Till östra Kongo (som då hette Zaire). Till Burundi. Hundratusentals var på flykt från sina byar och städer och landade i flyktingläger. Tillsammans med den nu slagna hutumilisen, som snabbt infiltrerade lägren, fortsatte med sina hatbudskap, hävdade sin auktoritet och rekryterade nya milismän bland okunniga bondpojkar. Målet var fortfarande att återerövra Rwanda och utrota den förhatliga tutsiminoriteten. S I denna efterdyning av hat och skräck landade jag med ett hjälpflyg från FN. Terminalbyggnaden i Kigali var sönderskjuten och såg ut att hänga kvar på sina perforerade betongväggar där kulor nogsamt skalat av all färg. Glasbitar glittrade på landningsbanans regnvåta betong och enstaka skärvor klamrade sig fast i hörnen på de normalt enorma panoramafönstren. Tunga regndroppar föll från taket och ekade i den plund rade och sönderskjutna byggnaden. En färggrann ödla blåste upp sig mot en vitkalkad vägg. Ingen människa. Våra steg ekade i den tomma hallen. Ingen passkontroll. Ingen militär. Inga taxibilar utanför byggnaden där inga plan längre landade. vi var alla tillsammans 13
Ett hade anlänt nu. Som jag trodde – till ondskans högborg. Kan ett hjärta bli mörkare?
Rwanda. Vita vittnesmål.
Rwanda. År efteråt berättar kropparna.
14 känslor gräver inga gravar