Denhär bokenärtillägnad mindotter
Tack föratt du varjedag förgyllermittliv med mening, någotjag levdei skugganavalldeles förlänge.
Starkareänsmärtan
"Det godafinns redaninomdig.Det liggerdär ochbubblar underytan–detendasom krävsär attdubörjargräva,såkommerdusjälv attfåse."
Marcus Aurelius
©2025 AlexanderVing
Förlag: BoD· BooksonDemand, Östermalmstorg1,114 42 Stockholm, Sverige, bod@bod.se
Tryck: LibriPlureos GmbH, Friedensallee273, 22763 Hamburg, Tyskland
ISBN: 978-91-8097-727-2
Starkare än smärtan
PROLOG:
Jagärtrettiofem år gammal. Ochbesöker etthem jagintevarit vidpånästantjugo år.Mannensom nu bori husethar låtitmig komma in när jag berättatatt jaghar växt upphär.
Mitt föräldrahem. Därallting hände...
Jaghar försiktigt klivit in genom hallen ochstår nu till vänster om ingången.Precisbredvid trappan. Densom lederupp till därvibarnbodde.
Detärstort ochsamtidigtsvårt attgreppa attdet härärtrappan från förr...
–Ärdet verkligensamma trappa somnär ni flyttade in?
–Jajamän,svararmannen.
Jaggår ochställer migbredvid den. Jaglägger handen på etttrappsteg ochkännerinmaterialet.
Blickengår uppmot övervåningen.Som genom attknäppa medett finger förvandlas jagtillden där rädda pojkenigen. Jagkan inte röra mig, detär somatt trappanzoomats ut ochblivit tiogånger större.
Du är ingetbarnlängreAlex,får jagsägatillmig själv.Duärvuxen,hotet finnsintekvarhär.
Sengör jagdet bara.Jag tarett kliv,det första steget somlandartar fram detdär knarrande ljudet. Knarret… Just det, manskulleundvika det första steget närman smög hempånätterna, så pappa inte väcktes…
Jagstannar uppoch tvekar lite, sentar jagett steg till.Den härgångenmed ettlugn. Förvarje steg
Starkare än smärtan
jagtar,omfamnarlugnetmig ännu mer. Närjag nästan är uppe infinner sigensorts inre harmoni. Då fårjag modatt börjaprata.
–Den härtrappan harjag mångadåligaminnenav, sägerjag.Man kundehörapåstegen vilket humör hanvar på,och meddet veta hurmycketskitman skulle få.
–Jag kantänka mig, svarar mannenförstående.
Detärsom trappanärfemtiometer lång.Äntligen uppe på övervåningen.
–Det är siglikt. Jagståroch tittar motalla rummen.
Imitten av övervåningen är ettstörrerum,typ ett vardagsrum.Vardagsrummetleder senvidaretill fyra mindre rum. Därbodde vi barn ivarsitt rum.
Detärtvå på varjesida. Jagpekar på rummetintill vänster.
–Där bodde jag. Fårjag gå in?
–Självklart, svarar mannen.
Vågarjag,skullejag ha frågat migsjälv.Vifår se. Jagställermig vidingångenoch tarinatmosfären.
Detkommereninrestrid. Stackars Alex…Vågar jaggåin? Varintefånig nu!
Starkare än smärtan
Maskrosbarntyckerjag är förklent beskrivet, hur häftigtdet än är attsehur asfalten gervikaför en liten blomma somväxer därunder.
Detborde heta någotmäktigare.Pånyttfödd. Fenixfågelbarn.
Attfödas ur dendöendeaskan ienexplosion av eldoch kraft.
Mitt iexplosioneninser du attdufötts på nytt, somett mirakel. Ochmed detvidgardudina vingar till sitt fullastevingspann,glänsande lava.
JAGGAV ALDRIG UPP!
JAGSATTE FYRPÅMITTHJÄRTAOCH FÖDDESPÅNYTT!
Detärenkeltatt få tips på hurman skaskrivaen brabok elleråtminstonehur mangör föratt få en riktning.Allting iboken skahaett syfte. Tänk på dinidealaläsarebarasåkommerdet attfalla lätt på plats. Menomman inte är en författare då?Om detman görhar etthögre syfteänatt endast skriva en förbannadbok ochfåden tryckttill sin idealläsare?
Hurfår jagnågon sortsefterklangfrånden här boken ochtilltalande effekt somlämnarläsaren mednågot atttamed sigefteråt?Jag vetinte…
Jagfår helt enkelt struntai detoch köra en autentiskberättelseommittliv.
Bara detatt jagmot alla odds överlevdeoch på det sprängde borttjugo årsångest, togrevanschhelt ochhålletpålivet,borde räckaändå.
Kanske nårjag ut till digsom gått igenom samma sak. Elleränvärre,du somGÅR igenom exakt
Starkare än smärtan
samma saki detta nu ochintekan se någon ljusglimtför stunden.
Fördet är ingetunikt medmig ochmin historia.
Av alla tiomiljoneri dettaavlånga land har tusentalsoch åter tusentalsmänniskor gått igenom det. Ochmiljoners miljonermänniskor världen över gårigenom deti skrivandestund.
Hursvåroch hemskänmin barndomvar så är jag långtifrån ensamomden.Pånågot visärdet betryggandepåett egoistiskt sätt.Jag varinte ensamomdet härändå… Utöver detfår jagen skaramänniskor somkan hållamed mig. Detenda sättet attverkligen förstå hurdet är attgåigenom dentypen av uppväxt, är attsjälv vara medomdet.
Hurmycketjag än försöker förklara förandra som inte varitmed om samma sak, gårdet aldrig att förmedla hurdet verkligenvar.Att hela tidenbära en omättlig längtanefter attbli sedd av sina föräldrarmen ocksåavsamhället. Attgångpågång blislagenoch förnedradavden manälskaroch ser mest upptilli hela världen.
Hurman senendag berhelasamhället attdra åt helveteoch idesperation försöker atttysta nersin ångest ochsjälvhatmed hjälpavall tänkbaryttre stimulus somfinns tillgänglig.
Förmig ladesnågot extratillpådet.Entillsynes obotlig ilska somgnagdeinommig till dengradatt jagvid fleratillfällenvar nära atttamittegeteller någonannans liv.
Vart lederensådan spiral?Den ledermot en alldeles säkerdöd förr ellersenare. Levandedöd ellerordagrant död, varsåsäker på någotavdem.
Starkare än smärtan
Menkan du tänkadig förmig gjorde deninte det. Ellerdet är felbeskrivet.I många, mångaår gjorde dendet,det varinteförränjag var trettiofem år gammalsom jagpåriktigt kundese migsjälv ispegeln ochsägamed ettleendetill mig själv: Jagälskardig Alex,duärenfantastiskmänniska. Du förtjänaratt må så härbra!
Historiensom är mitt liv hargjort migfartblind underåren. Jagkan berätta förpersoneromnär jag blivit slagen ochfolkblir alldeles tagna. Menför migärdet somingenting.Sen kanjag berätta om någotsom verkligengripertag imig,något subtilt somärjättejobbigt.Dåärdet knappt ingensom kännerigensig idet.
Hurjobbigtdet än är förstunden attbli slagen, kanman leva meddet.Det är merkänslan av att bliorättvistbehandlad somsvideroch sitter kvar.
En annankänslasom är fleraresor värre än attbli slagen,äratt vara osynlig.Det är så fruktansvärt attord inte kanbeskrivadet.Missförståmig rätt, självklart är detjobbigt attbli slagen –ett monster attackerar dig! Detärsåförvirrande,för monstret serprecisutsom dinpappa.Men detärintepappa, även fast detärdet.Eller?!
Detgår fort. Hurkan pappa göra så härmot mig?
Dumma pappa, varför slog du mig?!
Medtårar rinnandes nerför kinderna ochpanik somgripertag ihelakroppen finns lite utrymme förreflektion.
Snartkommerpappa medenbeklagandemin ochber om ursäkt.Han lovaroch svär attaldrig göra så igen.
Starkare än smärtan
Kort därefter är alltingglömt ochförlåtet. Barn är extremtlojala. Detspelaringen roll vadduhar gjort. Du harfrikort oavsetthur förjävligduänär
motdinabarn, så är detbara. Reaktionenkommer sen, då kommer densanna färgen attvisasig.
Någotannatsom visarsig allt tydligare medåren är hurbarnetblirsom människa.
Förett vant ögagår dettidigtatt se de små signalerna sombarnetskickar ut.Stökoch bråk, alltid ställerdet till mednågot.
Detäroskyldigt till en början,barastörande. Det är härmånga vuxnanoviser tolkar signalerna helt fel. De är bara ”jobbigjävla ungar” ideras ögon. ”Hur beterdesig?! Hardeingaföräldrar där hemma eller!?”
Istället skulle de kunna ställa sigfrågan: Vilket stökigtbarn, undrar hurhan ellerhon hardet hemma?Ska jagsätta migner ochprata litemed dethär barnet?
Inte en enda gång.INTEENENDA GÅNG satte sigenvuxen nermed migoch frågade: Hur hardudet hemma egentligen?Behöver du hjälp ochstödmed något, grabben?
Nej, jagvar bara ettobekvämt, stökigtsvart får somvar förmycket. Hela tiden.
Orsakoch verkan,det är en oskriven lag. Blir du slagen,förnedrad ochmissförståddpådagligbasis hemma,visar detsig utåt.Alltid.
Så vardet då ochsåärdet nu.Och huravancerad än AI är iframtiden är detnågot somkommeratt förbli så längedet finns människorpåjorden.
Starkare än smärtan
Innanjag tarmed er på resangenom mitt liv skulle jagvilja dela medmig av en dikt somskrevsför över hundra år sedanavEdgar A. Guest. Den håller än,kansketilloch medmer idag.
Jagvilldeladen somenhyllningtill alla som kämpar ellerkämpatsig igenom svårigheter.
Närbekymrenhoparsig mötdet ögamot öga; Lyft hakan, sträck på ryggen, sätt nerfoten stadigtoch gördig redo. Detärlönlöstatt försökaundvika, gördet bästasom du kanbara; Du kanmisslyckas, ellersegra Ge inte upp!
Svarta moln omgerdig, framtidentycks mörk ochsvår, menlåt ej modetgevika, håll digredovartduängår. Om detvärstaändåska hända, trotsallt du kunnatgöra— Springafråndet räddar diginte; Ge inte upp!
Även hoppetkan kännasmeningslöst, närbekymmertyngerhårt, glöm inte,duärejensam andramänniskor likasvåra prövningar mött Kanske fallerdumen kämpaändå; ge aldrig upp, vadduängör, blickenframåt, huvudethögt— Ge inte upp!
Starkare än smärtan
Starkare än smärtan
Del1 Minbarndom.Att skapa ettmonster.
Starkare än smärtan
Jagminns istort sett ingetpositivtfrånmin barndom. Detärgivetvisintesant, självklart kunde jagskratta ochharoligtsom barn,det vetjag innerstinne.Det måstehavarit så,allabarn skrattar. Menjag kanintesemig skratta någon gång…
Närskrattade jagsom barn?När jagkollade på Polisskolan ochpolischefen gårini duschenmed kläderna på ochbliralldeles dyngblöt.Jag skrattade så detkändessom attjag skulle kissa på mig, jagskrattade ochskrattade.Spoladetillbaka medbilden synlig.Tryckte på play precisinnan det hände. Jagdö-garvadesåluftentog slut nästan.Sen på repeat igen.Gjordejag så elva gånger irad?
Detminnettog en väldigtlångtid attfåframoch jagsitteroch försöker kommapåett till.
Detkommerflermen de är behäftademed något annat. Sorg ochrädsla.
Jagser fleraminnendär jagskrattarmen skratten blir snabbt avbrutet av någothemskt. Detärroten till problemet.Min barndomvar fylld av skratt menockså medsåoändligtmycket sorg attjag får svårtatt minnasnågot annat. Dettar liksomöver allt detsom varroligt.
Idag närjag skriverdet härsittandes på andra sidanblirdet lätt attförståvarförmittliv sett ut somdet gjort, elände efter elände staplade på varandra ochdärav denständigakampenmot beroenden.
Starkare än smärtan
Föratt inte tala om dentill synesmisslyckade kampen atttygla minilska.Ellerbättrebeskrivet: monstret inom mig, somalltidtycktes segraöver mighur mycket jagänförsöktehålla fast det. Jagtänkteberätta om hurdet skapades.Receptet på attskapa ettmonster.Hur manfår en liten kille medstora drömmaromatt en dagbli brandman, attsakta mensäkertförvandlastill någothan själv inte förstårsig på.Jag finneringet bättreord att beskriva detpåannat än, Ettmonster.
Starkare än smärtan
Starkare än smärtan
KAPITEL1
Våld till frukost
Om jagblundar ochsöker efter känslankommer dentillmig ganska lätt. Jagsmekersedelnmed mina fingrar: "Wow,tjugo kronor!"
Denhär veckan fick jagmin veckopeng.Det var helt ofattbartatt hållai den. Känslanavatt få pengar varalltid en blandningavlycka och overklighet.
Vi hade inga pengar,det visstejag.Jag hörde det ständigt från minfar:"Vi haringapengar. Det finns inga pengar.Viärpanka!Har du någonaning om vadsaker kostar Alex?”
Hantog ofta fram sinhemmagjorda budgettavla ochvisademig:”Här, titta på alla räkningar, titta på kalkylen!Plusminus noll!”Deorden haretsat sigfastinommig.Jag visste aldrig vadjag skulle säga närhan sa så till mig. Detvar bara attstå där, somomjag varnaken tittandesner imarken alldeles tyst, somomdet varmittfel attvivar fattiga.
Energinblirintesärskiltsundkring pengar om manfår demkastade motsig,när manväl fårdem: ”Vihar inga pengar,men här! Ta skiten då!”
Detmärkligavar attnär minfar villegöranågot då fanns detplötsligtalltidpengar...
Nu hade jagi alla fall fått lite pengar ochdet var dags attlevaloppan.
Jagspringeröveroch knackarpåhos minbästa vän, grannenMjukisbrallan.När hanöppnar
Starkare än smärtan
dörren står jagmed sedeln imin hand ochvisar honom.
–Kolla härvad jaghar!
–Yeah! Vadska vi göra medden?
–Visticker till affären!
Välframme serjag demvid chipshyllan, grillchipsen.Dekostade exakttjugo kronor.
Underbartperfekt.Minamungipor räcker inte till förleendet jagutstrålar.Grillchips, ochpengarna räckte dessutom. Jagköperpåsen ochvirusar hem till migför attspela ZombiesAte OurNeighbors, ettavvårafavorit-tvspelunder dentiden.Det är ettspeldär manbekämparzombies med vattenpistol.Såmånga gånger jagförsökt ivuxen ålderatt finna detspeletlikaroligtsom närjag var liten...
På vägenhem kanjag inte hållamig,otåligt öppnar jagpåsen ochhelapåsen försvinner somi ettnafs. Närviväl kommerhem stannarjag uppi dörröppningen.Något är fel. Detärtyst. Jag lyssnar försiktigt in omgivningenmed uppspärrade öron.
Detärnågot somluktarockså.Bränd korv.Av någonanledning fårjag en klumpi magenoch hör en liten röst inom migsom sägertillmig attjag bör vara på minvakt.
Menjag förstårintevarförjag kännerså. Detär bara en klumpi magensom inte vill försvinna.