9789127119598

Glasdockorna omslag.qxd

08-04-03

10.42

Sida 1

JORUN THØRRING

länge på den och fick den darrande känsla han brukade få när han insåg att något var avsett speciellt för honom.

När den unga och vackra studenten Beate Moberg en kall vårdag hittas död på en bänk i Tromsø, är det bara början på en rad underliga

Glasdockorna

Bilden framför honom var som en helig uppenbarelse. Han tittade

”Jorun Thørring har verkligen gjort det! […]

Med Glasdockorna … har hon komponerat en briljant kriminalroman som placerar henne bland våra allra bästa deckarförfattare …

Glasdockorna kan bli årets deckare!”

AVISA NORDLAND

dödsfall i staden. Strax efter anmäls en väninna till Beate saknad, och några dagar senare drar polisen upp hennes kropp ur Prestvannet. Har Foto: Studio Vest

”Akademisk galenskap, lättklädda studenter, driv och spänning …

Thørrings andra bok är ännu bättre än den kritikerrosade debuten.”

kvinnorna begått självmord?

Kriminalinspektör Aslak Eira minns ett ouppklarat fall ett år tidigare, då en ung kvinna försvann och aldrig hittades, och börjar ana ett

JORUN THØRRING, född 1955 i Tromsø, är specialist i gynekologi med egen praktik i Trondheim. Hennes debut, kriminalromanen Skyggemannen, blev en kritikersuccé i Norge 2005. Med Glasdockorna fortsatte hon att glädja kritikerna, som utsåg henne till ”en ny stor spänningsförfattare”.

samband. Men morden skiljer sig för mycket åt för att visa på något tydligt mönster, och Eira och hans kollegor har svårt att komma vidare i utredningen. Under tiden är de bevakade. Inte bara av press och media, utan av någon som följer varje steg de tar.

JORUN THØRRING KRIMINALROMAN

När så ytterligare en väninna till Beate försvinner, blir det en kapplöpning med tiden för att förhindra ännu ett mord …

Omslagsbild: Getty Images Omslag: Anders Timrén

AFTENPOSTEN

Glasdockorna

N&K-Glasdockorna

08-04-16

13.40

Sida 2

N&K-Glasdockorna

08-04-16

13.40

Sida 3

1

Han trodde på tecken. Allting var förutbestämt.

Han visste att bara ett fåtal var utrustade med en särskild förmåga att tolka tecknen. Det var ett sjätte sinne.

En egenskap som övergick både förståndet och vetenskapen.

Bilden framför honom var som en helig uppenbarelse.

Han tittade länge på den och fick den darrande känsla han brukade få när han insåg att något var avsett speciellt för honom. Skrivaren ritade långsamt upp bilden. Han tog den försiktigt, kände hur strupen drogs samman. Det brände i honom nu. Han hade inte haft den på länge, känslan som obönhörligt drev honom mot källan han visste kunde lindra den.

Efter några minuter stängde han av apparaten och satte sig på en stol vid fönstret.

Hans ögon följde långsamt alla som passerade utanför.

Blicken gled ointresserat över främmande kvinnor och män, han glömde dem i samma stund som de var utom synhåll. Han satt orörlig bakom gardinen. Märkte inte att han satt rakt upp och ner på en pinnstol, och att skuggorna hela tiden blev längre på väggarna runtomkring honom.

Han hade fått ett tecken. Allt han behövde göra var att vänta.

Då han såg henne svänga ut på stora vägen ryckte han till. Trots att hon hade mössa och en tjock vinterjacka på 3

N&K-Glasdockorna

08-04-16

13.40

Sida 4

sig, visste han att håret var rågblont, att kroppen var slank och välskapt under den otympliga täckjackan. Hon gick med bestämda steg. När hon hängde väskremmen över axeln vred hon på huvudet och tittade bakåt. Under bråkdelen av en sekund svepte hon med blicken över hans fönster och ryckte honom ur det transliknande tillståndet.

Klockan var 20.08. Det var den 8 maj. Siffran åtta betydde lycka. Hon kastade blickar bakåt för att locka honom till sig.

Hans händer skakade svagt då han reste sig och hämtade jackan. Tecknen var inte svåra att tyda denna dag. Hon var avsedd för honom.

4

N&K-Glasdockorna

08-04-16

13.40

Sida 5

2

Utestället Driv var fullpackat med folk.

Värmen slog emot Beate Moberg när hon öppnade dörren, det hördes ett sorl av röster i lokalen. Hon hängde jackan i garderoben och nickade bekant åt en ung man som stod vid väggen. Innan hon gick vidare rättade hon till spännet på skärpet på de snäva jeansen, förde handen nedåt över toppen med spetskant och spagettismala band och kände efter så att allting satt som gjutet. Håret var ultrakort och blont. Hon gillade den pojkaktiga frisyren mot de feminina åtsittande kläderna. Och hon märkte blickarna.

Musiken ur högtalarna var monoton och öronbedövande. Basen dunkade hårdare mot bröstkorgen än hennes egna hjärtslag. Jämnt och suggererande. Det var inte så många hon kände här i dag, ingen av dem hon hade hoppats få träffa.

Längre in i lokalen skymtade hon Lise Beck lutad mot bardisken. Beate studerade henne på avstånd. Det långa rödbruna håret till mitt på ryggen, mycket naken hud och djupa urringningar. Hon höll den ena handen om nacken på en ung man och gjorde en mjuk, smekande rörelse fram mot halsgropen på honom. Lise hade en magisk förmåga att hantera beundrare. Jonglera med dem som bollar. Fyra i luften samtidigt. Och alltid bara för att leka.

Beate tvekade och funderade ett ögonblick på att gå bort till dem. De såg intressanta ut, för Lise omgav sig med 5

N&K-Glasdockorna

08-04-16

13.40

Sida 6

män, inte med killar, och alltid de stiligaste och penningstinnaste. Beate ändrade sig, trängde sig fram till disken medan hon tänkte att hon inte hade någon möjlighet på Lises jaktmarker. Hon såg en skymt av att mannen som Lise hade smekt över nacken drog henne intill sig. Lise kastade huvudet bakåt och skrattade. Hårmanen vällde ut över axlarna. Hon var i sitt esse.

Beate pressade sig in mot baren. Hon blev stående intill ett par som stod tätt hopslingrade och var som uppslukade av varandra. En man tryckte på för att komma fram till disken till höger om henne. Det var omöjligt att fånga bartenderns uppmärksamhet, och hon kände redan mannens blick vila på sig. »Har vi träffats förut?»

Hon suckade och vinkade än en gång på bartendern. »Ensam?» Han gav sig inte. »Hm?» Beate vände sig mot honom. Aldrig i livet, tänkte hon. Inte om han så hade tonvis med charm. Bartendern kom och hon kunde vända sig bort och beställa. »Vad sysslar du med då?» Han hade ryckt närmare och hon märkte hur intresserat han såg på henne. »Är ute på stan», sa hon kort. Han skrattade. »Bra! Men jag tänkte mer till vardags.» »Studerar. Psykologi», tillade hon. Hon hade fått sitt vin men hade ingenstans att sätta sig. »Jaså», hörde hon tätt intill örat. »Intresserad av andra människor alltså.»

Den oönskade samtalspartnern stod irriterande nära henne och började på en utläggning om vilka personlighetstyper det var som valde att studera psykologi, då hon såg Hilde Samuelsen vinka till henne från den andra änden av lokalen. Hilde var en av dem som hon helst var tillsammans med när hon var ute. Beate tog glaset för att gå.

Mannen rynkade pannan och grep tag i hennes arm.

Hon slet sig lös och banade sig snabbt väg bort från 6

N&K-Glasdockorna

08-04-16

13.40

Sida 7

bardisken. Kroppar tryckte sig mot henne och det kändes som om hon lyftes framåt. Hilde var på väg genom lokalen med två glas vin. Hon studerade också psykologi och var vacker om man lyckades ha överseende med de psykedeliska kläder hon brukade ha på sig. I kväll var det rosa tröja, orange kjol med svart rutmönster och lila strumpor. Och så varumärket, svarta snörkängor halvvägs upp på underbenet.

Beate flinade. »Det finns en del här som tror att de har fått för mycket att dricka när de ser dig.» Hon tog tag i en hårtuss. »Stiligt med lila lugg, det passar bra till ditt mörka hår.» Hon såg sig omkring. »Har du ett bord någonstans?» »Både ja och nej.» En långhårig ung kille satt och sträckte hals efter henne. »Jag satt just och pratade med Per Roan och det är väl knappast någon som du är särskilt intresserad av. Vi ses efteråt.» Hon blinkade muntert och gick vidare med sina glas.

Beate Moberg stod villrådig kvar i den pulserande mängden. Hon såg att bandet hade greppat sina instrument igen. Lise stod kvar mitt i gruppen av män i hörnet av bardisken, och Hilde Samuelsen var redan inne i en intensiv diskussion med den långhårige kamraten. Hon fördjupar sig, tänkte Beate, förvånad över väninnans tendens att bli andras själasörjare när hon var ute för att roa sig.

Hon kände blickarna från mannen hon hade lämnat vid bardisken. I den proppfulla lokalen kände hon sig plötsligt ensam, i kväll var uppmärksamheten från främmande män enerverande och påträngande. »Nej, men se där …» En man med kommunalfärgat, halvlångt hår stod i vägen för henne. Den grå islandströja han hade på sig liknade den som hennes pappa använde när han var i stugan, och jeansen hängde slitna och säckiga om benen på honom. Han hade hy som en schimpans, och ett par små ögon glittrade i ett nät av tättsittande, 7

N&K-Glasdockorna

08-04-16

13.40

Sida 8

kisande rynkor. Denne man var alltid ute på stan, tillhörde nästan inventarierna på uteställena. Att han var betydligt äldre än genomsnittet hindrade honom inte från att beblanda sig med studenterna när det passade honom.

Lise hade påstått att han fortfarande höll på med en avhandling i statsvetenskap. »Du ser ensam och övergiven ut i kväll», började han och log med en mun som påminde om ett brevinkast i den krackelerade uppsynen.

Hon bevärdigade honom inte med en blick och försökte pressa sig förbi honom. »Jag sitter i hörnet där borta. Följ med dit.» Han hade lagt armen om axlarna på henne.

Beate stelnade till och vände sig mot honom. »Vet du vad? De har ett djävligt bra allaktivitetshus för äldre bara en liten bit härifrån. Heracleum heter det. Där kan du pyssla med slöjd och allsång och sådant som din generation gillar.» Hon knäppte bort hans arm.

Hon såg glimten av raseri i ögonen på honom. »Såvitt jag förstår är du inte så nogräknad av dig i vanliga fall», sa han lågt och långsamt.

Beate snurrade runt och sträckte sig ända upp i höjd med hans ansikte. Lukten av frän piptobak stack henne i näsan. »Jag kan inte tänka mig något, jag upprepar inte något, som du kunde ha som skulle intressera mig.» Hon snurrade runt på klacken och kände sig både nöjd med sig själv och utled på att vara tvungen att avstyra den här sortens närmanden. Det var inte hennes kväll i kväll. Ingen av dem hon önskade uppmärksamhet från hade dykt upp.

Och ensam fick hon alla konstiga typer på halsen.

Hon hade fått nog för kvällen och gick till garderoben och hämtade jackan. Ute hade det frusit på, luften var skarp när hon stannade och tog ett djupt, frustrerat andetag, sjön låg stålblå och stilla vid kajkanten. Lukten av hav blandades med frost och stack i näsan. Utanför stod det 8

N&K-Glasdockorna

08-04-16

13.40

Sida 9

flera stycken och hängde. Hon stannade och hälsade på Anniken Ås, en av Lises studiekamrater. Annikens runda, osminkade ansikte lyste upp då Beate kom bort till henne. »Gudskelov, någon jag känner. Jag är just på väg in.»

Hon förde undan det ljusbruna, tunna håret från ansiktet. »Några andra här?» »Lise och Hilde», mumlade hon medan hon kände besvikelsen över att kvällen hade slutat så tråkigt. »Hilde underhåller Per Roan, eftersom Lise redan har fyra stycken att ägna sig åt.»

Anniken studerade henne. »Något på tok? Du är väl inte på väg hem?» »Känner mig lite krasslig», ljög hon. »Början till influensa kanske.» Hon nickade och satte sig i rörelse. »Hej då. Jag måste gå.»

Beate Moberg kände Annikens blick i ryggen ända tills hon rundade närmaste gathörn.

9

N&K-Glasdockorna

08-04-16

13.40

Sida 10

3

En tunn glasyr av fruset smältvatten täckte asfalten. Känslan av vår från den strålande förmiddagen var borta. Allting låg fortfarande insvept i skenet från en underligt gul sol som bara hängde där och vägrade att försvinna. Ändå var det en kall, ogästvänlig rörelse i luften.

Backen från centrum upp till öns topp där studentbostäderna låg verkade oändlig. Beate Moberg drog benen efter sig, ovillig att avsluta kvällen utan att något spännande hade hänt. Hon stannade i korsningen vid den meterologiska stationen, bara några hundra meter hemifrån, och svepte jackan om sig. Hon kände sig inte riktigt bra, var kall och varm om vartannat. Det måste vara influensa på gång i alla fall.

Det krasade i en frusen vattenpöl bakom henne. Hon vände sig om. En figur kom långsamt gående mot henne, insvept i en tjock halsduk och med mössan djupt nerdragen i pannan. Han gick böjd med blicken ner i asfalten och händerna nerstuckna i fickorna. Beate tyckte att hon hade sett honom förut och hoppades halvt om halvt att det var någon hon kunde slå följe med. Men han verkade inte känna igen henne.

Hon följde honom tyst med blicken. Han vände huvudet åt båda hållen innan han svängde in på Sommerlystveien och fortsatte förbi den meteorologiska stationen.

Snart var han borta.

Ljudet av tunna, sköra isbitar knastrade under skorna 10

N&K-Glasdockorna

08-04-16

13.40

Sida 11

när hon började gå igen och trampade på de tillfrusna vattenpölarna på vägen. En kylig vind blåste henne i ansiktet.

Med ens uppfattade hon på nytt ljudet av is som krossades bakom henne, och hon kastade en hastig blick över axeln. Hjärtat slog några oroliga slag. Det var samme man.

Han gick raskare nu, men lika hopsjunken som han hade gjort för en stund sedan. Blicken var riktad mot marken, han hade dragit ner mössan över öronen och huvudet var så långt nerdraget i halsduksbyltet som det bara gick. Hon såg honom nicka snabbt när han passerade. Beate gick långsammare för att ge honom ett gott försprång.

Längre fram, vid infarten till studenthusen, stod han och väntade, lutad mot transformatorkiosken på hörnet.

Någonting i situationen aktiverade hennes alarmklocka.

En obehaglig känsla av att hon var orsaken till att han hade vänt om.

Då hon närmade sig satte han sig långsamt i rörelse och kom emot henne. »Hallå.»

Ett ögonblick funderade hon på att inte svara. »Hej», mumlade hon i alla fall, medan tankarna for runt i huvudet på henne.

Han började gå bortåt tillsammans med henne. »Jag visste att jag hade sett dig förut. Du är ljus under den där mössan.» Rösten mumlade bakom den tjocka halsduken.

Beate vände sig bort och han tog tag i hennes arm. »Vad säger du om att hänga med hem till mig?»

Hon tvärstannade och stirrade på honom, frestad att lyfta handen och rycka av honom halsduken. Det var idiotiskt att stå så och mumla inne i ett yllebylte. »Varför skulle jag göra det?» »Vi kunde ta ett glas och … ja, du förstår väl.» Hans hand låg kvar på hennes arm och hon kände att han försökte dra henne närmare till sig.

11

N&K-Glasdockorna

08-04-16

13.40

Sida 12

Hon hade flera dräpande svar på tungan. Som att fråga vad han inbillade sig. Eller om han inte hade någon spegel där hemma. »Till dig?» Hon slet armen lös. »Vad i himmelens namn får dig att tro att jag skulle sänka mig ner till en sådan bottennivå?» Hon stötte fram ett hånfullt skratt rakt i ansiktet på honom. »Inte ens om du var den siste mannen på jorden.»

Demonstrativt vände hon honom ryggen och fortsatte gå. Hans steg hördes inte längre, bara hennes egna hamrande hjärtslag och det synkrona dunkandet i skallen.

Hon passerade en hög, smutsig snödriva, ett slags monument över vårens kamp mot snömassorna, och rörde sig försiktigt över de ojämna isfläckarna som låg kvar här och där, benen kändes som kraftlösa gummislangar under henne. Hon drog ner den kyliga nattluften i lungorna.

Näsborrarna snörptes ihop och det sved i ögonen.

Studenthuset var en platt, tre våningar hög lådliknande byggnad alldeles i närheten. Till vänster låg parkeringsplatsen. En motor startades och gick på tomgång. Hon kände efter i fickan att nycklarna låg där. Klämde hårt om den kalla metallen, koncentrerade sig på att hålla sig på benen och inte halka på de lömska små isfläckar som låg utspridda på vägen.

Musiken på Driv hade varit dånande hög och det susade ännu i öronen på henne. Hon var yr av trötthet och längtade efter att få sova, men visste att det skulle dröja flera timmar innan hon somnade. Hon var i ett tillstånd av exalterad utmattning som inte var förenligt med sömn.

Han befann sig plötsligt bredvid henne utan att hon hade hört honom komma. »Du ser ut att må dåligt.» Han böjde sig framåt och sänkte rösten, trots att de var de enda i området som var ute. »Du måste vara trött. Väldigt trött.» Han lyfte handen och tog bort halsduken från munnen. »För annars är du ju inte helt omöjlig, sägs det.

12

N&K-Glasdockorna

08-04-16

13.40

Sida 13

Bara du får det rätta … erbjudandet.»

Hennes uppspärrade ögon såg marken komma emot henne. Ansiktet träffade den raka snövallen som en iskall, öppen mun. Korniga iskristaller trängde ända ner i halsen och kvävde hennes skrik. Det inträngande ljudet i hennes öron steg till ett våldsamt crescendo, innan allting exploderade och blev mörkt.

13

N&K-Glasdockorna

08-04-16

13.40

Sida 14

4

Blicken vilade otåligt på datorskärmen medan han loggade in och rutan för lösenordet dök upp.

Totto88 skrev han. Ögonen gled från den blå skärmen till den lika blå himlen utanför, medan han väntade på att lösenordet skulle accepteras.

Två klick till och han var inne på den webbplats han hade stött på av en tillfällighet. Återupplevde den kittlande känslan när han första gången såg någon avbildad som han faktiskt kände igen, då han förstod tecknen och insåg att de var avsedda för just honom.

Han studerade bilden på skärmen med en känsla av ett slags tillhörighet. Öppna blickar riktade rakt på honom, vidöppna ögon fulla med löften. Det var inte heller något avstånd mellan dem och honom längre, för sträckte han ut handen nu kunde han röra vid varm naken hud.

Han hade varit som en narkoman på speed det senaste dygnet. Darrande och rastlös, fylld av outsinliga krafter.

Han hade varken ätit eller sovit.

Det låg en kiosk längre bort på gatan. Han loggade ut och tog bilnycklarna.

Mannen som ägde kiosken var en äldre turk som pladdrade på. Korvarna var utmärkta, påstod han. Det var mer kött i dem, och de var skinnfria. De bästa i stan.

Mannen tog korven med en tång, medan han med tummen och långfingret på den andra handen öppnade korvbrödet.

14

N&K-Glasdockorna

08-04-16

13.40

Sida 15

Obscent, slog det Totto. Han tog leende emot korven, sa några vänliga ord och betalade.

Leendet var hans sköld. Ett skenbart obekymrat ansikte kunde lura till och med den mest observante. Skyla tankar och dölja de mörkaste hemligheter. Det var essensen av alla hans erfarenheter och något av det viktigaste han hade lärt sig.

Utanför kiosken kastade han korven i papperskorgen.

Mannen hade rört vid hans mat med fingrarna.

Ljuset från dataskärmen fladdrade över de kala vita väggarna. Han fyllde ett stort glas med vatten och dövade den gnagande känslan i magen. Han hade inte planerat att ta med sig Beate Moberg till lägenheten. Det var ovanligt dumdristigt för att vara han. Men hon hade reagerat på ett oväntat sätt och provocerat honom, därför var lägenheten en optimal lösning i går natt. Den höga snödrivan hade skyddat, hans bil stod parkerad tjugo meter därifrån. Det hade tagit honom mindre än två minuter att släpa dit henne. Det var inte något problem. Hade någon sett dem, skulle de bara ha trott att hon var skitfull.

Efter ett par tryck på tangenterna hade han åter fått upp de bilder han aldrig tröttnade på att granska. En visade två unga kvinnor på en soffa, inte iklädda mer än en diamant i naveln och trosor som nästan var imaginära.

Deras blickar sa honom att de inte kunde vänta. På en annan satt en naken kvinna ensam på en säng, håret dolde halva ansiktet och hon hade vridit på sig som i smärta.

Dessutom de sista bilderna han hade lagt in, av Beate Moberg. Hon låg fortfarande utsträckt, men denna gång precis som han ville ha henne. Naken, händerna bundna.

Och ske din vilja …

Något rörde sig lätt i rummet intill, genom den öppna dörren hörde han ett svagt stönande.

Hon skulle aldrig komma närmare än i denna stund.

15

N&K-Glasdockorna

08-04-16

13.40

Sida 16

5

Anniken Ås stod tillsammans med Lise Beck utanför dörren till studenthemmet, i ett av sina oräkneliga men kortvariga försök att få hänga med ut på Lises motionsrundor.

Hon andades in den skarpa morgonluften. »Varför inbillar jag mig egentligen att detta kommer att vara bra för mig?» Overallbyxorna var desamma som hon hade haft på gymnasiet. De stramade över låren och var så trånga i midjan att hon inte kunde andas ordentligt. Lidelsefullt kakbakande kombinerat med slöhet och motvilja mot fysisk aktivitet hade sitt pris. Hon fick akuta anfall av dåligt samvete och symtom på alla möjliga sjukdomar efter hand som hon läste om dem. För närvarande hade de föreläsningar om hjärtsjukdomar, och Anniken hade gått ner för räkning.

Lise skrattade. Hon hade på sig moderiktiga träningskläder som satt som de skulle. »Därför att du är en förbaskad hypokondriker», sa hon med hårklämmor i munnen.

Hon fick klämmorna på plats och håret under kontroll och började småjogga på stället. »Det riktigt osar dåligt samvete om dig för att du har tillbringat helgen med att andas in dålig luft, förgifta levern med alkohol och äta snabbmat och kakor.»

Anniken tittade bort, irriterad på Lise och ännu mer irriterad på sig själv, som lät sig imponeras. Lise joggade tre gånger i veckan före frukost, och hade fasta tider på studenternas gym.

16

N&K-Glasdockorna

08-04-16

13.40

Sida 17

»Du kommer att bli som jag. Pigg och uthållig.» Lise satte armarna i sidorna och poserade. Sköt fram slanka höfter och välformade bröst.

Detta tjänade ingenting till. Hon längtade efter att återvända till den varma säng som hon nyss hade lämnat.

Laga en stor kopp varm choklad. »Du håller på med det där självplågeriet bara för att få beundran. Och för att kunna visa upp kroppen i halvnaket tillstånd.» Det kändes skönt att få ut gallan.

Som vanligt bet det inte på Lises solida ego. »Nu är du inte rättvis.» Lise drog henne bestämt i armen och satte sig i rörelse.

Anniken kände sig plötsligt lika ledsen som klumpig och lät sig resignerad dras i väg. Hon kastade en blick upp på Beate Mobergs fönster när de raskt promenerande bort från studenthemmet. »Väldigt impulsivt av Beate att bara sätta sig på flyget och åka hem till Trondheim en torsdag.»

Lise ryckte på axlarna. »Det har hon gjort fler gånger.

Hon tog ett svintidigt plan. Jag fick ett meddelande medan jag stod i duschen. Hon kommer tillbaka på söndag någon gång.» Lise satte långsamt i gång att löpa. »Du klarar ett varv runt Prestvannet», ropade hon. »Så kan du göra vad du vill efteråt.»

Anniken satte i väg efter henne, rynkan i pannan och ansiktsfärgen blev djupare för varje meter. Med blytunga steg och flämtande andhämtning upptäckte hon att Lise redan låg tjugo meter före, med en lätt fjädrande löpning som kunde avlägsna den sista lilla motivationen från mindre döda kroppar än hennes. De korsade Langnesveien och sprang in på stigen runt Prestvannet, där fågelskriken skar genom luften i den tidiga söndagsstillheten, höga och skarpa över den lätt krusiga sjön.

Lise stannade femtio meter in på stigen. Hon stod blickstilla några sekunder innan hon tvekande tog ett steg framåt. Stannade igen och pekade på en bänk.

17

N&K-Glasdockorna

08-04-16

13.40

Sida 18

»Beate har kommit tillbaka», utbrast hon då Anniken stod bredvid henne. »Och sitter och … sover?» Det sista sa hon tvivlande, nästan som en fråga.

På bänken vid sjöns norra ände satt Beate Moberg med de långa benen i kors och med händerna i knäet. Huvudet hade fallit framåt och hakan vilade mot bröstkorgen.

De rusade bort till henne. Anniken tog några dröjande steg framåt och tog henne i armen. »Beate.» Hon skakade henne hårt. »Beate?»

Långsamt rörde Beate Moberg på sig. Överkroppen gled framåt i en båge. Med ett dovt ljud föll hon ner framför fötterna på dem och blev liggande orörlig.

18

N&K-Glasdockorna

08-04-16

13.40

Sida 19

6

Kriminalkommissarie Aslak Eira drog mössan så långt ner över öronen att den dolde det ganska långa sandfärgade håret. Klockan var åtta på morgonen, och det var söndag.

Varken fjällstövlarna, den vindtäta jackan eller ylletröjan från militärens överskottslager kunde stänga nordanvinden ute. Sängvärmen hade för länge sedan lämnat hans kropp och denna kändes lika kall och livlös som gestalten som låg på marken framför honom. En ung flicka som såg ut att sova.

Bredvid honom stod läkaren, en lång blek man från Namdal som utan avbrott hade varit i farten hela natten.

Eira rätade på sig. »Vad tror du?» »Jag har ingen uppfattning om vad hon dog av, men det ligger väl nära till hands att tro att det kan vara självmord», svarade han rättframt. »Självmord?» Eira såg på honom med sina grå djupliggande ögon, en blick som var så smal att den lätt kunde tolkas som skepsis. »Hon har några skrubbsår i ansiktet, troligtvis därför att hon föll i marken. Det är de enda fynden än så länge.

Men undersökningen är ytlig», betonade han. »Jag finner ingen anledning att göra något mer just här och nu. Hon påträffades fullt påklädd. Ända upp till översta knappen i jackan.»

Eira gnuggade sina valna händer. »Hon sågs senast vid midnatt i onsdags när hon lämnade ett uteställe. I torsdags 19

N&K-Glasdockorna

08-04-16

13.40

Sida 20

morse skickade hon ett mobilmeddelande till en av sina väninnor och talade om att hon åkte till Trondheim. Enligt det skulle hon komma tillbaka i dag.»

Läkaren nickade kort. »Hon har inte varit död så länge, max ett dygn.»

Eira nickade bara. Det var inte mycket han hade fått ur de två chockerade flickorna, huvudsakligen bara halvkvävda snyftningar och enstaviga ord. De hade åkt till stationen med kriminalpolis Kine Berger.

Läkaren knep sig om näsroten med två fingrar. »Kan hon ha varit ute på stan med en galopperande hjärnhinneinflammation?» frågade han. Efter några sekunder besvarade han sin egen fråga. »Det har jag svårt för att tro. Då skulle man väl ha hittat henne i sängen.» Han packade i all hast ihop sina saker. »Vi får skaffa oss upplysningar om hennes hälsa. Och hon måste obduceras. Så får vi se.»

Han försvann bort till bilen.

Eira stod kvar vid insjön. Den låg högst uppe på ön, i ett centralt område av staden där det fortfarande fanns stora grönytor och där elljusspåren på vintern sträckte sig vidare ända in till Varden. Tromsøya var mandelformig, två och en halv mil i omkrets, belägen mitt i ett smalt sund med Kvaløya som yttre gräns mot havet, och fastlandet med kända landmärken som Ishavskatedralen och Tromsdalstinden på andra sidan. Centrum och det mesta av tätortsbebyggelsen låg vända mot fastlandssidan. Men för varje år bredde sig staden längre och längre ut, både på fastlandet och på Kvaløya. Det pågick en ständig kamp för att man skulle få behålla grönområdena på ön.

På Langnesveien, som gick parallellt med Prestvannet, var det i vanliga fall en oupphörlig trafik, men nu var det alldeles tyst. Sovande studentbostäder låg på andra sidan vägen. Sjön krusade sig mellan isflaken bakom bruna, bladlösa buskage. Han tittade på den tomma bänken, på de halvsmälta snödrivorna runtomkring, men ingenting 20

N&K-Glasdockorna

08-04-16

13.40

Sida 21

tydde på att han var något annat än en vanlig flanör som stod där för att beundra sjön. Polisteknikerna hade dittills inte funnit något av intresse på platsen. Vinden kom i kast och blåste i väg sand, som mest liknade ljust farinsocker, utmed marken. Vädergudarna sopade området, och Eira lade märke till hur brottsplatsen förändrades efter hand som vinden arbetade och skapade nya mönster i sanden på de hårda isfläckarna.

Han satte sig i bilen och körde de folktomma gatorna ner till polisstationen på Grønnegata. Fjolårets björnlokor stod som flera meter höga störar längs dikeskanterna, medan årets skott redan sköt upp runtomkring dem och vittnade om att en del organismer inte lät sig knäckas av hårt klimat. Eira tänkte att maj var en månad som man bara måste ta sig igenom, och svängde in och parkerade utanför polishuset.

21

N&K-Glasdockorna

08-04-16

13.40

Sida 22

7

Kriminalpolis Kine Berger satt ensam i mötesrummet med en mugg rykande hett kaffe när Eira kom in. Hon var ny och de hade nätt och jämnt hunnit växla några ord tidigare.

Berger var av medellängd och smärt, nästan mager.

Hon hade något rastlöst över sig som fick honom att svagt associera till ett djur i bur. I Bergers fall handlade det om uppdämd energi. Han visste att hon sprang ön runt när hon hade tillfälle till det, tvingade sig själv i väg i alla sorters väder. Han hade personligen sett henne flera gånger, trots att det bara var en månad sedan hon flyttade norrut. Nu satt hon längst ute på stolen och följde i ögonvrån hans rörelser utan att se rakt på honom, med det ena benet böjt under stolen som om hon var på språng. En hand om kaffemuggen, den andra på knäet.

Klara, färdiga, gå! tänkte Eira och krängde av sig jackan. Han hämtade kaffe och satte sig tungt på stolen mitt emot henne. Lutade sig bakåt och väntade på att hon skulle säga något.

Hon lyfte plötsligt blicken från blocket framför sig. »Nå?» »Vad fick du ut av samtalet med de två som hittade henne?» Han kikade på blocket. »Lise Beck och Anniken Ås?» »Så gott som ingenting.» Berger berättade att flickorna hade varit alltför chockade för att tänka klart eller säga två 22

N&K-Glasdockorna

08-04-16

13.40

Sida 23

sammanhängande meningar. »Båda behöver återhämta sig först. Men de upprepar att de såg henne senast i onsdags kväll och att hon lämnade utestället ensam. Allt verkade normalt. Därefter åkte hon hem till Trondheim. Ingen kollade om det stämde, för hon reste visst hem rätt som det var.» »Något mer?»

Berger bläddrade igenom sina anteckningar och skakade på huvudet. Hon kastade en snabb blick på honom: »Kan man insjukna och dö hastigt i så ung ålder?»

Eira ryckte på axlarna. »Var det något fel på henne?»

Berger tvekade. »Tja … En av dem ansåg att Beate Moberg inte var riktigt i form när hon lämnade Driv. De tror inte att hon använde några mediciner, det föreligger inte heller några misstankar om missbruksproblem.» Berger tittade kisande upp från papperen. Hon tystnade och Eira märkte hur hennes ögon dröjde vid hans ansikte utan att möta hans blick, svepte snabbt över ylletröjan och jeansen och stannade vid de ordentligt snörade fjällskorna, som om hon inte fick det hon såg att stämma med almanackan. Hon slog ner blicken och tog upp tråden igen. »De har inte känt varandra särskilt länge. Alla tre är studenter. De studerar olika saker, medicin och psykologi.» Hon flyttade stolen lite närmare bordet, därefter bakåt igen. »Det hade varit en ganska tråkig onsdagskväll, då inget särskilt hände. Inga nya bekantskaper. Flickorna hade varit på krogrond. Sista anhalten var studentkårens hus, Driv, eller vad det nu heter.» Hon tystnade och såg ut genom fönstret. Det röda håret var uppsatt i hästsvans. Blek, nästan vit hy ramade in de blå ögonen, som var helt utan smink. De yngre poliserna hade pratat mycket om Berger sedan hon började jobba på stationen, och han kunde förstå det. Men just nu hade hon ett trött drag över munnen, och han undrade om det bara var ljuset som åstadkom skuggor under ögonen på henne.

23

N&K-Glasdockorna

08-04-16

13.40

Sida 24

»Hur gör vi med detta, Eira?» Ögonen som såg på honom var koboltblå, och ingenting av det trötta drag han tyckte sig kunna spåra i hennes ansikte syntes i den intensiva blicken.

Han knäppte händerna om nacken. »Vad anser du då?» »Spelar det någon roll vad jag anser?» sa hon vasst och rodnade plötsligt. »Det finns väl rutiner. Jag räknar med att kriminalpolisen måste kopplas in.»

Han funderade ett ögonblick på om han hade varit för personlig. Insåg att han på ett eller annat sätt hade gjort henne osäker. »Rikskriminalen ska inte in för tillfället», sa han bara. »Inte för annat än laboratorieanalyserna. Vi gör alla de tekniska undersökningarna själva. Men hur tänker du rapportera det?» »Jag är ny, inte grön.» Berger hade fäst blicken på taklampan över honom och han misstänkte henne för att önska att den skulle falla ner i huvudet på honom. »Hon har naturligtvis rapporterats som ett misstänkt dödsfall», sa hon bara. »Vanlig rutin. Full rulle.»

Eira nickade. Kaffet hade tinat upp honom, ylletröjan krängdes av och hamnade som en boll ovanpå overheadapparaten. »Obduktionen görs i eftermiddag, så snart alla yttre undersökningar har gjorts. Vi åker dit strax före halv ett. Vi måste få klarhet i om det är ett naturligt dödsfall.

Teorin om självmord är inte aktuell förrän allt annat är uteslutet.»

Till att börja med hade läkaren inte funnit några tecken på något kriminellt, och det liknade en rutinsak. Man hittade en ung människa som hade tagit sitt eget liv. Ordet rutinsak lät inte bra. Men högst sannolikt hade hon legat deprimerad på sitt rum några dagar. Kanske planerat att ta livet av sig. Inte orkat med förhållandet med väninnorna.

Varför skulle man annars hitta Beate Moberg död på en bänk?

Dörren öppnades och polis Jon Benjaminsen kom gäs24

N&K-Glasdockorna

08-04-16

13.40

Sida 25

pande in. En höggravid fru och en trotsig treåring i huset tärde på både hans nattsömn och hans redan magra kropp. Han drog den ena handen över det snaggade håret, lika tätt och styvt som en persisk matta. »Beate Mobergs familj är underrättad och förhörd så långt det låter sig göras i en sådan här situation», sa han och gick rakt på sak. »Det var inte tal om någon Trondheimsresa för Beate Mobergs del. Föräldrarna har inte varit i kontakt med henne på en vecka. Senast de pratade med henne nämnde hon inget om att hon skulle komma hem den här helgen.»

Eira smälte upplysningen några sekunder. »Kan hon ha rest och hälsat på några andra?» »Vi kollar med flygbolagen. Och snabbåten.» »Det mest sannolika är nog att hon har varit här i stan hela tiden.»

Det blev tyst vid bordet innan Benjaminsen till sist tog till orda och rapporterade att hennes rum höll på att gås igenom av polisens tekniker. Universitetet hade varskotts och skulle vidta åtgärder för krisstöd.

Klockan var redan över tio, uppgifterna hade fördelats och var och en gick till sitt. Utanför var det en lugn söndagsförmiddag, en och annan bil passerade och sporadiska morgontidiga personer var ute och promenerade. Djup tystnad mitt i en stad var något helt annat än tystnad i naturen. Tystnaden var enerverande onaturlig, som om en katastrof eller invasion hade inträffat. Inte skulle det bli någon sömn om han gick och lade sig heller. Döda unga kvinnor verkade långt ifrån lugnande på honom. Han drog handen över ansiktet och vände sig till Berger: »Ska jag köra dig hem?»

Hon skakade på huvudet. »Bilen står här utanför. Jag bor dessutom i Tromsdalen. Över bron och förbi linbanan, det är precis så långt att jag hinner vända utanför min hyreslägenhet innan jag måste tillbaka hit.»

Det ryckte svagt i hans ena mungipa. »Du anpassar dig 25

N&K-Glasdockorna

08-04-16

13.40

Sida 26

visst fort.» Eiras grå ögon granskade henne skrattlystet, tunna linjer från ögonen strålade ut i ett fint nät. »Du behärskar minsann konsten att överdriva som vilken nordlänning som helst.»

Himlen var molnfri då de stod på trappan utanför, och solen sken. »Det är så konstigt med det här ljuset», kommenterade Berger och kikade uppför backen, där den låga trähusbebyggelsen föreföll ännu mindre bredvid det stora polishuset. »Kan man någonsin vänja sig vid det? Dagsljus dygnet runt under sommarmånaderna och bara mörker mitt i vintern?»

Han stampade fjällstövlarna i marken, som för att få upp värmen. »En del av oss tänker inte ens på det», svarade han, »medan andra inte kan få det ur tankarna.» Han nickade ett kort adjö till henne och hade redan startat bilen innan hon hann bli överraskad över svaret.

26

N&K-Glasdockorna

08-04-16

13.40

Sida 27

8

Nordre Tollbugate låg hundra meter upp i backen från polisstationen, och Eiras hus var en pytteliten, nyrenoverad arbetarbostad mitt i en låg gammal trähusbebyggelse.

Troligtvis var det bara en tidsfråga innan fastighetsspekulanterna kom och rev området för att kunna pressa in ännu ett höghus i centrum. Staden saknade snart arkitektonisk själ. Nytt och gammalt staplades på vartannat och framstod som något planlöst, nästan kaotiskt. Makten gick hand i hand med oförståndet, tänkte han och parkerade på den smala uppfarten. Men det var inte hans stad, så varför skulle han egentligen bry sig? Han var lika mycket inflyttare som någon annan och skulle väl bara hålla sig lugn och finna sig i att det gick som det gick. Trots det infann sig irritationen dagligen när han tittade ut genom köksfönstret och såg hur det k-märkta gamla trähuset i gathörnet höll på att göras om till ett lägenhetskomplex.

Niillas, hans son, påstod att han började bli gammal. En medelålders man som spjärnade emot framåtskridandet.

Niillas hade kanske rätt, tänkte han då han öppnade dörren. Förtjänade verkligen allt gammalt att bevaras?

Det förflutna till exempel? Några minnen dök upp som nattliga spöken och jagade sömn och sinnesfrid på flykten. Han hade ett förflutet som han inte enbart var stolt över. Det fanns en tid då allting skulle prövas och bara lagen satte gränser, inte moralen.

Hans son var en produkt av den tiden. Ett häftigt och 27

N&K-Glasdockorna

08-04-16

13.40

Sida 28

vilt möte. Därefter en chockartad upplevelse av att önska få barnet som modern inte ville ha. Det hade förändrat honom och ingenting hade varit sig likt sedan dess. Att vara ensamstående pappa var för honom en övning i balansgång och finkänslighet. Han rörde sig på okänd mark varenda dag och oroade sig hela tiden.

Han rycktes ut ur dessa tankar när telefonen ringde. En ovanligt behaglig kvinnoröst med östlandsdialekt presenterade sig som psykiater Mona Lie från studenthälsovården. Hon begärde att få vara närvarande nästa gång, om de två studentflickorna skulle förhöras på nytt. »Varför det?» »Därför att flickorna själva har bett om det. Och därför att det är bra att ha någon som stöder en om det skulle bli svårt.» »Det går väl bra …» Han tryckte luren mot örat medan han väntade på att rösten skulle fortsätta tala, men det förblev tyst. Han trodde hon hade lagt på då hon sa: »Jag har tystnadsplikt. Bara så att det är klart.» Den här gången hörde han klicket när hon lade på.

Han tog fram stekpannan och knäckte ett ägg i den.

Skar tjocka brödskivor och lade dem på ett fat. Kände lukten av kaffet som puttrade genom bryggaren och fick nästan gåshud. En stimulans som han verkligen var beroende av.

Han satte sig och vickade köksstolen bakåt, slöt ögonen och vilade huvudet mot väggen, tänkte på den unga flickan som hade legat där på marken som om hon hade somnat. Alltför blek, hyn och läpparna blåmarmorerade.

Inga tecken på att våld hade förekommit, men trots allt var det oroväckande troligt.

I minnet dök också Marie Bengtsson-fallet upp, det fick han aldrig helt ur tankarna. Den 23 år gamla flickan hade försvunnit spårlöst från Tromsø i maj året innan, och fallet var ännu olöst. Han kunde detaljerna utantill, kom 28

N&K-Glasdockorna

08-04-16

13.40

Sida 29

ihåg dem alltför väl. Vädret hade spelat folk ett spratt den dagen. Det hade varit som om Gud skakade ett tjockt, koksgrått täcke över huvudena på Tromsøs invånare. Stora vita flingor hade dråsat ner, trots att vårsolen hade speglat sig i asfalten bara några timmar tidigare.

Två personer hade trätt fram med otydliga vittnesbörd.

Den ena hade sett Marie Bengtsson gå om hörnet vid Wi-To-kiosken och stappla in på Storgata. Vittnet lade ut texten om snöyran, blåsten hade träffat Marie som en handflata mitt i ansiktet, och hon hade krupit ihop mot vinden och svept om sig den svarta kappan bättre. Marie hade ett par korta stövlar på fötterna, med extremt höga klackar, vittnet hade tänkt att de smala benen som stack upp ur dem skulle brytas som tändstickor om hon föll på nysnön.

Det andra vittnet, en kvinna som kom ut från Guldsmed Wintervold, kom ihåg Marie därför att flickan halkade och dunsade in i skyltfönstret. Hon hade också lagt märke till de vansinniga stilettklackarna och kunde beskriva stövlarna i detalj. Hon sa inte så mycket mer, bortsett från att Marie hade haft en tjock kalott av snö på huvudet. Och att hon själv hade tänkt att våren var en förbannelse.

Inget av de två vittnena visste med säkerhet om Marie Bengtsson hade varit ensam eller inte.

Det mystiska försvinnandet hade lett till en efterlysning med foto i rikstäckande medier. En leende och obekymrad kvinna som såg rakt in i kameran. Många artiklar med spekulationer kring vad som kunde ha hänt följde under den närmaste tiden efter försvinnandet, samt intervjuer med de anhöriga som var i upplösningstillstånd av oro. Polisarbetet stod och stampade och kvinnan hade aldrig dykt upp igen.

Exakt ett år hade gått. Vinter och vår slogs igen om herraväldet norr om polcirkeln. Ännu en ung kvinna var försvunnen, denna gång för att dyka upp död.

29

N&K-Glasdockorna

08-04-16

13.40

Sida 30

Eira sköt bort tankarna. Han tittade ner på tallriken, där fettet hade stelnat och äggulan låg som ett gult, rynkigt öga, och kände att matlusten var borta. Klockan var elva.

Efter obduktionen skulle han vara närmare svaret på vad som hade hänt med den unga kvinnan.

Med långsamma steg gick han till arbetsbordet i vardagsrummet och satte sig. Han letade fram påsen med fjädrar och valde en orange tuppnacke. Fjädrarna lyste starkare än midnattssolen i juni. Han satte en pytteliten krok i knytkaveln och började på det som skulle lura fisken att nappa på något som den trodde var en fantastisk insekt.

Hartset som fäste den grå ullen vid tråden luktade intensivt av en sommar som förhoppningsvis inte var alltför långt borta. Med stadiga händer och skarp blick surrade han tråden om krokens övre del, medan tankarna fortsatte att kretsa kring den unga kvinnan vid Prestvannet.

Det återstod en timme tills Beate Moberg skulle obduceras, och Eira hade knutit en vacker imitation av en vårfluga.

Han höll beundrande upp den mot ljuset då han plötsligt kom på något.

Han slog numret till kvinnan som hade ringt för en stund sedan. Mona Lie stod det nerklottrat på blocket framför honom. »Varför ville de två studenterna som hittade Beate Moberg vid Prestvannet att just du skulle vara närvarande när de blev förhörda?»

Han insåg att hon blev överrumplad, eftersom det dröjde innan hon svarade. »Vi är förtrogna, på ett sätt», sa hon bara. »Jaså?» »Jag undervisar dem, Eira. Vi talas ofta vid efter föreläsningarna. Jag har gruppundervisning med dem också.

Antagligen dök mitt namn upp som en sorts anhörig som de kunde stödja sig mot.»

30

N&K-Glasdockorna

08-04-16

13.40

Sida 31

Han förstod det. Mona Lie var nästan suggestivt behaglig att tala med och han producerade bilder i fantasin om vilket utseende som kunde passa till rösten. »Jag förstår.» Han tvekade. »Vill du ta kontakt med mig om du får reda på något som kan vara viktigt för utredningen?» »Något som kan vara viktigt för utredningen?» Hon lät nästan motvillig. »Tänk på det bara», sa han uppmuntrande. »Vad som helst som du kan komma på, och tveka inte att ringa till mig.»

Hon skrattade och överraskade med att ställa frågor till honom, ovanliga frågor. Med förvåning hörde han sig själv tala nästan personligt med en kvinna som han aldrig hade träffat. Det verkade som om det bara gick ett par minuter. Men då han såg på klockan, hade det gått en kvart.

Han stirrade på mobiltelefonen som vilade i hans hand flera minuter efter att samtalet var avslutat. Han hade gärna velat se den rösten.

31

Glasdockorna omslag.qxd

08-04-03

10.42

Sida 1

JORUN THØRRING

länge på den och fick den darrande känsla han brukade få när han insåg att något var avsett speciellt för honom.

När den unga och vackra studenten Beate Moberg en kall vårdag hittas död på en bänk i Tromsø, är det bara början på en rad underliga

Glasdockorna

Bilden framför honom var som en helig uppenbarelse. Han tittade

”Jorun Thørring har verkligen gjort det! […]

Med Glasdockorna … har hon komponerat en briljant kriminalroman som placerar henne bland våra allra bästa deckarförfattare …

Glasdockorna kan bli årets deckare!”

AVISA NORDLAND

dödsfall i staden. Strax efter anmäls en väninna till Beate saknad, och några dagar senare drar polisen upp hennes kropp ur Prestvannet. Har Foto: Studio Vest

”Akademisk galenskap, lättklädda studenter, driv och spänning …

Thørrings andra bok är ännu bättre än den kritikerrosade debuten.”

kvinnorna begått självmord?

Kriminalinspektör Aslak Eira minns ett ouppklarat fall ett år tidigare, då en ung kvinna försvann och aldrig hittades, och börjar ana ett

JORUN THØRRING, född 1955 i Tromsø, är specialist i gynekologi med egen praktik i Trondheim. Hennes debut, kriminalromanen Skyggemannen, blev en kritikersuccé i Norge 2005. Med Glasdockorna fortsatte hon att glädja kritikerna, som utsåg henne till ”en ny stor spänningsförfattare”.

samband. Men morden skiljer sig för mycket åt för att visa på något tydligt mönster, och Eira och hans kollegor har svårt att komma vidare i utredningen. Under tiden är de bevakade. Inte bara av press och media, utan av någon som följer varje steg de tar.

JORUN THØRRING KRIMINALROMAN

När så ytterligare en väninna till Beate försvinner, blir det en kapplöpning med tiden för att förhindra ännu ett mord …

Omslagsbild: Getty Images Omslag: Anders Timrén

AFTENPOSTEN

Glasdockorna