9789186691059

Författarna är litteraturvetare.

Anders Ohlsson är professor vid Lunds universitet. Torbjörn Forslid är docent vid Lunds universitet samt kritiker i Sydsvenskan. De har tidigare publicerat ett flertal böcker i olika ämnen. Denna bok följer upp deras uppmärksammade Fenomenet Björn Ranelid (2009).

I Författaren som kändis anlägger Torbjörn Forslid och Anders Ohlsson ett helt nytt perspektiv på litteraturen. I boken behandlar de några av de viktigaste författarkändisarna i vår tid – Kristina Lugn, Horace Engdahl, Jan Guillou och Daniel Sjölin – och visar hur dessa verkar i spänningsfältet mellan finkultur och massmedia. De granskar även hur Selma Lagerlöf, mer än ett halvt sekel efter sin död, på olika sätt används och brukas i medierna, senast i samband med 150-årsjubiléet 2008.

FÖRFATTAREN SOM KÄNDIS

Vi lever idag i en celebritetskultur. Kändisar av olika slag – film- och idrottsstjärnor, kungligheter och politiker – har blivit allt intressantare att följa och studera. För publiken handlar det mycket om inlevelse och identifikation, eller om att bygga gemenskap. Men dessa kända personer används också för att lansera olika varor eller budskap.

TORBJÖRN FORSLID & ANDERS OHLSSON

Måste författare sitta i tv:s morgonsoffor eller vara med i Let’s Dance för att kunna sälja sina böcker? Inte nödvändigtvis – men på något sätt måste författaren delta i det mediala och offentliga livet.

FÖRFATTAREN SOM

KÄNDIS TORBJÖRN FORSLID & ANDERS OHLSSON

Röster om Fenomenet Björn Ranelid: ”Boken är också så välskriven och lättillgänglig, och innehållet av så stort allmänintresse, att den bör kunna dra till sig många läsare även utanför den begränsade skaran av professionella litteraturvetare. ”

Dalarnas Tidningar ”Metodiskt och behärskat benar de [Forslid/Ohlsson] ut dikotomierna som uppstår när en författare rör sig mellan det förment höga och det så kallat låga, mellan Augustpriset och ’Filip och Fredrik’. ”

Aftonbladet ”Torbjörn Forslid och Anders Ohlsson ger på ett föredömligt sätt Ranelid en plats i två traditioner av både romantik och modernism, där författaren är utvald och orden är heliga … vi har som läsare fått ökad förståelse av författaren och människan Björn Ranelid.”

Ystad Allehanda

ISBN: 978-91-86691-05-9

”Fenomenet Björn Ranelid bjuder på otroligt intressant läsning och nya funderingar.

Och inte minst en inblick i ett författarskap som ju faktiskt verkar i vår samtid under en längre tid, och så lär fortsätta. ”

Dagensbok.com www.roostegner.se

SELMA.indd 1

2011-07-01 16.42

Torbjörn Forslid & Anders Ohlsson

FÖRFATTAREN SOM KÄNDIS

Författaren i centrum 2010. Som vanligt är det full aktivitet inne i mässhallen. Besökare med bågnande bokpåsar myllrar mellan utställningsmontrarna. De kikar på nyutkomna böcker, dricker kaffe, sorlar om de bästa framträdandena och spanar diskret – och ibland mindre diskret – efter de mest prestigefyllda författarna, de litterära tolvtaggarna.

I montrarna tävlar förlag och olika organisationer om att nå ut med sina budskap. Eller mer konkret: om att överrösta varandra.

Kulturjournalister och kritiker minglar på kvällarna i stadens barer, men rapporterar också från eller deltar i de välbesökta seminarierna på mässans ovanvåning. I centrum för denna rastlösa litterära scen, vilken under fyra mässdagar samlar hela litteratursverige, står dock hela tiden författarna, de allestädes närvarande författarna.

Det är författarna som skapar drag kring Bokmässan. Utan dem hade mässan mer liknat en gigantisk bokhandel. Sett till det totala antalet mässbesökare är författarna självklart i minoritet. Men de finns med överallt. De signerar böcker. De berättar om sina senaste romaner eller om sina författarskap i allmänhet. Stundtals driver de omkring bland montrarna som (nästan) vanliga besökare. När du minst anar det står P O Enquist bredvid dig och botaniserar bland boktravarna.

Bokmässan i Göteborg

9

Nyutgivna böcker går lika bra att köpa i bokhandeln, den lokala mataffären eller på nätet. Men upplevelsen av att befinna sig på samma plats som – och ha möjlighet att träffa och lyssna på – i princip samtliga landets författare lockar. Det är den ”verkliga” författaren mässbesökarna är ute efter. Kvinnan eller mannen bakom verket, bakom myten.

Bokförlagen har efter visst initialt knot över kostnaderna för mässan­insett att den kommit för att stanna, att den är ett nödvändigt inslag i deras verksamhet. Detsamma gäller för författarna. De kan visserligen – som Bengt Ohlsson förklarar under ett framträdande – känna oro inför mötet med den stora publiken. Eller ha ett mer än fullmatat mässprogram, som exempelvis Bob Hansson, vilket innebär att de får småspringa mellan olika montersigneringar och seminarieframträdanden. Bottom line är likväl att författarens insatser på mässan verksamt bidrar till att stärka hans eller hennes litterära varumärke och därmed till att sälja fler böcker.

Allt är således frid och fröjd på denna litteratursveriges stora branschmässa? Nej, inte riktigt. Särskilt en grupp, eller åtminstone delar av denna grupp, vägrar inordna sig i den allmänna hypen kring författarna och deras böcker: litteraturkritikerna. På såväl Svenska Dagbladets som Aftonbladets kultursidor, där man annars långt ifrån brukar vara överens i litterära eller litteraturpolitiska frågor, publiceras under dessa dagar artiklar som är starkt kritiska mot författarnas ”herravälde”. I Svenska Dagbladet (25/9 2010) skriver den avgående kulturchefen Stefan Eklund under rubriken ”Befria läsaren!”: I begynnelsen var ordet, sedan kom läsaren.

Det är lätt att glömma det i trängseln på bokmässan. Här finns så mycket annat som stör det under som sker när ögat möter ordet. Författare, till exempel. Det är det väldigt gott om på bokmässan. Författare som vill dominera oss, lära oss, underhålla oss och få sig bekräftade av oss.

10

Bob Hansson under ett av många framträdanden på Bokmässan 2010. Foto: Anders Roos

Eklund ser alltså med misstänksamhet på författarnas närvaro på Bokmässan. För honom är det läsaren som borde stå i centrum. I det ”under som sker när ögat möter ordet” har författaren ingen plats: För det är ju där det verkligen händer något – mellan texten och läsaren. Det är där ny mening oavbrutet skapas. Författare är egentligen bara intressanta så länge de berättar om hur deras texter skapades. Men när de börjar förklara varför bör vi sluta lyssna, även om det sker på en bokmässa, för då är det vår frihet de är ute efter.

Eklunds hållning kan förefalla märklig. En författare skriver en text som sedan möter en läsare. Att samtliga steg i denna skapandeprocess För fattaren i centr um

11

– och samtliga aktörer – på olika sätt är viktiga för den som närmar sig och vill förstå litteraturen borde vara självklart. Trängseln på Bokmässan visar också att det finns ett starkt intresse hos läsarna för både hur de olika texterna tillkommit och varför. De mest framgångsrika författarna fungerar som litteraturens kändisar eller ”litte­ rära celebriteter”. Idrotten har sin Zlatan, politiken sin Reinfeldt.

Litteraturen har Kristina Lugn och Liza Marklund – och många, många fler. På liknande sätt är litteraturens historia uppbyggd kring framgångsrika och kända författare. Biografier över de stora diktarna var en given del av litteraturstudiet från mitten av 1800-talet till mitten av 1900-talet. Det gäller både nationellt och internationellt.

Författarnas liv fick i biografierna en ställföreträdande funktion.

Genom att läsa om och reflektera över deras levnadshistoria lärde man sig om människan och det mänskliga. Ändå är Eklund långt ifrån ensam i sitt avståndstagande från och misstänkliggörande av författargestalten. Han ansluter sig i själva verket till den dominerande synen på litteratur bland kritiker och akademiker under 1900-talets senare hälft. De engelska nykritikerna på 1930-talet och framåt var först med att sätta förbudsskylt på författaren. Dennes uppgifter och minnesbilder om varför han eller hon hade skrivit ett visst verk var helt enkelt inte tillförlitliga, menade man. Inte sällan handlar författarens utsagor om att dölja eller försköna den verkliga tillkomsthistorien. Själva texten är dock säkerställd – och det är den vi ska ägna oss åt.

Nykritiken fick eldunderstöd av poststrukturalismen som på 60-talet – med Roland Barthes som ledande namn – proklamerade ”författarens död”. Det handlade om en radikal anti-subjektivism: jaget uppfattade man här som en effekt av språket. Därför fanns det heller ingen författare utanför språket att ta hänsyn till.

På 70-talet fortsatte uppgraderingen av läsarens funktion. Som Eklund skriver – med utgångspunkt från Wolfgang Isers tankar om läsaktens centrala betydelse – ska läsaren inte betraktas som någon som endast är ute efter att dechiffrera textens betydelse utan som den som ”deltar i en föreställning i vilken mening skapas av 12

läsaren”. Detta fokus på läsaren och läsakten är naturligtvis i sig utmärkt. Men att framhålla läsarens medskapande funktion behöver ju inte innebära att man samtidigt tar avstånd från författarens roll i sammanhanget.

Men Eklund är alltså inte ensam bland kritikerna om att beklaga sig över författarnas dominans på mässan. I Aftonbladet gick Anders Johansson i artikeln ”Säljes: författare” (22/9 2010) till attack mot mässans oblygt kommersiella inriktning. Johansson utgår ifrån den marxistiska litteraturkritikern Georg Lukács som menar att romanens funktion – i frånvaron av en högre mening – är att framställa en illusion av världen som en helhet. På liknande sätt, menar Johansson, går den jag-inriktade och självbiografiska tendensen i dagens prosa – liksom hypen kring författargestalten – ut på att ”dölja subjektets tomhet”. Den ständiga mytologiseringen av författaren döljer sakernas verkliga ordning, det vill säga det bakomliggande kapitalistiska varusamhälle som producerar såväl vissa former av subjektivitet som ”(f )örfattare att saluföra”.

Den läsare som hos Eklund tillskrivs en kreativ och med­skapande potential tenderar hos Johansson att reducerats till en passiv konsument av kulturindustrins skickligt marknadsförda produkter, däribland alltså även författaren. Att Bokmässan har en kommersiell dimension är också alldeles tydligt. Mässan startades 1985 av Bertil Falck och Conny Jacobsson, som båda kom från bibliotekssektorn.

Bolaget bakom mässan drivs fortfarande av familjen Falck, idag med dottern Anna Falck som VD. Det rör sig inte om någon idealistisk verksamhet. Inte heller om någon skattefinansierad public serviceverksamhet à la Sveriges Television eller Sveriges Radio.

Det paradoxala i Johanssons konsumtionskritik är emellertid – och det är ett vanligt fenomen i dessa sammanhang – att den framförs i en tidning som själv i hög grad verkar på den kommersiella mediemarknadens villkor. Både Aftonbladet och Aftonbladets skribenter konkurrerar på en åsiktsmarknad där det gäller att bygga upp och förvalta sina respektive varumärken. Det är helt enkelt svårt, för att inte säga omöjligt, att ställa sig utanför den mediala och För fattaren i centr um

13

kommersiella logiken. Som Per Svensson konstaterar i sin kåserande analys av mässgolvets ”topografi” återfinner man Aftonbladets kulturmonter i Bokmässans absoluta centrum: På mässgolvet finns ett Gustav Adolfs torg, en powerplats som alla förr eller senare passerar. Det är det kryss där gångstråket som knyter samman B-hallen med A-hallen stryker förbi rulltrappan upp till mässlokalernas övre plan med seminariesalarna, kockarna och kaféköerna.

Vilka hittar man här, vid mässljusets hjärta? Aftonbladet, Sveriges Radio, Piratförlaget, Norstedts förlag och elbolaget Kraft & Kultur (SDS 24/9 2010).

Eklunds och Johanssons kritik av författarens herravälde ansluter alltså till en dominerande trend i 1900-talets litteraturkritik. Sedan ett par decennier kan man dock märka ett ökat intresse för författargestaltens olika facetter. Detta förnyade fokus kan bland annat förbindas med de framväxande feministiska och postkoloniala teoribildningarna. Förutom en generell inriktning mot kön och etnicitet ställer dessa också jaget och identiteten i centrum – något som i sin tur aktualiserar olika moraliska och etiska frågeställningar.

Det skulle te sig orimligt eller rent av omoraliskt att bortse från de författarpersoner som i självbiografier eller självbiografiskt inspirerade romaner berättar om förtryck baserat på kön eller etnicitet.

Lika orimligt som att med hänvisning till talet om författarens död bortse från den person som skrivit vittneslitteratur – skildringar av egna erfarenheter från det tjugonde århundradets massdiktaturer – och bara koncentrera sig på själva vittnesmålet.

Sedan mitten av 90-talet kan man över huvud taget prata om en biografisk renässans inom litteraturstudiet. Intresset hos läsarna har hela tiden varit obrutet, men nu börjar även skribenterna ta sig an detta perspektiv. Därmed naturligtvis inte sagt att de nya biografierna behöver följa den klassiska formeln från Fredrik Bööks dagar. Även denna genre har på olika sätt tagit till sig impulser 14

och intryck av de senaste decenniernas teoriutveckling.

En annan förklaring till det förnyade intresset för allt som har med författaren och det biografiska att göra är att våra dagars medialiserade värld föder en längtan efter det som är autentiskt, eller utger sig för att vara det. Den ”verklighet” som möter oss i olika medier ger inte sällan intryck av att vara iscensatt eller rent av en fiktion. Det samtida intresset för författarna – och inte minst möjligheten att träffa dem live på Bokmässan – är ett uttryck för en längtan efter något annat och mer äkta, en önskan att nå bakom medievärldens teaterkulisser. Även denna bok är förstås en del av detta förnyade fokus på författaren. Redan i vår förra bok, Fenomenet Björn Ranelid (2009), granskade vi Björn Ranelid som ett exempel på en nutida medialiserad och kommersialiserad författare. Vi beskrev hans mediala resa från provinsen i Ystad till landets mediecentrum i Stockholm och visade hur han genomgående förbinder sin konstnärsroll med barndomens kroppsliga trauman: sprickan i skallbenet och den förvuxna överläppen. Vi analyserade hans framgångsrika agerande som estradör och performanceartist – en verksamhet som i flera avseenden påverkar synen på och värderingen av Ranelids författarskap. Dessutom diskuterade vi författarens litterära varumärkesbyggande, där inte minst den rikskända Jaguaren med ”Ranelid” på nummerplåtarna spelar en viktig roll.

I Författaren som kändis fortsätter vi på denna linje, samtidigt som vi vidgar perspektivet. Det som intresserar oss är hur de författare vi granskar – främst Kristina Lugn, Horace Engdahl, Jan Guillou, Selma Lagerlöf och Daniel Sjölin – arbetar med att iscensätta sig själva och sina liv i offentligheten. Det är alltså bilden av författaren i olika medier, eller som det mer akademiskt brukar heta: representationen av författaren, vi är ute efter att frilägga och beskriva.

Snarare än traditionellt biografiska författarporträtt blir resultatet därför ett slags (korta) mediebiografier. Denna inriktning mot författarnas agerande i den litterära offentligheten delar vi för övrigt med en rad forskare i fältet.1 För fattaren i centr um

15

◎

Vårt intresse för den litterära offentligheten och författarens agerande i denna handlar också om att det har en central betydelse för värderingen av ett författarskap. Inom litteraturstudiet har man av tradition – i praktiken ända sedan Atterbom publicerade Svenska siare och skalder i sex band mellan 1841 och 1855 – satt fokus på de stora författarnamnen. Urvalet i de litteraturhistoriska översiktsverken har formellt gjorts med hänvisning till de litterära texternas kvalitet: de författare som skrivit de ”bästa” texterna har kommit med. Som inte minst den feministiska forskningen visat har emellertid även andra faktorer spelat en avgörande roll i dessa urvalsprocesser, exempelvis författarens kön. I den svenska litteraturhistorien är den manliga dominansen massiv. De kvinnliga författarna har i stor utsträckning valts bort.2 Litterärt värde är inget absolut eller universellt begrepp. Snarare är det historiskt och subjektivt betingat. Det skiftar över tid och från person till person. I likhet med Barbara Herrnstein Smith anser vi att värdet hos en litterär text är resultatet av en värdering, alltså av en aktiv handling. Det handlar om att tillskriva litterära texter ett visst värde, snarare än om att frilägga en av betraktaren oberoende egenskap i texten.3 Många aktörer och institutioner i det litterära fältet – exempelvis kritiker, lärare och bibliotekarier – ägnar sig åt dylika värdeskapande handlingar eller aktiviteter. Utdelandet av Nobelpriset i litteratur är en närmast övertydlig sådan värdeskapande handling. I kapitel ett granskar vi närmare hur olika aktörer i litteratur­programmet Babel i samband med Le Clézios Nobelpris 2008 skapar, men också i hög grad förhandlar, Le Clézios litterära värde.

I sammanhanget är också författarens person – eller bilden av denna i medierna – av central betydelse för vår förståelse och värdering av ett författarskap. Andreas Nyblom skriver efter att ha kartlagt nationaldiktaren Heidenstams karriär kring förra sekelskiftet: 16

En författares ryktbarhet är till exempel aldrig ett resultat bara av hans/hennes litterära prestationer. Publiciteten är det som gör författare och verk synliga och meningsfulla. Om littera­ turen är författarens entrébiljett till offentligheten, så kan själva synligheten därefter komma att betyda mer än det som från början gjorde författaren intressant. Marknadsf­ö ringen och medialiseringen hör med andra ord till de obetydligheter som på ett mer påtagligt sätt än litteraturen själv formar föreställningar om författare och deras verk. 4

Författarens person – eller mediebilden av denna – har över huvud taget en tendens att ”kolonisera” vår läsning. Detta gäller inte minst för en så medial och utåtriktad författare som Ranelid. När man läser en bok av honom ser man författaren framför sig och hör hans karaktäristiska, verserade skånska. För den som gillar Ranelid och hans författarskap är detta förstås något mycket positivt. Under läsningen frambesvärjer man hans röst och utseende och når därigenom en sorts kontakt med honom. För den som ogillar författaren eller författarskapet fungerar det alldeles tvärtom. Läsaren känner sig invaderad av en författarpersona som man inte vill känna sig invaderad av. Men detta gäller även för mindre medialt exponerade författare. Det går helt enkelt inte att verka i offentligheten och där publicera böcker utan att det skapas föreställningar om personen bakom verken. Dessa åsikter och föreställningar påverkar sedan i sin tur synen på och värderingen av författarskapet.

Ett tydligt exempel på hur den litterära bedömningen kan ta intryck av författarens person och agerande i offentligheten är det mottagande Jan Guillous roman Ondskan fick när den publicerades 1981. I Sverige sänktes boken helt av kritikerna, framför allt i Stockholmspressen. ”Romanen är kort sagt ett solklart litterärt misslyckande”, konstaterade exempelvis Johan Günther i Svenska Dagbladet (30/9 1981). ”Ond bok om ondska” var rubriken på Sigrid Combüchens recension i Expressen (16/9 1981). Artikeln avslutades med orden: För fattaren i centr um

17

Att bokens strukturer innefattar en våldsdiskussion där pacifism är ett mål och det brutala försvaret ett förtvivlat nödvändigt ont hindrar inte att själva berättelsen i alla sina tonfall frossar i blod och råhet, dyrkar manlighet.

Det är inte den utomordentligt begåvade Guillou som skrivit den, utan den massmediastropp som en gång förklenade något med liknelsen ”som om Björn Borg skulle spela badminton”.

D v s mannen som föredrar formel I-människor.

När Ondskan nio år senare gavs ut i Frankrike fick den däremot den franska radions Prix France Culture som årets bästa översatta roman.

Om detta skriver Guillou i den korta självbiografiska skissen På jakt efter spioner och scoop (1992): ”Om man ska förklara den enorma skillnaden mellan den svenska och den franska reaktionen – också recensionerna i Frankrike blev översvallande positiva – tror jag man kan säga att det avgörande är att i Frankrike visste ingen vem jag var. Där var det bara själva texten som talade”.5 I Frankrike var det alltså fritt fram för läsare och kritiker att tillskriva romanen högt konstnärligt värde. Författarens offensiva och för många provokativa hållning i den svenska offentligheten var man inte medveten om. Guillou betraktar således Ondskans växlande öde i offentligheten – först avfärdad av kritikerna, därefter en succé i kölvattnet på Hamiltonböckerna och prisbelönt i Frankrike, idag närmast en modern klassiker som ständigt utkommer i nya upplagor – som mindre en fråga om inneboende litterärt värde än om hans egen skiftande status i offentligheten. Det är också en av huvudpoängerna i denna bok: kändisskap påverkar hur litterära texter värderas.

18

◎

I vår bok om Björn Ranelid låg fokus i första hand på det tryckta ordet. På författarens böcker, givetvis, men också på intervjuer och uttalanden i pressen, på recensioner och olika reklaminsatser. Därtill utnyttjade vi författarens många live-framträdanden samt radio- och tv-program av olika slag. Samma materialprincip gäller för denna bok. Tonvikten ligger på de tryckta texterna. Det faktum att vi här ställer kändisskap i centrum innebär emellertid att tv-mediet i än högre grad än i Ranelidboken kommer i fokus.

Tv-mediet fungerar över huvud taget som en central arena för konstruktionen av författarkändisar. I nyhetssofforna och magasins­ programmen möter tittarna både de etablerade författarna och de som är på väg upp. I tv står personen i fokus. Tittarnas behov av närhet och autenticitet tillfredsställs här i en helt annan omfattning än i andra medier. Det är ett viktigt skäl till att tv-mediet har ett så stort genomslag. Inte för inte återkommer vi i boken till SVT:s litterära flaggskepp: Babel. Även internet är förstås idag en viktig arena vad gäller celebritetsskap. Det ligger dock utanför ramen för denna undersökning.

I Författaren som kändis har vi också en bredare ansats än i Ranelidboken i så måtto att vi behandlar författare med både finkulturell och mer populärkulturell inriktning, både manliga och kvinnliga författare, både nu verksamma och döda författare.

I det första kapitlet – Kampen om Nobelpristagaren: Horace vs Guillou – granskar vi sammandrabbningen mellan Horace Engdahl och Jan Guillou i Babel i samband med Le Clézios Nobelpris 2008.

Vi följer förhandlingen om vilka aspekter av Le Clézios författarskap som är värda att lyftas fram alternativt bör tonas ner.

I det andra kapitlet – Celebritetskulturen – redogör vi för de teoretiska och mer principiella resonemangen kring dagens kändisindustri. Särskilt fokus ligger, naturligt nog, på den specifikt litterära celebritetskulturen.

För fattaren i centr um

19

Det tredje kapitlet – Vem är Kristina Lugn? – behandlar poeten, teaterdirektören och akademiledamoten Kristina Lugn som något av ett skolexempel på hur vägen till litterärt celebritetsskap kan se ut samt vilka möjligheter och svårigheter denna position medför.

Det fjärde kapitlet – Underjordisk intellektuell på mediescenen – undersöker en annan typ av litterär celebritet: Horace Engdahl.

Fokus ligger här på Engdahls tydligt demonstrerade ambivalens inför den offentliga rollen. Detta trots att han under flera år haft en framträdande roll på den kulturella och mediala scenen.

Det femte kapitlet – På jakt efter kulturellt kapital – granskar Jan Guillous utveckling från journalistisk celebritet till författarcelebritet samt hur han på olika sätt förhåller sig till och manövrerar kring den finkulturella sfären.

Det sjätte och avslutande kapitlet – Selma Lagerlöf som tv – visar inledningsvis på Lagerlöf som självmedveten aktör i marknads­ föringen av sig och sitt författarskap. Kapitlets huvudsakliga fokus handlar emellertid om hur Lagerlöf fortsatt konstrueras som celebritet i vår tid. Detta framgår inte minst av de olika hyllningsprogrammen i samband med 150-årsjubileet 2008, däribland tv-dramat Selma med Helena Bergström och Alexandra Rapaport i huvudrollerna.

I Epilogen diskuterar vi kortfattat Daniel Sjölins utveckling från ung och prisbelönt diktare inriktad på den seriösa litteraturen till programledare och tv-kändis. Det senare är en roll han njuter av och identifierar sig med men samtidigt ironiserar över. Han är därmed ett tydligt exempel på en modern litterär celebritet som förhandlar sin position i spannet mellan kulturellt och massmedialt kapital.

1. Kampen om Nobelpristagaren: Horace vs Guillou 2008 tilldelades författaren Jean-Marie Gustave Le Clézio Nobelpriset i litteratur. Priset tillkännagavs i sedvanlig stil av Svenska Akademiens ständige sekreterare Horace Engdahl i Börshuset precis på slaget 13. Såväl pristagaren som prisutdelaren stiger därmed in i vad som har benämnts ”den massmediala virveln”6 när detta tillkännagivande sprids över klotet. I Paris kastade sig världsmedierna över den nyutnämnde pristagaren. I Sverige fick Engdahl på liknande sätt om och om igen berätta om Le Clézio och hans författarskap. Kulturradion sände sitt traditionella Nobelprisprogram i P1 kl 18.15. Först vid 21.30 var det dags för tv:s motsvarighet när Babel, SVT:s mest prestigefyllda litteraturprogram, i direktsändning diskuterade årets pristagare. Vid det laget har akademisekreteraren rimligen hunnit bli lite matt efter en hel dag i medierna. Men det som följde formade sig till hans kanske svåraste stund i offentligheten denna dag, då han här befann sig indragen i ett samtal om Le Clézios förebilder och litterära utveckling med den hårdföre journalisten och bästsäljarförfattaren Jan Guillou.

Att samtalet mellan Engdahl och Guillou fick karaktären av ”bråk” mellan de båda kontrahenterna var tydligt för var och en som såg programmet. Och det kommenterades också flitigt i medierna.

Den 9 oktober

21

Lena Andersson skrev i Svenska Dagbladet om hur Guillou intog tv-studion ”på ett lite brutalt och hånfullt sätt”. Hon fortsätter: Det var på gränsen till att bli våldsunderhållning på tvdebattvis när Guillou la ut texten om den tidige Le Clézio som Robbe-Grillet-epigon och Engdahl satt och tänkte saker som syntes utanpå för att sedan avmätt kommentera att det “snarare var Michaux och Lautréamont” som stått förebild för den unge författaren (SvD 11/10 2008).

Babels Nobelprisprogram är särskilt intressant i sammanhanget, då det direkt eller indirekt berör många av de frågeställningar vi behandlar i denna bok. En sådan fråga gäller tv-mediet som en central arena för konstruktionen av litterära celebriteter. Därtill är Babel ett tydligt exempel på en sådan ”handling” som enligt Herrnstein Smith bidrar till att vissa verk och författarskap görs litterärt värdefulla. Det är tydligt att det i programmet försiggår en förhandling, eller kamp, om man så vill, om vilka facetter av författarskapet som ska lyftas fram och prisas i offentligheten. Olika aspekter av författarskapet förhåller sig nämligen på olika sätt till kategorierna kulturellt kapital respektive massmedial och kommersiell framgång. Det senare är en huvudpunkt när det gäller litterära kändisar: att de på olika sätt befinner sig och förhandlar sin position i spänningsfältet mellan dessa poler.

Mötet mellan Engdahl och Guillou, mellan den finkulturella och den mer populärkulturella/massmediala sfären om man så vill, fick sin speciella relief av det faktum att Engdahl någon vecka tidigare, i en intervju med nyhetsbyrån Associated Press (AP), förklarat att det inte är en slump att de flesta Nobelspristagare varit europeiska: ”Of course there is powerful literature in all big cultures, but you can’t get away from the fact that Europe still is the center of the literary world … not the United States”. Engdahl hävdar vidare i intervjun att amerikanska författare är ”too sensitive to trends in their own mass culture”, något som är negativt för deras litterära kvalitet. ”They don’t translate enough and don’t really participate 22

in the big dialogue of literature […]. That ignorance is restraining”.

Att detta retade upp den amerikanska kultureliten är förståeligt.

Redan i samband med AP:s intervju fick David Remnick, redaktör på The New Yorker, kommentera Engdahls uttalanden. Han pekade på författare som Philip Roth, John Updike och Don DeLillo samt inte minst den yngre generationen: ”None of these poor souls, old or young, seem ravaged by the horrors of Coca-Cola.”7 I Dagens Nyheter (4/10 2008) kommenterade Jan Eklund det internationella kulturbråket: Det var inte Horace Engdahls vecka.

I internationell press har Svenska Akademiens ständige sekreterare hamnat i blåsväder. Här hemma har det varit ovanligt tyst. Kanske ingen som förvånas över att Engdahl föredrar svala europeiska aforismer framför nervig amerikansk prosa. [– – –] Varför Horace Engdahl kände sig tvingad att avlossa den antiamerikanska salvan vet jag inte; han är inte känd för att uttala sig i onödan. Reaktionerna har också varit förundrade.

Det är rimligt att anta att Engdahl med detta inlägg om den amerikanska litteraturens provinsialism ville förklara och bereda väg för det kommande Nobelpriset till Le Clézio. Han försökte redan i förväg bemöta eventuell kritik om att vara alltför eurocentrisk. Att det rör sig om ett starkt värdeskapande uttalande är därtill tydligt. Engdahl tillskriver den amerikanska litteraturen de negativa epiteten provinsialism och masskulturberoende. Med tanke på den mediestorm Engdahls uttalande mötte kan man säga att denna mediehantering inte slog alldeles väl ut. Eller så kan man hävda det motsatta. Många svenska skribenter såg det nämligen, i likhet med Nina Lekander, som ännu en reklamkupp av akademisekreteraren: ”Ständige PRgeniet Horace Engdahl har verkligen rört om i den mediala grytan på ett oemotståndligt sätt bara veckan innan Nobelpriset i litteratur tillkännages i morgon” (GT 8/10 2008).

Kampen om Nobelpristagaren

23

Hur det nu var med detta. Om det rörde sig om en medveten iscensatt reklamkupp eller – vilket förefaller mer troligt – en ”medie­ spinn” som gick fel, är det en del av kontexten när Babel den 9 oktober sände sitt specialprogram om Nobelpriset. I studion fanns när programmet började Horace Engdahl själv, Svante Weyler, förläggare, och Therese Uddenfeldt, kulturreporter på Babels redaktion. Programledare var som vanligt Daniel Sjölin. Att Sjölin själv genom rollen som programledare blivit en celebritet återkommer vi till i epilogen. Vid hans sida under denna direktsändning satt programmets producent och skapare: Eva Beckman.

Sjölin tycktes dagen till ära ha klätt upp sig. Förutom skjorta, slips och kavaj bar han en knäppt kofta, vilken gav sken av gammaldags kostymväst. Att programledarens kläder föll lite ur ramen framgår av Lena Anderssons tidigare citerade programkommentar, som hade rubriken ”Tv-kofta i vägen för Le Clézio” (SvD 11/10 2008). Hon jämför här radions program om Nobelpristagen med Babels och menar – föga förvånande – att radiosändningen var mycket tätare och mer innehållsrik. Nästan allt som görs i tv blir grundare, mer kortfattat och ”sladdrigare” än i radion och i de tryckta medierna: ”Det är inte alltid programskaparnas fel, jag tror det ligger i själva mediet, i kamerans nervösa närvaro i rummet, i vetskapen om att vara sedd utan att se, i mottagarens distraherande blick på ansikten och kroppar.” När det gäller tv-programmet kunde hon inte sluta fundera över hur Sjölin egentligen var klädd: ”Vad var det han hade på sig under kavajen som gjorde slipsen så kort, var det en träningsoverallsjacka? Nej, en kofta av något slag. Detta är oerhört oväsentligt, men det är inte oväsentligt att tv-mediet konsekvent åstadkommer den sortens avledning av koncentrationen”.

Att radion och de tryckta medierna ofta kan tränga djupare in i ett ämne än vad ett tv-program kan är inte att förvåna, bland annat är utrymmet där inte på samma sätt (tids)begränsat. Radions Nobelprisprogram den aktuella kvällen var för övrigt femton minuter längre än Babel. Samtidigt är det just ”kamerans nervösa närvaro i rummet” som bidrar till tv-mediets genomslag. Tittaren 24

befinner sig tätt inpå de medverkandes ansikten, kan avläsa och tolka deras olika reaktioner. Det som gjorde att detta Babelavsnitt, för att citera Lena Andersson, gränsade till ”våldsunderhållning” var inte i första hand de faktiska ord och meningar som uttalades i programmet utan snarare den tryckta stämningen i studion. Det faktum att Engdahl och Guillou satt och tänkte saker som syntes i deras ansikten.

För Andersson framstår kamerans rastlösa närvaro som ett problem. Hon förlorar fokus och börjar istället fundera över Sjölins kofta. För andra – sannolikt de flesta andra – är det just denna extra dimension som gör tv-mediet så slagkraftigt. Här kommer människan i centrum i lika hög grad som budskapet. Och då blir givetvis ytan viktig. Hur ser personen ifråga ut? Hur är han eller hon klädd? Vilket min anlägger denne? Det klassiska exemplet från tv:s barndom är det amerikanska presidentvalet 1960, som Richard Nixon, enligt många bedömare, förlorade på grund av att han svettades och var dåligt rakad under de avgörande tv-duellerna mot John F Kennedy.

Att den närhet som tv-mediet skapar får en avgörande roll för den författare som redan är eller strävar efter att bli en celebritet är tydligt.

I tv står personen i fokus. Tittarnas behov av närhet och autenticitet tillfredställs här i en helt annan omfattning än i andra medier. Det är ett viktigt skäl till att tv-mediet har ett så stort genomslag.

Att konstruera en Nobelpristagare Att programmet inledningsvis avser att skapa en seriös inramning till Nobelpriset är tydligt – i det avseendet fungerar det som ett klassiskt kulturprogram. Sändningen inleds också med att skådespelaren Jonas Karlsson får läsa en sorts programförklaring ur Le Clézios Flykternas bok från 1969. Karlsson är en av landets mest uppburna skådespelare och har medverkat i en rad teateruppsättningar, filmer och tv-serier. Vid denna tid var han kanske mest känd för sin insats Kampen om Nobelpristagaren

25

som den unge August Strindberg i SVT-dramat August julen 2007.

Samma år hade han dessutom debuterat som författare med novellsamlingen Det andra målet. Upplägget visar alltså på stor respekt gentemot den nya Nobelpristagaren. Men det visar också hur tv tar hjälp av olika svenska celebriteter, förutom Jonas Karlsson framför allt Horace Engdahl och Jan Guillou, för att etablera Le Clézios betydelse och värde.

I det fortsatta samtalet är det till stor del Svante Weyler som fungerar som popularisator av Le Clézio och hans verk. Weyler har en bakgrund som kulturjournalist och förlagschef på Norstedts, men är sedan 2007 egen förläggare. Hans roll i detta program är emellertid som engagerad och entusiastisk kulturförespråkare. På frågan om vad som är typiskt för Le Clézios författarskap konstaterar Weyler att han kommer från centrum av den europeiska litteraturen: ”Från detta centrum far han ut i periferin och viger sitt författarskap åt periferin. Jag tror att detta är det sista Nobelpriset på väldigt länge som går till centrum i Europa. För han är en brygga ut mot periferin”. Även om Weyler är lika entusiastisk som Engdahl inför Le Clézio är det svårt att inte se denna kommentar som en indirekt replik till – eller ett försök att mildra – Engdahls uttalande veckan tidigare om den europeiska litteraturens överlägsenhet. En stor del av programmet handlar också om hur författaren tagit avstånd från den västerländska medialiserade och kommersialiserade kulturen.

Ett avståndstagande som här betraktas som ett adelsmärke.

Den kvinnliga gästen Therese Uddenfeldt får det inte alldeles enkla uppdraget att beskriva Le Clézio som person. Det är svårt och kan låta banalt, menar hon, men han är en mycket snäll och närvarande person: ”Jag tror att han är en mycket fin människa.”

Utan att ifrågasätta detta omdöme kan man undra vad som hade hänt om hon istället förklarat att Le Clézio var ett arrogant svin. På vilket sätt hade detta påverkat synen på författarens texter? Nu är överensstämmelsen total: pristagaren är inte bara en stor författare (prestation), han är också en fin människa (person). Även Le Clézios särskilda prosastil personifieras av Uddenfeldt. Stilen är stram, vilket 26

skulle kunna leda tanken till kall: ”Men det finns inte en gnutta kyla utan det är som ett bultande hjärta på varje sida”.

Engdahl har i de närbilder som visats under programmets inledning sett ansträngd ut. Exakt hur man ska tolka hans minspel är inte lätt att avgöra. Men det är långt ifrån så neutralt som man hade kunnat förvänta sig. Förvisso har det varit en lång dag för akademisekreteraren, sannolikt årets stressigaste. Så man kan förstå om han känner sig matt när programmet börjar vid 21.30. Samtidigt kan man inte bortse från att Guillou – likt vålnaden i Hamlet – bokstavligen står i kulisserna och väntar på att få träda in på scenen.

Inte så att Engdahl och Guillou inte skulle kunna vistas i samma rum, eller att de nödvändigtvis avskyr varandra. Men att Guillous framträdande i detta sammanhang utgör något av en utmaning mot finkulturen, vars främste representant givetvis är Engdahl själv, är alla medvetna om.

Den första fråga Engdahl får besvara i programmet är den klassiska om hur pristagaren reagerade när han fick höra om priset.

Han blev ”rätt så tagen”, förklarar akademisekreteraren, ”en smula rörd nästan”. ”Lite glad, kanske?” frågar Eva Beckman. ”Jaa, det kom nog senare” replikerar Engdahl. Även här är det tydligt hur författarens intima känsloliv används för att lyfta fram hans person och i förlängningen hans verk. Att bli rörd när Svenska Akademiens sekreterare meddelar att man tilldelats världens finaste litterära pris är en passande och upphöjd känsloyttring. Att ”bli glad” kan i sammanhanget te sig banalt. Då hade det kanske till och med varit bättre, eller åtminstone mer dramaturgiskt intressant, om han blivit tvärförbannad.

Den andra frågan till Engdahl anknyter till relationen högtlågt, den motsättning som låg implicit i hans fördömande av den amerikanska litteraturens beroende av masskulturen. Sjölin hänvisar till en tidigare intervju under dagen där Engdahl på frågan om Le Clézio var folklig eller inte svarat att han var ”halvfolklig”.

Kampen om Nobelpristagaren

27

Sjölin: Vad består denna folkliga halva av?

Engdahl: Det tror jag är just klarheten i hans stil. Om man undantar de tidiga böckerna som kan vara lite svårforcerade om man inte är hemma hos Michaux och Lautréamont så finns det inget som helst hinder för vilken människa som helst att sätta sig ner och läsa hans böcker. [– – –] Sjölin: Den andra halvan då?

Engdahl: Han är också en lärjunge till försokratikerna. Hans världsåskådning kräver att man tänker lite fram och tillbaka innan man förstår den.

Sjölins frågor är lite lurigare än de kan tyckas. De sätter fingret på den förhandling som pågår om hur man ska betrakta inte bara Le Clézios författarskap utan egentligen alla författarskap. Inte minst handlar det om exkludering och inkludering som en väg att konstruera litterärt värde. Å ena sidan är det viktigt att upprätthålla pristagarens exklusivitet. Detta är litteratur som ska stå sig i sekler. Le Clézios texter skiljer sig därför i flera avseenden ifrån dussinförfattarens. Å andra sidan kan inte pristagaren distansera sig helt från den allmänna läsaren, då kommer priset efter hand att förlora all betydelse.

Weyler har tidigare under programmet arbetat på att göra Le Clézio tillgänglig för en större publik. Även Engdahl är inne på denna linje. Det finns inget hinder ”för vilken människa som helst” att läsa hans böcker. Med två tydliga efterslängar visar han likväl att Le Clézio kanske inte är något för amatörläsaren. Kommentaren att de första böckerna kan vara lite svårforcerade för den som inte kan sin Michaux och Lautréamont innebär rimligen att en majoritet av Babels tittare exkluderas.8 Detsamma gäller upplysningen att författarens världsåskådning är lite krånglig om man inte läst in sig på försokratikerna.9 Vilka dessa försokratiker är och vad de står för diskuteras inte vidare i programmet.

Le Clézio får själv komma till tals i programmet i olika inslag. I en dagsfärsk intervju från Paris talar författaren – som just mottagit 28

Stig Dagerman-priset – om sitt stora intresse för Dagerman och hans pessimism. Ett annat inslag redogör för Le Clézios litterära utveckling. Om hur han slog igenom med debutromanen Rapport om Adam 1963 och över en natt blev en firad stjärna. Om hur han i början av 70-talet begav sig ut på världsomspännande resor. I en intervju berättar Le Clézio om livet hos indianerna i Panamas djungel. Dessa levde ytterst minimalistiskt. De ägde lite, åt lite.

Deras färdigheter, deras konst, handlade inte om att bekräfta egot, den hade skapats för att den behövdes. Mötet med dessa människor innebar att Le Clézio förändrade sitt sätt att skriva. Istället för att narcissistiskt beskriva sina inre känslor började han ta upp ämnen och historier som kunde appellera till en större publik.

Sjölin undrar varför Le Clézio egentligen reser. Vad är det han söker? ”Rent konkret sin pappa”, svarar Weyler. ”Det finns en oro hos den här mannen […] en enorm oro och en saknad”. På Beckmans fråga vad det är författaren vantrivs med i staden eller civilisationen svarar Engdahl: ”Han vantrivs med guldet, till exempel.

En civilisation som är upptagen av materiell standard tycker han är kväljande. Han vantrivs med maktförhållandena. Han vantrivs med cynismen och fulheten och att inte få bejaka livet på det sätt som han innerst inne vill göra.”

Att både Weylers och Engdahls förklaringsmodeller faller in under ett romantiskt-modernistiskt mönster är tydligt. Le Clézio reser eftersom han upplever en brist, en saknad. Detta är också en central utgångspunkt i ett modernistiskt konstnärskap. Jämför Gunnar Ekelöfs självbiografiska essä ”En outsiders väg” som redan i anslaget slår fast att känslan av brist är grunden för det konstnärliga skapandet.10 Engdahl betonar istället vantrivseln i den moderna kulturen.

Denna är i grunden inautentisk och alltför inriktad på det materiella. Sedan mitten av 1800-talet har det över huvud taget funnits en tendens hos borgerlighetens män att söka sig ut mot det okända.

Det sena 1800-talet och tidiga 1900-talet är upptäcktsresornas era framför andra. Inom den viktorianska litteraturen utvecklades en Kampen om Nobelpristagaren

29

särskild genre, med författare som Rudyard Kipling och Joseph Conrad i spetsen, inriktad på detta manliga utvecklingsprojekt.

Huvudpersonerna i romanerna lämnar civilisationens strikta moraloch regelsystem för att i ”primitiva” miljöer utforska sina hemliga inre jag.11 Le Clézios resande följer alltså i spåren av en lång europeisk (manlig) tanketradition, där resandet anses leda till personlig och intellektuell utveckling. Att istället hävda att Le Clézio reser för att finna intressant romanstoff som han sedan omvandlar till (säljande) litteratur – jämför diskussionen om Selma Lagerlöfs resande i kapitel sex – vore att anlägga ett delvis annat perspektiv.

Det skulle innebära en gradförskjutning i synen på och värderingen av Le Clézios författarskap.

Modernist och kändis I Babels studio börjar det dra ihop sig till final. Weyler har fyllt sin uppgift att populärt och entusiastiskt berätta om Le Clézios författarskap. Nu har han fått ge plats åt Guillou, som naturligtvis rent dramaturgiskt höjer temperaturen i programmet ett par snäpp.

Han är ju känd som en ytterst tuff debattör, som inte brukar spara på krutet vad gäller finkulturens fikonspråk. Denna gång har Guillou dock inbjudits till studion i sin egenskap av Le Clézio-fan i ungdomen.

Guillou berättar inledningsvis om hur Le Clézio och Claude Simon var hans husgudar när han, som han ironiskt uttrycker det, ”var ett ungt litterärt geni”. Bägge dessa författare, fortsätter Guillou, var efterföljare till den nya franska romanen med RobbeGrillet i spetsen. Denna nya romanform saknade huvudpersoner, personkaraktärisering och intrig. Samtidigt som den var nyskapande var den också obegriplig.

Kamerorna klipper in Engdahl, som tycks vända sig bort från Guillou.

Guillou berättar vidare om hur han som 22-åring vallfärdade till 30

Le Clézio i Nice, listade ut hans hemliga adress, ringde en konstig signal på hans dörrklocka och därefter försökte få igång ett litterärt samtal med den unge författaren. Det är samma berättelse som han året därpå låter inleda självbiografin Ordets makt och vanmakt (2009).

Guillou: Sedan växte jag upp och blev någonting helt annat.

Engdahl: Det gjorde också han, kan man säga.

Guillou: Det gjorde också han. Och det glädjer mig ju väldigt.

Det här är ju en härmlitteratur. Det här kommer från RobbeGrillet och är en fortsättning på den nya franska romanen.

Engdahl: Det är diskutabelt, menar jag. Det är mer Michaux och Lautréamont än Robbe-Grillet.

Dramaturgin i Babel bygger tydligt på att låta Engdahl och Guillou ”tuppas” mot varandra. De är båda vänner av Le Clézios författar­ skap, framför allt hans senare utveckling. Vad gäller den unge Le Clézio betraktar Guillou sin beundran för honom mer som en oskyldig ungdomsförseelse, vilken han nu sedan länge övervunnit.

Engdahl har däremot just delat ut världens finaste litterära pris till författaren – inte bara för hans senare verk, utan för hela författarskapet. I sitt tal vid prisceremonin den 10 december förklarar han: ”Le Clézios tidiga böcker är en verbal big bang med uppdykande och försvinnande gestalter, hastiga ljusfenomen, oändliga tystnader, glödande materia, ett universum i vardande, som oavbrutet upplöser sina former.”12 Om än Guillous och Engdahls diskussion är animerad rör den sig på klassisk litteraturvetenskaplig mark: den handlar om författarens litterära förebilder. Poängen i sammanhanget är emellertid att olika förebilder tillskriver författarskapet skilda värden. Det är inte egalt om en författare är inspirerad av Kafka eller Tintin, även om det senare inte nödvändigtvis behöver vara sämre än det förra.

Detta resonemang gäller även Robbe-Grillet respektive Michaux och Lautréamont. De är samtliga ”tunga” litterära namn, men de är betydande på helt olika vis.

Kampen om Nobelpristagaren

31

I det fortsatta samtalet om Le Clézios litterära utveckling kommer Guillou in på hans tidiga berömmelse. Beckman beskriver författarens utveckling de senaste 40 åren från att vara avantgardets älskling till att bli en bred och läst författare som ”lite vacker”: Guillou: Det är oerhört respektabelt. Därför att när han började som ungt geni – dessutom bildskön så det blir mycket journalistik kring honom – så får han också Prix Femina, som är ett av Frankrikes finaste litterära priser. Jag kan inte tänka mig en mer förfärlig start på en ung författares liv.

Engdahl: Han lär ha skämts förfärligt över sitt utseende.

Sjölin: Över sitt utseende? Han är ju …

Engdahl: Att han var så vacker, alltså.

Guillou: Det är ungefär som att skämmas för att man säljer för mycket böcker. Man ska inte se ut som en filmstjärna om man är intellektuell.

Engdahl: Han gjorde ju en liten filmroll faktiskt, i början. Han kunde lika väl ha hamnat i filmen.

Guillou pekar här på hur den litterära konsekrationen (invigningen) fungerar. Debutromanen renderar Le Clézio ett av Frankrikes finare litterära priser, även om Guillou här har fel i detaljerna. Det pris Le Clézio fick var Prix Renaudot 1963. Så långt är det hela tradi­ tionell litterär karriär. Till denna framgångsformel lägger emellertid Guillou också utseendet. Att Le Clézio var ”bildskön” innebar att det blev mycket skriverier kring honom. Något som många också kommenterade i samband med Nobelpriset. Maria Schottenius skriver i Dagens Nyheter: ”Le Clézio debuterade som 23-åring och blev omslagspojke i den nya franska vågen. Han var länge en sorts intellektuell filmstjärna. Fotografierna av honom fångade tiden, tidigt 60-tal, hemlighetsfull, magisk, bortvänd” (10/10 2008). Le Clézios filmstjärneutseende bidrog alltså till att han konstruerades som celebritet i medierna. Även Engdahl är förstås medveten om att utseendet spelar en viktig 32

roll i offentligheten och kan bidra till att en författare uppmärksammas. I en artikel om den nya ”snygga” författargenerationen i tidskriften Bon 2006 förklarar han: ”Att förneka utseendets betydelse är hyckleri, men det skulle inte falla mig in att läsa en författare för att han eller hon är snygg.” Erfarenheten visar, menar Engdahl vidare, att framför allt kvinnliga författare i ett genombrottsskede kan dra nytta av ett fördelaktigt yttre: ”Skönheten ger […] ingen garanti för litterär framgång men minskar risken för att ens insats skall passera obemärkt.”13 Engdahls kommentar i Babel att Le Clézio lär ha skämts förfärligt över att han var så vacker är emellertid talande i sammanhanget. Även om uttalandet inte förnekar utseendets betydelse tycks det ändå indirekt beklaga att det är så här det går till. Le Clézios skönhet har sannolikt bidragit till intresset för hans författarskap, men det borde inte vara så. Guillou dekonstruerar dock detta resonemang. Han pekar på den bakomliggande, i hög grad problematiska, tankefiguren där en vacker – och för den delen säljande – författare inte samtidigt kan vara en stor konstnär. ”Man ska inte se ut som en filmstjärna om man är intellektuell.” Till saken hör att även Guillou var bildskön som ung och att han senare sålt väldigt många böcker. Engdahls avslutande replik om att Le Clézio lika väl hade kunnat hamna inom filmen tydliggör också hans förståelse för den yttre skönhetens betydelse – alla vet vi hur centralt utseendet är i filmens värld.

Som framgår i nästa kapitel är det i själva verket just balansgången mellan finkulturellt kapital och massmedial och kommersiell framgång som är utmärkande för litterära celebriteter, däribland Le Clézio. Denna komplexitet i bilden av Le Clézios person och författarskap fångas väl av Witold Gombrowicz i hans dagbok från 60-talet: ”Le Clézio är alltså sammansatt av kontraster: å ena sidan skönhet, hälsa, ära, foton, Nice, rosor och sportbil, å den andra mörker, natt, tomhet, ensamhet, absurditet och död.”14 För kritikerna kan och kunde dessa till synes motsägande aspekter av Le Clézio naturligtvis skapa problem, eftersom de olika bilderna tenderar att invadera varandra. Vilken aspekt av författarskapet Kampen om Nobelpristagaren

33

är det egentligen de kommenterar? Prestationen (texterna) eller personen? Som medieberättelse betraktat är detta samtidigt något av en önskedröm: en begåvad och djupsinnig författare som därtill är både vacker och berömd.

Att Le Clézio kände ett behov av att ta avstånd från rampljuset är förståeligt med tanke på den filmstjärnestatus han tidigt uppnådde. Men det finns ingen egentlig väg ut ur offentligheten när man väl trätt in i den. Åtminstone inte så länge man fortsätter att verka och publicera sina alster i denna offentlighet. Inte ens om man lägger ner den skapande verksamheten är det säkert att strålkastarljuset slås av. Tänk bara på J D Salinger. Ju längre han hållit sig ifrån den mediala offentligheten, desto fler föreställningar och berättelser om honom har projicerats på den tomma yta hans frånvaro har skapat.15 Och även om samtalet i Babel fokuserar på Le Clézios vilja att dra sig undan offentligheten, är det en given grundförutsättning att han inte (helt) har lyckats med detta. Att ett Nobelpris i litteratur därtill sätter fokus på författarskapet som aldrig förr behöver ingen betvivla.

◎

I den litterära offentligheten kan man säga att Horace Engdahl och Jan Guillou symboliskt fungerar som varandras antiteser. Guillou är den provokative sluggern som skriver bästsäljare om en svensk superagent respektive tempelriddare. Engdahl med sin svalt aristo­ kratiska framtoning var under större delen av 00-talet chef för Svenska Akademien, finkulturens högborg.

Dessa olikheter till trots är det likväl tydligt att det finns stora likheter mellan de två. De är båda män, högt begåvade sådana, och författare. De är båda fyrtiotalister, Guillou är född 1944, Engdahl 1948. De tillhör alltså en av de mest inflytelserika generationerna under 1900-talet.

34

Framför allt är de emellertid ledande aktörer på det litterära fältet. Som sådana är de också mycket tydliga litterära celebriteter.

Att båda har gångavstånd till tv-huset på Gärdet ska inte förringas i sammanhanget. Engdahl bor i Gamla stan, Guillou på Östermalm.

De befinner sig alltså i landets kulturella och mediala centrum.

De är båda gifta med framgångsrika och mäktiga kvinnor i det litterära fältet. Ebba Witt-Brattström, Engdahls hustru, är professor i litteraturvetenskap och en av landets ledande feminister under senare decennier. Ann-Marie Skarp, Guillous hustru, var tidigare verksam på Norstedts, men är idag chef på Piratförlaget.

Därtill är det tydligt att både Engdahl och Guillou på olika sätt förhandlar sina positioner i spänningsfältet mellan kulturellt och massmedialt kapital. Detta återkommer vi till i kapitel fyra och fem.

Kampen om Nobelpristagaren

35