9789181346985

Page 1


MORDEN I VINTERSBO MIKAEL CARLSON

Morden iVintersbo

Då jagvid någratillfällenhaft förmånen attbesökadet idylliska Vintersbohar platsenisig givitmig inspirationen till attskriva en mordgåta somutspelarsig just på denna plats. Alla personer idenna berättelse är utan undantag fiktiva. Bebyggelse ochexakt geografi är dessutomförfattarensprivilegium att»modifiera« en hel del. Läsare medlokal kännedom om Vintersbokan förståsförstå varromanensbadbrygga ochbadstrand är belägna.

MIKAEL CARLSON MORDEN I VINTERSBO

©MikaelCarlson 2025

Förlag:BoD ·Books on Demand,Östermalmstorg1, 114 42Stockholm,Sverige,bod@bod.se

Tryck: LibriPlureos GmbH,Friedensallee 273, 22763Hamburg,Tyskland

ISBN:978-91-8134-698-5

Till minneavLars-Owe

Tredagar före midsommaraftonen.

Kvinnan hade simmat längslandunder åtminstone femton minuter, nöjd ochavsvalkad steg honmed tvåsnabba kliv uppför badstegen. Innanhon svepte badlakanet runt kroppen stod honbaraoch njöt medblicken riktad ut mothavet. Funderadeöveromhon skulle avslutamed attsimma någralängder ipoolen.

Så drog hondet långablondahåret bakåt ochvredurdet blöta.

Honnjötavdet fria däringen hade insynoch hontog utan blygsel av sigsin bikini,vredurvattnet ochladeplaggen på bryggan. Så svepte honinsig ibadlakanetoch gick tillbakamot huset.

Därstodhan plötsligt. Honryggade bakåt infördet oväntade. Honmötte mannensblick ochbackade ytterligaredåhan kom närmare.

Mannen,kraftigtbyggd ochendastikläddshortsskrattade åt hennes reaktion.

»Så finduärnaken!«

»Dufår inte vara här! Du görintrång!«

»Intrång!! Ja,det tänker jaggöra! Intrång! Ja,trängain!«

»Sluta! Stick!« Hondrogsig bakåt, motvattnet.Dåhan komefter hennevek honavåtsidan,bortmot närmaste grannensom hon trotsalltvissteintevar där.

Så börjadejakten. Kvinnanbörjade springa, barfotaoch med badlakanet halvtknutetruntmidjan. Honvar vältränadoch spänstig,troligen meränhan,men då honspranguppåt skogen var mannen ändå strax alldeles bakom henne. Badlakanet hade lossnat ochheltnaken sprang honmed mannen ihälarna.

Då hannådde henneoch infångadehenne skrattadehan hela tiden.Han lade nerhenne på rygg ibjörkdungen ochsatte siggrensle över henne.

»Dufår inte!« badhon.

»Älskaratt du sägernej!«

»Ja, jagvet! Jävlakarl!«

»Visst är jag!«

ElisaBengtsson,polisassistentvid kriminalpoliseniNorrköping, tittadepåklockan ochhadebörjatskruvapåsig,liteivrig attåtervändatill polisstationen. Ingetsom undgick psykologen, Margarethas skarpa blick. Skulle fleramordkomma attpåverka hennesåväl psykisktsom fysiskt? Detvar ingentanke somtidigareföresvävat henne. Mentrots atthon på ganska kort tidblivitluttrad,knöt detsig imagen varjegånghon på nära håll hade tvingats bevittna resultatet av dödligtvåld, framföralltdåhon jobbat på ordningen.

»Ja, nu är vårtimme snartslut,jaenkvart kvar serjag.Hur kännsdet?«

Margaretha mötteElisasblick medanhon somalltidlät tiden gå innanhon fick svar.

»Jo, heltokejtrorjag.«

»Ja, jagtyckeratt du verkar starkare.Du harvarit itjänsti snart sexveckornuoch dethar välgåttbra?«

»Jo, dethar funkat.« Elisaslog nerblicken.

»Ja, jaghar hört medBirgerSjökvist, din chef på Krim, somdu förståroch hanberömmerdig.«

Elisas axlarsjönk ihop något. Varför?För attBirgeroch Margarethapratatmed varandraom henne? Föratt Birgervar en god person?

»Bra! Ja,jag hoppas det. Ochjag tackar digför dinhjälp.Jag fattar ändå inte allsvarförjag mått så dåligt. Varför dennaångest? varför blev jagsånere?«

Margaretha lutadesig över detrunda lillabordetoch lade sin hand över Elisas.

»Hur vi måroch hurvitacklar sakerärensåkomplicerad historia. Minnsduvåraförstasamtal?«

»Ja. Jo,jag minns.«Elisa rodnade.

Dendär första gången hade de pratat om Elisas sorg över allt somhände såväli närområdet somiomvärlden.Gängkriminalitet, sådant honmötte isin yrkesrollvar utan tvekan någotsom givit henneensvart synpåtillvaron.Bedrägerierna somsåoftadrabbade gamlamänniskor,de somtroddegottomallaoch somi flera fall förlorat alltdet kapitaldeeventuelltägde. Detvar bara så fegt attgesig på de gamlaoch försvarslösaoch så frustrerande attså få skyldigakunde ställastillsvars.Och klimatet; hurvimänniskor bara tänker kortsiktigtoch overksamma serpåhur vi förstörvår planet.

MenMargarethahademer,genom sina frågor ocksånåttElisas ångest införpolitiken ivärlden utanför. VarjegångElisa lyssnat tillekonyheternaeller tittat på nyheterpåTVhadehon gradvis hamnat långtner isittmående. Auktoritäraoch aggressiva regimer hade iallthögre utsträckning etablerats runt om ihelavärlden. Honhadekäntatt världsledare lekt medvärldenutifrån enbart sina egna intressen.

Rysslandsambitioneratt återskapadet storasovjetiskariket genomkrigföringoch genomatt effektivt tystaall opposition!Anfallet motUkraina!Länder somUngern,Polen ochSlovakien,där folkvaldaledaresöktinskränka demokratin ochnärma sigRyssland.Hamas ochIsrael! Allt hade påverkat henne. OchUSA,denna demokratins försvarareoch högborg! Allt somhäntvar långtutanförhennesegnasfär, mensåoftahadeElisa misslyckatsmed att resonera medsig självoch inte brysig alltförmycketomsådant honändåintekunde påverka.

Kanske hade honockså påverkatsmer än honborde av alla samtalmed yngrebrodern Hannes.

Brodernhadevarit så övertygande. Honhadeönskatatt hon ibland kunnat stänga av,men hontog allt detnegativatillsig.

Ikorta ordalaghadeElisa då viddet första mötetbeskrivit sin ilskaoch frustration.Tårar hade strömmat utmedhenneskinder. Margaretha hade suttit tyst ettslagoch reflekteratinnan honåter, medvarmblick vänt sigtillElisa.

»Jag förstårhur du känner,och tromig,viärsåmånga somdelar din upplevelse.Och detärfullt naturligtatt kännasom du gör.«

»Tack!« Honhadetorkatborttårar medennäsdukMargaretha räckthenne.

»Dubehöverintesägatack.«

Så hade de suttit tystaengod stund, Elisamed nerböjthuvud. Margarethas skarpsinne hade fått henneatt ananågot mer.

»Ingetmer du bärpåinomdig?«Blicken hongav Elisavar varm mensamtidigtfordrande.

»Näe.Jag vetinte«

»Duvet inte?«

Så hade allt plötsligtrunniturhenne dengången.

»Jo, jaglider nogockså av attintevaratillnytta.«

»Okej. Hurtänkerdudå? Jagtänkeratt du genomdittarbetegör oändligtstornytta.«

»Jag vetatt mitt arbete är viktigt, meniblandvill jaggöramer.«

»Hur tänker du?«

Elisasamlade sigmed vetskapenomatt hennes svar skulle kunna verkalöjligt, inte minstligga hennei fatetifall Margaretha vidarebefordrade allt tillBirgerSjökvist, hennes chef.Hon valdeändå attvaraärlig.

»Jo, jagmår välsådåligtavondskan ivår värld; hurden inneburitatt stater eller stridanderebeller ocksådödar hjälparbetare.

Dethar hänt iGaza, menockså på så mångaandra ställen.Jag harhört flerareportage ochnyheter om hurLäkareUtanGränser angripitsavstridande parter,eller av civilpersoner. Jaghörde en intervju medensvenskläkaresom arbetati Sydsudan därhon med egna livetsom insats givitakutvård, förlösthavande kvinnoroch behandlatsvältföddaspädbarn. Trotsatt denprovisoriskavårdcentralen tydligt, medskyltar,visadeatt den vareninrättningdär man bara räddademänniskoliv så angrepsden varjedag.Fleramedarbetare ochpatienterdödadesoch dendär läkarenvar tvungenatt resa hem, att flyför sitt liv.«

Elisahadetystnat ochbarasuckatuppgivet. Margaretha hade låtithenne andasut. Så hade honfattatElisashand.

»Hur känner du införalltdet där?«

»Vrede ochsorg.«Nya tårarhaderunnit.

»Men kanske någotmer?«

»Jo, kanske.Jag vetatt mitt arbete är viktigt, meniblandkan jag nogkänna ångest föratt detjag gör, vi göri vårskyddadevärld, kännssåfuttigt närjag tänker på alla hemskheter uteivärlden.«

Margaretha hade släppt hennes hand ochmed sinvassa blick avvaktat tillsElisa omsider valt attsehenne rakt in iögonen.

»Men okej vännen.Jag harlyssnat till digoch kanske är detså attdet du nu berättat påverkar dig merändet därmed Ryssland ochUSA. Kandet varaså?«

»Jo, kanske.« Elisavände åter bort blicken.

»Duskullehavelat vara därsjälv,där människor lider?« Elisafunderadeengod stund.

»Ävenomjag ibland drömtom attvarapåplats föratt försvara dem sommed sina livsom insats görgottinser jagsamtidigtatt det är en naiv dröm.Om jaghadevarit militärt utbildad så kanske.Jag tror jagskullehaanmältmig somfrivillig ifallFNeller EU skulle ha skickatnågon fredsstyrka någonstans.«

Margaretha hade lagt pannan idjupa veck.Druckit lite vatten ochtittatpåsittarmbandsur.

»Okejvännen! Vi harnupratatlitelängreäntimmentillåter. Men tillnästa gång vill jagatt du funderar över om du skatänka på din roll somnågon somförsökerpåverka detstora uteivärlden ellersom någonsom gräver därdu står ochgenom ditt arbete görgottför medborgarna häriNorrköping, förbrottsoffer ochför derasanhöriga.«

Nu hade Elisaskrattatmellantårarna.

»Numissade du attvaraobjektiv, detdufrånförstabörjan klargjorde attdu alltid kommer attvara. Detdär sistavar väl aningenledande?eller?«

Nu hade Margaretha rodnat innanockså honbrustit ut iskratt. »Förlåt! Ja,det därvar välibästa fall ettolycksfall iarbetet!«

»Jag fattar.Det är heltokej.«

Ja,hon mindes.Och likaså mindes honhur Margaretha lugnt ochsakligthjälpthenne attbearbetaden därkänslan av hopplöshet ochvrede.

Vidderas första träff hade Margaretha förstbaralyssnat uppmärksamt.Dådemöttesden andra gångenhadehon istället ställt Elisainför faktum.

»Jag förstårdig verkligen. Detdär är nogsådantsom kanfå ossallaatt bliledsna, frustrerade, kanske arga.Men Elisa; om du resonerarsåhär;Vad kandupåverka? Hurmycketkan allt detdär faktiskt påverkadittliv?Gör ettförsökatt inte tänkapåalltdet där somduändåintehar makt attgöranågot åt.Sekanskemindrepå nyheterna? menframförallt;se bara ditt eget liv, häroch nu.«

»Jag försöker verkligen.«

»Bra! Dinbror, vardet Hannes hanhette, verkar vara väldigt engageradoch samhällsmedveten.Likadantför dig?«

Elisahadetvekat.

»Nja,jokanske. Menintesom minbror.«

»Nej minvän,det kännsinteså. Du kanvarafrustrerad, kanske argför sådant somhänderute ivärlden. Menhur påverkar allt det därdig personligen?Jag menarrentpraktiskt,intekänslomässigt.«

»Vet inte.Egentligen inte alls antarjag.«

Margaretha log.

»Nej vetdu? Jagtrorinteatt detallspåverkardin vardag,dittliv, eller detdusågärna vill uträttaidittarbete.«

Utifråndet samtalet hade Elisainomsig,och faktiskt till stor dellyckats föra ettresonemangmed sigsjälv däralltdet där, långt bortafrånhennesegensfär, inte kundevaradet mest centrala för hennes mående.Ett ok hade fallit från hennes axlar,men alltjämt hade ångesten träffat henneiblandoch då honminst anat det.

»Du fick din tjänst på Krim.«

»Jaha! okej? mendet varjudet jagdrömdeomoch eftersträvade så snartjag fick veta attdet skulle blienkriminalavdelning,dessutom medBirgersom chef!«

Denkvinnliga psykologen,erfaren ochluttrad,log motElisa.

»Ja, eller hur? Ochjag vetatt Birger valdedig,först av alla till avdelningen.«

»Och?«

»Ja! Kanske föratt Birger tycker attduärenpolis somkan göra skillnad.«

»Jag vetoch jagärhedrad.«

»Det skaduvara. Dinresahar varitlång. Du harmåttdåligtpå grundavallakravsom ni unga ställtsinför.Och du måddedåligt

efter din skilsmässa.Alltdet därplussas på minuskontot. Så hardu självtyngt dinaaxlar medoketför allt somhänder uteivärlden.

Unga idin åldermår allt sämre. Dethandlar om krav på framgång ochde flesta av er känner attniinteär tillräckliga.Nioroas av omvärlden,klimathotetoch gudvet vad? Ja,det därvar en himla förenkladanalys. Menjag vetatt du gårstark ifrånvårasamtal, sexstycken nu.«

»Och om jagintekännermig stark?«

»Duärstark!Men om du vill pratamer så finnsjag här, dock inte på Polismyndighetens bekostnad. Alltså;dufår betala självom inte Birger fortsätter attbetalaförstås!«

Elisareste sigurfåtöljen. Samladeihopdet blonda håretbakom nacken ochformade en knut.

»Tack!«

»Önskardig en finmidsommar!Ledig?«

Elisavände sigomidörren.

»Nej,påmidsommarafton gårjag på ettnyttpass. Menjag antaratt detblir lugnt, förutomnågra bråk iGrännäs eller på någon annancamping.«

Medan honpromenerade bort tillsin parkeradebil reflekterade Elisaöversamtalet, antagligen detsista tänkte och hoppades hon. Samtalen hade hjälpt,ja, dethadede. Men honkände sigalltjämtalltannat än stark. Honvar ju inte olycklig! Ochhon tyckte om sitt jobb.Men varför komden därpanikångestensåoftaöverhenne?Den första gången,dåhon plötsligthade börjat kallsvettas, hyperventilerat ochkäntett trycköverbröstet hade hontrott atthon skulle dö. Honhaderingt 1177 ochentimme senare suttit på akuten.Åttatimmarsenarehadehon återvänt hem sedandet konstaterats atthon varalldelesfrisk. Attackerna hade sedandrabbat henneytterligare fleragånger ochytterligareengånghadehon hamnat på akuten.Ännuengång konstateradesatt alltverkatbra.Den unge läkarenhadedåantytt attallthandlat om ångestattacker ochrekommenderat henneatt genomsin vårdcentraleller företagshälsagåoch pratamed någon.

Efter fleraturer tillvårdcentral ochtillföretagshälsanhade Elisatillslut fattat modoch pratat medsin chef.Hennesoro inför samtalet hade visatsig obefogad ochhan,BirgerSjökvist, hade direktlyft lurenoch bokatinett första samtal medMargaretha på företagshälsan.Birgerhadehaft mångakontakter medden 62-åriga psykologen genomårenoch de kändenumeravarandra ganska väl. Elisa, skulle gudarnaveta,var långtifrån denförsta av hans medarbetaresom av olikaskälbehövtprofessionell samtalshjälp.

Elisamindesalltjämtsinaförstamöten medMargaretha. Kanske vidandra eller tredje samtalet hade honfåttfråganomhon varrädd föratt dö då hondrabbades av ångesten.Hon hade då svarat atthon inte varräddför döden,men rädd föratt honskulledö.

»Duförstår nogintehur jagmenar?« Psykologen log ettmilt leende.

»Jodå! Jagförstår nog. Menduska ju inte dö just nu.Eller hur?«

»Nej,jag vet. Dödeni sigskrämmermig inte,men jagvill fortsättaatt leva, göra mitt jobb,umgås medminaföräldrar ochsyskon.

Fortsättaatt kunnaträffamin brorsdotter.«

»Klart du vill.« Margaretha hade suttit tyst ochbarabetraktat

Elisamed sinförståendeblick.

»Jag vetnog nu attjag bara blir rädd då detdär kommer över mig, nästan alltiddåjag lagt migoch skasova. Menpåsenaretid harjag nogmestvarit rädd föratt blirädd.«

ElisaBengtsson var35årgammal, frånskildsedan fyra år ochinflyttadfrånNyköping. Honoch före dettamaken Adam hade varit ettpar sedanungdomen ochvarit giftaiåttaår. Tidenhademognat ochförändratdem båda.Och tiden hade så småningomlettdem tillinsiktenatt detintevar särskilt mycket de hade gemensamt. Passionenhadesedan längefalnatoch då hade de inte heller den attbygga vidare på.

Om kvällarnakunde de prataomdagen somvarit,omsinaarbeten. Då samtalsämnet var uttömt hade de så tillbringatkvällarna itysthet,oftastframför TV:n.

Småirritationsämnen somhon tidigareöversettmed hade stört hennealltmer medtiden.Adams beteende attoftasitta ochskita meddörrentill toalettenöppen.Hur hanbaraslängde använda kläder ochandra sakeromkring sig, sådant Elisaplockadeupp ochslängtini tvättmaskinen. Ellerhansoviljaeller oförmåga att lyssna till henne. Allt oftaredå honförtnågot på talhadehon bara möttsavett oengagerat uhum. Då honfrågatomhan enslyssnat hade Adam alltföroftasvaratatt jovisst,jag hörde. Vilket hansällan gjort.

Adam varinbitet AIK-fans ochtrots atthon självbaravar halvintresseradavfotboll,kom de attgräla även om detta. Hon menade attsåkalladefans, de sommaskerade sigpåläktarnaoch somslängdebengaleroch knallskott,förstörde fotbollsfesten och, kanske,till stor delstyrde klubben. Adam hade ingenförståelseför

hennes resonemang.Fansmåste få leva ut sinkärlektill klubben. Ochsåhadedegrälatomdetta,trots attdet varitsåonödigt.

Då detsällanbaraärden enes felhadeElisa ocksåinsettatt hon säkert ocksågivit honomanledning attstöra sigpåsmå,eller större saker. Ochvisst hade honsedan honutexaminerats somfärdig polisantagligen lagt merengagemangoch lidelsepåsittarbeteän på Adam.

De hade inga barn,vilketpåett sätt varitenbefrielse,med tanke på fortsättningensom skilda.Samtidigtbar Elisaensmärtainom sigjustför atthon så gärnaskullevilja ha barn.Men attårenhade runnitiväg. Nu varhon singel.Trivdes meddet menhadedet senaste året upplevthur mycket honsaknade en tryggfamnoch någonatt dela alltmed,kanskeockså medett barn.

Hennes föräldrarbodde iNynäshamn,och därvar honfödd.

Därbodde ocksåhennesfyraåryngre bror,Hannes. Äldrebrodern Johannes bodde iStockholm ochlevde sombörsmäklare etthelt annatliv än syskonen ochmed andravärderingar. Elisas föräldrar, båda nyblivna pensionärer, hade varitsågladaoch stolta då Elisa fått sintjänstiNorrköping, mensamtidigt, trotsatt de aldrig skulle säga dettillhenne,sorgsna föratt dottern flyttatlängrebortifrån dem. Ja,tänkteElisa ofta, så långtborthadehon ju inte bosatt sig. En dryg timmes bilfärd!

Så oftahon kundedå honvar ledig åkte hontillNynäshamn för attbesökasinaföräldrar ochnågon gång komdetill henneiNorrköping.DåHannesoch hans samboför tvåårsedan fött sinlilla dotter My hade Elisagenastsmält.Hon bedåradesavoch älskade från första stundden lilla flickan. Varjegånghon resteupp till Nynäshamn skulle honovillkorligen stanna tillhos sinbror, mest föratt få ta uppMyi sitt knäoch bara gulla.

Elisavar smärtoch medenvältränad kropp. Dethalvlånga, blonda håretoch de varmabruna ögonen hade ända sedangymnasietiden väcktpojkars ochmänsintresse. Honvar inte vacker, menkanskesöt?Jo, dethadehon hört alltsedantonåren.Hennes figur, medalltpåderätta ställena, enligtvem?hadeförstås bidragit tillatt honalltidvarit omsvärmad. Egentligen varElisa ändå ganska alldaglig mendet därsmittande leendetoch hennes vackra ögon

IDET IDYLLISKAVINTERSBO vid denöstgötska innerskärgården förbereds dettraditionellamidsommarfirandet. Ett brutalt mord lägger dock sordin över stämningen och skapar orooch rädsla i området.Det nyinrättade kriminalteametvid norrköpingspolisen, under ledningavden luttrade Birger Sjökvist, tarsig omgående an fallet. Elisa Bengtsson, kriminalassistent, har nyligenåtergåtti tjänst efter en tids sjukskrivning på grund av psykiskohälsa. Hon fruktar att hennes chef nu intefullständigt kan förlitasig till hennes arbetsförmåga, trotsderas så starkaömsesidiga respekt för varandra. För attförtränga tankar ochkänslor om sitt mående kommer Elisaatt totalt fokusera på mordfallet. De antaganden somförst gjorts beträffande motiv och orsak till mordet förloradedock bäring dåett andra mord begicks. Utredningen hamnade nu iett nytt läge.Hängdemorden ihop?En gärningsman? Eller flera? Komplicerade eventuella samband ledde till flera potentiellt misstänkta, såväl sommarstugeägare som bofasta. Tillsammans med kollegorna Samiroch Gregerkom Elisaatt tillbringa åtskillig tid iVintersbo, ihopp om att kunnaknyta ihop trådarna. Samtidigtvilade ett hot om hämnd över henne från anhöriga till en gängkriminellsom,bland annatgenom Elisas vittnesmål, dömtstill ett långvarigt fängelsestraff.DåBirgerSjökviststeam närmade sig en lösning idemordutredningar som pågick komockså Elisa själv atthamna i en kamp på liv och död.

Turn static files into dynamic content formats.

Create a flipbook
Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.