Tidigare utgivet på Mogwai Bokförlag: Birgitta Hedin Tid av kaos: Om utbrändhet och vägen tillbaka, 2011 Den blå mappen: Om en uppsägning, 2012 Charlotta Lagerberg Thunes Bara för din skull, 2014 Daniel Hånberg Alonso Afrikas öga, 2010 Lauras ögon, 2010 Barnens ögon, 2012 Block - En deckare ur balans i tiden, 2014 Skånske Arne & Janne Karlsson Kerstin Frickadellert löser mumsiga mysterier, 2014
Realité När man vill ta del av självupplevda livsöden, vardagsdrama och en tyngd på verklighetsförankrade historier så hittar man dem i realité.
ISBN: 978-91-87858-11-6 © Andreas Strömblad Foto: Gustav Kutas Mogwai Bokförlag, 2015 www.mogwaibokforlag.se info@mogwaibokforlag.se
Ur dagboken, den 1 oktober 2010 ”Jag har känt djuren igen ikväll. De är mig hack i häl. Alltid. Djuren jag använder som en metafor för att beskriva hur jag slits itu av min ätstörning. Ätstörningen vill mig inte väl. Det ville Den inte ikväll. Den har förstört mig. När jag satt nere i köket ikväll var de över mig. Hundarna och vargarna slet i mig. Det ryckte och tvingade mig till att äta, för då skulle de få äta, djuren alltså. Det gick inte bra. Jag har hetsätit flera gånger ikväll och innan idag stod jag med flera glasspaket som en stund senare var uppätna. Toaletten var nästa anhalt därefter. Låt mig vara! Jag vill inte mer!”
Prolog Det gör så ont inom mig. Så väldigt ont att ständigt leva i detta elände som jag går i, dag ut och dag in. Jag försöker att kämpa emot mina onda tankar, men hur mycket jag än kämpar och försöker att sortera bort dessa tankar från min hjärna, så stannar de kvar. Tankar som kretsar kring mat och vikt, träning och åter träning för att kompensera för vad jag har ätit eller vad jag tänker äta härnäst. Hetsätningar och kräkningar är bara en del av min vardag numera. Det är inte längre konstigt att stå åtta timmar över vasken och spy, och däremellan trycka i mig några liter glass och godis, och spy lite till. Jag avundas alla er därute som har ett liv, som faktiskt lever ett värdigt sådant och jag tänker ständigt - kommer mitt elände någonsin att sluta? Kommer jag att kunna få ett värdigt liv som alla andra? Samtidigt som mina tankar virvlar omkring som en enda sörja i min komprimerade hjärna försöker jag att tänka på min framtid (om jag nu har en framtid), på vad jag ska och vill göra med mitt liv (om det finns ett liv), och på vad jag vill uppnå (vill jag uppnå något?) Svar: Ja, jag vill! Men många frågor kvarstår: Är jag helt säker på att jag vill bli frisk för all framtid? Finns det verkligen en framtid för mig utöver mat, vikt och träning? Kan jag göra något annat än att hetsäta och spy alla dagar i veckan och vill jag det? Kan jag för en gångs skull bli en sund person som äter när den är hungrig och låter bli att äta när den är mätt? En person som tillåter sig att äta vad den känner för och inte bestämmer dagen innan vad som är tillåtet nästa dag? Att bara få sluta tänka på vad jag har ätit, ska eller inte ska äta, snälla någon är detta möjligt?! Det måste finnas något annat för mig än det här eländet. Jag vill inte leva mitt liv, och där sedan om förhoppningsvis många år framöver, på dödsbädden, inse att det enda jag har lyckats åstadkomma här i livet är att ha slagit alla rekord i att spy flest gånger. Samt krängt i mig mest mat i hela vår galax. Rätt komiskt när allt kommer omkring, men sorgligt. Nej, jag vill något mer, men jag vet inte vad och jag vet inte själv om jag någonsin kommer att få känna frid och glädje, då hoppet
har övergivit mig. Jag är ju så trygg i min sjukdom, fastän jag hatar Den! Jag hatar Den så fruktansvärt mycket, men på något sätt gör Den mig lugn liksom ångestfylld på en och samma gång. Det skrämmer mig oerhört. Så mycket att jag bara vill gråta och försvinna. Den, den där sjukdomen lurar mig ständigt och får mig att tro att jag klarar av att bli bra utan hjälp, men sjukdomen är ju jag när allt kommer omkring, eller? Den tvingar mig att stanna bakom lås och bom med Den, sjukdomen som enda vän. Men en sak är säker. Den är inte min vän. Jag vill bort från Den. Bort från allt som kretsar kring Den. Jag hatar Den. Jag hatar Den jäkla sjukdomen som förstör mitt liv. Varför, vad tusan är problemet? Jag vill inte vara fast i min ätstörning längre, eller vill jag? Nej! Jag vill jobba och träffa människor, ut och se världen med en frisk persons ögon. Jag vill också kunna åka på semester till varma länder och där äta och dricka gott, utan att tänka på konsekvenser efteråt som att behöva kompensera med två mils löpning dagen därpå. Jag vill inte längre se mig som ful, äcklig och fet (även om detta är sanningen) och att se bra ut i någon annans ögon innebär ett misslyckande, för jag vet att människan ljuger så djävulskt bra. Ingen i denna värld talar sanning, aldrig någonsin. Jag vet själv om att jag ser hemsk ut och att jag är misslyckad. Om jag vet att jag är äcklig och fet och totalt misslyckad, hur kan då folk säga motsatsen? För att de vill vara snälla? Antagligen, och jag hatar det. Jag avskyr när folk säger saker de egentligen inte menar. Komplimanger, vilket trams. Allt i mitt liv kretsar kring min ätstörning och jag håller fast vid Den, min enda trogna vän. Den enda som ger mig ”komplimanger” som är verkliga och sanna (ful, äcklig, fet, utstött och hatad av allt och alla). Den förstår mig och jag kan ty mig till sjukdomen när jag är ledsen och världen utanför sviker. Tillsammans har vi, jag och Den, byggt upp ett förtroende för varandra. Ett förtroende så starkt att Den kan mig ut- och innantill och jag vet att jag alltid kan vända mig till Den, min falska trygghet och säkerhet. Jag vill bort från Den, men jag kan inte. Jag kan inte fly, Den följer mig ständigt. När jag är på stan, hemma, på bion eller om jag så är på semester, så finns Den alltid där. Jag är min
sjukdom, that’s it! Ändå säger folk att jag inte är min ätstörning. Jag är inte det som Den vill att jag ska vara. Men är det verkligen möjligt? Jag lever ju för min ätstörning och gör vad sjukdomen vill att jag ska göra. Jag kan inte se något annat då, än att jag är Den. Usch, nu blir man förvirrad, så väldigt förvirrad. Fast det är sant vad folk säger, att det finns en annan person bakom ätstörningen som min familj och mina vänner påminner mig om att komma tillbaka till. En glad person med så mycket drömmar och mål i livet. En kreativ, öppen, social och glad kille som vill så oerhört mycket hela tiden, men jag kommer inte ihåg den personen mer än några enstaka gånger om året. Den personen tynar bort allt mer och ersätts av negativa känslor som irritation, hat, vrede och ångest. En sak är säker och jag måste tro på det; jag är inte född med en ätstörning och jag har inte alltid varit såhär tom och livlös. Det vet jag liksom alla andra. Det fanns en tid innan allt det här tog sin start, men det var så längesedan nu. Jag kommer ihåg när saker och ting förändrades, då jag kom in i tonåren och sakta men säkert lämnade min barndom bakom mig, när mina problem blev betydligt värre. För mig började inte allt med en ätstörning, utan med tvång. Jag fick ritualiserade tvångsbeteende och tvångstankar när jag var runt tio år. Jag var fortfarande bara barnet och vad det var som fick dem att komma upp till ytan, och få en framträdande del i mitt liv, var då jag förlorade min bästa vän.
Att mista en trogen vän Det är i början av mars månad år 2001 som det ofattbara inträffar. Jag har precis slutat skolan och är så glad över att det äntligen är fredag. Nu kan jag vara uppe länge under kvällen eftersom det snart är helg och mysa med Kurre, min hamster, som jag älskar över allt annat. Det är en gråmulen vårdagseftermiddag och jag trampar med fötterna på pedalerna i full fart hemåt. Jag vet att mamma bjudit hem en nära vän till kvällen. Det kommer innebära ostbricka med massor av goda kex och ostar, dessutom kan jag dricka hur mycket läsk jag vill och äta godis. Jag älskar helgen. Det gör jag verkligen. Det är något magiskt över veckosluten. Jag tycker det är väldigt hemtrevligt och mysigt när mamma har sina bekanta på besök. Det är liksom ett tecken på helg, vilket tveklöst innebär sovmorgon, både på lördag och söndag förmiddag. Det är trögt och kämpigt att ta sig fram med cykeln på vägen hem från skolan, då det blåser kraftigt. Det är en rätt gammal cykel jag cyklar på och kedjan gnisslar och rasslar högt jämte mina fötter. Jag cyklar förbi min gamla skola på väg hem och ser några skolklasser som strövar bort till en stor lekplats med sina lärare. Det är samma lekplats som jag lekte så mycket på när jag gick på lågstadiet. Snart har jag passerat Lindängen och med en sista ansträngning tar jag mig under bron där trafiken ljuder ovanför mig. Jag är hemma kort därefter. Mamma nämnde i morse att hon är ledig från arbetet idag. Det var som ljuv musik för mina öron. Jag tycker så mycket om att umgås med min mamma. Innan jag cyklade iväg till skolan hade mamma föreslagit att vi kanske kunde åka till Mobilias köpcenter och spendera några timmar med att gå och ströva runt i affärer. Det är inte helt fel, verkligen inte, men jag känner inte för affärer idag. Det blir också efter en stund lätt långtråkigt att gå i den ena affären efter den andra. Jag vill mycket hellre gå på promenad istället, för då kan jag och mamma gå till McDonald’s ute vid Lockarp och köpa deras goda milkshakes. Det gör vi alltför ofta
när vi promenerar om kvällarna. Mamma och jag är ute och går nästan varje dag. Jag vet mycket väl att mamma också älskar McDonald’s milkshakes som finns i smakerna vanilj, choklad och jordgubb (jag väljer nästan alltid vanilj, medan mamma föredrar choklad). När jag kommer upp på tomten till vårt hus tar jag fram garagenyckeln ur min jackficka och öppnar garageporten. Jag ställer in cykeln med ett leende på läpparna vid sidan om bilen som är inkörd och hör att ytterdörren öppnas, samtidigt kommer jag ut från garaget. ”Hej, Andreas”, säger mamma med snörvlande stämma. Hon står i dörröppningen med röda ögon och i handen håller hon ett litet bylte som är insvept i en mjuk trasa. Mitt glada leende försvinner sakta när jag stänger garageporten bakom mig. ”Vad är det du har i handen?”, frågar jag mamma, men anar vad hon håller i. Mamma tittar på mig med ännu sorgsnare blick. Jag kan se att hon har gråtit, även om hon försöker dölja sina vattniga ögon, och jag förstår nu att något är väldigt fel. ”Det är Kurre”, svarar hon. ”Han ligger här i min hand.” Mamma snörvlar till. Jag springer fram till henne och vi stänger ytterdörren bakom oss då vi kliver in i värmen. Där inuti trasan ligger en liten hamster med krämfärgad mjuk päls, min Kurre. Han ligger i mammas handflata och tar djupa, långsamma andetag. Hans små svarta glasklara ögon är halvt stängda och han håller upp framtassarna ovanför sitt bröst. ”Vad har hänt med honom?”, frågar jag. ”Varför andas han så tungt?” Jag vet redan svaren på mina frågor, men jag är tvungen att få höra mamma säga något där hon står alldeles tyst och med sin ena arm om mig. Mamma berättar att Kurre varit dålig hela morgonen och jag vet att han under veckan inte varit så pigg som han vanligtvis alltid är. Han har varit mycket trött på kvällarna den senaste tiden och dessutom sovit nästan konstant. Jag brukar låta Kurre springa fritt på mitt rum, samtidigt som jag sitter på golvet och håller utkik efter honom. Igår hade han suttit i en hörna i rummet utan att orka röra sig, vilket inte hänt tidigare. Han är en livlig hamster som klättrar upp bakom
elementen i huset. Han biter sönder dörrar och springer runt på mitt rum och hamstrar mat var och varannan minut. Fast just igår sov min Kurre som en boll med slutna ögon under sängen, intill hörnet på golvet i mitt rum. Han satt hopkurad länge. Jag satt på golvet och granskade honom. Det såg ut då som att han sov väldigt djupt. När jag står här med mamma denna fredag och tänker på hur Kurre varit de senaste dagarna, och på att han bara blivit sämre och tröttare för varje dag, virar mamma om trasan ännu ett varv om Kurres lilla kropp. ”Jag tror att han har levt färdigt sitt liv”, säger mamma och gråten sitter i hennes halsgrop. Det gör den på mig med. Mamma ser mitt förödande och ledsna ansikte när jag tittar på Kurre som kämpar tappert och värdigt för att hålla sig vid liv. Det brister för mig och tårarna går inte att hejda. Vi har kommit in i mitt rum och sitter ner på min sängkant. Jag tar Kurre från mammas hand och lägger honom i min handflata. Jag stryker med mina fingrar över den lilla rosa nosen. Den är kall och blöt. Resten av hans kropp är också kall och jag förstår att Kurre inte kommer finnas kvar hos mig vid kvällens slut. Jag håller om mamma och kramar henne hårt. Hon omfamnar mig tillbaka. Det är vi, mamma och son, och tillsammans är vi starka. Jag behöver mamma som allra mest nu och hon finns hos mig. Alltid. Vi sitter och håller om varandra på min säng och mellan oss, på mina lår, ligger mitt hjärta, min tappra kämpe och riddare min Kurre. Hans andning är ännu tyngre än för bara några minuter sedan. Sakta sluter han ögonen medan han ligger på sin filt mellan mig och mamma. Jag klappar honom och tar upp och pussar honom en sista gång på hans mjuka, lena huvud innan jag åter lägger ner honom på sängen. Jag hör Kurre ta sitt sista andetag. Hans bröst höjs en aning och jag väntar på att bröstet ska sjunka in igen. Det gör det inte. Han har slutat andas. Jag ser på mamma och vi båda gråter. Precis i denna stund förlorar jag en ovärderlig vän. Min Kurre har lämnat detta liv. Han är borta och jag saknar honom så. Denna kväll har jag svårt att lämna min bortgångna vän. Jag lägger honom på min huvudkudde, insvept i den mjuka trasan, och jag ligger
vid sidan om och ser på honom. De andra i familjen tittar på teve nere i vardagsrummet. Mammas väninna kom inte ikväll. Mamma ringde och avbokade. Jag klappar Kurre på huvudet och på nosen men förmår mig inte att gråta mer. Det gör så ont. Gråten har jag fått ur mig för stunden, men jag vet att mer kommer komma. Klockan tickar och timmarna passerar. Emellanåt går jag upp för att vara tillsammans med mamma och pappa och då låter jag Kurre ligga kvar på min huvudkudde. Innan jag går till sängs lägger jag försiktigt ner honom i trähuset i buren där han brukar sova. Det är min bror som snickrat och byggt ihop det trähuset till Kurre. Till min Kurre. Jag tittar på honom i några sekunder innan jag stänger taklocket. Jag vandrar bort till min säng och lägger mig på madrassen och drar täcket över kroppen. Jag tänker på allt roligt jag har haft med Kurre och på hur underbar min hamster varit. Gråten kommer igen, men jag kan inte låta bli att le. Minnena vi delar frambringar både sorg- och glädjetårar. Tårarna rinner nerför mina kinder och landar på kudden. Jag saknar min hamster så mycket. Folk som säger och menar på att man inte kan älska eller bli ledsen när ett djur dör, vet verkligen inte vad de pratar om. Att förlora ett djur som står en nära är precis detsamma som att mista en människa man håller mycket av. Det som i grund och botten verkligen spelar roll är hur mycket man älskar och hur nära man står en annan levande varelse. För mig var det en traumatisk upplevelse att mista min hamster och något av det sorgligaste jag genomlidit. Jag var så fäst vid min Kurre och efter hans död saknade jag honom länge. * Nästa dag, på lördagsmorgonen när jag vaknar upp, känns allt väldigt overkligt och konstigt. Jag är alldeles matt i kroppen och tom. Drömmen jag drömt har handlat om min bortgångne vän. Jag grät så mycket igår. Jag känner mig inte utvilad och kroppen är trött och huvudet känns tungt och segt. Hjärnan hänger inte riktigt med. Den vet inte vad som har hänt. Eller den vet, men ändå inte. Det är inte konstigt att jag känner mig såhär. Förvirrad, kluven och framför allt
chockad. Jag har förlorat en vän. En vän som alltid funnits där för mig om jag så varit arg, ledsen, besviken eller rädd. En kompis som aldrig svikit mig eller kallat mig för dumma saker. På något vis verkar allt så befängt. Kurre är inte död. Inte en chans, han ligger och sover i sin bur. Han är min och bara min och han kommer aldrig lämna mig. Det känns som att det hemska som inträffade igår inte har hänt. Det är bara fantasin som spelar mig ett spratt. Jag är verkligen i chock och kan inte förstå att Kurre är borta. Han kan bara inte vara det. Han var ju levande för bara ett tag sedan, även om han under sina sista dagar i livet var gammal och trött. Livet hade hunnit ikapp Kurre och igår var det dags för honom att lämna världen. Det är först när jag reser mig upp från min säng och tittar in i buren som det ännu en gång blir verklighet, att min pälsbeklädda och underbara kompis inte längre finns kvar i mitt liv. Buren ser ut precis som vanligt. Vattenbehållare är fylld. Det finns mat och sågspån på burens botten och när jag lyfter upp locket på trähuset ser jag honom. Han ligger därinne, kall och död. Jag stirrar på Kurre där han ligger så fridfullt, omsluten av en trasa och utan att andas. Jag kan varken gråta mer eller känna mig ängslig. Jag känner mig avstängd och tom inför tanken att Kurre är död. Jag går tillbaka till min säng och blickar upp mot taket. Jag har taket fullt utav självlysande stjärnor som skiner fint om natten, men nu är de matta och lyser inte alls. Jag hoppas att Kurre är en stjärna, tänker jag för mig själv. Att han är en stjärna som jag kommer att få se varje natt innan jag går och lägger mig. Varenda natt så att han alltid finns hos mig. Det går inte många dagar förrän jag får en ny hamster som mamma köper till mig. Hon ser hur illa däran jag är och hur dåligt jag mår. Hon är orolig för mig och vill få mig att må bättre igen genom att skänka mig en ny hamster, som jag kan pyssla om. Men så enkelt är det inte och jag är inte mig själv dagarna efter Kurres död. Det känns som att en del av mig själv gått förlorad för alltid. Mitt nya husdjur blir lite av en tröst efter Kurre, men han kan aldrig ersätta den plats Kurre har i mitt hjärta. Jag fäster mig snabbt vid min nya kamrat och jag börjar känna mig bättre, men tankarna vandrar ofta iväg till Kurre. Varför hade han
lämnat mig ensam kvar? Det är efter Kurres bortgång som mina tvång utvecklas. Några veckor efter att jag har fått min nya hamster börjar jag titta till saker extra noga. Jag känner efter så att dörrar i huset är stängda, likaså tittar jag till husets fönster, att spisen är avstängd och att kylskåpsdörren är stängd, men framför allt börjar tvång i relation till min hamster komma. Det går successivt och tvångsritualerna börjar först i liten grad, men stegrar sig med tiden. Min nyfunne vän, min Puff, är jag väldigt rädd om och jag överbeskyddar denna gnagare så till den milda grad. Varje gång jag har haft honom ute ur buren tittar jag till så att vattnet i behållaren är rent, att buren är stängd när jag satt ner Puff och att det finns mat och grönsaker till honom. Det är viktigt att buren är ren och fräsch varenda minut, varje dag på året. Till en början känns dessa ritualer och rutiner helt okej och nödvändiga att utföra, men efter ett tag övergår de till att bli tvångsmässiga handlingar, och jag kan inte längre sluta tänka på min hamster. Han finns alltid med i mina tankar, vare sig jag är hemma eller i skolan. Under sommarlovet till femte klass får mina tvångstankar och tvångshandlingar övertag och de håller på att bryta ner mig totalt, även om jag utåt sett inte visar mina sårbarheter. Mina tvång utvecklas fort. När jag vaknar på morgonen och ska åka till skolan går jag direkt fram till Puffs bur. Jag måste titta, kontrollera och känna efter, så att allt är väl med min hamster som tryggt ligger inne i sitt trähus och sover efter sina vilda nätter - springande och klättrandes i buren och i hjulet. Jag kontrollerar under flera minuter buren. Jag står och stirrar och känner intensivt på vattenbehållaren som paralyserad, för att övertyga mig själv om att jag inte inbillar mig att behållaren är vattenfylld. Jag böjer mig ner och känner på den. Tar loss den från gallret och sätter tillbaka den. Detta måste jag göra minst fem gånger för att vara säker på att vattenbehållaren inte kommer trilla av gallret när jag inte är hemma. Likaså tillägnar jag många minuter med att studera och pilla med fingrarna i Puffs matskål, för det kan mycket väl vara så att mina ögon spelar mig ett spratt. Jag kanske bara inbillar mig att han har mat och vatten? Tänk om jag, den enda vän han har, blir orsaken till
hans död på grund av att jag inte ger min vän tillräckligt med mat och vatten? Tänk om det var därför Kurre dog? Kurre kanske dog för att jag lät honom svälta ihjäl? Fler tankar kommer ständigt och ju fler jag utvecklar som handlar om att kontrollera, desto fler tvångstankar får jag och katastroftankarna kommer med på köpet: Tänk om Puff får en hjärtattack? Tänk om han slutar andas eller tänk om jag förgiftar honom på något vis? Det tar väldigt mycket utav min vakna tid till att kontrollera och värna om mitt underbara husdjur. Veckorna och månaderna går fort. Mitt femte skolår sveper förbi medan mina tvång successivt tilltar. När jag börjar mitt sjätte skolår, sista året på mellanstadiet blir det tufft. Jag som alltid annars är flitig och kommer i tid tillåter mig att komma för sent till lektionerna för Puffs skull. Trots att jag på kvällarna är utmattad och helt slutkörd kan jag ändå inte välja bort min hamster för en enda dag. Jag kan inte. Jag fixar inte att gå och lägga mig och få ro utan att ha kontroll. Det är först efter mina tvångsritualer som jag kan slappna av. Mina kontrollbehov av att titta till dörrar och fönster minskar. Jag kan välja bort det eftersom Puff är viktigast i mitt liv. Han är centrum för att mina tvångstankar ständigt förstärks. Alla tvång är i första hand relaterade till mitt husdjur. Tittar jag till och kontrollerar att dörrar och fönster är stängda är det för Puffs skull, så att han inte får drag på sig, eller att någon inbrottstjuv kommer för att ta Puff ifrån mig. * I sjätte klass blir mina tvång betydligt mer svårhanterliga och jag har redan gått hos en psykolog under ungefär ett år. Besöken hos henne ökar ju mer tvång jag utvecklar. Att kontrollera kylskåpsdörren och ugnen kommer att bli av betydande vikt nu också. Allt blir viktigt att kontrollera och mina tvång är inte enbart förknippade till Puff. Mamma är väldigt mån om mitt mående och vill att jag ska ha regelbunden kontakt med sjukvården. Hon följer alltid med mig till vårdcentralen när jag ska prata med min kurator och psykolog. Under sommaren, innan mitt sjätte skolår startar, åker jag och
familjen iväg på semester till Cypern. Vi har verkligen jättekul tillsammans. Vi äter gott på hotellets buffé, badar och solar dagligen och är på utflykter. Bland annat åker vi på en dagstur till Egypten, vilket blir en fantastisk upplevelse i den över 50-gradiga hettan. Fastän vi hela tiden är i gång och gör saker under resans gång tänker jag ständigt på Puff som min mormor passar. Flera gånger varje dag tvingar jag mamma att ringa upp henne så att jag kan få utbyta några ord med mormor. Jag vill inte prata om hur hon mår, vad hon har för sig eller hur hon har det hemma i Sverige. Alla samtal jag ringer till henne är för att höra efter och försäkra mig om att allt står bra till med Puff. Hade mamma och pappa låtit mig stanna hemma från semestern så skulle jag definitivt ha gjort det, allt för att få vara med Puff, och att ständigt ringa mormor under semestern blir som en drog för mig. Jag är tvungen att fråga mormor flera gånger i telefonen om hon verkligen är helt säker på att Puff har det bra hos henne. Efter minst tio upprepade frågor om min hamsters mående, då mormor gång på gång bekräftat att Puff mår som en prins, frågar jag henne sakligt om hon har gjort rent buren, om hon har bytt vatten i vattenbehållaren samt ifall Puff har rikligt med mat i sin matskål. När jag väl fått bekräftat allt flera gånger om igen kan jag äntligen vara lugn, i alla fall tills nästa dag när samma procedur upprepas. Jag är så rädd för att mista min hamster att jag överbeskyddar honom på alla sätt. Jag har honom uppe mer än fyra timmar om dagen, byter vatten mer än två gånger per dag, liksom hans mat och gör rent och städar buren varannan dag. Jag är övertygad om att det var min brist på noggrannhet och engagemang som gjorde att Kurre gick bort, men så var givetvis inte fallet. Kurre dog av ålderdom, men det ville jag inte ta in. Han dog för att jag hade misskött honom. Puff lever inte ens lika länge som Kurre, även om jag sköter om honom bättre på alla plan. Det är hemskt när Puff lämnar världen, men sorgen över Kurre var mycket svårare att bearbeta. Jag skulle aldrig kunna glömma honom. Puff går bort på höstterminen under mitt sjätte skolår. Under vårterminen fortsätter jag arbeta tillsammans med min psykolog angående mina kontrolltvång, som till stor del avtar efter Puffs död, men ännu finns
det fortfarande en del att jobba och ta itu med. Våren och sommaren passerar och mina tvång avtar alltmer med tidens gång. Trots att jag fortfarande har tvångstankar har jag lättare att ta kontroll över dem. När sommaren är till ända väntar högstadiet. Jag har svårt att föreställa mig detta, att jag ska börja sjunde klass. Jag är både orolig och förväntansfull. Det ska komma nya elever till klassen. Det har jag fått reda på och kanske det kan öppna möjligheter och tillfällen till att skaffa nya bekantskaper och vänner. Det behöver jag. Jag har dåligt med vänner. Det blir som jag tror och förväntar mig. Sjunde klass är jobbig och vännerna kommer inte på löpande band. Att första året på högstadiet blir tuff beror inte på mina tvång. De har mer eller mindre försvunnit med tiden. Jag känner mig snarare annorlunda och inte i bra bemärkelse. ”Annorlundakänslor” är inte alltid trevliga att kännas vid. Jag känner mig obekväm med mig själv och har svårt att skaffa nya vänner. Svårast är det att passa in i klassen. Jag utvecklas kroppsligt och hår växer på pinsamma ställen. Snart fyller jag tretton år.