Issuu on Google+

De tre männen förs samman igen när de i kamp mot tiden försöker hitta den mystiske mördaren. För Cook väcks hoppet om att lösa ett av de få fall som undkommit honom under hans enastående karriär. För Holiday handlar det om en sista chans att bevisa – för sig själv, Cook och Ramone – vilken framstående polis han en gång var. Och för Ramone gäller det inte bara att göra ett bra jobb, han måste också se till att hans egen son inte går Asas öde till mötes. I Nattlig skörd fortsätter kultförfattaren George P Pelecanos att skildra Washingtons bakgator och undre liv.

»... Pelecanos visar återigen att han har långt högre ambitioner än att bara skapa en förstklassig thriller.» Washington Post »... ytterligare en av mr Pelecanos vackert skildrade moraliska berättelser, fylld av halsbrytande ödesvändningar och kniv­ skarpa, bullrigt hårda livfulla karaktärer.» New York Times

Omslag: Niklas Lindblad/Mystical Garden Design Omslagsfoto: Eva Lindblad/spegla.se

ISBN 978-91-27-08886-3

Pressröster om Pelecanos:

nattlig skörd George P Pelecanos

Foto: © Giovannetti/Effigie Milan

George P Pelecanos, född 1957, bor i Silver Spring, Maryland, tillsammans med sin fru och deras tre barn. Han har länge varit en favorit hos deckar­kritikerna och har även Emmy-nominerats för sitt manusför­fattande till tv-serien ”The Wire”. Natur & Kultur har givit ut fem av hans uppmärksammade böcker på svenska.

När en tonåring hittas död i en av Washingtons koloniträdgårdar minns krimi­ nalinspektören Gus Ramone ett ouppklarat fall han arbetade med tjugo år tidigare. Som nybakad polisman assisterade han och hans kollega Dan »Doc» Holiday den legendariske kriminalaren T.C. Cook i utredningen av en serie mord, där tonåringar sköts ihjäl och dumpades i parkområden. Sedan dess har Holiday lämnat poliskåren. Cook har gått i pension men har aldrig slutat grubbla över det olösta fallet. Ramone arbetar som mordutredare vid stadens våldsbrottsrotel. Han är också en hängiven make och far, och hans son Diego var vän med det senaste offret, pojken Asa.

»Hans böcker kommer att etsa sig fast i din hjärna ...» Washington Post »Pelecanos har den förstklassige för­ fattarens förmåga att underhålla dig och krossa ditt hjärta på samma sida.» Newsweek »Pelecanos skriver så att jag känner att jag är i Washington … Sånt lyckas bara en stor författare med. Jag sträckläser!» Ica-kuriren »Det är skitigt, mänskligt och förbannat bra.» Aftonbladet puls

George P Pelecanos nattlig skörd


1985


kapitel

1

Bro tts pl at s en l åg nä ra E Street i utkanten av Fort Dupont Park, i stadsdelen Greenway i Washingtons sjätte polisdistrikt. En fjortonårig flicka hade hittats i gräset intill en koloniträdgård, dold för de kringboende vars bakgårdar vette mot det närbelägna skogsområdet. Färggranna pärlor prydde hennes flätade hår. Efter vad det verkade hade hon dödats av en kula i huvudet. En medelålders mordspanare hade gått ner på ena knät bredvid henne och stirrade på henne som om han väntade på att hon skulle vakna. Han hette T.C. Cook. Han var kriminalinspektör, snart pensionerad, och han tänkte. Hans tankar var inte optimistiska. Det fanns inget synligt blod på eller i närheten av flickan med undantag för ingångs- och utgångshålen, där det hade koagulerat. Inte en droppe blod på hennes tröja, jeans eller gymnastikskor. Alla hennes kläder såg nyinköpta ut. Cook gissade att hon hade klätts av och sedan klätts på igen efter mordet och att kroppen hade flyttats och dumpats här. Han hade en obehaglig känsla i maggropen, och dessutom, insåg han en smula skuldmedvetet, hade pulsen börjat slå snabbare, om inte av upphetsning så åtminstone intresse. Säker skulle han inte bli förrän kroppen hade identifierats, men Cook misstänkte att hon var som de andra. Att hon var en av dem. Kriminalteknikerna hade anlänt. De utförde sina uppgifter, 9


men det låg något håglöst över deras rörelser och en allmän känsla av uppgivenhet. Att kroppen hade flyttats från mordplatsen betydde att de tekniska bevisen skulle vara få. Dessutom hade det regnat. När det regnade på en brottsplats menade somliga kriminaltekniker att mördaren skrattade. I utkanten av brottsplatsen stod en ambulans och flera radiobilar och uniformerade polismän som hade svarat på anropet. Där stod också ett tjugotal nyfikna. Gula avspärrningsband hade spänts upp, och de uniformerade polismännens uppgift var att hålla allmänhet och media borta från mordutredarna och teknikerna så att de kunde göra sitt jobb. Överintendent Michael Messina och kriminalkommissarie Arnold Bellows hade duckat under avspärrningsbandet och stod och pratade med varandra och lät inspektör Cook jobba ifred. Polisens presstalesman, en leverfläckig italienskamerikan som ofta syntes i teve, drog den vanliga harangen för en reporter från Channel 4, en man med tvivelaktigt hår vars gimmick var ett korthugget sätt att tala och dramatiska pauser mellan meningarna. Två av de uniformerade poliserna stod bredvid sin bil. De hette Gus Ramone och Dan Holiday. Ramone var av medellängd och normal kroppsbyggnad. Holiday var längre och smal som en pinne. Båda två var vita, ogifta och strax över tjugo, båda hade hoppat av college. Nu var de inne på sitt andra tjänsteår, var inte längre nybakade men heller inte garvade. De hade redan lärt sig att hysa misstro mot polismän med högre grad än inspektör, men hade ännu inte blivit cyniska. »Kolla på dem», sa Holiday, och pekade med sin spetsiga haka i riktning mot överintendent Messina och kommissarie Bellows. »De snackar inte ens med T.C.» »De låter honom bara göra sitt jobb», sa Ramone. »Bossarna är skraja för honom, så enkelt är det.» T.C. Cook var en svart man klädd i en ljusbrun regnrock med löstagbart foder, buren över en hundtandsmönstrad kavaj. Hans stetsonhatt, beige och med en liten färggrann fjäder instucken i det mörkbruna bandet, satt i en perfekt vinkel på hans kala hjässa 10


och vid tinningarna stack två gråsprängda clownaktiga hårtussar fram under brättet. Han hade potatisnäsa och en kraftig brun mustasch. Han drog sällan på smilbanden, men ibland fick han en road glimt i ögonen. »Supersnuten», sa Holiday. »Cheferna gillar honom inte, men de jävlas aldrig med honom. Karln löser nittio procent av sina fall, han kan göra vad fan han vill.» Typiskt Holiday, tänkte Ramone. Uppnå resultat, så är allt förlåtet. Prestera, och gör vad fan du vill. Ramone hade sina egna principer: håll dig till reglerna, ta det säkra före det osäkra, jobba fram till pensionen och gå vidare. Cook imponerade inte på honom, och inte någon annan av kårens alla frifräsare, cowboys och levande legender heller. Att romantisera polisarbetet kunde inte upphöja det till något det inte var. Det var ett yrke, inte ett kall. Holiday, däremot, levde en dröm, brann för jobbet och kände sig oövervinnerlig med sin polisuniform, bricka och pistol. Holiday hade börjat som fotpatrullerande polis runt H Street i Northeast, en ensam vit man i en svart del av stan. Han hade gjort bra ifrån sig och hade redan skapat sig ett visst rykte. Holiday kom ihåg vad människor hette som han bara hade träffat en gång, var lika generös med komplimanger till unga tjejer som till gamla tanter, snackade fotboll och basket med männen som satt på sina verandor eller hängde utanför spritbutikerna, brukade till och med slå sig i slang med unga killar som han visste var på väg utför. De flesta, laglydiga såväl som kriminella, anade att Holiday var en skojare och en strulpelle, men de gillade honom ändå. Med sin entusiasm och naturliga fallenhet för jobbet skulle han förmodligen komma längre inom kåren än Ramone. Såvida den lilla figuren med treudd som satt på Holidays axel inte drog honom i fördärvet först, vill säga. Ramone och Holiday hade gått på polishögskolan tillsammans, men de var inte vänner. De var inte ens partners. De delade bil bara för att det inte hade funnits tillräckligt många på parkeringen bakom stationen. Sex timmar in på fyra till midnatt-skiftet, 11


och Ramone var redan less på Holidays röst. Somliga poliser ville ha sällskap, även när det var långt ifrån perfekt. Ramone föredrog att jobba ensam. »Har jag berättat om den där tjejen jag har ihop det med?» sa Holiday. »Ja», sa Ramone. Inte ja med ett frågetecken efter, utan ja med punkt, som i slutdiskuterat. »Hon är Redskinette», sa Holiday. »Du vet, cheerleader på RFK Stadium.» »Jag vet vad en Redskinette är.» »Har jag berättat om henne?» »Ja, det har du.» »Du skulle se hennes häck, Giuseppe.» Ramones mamma, när hon var arg eller sentimental, var den enda som någonsin använde hans dopnamn. Det vill säga innan Holiday hade fått syn på Ramones körkort. Holiday kallade honom också »The Ramones» ibland, efter att han hade bläddrat i Ramones skivsamling enda gången Ramone hade släppt in honom i sin lägenhet. Det hade varit ett misstag. »Fina tuttar också», sa Holiday och gjorde klämrörelser med händerna. »Hon har stora rosa, vad heter det, vårtgårdar.» Holiday vred på huvudet och hans ansikte lystes upp av polisbilarnas fortfarande roterande blåljus. Hans jämna vita tänder blottades i ett stort leende, hans isblå ögon glänste i det flimrande ljuset. På namnbrickan som han bar på bröstet stod det »D. Holiday», så han hade givetvis genast fått smeknamnet »Doc» på stationen. Dessutom råkade han vara lika knotig och mager som den lungsjuke revolvermannen. Några av de äldre poliserna hävdade att han liknade en ung Dan Duryea. »Du sa det», sa Ramone för tredje gången. »Okej. Men hör på nu. Förra veckan var vi på en bar tillsammans. The Constable, nere på Eighth Street …» »Jag vet var den ligger.» Ramone hade varit där många gånger innan han blev polis, det där året då han tänkte på sig själv som mittemellan. Man kunde tjacka kokain från bartendern där, 12


kolla på bandet, Tiny Desk Unit eller Insect Surfers eller vilka som nu spelade i det inre rummet, eller sitta ute på uteplatsen som de hade på baksidan, ta en bärs och en cigg till kokset och snacka med brudarna, då när alla hade jättemycket mascara och nätstrumpor. Det här var efter fjärde och sista terminen på University of Maryland, när han läste kriminologi och tänkte att nu behöver jag inte den här klassrumsskiten längre, nu kan jag det här. Fast sedan hade han drivit runt ett tag innan han skrev in sig på polishögskolan, hängt på barer, rökt på och snortat lite koks, raggat upp tjejerna med nätstrumpor. Då hade han känt sig rätt vilsen. Ikväll, med uniform, polisbricka och tjänstevapen, stående bredvid en kille som han skulle ha sett ner på för ett par år sedan, kändes det som att han hade varit fri. »… och då släpper hon en bomb. Säger att hon gillar mig och bla bla bla, men att hon har ihop det med en i laget också.» »Joe Jacoby?» sa Ramone och sneglade på Holiday. »Nej, inte den besten.» »Vem dårå?» »En receiver. Och inte Donnie Warren, om du förstår vad jag menar.» »Menar du att hon är ihop med en svart receiver?» »En av dem», sa Holiday. »De gillar ju vita tjejer, vet du.» »Vem gör inte det», sa Ramone. Över knastrandet från polisradion hörde de Cook säga åt en av männen i sin patrull att hålla reportern från Channel 4, som försökte ta sig in under avspärrningen, borta från mordoffret. »Jävla idiot», sa Cook. Han sa det högt för att försäkra sig om att reportern hörde. »Det var hans fel att det där vittnet i Congress Park dödades. Sitter i teve och avslöjar att en ung kvinna är beredd att vittna …» »Jag gillade inte det hon berättade, om jag ska vara ärlig», sa Holiday, och plöjde vidare med sin historia utan att släppa Cook med blicken. »För att han är svart.» »Jag tänker inte ljuga. Det var svårt att inte tänka på honom 13


och henne efter det. När vi låg med varann, menar jag.» »Vadå, kände du dig otillräcklig eller nåt?» »Kom igen. Fotbollsproffs, svart …» Holiday höll ut handflatan trettio centimeter från skrevet. »Killen måste ju vara så här.» »Det är ett krav från NFL.» »Va?» »De kollar deras tänder också.» »Jag menar, jag är bara lagom. Mellan benen menar jag. Missförstå mig inte – när blodet strömmar till snackar vi rena bratwursten, men när den bara ligger där …» »Vad är poängen?» »Tanken på att tjejen hade den där killens kuk i sig, det sabbade henne helt enkelt för mig.» »Så vadå, gjorde du slut?» »Inte med den häcken, henne släpper jag inte. Näru.» En kvinna hade tagit sig in innanför avspärrningen medan de pratade, och när hon kom fram till flickans kropp och såg den på nära håll kaskadspydde hon över gräset. Inspektör Cook tog av sig stetsonhatten, drog ett finger längs brättet och tog ett djupt andetag. Han satte tillbaks hatten på huvudet igen, rättade till den och sökte med blicken runt området. Han vände sig till mannen som stod bredvid honom, en vit kriminalare som hette Chip Rogers, och pekade på Ramone och Holiday. »Säg åt de där vita grabbarna att göra sitt jobb», sa Cook. »Folk som spyr, sabbar brottsplatsen … Om de inte kan hålla folk härifrån får du hitta nån som kan det. Jag menar allvar.» Ramone och Holiday gick omedelbart och ställde sig med ryggen mot det gula avspärrningsbandet och anammade en myndig uppsyn. Holiday ställde sig bredbent och hakade fingrarna i polisbältet, oberörd av Cooks ord. Ramone bet ihop och kände ett styng av vrede över att bli kallad vit grabb av mordspanaren. Han hade fått höra det då och då när han växte upp utanför D.C. och många gånger när han spelade baseboll och basket inne i själva stan. Han tyckte inte om det. Han visste att det var avsett att 14


såra och att han förväntades ta det, och det fick det bara att svida ännu värre. »Och du då?» sa Holiday. »Jag då, vadå?» sa Ramone. »Har du fått doppa veken på sistone?» Ramone svarade inte. Han hade haft ögonen på en speciell kvinna, en polis, Gud hjälpe honom. Men han hade lärt sig att inte släppa in Holiday i det privata. »Kom igen nu», sa Holiday. »Jag visade min, nu får du visa din. Har du nån i sikte?» »Din lillasyster», sa Ramone. Holiday gapade och ögonen blixtrade. »Min syster dog i leukemi när hon var elva, ditt jävla as.» Ramone vek undan med blicken. Under någon minut hördes inget annat än bruset och skrapet från polisradion och de lågmälda samtalen mellan åskådarna utanför avspärrningen. Sedan garvade Holiday och dunkade Ramone i ryggen. »Jag bara skojar med dig, Giuseppe. Där fick jag dig allt!» Offrets signalement hade kontrollerats mot en lista med saknade tonåringar i området. En halvtimme senare fördes en man till platsen för att identifiera flickan. När han såg kroppen fylldes natten av en fars förtvivlade vrål. Offrets namn var Eve Drake. Under det senaste året hade två andra svarta tonåringar från stans fattigare delar mördats och på motsvarande sätt dumpats i koloniträdgårdar. Båda två hade hittats strax efter soluppgången, skjutna i huvudet och med spår av sädesvätska i ändtarmen. De hette Otto Williams och Ava Simmons. Precis som Otto och Ava stavades Drakes förnamn, Eve, likadant framlänges som baklänges. Media hade upptäckt sambandet och döpt händelserna till Palindrommorden. Inom kåren hade en del polismän börjat tala om förövaren som Trädgårdsmästaren.

15


* * * I a n d ra ä n d en av stan, samtidigt som en far grät över sin döda dotters kropp, slog unga Washingtonbor på teven för att titta på Miami Vice och snorta några linor koks medan de följde två hippa undercoversnutars bravader i kampen för att krossa Floridas knarksyndikat. Andra läste bästsäljare av Tom Clancy, John Jakes, Stephen King och Peter Straub, eller satt på någon bar och snackade om Jay Shroeder-ledda Washington Redskins allt sämre utsikter inför slutspelet. Åter andra tittade på Snuten i Hollywood och Hederskoden, veckans mest uthyrda filmer på Erol’s Video Club, eller slötränade till Jane Fondas Workout, eller gick på bio och såg nya Michael J. Fox-filmen på Circle Avalon eller Caligula på Georgetown. Mr. Mister och Midge Ure var i stan för diverse klubbframträdanden. Medan Reagangenerationens yuppier roade sig på västra sidan om Rock Creek Park och ute i förorterna, arbetade mordutredare och tekniker på en brottsplats vid Thirtythird och E Street, i stadsdelen Greenway i sydöstra Washington. De kunde inte veta att detta skulle bli Palindrommördarens sista offer. Just nu fanns bara en död tonåring, tre olösta mord, och någonstans där ute någon som utförde dem. En regnkall kväll i december 1985 var två unga uniformerade poliser och en medelålders kriminalinspektör på plats.

16


2005


kapitel

2

D en s e n ig e l il l e mannen som satt nerhasad på stolen i förhörsrummet hette William Tyree. Mittemot honom satt kriminalassistent Paul »Bo» Green. På det rektangulära bordet mellan dem stod en burk Coca-Cola och ett askfat med fimpade Newportcigaretter. Rummet stank av nikotin och William Tyrees cracksvett. »Samma dojor som du har på dig nu?» sa Green och pekade på Tyrees skor. »De där?» »Det här är mina Huaraches», sa Tyree. »Så skorna du har på dig nu, menar du att du inte hade dem igår?» »Nej, det hade jag inte.» »Får jag fråga en sak, William – vad har du för storlek?» Tyree hade ludd i håret. Ett litet jack där blodet hade torkat syntes under hans vänstra öga. »De här är fyrtiotre och en halv», sa Tyree. »Jag brukar ha fyrtiofyror för det mesta. Nike gör ju rätt stora storlekar, du vet.» Kriminalinspektör Gus Ramone, som följde förhöret på en teveskärm i ett angränsande rum, unnade sig dagens första leende. Till och med när de var misstänkta för mord, till och med under lysrören i ett förhörsrum, kände sig män tvungna att bortförklara eller ljuga om storleken på sina skor. 19


»Okej», sa Green, med händerna knäppta på bordet framför sig. »Så de där Nikeskorna du har på dig nu … menar du att det inte var dem du hade igår?» »Jag hade Nikeskor. Fast inte de här.» »Vilken sort hade du då, William? Det jag menar är exakt vilken typ av Nikeskor hade du på dig när du gick hem till din exfrus lägenhet igår.» Tyree rynkade pannan medan han funderade på frågan. »Jag hade mina Twenties.» »Jaha. Såna har min son.» »De är inne bland kidsen.» »Svarta Twenties?» »Nä. Jag har de vita med blå rand.» »Så om vi åkte hem till dig skulle vi hitta ett par vita Twenties, storlek fyrtiotre och en halv?» »De är inte där längre.» »Var är de då?» »Jag la dem i en kasse med lite andra grejer.» »Vadå för andra grejer?» »Jeansen och t-shirten som jag hade på mig.» »Jeansen och t-shirten som du hade på dig när du besökte din exfru?» »Just det.» »Vad var det för sorts kasse?» »En sån där från Safeway.» »En snabbköpskasse som det står Safeway på?» Tyree nickade. »En plastkasse.» »La du nåt mer i kassen?» »Mer än kläderna och jympaskorna?» »Just det, William.» »Jag la en kniv i den också.» Kriminalassistent Anthony Antonelli, som satt bredvid den till synes oberörde Ramone i medhörningsrummet, lutade sig fram. Inne i förhörsrummet gjorde Bo Green detsamma. William Tyree drog sig inte bakåt när Green inkräktade på hans sida av bor20


det. Han hade suttit med Green i flera timmar nu, och hade blivit rätt avslappnad i hans sällskap. Green hade börjat långsamt, småpratat med Tyree och försiktigt tassat runt mordet på Jacqueline Taylor. Green och Tyree hade gått i samma skola, Ballou high school, fast inte samtidigt. Green hade känt Tyrees äldre bror, Jason, som hade varit med i skolans basebollag och nu jobbade på posten. De hade pratat om sina gamla kvarter och var man kunde få den godaste fiskmackan på åttiotalet, om att musiken var mer positiv då, att folk höll bättre uppsikt över sina ungar och kunde de inte det ställde grannarna upp och hjälpte till. Green, en storvuxen man med milda ögon, tog alltid god tid på sig, och tack vare sin kännedom om grannskapet och alla familjer han hade lärt känna under åren brukade han snart komma på god fot med många av de misstänkta i förhörsrummet, särskilt de i hans egen generation. Han blev deras vän och förtrogne. Det var Ramone som ledde utredningen i Jacqueline Taylor-fallet, men han hade låtit Green hålla det avgörande förhöret. Det såg ut som att Green var på väg att lösa fallet nu. »Vilken sorts kniv, William?» »En stor kniv som jag hade i köket. En sån där man skär kött med.» »Som en slaktarkniv?» »Nåt ditåt.» »Och du la kniven och kläderna i kassen …» »Kniven var ju blodig», sa Tyree, som om han förklarade det uppenbara för ett barn. »Och dina kläder och skor?» »De var också nerblodade.» »Vad gjorde du med kassen?» »Du vet Popeyes nere på Pennsylvania Avenue, nära korsningen vid Minnesota?» »Ja?» »Det ligger en spritbutik mittemot …» »Penn Liquors.» 21


»Nej, längre ner. Den där som har ett judiskt namn.» »Menar du Saul’s?» »Precis. Jag la kassen i containern som står i gränden där bakom.» »Bakom Saul’s?» »Just det. Igår kväll.» Green nickade lugnt, som om någon bara hade talat om ett matchresultat för honom eller sagt åt honom att han hade glömt lyset på i bilen. Inne i medhörningsrummet öppnade Ramone dörren ut mot våldsbrottsenhetens kontorslandskap och ropade åt kriminalassistent Eugene Hornsby, som halvt satt, halvt stod med arslet lutat mot ett skrivbord bredvid kriminalassistent Rhonda Willis. »Gene», sa Ramone, och både Hornsby och Rhonda Willis sträckte upp sig. »Du vet Saul’s, den där spritbutiken på Pennsylvania?» »Borta vid Minnesota?» sa Hornsby, en trettioåttaårig man med fullständigt alldagligt utseende som hade vuxit upp i den ökända del av Northeast som kallades Simple City. »Exakt. William Tyree säger att han kastade en slaktarkniv och sina kläder i containern på baksidan. Och ett par blåvita Nike Twenties också, storlek fyrtiotre och en halv. Alltihop ska ligga i en snabbköpskasse.» »Papper eller plast?» sa Hornsby med ett knappt skönjbart leende. »Plast», sa Ramone. »Den borde ligga där.» »Om de inte har tömt soporna än», sa Rhonda. »Vi får hålla tummarna», sa Ramone. »Jag skickar dit en patrull på direkten», sa Hornsby och slet åt sig en nyckelknippa från skrivbordet. »Och jag ska se till att gröngölingarna inte strular till det.» »Tack, Gene», sa Ramone. »Hur går det med husrannsakningsordern, Rhonda?» »Den är på gång», sa Rhonda. »Ingen släpps in eller ut från Tyrees lägenhet förrän vi har den. Vi har en bil parkerad utanför.» 22


»Okej.» »Snyggt jobbat, Gus», sa Rhonda. »Det var Bo», sa Ramone. I förhörsrummet reste sig Bo Green från sin stol. Han tittade på Tyree, som hade rätat upp sig en aning. Tyree såg alldeles febersvettig ut. »Jag är törstig, William. Är du törstig?» »En till läsk skulle sitta fint.» »Vad vill du ha då, samma sort?» »Kan jag få en Slice den här gången?» »Det har vi inte. Om du vill ha citronsmak har vi bara Mountain Dew.» »Då tar jag det.» »Behöver du fler cigaretter?» »Nej, det är bra.» Kriminalassistent Green tittade på klockan och sedan rakt upp mot en kamera monterad högt på väggen. »Femton fyrtiotvå», sa han innan han lämnade rummet. Lampan ovanför dörren till förhörsrummet förblev grön, ett tecken på att videobandet fortfarande rullade. Inne i medhörningsrummet satt Antonelli och läste sportsidorna i Washington Post medan han till och från kastade en blick på skärmen. Bo Green möttes av Ramone och Rhonda Willis. »Snyggt jobbat», sa Ramone. »Han ville snacka», sa Green. »Kommissarien sa att du skulle komma in till honom när du hade nåt», sa Rhonda. »Åklagaren vill, vad är det de säger, koordinera.» »Rhonda säger att vi fick Littleton», sa Ramone. »Little man», sa Green. Gus Ramone strök sig över sin svarta mustasch.

23


kapitel

3

Dan Holiday fångade bartenderns uppmärksamhet och gjorde en stor cirkelrörelse med pekfingret över glas som inte var riktigt tomma men tomma nog. »Samma igen», sa Holiday. »Åt mig och mina vänner.» Männen vid baren var tre omgångar in i en diskussion som hade gått från Angelina Jolie till Santana Moss till den nya Ford Mustangen, en debatt som gick i höga vågor men som egentligen inte handlade om någonting alls. Samtalet var något att hänga upp spriten på. Man kunde ju inte bara sitta där och dricka. På barstolarna satt golv- och mattförsäljaren Jerry Fink, frilansjournalisten Bradley West, en företagare i hemrenoveringsbranschen vid namn Bob Bonano samt Holiday. Ingen av dem hade någon chef. Alla hade den sorts jobb där de kunde supa bort en arbetsdag utan att få dåligt samvete. De träffades informellt flera gånger i veckan på Leo’s, en bar på Georgia Avenue mellan Geranium och Floral, i Shepard Park. Leo’s utgjordes av ett enkelt avlångt rum med en ekbar längs ena sidan, tolv barstolar och ett par bord med plats för fyra, samt en jukebox med obskyra soulsinglar. Väggarna var nymålade och pryddes inte av ölaffischer, vimplar eller speglar, utan av fotografier av Leos föräldrar i Washington och hans far- och morföräldrar i deras grekiska by. Det var en kvartersbar, varken ruffig sylta 25


eller yuppieställe. Ett bra vattenhål helt enkelt, när man ville bli lite skönt på lyran mitt på blanka eftermiddagen. »Fan vad du stinker», sa Jerry Fink, som satt bredvid Holiday och skramlade med isbitarna i sitt cocktailglas. »Det heter Axe», sa Holiday. »Tonårskillarna använder det.» »Du är ingen tonåring, homie.» Jerry Fink, som hade vuxit upp i trakterna kring River Road i Bethesda och gått på Walt Whitman High, en av de finaste och vitaste skolorna i landet, slängde sig gärna med streetjargong. Det fick honom att känna sig hippare. Han var kort, hade ölmage och bar glasögon med färgade linser inomhus och ståtade med en krullig frisyr som han kallade »min judeafro». Fink var fyrtioåtta år gammal. »Tror du inte att jag vet det?» »Jag undrade bara varför du hade stänkt på dig den där skiten.» »Det ska jag tala om. När jag vaknade i morse hade jag inte mina toalettsaker i närheten, om du fattar vad jag menar.» »Samma gamla visa», sa West. Holiday flinade och spände ut bröstet. Han var lika mager som han hade varit i tjugoårsåldern. Det enda som avslöjade att han var fyrtioett var den lilla mage han hade fått efter åratals drickande. »Berätta en godnattsaga för oss, pappsen», sa Bonano. »Okej», sa Holiday. »Jag hade en körning igår, en kund från New York. Nån höjdare som funderade på att investera i ett företag som var på väg att börsnoteras. Jag körde honom till ett kontorskomplex ute vid Dulles Access Road, väntade utanför ett par timmar och körde honom in till stan igen, till Ritz. Sen tänkte jag åka hem, men jag kände mig törstig och stannade till för att ta ett glas på Royal Mile i Wheaton. Så fort jag kom in fick jag syn på en brunett som satt där tillsammans med ett par andra kvinnor. Hon hade rätt många mil på vägmätaren, men hon var snygg. Våra blickar möttes och hennes ögon var jävligt vältaliga.» »Vad sa hennes ögon då, Doc?» sa West trött. »De sa: Jag är sugen på kuk.» 26


De andra svarade med att ruska på huvudet. »Jag stötte inte på henne med en gång. Jag väntade tills hon blev tvungen att gå på toa. Jag måste ju spana in hennes underrede, för att försäkra mig om att jag inte skulle råka ut för nån skräckupplevelse senare. I alla fall, jag kollade upp henne och hon var okej. Hon hade helt klart fött ett par ungar, men jag såg inga allvarligare skador.» »Kom igen», sa Bonano. »Vänta ska ni få höra. Så fort hon kommer ut från toan skiljer jag henne snabbt från hennes hjord. Det kostade mig bara två bärs. Hon drack inte ens upp sin öl förrän hon sa att hon var redo att gå.» Holiday slog askan av sin cigarett. »Jag tänkte att jag skulle ta med henne till parkeringsplatsen tvärs över gatan, låta henne suga av mig eller nåt.» »Och sen påstår de att romantiken är död», sa West. »Men hon ville inte höra på det örat», sa Holiday som antingen inte uppfattade eller ignorerade Wests ironiska ton. »’Jag tänker inte göra det i bilen’, säger hon. ’Jag är inte sjutton längre.’ Nehej du, tänker jag, men vafan, inte tackar jag nej till ett ligg.» »Trots att hon inte var sjutton», sa Jerry Fink. »Vi åker hem till henne. Hon har ett par ungar, en tonårspojke och hans lillasyster, och de släpper knappt teven med blicken när vi kommer in.» »Vad tittade de på?» sa Bonano. »Vad spelar det för roll?» sa Holiday. »Det gör historien bättre. Lättare att göra sig en bild av det i huvet.» »Det var nåt avsnitt av Law and Order», sa Holiday. »Jag vet det för jag hörde det där duh-duh-ljudet de har.» »Fortsätt», sa Fink. »Okej», sa Holiday. »Hon säger åt ungarna att inte sitta uppe för sent eftersom det är skoldag nästa dag, och sen tar hon min hand och så går vi upp till hennes rum.» Mobilen på bardisken framför Bob Bonano, »köks- och badrumsexperten», ringde. Han kollade numret på displayen och 27


gjorde ingen ansats att svara. När det var en ny kund tog han samtalet. Om det var någon han redan hade blåst gjorde han det inte. För det mesta tog han inte samtalet. Bonanos firma hette Home Masters. Jerry Fink kallade den »Home Bastards». »Så du knullade henne medan hennes ungar satt och tittade på teve en trappa ner?» sa Bonano, fortfarande med blicken på mobilen som ringde ledmotivet till Den gode, den onde, den fule. Bonano, mörk och med breda drag och stora händer, inbillade sig att han var en cowboy men såg lika italiensk ut som salami. »Jag la handen över munnen på henne när hon började yla», sa Holiday och ryckte på axlarna. »Hon bet nästan av mig fingrarna.» »Skryt lagom», sa Fink. »Jag säger bara som det är», sa Holiday. »Bruden var rena vilddjuret.» Bartendern, Leo Vazoulis, kraftig och halvskallig, med glesnande grått hår och svart mustasch, serverade deras drinkar. Leos far hade köpt huset kontant för fyrtio år sedan, och hade drivit stället som lunchrestaurang tills han avled i en hjärtattack. Leo ärvde fastigheten och förvandlade restaurangen till bar. Han hade inga fasta utgifter utöver skatt, el och vatten, och han både tjänade mer och arbetade mindre än hans pappa hade gjort. Det var så saker och ting skulle utvecklas från far till son. Leo tömde askfaten och avlägsnade sig. »Det förklarar inte din parfym», sa Fink. »Det är deodorant», sa Holiday. »Eller ja, på burken står det att det är en blandning av deodorant och eau de cologne, eller nåt i den stilen.» »Jag läste en artikel om det där», sa West. »Det är nån ny trend.» »Så i morse», sa Holiday, »ligger jag i hennes säng och väntar på att hon ska få iväg ungarna till skolan, och funderar ut en reträttplan. När jag hör ytterdörren slå igen och bilen starta kliver jag ur sängen och går in i sonens sovrum och sprejar nåt som han har på toalettbordet under armarna. Jag sprejade lite därnere 28


också, om ni fattar. För att bli av med hennes lukt.» »Axe», sa Bonano, som om han försökte lägga det på minnet. »Axe Rejuvenate stod det på burken. Tydligen jättepopulärt bland unga killar.» »Du luktar som en hora», sa Fink. Holiday fimpade. »Det gör din mamma också.» De tömde sina glas och beställde in en omgång till. Bonano ignorerade sin mobil, och Fink svarade när hans ringde och lovade en hemmafru att han skulle komma »nån gång nästa vecka» för att mäta upp hennes hobbyrum. Fink avslutade samtalet och gick bort till jukeboxen, lade i några tjugofemcentare och knappade in ett par låtar. De lyssnade till en Ann Peebles-låt och sedan en Syl Johnson och när Hi Rhythm Section drog igång gungade de allihop med huvudet. »Hur kommer romanen att sluta, Brad?» sa Holiday. Han skakade fram en cigg ur paketet och petade Fink i sidan med armbågen. »Jag håller på och klurar ut det», sa West, som hade grått skägg och långt grått hår. Han hade börjat odla skägg efter att Fink sagt åt honom att han såg ut som en gammal gumma med sitt långa hår. »Borde inte du sitta på NewYorka eller vad fan det nu heter», sa Fink. Han syftade på det flummiga fiket längre upp på Georgia Avenue, i hörnet förbi Crisfield’s fiskrestaurang. »Jag brukar se typerna från dina kvarter däruppe. De sitter där med sina caffè latte och knappar på sina tangentbord.» »Med baskrar», broderade Bonano vidare. »De sitter inte och skriver», sa West. »De runkar.» »Inte som du», sa Holiday. De pratade om den nya grabben som Redskins tränare Joe Gibbs ville ha som quarterback. De pratade om vilken av Desperate Housewives de skulle vilja ligga med, om varför de skulle sparka de övriga ur sängen och om Chrysler 300. Bonano sa att han gillade utförandet men att det såg för »niggeraktigt» ut med 29


spinners. Enligt hans mening fanns det helt enkelt inget bättre sätt att beskriva det. Trots det såg han sig omkring innan han sa det. Kvällstid var de flesta av bargästerna svarta, liksom personalen. På eftermiddagarna var det oftast bara de: fyra halvgamla vita alkoholister som inte hade någon annanstans att ta vägen. Pratet om bilar ledde automatiskt över i en diskussion om brott, och alla tittade på Holiday som hade mest direkterfarenhet i ämnet. »Det har blivit bättre», sa Fink. »Det begås bara hälften så många mord som för tio år sen.» »För att de flesta av de jävlarna sitter i fängelse», sa Bonano. »Våldsbrottslingarna har flyttat ut till Prince George’s County helt enkelt», sa Fink. »De har haft fler mord där i år än D.C. För att inte snacka om alla bilstölder och våldtäkter.» »Inte undra på», sa West. »Vita och svarta med pengar flyttar tillbaks till innerstan och tränger ut alla fattiga svarta till Prince George’s. Fan, de där områdena mellan Beltway och Southern Avenue? Capitol Heights, District Heights, Hillcrest Heights …» »Heights», sa Bonano. »Som om de har berg och kullar med slott på. Herregud. För att inte snacka om Suitland. Vilket jävla råtthål.» »Det är som en repris på Southeast för tio år sen», sa Fink. »Det ligger i kulturen», sa Bonano. »Hur i helvete ska man kunna ändra på det?» »Ward Nine», sa Fink. Det hade blivit antingen ett smeknamn eller ett öknamn på P.G., beroende på vem som använde det. Det betydde att Prince George’s inte på något sätt skilde sig från de östra, våldsamma svarta delarna av Washington, att det var precis lika ruffigt. »Det säger sig självt», sa West. »Fattigdom föder våld.» »Säger du det, Hillary?» sa Bonano. »Ingen respekterar lagen längre», sa Holiday mycket tyst. Han tittade ner i sitt glas, skakade runt isbitarna och tömde det som återstod av innehållet. Han tog cigaretterna och mobilen 30


från disken och klev ner från barstolen. »Vart ska du?» sa Fink. »Jobba», sa Holiday. »Har en körning till flygplatsen.» »Ta det lugnt, Doc», sa Bonano. »Mina herrar», sa Holiday. Holiday gick ut från Leo’s, in i ett bländande ljus. Han bar vit skjorta under svart kostym. Chaufförsmössan hade han lämnat ute i bilen.

31


kapitel

4

R a m o n e o c h G r e e n gick genom våldsbrottsenhetens kontorslandskap, det fönsterlösa virrvarr av slumpmässigt uppradade bås och skrivbord som fungerade som sambandscentral för de dussintals kriminalpoliser som arbetade med mordutredningar och, som det brukade heta, med fall där offren inte var döda än men jävligt illa däran. Medan de gick längs mittgången hördes spridda grattis och en del skämt på Ramones bekostnad från de enstaka polismän som befann sig på stationen. Kommentarerna anspelade på det faktum att Green hade gjort grovgörat medan Ramone skulle få äran för att ha löst fallet. Ramone brydde sig inte. Alla hade sina starka sidor, och Green var bra i förhörsrummet. Han tog tacksamt emot all hjälp han kunde få – huvudsaken att utredningen roddes i hamn. Och faktum var att det i alla bemärkelser hade gått som smort ända från början. Föregående dag hade Ramone stått först på listan när en fastighetsskötare ringde och berättade att det låg en död människa innanför en öppen lägenhetsdörr i ett av hans hyreskomplex. Ramone fick ansvar för utredningen. Rhonda Willis, det närmaste en partner han hade, skulle jobba ihop med honom. Uniformerade polismän och en kommissarie från sjunde polisdistriktet väntade ute på gatan när Ramone och Willis anlände. Brottsplatsen var en lägenhet på tredje våningen i en av 33


flera identiska fastigheter på båda sidor av Cedar Street, en kort tvärgata till Fourteenth Street i Southeast. Gatan slutade vid en vändplan. Flera timmar senare, efter att den döda hade placerats i en liksäck och förts därifrån, var Ramone och Willis kvar i lägenhetens vardagsrum. De växlade inte många ord, kommunicerade mestadels med hjälp av blickar. Ett par poliser stod utanför dörren, i ett trapphus som luktade svagt av marijuanarök och friterad mat. Medan kriminaltekniker och en fotograf arbetade omsorgsfullt och tyst, tittade Ramone på matbordet i vardagsrummet, nära en serveringslucka in till köket. Det var matvarorna som främst intresserade honom. De hade vällt ut på bordet ur en papperskasse. Färskvarorna också, vilket innebar att offret precis hade kommit hem från affären och inte ens hade hunnit ställa in mjölk, ost och kyckling i kylskåpet innan hon blev överfallen. Nerstucken i närheten av bordet, gissade han, eftersom det fanns bloddroppar på den ljusbruna heltäckningsmattan där som sedan fortsatte vidare fram till ytterdörren. Sedan en hel massa blod på mattan vid dörren. Där måste hon ha stått och klamrat sig fast i den öppna dörren och hoppats på hjälp, innan hon föll ihop. Matvarorna sa honom något annat också. Bland basvarorna fanns även annat hon hade handlat i affären: Go-Gurt och portionspizza, hallonremmar och jordnötskakor och de absolut oumbärliga chokladpuffarna. Okej, hon var kanske inte världens mest kostmedvetna mamma. Hon var den sortens mamma som lade pengarna på sånt som skulle göra barnen glada. Det påminde Ramone om hans hustru, Regina, som alltid tänkte på att köpa med sig godis hem till deras son Diego, trots att han nu var i tonåren, och till deras sjuåriga dotter Alana. Han skällde på henne för hur hon skämde bort i synnerhet Diego, hur hon lät sig styras av honom, hur hon aldrig lyckades vara arg på honom i mer än ett par minuter, hur hon alltid gav efter för hans behov och önskningar. Nåja, om det värsta en man kunde säga om sin fru var att hon älskade sina barn för mycket, hade han inget att klaga på. 34


Barnen som bodde i den här lägenheten hade hämtats i skolan av sin moster, som hade tagit med dem hem till sig. Diego hämtades nästan varje dag i skolan av den plikttrogna Regina, trots att Ramone hade sagt åt henne att hon klemade bort honom. Det var tur att barnen som bodde här inte hade fått se sin mor död. Hon hade knivhuggits upprepade gånger i ansiktet, brösten och halsen. Den extrema mängden blod förklarades av en avskuren halspulsåder. Ett flertal jack i offrets fingrar och ett sår rätt igenom ena handflatan visade att hon hade försökt försvara sig. Hon hade tömt tarmen och hennes avföring hade fläckat ner hennes vita uniform. Ramone och Willis rörde sig genom lägenheten, noga med att inte störa kriminalteknikerna i deras arbete. Även om de ännu inte hade sammanfattat sina intryck för varandra hade de var för sig dragit likartade slutsatser. Offret kände förövaren, eftersom ytterdörren inte visade några tecken på intrång. Dessutom hade knivöverfallet inträffat sex meter in i lägenheten, vid bordet. Hon hade släppt in förövaren. Det här var inget knarkrelaterat brott, ingen avrättning av ett vittne eller en hämndaktion mot en släkting till någon gängmedlem. Knivmord hade nästan alltid personliga motiv, sällan affärsmässiga. Offrets handväska låg på köksbordet men innehöll varken plånbok eller nycklar. Fastighetsskötaren berättade för Ramone att den döda kvinnan, Jacqueline Taylor, körde en Toyota Corolla. Ramone slöt sig till att förövaren hade tagit hennes pengar, kreditkort, bilnycklar och bil. Från polisens synvinkel var det positivt: om gärningsmannen använde kreditkortet kunde det spåras. På samma sätt skulle en stulen bil göra det lättare att hitta honom. Den döda var en ensamstående mor. I ett hörn i en av hennes byrålådor låg några plagg, underkläder mest – XXL t-shirts och boxershorts – som tydde på regelbundna besök av en vuxen manlig gäst. I det andra sovrummet stod två små sängar, ena överkastet blommigt, det andra med ett mönster av Redskinshjälmar. Rummet var fyllt av dockor, actionfigurer, mjukisdjur 35


och sportattiraljer, inklusive en liten basketboll och en fotboll. Skolfoton på barnen, en pojke och en flicka, stod uppställda på ett sidobord i vardagsrummet. Den döda hade arbetat som sjuksköterska. En sköterskeuniform hängde i sovrumsgarderoben, och hon var klädd i uniform när hon hittades. Fastighetsskötaren bekräftade att hon var anställd på D.C. General Hospital. Det var där hon låg nu, utsträckt på ett plastskynke på bårhuset. Den inledande dörrknackningen uppbringade inga vittnen. Däremot satt en säkerhetskamera uppmonterad på hustaket, riktad mot porten. Om det fanns film i kameran, och om den var igång, skulle det vara guld värt. Fastighetsskötaren, en magerlagd man helt klädd i svart, sa att kameran »brukade» funka. Mannen luktade sprit mitt på blanka eftermiddagen. Det var ingen stor sak, men det fick Ramone att tvivla på att kameran skulle vara laddad och i funktion. Han skulle ändå kolla kameran. Hoppas kunde man ju alltid.

*** Til l R a m o n e s förvåning hade ett nytt videoband satts in och kameran var i perfekt skick. På bandet fanns en tydlig bild av en man som kom ut genom porten, och tidsangivelsen bekräftade att han hade lämnat huset vid ungefär samma tid som överfallet hade skett. »Det där är hennes före detta man», sa fastighetsskötaren, som tittade på uppspelningen av videobandet över axeln på Ramone. Bilden på skärmen var hur tydlig som helst. »Han kommer hit då och då för att hälsa på sina ungar.» Ramone rapporterade in William Tyrees namn och lät kontrollera det mot det datoriserade brottsregistret. Tyree var ostraffad och hade aldrig blivit gripen av polisen. Inte ens som tonåring. Ramone och Willis bad offrets syster att möta dem på stationen för att titta på bandet. Medan barnen väntade i stationens lekrum, satt systern i medhörningsrummet och pekade ut 36


mannen som kom ut från huset som William Tyree, Jacqueline Taylors andra make. Han hade varit upprörd på sistone, enligt systern, frustrerad över att han inte lyckades hitta ett jobb. Hon misstänkte att han hade börjat missbruka droger. Dessutom hade Jackie träffat en ny man, en byggnadsarbetare som hette Raymond Pace, något som ytterligare förvärrade Tyrees negativa sinnesstämning. Pace var straffad, hade suttit inne för dråp, och var enligt systern »inte bra» med Jackies barn. Ramone antog att det var Paces undertröjor och kalsonger som låg i Jacqueline Taylors byrålåda. Tyrees lägenhet i Washington Highlands sattes under bevakning tills beslut om husrannsakan hade fattats. Ramone larmade ut Toyotans registreringsnummer och Tyrees signalement till patrullerna. Sedan sökte han upp Raymond Pace på dennes arbetsplats. Pace verkade inte bli särskilt drabbad av nyheten om Taylors död, och framstod som precis lika slemmig som systern hade beskrivit honom. Men Paces förman och ett par av hans arbetskamrater gav honom ett vattentätt alibi. Lösningen verkade hur som helst finnas på videobandet. Allt pekade på William Tyree. Vid midnatt hade Tyree fortfarande inte synts till. Ramone och Willis hade haft åtta till fyra-skiftet och fick rejält med övertid den dagen. De åkte hem till sina familjer och var tillbaka på jobbet klockan åtta följande morgon. Kort därefter fick en patrullerande polisman syn på Toyotan på en gata i Southeast och rapporterade in adressen. Bilen stod parkerad i närheten av Oxon Run Park, ett känt tillhåll för både langare och missbrukare. En äldre man som bodde i kvarteret gick fram till Ramone och Willis, som stod tillsammans med ett par polismän i färd med att ta fingeravtryck från Toyotans dörrhandtag, och frågade om de letade efter mannen som hade ställt bilen där. Ramone sa att det gjorde de. »Han gick in i det där hyreshuset där borta», sa mannen och pekade med ett krökt finger mot en tegelbyggnad uppe i backen. »Massor med folk som inte har där att göra ränner ut och in hela tiden.» 37


»Heroinister?» frågade Ramone, för att försöka klargöra vilken typ av knarkare han skulle stöta på därinne. Mannen skakade på huvudet. »Crack.» Ramone, Willis och flera uniformerade poliser gick in i hyreshuset med uppknäppta hölster. De drog inte sina vapen. Tyree stod ute i trapphallen på andra våningen i ett grått moln tillsammans med två andra crackpundare. »William Tyree?» sa Ramone, drog fram ett par handfängsel och började gå uppför trappan. När Tyree fick syn på poliserna och hörde dem ropa hans namn sträckte han fram händerna med handlederna tryckta mot varandra. Han lät dem sätta på honom handfängsel. I hans fickor hittade de Jacqueline Taylors bilnycklar och plånbok. Allt hade gått lätt, till och med gripandet.

*** I en s o f fa in n e på kommissarie Maurice Roberts kontor satt Ramone och Green och lutade sig över en telefon på ett plastbord. Roberts, en ung, respekterad chef på våldsbrottsenheten, hade slagit på telefonens högtalare, genom vilken åklagare Ira Littleton fällde överflödiga kommentarer om gripandet och förhöret. Ramone och Green hade praktiserat Littletons teorier när Littleton fortfarande lekte i sandlådan. De flesta mordutredare hade ett gott förhållande till åklagarmyndighetens jurister. Det var naturligtvis viktigt att det rådde en vänlig stämning dem emellan, men utöver den erforderliga samarbetsandan knöts ofta genuina vänskapsband. Littleton, ung, relativt oerfaren och osäker, var inte bland de åklagare som kriminalarna respekterade eller betraktade som en vän. »Jag skulle föredra en uttrycklig och fullständig bekännelse», sa Littleton, »hellre än bara medgivandet att han hade nerblodade kläder på sig igår.» »Självklart», sa Ramone och Green så gott som unisont. »Vi har inte tillräckliga skäl att anhålla honom för mordet», 38


sa Littleton. »Vi kan anhålla honom för bilstölden nu på direkten», sa Ramone, »plus innehav av stöldgods – plånboken och dess innehåll. Det räcker för en anhållan.» »Men jag vill anhålla honom för mordet», sa Littleton. »Uppfattat», sa Bo Green. Han tittade på Ramone och pumpade med knytnäven framför skrevet. Ramone mätte upp ett par centimeter mellan tummen och pekfingret, som en uppskattning av längden på Littletons kuk. »Få fram ett erkännande», sa Littleton. »Och ta ett DNAprov.» »Inga problem», sa Ramone. »Kommer han att gå med på ett blodprov?» »Det har han redan gjort», sa Green. »Och vi har redan tagit ett.» »Var han hög när han greps?» »Det verkade så.» »Då kommer blodprovet att visa det.» »Absolut.» »Hade han några skador eller nåt sånt?» »En skråma i ansiktet», sa Ramone. »Han säger att han inte minns hur han fick den.» »Hans DNA kommer att finnas under hennes naglar», sa Littleton. »Ska vi slå vad?» »Jag är ingen spelare», sa Ramone. »Vi har redan halva inne. Nu är det bara att ro hem det.» »Så här långt har han samarbetat under alla delar av utredningen. Avstod till och med från rätten till en advokat. Det enda han inte har gjort är att medge att det var han som dödade henne. Men det kommer han att göra.» »Okej. Har vi hittat den där Safewaykassen än?» »Gene Hornsby fixar det.» »Hornsby är duktig.» Ramone himlade med ögonen. »Jag hoppas vid Gud att sopgubbarna inte har hämtat sopor39


na än», sa Littleton. »Jag med», sa Ramone, innan han räckte ut tungan åt telefonen. Bo Green satt fortfarande och pumpade lojt med handen. »Vi vill vinna det här, grabbar», sa Littleton. »Yes!» sa Green, lite väl eftertryckligt kanske, men han brydde sig inte. »Nåt mer?» »Ring så snart ni har fått ett erkännande.» »Ska bli», sa Ramone, och stängde av högtalarfunktionen. »Hörde du?» sa Green. »Littleton sa att Gene Hornsby var duktig. Han sa det liksom ömsint. Lät nästan som han var lite förtjust i Gene.» »Det kommer Gene inte att gilla», sa Ramone. »Nä, Gene har ju problem med det där med homosexualitet.» »Menar du att Littleton är akterskytt?» »Inte fan vet jag, Gus. Du har bättre känsla för det där än jag. Somliga skulle kanske säga ett sjätte sinne.» »Ursäkta», sa kommissarie Roberts utan att lyfta blicken från papperen på sitt skrivbord. »Jag försöker arbeta här.» Ramone och Green reste sig ur soffan. »Redo?» sa Ramone. Green nickade. »Ska bara fixa en Mountain Dew till min kompis.»

40


De tre männen förs samman igen när de i kamp mot tiden försöker hitta den mystiske mördaren. För Cook väcks hoppet om att lösa ett av de få fall som undkommit honom under hans enastående karriär. För Holiday handlar det om en sista chans att bevisa – för sig själv, Cook och Ramone – vilken framstående polis han en gång var. Och för Ramone gäller det inte bara att göra ett bra jobb, han måste också se till att hans egen son inte går Asas öde till mötes. I Nattlig skörd fortsätter kultförfattaren George P Pelecanos att skildra Washingtons bakgator och undre liv.

»... Pelecanos visar återigen att han har långt högre ambitioner än att bara skapa en förstklassig thriller.» Washington Post »... ytterligare en av mr Pelecanos vackert skildrade moraliska berättelser, fylld av halsbrytande ödesvändningar och kniv­ skarpa, bullrigt hårda livfulla karaktärer.» New York Times

Omslag: Niklas Lindblad/Mystical Garden Design Omslagsfoto: Eva Lindblad/spegla.se

ISBN 978-91-27-08886-3

Pressröster om Pelecanos:

nattlig skörd George P Pelecanos

Foto: © Giovannetti/Effigie Milan

George P Pelecanos, född 1957, bor i Silver Spring, Maryland, tillsammans med sin fru och deras tre barn. Han har länge varit en favorit hos deckar­kritikerna och har även Emmy-nominerats för sitt manusför­fattande till tv-serien ”The Wire”. Natur & Kultur har givit ut fem av hans uppmärksammade böcker på svenska.

När en tonåring hittas död i en av Washingtons koloniträdgårdar minns krimi­ nalinspektören Gus Ramone ett ouppklarat fall han arbetade med tjugo år tidigare. Som nybakad polisman assisterade han och hans kollega Dan »Doc» Holiday den legendariske kriminalaren T.C. Cook i utredningen av en serie mord, där tonåringar sköts ihjäl och dumpades i parkområden. Sedan dess har Holiday lämnat poliskåren. Cook har gått i pension men har aldrig slutat grubbla över det olösta fallet. Ramone arbetar som mordutredare vid stadens våldsbrottsrotel. Han är också en hängiven make och far, och hans son Diego var vän med det senaste offret, pojken Asa.

»Hans böcker kommer att etsa sig fast i din hjärna ...» Washington Post »Pelecanos har den förstklassige för­ fattarens förmåga att underhålla dig och krossa ditt hjärta på samma sida.» Newsweek »Pelecanos skriver så att jag känner att jag är i Washington … Sånt lyckas bara en stor författare med. Jag sträckläser!» Ica-kuriren »Det är skitigt, mänskligt och förbannat bra.» Aftonbladet puls

George P Pelecanos nattlig skörd


9789127119581