9789185509447

dygder och laster

Dygder och laster FĂśrmoderna perspektiv pĂĽ tillvaron

Catharina Stenqvist & Marie Lindstedt Cronberg (red.)

nordic academic press

Kopiering eller annat mångfaldigande av denna inlaga kräver förlagets särskilda tillstånd.

Nordic Academic Press Box 1206 221 05 Lund info@nordicacademicpress.com www.nordicacademicpress.com

© Nordic Academic Press och författarna 2010 Sättning: Stilbildarna i Mölle, Frederic Täckström, www.sbmolle.com Omslag: Jacob Wiberg Omslagsbild: ”Mikael och Fransciskus”. Målning av Jean de Flandes (ca 1460–1519). The Metropolitan Museum of Art, New York.

Tryck: ScandBook, Falun 2010 ISBN 978-91-85509-44-7

Innehåll 1. Dygder och laster

Förmoderna perspektiv på tillvaron

Catharina Stenqvist & Marie Lindstedt Cronberg

7

i. religion, dygder och laster 2. Dödssyndernas genealogi

Evagrios Pontikos åtta onda grundtankar och det antika arvet

23

3. De glömda tystnadernas gemenskaper Catharina Stenqvist

39

4. Patientia – från rustad krigarmö till dygdig hustru Kenneth Johansson

58

Henrik Rydell Johnsén

5. Tvång och rädsla som äktenskapshinder

Tomás Sánchez De sancto matrimonii sacramento

78

6. Abraham Angermannus och de helgade medlen Annika Sandén

95

Charlotte Christensen-Nugues

7. Guds folk och Djävulens anhängare

Onda praktiker och kampen mot magi i reformationens tidevarv

Marie Lindstedt Cronberg

8. Den övernaturliga älskarinnan

Erotiska naturväsen och äkten­skapet i 1600-talets Sverige

Mikael Häll

115

135

ii. kunskap, sanning och moral 9. Ögats lust, själens förflackning

Kunskapstörsten hos Augustinus och Thomas av Aquino

157

10. Filosofin, visheten och misstagets dygd Per Lind

176

Andreas Nordlander

11. Morallärans nya ordning – dygd mot plikt 1673 Bo Lindberg 12. Heder och kunskapssyn i 1700-talets medicinvetenskapliga debatt Christopher Collstedt

191

208

iii. samhälle, politik och dygder 13. Rättvisa, lag och erkännande Det goda livet under medeltiden

Eva Österberg

14. En lärare i laster eller en försvarare av folkets frihet?

Machiavelli i svenskt 1700-tal

Andreas Hellerstedt

15. Den förnöjsamme undersåten

231

250

Dygdens flexibilitet i 1700-talets Sverige

265

16. Dygdernas entomologi David Dunér

284

Anna Nilsson

17. Dygdens prövning

Europeiska slavberättelser om livet i marockansk ofrihet

306

18. Patriotismen som dygd Rebecka Lettevall

323

Joachim Östlund

iv. det sociala umgängets dygder och laster 19. Aristoteles på kaffehus

Dygdelära och umgänge i Dalins Argus

341

20. Blyghet – en affekt mellan dygd och odygd Kristiina Savin

359

Om författarna

381

Leif Runefelt

kapitel 1

Dygder och laster Förmoderna perspektiv på tillvaron Catharina Stenqvist & Marie Lindstedt Cronberg

Dygd, karaktär och mänskligt umgänge Det klassiska dygdebegreppet ger gärna upphov till olika reaktioner.

En del tänker kanske idag på ett sedesamt liv, kysk sexualmoral och moralism. Det förmoderna dygdebegreppet var vidare och länkat till etiska och filosofiska läror, som i sin tur hade politiska implikationer.

Det handlade bland annat om vikten av att fostra goda och rättrådiga människor. Men oberoende av de reaktioner som väcks finns ofta tanken på behovet av dygder i bemärkelsen att vi behöver förhålla oss till ideal för vad vi vill vara eller till målsättningar för våra liv. Dygdebegreppet bygger på att vårt liv har ett telos, ett syfte, mot vilket vi utvecklas och förverkligas.1 Dygderna är förvärvade egenskaper på den vägen.

Dygdebegreppet har under senare tid fått förnyad aktualitet. Det är i viss mån ägnat att förvåna. Vi hör ofta hur vi lever i en postmodern tid, tiden efter det moderna, som präglas av individualism, självupptagenhet och ett nyttotänkande. Men trots denna situation har alltså dygdebegreppet med rötter i förmodern tid fått ett uppsving. Ett skäl kan vara att dygden har kommit att lanseras som en motvikt till en instrumentell människosyn och ett relativistiskt moralbegrepp.

Begreppet dygd har sitt ursprung i grekiskans areté. En dygd betecknar moraliskt eftertraktansvärda karaktärsdrag hos en individ. Den systematiska läran om dygden går tillbaka på den antika filosofin. De klassiska dygderna är mod, rättrådighet, självbesinning, måttfullhet, vishet, respekt för det heliga och rättvisa. När dygderna skrivs ut så här finns det väl få som inte omfattar dem. Vem önskar inte både om sig själv och om andra att de till exempel är rättvisa? Även om begreppet dygd kan spela en viktig roll i flera etiska system så intar dygden den

7

dygder och l aster mest centrala rollen i den etiska skola som kallas för dygdetik. Hit hör en av antikens stora, Aristoteles (384–322 f.Kr.), författare till Den nikomachiska etiken, som är den mest inflytelserika texten när det gäller vårt dygdebegrepp. I boken Dygder som drivkraft och föredöme skriver författarna att för Aristoteles var varje dygd en ”delikat balansakt mellan två laster.”2 Dygden gällde att välja den rätta handlingen som befann sig i mitten av två ytterligheter. Den utgjorde mesotes, som betyder måttfullhet eller som också kan översättas med vårt unika svenska ord lagom.

Dygdens definition och exemplifiering kan ses som sociala normer.

I och med Platon (427–347 f.Kr.), Aristoteles och stoikerna utvecklades ett system med fyra kardinaldygder: rättrådighet (dikaiosyne), tapperhet (andreia), vishet (sofia) och måttfullhet (sofrosyne). Dessa fyra dygder är grunden för alla övriga dygder. Aristoteles formulerade dessutom systemet med ett tudelat dygdbegrepp: dianoetiska dygder som har med vår kunskap att göra, och etiska dygder som är handlingar vilka uppfattas grunda sig på medfödda egenskaper. Den medeltida kristna filosofin kompletterade dessa fyra klassiska dygder med de tre teologiska dygderna tro, hopp och kärlek, vilka står att finna hos aposteln Paulus (3–64/65 e.Kr.) i Nya Testamentet. Till de teologiska dygderna räknas ibland även ödmjukhet och kyskhet. Dygdetikern Alasdair MacIntyre skriver att i Nya Testamentet prisas dygder som Aristoteles inte ens känner – tro, hopp och kärlek – samtidigt som Nya Testamentet inte säger något om en central dygd hos Aristoteles, fronesis, som betyder praktisk klokhet.3 Vi finner således olika dygdekataloger vilket hänger samman med skilda livssyner utifrån skilda uppfattningar om människans telos.

Dygd av nödvändigheten ”Att göra en dygd av nödvändigheten” är ett vanligt uttryck. I anslutning till filosofen Immanuel Kant (1724–1804) och hans distinktion mellan den autonoma respektive den heteronoma människan kan uttrycket uppfattas handla om problem kring den fria viljan. Den autonoma människan som av plikt utför en moralisk handling, det vill säga lyder morallagen, handlar dygdigt och utövar därmed sin fria vilja. Hon väljer fritt och i överensstämmelse med en nödvändig och allmängiltig moral. En heteronom människa är däremot en individ som handlar utifrån behov, önskningar och böjelser, vilket betyder att hon inte utövar sin fria vilja utan drivs av tillfälligheter. Hon är därför inte moralisk eller dygdig. Men talesättet kan i en förlängning

8

dygder och l aster också uppfattas på åtminstone ytterligare två sätt. Det ena handlar om behovet av att försvara sina handlingar och om personens önskan om att framställa sin viljas inflytande. Personen är införstådd med att hon gör något som hon kanske inte vill men likväl känner hon eller han sig tvingad att göra just detta, vad det nu än är.4 Det ligger något tvångsmässigt i att något är nödvändigt, men då detta nödvändiga upphöjs till att vara dygd indikeras att människan har ett finger med i spelet, hon utövar sin vilja trots allt. Då känns det bättre.

Den andra möjliga betydelsen går att spåra tillbaka till den traditionella distinktionen inom moralfilosofin mellan det naturliga och det moraliska. Det nödvändiga får här stå för det naturliga medan dygden – återigen – representerar det moraliska. Ett klassiskt filosofiskt problem handlar om hur utbytet mellan det naturliga och det moraliska sker, om det överhuvudtaget finns någon förbindelse och i så fall vilken den är.

Det naturliga utgörs av en sfär och det moraliska av en annan. Frågan är om det råder någon förbindelse dem emellan. Av omständigheten att något förhåller sig på ett faktiskt eller naturligt sätt följer inte att en moralisk slutsats kan dras. Det brukar sägas att böra-satser inte kan härledas ur vara-satser. Om en människa på naturliga grunder är god följer inte att hon också bör vara moraliskt god. Och av möjligheten att vi handlar fel eller omoraliskt följer inte att vi bör handla fel, men det är just det som det inledande talesättet indikerar. Det vi på naturliga grunder gör, och som kan gå snett, försvaras genom att upphöjas till dygd. Här görs en dygd av att mena sig härleda det moraliska ur det naturliga. Talesättet kan alltså uppfattas koppla samman det naturliga och det moraliska istället för att hålla dem isär.

Antikens tänkare hävdade att dygderna var medfödda såsom en disposition, och genom övning och träning förvärvades de som en färdighet. Aristoteles menade att man blir rättfärdig genom att handla rättfärdigt. På 1200-talet diskuterade franciskanmunken Bonaventura (1217–1274) bland annat om dygderna är medfödda i bemärkelsen att de inte har förvärvats genom erfarenhet och förnimmelse. Bonaventuras tanke är att en orättvis människa trots sin orättvisa egenskap kan veta vad rättvisa är, men hon gör det inte genom att rättvisan är närvarande hos henne. Av det följer, enligt Bonaventura, att det hos människan finns ett slags medfödd kunskap om dygder. Med ”medfödd” menas att i människan råder ett slags naturligt ljus genom vilket hon känner igen sanning och rättvisa. På så vis är det möjligt att veta vad till exempel kärlek är även om människan inte själv äger dygden kärlek.5

9

dygder och l aster Idag ser vi dygderna ofta som ett samspel mellan sociala och individuella omständigheter. Ett psykologiserande drag ligger därmed nära till hands. Dygderna svarar mot behov i betydelsen att dem förutan skulle mellanmänskligt liv inte kunna gestaltas. Vi har behov av somliga egenskaper och handlingar, till exempel omsorg och empati, för att det mänskliga umgänget ska fungera. Såtillvida har dygderna psykologiska rötter och är funktionella. De är vidare funktionella i betydelsen att de utgör medel för förverkligandet av telos, det vill säga syftet med människans liv. Dygderna är på så vis insatta i ett större sammanhang. De ingår i en livshållning eller livssyn. Vilka dygderna är och vilka som betonas har med andra ord att göra med vilken underliggande livssyn som råder. Av det skälet råder begripligt nog skillnader mellan de dygder som framhålls av de tre främsta dygdetikerna under antiken, Homeros (700-talet f.Kr.), Aristoteles och Paulus.

Alasdair MacIntyre menar att Homeros står närmare bestämningen ”excellence” än ”arete” i förhållande till Aristoteles i det att Homeros betonar fysisk styrka.6 Enligt MacIntyre tillskrivs kroppen ett högt värde hos Homeros medan Aristoteles gör detsamma visavi själen. Men det är inte endast vilka dygder de betonar som skiljer sig, utan det är även hur dygderna ordnas hierarkiskt. Men den största skillnaden i synen på dygder om vi jämför såväl Homeros som Aristoteles med vår egen samtid är den som vi finner i Nya Testamentet, enligt MacIntyre.7 Dygderna handlar om både vad en människa är och vad hon gör.

De pekar å ena sidan ut en människas karaktär och å andra sidan tar de fasta på hennes handlingar. Relationen mellan ”är” och ”gör” är intressant. Här tycks råda ett ömsesidigt förhållande.

Så varför har vi dygder? Med hjälp av ett gammaldags ord kan det sägas att dygderna förädlar människan. De underlättar det mänskliga umgänget och gör oss mer beredda till goda handlingar.

Dygder och laster i det antika, det medeltida och det tidigmoderna samhället Dygd och last i antiken De klassiska dygderna är, som ovan nämnts, starkt förknippade med den antika världen och i synnerhet med Aristoteles systematiserade tankar om dygder och laster.8 Dygder var enligt den klassiska uppfattningen karaktärsegenskaper som förvärvades genom undervisning, men ett dygdigt liv handlade mindre om att reflektera över dygd och att vara

10

dygder och l aster dygdig i sinnet, än att aktivt handla i enlighet med dygden. Genom att utöva dygd blev dygden efter hand en vana och en integrerad del i personligheten.9 Dygd handlade således om att växa som individ, att nå sin fulla potential som människa, samtidigt som dygdeläran utgjorde normer för social interaktion. På överordnad nivå stakade dygdeläran ut en önskvärd moralisk färdriktning för hela samhället.

Mot bakgrund av det antika samhällets sociala struktur kan den antika dygdeläran uppfattas som etiska riktlinjer för handling inom samhällets elit; för de fria och fullvärdiga medborgarna med politiska rättigheter och skyldigheter, det styrande skiktets män. Dygderna är alltid relaterade till det omgivande samhället, dess ideal och behov. De klassiska dygderna mod, rättrådighet, självbesinning, måttfullhet, vishet, pietet och rättvisa var för samhället värdefulla personegenskaper i antikens värld. Lasterna framstod på motsvarande sätt som för samhället negativa egenskaper hos individerna och som felaktiga grunder för handling: girighet, frosseri, vrede, otrohet, kättja och lättja.

De antika dygdernas möte med kristendomen De klassiska dygderna och lasterna integrerades med kristendomen. I föreliggande bok diskuterar Henrik Rydell Johnsén den influenskedja som ledde fram till de välbekanta sju dödssynderna, och pekar på hur urvalet av lidelser knappast var sprunget ur den kristna läran utan följde ett antikt mönster. Det finns således mycket tidiga kopplingar mellan antikens tankevärld och det kristna tankegodset. De sju dödssynderna kom att utgöra en vital föreställning inom det kristna västerländska tänkandet och kulturen under avsevärd tid.

Men mötet mellan den antika filosofin och den kristna tankevärlden associeras oftast till nyupptäckten av Aristoteles filosofi vid de europeiska universiteten under 1100- och 1200-talen, som skedde genom arabiska kontakter. Den framstående italienske filosofen och teologen Thomas av Aquino (1225–1274), liksom den samtida tyske filosofen och teologen Albertus Magnus (1206–1280), anpassade Aristoteles filosofiska system till den kristna teologin. Aristoteles kan till och med ses som högmedeltidens främste filosof.10 Hans tankar om etik och politik blev dominerande vid de europeiska universiteten och skolorna från 1200-talet och åtskilliga århundraden framöver. Men givetvis mötte det också problem att förena den klassiska filosofin med den kristna teologin. Genom kunskapen om Guds ord hade kristenheten

11

dygder och l aster tillförts en kunskap som de antika filosoferna saknat, vilken framstod som grundläggande. De antika dygderna behövde kompletteras med specifika kristna dygder.

Dygd och last i tidigmodern tid I tidigmodern tid (ca 1500–1700) splittrades det medeltida katolska Europa i tre konfessioner: den katolska i söder, den reformerta i väster och den lutherska i norr. Det var en tid av religiös väckelse men också en tid präglad av religiösa strider. Genom en förstärkt uppmärksamhet och vaktslagning om den religiösa tron, som följde inom respektive konfession, kom dygder och laster att knytas starkare till den religiösa sfären. Tankar kring dygd som inte låg i linje med en teologisk världsbild kunde möta motstånd. Exempelvis hade Luther flera invändningar mot Aristoteles och hävdade att rättfärdighet för Aristoteles handlade om den goda vanan – men för Luther var rättfärdigheten istället en fråga om nåden; att känna Kristus.11 Avfallet från Gud och den rätta tron, kätteriet, ska sannolikt uppfattas som den tidens mest uppmärksammade last. Motsatsvis blev gudfruktigheten den yppersta dygden eller plikten. Människans handlingar – syndiga och lastbara eller dygdiga och gudfruktiga – tillmättes förstärkt betydelse som inslag i en föreställd maktkamp mellan Gud och Djävulen om herraväldet över skapelsen.

Dygd och last länkades således särskilt starkt till den religiösa sfären i reformationens tidevarv. En kristen dygd som fick förstärkt betydelse i samma tidsperiod var kyskhet. Kyskheten hade varit central för kvinnor även under katolsk tid, men samhällets fokusering på sexuell dygd förefaller ha ökat i samband med reformationens genomslag och dess ideologiska uppvärdering av äktenskapet. Det sexualmoraliska trycket ökade således under 1500- och 1600-talen, med en hård repression som följd. Handlingar och laster som härleddes ur brott mot Guds bud som kätteri, dråp, äktenskapsbrott och annan okyskhet blev föremål för skärpt lagstiftning.

Retorikprofessorn Kurt Johannesson har visat att 1600-talet medförde en höjning i bildningsidealet inom de högsta samhällsskikten och att boklig bildning blev en allt viktigare markör för hög status. Han framhåller att begreppet dygd förekom ”i snart sagt varje dikt, oration, predikan, andaktsbok eller historia” under 1600-talet. Det var dygd, inte kunskap som framstod som det främsta målet för all uppfostran.12 En annan aspekt av dygd som framträder i 1600-talet är kopplingen

12

dygder och l aster mellan dygd och ståndsprivilegier.13 Det adliga ståndet kom att motivera sina privilegier och sin makt med den dygd det ansåg sig besitta. Dygd kopplades således till det hierarkiska samhällsskicket och legitimerade ståndsskillnader. Inom ståndssamhället kom dessutom olika dygder att sammankopplas med de olika stånden.14 En adelsman och en bonde förväntades inte odla samma dygder och inte heller att uppnå samma nivå på dygd. Skillnad i bildning och boklig lärdom syntes även i att de lägre skikten hämtade sina dygdeexempel ur religiösa skrifter medan de högre skikten dessutom hämtade kunskap ur antikens källor.15 De klassiska dygderna överfördes till tider och sammanhang som på avgörande sätt skilde sig från det antika Grekland och Rom, men att scenen som omgav dygderna genomgripande förändrats uppmärksammades inte som problem vid undervisningen om dygder och laster. I föreliggande bok uppmärksammar Bo Lindberg den tidpunkt då det universella i Aristoteles dygder började ifrågasättas och frågan restes om Aristoteles dygdelära inte rätt och slätt återspeglade ideal som svarade mot livsvillkoren i de antika grekiska stadsstaterna. I 1600- och 1700-talet kom Aristoteles dygder att utmanas av naturrättens pliktlära.

1700-talet – dygden som allmängods I 1700-talets samhälle var dygderna populära och åberopades flitigt i olika sammanhang. Dock tycks deras status ha förändrats. Från att ha diskuterats främst inom lärda kretsar kom dygderna att sippra ned till en mer folklig nivå där de användes i exempelvis uppbyggelselitteratur och skillingtryck. Dygder kopplades bland annat till samhällets ordning, som ytterst sågs som sanktionerad av Gud. Exempelvis var dygden förnöjsamhet en populär 1700-talsdygd (vilken uppmärksammas av Anna Nilsson i föreliggande bok). Denna dygd betonade vikten av att inte förhäva sig, att inte trakta efter mer än vad man har eller en högre samhällsposition och harmonierade således väl med ett hierarkiskt ståndssamhälle.

I forskningen har Leif Runefelt argumenterat för att begreppet ”nytta”, som var centralt under 1700-talet, och som avsåg allmännytta och nyttan för nästan, bäst kan förstås i ljuset av begreppet dygd. Att handla utifrån samhällsnyttan var att handla dygdigt. Dygd och nytta blev synonymer under 1700-talet. Och ”nyttans” och ”dygdens” motsats blev ”egennyttan”. Runefelt har kopplat denna ”nytta” till frihetstidens föreställningar om ekonomi och visat att tidens ekonomiska resonemang var sammanvävda med föreställningar om dygd.16

13

dygder och l aster Med 1700-talet fick även medborgardygden en uppblomstring som innebar ett patriotiskt engagemang för fäderneslandet. I 1700- och 1800-talet kom patriotism att framstå som en central dygd.

Dygden och moderniteten Föreställningar om dygder och laster omvandlades, som framgått, i takt med förändrade religiösa och politiska sammanhang, i synnerhet vid mötet med kristendomen, men även kristendomen har varit stadd i rörelse och aktualiserat olika dygder och plikter över tid, liksom olika aspekter av en och samma dygd (se exempelvis Kenneth Johanssons bidrag i denna bok). Dygderna omsätts ständigt i nya sammanhang där de fylls med delvis förändrad innebörd och substans.17 ”Dygder” och ”laster” är ålderdomliga begrepp för etiska riktlinjer för det sociala livet. Men som sådana är dygder och laster varken omoderna eller överflödiga i det moderna samhället, vilket också uppmärksammats, och det finns ett tydligt nyväckt intresse för det moderna och postmoderna samhällets dygder. Människans behov av dygder och laster, som riktlinjer för hennes etiska ställningstaganden och redskap i det sociala livet, förblir centrala och viktiga att artikulera, granska och debattera, i alla samhällen i alla tider även om vi lever i en postmodernitet. Den postmoderna utmaningen har i själva verket inneburit ett nyvaknat intresse för våra grunder för etiska ställningstaganden och behovet av debatt kring dylika.

Denna bok, Dygder och laster. Förmoderna perspektiv på tillvaron, består av 19 texter av 19 forskare som ur olika perspektiv diskuterar dygder och laster och deras betydelse i tid, eller över tid. Vi hoppas att med dessa texter bidra med ny kunskap och synliggöra ett perspektiv på tillvaron som framstår som väsentligt i studiet av det förmoderna och tidigmoderna samhället.

Bokens teman

Religion, dygder och laster Henrik Rydell Johnsén diskuterar i sitt bidrag ”Dödssyndernas genealogi. Evagrios Pontikos åtta onda grundtankar och det antika arvet” det sammanhang som ledde fram till de välbekanta sju dödssynderna. Han pekar på hur urvalet av lidelser knappast var sprunget ur den kristna läran utan följde ett antikt mönster. De sju dödssynderna bygger på

14