9789170028120

Svedd

Sandra Gustafsson

SVEDD

BRA BÖCKER

BRA BÖCKER AB Ångbåtsbron 1 Box 892 201 80 Malmö www.bbb.se

svedd Copyright © Sandra Gustafsson 2010 Utgiven av Bra Böcker AB 2010 Sättning hos Type-it AS, Trondheim Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2010 isbn 978-91-7002-812-0

Till Dick, Max och Sam – min familj

1

Problemet var att hennes sexualdebut inte hade gått ut på att bli fingerpullad av en fjortonåring, som inte fattade att hennes stön betydde att det var skönt utan konstant frågade om det gjorde ont.

Utanförskapet visade sig på olika sätt, det här var ett.

De skulle ha legat på en smal säng, hon med huvudet på hans arm med örat i kläm. Ignorerat det för att få mödomshinnan spräckt så att hon kunde känna sig vuxen.

På riktigt.

Hon skulle ha blundat hårt, vidgat näsborrarna och dragit den billiga aftershave som osade från hans kinder ända upp i hjärnbarken. Hela hennes väsen riktat mot denna yngling som gjorde henne till kvinna.

Han var otålig och fumlig och hon kämpade för att inte fråga varför han hela tiden pillade lite utanför hennes håla. Det var fel och han drog ut på det, hon ville bara bli klar.

Hennes blick vandrade i taket, vidare nerför tapeten.

Hennes vänstra hand släppte taget om hans arm, följde tapetkanten, kände sprickor och bucklor.

7

Hon skulle ha tänkt på annat under tiden.

Fått det överstökat.

Sedan skulle hon ha velat ta död på äcklet, även om han haft fint ljust hår och spännande ögon. Det hade säkert funnits något i hans oförstånd som hon inte kunnat släppa.

Frågor som störde henne på nätterna, retade henne och påminde henne om att hon för all framtid skulle vara sexuellt … vad?

Hon visste inte längre.

En tanke bara.

Hennes dröm vandrade mellan verklighet och dikt, gjorde tafatta försök att ändra historiens gång. Det fanns ingen blond pojke. Det hade aldrig funnits några pojkar.

Bara män.

Två män som tog sig in i hennes liv på så skilda sätt att de kunde ha levt i olika epoker, men det var inte så.

Istället konstaterade hon att dessa två män för alltid hade gjort henne till den hon var idag.

En hatisk subba.

En hatad subba.

Ingenting kunde få henne att känna sig normal. Som andra människor. Relationer var knepigt, inte bara till män utan till alla. Så hade det varit hela livet.

Det är en bedrift att vara social, att ha ett kontaktnät.

Att hitta en plats för sin egen person i en grupp med människor är svårt.

Det är inte lätt att vara människa. Och nu var livet så knepigt att hon åt tabletter för att lura sin kropp. Bland 8

annat. Hennes hjärna var ett kapitel för sig och så eftertraktad den skulle vara den dag hon lämnade den här jorden.

Hon log.

Försökte få kroppen att anpassa sig med hjälp av tabletterna, men det var bara ett sätt att ta sig igenom dagarna.

Det var inte bra. Hon hatade sitt liv.

Mörkret.

Ensamheten. Självvald, javisst, men fortfarande plågsam.

Det fanns människor hon absolut tyckte kunde backa långt åt helvete. Till exempel de som envisades med att tala om för henne att hon varit myndig i sexton år. men ensamheten har ingen ålder Mamman gjorde så. De kunde inte prata med varandra, bara med andra om varandra.

Hur länge hade det varit så?

Hon gned pannan hårt med båda händerna, försökte hitta det där avgörande tillfället som för alltid hade särat på mor och dotter. Som för alltid skulle sitta som en tagg i deras fingrar och sakta sprida sitt gift så att alla försök till försoning bara skapade smärta. Förgiftningen skulle sprida sig till deras hjärtan och sakta skulle de segna ner till knästående, fortfarande med blickarna fästa vid varandra och precis innan döden svepte bort mor och dotter skulle en droppe sorg och förlåtelse rinna ut genom någons mungipa.

Helena visste inte vem som behövde be om ursäkt. Det 9

berodde såklart på vem man frågade. Mamman skyllde allt på henne.

Det hade varit den enklaste utvägen. Allt var Helenas fel eftersom det var hennes agerande. Hon valde att vända mamman ryggen och anklagade henne för i stort sett detsamma som Helena ljudlöst anklagat den ene mannen för.

Mamman protesterade aldrig mot hennes anklagelser.

Hon sa ingenting alls. Det verkade ha blivit hennes devis i livet: bara var tyst så löser sig allt.

Helena fnös och önskade henne till ett häxbål. I nästa stund kom hon på sig själv med att undra varför hon var upprörd. Hon kom inte ihåg längre. Det var medicinens fel. Ah … Såklart. Hon älskade att lägga ansvaret på någon annan. Eller något annat.

Vid något tillfälle, ja, några då, hade hon fått en stark ingivelse att sluta äta sina tabletter. Herregud.

Fanns det en gud överhuvudtaget? Hon kände sig som en marionettdocka. ”Åh gud, klipp av mina trådar”, skrek hon, men det hände inget. Då slutade hon med sina tabletter.

En blöt höstkväll kröp hon upp i en av nischerna vid det där stora fönstret med små rutor av blänkande tråd och sa farväl till sin hjälpare, den lilla vita tabletten med skåran på, där hon brukade bryta av den för att det skulle bli fler. Som hon alltid hade gjort som barn, klippt itu sina godisbitar för att det skulle bli fler. Mer var alltid bättre.

Så nu var det adjö.

Nu var det bara Helena med sig själv.

10

Nu hade hon ansvaret.

Tabletten kom till hennes hand och hon lade den under tungan, smakade på den för att sedan låta den försvinna ner i toaletten. Ett stilla farväl.

Dagen efter var inte bra. Det var nålar i hennes ben, det var ormar i hennes armar och det var pullande pojkar i hennes hjärna. Hon fick inte tyst på sina knarrande käkar.

Men hon stod ut. För då var hon duktig.

Stod man ut var man stor. En stor flicka. ”Det var väl inte så farligt?” som mamman sa när Helena trampade på en spik som barn.

Den gången familjen gjorde en utflykt tillsammans. Den gången mamman och pappan gick bredvid varandra utan att blickarna brände hål. Den gången då Helena inte kunde ta blicken ifrån sina föräldrar som talade lågmält, nästan förtroligt, för tänk om hon missade något.

Utflykten gick till en gammal fästning, en busstur fyrtiofem minuter utanför staden. En gång fullt armerad, nu en vacker ruin med vykort plus frimärken för tre och femtio vid utgången.

I närheten en liten djurpark. En stor get låg vid ett träd.

Den sov. Året innan hade det knappt gått att passera utan att få smaka horn. Så kanske hade den fått lugnande nu.

För besökarnas bästa. Den låg där med näsan i marken och var med, men ändå inte.

Som jag, tänkte Helena. Finns bara med lite, lagom för att inte försvinna.

11

Det var den vackraste dagen i hennes liv. En dag hon för alltid skulle komma ihåg med värk i magen.

Våren hade kastat ut sina snödroppar i gläntorna och det knäppte om björkarna. Färgerna runt om Helena fick det att värka i ögonen. Hon kisade och verkligheten fick ett romantiskt skimmer runt sig.

Föräldrarna såg ut som änglar. Nu stod de med solen i ryggen och ovanför deras huvuden svävade en gloria. De var sammanlänkade med den. En osynlig ring som bara hon kunde se. Helena backade och de gick mot henne.

Hon ville behålla deras skimmer, behålla och memorera stunden långt inne i sitt hjärtas kammare.

Hon backade och ingen kunde ana vad som skulle ske.

Ingen visste att det bara var sekunder kvar. Ingen såg vad som låg där.

Ett stumt sugande hördes när spiken trängde in genom sulan och djupt in i hennes hålfot.

Hon kastade sig bakåt. Skrek högt av smärta och kände hur magen gjorde sig redo att kasta upp den rosa blandningen av kanelbulle och hallonsaft. Folk backade skärrat undan när hon skrek. En meter till när magen vände ut och in på sig själv. ”Det var väl inte så farligt?” frustade mamman fram genom sina sammanpressade läppar. Några snabba, hårda blickar fick folket att vända sig bort. Hon höll Helenas ena hand och gick bredvid när pappan bar henne till en bänk. ”Eller hur, Helena, det var väl inte så farligt? Vi som hade så trevligt, visst? Du måste se efter var du sätter fötterna.”

12

Helena knep ihop ögonen, visste inte vad hon mindes egentligen.

Plötsligt kom tankarna hand i hand och det gick fan inte att skilja dem åt. Smaken av spyan i munnen och solen som bländade henne, pappans armar runt hennes kropp och mammans förmaningar avtog sakta. Löstes upp som dis en tidig morgon.

Helena kämpade för att komma ihåg.

Hon ville se foten, känna det onda.

Så där ja. Stora flickor gråter inte. Och framför allt äter de inte tabletter, det är ett svaghetstecken. Det sa till och med doktorn. ”Om du verkligen tror att du inte klarar det här utan.”

Och hon klarade inte det här utan.

Det var väl bevisat. Det visste väl alla.

Mamman också. Hon sa det först. ”Du behöver kanske medicin, Helena.”

Sanktionerat hos mamman. Då var det väl lugnt. Som om hon någonsin hade brytt sig om hennes ord? Jo, det hade hon. I sin ensamhet hade hon vägt hennes ord, blickar och ansiktsuttryck på guldvåg. Letat bekräftelse i det osagda, i ögonens färgskiftningar, ryckningarna runt munnen och de låga suckarna.

Helena ville så gärna tro gott om mamman men litade inte på någon. Aldrig.

Helena litade och förlitade sig bara på sig själv. Hon hade för längesedan slutat att undra varför.

En del saker bara är.

En del saker händer bara.

13

Vad lite man visste om en person, tänkte hon där hon låg och höll i sina armar och ben. Kroppsdelar med eget liv, som vandrade iväg med bestämdhet åt olika håll, tänjde ut hennes kropp för att slita allt i stycken.

Det kröp, stack och värkte. Bara en sörja av mörker och ljus och smärta. Det var hon säker på.

Om hon bara kunde ställa om sin hjärna, ställa om den till njutning så att hennes kropp ålade sig i orgasmer istället för i kramper. Hon önskade att det fanns någon hon kunde fråga, en vägledare. En hjälpare. Hon bad till guden som inte fanns. Den som fanns för alla utom henne.

Så hade det alltid varit.

När hon gungade för högt som liten och hoppade för långt och slog sig så illa. Då fanns det ingen gud. Båda fötterna brutna och en evighetslång isolering till följd. ”Skulle du ha tänkt på innan du hoppade”, sa mamman.

Såklart. Vad dumt av henne, att hon inte hade tänkt efter före.

Solen sken och det fanns nya gungor i parken. Lockelsen var för stor. Hon skulle bara känna på gummit, på det svarta, stora bildäcket med tjocka bultar. Kedjorna som löpte genom däcket.

Förankrat.

Hon klättrade hänförd upp. Ett knä i taget. Kände de kalla kedjorna mellan sina fingrar. Lutade huvudet bakåt.

Tog sats och fart och kom högre för varje lutning.

Hon såg ner på marken och tyckte att det bara var sand.

14

Inte såg hon stenkrossen som låg gömd där under. Det var så nytt alltihop.

Och så hoppade Helena.

Det var när hon låg där som allt började. Den evighetslånga förbannelsen. evigheten Hon skakade häftigt på huvudet. Det gick inte att tänka på det där nu. Gick.

Inte.

Hon stökade till med filten. Försökte frambringa en ordning.

Men om hon tänkte nu, där hon låg och försökte hitta en gud som kunde ta bort krälet i hennes kropp och kaninerna i hennes hjärta, om hon tänkte – på riktigt – nej.

Hon vågade inte känna efter. Lämnade sig själv liggande med armarna om sig. Släckte ner kroppen för att bara överleva. Gav sina tankar ledigt eftersom … Hade hon någonsin tänkt?

Hon kastade ut frågan mot rutan som svarade med att imma igen. Världen suddades ut och blev matt. En dovhet som passade hennes trötta hjärna, där signaler togs emot och packades in i små stötdämpade rum. Ögonen rann nu och det var oklart om det var gråt eller maskar som kröp ut ur hennes hålor. Det gjorde ont. Något ringlade sig över hennes kinder, letade efter en annan håla att gömma sig i.

Handen tvekade, ångrade sig mitt i ansatsen att ta bort det som levde på henne.

I henne.

15

Hon ville rensa sig själv. Tömma sig på allt och ge plats för nytt.

Hon vågade inte se efter i spegeln. Då måste hon lämna rummet och det var inte helt lätt. Bara processen att ställa sig upp.

Nej, det fick vara så här.

Med slutna ögon såg hon sig ligga på sängen medan något kom ut ur hennes ögon och kletade ner hennes kinder.

Hon var inte ensam därinne. Det var människor i rummet, inga hon kände utan bara … passerare. De lämnade en svag doft av svavel efter sig. Hon kunde känna dem mot huden.

Och där var hon, övertygad om att det bara handlade om vem som hade kontrollen över hennes liv. Det hade inte med dröm eller verklighet att göra. Det handlade bara om att stå ut.

Och nu tänkte hon att om det här var att leva, att behöva stå ut med sig själv … Ville hon leva då?

16