”Sätt fart nu, gosse.” Vaktmästaren, en lång respektingivande man, väntade tålmodigt på att Henry skulle ge sig iväg. Han höll på att ta på sig sin långa stora svarta rock med guldgaloner och guldknappar och sin stiliga uniformsmössa. Henry gick med långsamma steg förbi de båda biljettkassorna och chokladförsäljerskan. Hon hade just knutit sin vita omlottrock och höll på att hänga på sig brickan med choklad. Han slängde ett öga på henne medan han försökte hitta på ytterligare någon ursäkt för att kunna stanna kvar och slippa gå hem, men efter en blick på vaktmästarens höjda ögonbryn knuffade han snabbt upp närmaste dörr och lämnade foajén. När han kom ut på trappan och möttes av augustihettan kändes det nästan som om han gick rakt in i en vägg. På trottoaren utanför hade det redan börjat bildas två olika köer till eftermiddagsföreställningen och de ringlade sig ner mot Victoria Road. Henry tänkte ofta på hur konstigt det var att två gator som korsade varandra kunde vara så olika. Victoria Road hade inte träffats av en enda bomb, medan allt som fanns kvar av gatan där Henry bodde var en länga med nio arbetarbostäder mittemot ett område som ödelagts av bomberna. Efter kriget hade man satt upp ett staket runt det området för att hindra barnen från att leka i ruinerna, men det hade varit trasigt i många år nu, och alla genade över området när de skulle till Hatton Road och järnvägsstationen. Han var på väg nerför trappan med snabba kliv när han fick syn på en välbekant figur som satt på ett av trappstegen och rökte. ”Charlie!” ropade han. Nittonåringen vände sig om och vinkade. Henry gapade
16
I_Tystnad tagning_mall.indd 16
09-06-30 16.45.33