9789144077185

Att bemöta explosiva barn Nu finns det äntligen ett sätt som fungerar för familjer som behöver hjälp med att hantera explosiva utbrott hos barn och skapa varaktiga lösningar. Metoden handlar om samarbete mellan barnen som har problem och de vuxna omkring dem.

Från raserianfall och trotsigt beteende till verbala och fysiska utbrott, explosiva barn är en enorm utmaning för föräldrar, lärare och vårdpersonal. I den här boken presenteras en fortsättning på det banbrytande förhållningssätt som beskrivs i Explosiva barn.

Med konkreta, tydliga ramar målar författarna upp ett helt nytt sätt att se på olydnad och orsakerna till den. Den gemensamma problemlösningen handlar om metoder som hjälper vuxna att ha realistiska förväntningar och kunna bemöta oönskat beteende på ett effektivt sätt. Många målande exempel och utförliga dialoger levandegör metoden.

Boken vänder sig till lärare på alla stadier i skolan samt familjer, barnpsykologer, familjeterapeuter, socialsekreterare, kuratorer och skolpsykologer.

Ross W. Greene J. Stuart Ablon | Att bemöta explosiva barn

Ross W. Greene och J. Stuart Ablon är båda verksamma vid Collabo­rative Problem Solving Institute, avdelningen för Psykiatri vid Massachusetts General Hospital, och vid Center for Collaborative Problem Solving samt verksamma som forskare vid Harvard Medical School. Vid sidan av sina arbeten, håller de föreläsningar på skolor, vårdinstitutioner och behandlingshem. Tillsammans och var för sig har de producerat omfattande forskning och en mängd material om bedömning av barns beteende och sociala funktion, åtgärder för skola och hem för barn med uppmärksamhets- och beteendestörningar samt om relationen mellan lärare och elever.

Att bemöta explosiva barn

Ross W. Greene J. Stuart Ablon

Art.nr 35812

www.studentlitteratur.se

978-91-44-07718-5_01_cover.indd 1

2012-05-23 10.37

Originalets titel: Treating Explosive Kids Copyright © 2006 Ross W. Greene and J. Stuart Ablon Published by The Guilford Press A Division of Guilford Publications, Inc.

Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av lagen om upphovsrätt. Kopiering, utöver lärares begränsade rätt att kopiera för undervisnings­ bruk enligt BONUS-Presskopias avtal, är förbjuden. Sådant avtal ­tecknas mellan upphovsrättsorganisationer och huvud­ man för utbildningsanordnare t.ex. kommuner/universitet.

För information om avtalet hänvisas till utbildnings­ anordnarens huvudman eller BONUS-Presskopia.

Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av ­a llmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till ­upphovsman/rättsinnehavare.

Denna trycksak är miljöanpassad, både när det gäller papper och tryckprocess.

Art.nr 35812 isbn 978-91-44-07718-5 Upplaga 1:1 © För den svenska utgåvan Studentlitteratur 2012 www.studentlitteratur.se Studentlitteratur AB, Lund Omslagslayout: Francisco Ortega Omslagsbild: © Westend 61/Matton images Översättning: Anita Erlandsson Fackgranskning: Gunilla Gerland Printed by Specialtrykkeriet A/S, Denmark 2012

978-91-44-07718-5_book.indd 2

2012-05-23 10.41

Innehåll

Förord till den svenska upplagan 7 K A P I T EL 1 Explosiva barn och ungdomar 11

Ett nytt synsätt behövs Transaktionsteori 14 Egenskaper hos barnet som associeras med explosivt beteende 17 Exekutiva färdigheter 19 Språkliga färdigheter 21 Förmåga att hantera sina känslor 22 Kognitiv flexibilitet 24 Sociala färdigheter 26 Egenskaper hos vuxna som associeras med explosivt beteende 28 K A P I T EL 2 Identifiera spår och utlösande faktorer 33

Situationsanalys 34 Frågor och svar 55 K A P I T EL 3 Valmöjligheter vid problemhantering 59

– tre planer Tre planer 60 Plan A 60 Plan C 62 © S t u d e n t l i t t e r at u r

978-91-44-07718-5_book.indd 3

3

2012-05-23 10.41

Innehåll

Mål för åtgärder 63 Frågor och svar 67 K A P I T EL 4 Plan B Grunderna 69

Ställföreträdande frontallob 69 Nödplan B och Proaktiv Plan B 70 Grundläggande Plan B 71 Steg 1: Medkänsla 71 Steg 2: Definiera problemet 76 Steg 3: Inbjudan 79 Ett enkelt liv med Plan B 81 Vuxna som använder A när de kunde ha använt B 82 Överdriven tro på Nödplan B 87 Steg som fattas 91 Frågor och svar 102 K A P I T EL 5 Vi går vidare med Plan B 113

Skapa allianser 114 Hålla sig neutral (för det mesta) 116 Exempel 1 117 Exempel 2 118 Ta kontroll över situationen 122 Hålla sig på spåret 124 Utökade spår 128 Förändrade kommunikationsmönster i familjen 133 Frågor och svar 145 K A P I T EL 6 Färdigheter som tränas med Plan B 147

Färdigheter som behövs för Plan B 147 Identifiera och sätta ord på bekymmer 148 Att överväga möjliga lösningar 151 Reflektera över olika lösningars möjliga konsekvenser och om de är meningsfulla och till bådas belåtenhet 154

4

978-91-44-07718-5_book.indd 4

© S t u d e n t l i t t e r at u r

2012-05-23 10.41

Innehåll

Träna andra färdigheter för att kunna hantera frustration 158 Exekutiva färdigheter 159 Språkliga färdigheter 160 Förmåga att hantera känslor 162 Kognitiv flexibilitet 166 Sociala färdigheter 176 Frågor och svar 181 K A P I T EL 7 Gemensam problemlösning i skolan 185

Gemensam problemlösning i grupper 204 Problemlösning för hela skolan 209 Frågor och svar 218 K A P I T EL 8 Gemensam problemlösning inom terapi och vård 221

Att röra sig försiktigt från A till B 223 Förändring av personalens roller 226 Spår, spår, spår 233 Andra förändringar 240 Forskning 243 K A P I T EL 9 Några frågor till sist 247

K A P I T EL 10 Epilog 255

Inte bara explosiva barn

Litteratur 257

© S t u d e n t l i t t e r at u r

978-91-44-07718-5_book.indd 5

5

2012-05-23 10.41

978-91-44-07718-5_book.indd 6

2012-05-23 10.41

Förord till den svenska upplagan

Ross Greenes första bok Explosiva barn kom ut på svenska år 2003, och många, både föräldrar och professionella, har varit entusiastiska över den syn på barns beteendesvårigheter och de lösningar som hans modell er­­ bjuder. Det som tilltalar är, förutom att metoden fungerar givetvis, att det inte krävs en särskild diagnos. Det handlar om ett sätt att förstå, bemöta och samspela med barn och ungdomar som sinsemellan kan vara mycket olika, men som har det gemensamt att deras kognitiva brister skapar pro­ blematiska situationer. Att det inte handlar om diagnoser är viktigt efter­ som det finns en hel del barn med stora svårigheter som aldrig kommer i fråga för en diagnos. Det kan vara för att de faktiskt inte uppfyller krite­ rierna för någon sådan, eller att de gör det men vårdnadshavare inte vill att barnen utreds. Det betyder inte att Ross Greene och hans kollega tycker att diagnoser är oväsentliga, de pekar bara på att diagnosen i sig inte kommer att lösa problemet.

En del avsnitt i den här boken kan kännas väl amerikanska – och tja, författarna är ju amerikanska så det är kanske inte så konstigt. Och det amerikanska samhället är på vissa områden olikt vårt. Å andra sidan är det, dessvärre, min erfarenhet att vi rört oss mer mot de metoder som nämns i boken på senare år även i vårt samhälle. Det talas till exempel en del i boken om att bestraffningar är vanliga. Det är lätt hänt att vi svenska professio­ nella värjer oss – vi bestraffar väl inte barn! Men även indragna förmåner, som är en mycket vanlig ”konsekvens” som används såväl i familjer som på behandlingshem och psykiatriska avdelningar, är en form av bestraffning.

De senaste årens alla Nanny-program och ”Dr Phil” har trummat in bud­ skapet att beteende måste få konsekvenser, och att man ska ”veta sitt barns valuta”, för att kunna dra in den. Detta avspeglas också inom omsorgen, där © S t u d e n t l i t t e r at u r

978-91-44-07718-5_book.indd 7

7

2012-05-23 10.41

Förord till den svenska upplagan

jag alltför ofta i min roll som handledare sett införandet av poängsystem, exempelvis teckenekonomi, och andra mindre systematiserade system som också innehåller en minusdel vilket i praktiken betyder bestraffning.

Därför är den här boken aktuellare än någonsin. Ross Greene och hans team har arbetat fram en modell som bygger på ömsesidig respekt och gemensamt problemlösande. Och vad mer kan vi egentligen önska att de barn och ungdomar som hamnar i problemskapande situationer ska få?1.

För det är ju just situationerna som är svåra, och som Ross Greene och hans kollega så tydligt beskriver, är det ofta vi vuxna som försätter barnen i de här situationerna och sedan säger vi att de ska ta konsekvenserna av det.

Men var är våra konsekvenser?

Den modell som beskrivs i boken är både lätt och svår. Lätt därför att den är enkel att förstå och ta till sig, svår därför att det för vissa krävs en helomvändning för att börja interagera på det här sättet. Det Ross Greene och hans team har gjort är att tydligt och i steg visa hur man använder något som egentligen, för vissa av oss, känns som ett ganska självklart sätt att samspela med elever, klienter eller våra egna barn. Men tack vare att det här beskrivs nedbrutet i olika steg, och dessutom med beskrivningar om vad som kan gå snett och varför, kan även de som inte omedelbart känner sig hemma med det här sättet att arbeta lära sig det.

I boken talas mycket om terapeutens roll, men som framkommer i senare kapitel är det här fullt applicerbart på andra miljöer som skolor och behandlingshem. Enligt min erfarenhet är Collaborative Problem Solving, CPS, också värdefullt i yrkesroller inom omsorgen, som på dagliga verk­ samheter, gruppbostäder och boendestöd.

Författarna trycker på att handledning behövs och det kan jag, som är handledare, instämma i. Men eftersom vi inte har hela team av CPSterapeuter i vårt land, redo att rycka ut och handleda, får vi inte hänga upp oss på det. Engagerade professionella kan mycket väl utifrån den här boken själva börja använda samarbetande problemlösning i sina verksamheter.

Jag hoppas också att familjeterapeuter i Sverige kommer att visa stort intresse för CPS, eftersom alla i familjen med den här metoden kan lära nya

1 Jag passar på att tacka logopeden Ulrika Aspeflo för hennes eleganta omformulering av problemskapande beteenden till problemskapande situationer.

8

978-91-44-07718-5_book.indd 8

© S t u d e n t l i t t e r at u r

2012-05-23 10.41

Förord till den svenska upplagan

färdigheter, och inte minst bli bättre på att kommunicera med varandra.

Och kommunikation, riktig kommunikation där alla blir hörda och tagna på allvar, löser … ja, kanske inte riktigt allt … men väldigt mycket!

Gunilla Gerland, författare, utbildare och handledare, Pavus Utbildning

© S t u d e n t l i t t e r at u r

978-91-44-07718-5_book.indd 9

9

2012-05-23 10.41

978-91-44-07718-5_book.indd 10

2012-05-23 10.41

K apit e l 3

Valmöjligheter vid problemhantering – tre planer

Det kan vara intressant att titta på vad vi har diskuterat så här långt innan vi fortsätter framåt. Genom att fokusera på bristande kognitiva färdigheter blir det lättare att röra sig från motivationsförklaringar i riktning mot att se problematiska situationer mellan ett barn och en vuxen, åtminstone delvis, som en följd av inlärningssvårigheter när det gäller flexibilitet/anpassning, frustrationshantering och problemlösning. Det hjälper oss även att få en uppfattning om vilka specifika kognitiva färdigheter som behöver stöd, och därmed kan vi utforma en behandlingsåtgärd som passar det enskilda barnets och vårdnadshavarens behov. Genom att tydligt framhålla både en transaktionell modell och oförenlighet, utgår vi från att barnets bristande kognitiva färdigheter endast delvis förklarar hans svårigheter och att spår och utlösande faktorer mycket väl kan ha att göra med den person som bar­ net interagerar med, och som alltså finns med när de explosiva utbrotten uppstår. Genom att belysa olika situationer understryker vi slutligen det faktum att den oförenlighet som ger bränsle åt explosiva utbrott är mycket förutsägbar och därför ofta kan ses långt i förväg.

De här slutsatserna finns med i ett sätt att tänka som vi kallar de tre korgarna (begreppet härstammar från tiden när CPS-modellen började ta form och det verkade som om man hade nytta av att se tre korgar framför sig, och därefter lägga olika problem eller ouppfyllda förväntningar i de olika korgarna utifrån hur varje sak skulle hanteras). Det som vi nu kallar ”ramar för planerna” har många olika funktioner, men vi börjar med det mest grundläggande: att hjälpa de vuxna att se de olika valmöjligheter som finns för att hantera problem och ouppfyllda förväntningar hos barnet och att se hur dessa val påverkar såväl deras relation med barnet som barnets beteende. © S t u d e n t l i t t e r at u r

978-91-44-07718-5_book.indd 59

59

2012-05-23 10.41

3 valmöjligheter vid problemhantering

Tre planer Det finns oändligt många sätt för vuxna att reagera på problem eller när barnen inte uppfyller förväntningarna, men våra ramar här delar in möj­ ligheterna i tre grundläggande kategorier. Den första valmöjligheten, som kallas Plan A, innebär ett genomtvingande av den vuxnas vilja … med andra ord, den vuxna håller fast vid att förväntningen ska uppfyllas. Det här är förstås en extremt populär valmöjlighet. Den andra möjligheten kallas Plan B och går ut på att få barnet att delta i en samarbetsprocess för att lösa problemet, för att därmed reda ut de problem eller faktorer som gör att förväntningarna inte uppfylls (den här valmöjligheten är inte alls lika populär men råkar vara den som den här boken till största delen handlar om). Den tredje valmöjligheten, Plan C, handlar om att minska eller ta bort förväntningarna, åtminstone tillfälligt (det här är också en ganska populär valmöjlighet). Alla dessa tre kan vara fungerande sätt att reagera alltefter behov och kapacitet hos det enskilda barnet och avsikten hos den vuxna.

Med hjälp av den här enkla inramningen kan vi hjälpa vuxna att börja reda ut sitt eget beteende, reflektera över det och omvärdera och prioritera sina förväntningar, medan vi jobbar oss framåt mot att lösa problemen med att minska de explosiva utbrotten, förbättra vuxen–barn-interaktionen och träna bristerna i kognitiva färdigheter.

En av de vanligaste misstolkningarna av CPS-modellen är förresten att den kräver att de vuxna ska utesluta alla krav. Därför är det viktigt att på ett tidigt stadium göra klart att CPS-modellen innebär att det är bra att föräldrar ställer krav på sina barn. Naturligtvis är det också så att det intressanta att fokusera på här är i vilken grad dessa krav är realistiska.

Därför representerar varje plan tydliga valmöjligheter för bemötande när realistiska krav inte uppfylls i stället för att skapa något slags hierarki eller ett rankningssystem. Vi ska nu studera Plan A och Plan C lite närmare (kapitel 4 handlar uteslutande om Plan B).

Plan A

När ett barn inte lyder brukar föräldrar säga till på ett hårdare sätt. Till exempel om ett barn inte möter kravet från föräldern att gå och borsta tän­ derna vid läggdags skulle Plan A innebära fler och intensivare tillsägelser om att gå och borsta tänderna. Detta insisterande kommer förmodligen 60

978-91-44-07718-5_book.indd 60

© S t u d e n t l i t t e r at u r

2012-05-23 10.41

3 valmöjligheter vid problemhantering

från uppfattningen att barnet inte har förstått att det är viktigt och nödvän­ digt att göra det här eller behöver lite extra påminnelse om det. Vanligtvis brukar inte dessa krav från de vuxna följas av några starka motreaktioner, dels därför att barnet inte reagerar så starkt på den kraftigare tillsägelsen och dels för att barnet till slut brukar lyda (för att han eller hon har förstått att det är viktigt eller bara har registrerat den lilla extra påminnelsen).

När det gäller explosiva barn kommer däremot genomdrivandet av de vuxnas vilja (Plan A) att dramatiskt öka sannolikheten för ett explosivt utbrott – beroende på någon av de kognitiva faktorer som diskuterades i kapitel 1 – och därför kan följden bli starka motreaktioner, vilket kräver ett helt annat förhållningssätt. Problemet med Plan A är inte att de vuxna vill ha igenom sina krav, speciellt inte om kraven är realistiska (med realistiska menas att barnet redan har kapacitet att klara av kraven och förstår konsekvenserna av dem). Problemet med Plan A handlar om att den vuxnas krav framförs på ett sätt som kraftigt ökar sannolikheten för explosiva utbrott hos vissa barn. Med andra ord, och ur ett transaktionellt perspektiv: det uppstår en oförenlighet mellan barnets egenskaper och sättet som den vuxna ställer krav på.

Många vuxna reagerar på denna oförenlighet genom att ytterligare förstärka sin tillämpning av Plan A, ofta genom att erbjuda något eller hota med bestraff­ ning, i syfte att öka barnets motivation och därmed foga sig efter Plan A. Och som vi redan känner till är barnets negativa reaktion på Plan A bara ett sätt att försöka få den vuxna att ge efter eller kapitulera. De vuxna vill naturligtvis inte ge upp inför barnet. Eftersom det här sättet att tänka och agera är djupt rotat hos många, ser vi att många vuxna som tillämpar det här tänkandet helt enkelt aldrig har funderat över, eller aldrig hört talas om, ett kognitivt perspektiv på barns beteende. Därför har de inte heller några alternativa verktyg i sina uppfostringsmetoder. CPS-modellen ger de vuxna möjlighet att tänka igenom saken lite mer och ifrågasätta de etablerade metoderna, informerar dem om det kognitiva perspektivet samt hjälper dem att (1) förstå att det faktiskt finns tre olika sätt att välja mellan som reaktion på problem eller när barnen inte gör som de förväntas göra, (2) inse att de tidigare har bemött dessa problem och ouppfyllda förväntningar med Plan A och (3) se att en av de två andra möjligheterna faktiskt kan passa deras barns kognitiva profil bättre.

Plan A är så inarbetad för många vuxna (inklusive många terapeuter), så etablerad och därmed en självklar del av vår kultur att de inte ens vet om att de använder Plan A. Ändå händer det ofta att vi måste vägleda vuxna © S t u d e n t l i t t e r at u r

978-91-44-07718-5_book.indd 61

61

2012-05-23 10.41

3 valmöjligheter vid problemhantering

och hjälpa dem att se när de tvingar någon att lyda eller när de intar en attityd som är fullständigt oflexibel. Följande öppningsfraser är vanliga hos Plan A: ”Nej”, ”Du måste”, ”Du får inte” och ”1…2…3…” I motsats till flera andra terapeutiska förhållningssätt, går inte CPS-modellen ut på att lära föräldrar att bli bättre på att tillämpa Plan A. I stället är syftet med CPSmodellen att aktivt hjälpa vuxna att bemöta problem och uppnå förväntat resultat genom att använda Plan B i stället för Plan A. Plan C

Plan C går som sagt ut på att minska eller ta bort kraven. Plan C är mycket effektiv när det gäller att minska barnets totala frustrationsnivå. De vuxna signalerar att de tillämpar Plan C genom att inte säga något eller helt enkelt visa att de inte bryr sig om barnets reaktion eller beteende (som därmed uppfattas som ”okej”). Till exempel när barnet bråkar om att borsta tän­ derna. Plan C innebär då normalt att strunta i det hela. Lägg märke till att när den vuxne tillämpar Plan C uppfylls målet om att minska risken för ett explosivt utbrott. Målet att barnet ska infria det som anses vara en viktig förväntning från den vuxne (att borsta tänderna) uppnås däremot inte.

Vi är aldrig säkra på hur vuxna ska reagera på våra förslag att tillämpa Plan C på en del situationer. Vissa blir lättade över att någon utifrån sin professionella roll ger dem tillåtelse att minska eller ta bort krav som de själva har varit tveksamma till. Andra är rädda för att Plan C innebär att kraven aldrig kommer att uppfyllas (när det gäller tandborstning är den rädslan naturligtvis befogad, och är det lätt att föreställa sig många fram­ tida tandläkarbesök och tandlösa barn). Vi märker ofta att vuxna behöver någon sorts garanti för att de realistiska krav som tillfälligt läggs åt sidan i början av behandlingen tas upp till diskussion igen, när barnets svårigheter har klarats ut och familjens situation känns mer stabil.

Det är också så att tandborstning under vissa omständigheter är ett helt legitimt krav. Det finns ingen anledning att ifrågasätta kravet, och hur det ska hanteras om det inte uppfylls, om vi inte har konstaterat att (1) det kan finnas giltiga (kanske motoriska, sensoriska eller humörmässiga) skäl som skapar problem i samband med tandborstningen eller (2) barnet har så svårt med flexibilitet och frustrationshantering, att ytterligare ett krav eller en motgång efter en lång dag leder till ett totalt sammanbrott.

62

978-91-44-07718-5_book.indd 62

© S t u d e n t l i t t e r at u r

2012-05-23 10.41

3 valmöjligheter vid problemhantering

Många vuxna som inte känner till hur CPS-modellen fungerar definie­ rar snabbt Plan C som att ”ge upp”. I själva verket är det snarare att ge upp när den vuxna börjar med att tillämpa Plan A och sedan avslutar med Plan C på grund av barnets ovilliga reaktion. När en vuxen börjar med Plan C, indikeras bara att han eller hon inte har några förväntningar, inte känner någon oro eller att inget behöver tvingas igenom för stunden, kanske för att andra krav får gå före eller, efter att bättre ha förstått barnets svårigheter, för att kravet nu har blivit orealistiskt. Andra vuxna blandar ihop Plan C med att ”ignorera”. Dessa två är inte synonyma. När ignorering används som ett verktyg för att hantera beteende innebär det att man försöker ta bort den vuxnas uppmärksamhet från något eller att inte förstärka ett visst beteende. Än en gång: Plan C betyder att en vuxen väljer att inte tvinga igenom ett givet krav.

Mål för åtgärder Med Plan B försöker vuxna få med barnet i en process som går ut på att arbeta tillsammans mot något som leder fram till att både barn och vuxna blir nöjda. Vi väntar med att diskutera den här möjligheten – tills vi kom­ mer till nästa kapitel – för att i stället lyfta fram några andra viktiga aspekter.

Eftersom CPS-modellen till att börja med utvecklades för att hjälpa barn och ungdomar med mycket stora problem, finns det tre grundläggande mål med behandlingsåtgärden. Ett av målen är att dramatiskt minska förekomsten av samt intensiteten och varaktigheten hos de explosiva utbrotten. Det här målet kan uppnås genom att Plan C tillämpas på många av de vuxnas krav (förekomsten av explosiva utbrott minskar om kraven som har orsakat utbrotten reduceras eller tas bort, och kanske minskar även intensiteten hos utbrotten om den allmänna frustrationsnivån hos barnet och vuxna avtar). När vissa spår (först och främst hantering av känslor och exeku­ tiva färdigheter) är inblandade kan det också behövas psykofarmaka för att nå resultat (vi tror dock att det finns en överdriven tro på psykofarmaka medan Plan C ofta underskattas och kognitiva vägar alltför sällan utfors­ kas). Plan B fungerar också mycket bra för att minska explosiva utbrott.

Däremot tenderar Plan A att vara det som utlöser de explosiva utbrotten.

Det andra målet med den här metoden är att hjälpa vuxna att få igenom sina krav. Två planer (A och B) kan ge detta resultat. Med Plan A får de © S t u d e n t l i t t e r at u r

978-91-44-07718-5_book.indd 63

63

2012-05-23 10.41

3 valmöjligheter vid problemhantering

vuxna igenom sina krav genom att tvinga igenom sin vilja, ofta till priset av ett explosivt utbrott. Även i Plan B får de vuxna igenom sin vilja, men i stället för att tvinga barnet att slutföra uppdraget, engagerar de barnet i en gemensam ansträngning för att uppnå en ömsesidig lösning på det problem som förhindrar att förväntningar uppfylls. Exakt samma förvänt­ ningar kan uppfyllas med Plan B som med Plan A. Det tredje målet är att lära ut de kognitiva färdigheter som saknas. Var­ ken Plan A eller Plan C klarar av att nå det målet. De kognitiva brister som det handlar om här tränas med andra ord inte upp genom att de vuxnas vilja tvingas igenom eller de vuxnas krav tas bort. Som vi beskriver i nästa kapitel är Plan B mycket effektiv när det handlar om att lära ut dessa färdig­ heter. Som vi kan se i nedanstående tabell är det faktiskt bara Plan B som kan hjälpa oss att uppnå alla tre målen för den här behandlingsmetoden samtidigt: minskade explosiva utbrott, genomförande av de vuxnas krav och kunskap om bristande kognitiva färdigheter. Därför behövs en lyckad introduktion av Plan B, som hjälper vuxna och barn att gemensamt lösa problemen.

Goals Achieved by Each Plan

Pursue Expectations Reduce outbursts Plan A √ Plan B √ Plan B √ √

Teach skills

√

Många vuxna överbetonar Plan A (att tvinga igenom sin vilja) tidigt i behand­ lingen eftersom de ännu inte har upptäckt de begränsningar i form av olika spår som finns hos deras barn (det vill säga, de förstår ännu inte att Plan A inte passar ihop med barnets egenskaper och behov). Dessa vuxna brukar vara ganska fokuserade på legitimiteten hos sina krav, framtida konsekvenser för barnets utveckling och långsiktiga resultat om dessa krav skulle överges.

Det brukar vara dessa vuxna som orsakar och förlänger många explosiva utbrott. Dessa vuxna kan få stöd för sin oro (”Ja, det är viktigt att Juan borstar tänderna”), men uppmuntras till att börja fundera över om (1) kraven är rea­ listiska för det här stadiet i barnets utveckling eller (2) om det kan finnas sätt att uppnå förväntningarna som inte orsakar explosiva utbrott.

64

978-91-44-07718-5_book.indd 64

© S t u d e n t l i t t e r at u r

2012-05-23 10.41

3 valmöjligheter vid problemhantering

En övertro på Plan A kan också komma från den vanliga missuppfatt­ ningen att Plan A är ett effektivare och snabbare sätt att uppnå kraven.

Varför ska du egentligen diskutera med barnet när du helt enkelt kan tala om för honom vad han ska göra? Visst är Plan A snabbare på kort sikt (det är mycket enklare att bara säga nej än att försöka samarbeta för att hitta lösningar). Men Plan B är effektivare på lång sikt – den tid som läggs på att lösa problemen tillsammans är oftast betydligt kortare än den tid det tar att hjälpa ett barn som har glidit iväg bortom all kontroll och blivit våldsamt eller destruktivt. Man skulle kunna säga att explosiva utbrott (orsakade av Plan A) alltid tar mer tid i anspråk än att lösa problemen på ett hållbart sätt. Och olösta problem tar naturligtvis mycket mer tid än lösta problem.

I vissa fall är det naturligtvis också så att de vuxnas krav är orimliga och behöver redas ut. Genom att diskutera sig fram får man en uppfattning om huruvida barnets kapacitet att hantera vissa krav kan försvagas av bristande kognitiva färdigheter. Det gäller till exempel när vi har konstaterat att ett barn har en del svårigheter med att skifta kognitivt läge. Vi kan till exempel (genom situationsanalyser) ha konstaterat att ett barn har många explosiva utbrott under helgerna. Genom ytterligare utredning får vi därefter veta att barnet har ett fullspäckat schema på helgerna, som innebär många byten av aktiviteter. Diskussionerna kan nu inriktas på (1) det faktum att schemat och barnets kognitiva färdigheter inte passar så bra ihop, (2) det faktum att de vuxnas gränssättande metoder (Plan A) inte förbättrar barnets förmåga att snabbt skifta läge (utan i stället leder till många explosiva utbrott) och (3) att det kan finnas ett bättre sätt att uppnå de vuxnas förväntningar utan att lägga kognitiva krav på barnet som det inte klarar av att leva upp till.

När det handlar om mycket instabila barn måste diskussionen om orimliga krav inriktas mindre på kognitiva färdigheter och mer på barnets allmänna funktionsnivå. Målet med dessa diskussioner är att hantera de flesta krav med Plan C, åtminstone tillfälligt: ”Jag tror att under normala omständigheter är rena tänder ett rimligt krav … men just nu jobbar vi inte under normala omständigheter. Jag tror att vi i det här läget måste koncentrera oss på att hjälpa Billy att bli mer stabil, så därför ska vi inte utsätta honom för onödig stress. Jag tror att vi bortser från rena tänder för tillfället så att vi inte orsakar några onödiga explosiva utbrott över saker som inte är livsviktiga. När han har stabiliserat sig så kommer vi tillbaka till rena tänder.” © S t u d e n t l i t t e r at u r

978-91-44-07718-5_book.indd 65

65

2012-05-23 10.41

3 valmöjligheter vid problemhantering

Vuxna som förlitar sig på Plan C (ta bort eller minska kraven) kan vara medvetna om barnets begränsningar, men det viktigaste för dem är att undvika explosiva utbrott. Dessa vuxna framkallar förmodligen färre explosiva utbrott, genom att begränsa sina krav, men kan i stället känna skuld och maktlöshet. Andra uppmuntrar kanske energiskt andra att följa efter och minska eller ta bort kraven, vilket kan leda till kritik mot dem att de inte tar sitt ansvar som vuxna genom att ge efter för barnets vilja. Vuxna som till största delen använder Plan C möter naturligtvis samma dilemma som de som har en övertro på Plan A: hur ska man uppnå förväntningar och krav utan explosiva utbrott?

Många vuxna hamnar i en omöjlig situation här: de tillämpar Plan A (och framkallar explosiva utbrott) för att driva igenom de krav som de anser vara de viktigaste och använder Plan C (och undviker explosiva utbrott) för att hantera krav som de anser vara mindre viktiga, eller när barnet reagerar explosivt mot Plan A. Vuxna är sällan nöjda med det här sättet att välja sina strider, för deras uppfostringsmetod har reducerats till den otacksamma uppgiften att bedöma varje krav utifrån om det är värt ett explosivt utbrott eller inte.

I många familjer med två föräldrar är det också så att den ena föräl­ dern tror mer på Plan A medan den andra tror mer på Plan C. Även dessa föräldrar är missnöjda med situationen, trots att det kan se balanserat ut, eftersom de ändå måste vara överens om vilken personlighet barnet är, vad barnet klarar av och därmed vilka krav som kan ställas. Dessa föräldrar grälar ofta: Plan A-föräldern brukar anklaga Plan C-föräldern för att vara passiv och tillåtande och Plan C-föräldern brukar säga att Plan A-föräldern är för sträng och hård. Att hjälpa båda föräldrarna att genomföra Plan B på ett bra sätt i stället leder med stor sannolikhet till ett sundare, mer balanse­ rat umgänge samtidigt som det reder ut de oenigheter som gett upphov till de explosiva utbrotten från början. Plan B är inte någon medelväg mellan Plan A och Plan C. Det är naturligtvis så att även om Plan C är ytterst viktig i början av behandlingen, särskilt när vi har att göra med mycket instabila barn, har både Plan A och Plan C ett extremt begränsat användningsområde inom ramen av behandling med CPS-metoden. Efter några korta frågor ska vi nu ge oss in i en mer övergripande diskussion av det som framgången med CPS bygger på: Plan B. 66

978-91-44-07718-5_book.indd 66

© S t u d e n t l i t t e r at u r

2012-05-23 10.41

3 valmöjligheter vid problemhantering

Frågor och svar Jag tycker det är lite förvirrande. Om jag inte använder Plan A, hur vet barnet då att jag förväntar mig något av det?

Den här frågan lyfter fram en av de vanligaste missuppfattningarna med CPS-modellen, den att många vuxna felaktigt tror att bara de har ett krav, så måste de använda Plan A. Faktum är att inga av dessa planer ens behöver övervägas så länge det inte finns några ouppfyllda förväntningar. Om ett barn borstar tänderna så ofta och så bra som föräldrarna vill, så är kravet uppfyllt, och då behövs ingen av dessa planer. Om barnet gör sina läxor så som läraren förväntar sig att de ska göras, är det en uppfylld förväntning och planerna behövs inte. Men om ett barn inte möter kraven om att borsta tänderna, göra sina läxor, utföra sina sysslor hemma eller komma överens med sina klasskompisar eller syskon, är det ouppfyllda förväntningar, och det är nu som du har tre valmöjligheter: med Plan A tvingar du igenom din vilja, med Plan C släpper du kravet och med Plan B löser ni gemensamt problemet och får kunskap om de bristande färdigheter som hindrar att kravet uppfylls.

Naturligtvis kan det sätt man säger till (eller påminner) barnet om ett krav orsaka ett explosivt utbrott innan man ens har hunnit använda någon plan. Här är givetvis tonen en viktig del, ”Lyft på rumpan och gå ut i köket och fixa disken” blir ett mycket provocerande sätt att uttrycka en förvänt­ ning medan ”glöm inte disken” kan fungera bättre.

Jag vill bara kolla så att jag har förstått rätt här. Om man använder Plan C så är det inte i alla situationer, utan bara på vissa problemområden och utlösande faktorer?

Just precis. Man använder Plan C på det som kan vara utlösande faktorer.

Plan B på resten.

Så det går alltså att reda ut ouppfyllda förväntningar och lösa problem utan att tillämpa Plan A? Inte bara möjligt … det är sannolikt. Men det finns mycket mer att säga om detta än det vi sett hittills.

© S t u d e n t l i t t e r at u r

978-91-44-07718-5_book.indd 67

67

2012-05-23 10.41

Att bemöta explosiva barn Nu finns det äntligen ett sätt som fungerar för familjer som behöver hjälp med att hantera explosiva utbrott hos barn och skapa varaktiga lösningar. Metoden handlar om samarbete mellan barnen som har problem och de vuxna omkring dem.

Från raserianfall och trotsigt beteende till verbala och fysiska utbrott, explosiva barn är en enorm utmaning för föräldrar, lärare och vårdpersonal. I den här boken presenteras en fortsättning på det banbrytande förhållningssätt som beskrivs i Explosiva barn.

Med konkreta, tydliga ramar målar författarna upp ett helt nytt sätt att se på olydnad och orsakerna till den. Den gemensamma problemlösningen handlar om metoder som hjälper vuxna att ha realistiska förväntningar och kunna bemöta oönskat beteende på ett effektivt sätt. Många målande exempel och utförliga dialoger levandegör metoden.

Boken vänder sig till lärare på alla stadier i skolan samt familjer, barnpsykologer, familjeterapeuter, socialsekreterare, kuratorer och skolpsykologer.

Ross W. Greene J. Stuart Ablon | Att bemöta explosiva barn

Ross W. Greene och J. Stuart Ablon är båda verksamma vid Collabo­rative Problem Solving Institute, avdelningen för Psykiatri vid Massachusetts General Hospital, och vid Center for Collaborative Problem Solving samt verksamma som forskare vid Harvard Medical School. Vid sidan av sina arbeten, håller de föreläsningar på skolor, vårdinstitutioner och behandlingshem. Tillsammans och var för sig har de producerat omfattande forskning och en mängd material om bedömning av barns beteende och sociala funktion, åtgärder för skola och hem för barn med uppmärksamhets- och beteendestörningar samt om relationen mellan lärare och elever.

Att bemöta explosiva barn

Ross W. Greene J. Stuart Ablon

Art.nr 35812

www.studentlitteratur.se

978-91-44-07718-5_01_cover.indd 1

2012-05-23 10.37