9789152636541

SAML AS KRING

HOPPET ANTJE JACKELÉN

Till vĂĽra barnbarn

2

SAMLAS KRING

HOPPET ANTJE JACKELÉN

3

Š 2016 Antje JackelÊn och Verbum ab omslag: Anna Larsson omslagsbild: Johan Willner grafisk form inlaga: Margareta Brisell Axelsson tryck: Drukarnia Dimograf, Polen 2016 isbn 978-91-526-3654-1 Verbum ab Box 22543, 104 22 Stockholm Tel 08-743 65 00 www.verbum.se

4

INNEHÅLL

Förord . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7 1. I KYRKAN HAR ALLA VIKTIGA FRÅGOR EN HEMVIST

Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 14 Sverige har ett samtalsklimat om religion som inte gagnar tillväxt . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 16 Teologins offentliga roll och ansvar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 21 Se människan! Se människan på stranden! . . . . . . . . . . . . . 32 2. VÄRLDENS UTMANINGAR KRÄVER BÖN OCH ARBETE

Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 38 Är Gud ett hjärnspöke? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 42 Himmelriket på jorden? Klimatfrågan som hot och möjlighet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 47 Änkan eller domaren, vem är mest lik Gud? . . . . . . . . . . . 53 3. FAST GRUND OCH HÖGT I TAK: DEBATT I OCH OM SVENSKA KYRKAN

Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 60 Förföljelsen av kristna angår oss . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 64 Strålande tider för teologiska samtal . . . . . . . . . . . . . . . . . . 69 Guds orkester är ej enstämmig . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 80

5

4. KYRKAN OCH KYRKORNA: EKUMENIKENS MÖJLIGHETER

Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 88 Förväntningarna på kyrkan är höga och fordrande: Tal till påven, Rom, 4 maj 2015 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 94 Delad kristenhet reser gemensamt mot framtiden . . . . . . 99 Mina fiender hånar mig dagen lång . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 106 5. LEDARSKAP – SÅ MYCKET MER ÄN CHEFSKAP

Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 112 Clownens blick . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 114 Och så en fjärdedel andlighet. En essä om ledarskap . . . . 117 Den gudomliga tittutleken . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 132 6. GRUNDKUNSKAP OCH AVGRUNDSKUNSKAP

Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 140 Inga enkla vägar över avgrunden . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 142 Förintelsen ifrågasätter: Tal i Malmö synagoga på förintelsens minnesdag . . . . . . . 146 Sorgen är den djupaste ära som glädjen kan få . . . . . . . . . 157 7. VAD KAN VI HOPPAS PÅ?

Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 162 En lirkande Gud . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 164 Kommer världen att gå under? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 168 Livet vann, dess namn är Jesus . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 184 Noter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 189

6

FÖRORD

Det finns en fråga som jag hör oftare nu än förr. Jag hör den högt och öppet uttalad, jag hör den viskad och jag hör den liksom mellan raderna: Var får vi hopp ifrån?

Trots ekonomiska svängningar hit och dit har de senaste decennierna varit en ganska stabil tid i vår del av världen. I det stora hela har mycket gått sin gilla gång.

Det har gått framåt i de flesta hänseenden. Nu märks en växande oro över att denna relativa stabilitet övergår i en period med större sårbarhet och omvälvningar. Klimatet, dödliga virus och resistenta bakterier, terror, migration, nationalism, dåligt ledarskap, destabilisering i Europa, digitalisering – det är några av signalorden som har en klang av hot snarare än hopp.

Vi vet att mänskligheten har löst komplexa problem tidigare. Varje kris rymmer möjligheter. Det är tydligt att klimatfrågan gör det, liksom digitaliseringen, och mycket däremellan. Vi vet också att rädsla inte är den bästa rådgivaren när det gäller att mästra svåra situationer. Ett realistiskt hopp ger bättre förutsättningar för framtidsdugliga beslut. Det skyddar från handlingsförlamning, frigör kraften att agera och upprätthåller erfarenheten av mening.

7

Vad kan kyrkan göra?

Jag minns en biskopsvisitation då vi besökte ett större företag. Vi ställde frågan: Vad är det ni ser hos oss? Vad har vi som ni behöver? Det kom intressanta svar: Ni har en långsamhetens rytm som vi saknar (det som vi kallar en vishetens kultur eller ett evighetsperspektiv, tänkte jag); ni har ceremonier och riter (gudstjänster alltså); ni har en bärande filosofi (evangeliet om Jesus Kristus); ni har ett föredömligt kundbemötande (förhoppningsvis! tänkte jag, men det måste ju bero på att vi i alla människor ser Guds avbild och ser varandra som lemmar i Kristi kropp) och ni har en hälsosam möteskultur (det måste det ju bli när centrum i vår möteskultur är mässans gemenskap vid nattvardsbordet).

Den konkreta kyrkliga verkligheten är ibland långt från idealet. Det kan inte vara annorlunda när det är människor som är bärare av alla de fantastiska möjligheterna, människor som gör mänskliga, alltför mänskliga misstag.

Och ändå lever kyrkan och gör skillnad i oräkneliga människors liv. Varje dag.

Hur odlas hopp?

Många gånger börjar hoppet med goda berättelser. Jesus arbetade så. Hans liknelser är berättelser som väcker, utmanar och roar. Jag har blivit mer och mer övertygad om att hopp och humor hör ihop. Humor öppnar oväntade perspektiv. Den är ett sätt att säga det som kan såra och förminska på ett sätt som befriar och får människor att växa. Här kommer en sådan berättelse:

8

En dam i sina bästa år hittar ett enklare matställe och bestämmer sig för dagens soppa. Hon bär sin bricka med sopptallriken till ett av de små ståborden och hänger handväskan på kroken som finns under bordsskivan. Då upptäcker hon att hon glömt skeden. Hon går för att hämta en. När hon kommer tillbaka till bordet ser hon till sin förvåning att där står en mörkhyad man och slevar i sig hennes soppa!

Hon stelnar till ett ögonblick, sedan går hon resolut fram till andra sidan bordet, flyttar tallriken till bordets mitt och börjar äta. Mannen ler mot henne. De äter tillsammans ur samma tallrik, utan att någon säger något. När tallriken är tom säger mannen något som låter som ”Coffee?”. Han bär bort tallriken och kommer tillbaka med två koppar kaffe. När de druckit färdigt, hälsar mannen med ett leende och en liten bugning och försvinner snabbt ut.

Då sträcker damen sig efter handväskan. Och den är borta. Det hettar till i magen. Hur kunde hon vara så naiv! Det är klart att han ville åt hennes handväska. Så oförskämt. Och så typiskt! Hon vet nog vilka hon ska rösta på i valet!! Nu är hon så rasande arg att hon stampar med foten i golvet och snurrar runt ett varv.

Då ser hon: på bordet bakom henne står en oäten­ tallrik med soppa och på kroken hänger hennes handväska.

När jag stötte på den här berättelsen tänkte jag: den hade Jesus kunnat berätta! Jag minns inte var jag först läste

9

den. Berättelsen förekommer i olika varianter och är en så kallad vandringssägen. Jag berättade den i mitt sommarprogram i Sveriges Radio 2014 och fick då mycket respons på den.

Om du hade varit kvinnan, hade du satt skeden i samma tallrik som han? Hon tror ju att det är hon som delar med sig av maten och att det är han som snyltar på hennes godhet. Men vems mat och godhet blir hon mätt på egentligen?

För mig förkroppsligar den mörkhyade mannen Jesus: han mättar vår hunger, utan att vi alltid är medvetna om det, han är ofta missförstådd och föraktad men obeveklig i sin kärlek, den sanna medmänniskan.

Kvinnan rodnade helt visst när hon insåg sitt misstag.

Och blev på kuppen lite fördomsfriare. Jag gillar skarpt hur den här berättelsen leker med våra fördomar. Något av det bästa jag vet är att liksom få höra dunsen när fördomar faller pladask. Mina egna med.

I detta finns hopp! I den kristna tron har hoppet ett namn: Jesus Kristus. På ett sätt är han en riktig ”loser”, en förlorare. Bejublad ena dagen. Korsfäst nästa dag. Död och begraven. Fast på tredje dagen efter korsdöden var graven tom. De bedrövade och skrämda lärjungarna mötte honom igen som uppstånden. Då talade de utan fruktan, sjöng och predikade … och det blev en världsreligion. Kristendomens huvudsymbol, korset, står inte bara för döden utan också och framför allt för segern över döden. Korset talar om hopp. Det står i alltings mitt, i en värld och en skapelse som är korsmärkt både i sitt lidandes passionshistoria och i sitt hopps livskraft. Kristen tro är övertygad

10

om att denna passionshistoria av kosmiska dimensioner genomkorsas och genomlyses av en ännu mer lidelsefull passion: Guds kärlek till världen.

Mekanismerna av skuld och vedergällning kan sättas ur spel. Försoning är möjlig. Hoppet har en realistisk grund.

Om denna bok I den här boken har jag samlat och bearbetat texter som jag skrivit och framfört i olika sammanhang. Stilen varierar beroende på textens ursprungliga syfte. När jag nu på nytt har arbetat med dem har jag sett fördelarna i att kunna belysa ett tema på olika sätt: i tämligen korthuggen stil, i utförligare reflektion, i förkunnelse från predikstolen. Denna treklang har fått ge struktur åt vart och ett av de sju kapitlen i denna bok. Efter en inledning belyses alltså kapitlets tema i tre steg. Först kommer en mindre text som har karaktären av en debattartikel eller en krönika. Sedan följer en text som är längre och mer reflekterande. Den kan vara en bearbetning av ett föredrag eller en kulturartikel. Den tredje är alltid en text av förkunnelsekaraktär, det vill säga en predikan. På det viset finns också en bro mellan det aktuellt tidsbundna och de eviga frågorna.

Detta grepp ger kapitlen en något essäistisk karaktär.

Ambitionen har inte varit att ge en fullständig behandling av varje tema, utan att ge läsaren stoff för den egna reflektionen över livet och tron. En viss överlappning av tankarna i de olika delarna förekommer. Några tankar och formuleringar har jag tagit med mig från min tidigare bok Gud är större (2011, andra, bearbetade upplaga 2016).

11

Kapitlen­står i en genomtänkt följd men kan läsas var för sig och i valfri ordning.

Dessa texter och denna bok hade inte kommit till om jag inte haft fantastiska medarbetare som stöttat på olika sätt, som jag har kunnat bolla med, som har drivit på, hjälpt till med bakgrundsinformation och kommit med förslag. De är fler än jag kan räkna upp. Dock vill jag särskilt nämna min teologiska sekreterare Jakob Wirén och min pressekreterare Daniel Bramsell. Deras speciella kompetens har varit oumbärlig även i detta projekt. Tack också till förlaget och dess medarbetare – Jonas Eek och Kristina Wänblom samt frilansredaktör Lena Åström.

Som alltid har min man Heinz Jackelén bidragit med uppmuntran, frågor, material och närvaro under intensiva skrivperioder.

Boken tillägnas våra barnbarn.

12

1.

I KYRKAN HAR ALLA VIKTIGA FRÃ…GOR EN HEMVIST

13

INLEDNING

I kyrkan sammanstrålar många olika kunskapsområden.

Här har alla viktiga frågor en hemvist. I gudstjänst, undervisning, diakoni och mission – i allt som görs – ska kyrkan vara ett redskap för Guds rike. Detta förbjuder att kyrkans budskap banaliseras.

I bön, samtal, musik, i allt som kallas kyrkans verksamhet ska det odlas ett hopp som gör ett stråk av evighet synligt i de krav som varje tid ställer på människor.

Gud kallar oss ständigt till liv och förnyelse. Gud ger oss skapande ansvar och låter oss bottna i nåd. Vi lever mer av det vi får än av det vi gör. Och eftersom Gud är större än våra bästa prestationer och våra största misslyckanden har vi råd att vara frimodiga i både framgång och motgång.

Kyrkan ska vara kyrka i kritisk solidaritet med samhället. I denna postsekulariserade tid är dialog ett av våra viktigaste uppdrag. Samtal behöver föras med samhället i stort, med kultur, politik, naturvetenskap och ekonomi.

Ibland har vi de svar som söks, men ofta ställer vi i stället de frågor som ingen annan ställer.

Den första texten i detta kapitel, Sverige har ett samtalsklimat om religion som inte gagnar tillväxt, bygger på ett debattinlägg om tillväxt och andlighet som jag gjorde i Sydsvenskan sommaren 2012. Den ursprungliga artikeln har utvidgats så att mitt inlägg och de kritiska frågor som det väckte finns belysta. Som det ofta är i debatten finns

14

här inte plats för långa resonemang och utförlig argumentering. Här kommuniceras i stället teser som har frammejslats genom samtidsanalys, teologiska tankar och en hel del samtal.

Den andra texten, som är baserad på flera föredrag, hävdar att tro och teologi har en offentlig roll. Teologins offentliga roll och ansvar är inte bara en möjlighet utan en nödvändighet. De utmaningar vi står inför både som land och som världssamfund kräver också teologins bidrag. Det gäller analys lika mycket som bedömningen av handlingsalternativ. Sekulariseringen och den sekulära staten är så att säga beroende av ett teologiskt förskott.

Den tredje texten, Se människan! Se människan på stranden! är en predikan som jag höll när Svenska kyrkan fick två nya biskopar i september 2015. Jag vigde då Johan Dalman för Strängnäs stift och Mikael Mogren för Västerås stift. I predikan möts texten från Efesierbrevet av verkligheten i en flyktigsituation som utmanar på djupet.

Just då hade bilden av treåriga flyktingpojken Alan Kurdi, som hittats drunknad på en turkisk strand efter ännu en vådlig färd i en undermålig gummibåt, utlöst en humanitär smekmånad av extraordinära mått i flera europeiska länder.

15

SVERIGE HAR ETT SAMTALSKLIMAT OM RELIGION SOM INTE GAGNAR TILLVÄXT

Mycket handlar om tillväxt. Till exempel i Skåne, där Öresundsregionen expanderar och byggandet av två nya forskningsanläggningar i Lund ställer nya krav på det som kallas kompetensförsörjning. Det ordnas seminarier om hur man får tag i kompetent folk, hur entreprenörskap underlättas och hur man främjar allt ifrån innovation och forskning till stadsnära odling.

Människans andliga liv diskuteras sällan i allt detta.

När allt annat ska växa, hur växer då människors inre liv?

Hur får tumörforskaren uppleva att livet handlar om mer än molekyler och jagande efter större forskningsanslag?

Hur behåller kvinnan i bolagsstyrelsen sina långsiktiga värderingar när det är kvartalsrapporter som räknas?

Hur får affärsmannen med diamantkort hos sas sin inre kompass justerad mellan flygplatslounger och stapeldiagram?

En twittrare skrev så här: ”I Paris finansvärld drar man lott om vem som ska träffa svenska affärslejon. Ingen vill, eftersom de bara kan prata pengar, möjligen golf. Ingen har läst romaner, ingen har sett konst, ingen har någon religion.” Jag har träffat flera ledare i näringsliv och samhälle som både känt igen och beklagat detta.

Under ett samtal mellan opinionsbildare från olika delar av samhället om hur man ökar den sociala samhörigheten i samhället sa en invandrare från före detta Jugoslavien: ”Jag lärde mig snabbt vad man inte talar om i Sverige.

16

Man får inte tala om Gud, man säger inte att någon är tjock och man pratar inte om döden.”

En affärsman konstaterade: ”Enda gången vi tänker religion är när det hänt något riktigt tragiskt, då säger vi: tänd ett ljus och ta hit en präst så vi får ordning på det.”

En annan deltagare påstod att det är lättare att komma ut som homosexuell än som troende.

När religionsfrihet infördes i Sverige blev det först och främst en fråga om frihet från religion. Friheten till religion hanteras fortfarande ganska tafatt. Det har märkts på debatten om skolavslutningar. Att ett undervisningsråd på skolverket agerar överste teolog och avgör vad som skiljer religion från tradition håller inte, eftersom tradition och religion går in i varandra. Att en migrationsdomstol avgör vad som är äkta religion – och vad som inte är det – är tragiskt, eftersom det kan innebära livsfara för den som drabbas av beslutet.

Sverige har ett samtalsklimat om religion som inte gagnar tillväxt. Beröringsskräck hämmar sakligt kunskapssökande lika mycket som välgrundad religionskritik.

Att betrakta troende människor som något exotiskt, som folk som tror på konstiga saker, äter konstig mat på konstiga tider och klär sig konstigt är en högre form av mobbning. Ett sådant synsätt marginaliserar de vardagstroende människorna, som inte är så få. Vem annars, om inte alla dessa solidariska medlemmar, bär upp kyrkans diakoni, som ger hjälp och stöd till människor i utsatthet? Den sekulära staten har en oerhörd nytta av det långsiktiga religiösa och sociala arbete som utförs av troende människor överallt i Sverige.

17

En modern, demokratisk stat ska vara sekulär. Samhället däremot är inte sekulärt så länge det finns troende människor. Samtidigt mår den sekulära, demokratiska staten gott av att dess medborgare vårdar sina kulturella och religiösa rötter. Rotlösa människor är sämre demokrater.

De faller lättare offer för extrema och fundamentalistiska rörelser.

Demokrati som statsform är inte självförsörjande. Den är beroende av att ständigt matas med värderingar, varav en del alltid kommer att vara religiösa.

Om tillväxt ska gynnas behövs en bättre integration än hittills. Den sociala ingenjörskonsten har ibland blivit social fördärvskonst. Invandrares kompetens tas inte till vara på arbetsmarknaden.

Invandrare främmandegörs ofta helt i onödan. Vi behöver se kulturell och religiös mångfald som en tillgång snarare än som ett problem. Det gäller att ta vara på det ”kapital” som finns i den etik som förenar de flesta religiösa traditioner: att betrakta gästfrihet som en helig plikt och att söka det bästa för den plats där man bor.

Men: Är tillväxt ett bra mål?

Ska kyrkan över huvud taget tala om tillväxt som mål? Är inte det att stödja en viss politik? Tillväxt är inte ett självändamål, framför allt om tillväxt definieras i enbart materiella termer. Kärleken till pengar är roten till allt ont, som det heter i Första Timotheosbrevet i Bibeln.

Jag vägrar dock att ge kapitalismen ensamrätt till ordet tillväxt. Allt som lever vill växa! Jag menar därför att det är värt att kämpa för ordets etiska och andliga dimensio-

18

ner. Den tid bör vara förbi då man såg tillväxt och miljöoch klimathänsyn som varandras motsatser. Ansvarsfulla politiker och företagsledare är idag medvetna om att tillväxt i vår tid måste stavas hållbarhet, såväl ekologiskt, ekonomiskt och socialt som andligt. Den utvecklingen bejakar jag på teologiska grunder och vill se mer av. Vägen till en globalt rättvis och hållbar ekonomi är ännu lång.

Är samtalsklimatet om religion verkligen så illa i Sverige?

Så här skrev en naturvetare till mig: ”Som naturvetenskaplig forskare kan jag inte annat än instämma i att det i Sverige är ett stort problem att komma ut med att man är kristen. I synnerhet i naturvetenskapliga kretsar misskrediteras man närmast om man bekänner sig till en religion.

I många andra länder finns en helt annan öppenhet.”

Samtalsklimatet om religion bör vara präglat av ömsesidig respekt, där den troende betraktas som en jämbördig diskussionspartner som är reflekterande och insiktsfull. Brist på respekt omöjliggör sakligt kunskapssökande lika mycket som välgrundad religionskritik. Den kritiska granskningen av både tro och icke-tro är inget att vara rädd för. Tvärtom, den är en vital funktion av teologin själv.

Det jag däremot har något emot är när agendan för granskningen begränsas av en kunskapsteori som har passerat sitt bästföredatum. Den analytiska filosofin som ofta tillämpas i dessa sammanhang äger många förtjänster.

Men den (religions)filosofiska verktygslådan har utvecklats avsevärt sedan Ingemar Hedenius dagar!

19

Ett kunskapsbegrepp som på förhand dömer ut personlig erfarenhet, poesi, konst och myter som bärare av sanning är till synes rakt och enkelt, i verkligheten är det dock en återvändsgränd. Om någon påstår att religionsmotstånd vilar på förnuft och vetenskap, medan religiös tro handlar om ogrundade fantasier, så är det intellektuellt ohederligt.

Är religion ett utdöende fenomen?

Den forskning som undersöker religionens evolutionära ursprung har delade meningar om huruvida religion bara är en biprodukt av evolutionen eller en verklig anpassning. Men man är tämligen överens om att vi människor tycks vara hard-wired for religion, eller kanske obotligt religiösa. Detta innebär förstås inte att alla människor är lika ”religiöst musikaliska” och inte heller att icke-religiösa livsåskådningar inte förtjänar respekt. Men det kan ge ytterligare skäl till varför tron har en roll, både på det individuella planet och på samhällsnivån.

Som jag hörde någon säga i samband med ett seminarium om att förebygga självmord: ”I längden blir det ganska jobbigt att bära sin egen meningsfullhet.” Den människa som inte har tillgång till trons kraft, som aldrig känner sig buren av en kärleksfull Gud när allt annat sviker och som inte har någon att rikta sin lovsång eller sin klagan till har en närmast omänsklig tyngd att bära. Och en demokratisk, sekulär stat har nytta av det långsiktiga religiösa och sociala arbete som bärs upp av människor med tro. Att det är så medges även av agnostiker som Václav Havel och Jürgen Habermas.

20

TEOLOGINS OFFENTLIGA ROLL OCH ANSVAR

Vad är teologi? Ordagrant är det tal om Gud. Som akademisk disciplin kan teologi med fördel definieras som den kritiska och självkritiska reflektionen över en trostraditions innehåll och effekt, i det här fallet den kristna trostraditionen. Denna reflektion sker inom en rad olika ämnesområden som bibelvetenskap, idé- och kyrkohistoria, religionsfilosofi, systematisk teologi, etik, religionssociologi, religionspsykologi med mera. Det religionsvetenskapliga perspektivet har gett en spänst åt forskningen som är av betydelse för teologins relevans och offentlighet.

Uttrycket ”teologins offentlighet” ser jag som en kortformel för teologins offentliga relevans och teologins ansvar att förhålla sig till offentligheten. Offentligheten i sin tur består alltid av olika offentligheter som är differentierade och på samma gång relaterade till varandra.

Dit hör kultur och vetenskap, kyrkor och samfund, samhället och en globaliserad värld. Teologins offentlighet kräver alltid omvärldsanalys och omvärldsdialog såväl som skicklig och sakkunnig popularisering av teologiska forskningsresultat.

Det går inte att påstå att teologin i Sverige har haft en framträdande offentlig roll under det senaste halvseklet.

Delvis har det med sekulariseringen att göra. Den har präglat framför allt senare hälften av 1900-talet. Men jag tror att vi nu befinner oss i ett läge då teologins offentliga

21

betydelse ökar. Det hänger ihop med att sekulariseringen övergår i en ny fas. Det har blivit tydligt att modernisering inte behöver leda till sekularisering. Det går att vara modern utan att vara sekulär, och sekularisering kan också ske utan modernisering.

Sekularisering är heller inte irreversibel. Tänk på Kina, till exempel, som efter decennier av antireligiositet upplever en signifikant samfundstillväxt. Sekulariserings­ tesen som självuppfyllande profetia har spelat ut sin roll.

Inom ramen för en mera nyanserad syn på sekularisering ses den icke-troende inte längre som framåtskridandets riddare, och den troende slipper töntstämpeln som drabbar den som anses representera det hopplöst förlegade.

Tvärtemot vad som ofta sägs är inte sekulariseringen kristendomens fiende utan till stor del dess frukt. Annorlunda uttryckt: kristendomens framgång är dess skenbara misslyckande – den moderna, sekulära kulturen har absorberat kristendomen till den grad att den inte alltid är så lätt att känna igen. Den sekulära kulturen innehåller mer kristendom än vad som normalt medges.

Det kommer till uttryck bland annat i värderingar, riter och gestaltningen av årsrytmen. Det tryck som uppstått genom migrationen har aktualiserat frågan om Europas kristna rötter och värderingar på sätt som kan överraska många, inte minst sekulära humanister. Förmodligen blir det framöver ännu tydligare att den sekulära humanismen och kristendomen inte är varandras motsatser utan i själva verket behöver varandra. De behöver varandra såväl för att komplettera perspektiven på samhällsutvecklingen som för att hitta fram till en holistisk antropologi

22

som på ett hederligt sätt kan omfatta både tro och förnuft.

Skillnaden mellan tro och teologi Det går inte att tala om teologins offentlighet utan att peka på en lika självklar som ofta bortglömd distinktion, nämligen den mellan religion eller tro och teologi. Religionens offentlighet är given genom att religiösa erfarenheter tycks vara universellt mänskliga och genom att det står var och en fritt att ha en uppfattning om religion och diskutera den efter behag.

Detsamma gäller inte för teologin; genom att den kräver speciella språk-, metod- och faktakunskaper är den exklusiv på samma sätt som till exempel molekylärbiologin.

Detta respekteras inte alltid ens i akademiska kretsar och i än mindre utsträckning i den mera allmänna sfären. I naturvetenskapens fall tas den egna exklusiviteten i regel för given: en teolog förväntas ha förvärvat adekvat kunskap innan hon ger sig ut på djupa vatten inom naturvetenskapens domäner, medan det ofta tas för givet att man kan uttala sig om teologiska spörsmål utan väsentliga förkunskaper. Denna obalans leder till många tokerier.

Teologins offentlighet är möjlig Teologins offentlighet är för det första möjlig därför att den ligger i teologins karaktär som akademisk disciplin.

Det innebär givna krav på offentlig debatt, öppen redovisning av forskning och engagemang i den så kallade tredje uppgiften att dela med sig av kunskapen så att den blir tillgänglig för en bredare allmänhet. Här har teologin en

23

märklig ställning. Som tillhörande de äldsta fakulteterna har teologin traditionens tyngd bakom sig. Samtidigt ifrågasätts teologins akademiska status på grund av dess innehåll. När universitetsteologer samverkar med sina avnämare misstänks en konfessionalisering av utbildningen.

När ekonomer och teknologer gör samma sak talar man i stället om kvalitetshöjning av utbildningen.

Men teologins akademiska ställning är inte bara föremål för ett yttre ifrågasättande, som kan komma från politiskt eller kyrkligt håll eller från rådande opinionsströmningar. Den är också föremål för ett inre ifrågasättande, som beror på att det hör till teologins natur att ständigt behöva tampas med det som jag gärna kallar det apofatiska överskottet. Det vill säga, det hör till ämnets väsen – det handlar ju om just Gud – att förutom det myckna som har sagts och kan sägas förblir där alltid något osägbart. Teologi är en vetenskap som bär vetenskapens gränser inom sig.

Teologins offentlighet är för det andra möjlig för att den ligger i teologins väsen. ”Var alltid beredda att svara var och en som kräver besked om ert hopp” (1 Petrusbrevet 3:15). I ljuset av denna uppmaning kan teologins uppgift beskrivas så här: Teologin behöver lämna en vettig och logisk redogörelse för varför hopp är realistiskt och möjligt. Det tillhör hoppets väsen att vara omstritt, eftersom att hopp alltid åberopar en verklighet som ännu inte är realiserad. Därför har den kristna redogörelsen också alltid karaktären av ett försvar, en apologi.

Från första början har teologin stått i aktivt utbyte med sin omvärld och med offentligheten. Det teologiska arbetet

24

som i fornkyrkan ledde fram till ett språk om kristologin (hur man talar om Jesus som Kristus) var, sagt med dagens terminologi, tvärvetenskapligt. På 200-talet frågade kyrkofadern Tertullianus aningen irriterat: ”Vad har Aten med Jerusalem att göra?” Med det ville han kritisera importen av sekulära idéer (Aten) in i teologin (Jerusalem). Själva frågan avslöjar dock att just detta var ganska vanligt.

Vår växande förtrogenhet med teologiska röster som vuxit fram ur helt andra kulturella och filosofiska kontexter än den västerländska har öppnat våra ögon för hur sammansatt även den västerländska teologin är i sin natur och historia. Det finns inte en enda teologi som är universell till skillnad från andra teologier som är kontextuella.

Asiatiska, afrikanska och latinamerikanska teologer har låtit oss förstå att normen inte kan vara en absolut ren teologi där synkretistiska inslag utgör det heretiska undantaget. Det normala – eller det som borde vara normalt – är en teologi som i offentlighetens ljus söker språk som kan motivera och livnära hopp.

Det sker inte genom en teologi som är absolut utan en teologi som är resolut i den kritiska och självkritiska reflektionen över trostraditionens innehåll och effekt. En sådan teologi är naturligt synkretistisk. Ordet synkretistisk har dock för många en starkt negativ klang. Därför är kanske hybrid – sammansatt och kombinerad – ett bättre ord. Teologins hybriditet är ofrånkomlig. Den trängtar efter och kräver offentlighet. Det är då teologin blir som mest fruktbar.

För det tredje är teologins offentlighet möjlig därför att situationen kräver den. Religionens nya synlighet är,

25

efter de år då sekulariseringsteorierna dominerade fältet, ett faktum. Ifrågasättandet av enkla sekulariseringsteorier måste också leda till en nybestämning av begreppen privat, personlig och offentlig i förhållande till religion och teologi. En prydlig bodelning mellan ett offentligt religionsfritt rum och en helt privat religiositet håller inte längre. Frågan är om den någonsin har fungerat.

Vi har dessutom olika uppfattningar om vad postmodernism innebär. Å ena sidan finns en tolkning som avfärdar postmodernism som akademiskt lyxsnack eller fruktar relativisering av precis alla anspråk på sanning och moral. Å andra sidan finns den, som jag anser, mer konstruktiva tolkningen att postmodernism inte säger att allting är konstruktion, men att så gott som allting presenterar sig för oss inbäddat i konstruktioner. Det senare innebär att vi inte glider in i irrationalitet utan att det tvärtom ställs större krav på vår rationalitet. Vi behöver inse hur det till synes helt objektivt rationella också är färgat av sin specifika kontext.

För det fjärde är teologins offentlighet möjlig genom den situation som uppkommit genom globalisering och migration. Den kastar nytt ljus på identitetsfrågor om nationalitet, etnicitet och religion. Vi är inne i en process där givna identitetsbildande faktorer skiftar betydelse. Samma markörer, som klädesplagg eller symboler, kan signalera tillhörighet eller uniformitet i en kontext och utanförskap eller avvikelse i en annan. I flerkulturella samhällen ökar i regel religionens betydelse som identitetsmarkör. Detta återverkar även på det teologiska arbetet och dess betydelse i offentlighetens ljus.

26

Vi har för det femte en situation där religionens nya synlighet, sekularisering och en låg kunskapsnivå om religiösa traditioner och teologi möts. I det mötet kan både fundamentalistisk religion och fundamentalistisk religionskritik skapa intellektuell och existentiell oreda. Detta gör att teologins offentlighet inte bara är möjlig utan även behövd.

Teologins offentlighet behövs Teologin behöver för sin egen skull utsättas för det offentliga samtalet. Det går inte att vara kritisk och självkritisk utan att relatera utöver sig själv. Alla teologier är texter i en kon-text och därför kontextuella. Och det finns goda skäl att anta att sanningsvärdet ökar om texter läses tillsammans med sina kontexter. Höga anspråk på kvalitet och sanning kräver ständig reflexion över hur vedertagna begrepp och definitioner växelverkar i och med olika offentliga kontexter.

Just eftersom religion är en stark kraft som kan ha katastrofala följder när den missbrukas behövs det offentliga samtalet. Det är alla gånger ett bättre skydd mot religionens avarter än en religiositet som trängs undan i privata rum och isoleras från det offentliga intellektuella och existentiellt-andliga samtalet.

Globalt sett har religionen fått ökad betydelse, även politiskt. Medan så kallade mainstream-kyrkor tappar medlemmar framför allt i västvärlden ökar de i andra delar av världen. Mest ökar dock kyrkor och samfund med en bibelsyn som varierar mellan auktoritativ och fundamentalistisk. Det behövs teologi för att analysera denna

27

utveckling och förstå de tendenser och processer som vi ser i det religiösa landskapet.

Teologin behövs även för att öka kunskapsnivån i religionskritiken. Ju seriösare religionskritiken är, desto större nytta gör den. Den religionskritik som florerar i den svenska offentligheten når sällan seriösa nivåer. Ofta konstruerar den en nidbild av religion som irrationell, vidskeplig, vålds- och konfliktbenägen, rigid och fången i en förvetenskaplig världsbild, vars främsta drag är en dualism mellan naturligt och övernaturligt. Som alternativ lanseras en uppvärmd europeisk upplysningsfilosofi. Upplysningen har stora förtjänster; maningen att använda sig av förnuftet har inte förlorat sin betydelse. Men upplysningens eurocentriska tolkningsmönster och numera föråldrade antropologi begränsar dess relevans avsevärt.

Alla stora utmaningar som mänskligheten står inför har också andliga och teologiska aspekter. Det gäller klimatutmaningen lika mycket som migration, säkerhet i vattenoch matförsörjningen, rättvis resursfördelning med mera.

I många av mänsklighetens knäckfrågor tillhandahåller religioner en kulturell integritet, ett andligt djup och en moralisk kraft som kan förbättra rent sekulära strategier.

För att detta ”kapital” ska blir fruktbart krävs teologisk analys och reflektion. Skillnaden mellan olika teologier kan betyda skillnaden mellan liv och död för människor.

Ett bra exempel på detta är hiv/aids-epidemin. Där finns teologier som direkt motverkar prevention och förstärker stigmatiseringen av de drabbade medan andra åstadkommer motsatsen: en effektiv prevention och holistisk behandling av drabbade och deras sociala sammanhang.

28

Forskare som har undersökt hur så kallade vanliga människor diskuterar etiska frågor har konstaterat att de ofta medvetet eller omedvetet klär sina uppfattningar och frågor i ett teologiskt språk. Ofta blir de just därför missförstådda såväl av samhällets experter som av media.

Medan media har en tendens att stämpla de djupa frågorna som subjektivt eller irrationellt prat håller sig experterna för det mesta till de tekniska aspekterna av en isolerad frågeställning. Konsekvensen är att kommunikationen misslyckas och att det offentliga samtalet om helhetssynen uteblir, med risk för allvarliga problem för varje demokratiskt samhälle. I den situationen kan teologin ha en översättarroll som gör att samtalet om de stora frågorna kan föras på ett initierat och ändå allmänt förståeligt sätt.

När religiösa symboler länkas samman med maktpolitiska intressen kan de fungera som motor för våldshandlingar och våldsideologier, som Daesh (is) och Boko Haram idag så tydligt illustrerar. Det skärper frågan: Hur kan teologin och tron bidra till att skapa ömsesidig respekt och en civilisation där skillnaden hos den andre inte uppfattas som hot, utan som ett berikande? Vad är religionens och teologins roll i skapandet av en kultur där man delar med varandra i stället för att frukta en kamp mellan kulturerna?

Detta skapande behövs inte bara för att skydda mot yttre fara utan också för att motverka en inre barbarisk explosion: extrem nationalism, chauvinism och främlingsfientlighet, som yttrar sig bland annat i hat. En kultur som kan motverka sådana destruktiva krafter behöver den samlade resursen av existentiella erfarenheter; den

29

behöver både historisk och filosofisk orientering samt andlig visdom och vägledning.

En av domarna vid Tysklands författningsdomstol, Ernst-Wolfgang Böckenförde, formulerade på 1960-talet en tes som sedan dess ofta har återkommit i den tyska debatten om politik och religion. Han påstod att den frihetliga, sekulära staten lever på förutsättningar som den själv inte kan garantera. En frihetlig, demokratisk stat kan end­ ast bestå när den ger sina medborgare friheten att själva reglera denna frihet, det vill säga att reglera den utifrån den egna moraliska substansen. Staten i sig varken ska eller kan inte skapa individens inre reglering. Det skulle bara vara möjligt genom tvång och auktoritär lagstiftning, vilket skulle motsäga själva idén av en frihetlig, demokratisk stat. Det skulle betyda att staten berövade sig själv sin frihetlighet och företrädde ett sekulärt totalitetsanspråk.

För en demokratisk stat är teokrati och sekularism lika omöjliga.

Teologins offentlighet är alltså inte bara möjlig utan även välbehövlig. Frågan är inte om teologin är offentlig utan hur den är det och hur den vill vara det. Jag tror att denna offentlighet i ökande utsträckning måste vara både internationell och interreligiös. För en kristen teolog är motiveringen i slutändan enkel men stark. Som så ofta har just Martin Luther funnit ett kärnfullt uttryck för den: ”Alltså är världen full av Gud. I alla gränder, vid din egen dörr finner du Kristus. Glo inte upp mot himlen.”

Alla viktiga frågor har en hemvist i kyrkan. Det är när allt kommer omkring ingen vetenskaplig hypotes utan en realitet. Kristen tro är en tro på Gud som kärlek och på en

30

gemenskap där man hör ihop i kraft av dopet och därför har ett uppdrag att värna om hela skapelsen. Denna tro leder till moralisk-etiska ståndpunkter som har uppenbara kulturella och politiska implikationer.

För ungefär två tusen år sedan fick rabbinen från Nasaret frågan: ”Vem är min nästa?” Han svarade med en berättelse (Lukasevangeliet 10:25–37) som än idag leder till slutsatsen: Fråga inte vem som är din granne. Bli själv en granne! Sök närheten till den andre. Sök framför allt närheten till den som behöver hjälp och kärlek. Säg att en väg till befrielse finns, också för dem som är fångna i skuld och hat. Ställ dig i försoningens tjänst.

Vilken framtid har då den kristna tron och teologin?

Den bibliska ingången till svaret finner jag i Johannes­ evangeliet (20:24–29), i berättelsen om hur lärjungen Tomas­möter och känner igen den uppståndne Jesus. Precis som de flesta av oss slits Tomas mellan tvivel och tro.

Det är först när Jesus visar honom sina sår som tron vinner över tvivlet. Tomas känner igen honom på såren. Vår värld är full av sår. Den tro som stänger sina ögon för detta och inte vill veta av lidandet i världen är ett opium för folket. En Gud som framställs utan sår är inte en levande Gud utan en död Gud. Det är den Gud som jag ser i den korsfäste och uppståndne Jesus Kristus som ger hopp och frigör kärlek. Då blir tron tro-värdig.

31

SE MÄNNISKAN! SE MÄNNISKAN PÅ STRANDEN!

efesierbrevet 4:1–6 Jag uppmanar er alltså, jag som är fånge för Herrens skull, att leva värdigt er kallelse, alltid ödmjuka och milda. Ha fördrag med varandra i tålamod och kärlek. Sträva efter att med friden som band bevara den andliga enheten: en enda kropp och en enda ande, liksom ni en gång kallades till ett och samma hopp. En är Herren, en är tron, ett är dopet, en är Gud och allas fader, han som står över allting, verkar genom allt och finns i allt.

En enda bild har på några dagar förändrat samtalet i Europa. Fotot av ett drunknat barns döda kropp, taget på Bodrums strand i sydvästra Turkiet. Treårige Alans utsläckta liv har blivit berättelsen som inte kan ignoreras. Genom hans död har flyktingkrisen fått dimensioner som saknats i många sammanhang. Det handlar om medmänniskor, inte om volymer. Det handlar om hjälp både här och där, inte antingen där eller här. Effektiva beslut och åtgärder, som säkra vägar till asylprövning, dröjer alldeles för länge.

Att så många människor har drunknat i Medelhavet, kvävts i lastutrymmen och farit illa på andra sätt har mer att göra med bristande vilja än brist på möjligheter. Att det har blivit så är en skam som vi européer måste bära. Vi har del i världens bortvändhet från livets Gud. Hur hög är vår civilisationsnivå egentligen? Hur djupt

32

rotade är värden som medmänsklighet och människovärde när det kommer till kritan? Hur långt sträcker sig ansvarskänsla och gästfrihet? Hur odlas dessa värden hos barn och ungdomar som kommer att forma morgondagens samhälle? Hur får de som är i maktpositioner idag hjälp att följa den medmänskliga kompassriktningen, även när det blåser hot och hat mot dem?

Det är många frågor som ställs på sin spets där på stranden i turistorten Bodrum. Bodrum ligger inte långt från Efesos, där dagens predikotext hör hemma. Det är faktiskt bara 174 km mellan de båda orterna. Man tar sig från Bodrum till Efesos på 2 timmar och 49 minuter, och det är en gammal och vacker resväg, upplyser nätet.

Texten ur Efesierbrevet är förvisso gammal. Vacker är också den i sina pregnanta beskrivningar av enheten: en är Herren, en är tron, ett är dopet; en enda kropp och en enda ande, liksom ni en gång kallades till ett och samma hopp. Det är en läcker smak på de orden!

Men nog kan det verka längre än 2 timmar och 49 minuter mellan den pågående flyktingkrisen och Efesierbrevets förmaningar till enhet i en trätande församling. Var möts dessa världar?

Till en början i det rent mänskliga. Lev värdigt, skriver brevets författare. Ödmjukhet, mildhet och tålamod räcker långt som grundläge. Ovanpå det, ha fördrag med varandra i kärlek: där börjar den ständiga övningen i tolerans och respekt – att titta minst en gång till, innan jag vänder mig ifrån en annan människa.

I nästa mening talar författaren mer konkret kyrkligt: bevara med friden som band den andliga enheten. Det

33

står inte: skapa frid och enhet, fixa det som saknas. Utan: bevara den gåva av gemenskap som kyrkan är – en enda kropp, en enda ande, ett och samma hopp; en Kristus, en tro, ett dop. Allt är gåva innan det blir uppgift. Det är något som jag vill säga med särskilt eftertryck till er två som idag ska vigas till biskopar. Allt är gåva innan det blir uppgift. Bottna i den nåden när ni sätter i gång att verka som biskopar i kyrkan och i världen.

Efesierbrevet ger oss en väsens- och arbetsbeskrivning av kyrkan vilken är relevant också i dagens verklighet. En enda kropp med hela den världsvida kyrkan, sammanhållen av dopet och bärare av hopp. Med sin grund i Jesus Kristus. Brevskrivaren uttrycker sig vackert och maximalt inkluderande: En är Gud och allas fader; Gud står över allting, verkar genom allt och finns i allt.

Men frågorna tar inte slut för det. Gäller det här bara församlingen i Efesos eller också stranden i Bodrum? Verkar Gud genom allt bara i kyrkans värld, eller finns Gud i hela världen med all dess härlighet och hela dess himmelsskriande nöd?

De bibelvetenskapliga kommentatorerna är inte eniga på den punkten. En del tror att denna text endast handlar om kyrkan, som en ekumenikens Höga visa. Andra anser att författaren tar ut mycket större svängar än så. Och just det tror jag också – stora svängar alltså. Det finns en rörelse i den här texten. Den börjar i en vädjan som gäller alla människor, nämligen att vi ska leva värdigt, i enlighet med de bästa värderingarna. Sedan kommer vi till kyrkan som dopets och trons gemenskap i Kristus, vars kännetecken är ett gemensamt hopp. Och rörelsen kulminerar

34

i det som är större än kyrkan i Efesos, Uppsala, Strängnäs och Västerås stift, nämligen i det universella: En är Gud och allas fader. Som står över allting, verkar genom allt och finns i allt.

Därför kan vi inte göra skillnad på människor. Genom dopet finns det helt klart ett särskilt band kristna emellan.

Men just dopets kallelse till ett liv i tro och kärlek betyder också att engagemanget för utsatta människor inte kan göras beroende av trostillhörighet. Det finns ett gemensamt uppdrag att värna om människor i nöd och att vårda den skapelse som är förutsättningen för allas liv. För en är Gud och allas fader.

I vår kyrka är det en glädjens dag idag, särskilt för Strängnäs och Västerås stift: här är två människor beredda att säga ja till att ta emot ett ledaruppdrag som kommer att innebära både ansvar och slit. Och den ibland smärtsamma erfarenheten att aldrig räcka till hur mycket ni än gör. Johan och Mikael, ni blir biskopar i en tid då förtroendet för vår kyrka har ökat signifikant och då förväntningarna om möjligt ökar ännu mer. Ni blir biskopar i en tid då sekulariseringens vågor bryts mot de eviga frågornas strand.

Inför samhällsutmaningar kunde det för tio år sedan heta: Varför ska kyrkan blanda sig i detta? Samma människor kan idag fråga: Varför gör kyrkan inget? Därmed inte sagt att den ena frågan är lättare än den andra. Men ni behöver inte lägga tid på att bevisa för er själva och era medarbetare att kyrkan är relevant. Lev denna relevans i stället, med den självklarhet som hör till vårt gemensamma hopp!

35

Ni kommer väl förberedda genom den utbildning och de erfarenheter som ni har med er. Ni är olika och har olika profil; det gläds jag över å biskopskollegiets vägnar.

Jag tror dessutom att ni kompletterar varandra väl. Era valspråk tycks avslöja det. Johans valspråk är svaret som Jesus ger när några frågar: ”Var bor du?” Jesus säger: ”Följ med och se!” Och vad finns att se? Jo, detta att ”Ordet blev människa” – Mikaels valspråk.

Följ med och se! Se människan: Jesus som dog på korset för världens skull, treåringen som ligger död på stranden, ett offer för krig, orättvisa, girighet, ovilja och senfärdighet.

Följ med och se: Ordet blev människa. Jesu Kristus finns mitt ibland oss. Som den som mättar oss vid nattvardsbordet och som en av dessa minsta som ber om att bli mättade av oss. Och när vi sörjer där på stranden, när vi slits mellan hopp och förtvivlan, när mörka drömvågor sköljer genom småtimmarnas halvslummer, då finns han också där. Som det står i slutet av det evangelium som era valspråk kommer ifrån: ”När morgonen kom stod Jesus på stranden” (Johannesevangeliet 21:4). Just då förstod lärjungarna inte att det var han. Inte just då, men senare.

Han finns på stranden. Se människan! Se människan på stranden!

36

2.

VÄRLDENS UTMANINGAR KRÄVER BÖN OCH ARBETE

37

nu än förr. Var får vi hopp ifrån?

Vi vet att mänskligheten har löst komplexa problem tidigare. Vi vet också att rädsla inte är den bästa rådgivare när det gäller att mästra svåra situationer. Ett realistiskt hopp ger bättre förutsättningar för fram­ tidsdugliga beslut. Det skyddar från hand­ lingsförlamning, frigör kraften att agera och upprätthåller erfarenheten av mening.

SV ENSK A K Y RK ANS ÄRKEBISKOP ANTJE JACKELÉN

formulerar evangeliets innebörd och kyrkans uppgift.

Vad finns att säga om religionen och trons plats i sam­hället och i det offentliga samtalet, om ledarskap och klimat­­ frågan, om förföljelse av kristna och ekumenik, om ondska och om hopp? »Det som är viktigt för samhället är viktigt för kyrkan.« ISBN 978-91-526-3654-1

9

789152 636541

SAML AS KRING HOPPE T ANTJE JACKELÉN

DE T FINNS EN FR ÅG A som jag hör oftare

SAML AS KRING

HOPPET ANTJE JACKELÉN ANTJE JACKELÉN installerades som ärkebiskop

i Uppsala domkyrka den 15 juni 2014. Hon är den 70:e i ordningen och första kvinna i ämbetet.

Dessförinnan var Antje Jackelén biskop i Lunds stift mellan 2007 och 2014. Antje är teologie doktor och har undervisat i systematisk teologi vid Lutheran School of Theology i Chicago. Hennes främsta forskningsområde är dialogen mellan naturvetenskap och religion.

I sin podd »Prata till punkt med ärkebiskopen« samtalar hon om existentiella frågor, kristen tro och det goda samhället med sina gäster.