__MAIN_TEXT__

Page 1


MAX BROOKS

Världskrig Z En muntlig hist orik öv er zombiekrige t

Öv ersä t tning : Nikl as Dark e

Modernista stockholm


Till Henry Michael Brooks, som får mig att vilja förändra världen.


Innehåll I N LE D N I N G 7 FÖR E B U D 1 1 K L AN D E R 61 STOR A PAN I K E N 8 9 VI N D E N VÄN D E R 135 H E M MAFRONT USA 173 R U NT J OR DE N , OCH OVAN FÖ R 2 3 1 TOTALT K R IG 32 9 AVS K E D 397


INL EDNING

D

finns många namn på det som hände: »Krisen«, »De mörka åren«, »Den vandrande pesten«, eller nyare och mer »hippa« benämningar som »världskrig Z« eller »första Z-kriget«. Själv ogillar jag det sistnämnda eftersom det innebär ett oundvikligt »andra Z-krig«. För mig kommer det alltid att vara »zombiekriget«, och även om många kanske ifrågasätter den vetenskapliga riktigheten i ordet zombie är det svårt att hitta en mer globalt accepterad term för de varelser som nästan utrotade oss. Zombie är och förblir ett ord med fruktansvärd kraft att väcka minnen och känslor, och det är dessa minnen och känslor som är ämnet för den här boken. Denna redogörelse för den största konflikten i mänsklighetens historia har sin upprinnelse i en betydligt mindre, mer personlig konflikt mellan mig och ordföranden för Förenta Nationernas efterkrigsrapportkommission. Mitt inledande arbete för kommissionen kan bara beskrivas som ett kärleksarbete. Mitt resestipendium, mitt säkerhetstillstånd, min uppsättning översättare, både mänskliga och elektroniska, och min lilla nästan ovärderliga röstaktiverade avskriftsapparat (pekfingervalsarens bästa kompis), alltihop var ett uttryck för den respekt och det värde som mitt arbete med detta projekt åtnjöt. Därför kom det som en chock när jag upptäckte att nästan hälften av det arbetet hade strukits ur den slutgiltiga rapporten. »Det var alldeles för intim«, sa ordföranden under en av våra många »animerade« diskussioner. »För många åsikter, för mycket känslor. Det är inte vad den här rapporten handlar om. Vi behöver kalla fakta och siffror, ogrumlade av den mänskliga ET

7


faktorn.« Hon hade förstås rätt. Den officiella rapporten var en uppsättning kalla, hårda fakta, en objektiv »efterkrigsrapport« som skulle ge framtida generationer möjlighet att studera händelserna under detta apokalyptiska årtionde utan att påverkas av »den mänskliga faktorn«. Men är det inte den mänskliga faktorn som skapar en riktigt stark förbindelse med vårt förflutna ? Kommer framtida generationer bry sig lika mycket om kronologi och dödsstatistik som om personliga berättelser från individer som liknar dem själva ? Riskerar vi inte, genom att utesluta den mänskliga faktorn, att känna oss avskurna från historien, vilket kanske, Gud förbjude, en dag leder oss till att upprepa den ? Och i slutändan, är inte den mänskliga faktorn den enda verkliga skillnaden mellan oss och den fiende vi nu talar om som »de levande döda« ? Jag lade fram detta argument, kanske inte lika professionellt som situationen krävde, till min »chef«, som efter mitt avslutande yttrande – »vi kan inte låta dessa berättelser dö« – genast svarade: »Men låt dem inte göra det då. Skriv en bok. Du har fortfarande alla dina anteckningar och laglig rätt att använda dem. Vem hindrar dig från att hålla dessa berättelser levande mellan pärmarna på din [raderad svordom] bok ?« Jag vet att somliga kritiker kommer att ha synpunkter på idén att ge ut en personlig historiebok så snart efter att de världsomspännande fientligheterna har upphört. Trots allt är det bara tolv år sedan segerns dag utropades i Förenta staterna, och knappt ett decennium sedan den sista stora världsmakten firade sin födelse på »kinesiska triumfdagen«. Och om de flesta ser triumfdagen som det officiella slutet, hur kan vi då ha ett rättvisande perspektiv när – som en FN-kollega uttryckte det – »vi har haft fred ungefär lika länge som vi var i krig« ? Det är ett giltigt argument, och det förtjänar ett svar. När det gäller den här generationen, som har kämpat och lidit för att vi skulle få detta årtionde av fred, är tiden både en vän och en fiende. Ja, de kommande åren kommer att innebära eftertanke, och i ljuset från en klokare efterkrigsvärld kommer minnena framstå i annan dager. Men många av dessa 8


minnen kanske inte längre kommer att existera, fångade i kroppar och medvetanden som är alltför skadade eller bräckliga för att se frukterna av den seger de skördat. Det är ingen hemlighet att den globala medellivslängden är en skugga av vad den var före kriget. Undernäring, föroreningar, uppkomsten av tidigare utrotade sjukdomar … Till och med i Förenta staterna med sin återuppväckta ekonomi och allmänna sjukvård är nuet en realitet; det finns helt enkelt inte tillräckligt med resurser för att ta hand om alla fysiskt och psykiskt sårade. Det är på grund av denna fiende, tiden, som jag har avstått från efterklokheten och publicerat dessa överlevandes berättelser. Om många årtionden kanske någon åtar sig att teckna ner de då mycket äldre och klokare överlevarnas minnen. Kanske är jag till och med en av dem. Även om detta i huvudsak är en bok med minnen så innehåller den många detaljer – tekniska, sociala, ekonomiska och så vidare – som fanns med i den ursprungliga kommissionsrapporten, eftersom de hänger ihop med det som rösterna på de här sidorna berättar. Det här är deras bok, inte min, och jag har försökt vara så osynlig som möjligt. Frågorna i texten är bara sådana som kunde ha ställts av en tänkt läsare. Jag har försökt låta bli att döma, eller kommentera över huvud taget, och om det finns en mänsklig faktor som borde avlägsnas är det min egen.


FÖREBUD STÖR R E CHONGQ ING , FÖR E NADE KIN E SIS K A FE DE R ATION E N

[Under

sin storhetstid före kriget ståtade den här regionen med en befolkning på över trettiofem miljoner människor. Nu består den av knappt femtiotusen. Medel för återuppbyggnad har sniglat sig fram till denna del av landet eftersom regeringen valt att koncentrera sig på den mer tättbefolkade kusten. Det finns inget centralt kraftledningsnät, inget rinnande vatten förutom Changfloden. Men gatorna är fria från bråte, och det lokala »säkerhetsrådet« har hindrat alla efterkrigsutbrott. Ordföranden för detta råd är Kwang Jingshu, en läkare som trots sin höga ålder och sina krigsskador fortfarande klarar av att göra hembesök hos alla sina patienter.]

D

E T första utbrott jag såg var i en avlägsen by som inte hade något officiellt namn. Invånarna kallade den »Nya Dachang«, men det var mer av nostalgiska skäl än något annat. Deras förra hemort, »Gamla Dachang«, hade funnits sedan de tre kungarikenas epok, med bondgårdar och hus och till och med träd som sades vara flera sekler gamla. När De tre ravinernas damm var färdigbyggd och vattennivån i reservoarerna började stiga hade en stor del av Dachang plockats ner, sten för sten, och sedan byggts upp igen längre upp. Detta Nya Dachang var dock inte längre en stad utan ett »nationellt historiemuseum«. Det måste ha känts hjärtekrossande ironiskt för dessa fattiga jordbrukare att se staden räddas men sedan bara kunna besöka den som turister. Kanske var det därför en del av dem valde att kalla sin nybyggda

11


by för »Nya Dachang«, för att bevara en förbindelse till det förflutna, även om det var bara till namnet. Själv visste jag inte att detta andra Nya Dachang existerade, så ni kan föreställa er hur förvirrad jag blev när samtalet kom. Det var tyst och stilla på sjukhuset; det hade varit en lugn kväll trots det ökade antalet olyckor i samband med fyllekörning. Motorcyklar hade blivit mycket populära. Vi brukade säga att era Harley-Davidson dödade fler unga kineser än alla amerikanska soldater i Koreakriget. Det var därför jag var så tacksam över ett lugnt pass. Jag var trött, ryggen och fötterna värkte. Jag var på väg ut för att röka en cigarett och titta på soluppgången när jag hörde mitt namn ropas ut. Receptionisten den kvällen var ny och kunde inte riktigt förstå dialekten. Det rörde sig om en olycka, eller ett sjukdomsfall. Det var akut, det framgick åtminstone tydligt, och kunde vi vara snälla att omedelbart skicka hjälp. Vad kunde jag säga ? De yngre läkarna, spolingarna som tycker att sjukvård bara är ett sätt att fylla på bankkontot, de skulle förstås inte hjälpa någon »nongmin«, bondlurk, bara för hjälpandets skull. Jag antar att jag fortfarande i själ och hjärta är en gammal revolutionär. »Det åligger oss att organisera folket.« 1 De orden betyder fortfarande något för mig … och jag försökte minnas det medan min Deer 2 studsade fram över grusvägar som regeringen hade lovat men aldrig kommit sig för att asfaltera. Jag hade ett fruktansvärt sjå att hitta byn. Officiellt existerade den inte och fanns därför inte utmärkt på någon karta. Jag körde vilse flera gånger och måste fråga mig fram bland en lokalbefolkning som hela tiden trodde att jag menade museistaden. Jag var otålig till mods när jag till slut kom fram till den lilla husklungan uppe på kullen. 1 Ur Maos lilla röda (»Citat ur ordförande Mao Tse Tungs verk«), ursprungligen ur »Läget och vår politik efter segern i försvarskriget mot Japan«, 13 augusti 1945. 2 En bil som före kriget tillverkades i Folkrepubliken.

12


Jag minns att jag tänkte: Bäst för dem att det här är riktigt allvarligt. Så snart jag såg deras ansikten ångrade jag min tanke. De var sju stycken, alla på tältsängar, alla nätt och jämnt vid medvetande. Byborna hade flyttat dem till sin nya kommunala mötessal. Väggarna och golvet var i rå cement. Luften var kylig och fuktig. Inte konstigt att de är sjuka, tänkte jag. Jag frågade byborna vem som hade tagit hand om de här människorna. De sa ingen, det var inte »tryggt«. Jag lade märke till att dörren var låst från utsidan. Byborna var tydligt skräckslagna. De kröp ihop och viskade; vissa höll sig på avstånd och bad böner. Deras beteende gjorde mig arg, inte på dem, om ni förstår, inte som individer, men på det hos vårt land som de representerade. Efter sekler av andra länders förtryck, utsugning och förödmjukelse gjorde vi åter anspråk på vår rättmätiga plats som mittens rike. Vi var världens rikaste och mäktigaste supermakt, herrar över allt från yttre rymden till cyberrymden. Det var början på vad världen till slut erkände som »Det kinesiska århundradet«, och ändå levde så många av oss som dessa okunniga jordbrukare, lika tröga och vidskepliga som de tidigaste vildarna i Yangshao. Jag var fortfarande upptagen av min storvulna kulturkritiska analys när jag hukade mig ner för att undersöka den första patienten. Hon hade hög feber, fyrtio grader, och hon skakade våldsamt. Hon babblade osammanhängande och kved till när jag rörde vid hennes lemmar. Det fanns ett sår på hennes högra underarm, ett bitmärke. När jag undersökte det mer noggrant insåg jag att det inte var från något djur. Bitradien och tandavtrycken måste ha kommit från en liten, eller möjligen ung, människa. Även om min hypotes var att detta var infektionskällan så var såret förvånansvärt rent. Jag frågade än en gång byborna vem som hade tagit hand om dessa människor. De svarade åter att ingen hade gjort det. Jag visste att det inte kunde vara sant. Den mänskliga munnen är full med bakterier, till och med fler än hos den smutsigaste hund. Om ingen hade rengjort denna kvinnas sår, varför bultade det inte av infektion ? 13


Jag undersökte de andra sex patienterna. Alla visade liknande symptom, alla hade liknande sår på olika delar av kroppen. Jag frågade en man, den redigaste i gruppen, vem eller vad som hade orsakat dessa skador. Han berättade för mig att det hade hänt när de hade försökt övermanna »honom«. »Vem ?« frågade jag. Jag fann »Patient Noll« bakom de låsta dörrarna till ett övergivet hus på andra sidan staden. Han var tolv år gammal. Hans handleder och fötter var bundna med plastrep. Trots att han skavt av huden runt sina fängsel fanns det inget blod. Det fanns inte heller något blod i hans andra sår, inte i groparna på hans armar eller ben eller i det gapande tomma hål där hans högra stortå hade suttit. Han slingrade sig som ett djur; en munkorg dämpade hans morranden. Först försökte byborna hålla mig tillbaka. De varnade mig för att röra vid honom, att han var »fördömd«. Jag struntade i dem och sträckte mig efter min mask och mina handskar. Pojkens hud var kall och lika grå som den cement han låg på. Jag kunde inte hitta vare sig hans hjärtslag eller hans puls. Hans ögon var vilt uppspärrade och hade sjunkit in i sina hålor. De var hela tiden rovdjurslikt fästa vid mig. Under hela undersökningen var han oförklarligt fientlig, sträckte sig efter mig med sina fjättrade händer och högg efter mig genom munkorgen. Hans rörelser var så våldsamma att jag måste kalla till mig två av de största byborna för att de skulle hjälpa mig att hålla honom nere. Först rörde de sig inte ur fläcken, hukade i dörröppningen som kaninungar. Jag förklarade för dem att det inte fanns någon risk för infektion om de använde handskar och mask. När de skakade på huvudet framställde jag det som en order, trots att jag inte hade laglig befogenhet att göra så. Det var allt som krävdes. De två oxarna ställde sig på knä bredvid mig. En höll fast pojkens fötter medan den andre greppade hans händer. Jag försökte ta ett blodprov men fick bara fram en brun, trögflytande substans. När jag drog ut nålen började 14


pojken åter kämpa våldsamt. Ett av mina »biträden«, den som ansvarade för hans armar, slutade försöka hålla fast dem och tänkte att det kanske skulle vara säkrare att klämma fast dem mot golvet med knäna. Men pojken gjorde ett ryck till, och jag hörde hans vänstra arm brytas av. Vassa ändar av både strål- och armbågsben stack ut genom hans gråaktiga kött. Även om pojken inte skrek till, eller ens verkade lägga märke till det, var det tillräckligt för att båda hjälpredorna skulle studsa tillbaka och springa ut ur rummet. Instinktivt drog jag mig också tillbaka åtskilliga steg. Jag skäms över att erkänna det; jag har varit läkare i större delen av mitt vuxna liv. Jag blev utbildad och … man kan till och med säga »uppfostrad« av Folkets befrielsearmé. Jag har vårdat mer än min beskärda del av stridsskador, sett min egen död i vitögat mer än en gång, och nu var jag rädd, riktigt rädd, för detta bräckliga barn. Pojken började vrida sig åt mitt håll, och hans arm slets av helt. Muskler och senor revs loss från varandra tills bara stumpen fanns kvar. Med sin fria högra arm, ännu hopbunden med den avslitna vänsterhanden, släpade han sin kropp över golvet. Jag skyndade mig ut och låste dörren bakom mig. Jag försökte samla mig, få kontroll över min skräck och skam. Min röst var fortfarande bruten när jag frågade byborna hur pojken hade blivit smittad. Ingen svarade. Jag hörde hur det bankade på dörren, hur pojkens näve slog svagt mot det tunna träet. Jag fick anstränga mig för att inte rycka till av ljudet. Jag hoppades att de inte kunde se hur färgen försvann från mitt ansikte. Jag skrek, lika mycket av skräck som av frustration, att jag måste få veta vad som hade hänt det här barnet. En ung kvinna steg fram, kanske hans mamma. Det syntes att hon hade gråtit i flera dagar; hennes ögon var uttorkade och djupt röda. Hon erkände att det hade hänt när pojken och hans pappa varit ute och »månskensfiskat«, vilket betyder att dyka efter skatter bland de sjunkna ruinerna i De tre ravinernas vattenreservoar. Med över elvahundra övergivna byar, småstäder 15


och till och med storstäder fanns alltid hoppet att hitta något värdefullt. Det var en väldigt vanlig sysselsättning dessa dagar, och även väldigt olaglig. Hon förklarade att de inte plundrade, att det var deras egen by, Gamla Dachang, och att de bara försökte rädda några släktklenoder från de återstående hus som inte hade flyttats. Hon upprepade poängen, och jag var tvungen att avbryta henne med löften om att inte berätta för polisen. Slutligen berättade hon att pojken kom upp gråtande med ett bitmärke på foten. Han visste inte vad som hade hänt, vattnet hade varit för mörkt och dyigt. Hans pappa syntes aldrig till igen. Jag sträckte mig efter min mobiltelefon och slog numret till doktor Gu Wen Kuei, en gammal kamrat från mina dagar i armén som nu arbetade på Institutet för smittosamma sjukdomar vid universitetet i Chongqing. 3 Vi utväxlade artigheter, diskuterade vår hälsa, våra barnbarn; det var som sig bör. Sedan berättade jag för honom om epidemin och lyssnade medan han skämtade om bondlurkarnas hygienvanor. Jag försökte skrocka med, men fortsatte med att säga att jag trodde att händelsen var viktig. Nästan motvilligt frågade han mig vilka symptomen var. Jag berättade allt för honom: bitmärkena, febern, pojken, armen … hans ansikte stelnade plötsligt. Hans leende dog bort. Han bad mig visa honom de smittade. Jag gick tillbaka till mötessalen och svepte telefonens kamera över varje patient. Han bad mig hålla kameran närmare vissa av såren. Jag gjorde så, och när jag vände tillbaka skärmen mot mitt ansikte såg jag att hans videobild var borta. »Stanna där du är«, sa han, nu bara en avlägsen röst. »Se till att få namnen på alla som haft kontakt med de smittade. Spärra in dem som redan smittats. Om någon har fallit i koma, evakuera rummet och säkra utgången.« Hans röst var entonig och robot3 Institutet för smittosamma och parasitiska sjukdomar vid första filialsjukhuset, Chongqings medicinska universitet.

16


lik, som om han hade övat in dessa yttranden eller läste högt ur något. Han frågade mig: »Är du beväpnad ?« »Varför skulle jag vara det ?« undrade jag. Han sa med professionell röst att han skulle återkomma till mig. Han sa att han måste ringa några samtal och att jag kunde vänta mig »understöd« inom ett antal timmar. De var där inom en timme, stora Z-8A-arméhelikoptrar med femtio män i dräkter som skyddade mot vådligt material. De sa att de kom från hälsoministeriet. Jag vet inte vem de försökte lura. Deras översittarattityd och skrämmande arrogans gjorde att till och med dessa ociviliserade tölpar kunde känna igen Goanbu 4. Deras högsta prioritet var mötessalen. Patienterna bars ut på bårar med munkorg och armar och ben i bojor. Sedan hämtade de pojken. Han kom ut i en liksäck. Hans mamma jämrade sig medan hon och resten av byborna samlades ihop för »undersökning«. De fick uppge sina namn och lämna blodprov. En efter en kläddes av och fotograferades. Den sista att utsättas för behandlingen var en förtvinad gammal kvinna. Hennes kropp var tunn och krökt, hennes ansikte var fårat av tusentals rynkor och hennes pyttesmå fötter hade av allt att döma varit lindade när hon var en liten flicka. Hon skakade sin beniga näve mot »läkarna«. »Det här är ert straff !« skrek hon. »Det här är hämnden för Fengdu !« Hon menade Spökstaden, vars tempel och helgedomar var tillägnade underjorden. Precis som Gamla Dachang hade staden varit ett oturligt hinder för Kinas nästa Stora språng. Den hade evakuerats, sedan rivits ner, sedan blivit nästan helt och hållet dränkt. Jag har aldrig varit en vidskeplig person och har aldrig tillåtit mig själv att bli beroende av detta opium för folket. Jag är läkare, vetenskapsman. Jag tror bara på det jag kan se och röra vid. Jag har aldrig betraktat Fengdu som något annat än en billig, kitschig turistfälla. Självfallet hade denna uråldriga häxas ord ingen effekt på mig, men tonen i hennes röst, hennes 4 Guokia Anquan Bu: förkrigstidens ministerium för statens säkerhet.

17


vrede … hon hade sett mycket elände under sin tid på jorden: krigsherrarna, japanerna, den fruktansvärda mardröm som var kulturrevolutionen … hon visste att en ny storm var på väg, även om hon inte hade den kunskap som krävdes för att förstå den. Min kollega dr Kuei hade förstått allt alltför väl. Han hade till och med riskerat sitt eget skinn för att varna mig och ge mig tillräckligt med tid för att ringa och kanske varna några andra innan »hälsoministeriet« kom. Det var någonting han hade sagt … en fras han inte hade använt på väldigt länge, inte sedan de där »smärre« gränssammanstötningarna med Sovjetunionen. Det var 1969. Vi hade befunnit oss i en underjordisk bunker på vår sida om Ussuri, mindre än en kilometer neråt floden från Chen Bao. Ryssarna förberedde sig för att återta ön, deras massiva artilleri hamrade mot våra styrkor. Gu och jag hade försökt avlägsna splitter från magen på en soldat som inte var mycket yngre än oss. Pojkens tarmar hade slitits upp, hans blod och avföring smetade över våra läkarrockar. Var sjunde sekund slog en skottsalva ner i närheten och vi var tvungna att huka över hans kropp för att skydda såret från kringflygande jord, och varje gång kom vi tillräckligt nära för att höra honom kvida tyst efter mamma. Andra röster hördes också, de steg upp ur beckmörkret alldeles utanför ingången till vår bunker, desperata arga röster som inte borde finnas på vår sida floden. Vi hade två infanterister stationerade vid bunkerns ingång. En av dem ropade »Spetsnaz !« och började skjuta in i mörkret. Vi kunde höra andra skottsalvor nu också, våra eller deras, vi visste inte. Ännu en skottsalva slog ner och vi böjde oss över den döende pojken. Gus ansikte var bara några centimeter från mitt. Svett rann ner för hans panna. Till och med i det svaga ljuset från en paraffinlampa kunde jag se att han var blek och darrig. Han tittade på patienten, sedan mot utgången, sedan på mig, och plötsligt sa han: »Var inte orolig, allt kommer att bli bra.« Nu ska man komma ihåg att det här är en man som aldrig sagt något 18


positivt i hela sitt liv. Gu var född bekymrad, en neurotisk surkart. Hade han huvudvärk var det en hjärntumör, verkade det som om regnet var på väg var årets hela skörd förstörd. Det var hans sätt att få kontroll över situationen, hans livslånga strategi för att vara ett steg före. Nu, när verkligheten framstod som ännu dystrare än hans fatalistiska förutsägelser, hade han inget annat val än att göra ett lappkast och rusa åt andra hållet. »Var inte orolig, allt kommer att bli bra.« För första gången blev allt som han förutsagt. Ryssarna korsade aldrig floden och vi lyckades till och med rädda vår patient. I åratal efteråt brukade jag reta honom för att det hade krävts så mycket elände för att locka fram en enda liten stråle solsken, och han brukade alltid svara att det skulle behövas något fruktansvärt mycket värre för att det skulle hända igen. Nu var vi gamla män, och något värre var på väg att hända. Det var alldeles efter han frågade mig om jag var beväpnad. »Nej«, svarade jag, »varför skulle jag vara det ?« En kort tystnad följde, jag är säker på att andra öron lyssnade. »Var inte orolig«, sa han, »allt kommer att bli bra.« Det var då jag insåg att detta inte var ett isolerat utbrott. Jag avslutade samtalet och ringde snabbt upp min dotter i Guangzhou. Hennes make arbetade för China Telecom och tillbringade åtminstone en vecka per månad utomlands. Jag sa åt henne att det skulle vara en bra idé att följa med honom nästa gång han reste i väg och att hon skulle ta med sig min dotterdotter och stanna borta så länge de kunde. Jag fick aldrig tid att förklara; täckningen bröts precis när den första helikoptern anlände. Det sista jag lyckades säga till henne var: »Var inte orolig, allt kommer att bli bra.« [Kwang Jingshu anhölls av MSS och fängslades utan formellt åtal. Vid den tid då han lyckades fly hade utbrottet spritt sig utanför Kinas gränser.]


***

LHASA, FOLKREPUBLIKEN TIBET

[Världens

mest folkrika stad återhämtar sig ännu från förra veckans allmänna val. Socialdemokraterna vann en jordskredsseger över lamaistpartiet, och folk firar fortfarande på gatorna. Jag möter Nury Televaldi på ett fullsatt gatukafé. Vi är tvungna att ropa för att höras över det euforiska jublet.]

Innan utbrottet startade var det nästan ingen som smugglade landvägen. Att ordna med pass, falska turistbussar, kontakter och beskydd på andra sidan gränsen kostade en massa pengar. På den tiden var de två enda lukrativa rutterna de som gick till Thailand och Myanmar. Där jag bodde, i Kashi, var de tidigare sovjetrepublikerna det enda alternativet. Ingen ville åka dit, och det var därför jag från början inte var en shetou 1. Jag sysslade med import: råopium, oslipade diamanter, flickor, pojkar, vad som helst av värde från de där sorgliga ursäkterna till länder. Utbrottet förändrade allt. Plötsligt överhopades vi av erbjudanden, inte bara från liudong renkou 2 utan också från, som man säger, folk på uppåtgående. Det var stadsbor ur medelklassen, bönder med eget företag, till och med regeringstjänstemän på lägre nivå. Människor som hade en hel del att förlora. De struntade i vart de var på väg, de var bara tvungna att komma bort. Vet du vad de flydde ifrån ?

Vi hade hört ryktena. Vi hade till och med haft ett utbrott i Kashi. 1 Shetou: ett »ormhuvud« som smugglar »renshe«, en »mänsklig orm« av flyktingar. 2 Liudong renkou: Kinas »flytande population« av hemlös arbetskraft.

20


Regeringen hade tystat ner det ganska snabbt. Men vi listade ut det, vi förstod att något var fel. Försökte inte regeringen få er att sluta ?

Officiellt, jo. Straffen för smuggling blev hårdare, tullstationerna förstärktes. De avrättade till och med några shetou offentligt, bara för att statuera exempel. Om man inte kände till den sanna historien bakom, om man inte visste vad jag visste, kunde man tro att det gav önskad effekt. Det gjorde det alltså inte ?

Jag säger bara att många blev rika tack vare mig: gränsvakter, byråkrater, poliser, till och med borgmästaren. Det var fortfarande goda tider för Kina, och bästa sättet att hedra ordförande Maos minne var att se hans ansikte på så många hundrayuansedlar som möjligt. Så du var så pass framgångsrik.

Kashi var en blomstrande stad. Jag tror 90 procent, kanske mer, av all trafik landvägen västerut klarade sig igenom och att det även fanns utrymme för lite flygtrafik. Flygtrafik ?

Bara lite. Jag fuskade lite i att transportera renshe luftvägen, några fraktplan då och då till Kazakstan eller Ryssland. Småjobb. Det var inte som österut, där tusentals människor tog sig ut varje vecka via Guangdong eller Jiangsu. Kan du berätta mer ?

21


Flygsmuggling blev stort i de östra provinserna. Kunderna var rika, den sort som hade råd med förhandsbokade reseupplägg och förstklassiga turistvisum. De steg av planet i London eller Rom, eller till och med San Francisco, checkade in på sina hotell, gav sig ut på en dags sightseeing och bara gick upp i rök. Det fanns stora pengar i det. Jag har alltid velat etablera mig inom flygtrafiken. Men smittan då ? Fanns det ingen risk att bli upptäckt ?

Det var senare, efter flight 575. I början var det inte särskilt många smittade som följde med på de där resorna. De som gjorde det var i de tidiga stadierna. De shetou som sysslade med flygtransporter var väldigt försiktiga. Om du visade några som helst tecken på utvecklad smitta gick de inte i närheten av dig. De ville skydda sin verksamhet. Den gyllene regeln var att man inte kunde lura utländska immigrationstjänstemän om man inte först lurade sin shetou. Man var tvungen att se ut och bete sig som om man vore helt frisk, och till och med då var det en kamp mot klockan. Före flight 575 hörde jag en historia om ett par, en välbärgad affärsman och hans fru. Han hade blivit biten. Inget allvarligt bett, vet du, men ett sådant där långsamt verkande där inget större blodkärl har träffats. Jag är övertygad om att de trodde att det fanns ett botemedel i väst, många av de smittade trodde det. Tydligen nådde de fram till sitt hotellrum i Paris i samma stund som han kollapsade. Hans fru försökte kontakta läkare, men han förbjöd henne. Han var rädd att de skulle skickas tillbaka. I stället beordrade han henne att överge honom, att försvinna därifrån innan han föll i koma. Hon gjorde så, och efter två dagars oväsen och stönanden struntade till slut hotellpersonalen i STÖR EJ-skylten och bröt sig in i rummet. Jag är inte säker på om det var så Parisutbrottet började, men det verkar logiskt. 22


Du säger att de inte kontaktade läkare, att de var rädda för att skickas tillbaka, men varför i så fall försöka hitta ett botemedel i väst ?

Du fattar verkligen inte vad som rör sig i hjärtat på en flykting, eller hur ? De här människorna var desperata. De var fångade mellan å ena sidan sin smitta och å andra sidan att bli »omhändertagna« och »få behandling« av sin egen regering. Om det fanns någon du älskade – en familjemedlem, ett barn – som var smittad, och du såg strimman av ett hopp i något annat land, skulle du inte göra allt som stod i din makt för att komma dit ? Skulle du inte vilja tro att det fanns hopp ? Du sa att den där mannens fru, tillsammans med de andra renshe, gick upp i rök.

Så har det alltid varit, även före utbrotten. Somliga gömmer sig hos släktingar, andra hos vänner. Många av de fattigaste måste arbeta för att betala av sin bao 3 till den lokala kinesiska maffian. Majoriteten av dem smälte helt enkelt in i värdlandets undervegetation. Låginkomstområdena ?

Om det är vad du vill kalla dem. Finns det något bättre gömställe än bland dem i samhället som ingen annan ens vill låtsas om att de finns ? Varför startade annars så många epidemier i ghetton under första världskriget ? Det sägs att många shetou spred myten om en mirakelkur i andra länder.

3 Bao: den skuld som många flyktingar drog på sig under sitt uttåg.

23


Vissa. Gjorde du det ?

[Paus.] Nej. [Ytterligare en paus.] Hur förändrades flygsmugglingen av flight 575 ?

Inskränkningarna blev fler, men bara i vissa länder. De shetou som sysslade med flygtransporter var försiktiga men hade också stora resurser. De hade ett talesätt: »Varje rik mans hus har en ingång för tjänstefolk.« Vad betyder det ?

Om Västeuropa ökar säkerheten, ta vägen över Östeuropa. Om USA inte släpper in dig, ta vägen över Mexiko. Jag tror att det fick de rika vita länderna att känna sig tryggare, trots att smittan redan bubblade innanför deras gränser. Det här är inte mitt expertområde, kom ihåg att jag mest sysslade med landtransporter, och mina målländer fanns i Centralasien. Var det lättare att komma in där ?

De praktiskt tagit tiggde och bad oss om att göra affärer där. De där länderna var så illa ute ekonomiskt och deras befattningshavare så bakåtsträvande och korrupta att de faktiskt hjälpte oss med alla papper i utbyte mot en procentandel av vår taxa. Det fanns till och med shetou, eller vad de nu kallade dem på sin barbariska rotvälska, som jobbade med oss för att transpor24


tera renshe genom de gamla sovjetrepublikerna till länder som Indien eller Ryssland, eller till och med Iran, även om jag aldrig frågade eller ville veta vart renshe var på väg. Mitt jobb slutade vid gränsen. Sedan var det bara att få deras papper stämplade, deras fordon uppmärkta, betala vakterna och dra i väg. Såg du många smittade ?

Inte i början. Pesten hade ett snabbt förlopp. Det var inte som på flygtransporterna. Det kunde ta veckor att nå Kashi, och effekten av de långsammast verkande betten, har jag fått lära mig, dröjde inte mer än några dagar. Smittade »kunder« återuppstod vanligtvis någonstans längs vägen, och då upptäcktes de av lokal polis och blev gripna. Senare, när smittan spritt sig och polisen var överbelastad, började jag se många smittade på vägarna. Var de farliga ?

Sällan. Deras släktingar höll dem oftast bundna och munkavlade. Man kunde se någonting som rörde sig bak i bilen, som långsamt vred sig under kläder eller tjocka filtar. Man kunde höra bankningar från bakluckan på en bil, eller, senare, från lådor med lufthål i bagageutrymmet på skåpbilar. Lufthål … de fattade verkligen inte vad som hade hänt deras nära och kära. Fattade du ?

Vid det laget, ja, men jag visste att det skulle vara hopplöst att försöka förklara för dem. Jag tog bara emot deras pengar och skickade i väg dem. Jag hade tur. Jag behövde aldrig ta hand om allt krångel med havstransporter. Var det svårare ?

25


Och farligare. Mina kollegor i kustprovinserna måste hela tiden räkna med att en smittad kunde rymma och kontaminera hela lasten. Vad gjorde de åt det ?

Jag har hört om olika »lösningar«. Ibland gick fartyg in vid ett öde kustavsnitt – spelade ingen roll om det var landet dit de skulle, det kunde vara var som helst – och »tippade av« de smittade renshe på stranden. Jag har hört talas om vissa kaptener som tog sig ut på öppet hav och bara dumpade allihop överbord. Det kanske förklarar de tidiga fallen med simmare och dykare som försvann spårlöst, eller varför man fick höra om folk över hela världen som sett dem komma upp ur vågorna. Jag slapp i alla fall handskas med det. Jag råkade faktiskt ut för något liknande. Det var det som fick mig att inse att det var dags att lägga av. Det var en lastbil, en gammal sliten rishög. Man kunde höra stönen från släpet. Nävarna dunkade mot aluminiumplåten. Bilen svajade faktiskt fram och tillbaka. I hytten satt en rik investeringsbankir från Xi’an. Han hade tjänat en massa pengar på att köpa upp amerikanska kreditkortsskulder. Han hade tillräckligt för att kunna betala för hela sin närmaste släkt. Mannens Armanikostym var skrynklig och söndertrasad. Rivmärken löpte längs ena sidan av hans ansikte och hans ögon hade den där febrigheten som jag hade sett alltmer ofta på senaste tiden. Förarens blick var annorlunda, den var som min, blicken hos någon som visste att pengar snart inte skulle vara till någon hjälp. Jag stack åt honom en extra femtiodollarssedel och önskade honom lycka till. Det var allt jag kunde göra. Vart var lastbilen på väg ?

Kirgizistan.

Profile for Smakprov Media AB

9789186629267  

9789186629267  

Profile for smakprov