9789113034300

Besöksadress: Tryckerigatan 4 Box 2052 103 12 Stockholm www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823 © 2011 Patrik Sjöberg, Markus Lutteman och Norstedts, Stockholm Text av Markus Lutteman enligt avtal med Grand Agency Formgivning: Miroslav Sokcic Omslag: Miroslav Sokcic, Foto: Eric Josjö Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2011 ISBN 978-91-1-303430-0

Patrik

SJรถberg YZe

Markus LuTtemaN

acd B u inte t dF A DEB sรฅg ABA

med

Jag ber bara om att fĂĽ leva mitt eget e. liv. Jag vill e aldrig vara ett fĂśredĂśm Diego Maradona

1 A

Lördagen den 12 juni 1999 Det var en kraftansträngning bara att ta sig upp i sittande ställning och få benen över sängkanten. Skallen sprängde, munnen var snustorr. Det hade blivit en sen natt. Riktigt sen. Solen hade redan varit uppe när jag äntligen stupade i säng. Nu hade klockan passerat lunchtid och jag var ohyggligt bakfull.

Jag visste ungefär hur den här dagen skulle komma att se ut. Först en kort men ansträngande promenad från sängen till kylskåpet för att hämta juice, sedan ännu en tung sträcka att avverka fram till soffan. Så skulle jag lägga mig där, slå på tv:n och inte resa mig förrän framåt kvällen.

Huvudet protesterade med vilda dunkanden när jag sträckte mig ner för att koppla in telefonen igen. Efter en festnatt drog jag rutinmässigt ur jacket och vidarekopplade numret till mobilsvararen. Annars var det alltid någon jävel som skulle ringa och väcka mig alldeles för tidigt.

Jag slog på mobiltelefonen. Efter några sekunder började den pipa som besatt. Jag slog kortnumret till mobilsvar. ”Du har … tjugotvå nya meddelanden.”

Siffran fick mig att haja till.

Det första meddelandet började spelas upp och en hysterisk röst hördes i luren. Det var den unge höjdhopparen Yannick Tregaro. Han grät och hulkade så mycket att det tog ett tag innan jag förstod vad han sa. ”Viljo är död. Viljo är död.”

7

I samma stund började hemtelefonen ringa. Jag hade fortfarande inte tagit in Yannicks ord, men jag lyfte luren samtidigt som Yannicks röst hördes i ett nytt meddelande på mobilen. ”Hallå”, sa jag. ”Sitter du ner?”

Det var morsan. En otäck känsla spred sig i magen. ”Ja, jag sitter ner.” ”Viljo har gått bort.”

Jag blev helt tyst. Lät ansiktet vila i ena handen. Kände hur bakfyllan stärkte sitt grepp om mig. Jag blundade och såg Viljo framför mig på balkongen.

Jaha, då var han tydligen sjuk på riktigt i går.

Det var en konstig tanke. Ett rent konstaterande. Inga starka känslor dök upp i mitt inre. Ingenting. Jag kände mig helt tom. Det förvånade mig.

Jag kanske befinner mig i chocktillstånd.

Morsan fortsatte att prata på. ”Jag har ringt säkert hundra gånger. Varför svarade du inte?” ”Jag ringer tillbaka om en stund”, sa jag och lade på.

Jag lade mig ner på sängen igen och tittade upp i taket. Jag hade träffat Viljo kvällen innan. Fortfarande gick en del av min post till hans adress, så jag åkte dit och hämtade den ibland.

De senaste två åren, efter att jag hade slängt ut honom från mitt hus i Spanien, hade vi bara haft sporadisk kontakt. Det kändes numera alltid spänt mellan oss när vi sågs. Ofta gick jag inte ens in i hans lägenhet när jag hämtade posten, utan han sträckte ner breven till mig från sin balkong på första våningen. Det gjorde han även den här gången. Han såg sjuk ut. Riktigt eländig. Ansiktet var likblekt. ”Hur är det med dig?” frågade jag. ”Nej, det är dåligt”, sa han på sin oefterhärmliga, hemmagjorda dialekt. ”Ont i magen har jag. Ont i kroppen.”

Jag tänkte inte så mycket på det. Viljo var hypokondriker. Han hade 8

haft alla sjukdomar som gick att ha. Även obotliga sjukdomar, vilka märkligt nog alltid gav vika efter ett tag. Alla som kände Viljo hade fått höra hans unika sjukdomshistorier många gånger, och jag var inte ensam om att slå dövörat till när han beklagade sig. Men den här gången såg han tärd ut på allvar. Han hade magrat. Jag gissade att han fortfarande drack väldigt mycket. ”Jag ska på undersökning nästa vecka”, sa han. ”Jag tror det är ett nytt ljumskbråck. Jag har så satans ont.” ”Men sätt dig i bilen och åk upp till akuten då”, sa jag. ”Nej, det går inte. Yannick har bilen”, sa han.

Viljo var pratsugen. Han försökte hålla mig kvar genom att berätta något mer om Yannick Tregaro. Men jag hade ingen lust. ”Du, jag har inte tid att stå här längre. Jag måste iväg”, sa jag.

Det var det sista jag någonsin sa till honom. Jag satte mig i bilen och åkte hem. Sedan gick jag på fest.

Viljo hade dött bara någon eller några timmar efter mitt besök. Yannick Tregaro hade ringt honom flera gånger under kvällen men inte fått något svar. På lördagsmorgonen hade Yannick åkt till lägenheten och hittat Viljo liggande i hallen, halvvägs in på toaletten. Armarna låg raka efter sidorna, vilket tydde på att han hade dött omedelbart. Han hade inte ens försökt ta emot sig när han föll.

Det blev en tung lördagseftermiddag. Massor med saker som skulle ordnas. Massor med telefonsamtal. Vissa som ringde uttryckte starka sympatier för mig: ”Hur mår du, Patrik? Jag förstår att det måste kännas svårt!”

Min flickvän Therese trodde att min tysthet och ovilja att prata berodde på att jag var ledsen. Men jag kände ingenting.

Det är givetvis aldrig roligt när någon dör. Men sorg? Nej, jag kände ingen sorg. Jag försökte göra mitt bästa för inte visa det och hoppades bara att den här dagen snart skulle vara över.

Först framåt niotiden på kvällen lade jag mig tillrätta i den soffa jag hade längtat till ända sedan jag steg upp. Men jag fick ingen ro. Jag försökte kolla lite på tv men kunde inte koncentrera mig. Det var något 9

som drog i mig. Jag hade känt det i flera timmar – något som pockade på min uppmärksamhet. Jag tittade på klockan. Det var rätt tid. Jag reste mig och gick ut i hallen. ”Vart ska du?” frågade Therese när hon såg att jag började ta på mig skorna. ”Jag åker till Slottsskogsvallen en sväng”, sa jag. ”Jag följer med”, sa hon. ”Jag åker helst själv”, sa jag.

Men hon insisterade, ville inte lämna mig i den här svåra stunden.

Problemet var bara att det inte var någon svår stund. I alla fall inte på det sätt som hon menade. Men hur skulle jag kunna förklara det för henne? Hon visste ju ingenting. Ingen visste någonting. ”Okej då”, svarade jag, och så åkte vi.

Tio minuter senare parkerade jag bilen utanför Slottsskogsvallens gamla stenmur. Jag hade känt flera gånger under eftermiddagen att jag var tvungen att åka dit, men jag ville samtidigt inte riskera att möta någon. Nu var klockan över tio på kvällen och vallen låg öde.

Jag hade inte varit där på flera år. Men när jag hoppade över det spetsiga järnstaketet i höjdhoppskurvan tänkte jag inte ens på hur jag gjorde.

Det satt i ryggmärgen efter alla de hundratals gånger jag hade hoppat över det där staketet i min ungdom. Vi hoppade nästan alltid över just där om vi hade varit ute i skogen eller haft backträning i grässlänten utanför anläggningen. Annars hade vi varit tvungna att gå runt halva arenan för att komma till ingången, och det var givetvis alldeles för jobbigt.

För Therese var det betydligt besvärligare att klättra över. Jag hjälpte henne. Det störde mig att hon var med, men jag kunde inte säga något.

Vallen låg alldeles tyst i den vackra juniskymningen. Minnena kom över mig. Hela min ungdom rymdes innanför de här staketen. Vi korsade löparbanan och satte oss en stund på höjdhoppsmattan. Sedan gick vi runt lite på banorna. Men det fungerade inte att Therese var med och till slut sa jag till henne: ”Snälla, kan du inte vänta vid bilen? Jag måste få vara lite för mig själv.”

10

Motvilligt gav hon med sig. Hon ville ju finnas där för att ge mig tröst.

Men jag behövde ingen tröst. Jag var inte ledsen. Jag var … arg. Jag ville göra upp. Viljo hade kommit för lindrigt undan, det var så det kändes.

Det var så mycket som förblivit osagt.

Jag började prata med honom i mitt inre. I nästan tjugo minuter gick jag runt och lät Viljo få höra allt jag hade velat säga till honom. Jag trodde inte att jag var typen som skulle göra något sådant, prata med de döda.

Jag är ateist och tror varken på Gud eller spöken. Men på något vis kändes det nödvändigt att gå runt där och säga det som aldrig blev sagt.

När jag var färdig satte jag mig på höjdhoppsmattan igen. En lång stund satt jag där och bara tänkte.

Jag väntade på att sorgen och saknaden skulle välla fram. Men det kom inget. Jag kände mig fortfarande helt tom. I fickan hade jag ett paket Barclay, samma märke som Viljo rökte. Jag tog upp det och sköt in det under höjdhoppsmattan. En sista gest av tillgivenhet.

Något mer kunde jag inte göra för honom. Det var han inte värd.

Jag stirrade ut över löparbanorna. Allt var stilla.

Viljo Nousiainen. Fy van vad mycket skit du har ställt till med. Mot mig. Och mot andra.

Nu var han död. På ett sätt var det skönt. Nästan som en befrielse.

Nu skulle aldrig någon få veta.

11

2 E

Flatåsskolan, Västra Frölunda, mars 1981 ”Du går runt här på skolan och pratar om att du ska bli höjdhoppare, men jag ska förklara rent ut vad du kommer att bli. Du kommer att bli ett socialfall, för det går inte att klara sig som idrottsman. Du har försummat dina studier, du kommer inte ens att få betyg. Du kommer aldrig att lyckas med det du tror.”

Rektor Gabrielsson var uppeldad. Han ogillade mig skarpt, det visste jag sedan tidigare, men den här gången var han argare än jag någonsin hade sett honom.

Han hade i och för sig goda skäl att vara förbannad på mig den här gången. Hela uppehållsrummet var förstört. Det hade börjat med något så banalt som ett hopknycklat papper som kastades i någons huvud. Sedan hade det eskalerat i hög fart, och till sist var det bord och stolar som kastades omkring i rummet. Fönsterrutor krossades och till sist tände någon eld i en papperskorg så att brandlarmet gick.

Pådraget blev enormt och det slutade med att alla högstadieklasser kallades till samling i gymnastiksalen. Där fick vi elever sätta oss på golvet och ta emot en rejäl utskällning från rektorn och flera lärare. ”Vi vet vilka ligisterna är som satte igång det hela”, sa rektorn med myndig stämma. ”Det är lika bra att ni ger er tillkänna nu, för det här accepteras inte. Ni som har kurage nog att erkänna vad ni gjort – gå och sätt er vid handbollsmålet.”

Han pekade med handen mot ett av målen. Det blev knäpptyst i 12

gymnastiksalen. Jag tittade på mina medbrottslingar, men ingen verkade göra en ansats att resa sig. Så jag reste mig upp själv och gick bort och satte mig mellan målstolparna. När jag tittade upp såg jag hur min gymnastiklärare stirrade på mig med förskräckta ögon. Det var nästan synd om honom. Han hade så höga tankar om mig. Aldrig kunde han väl ha föreställt sig att jag skulle vandalisera skolans lokaler.

Sedan hände inget på en lång stund. Jag satt där för mig själv i målet och ingen annan av ”ligisterna” reste sig. Till sist tittade jag på några av dem och sa: ”Men kom igen nu! Är det bara jag som har gjort allt detta, eller?”

Sakta ställde sig en av de andra killarna upp och lommade bort till mig. Sedan en till och ytterligare en. Till slut var vi nästan tjugo elever som trängdes vid handbollsmålet.

Vi hade alla skarpa repressalier att vänta. Redan dagen därpå blev vi inkallade en och en till rektorn.

Så det var därför jag nu stod i hans rum och tog emot en utskällning.

Jag var sexton år och gick sista terminen i nian. Rektorn skulle nog tycka att det var skönt att snart bli av med ”ligisterna”, som han kallade mig och mina polare.

Jag hade varit inne i rektorns rum flera gånger tidigare. Han försökte alltid skrämmas och störde sig nog på att jag inte blev rädd. ”Jag ringer hem till dina föräldrar”, kunde han säga. ”Gör det”, svarade jag då, eftersom jag visste att Viljo inte var hemma på dagarna. ”Nu gör jag det!” sa rektorn. ”Visst, gör det.”

Och så ringde han Viljos nummer. Och precis som jag trott var det ingen som svarade.

Den här gången inledde rektorn sin uppläxning av mig med att plocka fram en tjock blå bok ur hyllan. Han bläddrade lite i den och sa med myndig stämma: ”Det här är Sveriges Rikes Lag. Den innehåller de lagar som vi alla har att följa. Men vissa tycks ha lite svårare för det än andra.”

13

Han smällde ihop den tunga boken och tittade mig i ögonen. ”Patrik Sjöberg, både du och jag vet att du kommer att bli ett socialfall.”

Jag blev helt stum, och innan jag hann återfå fattningen hade han dödförklarat mina idrottsplaner och informerat mig om att jag skulle komma att misslyckas med allt jag kunde tänkas företa mig. ”Okej. Socialfall”, svarade jag när han var färdig. ”Ja, det är väl något det med. Det blir säkert kul.”

Det svaret var inte vad rektor Gabrielsson ville höra. ”Det kommer aldrig bli något av dig, förstår du det!” ”Jamen du, är det inte lite överdrivet att sitta här och läsa lagboken.

Varför har du ens en lagbok på rummet? Det verkar ju helt sjukt.”

Rektorn blev så arg att han inte visste vart han skulle ta vägen. Vi fortsatte att munhuggas ett tag till, men när han insåg att hans ord inte tog skruv avslutade han samtalet. ”Nu kan du gå härifrån, Patrik.”

14