9789175772301

EN KLIM-LIT ROMAN

L책ngkok, svinhuvud L책ngkok, svinhuvud och lite romantik

och li roman te tik

MARIA FOGELBERG NELSON

L책ngkok, svinhuvud och lite romantik

MARIA FOGELBERG NELSON

Tidigare böcker av Maria Fogelberg Nelson: SKITSTRESS – Stresshantering med fokus på hjärnan och vårt arv, 2009, Vulkan Ett olidligt tillstånd, 2013, Idus förlag Birgit Johanssons dagbok, 2014, Idus förlag

Långkok, svinhuvud och lite romantik Utgiven av Idus förlag www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Maria Fogelberg Nelson © Omslagsfoto: iStockphoto Grafisk form och sättning: Sandra Stridh, Idus förlag

Första upplagan Tryckt i Riga, 2015 ISBN: 978-91-7577-230-1

Hemligheten KLAPPGRÖT

”H

ilda vakna, det är dags att plocka blommor till stången, vakna Hilda!”

Liljan klappar mig ömt på axeln.

Sängen är ännu varm och skön, men solens strålar tränger igenom fönsterglaset och gör solkatter på golvet, och himlen är klarblå. Det är idag det roliga ska ske. Det är Midsommar! ”Jag kommer, ska bara morna mig lite, gå du före.”

Klapp, klapp hörs från kokerskans hårda och ihållande vispande, hon är alldeles svettig och ansiktet lyser rött. ”Hilda vi får klappgröt idag!” Liljan sitter redan vid bordet och äter glupskt. ”Jo så måst det bli idag, när det ska firas sommarns ankomst, då ska det vara fest, och vad passar bättre än lite sött!” Hulda skrattar att hela den stora magen guppar.

Mums, klappgröt, det bästa som finns!

Liljan skjuter tallriken ifrån sig: ”Skynda dig, alla töser väntar på oss och pojkarna, de har redan börjat slå gräset, och kapa björkruskor.”

Han kanske också väntar. Står så där lite avvaktande, med huvudet lite på sned som han brukar, med det solblekta håret som lockar sig över pannan, och de mörka, blåa ögonen som 7

alltid ser så snälla ut. Hjärtat mitt klappar att det känns som det ska hoppa ut, tänk om de syns.

På ängarna lyser det av blommor, där finns midsommarblomster, smörblomma, kattfot, mandelblom och här och där små prästkragar. Våra famnar är fulla att det nästan inte går att hålla samman blomsterfången.

Töserna är roliga, vi skrattar åt allt tokigt de säger, ibland är det något fräckt, att de bara vågar! Deras klänningar och förkläden är enkla, över håret har de huckle och de är alltid barfota.

Jag och Liljan har våra enklaste klänningar, men ändå sticker vi ut. Mor och far tillåter inte att vi ser ut som dem, utan det ska synas att vi liksom är förmer.

Han brukar alltid säga, att när vi, herrskapet kommer är det som en procession i kyrkan, med våra vita, stärkta kläder, uppsatta hår, och mor som aldrig är utan parasoll.

Ibland skulle jag ock vilja få rasa ut som Greta, Märta, Signe och de andra, barfota, uppknäppta klänningar, nakna ben och håret bara flätat på ryggen. De verkar så fria. Men då skulle mor få fnatt, hennes flickor, godsherrens avkommor får minsann inte sammanblandas med statarlängornas barn.

Det var nästan att hon inte ville att vi skulle få gå i byskolan, eller läsa inför prästen med dem, men jag tjatade var dag och sa att jag inte ville vara borta från mor, far och gården, att de omsider gav med sig.

Och tack vare det, fick jag träffa honom.

Min älskade, mitt allt på jorden.

Tänk om mor och far visste. Att jag blivit kysst, kramat och kelat. Med en som inte är utvald.

Jag tror mitt hjärta brister, varför är livet så hårt.

8

”Hilda, vad är det med dig, du ser sorgsen ut, en dag som denna.” Märta, hans lillasyster, den enda som vet om vår kärlek avbryter mina tankar. ”Allt är inte bara skoj och glam.” ”Idag ska vi maja, dansa och äta gott, lägg sorgerna åt sidan.”

Hon blinkar förtroligt med ena ögat, och stoppar handen i klänningsfickan och tar fram ett brev.

Jag vet vem det är ifrån, och hjärtat börjar genast slå hårdare. Jag gömmer det innanför klänningen, under linnet, alldeles vid mitt hjärta.

• ”Nej, far låt mig slippa!” ”Det är slutpratat, du far till faster Birgit i Stockholm och börjar på hushållsskola. Inte låter jag dig stanna och förföras av en dräng!”

Far ser arg ut, han och mor är oresonliga.

Någon har berättat, sett när de pratats vid.

Vad ska nu ske med vår kärlek?

Kommer han vänta på mig i alla våra dagar, som han sagt eller blir han utkörd från godset och far iväg?

Han brukar alltid tala om att lyckan ligger på andra sidan havet, är det dit han kommer fara?

9

Förföriska dofter SURDEGSBRÖD

H

änderna sjunker djupt in i den varma, mjuka degen. Den är förförisk, sensuell, och som bra sex dröjer den också innan den uppnår full klimax.

Där upphör likheterna för mig.

Min högsta önskan är att finna en man att älska, och som i sin tur inte klarar av att leva utan mig. Jag längtar efter att få uppleva det perfekta sexet, njutningen.

Och äntligen har jag kommit på hur det ska gå till.

Jag älskar att laga mat – är faktiskt lite utöver det normala – och det är ju allmänt känt att vägen till mannens hjärta går genom magen. Att fresta, och locka med mat är själva kontentan av strategin; jag ska bli en femme fatale med förkläde.

Fick den Heureka upplevelsen för några dagar sedan när jag la in gurkor. Och efteråt, har jag inte tänkt på något annat. Inte ens nu, när jag bakar surdegsbröd, skingras tankarna, utan baket lockar fram erotiska tankar och förhoppningar. Och snart iscensätts planen: Doften av nygräddat bröd kommer att spridas ut från köket, via sovrummet och vardagsrummet för att efter att den passerat hallen nå ut till trapphuset.

Och då kanske, och jag menar kanske, den når in till grannen, han den nya på våningen under. Han går förbi hallen för att ta upp morgontidningen, det pirrar till i näsbor10

rarna – dofter förför – och han undrar varifrån den underbara doften kommer och öppnar dörren. Han sniffar utanför grannarnas dörrar, men nej, det är inte därifrån. Lukten drar honom vidare, uppför trappan, där den stannar utanför min dörr. Han läser på namnskylten Viola Andersson, och tänker att det var ett passande namn för en liten gumma som bakar bröd dagarna i ända.

Kanske jag ska gå ut och ändra namnet till något som passar mig bättre: Mata Hari, Vera, Vicki, Veronika (har alltid gillat det– kan bero på att snyggaste tjejen i skolan hette så)?

Oavsett vad jag väljer, är nästan alla namn bättre än Viola Andersson. Det är omodernt och det var inte mer upp-todate i början av sextiotalet då jag föddes, ett bevis är att jag aldrig någonsin har stött på en namne, varken i skolan eller i vuxenlivet.

Mina syskon har fått helt normala namn – Mikael, Lena och Karin, vilket alltid har förklarats med att pappa valde deras och mamma mitt. När jag ställt henne mot väggen och krävt en förklaring har hon alltid levererat samma svar: Det fanns en gammal moster som hette Viola som hon älskade innerligt som barn. Det kunde i och för sig varit värre, i vår släkt finns det kvinnor som hetat Hildegard och Ottilia.

Undrar om han där under, bryr sig om vad man heter?

På hans dörr står det Lars Karlsson, som är ett väldigt normalt namn, och när det gäller honom, även lite vilseledande, för man tänker inte direkt på en ball, trendig person – en Hipster – vilket han är.

Det pratas väldigt mycket om Hipsters i media, och här på Södermalm i Stockholm är de väldigt vanliga, man kan utan överdrift påstå att på vissa platser dominerar de, och då speciellt runt Hornstull där jag bor.

När tidningarna började skriva allt mer om dem, var jag tvungen att slå upp ordet i Wikipedia, och där stod det att det är ett begrepp för människor vars stora intresse är mode 11

och kultur, och som har alternativ musiksmak eller andra s.k. specialintressen, såsom surdegsbröd, inläggningar och långkok. Googlar man ordet, och tittar på bilder ser man att de ofta har skägg, rutig flanellskjorta, upprullade jeans, kraftiga glasögonbågar och keps.

Baserat på den informationen har jag konstaterat att Lars Karlsson är en äkta hipster: Han har skägg; jacka i kraftig bomull med stora synliga knappar, lite som jackorna som kineserna alltid bar under Maos regim; kraftiga glasögonbågar; uppvikta jeans, de ser ut som de första jeansen som kom, raka och breda, påminner faktiskt om blåställsbyxor.

Det enda jag inte sett honom bära är keps, men det behöver ju inte innebära att han ibland har det.

Det är egentligen bara åldern som är lite, men bara lite för gammal (han verkar vara jämnårig med mig). Han jobbar nog med reklam, musik, teve … och är i allt en person som inte bryr sig om en medelålders tant, som bakar och lagar mat större delen av sin lediga tid. Och som dessutom heter Viola Andersson. Men för mig är han ögongodis, och så fort jag ser honom, smygtittar och fantiserar jag om honom. Och mig.

Jag brukar göra det, fantisera, speciellt om romantik.

Vad ska jag annars göra?

Mitt liv är tomt, rent av ödsligt; har inte fått känna kärlek och närhet på över fem år. Jag är personifiering av ökentorka.

Kan man torka igen?

De erotiska eskapaderna i mitt liv är inte mycket att hurra för. Emellanåt träffar jag någon som får följa med hem, eller jag följer med hem till honom. Men det blir aldrig något mera. Och de där one-night-stand kan jag nog egentligen vara utan.

Igår satt jag och tittade på ett av mina favoritprogram på teve, Go’Kväll. I studiosoffan satt en gammal dam, Margareta, hon var nog över 85 år. Programledaren och hon satt och 12

pratade om premiären av en dokumentär som handlade om längtan, längtan efter en partner och som Margareta hade huvudrollen i. Hon var frispråkig, pratade om nätdejting, uteblivna orgasmer och ensamhet. Jag blev alldeles tagen, satt som förstenad och tänkte att det var som hon pratade om mig. För påtvingat singelliv är min ledstjärna, och precis som hon sa, orgasm är något jag bara läser om nu för tiden.

På åttiotalet började man prata om Yuppies (young urban professional), sedan kom DINK (dubble income, no kids), och därefter började man prata om DINS, (dubble income no sex); inget passar in på mig.

Jag är ensamstående, inga barn och har absolut inget sex, kanske kan man kalla mig för en SINKNS (single incomst, no kids, no sex), men jag är nog ganska ensam om ett sådant torftigt liv, och det behövs inget medlemskap till någon grupp.

Ett bevis på att jag har för mycket egen tid är att jag kontinuerligt strukturerar upp allt i anteckningsböcker; en röd för aktuella frågor som söker svar, en gul för planeringsscheman och en grön för måste-göra-lista.

Mitt liv har mer att önska! Och jag håller aktivt på att göra något åt det.

Ett led är att skapa en målbild, vilket jag broderar – i korsstygn – på en väggbonad:

Vägen till mannens hjärta går genom magen!

Orden ska upprepas när jag känner mig lite deppig eller behöver peptalk. Allt handlar om fokusering!

Men det räcker inte att bara i tanken försöka påverka, även om flera terapeuter påstår att det är minst lika viktigt, utan jag måste även praktiskt utöva strategin Min mat ska förföra och öppna tillträde till mannens hjärta. Men det krä13

ver ett stort mod, och det är inte en egenskap jag är berömd för.

En gång när jag gick till soprummet stötte jag och HipsterLars ihop. Han hälsade artigt och jag besvarade hälsningen med ett Hej! Lika fort som han dök upp, försvann han, och jag stod kvar med den väl hopknutna plastpåsen, med ett fånigt skimmer i ögonen. Ganska snart återkom jag till verkligheten då det rasslade till i en av soptunnorna, och kastade påsen och försvann upp till mig. När jag passerade hans dörr hörde jag hur han spelade Ebba Grön, Die Mauer. Bra musiksmak har han också, tänkte jag och sprang vidare upp till mig.

Väl hemma satte jag igång att lägga in Västeråsgurkor.

Medan jag höll på att picka gurkorna, kom jag på att hans tak var mitt golv, men närmare än så kommer vi nog inte varandra, om man bortser från vår snabba dejt i soprummet. Det var då jag kom på min geniala plan, den om maten som afrodisiakumnyckel. Den Heureka-upplevelsen gjorde att jag tappade lite fokus, och tog eventuellt en för stor näve av vitpepparkornen och kastade i lagen. Jag fyllde de varma, nytvättade glasburkarna, som jag köpt på Granit, med gurkor, färsk pepparrot, dillkronor, senapskorn och slutligen hällde jag över den avsvalnade ättikslagen. Klämde fast locken och skrev sirligt Tant Violas gurkor och ställde in dem i skafferiet tillsammans med alla andra inläggningar jag gjort.

Om, och jag säger om Lars Karlsson av en händelse skulle komma förbi (lockad av det nygräddade brödet, kanske?), kan jag bjuda på surdegssmörgås, med hemlagad leverpastej och mina gurkor. Och inläggningar, hemlagat och surdegsbröd är bland det trendigaste en Hipster vet, så även om jag heter Viola Andersson, är jag mer modern än vad man kanske kan tro vid första anblicken; en ganska normal, svensk medelålders kvinna. Ser faktiskt inte så pjåkig ut, och får 14

jag lov att säga har jag förvånansvärt lite rynkor och inga åderbråck. Mitt blonda, spikraka hår slutar precis under öronen (det är en medveten längd, då jag vill dölja dem), några skulle kanske kalla den för en pott- eller dalmas-frisyr, men jag hävdar att det är ett försök att se ut som Meg Ryan gör i filmen You’ve got mail. Jag är inte överviktig, men definitivt inte smal. En tidigare partner hävdade att jag var kurvig på exakt de rätta ställena och jag har bestämt mig för att lita på hans omdöme.

Angående min klädstil finns det mer att önska och attgöra-om-mig står på min att-göra-lista. Innan genomförd transformeringen har jag bruna, ovala glasögonbågar, bakom dem tittar två blå ögon fram, omgärdade av ögonfransar täckta av svart mascara, om det är kväll kan det även finnas, väldigt tunt målade linjer av svart kajal. På min väldigt normalstora kropp hänger kläder från Gudrun Sjödén, Marimekko eller Odd Molly, och på fötterna har jag alltid fotriktiga och sköna skor. Om man vill sätta en etikett på mig är Kulturtant kanske det mest korrekta. Inget av det här kommer att hetsa upp Lars Karlsson, men om man bortser från ögonfärgen, är det mesta förändringsbart.

Jag befinner mig mitt i klimakteriet, vilket innebär att jag har vallningar titt som tätt och kärring-klåda (det kliar i nacken). Enligt min gynekolog har jag även torra slemhinnor, vilket hon kunde se på mina slidväggar och som hon sa, kan vara besvärande vid samlag. Vilken tur att hon kunde se det, för efter mitt påtvingade celibatliv har jag inte märkt något. Hon ordinerade en lokal variant av östrogen (en liten oansenlig tablett förs in i slidan en gång i veckan) för att jag ska slippa svidandet. Enligt henne har jag en väldigt lätt övergångsålder, och det brukar jag tänka på när jag bevistar offentliga miljöer och börjar transpirera, som om jag hade ett inbyggt sprinklersystem.

15

Kulturtant möter hipster.

Upphör möjligheten till transformering, bara för att man passerat en viss ålder? Är det okej att sikta högt? Och är allt som gnistrar stjärnor?

I Hornstull har det mesta förändrats; affärer, barer, restauranger och nya invånare har flyttat in, och plötsligt ställs gamla Södermalmsbor, inför ett nytt begrepp; hipster.

Viola är en medelålders, ensamstående kvinna som tröttnat på one-nightstand, ensamhet och istället börjar målmedvetet arbeta på att fånga en man. Och hon har hittat sitt ögongodis, en lätt överårig hipster.

Framgångskonceptet är hennes kokkonst, där hon är något utöver det normala, och han kan inte laga mat – trots att han är hipster – vad kan bli fel?

Boken innehåller mycket mat (speciellt husmanskost och långkok), recepten finns i slutet av boken.

Maria har skapat en ny genre: Klim-lit (klimakterie-litteratur), som handlar om medelålders kvinnors svårigheter att hitta sin plattform; de känner sig unga men ändå är de förbisprungna. Allt handlar om att våga släppa lite på tryggheten. I romanen Ett olidligt tillstånd, berättade hon om hur ett hjärnspöke förvandlade en helt normal person, till en besatt, sjuk individ, och I Birgit Johanssons dagbok – Ingen människa är en ö, utgick hon från motsatsen; en person med en väldigt negativ självbild, får genom tankens kraft positiva förändringar av sitt liv.

Recensioner: ”Mycket underhållande och rolig, och med fantastiska recept från en svunnen värld. Det kliar i fingrarna att få ge sig hän åt fläsklägg och rotmos och grisfötter eller annat långkok." Maj-Gun "Det var minsann angenäm läsning och en liten tår blev det också ..." Viktoria

ISBN 978-91-7577-230-1

www.idusforlag.se

9 789175 772301