Issuu on Google+

Vem skulle kunna tro att Sofia är ensam? Sofia har allt. Redan vid trettio är hon en framgångsrik författare som har tjänat sin första miljon, rest jorden runt och bor i en underbar etagelägenhet. Sofia är vacker och efterfrågad på kändisfester, alla hennes drömmar har gått i uppfyllelse, alla hennes mål är uppnådda.

Andreas Roman är född 1975 och bor i Göteborg. Vid sidan av sitt skrivande arbetar han som chefsdesigner för tevespel. Natur & Kultur har tidigare givit ut Vigilante (2006), När änglar dör (2007) och Mörkrädd (2008). Foto: Mattias Nilsson

Men bakom den lyckade fasaden finns den lilla ensamma flickan, som ser en skugga komma ut ur mörkret. Skuggan omfamnar henne och skänker henne bedövande tröst. Han är den enda som ser att Sofia är ensam. Han kommer när hon längtar. Han finns alltid där när alla andra sviker.

Några pressröster om Mörkrädd:

»Skräck av bästa sort. [ --- ] Mörkrädd är den bästa sortens skräckroman, den kryper under huden och finns kvar i tankarna långt efteråt.» Sydsvenskan

»Man kan bli mörkrädd för mindre!»

Det finns bara ett litet problem. Skuggan vill inte släppa taget. Vill ha Sofia för sig själv. Vill inte glida tillbaka in i det stumma mörkret. Inte utan Sofia. Sofia är inte längre ensam.

Gevle Dagblad

»Här kommer Ajvide Lindqvists kronprins»

Bara livrädd.

Värmlands Folkblad

ISBN 978-91-27-12037-2 9 789127 120372

Omslag: Oscar Brynolf


»så här gör du», säger flickan och plockar upp musslan. Vågorna slår mot stranden. Hon ligger på mage mot den varma bryggan. Hennes hår är fuktigt, men en mjuk vind från havet torkar henne långsamt och det rinner små pärlor av vatten från hennes axlar. »Den får inte lossna. Och den måste hålla när krabban kommer. Om musslan trillar av när du drar upp linan, kommer krabban undan.» Hon tittar upp. »Förstår du?» Små trasiga moln glider över himlen. Mot horisonten är de mer utdragna, som långa band. »Sådana där moln betyder dåligt väder. Det har pappa sagt. Inte dåligt väder just nu, men kanske imorgon.» Flickan är solbränd och hennes hud är mjuk. Hon sätter sig upp, tittar noga på sitt bete och tar fram en tunn krok. Hon trär den försiktigt genom musslan. Hennes hår är svart och långt och hennes ögon är gröna som stenar från Medelhavet. »Man måste koncentrera sig. Du måste göra det rätt. Om du rotar runt för mycket i musslan, så kan du inte använda den alls. Då får du dyka i efter en ny.» 9


Hon fortsätter lirka med mjuk precision, tills kroken tränger genom. Hon ler och håller upp bytet. »Så! Klar!» Flickan slänger i musslan. Den faller långsamt till botten och vilar snart på sanden. Hon lägger sig på mage vid bryggans kant, hennes hår faller framåt och skymmer hennes ansikte. »Nästa gång får du prova att trä på den själv. Det är inte så svårt som det ser ut.» Vågorna gungar musslan över botten, genom tången. Världen under ytan är i ständig rörelse, den höjs och sänks. Hon ligger tyst och väntar. Det kommer ingen krabba. Men det gör inget. Det är skönt att vila på bryggan och torka i solen. Efter en stund krokar hon fast pinnen mellan två plankor och lägger sig på rygg. Hon blundar och knäpper händerna bakom huvudet. »Jag kan ligga här hela dagen. Du kan väl säga till om det börjar rycka i betet.» Hon somnar till ljudet av vatten mot berg, till en svag bris som glider mellan klipporna. Långt borta hörs en motorbåt, en liten eka som puttrar fram över havet. Nu går flickan längs med en smal stig som slingrar sig förbi höga träd. Solen sipprar genom de tjocka kronorna men det är ändå svalt och mörkt här. Hon nynnar på en sång utan någon egentlig melodi och håller en ljusblå väska i ena handen, mönstrad med tecknade bilder på sjöstjärnor och krabbor. I andra handen har hon två grässtrån som hon smyckat till hälften med blåbär. När hon kommer till det ställe där stocken korsar bäcken, ba10


lanserar hon försiktigt med armarna utsträckta och tar sedan ett skutt över till andra kanten, till en glänta där det växer hallonsnår. Hon springer de sista stegen fram till buskarna, men när hon sträcker sig efter bären ser hon att ett av dem har en stor mask i sig. Hon studerar den noga medan den så målmedvetet, så fokuserat, kryper runt inne i bärgrottan. Det är en annan slags tystnad här, ett sövande lugn från träden och löven. Men på samma sätt som det är med havet så är ingenting stilla, allting följer en långsam rytm. Strimmor av ljus över stenen, rörelser i buskarna, gestalter som smyger utanför stigarna. Medan vågorna kluckar och skrockar, tisslar och tasslar skogen om hemligheter. Flickan tittar noga på hallonet och masken. Sedan lägger hon det på marken under busken och återgår till att plocka bär. Snart är stråna fyllda till toppen. »Om man knyter ihop ändarna så blir det som armband. Då kan man ha dem på sig när man vill vara riktigt fin.» Hon kröker dem försiktigt och gör en tunn knut. Några av bären blir mosiga och hon får kladd på fingrarna. »Vi ska göra två fina armband till mamma och pappa. Om de är snälla och gör den där grejen som jag vill att de ska göra, så får de armbanden.» Hon rullar ihop dem och placerar dem försiktigt i ena handflatan. »Jag gillar när mamma och pappa är hemma. Vi äter inte middag ofta ihop, och idag blir det jordgubbar och grädde till efterrätt. Det är min favorit.» Hon tittar upp. »Du gillar inte det så mycket, va?» Sedan reser hon sig och fortsätter gå längs med stigen. 11


Skogen öppnar sig, träden viker undan för en bred gräsmatta med ett stort vitt hus. Flickan betraktar det ibland som sitt slott. Mamma och pappa kallar det för herrgård, vilket är ett konstigt ord eftersom det bor damer där också. Hon böjer på nacken och ser på sina fötter, på de inte längre så vita sandalerna. Tårna och naglarna är smutsiga av jord. Hon rynkar på näsan. »Du får nog gå nu. Mamma och pappa har inte gjort mat till dig. Och så gillar inte mamma att jag leker med dig heller. Det är nog bäst att du går nu.» Flickan står kvar en stund och tittar in i skogen. Hon ler och vinkar. Snart småspringer hon därifrån, över gräset mot huset. Bakom henne rör sig en silhuett vid skogsbrynet, kanske är det bara en livlig skugga från trädens kronor. Den sträcker sig utåt men drar sig undan igen, den når inte längre.

12


flickan saktar ner när hon når trappan som leder till husets portar. Helene är vid verandan och dukar bordet för middag. Hon har svart dräkt med vita mönster och flickan tycker att Helene alltid ser likadan ut, att hon aldrig kan vara klädd på något annat vis och aldrig göra något annat än det hon gör. Helene har ställt fram en stor tallrik, ett par av de finaste besticken, ett stort glas och en jättekaraff full av lingonsaft, en skål med fem rykande varma potatisar och fem skivor skuren stek med syltlök. Flickan känner ett sår i magen, en tomhet som öppnar sig. Hon gillar inte den känslan och blir genast arg. Den får inte bestämma. »Hej Helene!» ropar hon och hoppar uppför trapporna. Hon håller armbanden försiktigt i handen så att de inte ska bli smetiga och trasiga. Helene vänder sig om. Hon ler trött och gör en paus i sitt arbete. »Lilla flickan. Är du hemma nu? Precis till maten.» »Javisst! Vi ska ju äta tillsammans idag! Jag och mamma och pappa. Vi ska äta stek, och det blir syltlök för det lovade pappa. Och efteråt så blir det jordgubbar med grädde, mamma och jag ska vispa tillsammans.» Hon 13


lutar sig framåt och putar med läpparna. »Och så ska jag få slicka sleven sedan.» Helene torkar händerna på handduken. »Fina du», säger hon. »Mamma och pappa är inte hemma. De åkte för några timmar sedan. De kommer inte hem förrän sent ikväll.» »Jaha?» »Gumman. Pappa lovade att de skulle försöka hinna hem innan du gick och la dig. Han skulle läsa en saga för dig om han hann.» »Om han hann?» »Ja. Ursäkta, jag kommer snart. Jag ska bara hämta såsen.» Helene försvinner in i huset. Flickan väntar tills hon är säker på att hon är ensam. Hon snurrar runt, slänger armbanden på verandan och stampar på dem. Det skvätter omkring henne, sandalerna blir fläckiga av saften. Hon är tyst, anstränger sig för att inte låta någonting. Det bränner i ögonen. Hon hatar den här känslan och kväver den med ilska. När det bara är mos kvar av armbanden, slutar hon. Hon sätter sig vid bordet och drar skålarna och faten intill sig. Det är stort nog för tio, större delen av den vita duken är orörd, fri från tallrikar och glas. Flickan sitter i hörnet, med utsikt över gräsmattan och fruktträden. Med en långsam rörelse lägger hon upp potatis och kött på tallriken. Hon tar tre syltlökar. Sedan häller hon upp saft. Och så börjar hon äta.

14


mörka moln drar in från havet och de kommer med en kall vind. Helene dukar av medan flickan tittar upp mot himlen. »Det kommer nog regna snart. Jag tycker vi går in.» »Det låter klokt, kära du. Vi kan äta jordgubbar och vispgrädde i köket.» Flickan går i cirklar runt Helene inne i huset, genom ett stort läsrum, förbi en öppen spis där elden nu har tänts och knastrar. Flickan nynnar svagt för sig själv, men sedan flämtar hon till. Där inne i elden ser hon älvor dansa. De rusar runt kring veden, upp och ner längs murbruket och omkring varandra, hand i hand genom lågorna. Flickan gnuggar sig i ögonen. När hon tittar igen, är älvorna borta. Hon springer efter Helene. Helene häller grädde i en bunke och ger det till flickan. Hon får vispa själv, medan Helene tar hand om annat runt omkring. Hon går in och ut ur köket och frågar hur det går. »Det går bra», säger flickan. »Jag är duktig på att vispa 15


grädde. Kan du inte stanna och hjälpa mig?» »Jag vill gärna, men jag har så mycket att göra.» »Var är mamma och pappa ikväll?» »På ett viktigt kalas.» »Jaha.» »Gumman. Det är för att du ska kunna få allt det här. De vill att du ska vara trygg. Men de säger att du börjar bli en stor flicka nu och att du förstår sådant.» Flickan slutar vispa. Hon tittar på Helene. »Okej.» Helene försvinner ut ur köket. Flickan fortsätter vispa. Men till slut kan hon inte längre, det sticker för mycket i ögonen. Regnet har kommit, det smattrar mot rutan och åskan hörs svagt, långt borta. Himlen är grå och hon har redan glömt hur den såg ut i morse, nere vid bryggan nära vågorna. Har det verkligen varit vackert väder idag? Hon har svårt att tro det nu. Grädden är inte klar men hon kliver ner från sin pall vid köksbänken och sätter sig på golvet. Det värker i magen och nu kommer den där känslan igen som hon hatar. Pappa hade bara kunnat plocka upp henne, mamma hade kunnat läsa något för henne. Hon sitter med öppen mun och är stum. Helene gör massa oväsen längre in i huset. Hon kommer inte komma hit på en stund. Flickan kan klara det här själv. »Snälla», viskar hon. »Snälla … var är du?» Hon stryker armen över ögonen. »Kan du inte komma? Bara en liten stund?» Flickan lutar pannan mot knäna och blundar hårt. När hon tittar upp, står det någon i kökets mörkaste hörn. 16


Ljuset faller in genom fönstren och skymmer många detaljer. Det ser mest ut som en skugga som har stannat för att betrakta henne lugnt, en avbild som är lika lång som flickan och tycks vara lika smal. Silhuetten som tecknas mot väggen kunde vara flickans, det enda som skiljer dem åt är skuggans korta och rufsiga hår. Flickan ler. »Hej.» Hon torkar undan tårarna från kinderna. »Förlåt om jag var dum förut. Men jag trodde mamma och pappa skulle vara hemma. De sa att de skulle vara hemma. Vi skulle äta stek och potatis. Och jordgubbar efteråt. Mamma och jag skulle vispa grädden ihop.» Hon sväljer. »Men de är på någon dum fest. Som vanligt.» Flickan suckar. Hon vet vad mamma har sagt till henne. Man ska inte ljuga. Inte för andra, inte för sig själv. Men mamma är inte här nu. Flickan är ensam. Och när hon är ensam, då är det hon som bestämmer. »Vill du hjälpa mig att vispa grädde?» Hon reser sig upp, sträcker sig efter skålen och ställer den på golvet. »Vi kan vispa ihop. Kom!» Mamma skulle bli så arg så arg. Skuggan i hörnet rör sig. Får liv. Han tar ett steg mot flickan.

17


Sofias alla v채nner


sofia stod mitt i ljuset och kände sig varm och klibbig. Små tunna droppar av svett i hårbotten, en lätt huvudvärk. Tungan var sträv, läpparna en aning torra. Remmarna på de högklackade skorna stramade åt och hon hoppades att ingen skulle vara i närheten när hon luftade fötterna. Hon höll i ett glas med dyra bubblor. Det blixtrade omkring henne. En mängd ansikten flöt förbi, många hon inte kände igen, som alla låtsades att de inte såg henne men som i ögonvrån ständigt tycktes hålla koll på var hon befann sig. Folket runt omkring sorlade och skrattade. En dov puls slog med fyra fjärdedelar i bakgrunden, elektroniska ljudmattor strömmade ur högtalarna. Lokalen var trång med röda lädersoffor och vita väggar, kristallkronorna glittrade i den dämpade belysningen. Det serverades sushi, saké, ginsengdrinkar och wasabiärtor. »Sååå bra, Sofia. Så bra.» »Jag känner verkligen att jag är där. Klistrat inpå mig. Så fantastiskt verkligt. Jag får gåshud. Gåshud!» »Dina influenser är tydliga. Du kan säga vad du vill, men de är nästan genanta. Jag tycker inte man ska skäm20


mas för det. Alla stjäl. Tycker du att du stjäl snyggt? Är du en snygg tjuv?» »Din fantasi är osannolik. Så självklar. Så storslagen. Detta vill jag tala med dig om i mitt program.» Sofia tog i hand, log, vände sig om, gav en slängkyss, nickade, svarade kvickt, drack en del, skrattade, blev allvarlig, höll med och sa emot. Hon blev gratulerad och hon tackade så mycket. »Var den svår att skriva?» »Ja», svarade Sofia. »Det är alltid svårt. Och inte blir det lättare heller.» »Var den här svårare än din första, alltså?» »Ja.» »Är det så varje gång?» »Ja.» »Hur kommer det sig?» »Vad menar du?» Sedan kom någon och krokade tag i henne, hon ursäktade sig och försvann iväg. Hon fick konversera med utländska förläggare, hälsa på en ny lovande förmåga, signera och tacka artigt för lovord från folk som kanske eller kanske inte hade läst. Så småningom hittade hon ett tillfälle när ingen ville henne något just för ögonblicket, och hon lutade sig över bardisken och sträckte sig efter ett vattenglas. Hon var på väg att svepa det, men bartendern la sin hand på hennes. »Det där är någons gin och tonic.» »Kommer denna någon att sakna sin gin och tonic?» »Nej. Men du såg ut att dricka den som vatten.» Sofia tömde glaset. Bartendern började blanda till 21


något och hon studerade honom, hans händer, hur de rörde sig snabbt mellan flaskor, is och frukter, hur han log medan han arbetade utan att titta på henne. När han var klar, sköt han fram drinken till Sofia och lutade sig med handflatorna mot disken. Hon drack ur sugröret. »Gillar du den?» »Den är okej.» »Det är min bestseller.» Sedan vände han sig till någon annan som ville ha något. Sofia släppte honom inte med blicken när han blandade till en ny drink. Han avslutade med en plastig dekoration och blinkade åt Sofia när han serverade sin gäst. Hon sippade på drinken och blinkade tillbaka. Någon dök upp och viskade i hennes öra att hon borde träffa en amerikan. Sofia tog ett djupt andetag, kände plötsligt att hon fick svårt att andas och ursäktade sig. Hon gick snabbt därifrån utan att bry sig om protesterna och hon önskade vid gud att toaletten skulle vara ledig. Det var den. Hon slet upp dörren, slog igen den bakom sig, låste och lutade sig mot väggen. Hon blundade, försökte filtrera bort sorlet och musiken utanför. Allt det där tillhörde en annan värld som hon inte behövde vara del av. Folket var inte där för att träffa henne. De firade något, fick äta och dricka gratis, utan att veta varför. Festen kunde fortsätta i evighet, skratten skulle aldrig dö ut och alla skulle äta mer, dricka mer, dansa mer. Hon kunde betrakta dem på säkert avstånd, kanske genom nyckelhålet eller från djupet av en skugga, och ingen skulle veta var hon var. Hon betraktade sig själv i spegeln. Hennes svarta hår 22


föll ner över axlarna. Hon hade en tjock snedlugg som nästan täckte ena ögat. När hon kisade syntes en svag lutning kring ögonlocken, ett särdrag som fick hennes ansikte att skifta nyckfullt, som om det fanns något som ständigt rörde sig under huden men aldrig riktigt fick tränga fram. Samma antydan fanns i hennes sätt att röra sig. Svalt och långsamt, som om allt var en enda stor gest, men ständigt på sin vakt mot det som plötsligt skymtade förbi i ögonvrån. Hon ställde sig på tå och log stort, vita tänder inramade av rödmålade läppar. Så charmigt repeterat, en patenterad leverans för kameror. Hon såg likadan ut på alla porträtt. Men i det här ljuset, tänkte Sofia, ser jag fruktansvärd ut. Blek. Hålögd. Som ett spöke. Om de där ute tillhör den verkliga världen, vilken tillhör jag då? Hon strök fingrarna över ansiktet och nöp i huden. En del tyckte det var snyggt med skrattrynkor i ansiktet. Det tyckte inte hon. Ska jag göra något åt det? tänkte hon. Det bankade på dörren och ryckte i handtaget. Sofia öppnade. Utanför stod en kort tjej i tjugoårsåldern och såg krävande ut. »Fattar du inte», sa Sofia, »att om det är låst så är det upptaget och då är det någon där inne som inte vill bli störd?» »Och vem fan är du?» sa tjejen och gick förbi Sofia in på toaletten. Sofia fick fler drinkar. Hon avfärdade någon som ville prata om en tidigare filmatisering som inte hade gått så bra. En man från Holland frågade om hon ville träffa 23


honom for drinks tomorrow and talk about the translation? När hon inte kunde göra annat än fnittra, kom någon och bad om ursäkt och tog henne därifrån. Till slut satte hon sig i ett mörkt hörn, där ingen såg henne. Här kan jag gömma mig en stund, tänkte hon. Men efter någon minut kom en svartklädd tjej med mörkt hår i hästsvans bärande på en drink och en skål med gröna nötter. »Till dig.» Sofia viftade bort henne. »Nej tack. Jag ska inte ha något mer.» »Han vill att du provar den. Han vill ha ditt utlåtande.» Sofia tittade mot baren, där bartendern stod med armarna i kors. Han nickade när de fick ögonkontakt. Sofia tog emot drinken och nötterna och tackade. Hon drack upp och gav sig ut i strålkastarljuset igen. Hon drev runt mellan samtal och möten, frågor och kommentarer, allt gick i omloppsbana och precis när hon kände att nu får det räcka får de aldrig nog, då började de få nog. Festen tunnades ut, sorlet dämpades och man kunde urskilja ord och konversationer. Folk slussades milt mot dörren. Ingen hade frågat Sofia om det var läge att bryta nu. Man hade helt enkelt antagit att det var så. Sofia gled med blicken över restaurangen. Hon stannade vid bartendern, som höll på att städa undan och torka av. Bland alla dessa människor så kändes han som om han var på riktigt. Svettig i pannan, fläckig t-shirt efter serveringens våldsamheter, handduk över axeln. Han drack ett halvt glas vatten och fortsatte röja runt. På riktigt, tänkte Sofia. 24


Hon gick fram till baren. »Ett glas vatten. Med bubblor, om det går. Tack.» Han öppnade en Ramlösa, la i en limeskiva och lite is. Sofia drack en klunk. »Lite lugnare nu?» frågade hon. »Lite lugnare.» »Ska det bli skönt när den här festen är över?» »Tjavars. Det är roligt med kändisfester. Så många människor med så dålig smak.» »Har jag dålig smak?» »Vad tyckte du om drinken jag gav dig?» »Det smakade mest vatten.» »Då har du inte dålig smak.» Sofia drack. Bubblorna kittlade och hon knuffade runt en isbit med tungan tills den fick nog och åkte ner i halsen. Bartendern torkade sig i pannan med armen. »Är du på riktigt?» frågade hon. »Det beror på vad du har druckit.» Hon la handen på disken och spred ut fi ngrarna. »Nyp mig», sa hon. Han såg på henne under luggen. »Ursäkta?» Men när hon inte svarade, böjde han sig fram och nöp henne i armen, hårdare än vad hon väntat sig. Sofia upplevde att ljuset släcktes ner, allt ljud försvann, dörren slog igen när de sista gästerna skyndade ut genom dörren. Hon var ensam kvar i ett öde rum, och i den dunkla belysningen från nattljusen utanför sträckte skuggorna på sig och lekte tafatt över väggarna, alla utom en som stod rak, stilla, betraktande. Hon orkade inte med det ikväll. Inte just ikväll. 25


Ljuset återvände till henne, musiken tonade in, gästerna var kvar. De hade aldrig gått någonstans. Men trots det splittrade sorlet, de gnistrande lamporna och dova rytmerna, så var Sofia själv. Bartendern tittade på henne. »Nöp jag för hårt?» Hon vände sig mot honom. »Vill du ligga med en kändis ikväll?» »Jag umgås inte med gäster.» Sofia tittade på klockan. »Om en halvtimme är jag inte gäst längre.» »Nej. Det förstås.»

26


sofia vaknade, ensam i sin säng. De vita gardinerna vajade långsamt i draget från kylig morgonluft. Hon sov alltid med öppet fönster, även när det var kallt. Det jagade ut nattlukten och man steg upp med en känsla av att man blivit rensad från en massa småkryp som kravlat runt över ens kropp medan man sov. Sofia hörde ljud från nedervåningen. Ett surrande från en maskin, dämpat slammer från köket, någon som ordnade något. Hon blundade och suckade, och började genast fundera på hur hon skulle bli av med honom. Att han ens hade stannat kvar. Vad besvärligt det här blev nu. Hon klev upp, naken, och rotade fram ett par vita mysbyxor med glittriga bokstäver där bak och en flera storlekar för stor, urtvättad t-shirt med Bruce Lee tryckt över bröstet. En pil pekade neråt med texten Enter the Dragon. Hon stoppade fötterna i ett par vita tofflor och gick nerför trapporna, till den öppna våningen där vardagsrum och kök var ett enda stort rum. Lägenheten låg högst upp i huset. Stora fönster från golv till tak släppte in ett vitt ljus som gled över golvet 27


när solen rörde sig mellan molnen. Utanför fanns en terrass mot inloppet där havet mötte älven. Möblerna var vita, romantiskt slitna som hämtade från ett gammalt sommarhus, men det fanns inte en enda krukväxt. Jonas stod i köksdelen med ryggen mot henne, redan påklädd och nyduschad. Hans hår var fuktigt och idag låg det platt, till skillnad från gårdagens spikiga ljusblonda arrangemang. Sofia kände doften av sin egen tvål på honom. Han brottades med hennes espressomaskin, som hon aldrig lyckats få bra kaffe ur, och han visslade medan det fräste och ångade omkring honom. »God morgon», sa han utan att vända sig om. Sofia satte sig på nedersta trappsteget med knäna uppdragna mot magen. »God morgon.» Han vände sig om. Han var lika uttryckslös som igår, med bara antydningar till ansiktsmuskler. »Jag tänkte göra dig en fin kopp kaffe. Om det går bra?» Hon reste sig upp, gick fram till köksbordet och satte sig på en stol. »Vilken fantastisk lägenhet du har», sa Jonas. »Vilken utsikt. Är det dyrt här?» »Ja.» Nu höll han två rykande koppar i handen. »Du dricker det svart, eller hur?» »Ja, jo.» »Bra.» Han ställde kopparna på köksbordet och satte sig mitt emot. Sofia kände på sig att han anade vad hon tänkte, att hon trevade efter något att säga som kunde jaga bort honom. Men han lutade sig tillbaka och drack långsamt från sin kopp. 28


»När kommer din kille hem då?» Sofia såg på honom över koppkanten. »Hade du kanske tänkt att jag skulle försvinna innan han dök upp?» Hon drack långsamt. Kaffet luktade svavel. »Du verkar inte vara den monogama typen», sa han. Sofia ställde ifrån sig koppen. Hon lutade sig framåt och såg på Jonas. »Jag vill att du går nu. Tack för kaffet. Men nu ska du gå.» Han nickade. »Smakade kaffet bra?» Sofia höjde långsamt armen och pekade mot dörren. »Där är den. Prova den. Den leder ut.» Hon tyckte att hon såg något som liknade medlidande, men svärtat av ett svagt leende som gjorde det falskt. Hennes önskan att han skulle försvinna blev bara starkare. »Sofia. Jag är ingen knäppis. Jag hade trevligt i natt och det hade du med. Men du verkar fruktansvärt ombytlig. I taxin hit var jag helt ointressant. Sedan var jag plötsligt väldigt intressant. Och nu är jag inte mer värt än vattnet jag gav dig igår.» »Därför vill jag att du ska gå. Vi är färdiga nu.» Jonas tog fram en skrynklig post it-lapp. Sofia kände hur det högg till i magen. Han läste högt: »Blir sen ikväll. Lovar att gå försiktigt i trappan. Puss & Kram, S.» Han la den åt sidan. Sofia blev varm i ansiktet. »Vad håller du på med? Jag vill att du går!» Han höll upp händerna och reste sig. »Jag ska gå nu. Förlåt. Jag har inte snokat, lappen låg på köksbordet. Jag 29


bara undrar om jag kommer få stryk av någon tatuerad buse eller inte.» »Jag har en tatuering.» »Jag vet. Jag såg den.» Jonas gick mot dörren och började ta på sig skor och jacka. Sofia satt kvar vid köksbordet och hoppades innerligt att han inte skulle märka hur hon darrade nu. Men han tryckte ner handtaget till ytterdörren, och innan han gick tog han fram ett visitkort. »Jag gillar dig. Jag vill träffa dig igen. Kanske har du kille, kanske inte.» Sofia blängde på honom och sa ingenting. »Får jag ringa dig om några dagar?» »Nej, det får du inte. Jag vill inte träffa dig igen. Det här, hela den här grejen, det var bara i natt.» »Varför är du så arg på mig? Om du vill att jag ska gå, så går jag. Men om du vill att jag ska stanna, så stannar jag. Så enkelt är det.» »Nej. Så enkelt är det inte.» Sofia tittade ut genom fönstret. Han stod kvar och verkade vänta på något mer, men när inget hände la han visitkortet på hallbyrån. »Okej. Då kan du ringa mig om du vill. Förlåt att jag är så rättfram. Jag rår inte för det. Men å andra sidan vet du alltid var du har mig. Och det, kan jag tycka, är ju aldrig fel.» Jonas stängde dörren. Sofia andades ut. Hon tassade fram och tittade ut genom kikhålet. Han gick långsamt nerför trappan, men precis innan han försvann runt kröken vände han sig om och vinkade till henne. Sofia satte sig vid köksbordet och gnuggade fingrarna 30


mot pannan. Hon rörde vid lappen som Jonas hittat, drog runt den långsamt med ena handen medan hon formade orden med läpparna. Det kändes lite bättre. Rummet fylldes med något mer, det blev varmare. Hon sträckte sig efter en ny lapp, tog av korken från pennan och började skriva. Hon slutade halvvägs genom meningen. Utanför gled segelbåtar förbi över älven. En stor färja ropade till alla att den hade kastat loss, och med tröga rörelser frustade och stånkade den sig ut från hamnen. En grå strimma bredde sakta ut sig över himlen i väster, en föraning om väderomslaget. Sofia tittade på sin halvskrivna lapp. Det är bara en bit papper, tänkte hon. Det spelar ingen roll. Det är inte alls som … … det går faktiskt inte att jämföra med … … och det var hur som helst länge sedan. Jag har detta under kontroll. Sofia avslutade meningen snabbt. Har stuckit ut och handlat bubblet till ikväll. Ses sen. Kram, S Hon log och vilade kinden mot axeln en stund. Sedan sköt hon lappen mot mitten av bordet och reste sig för att påbörja dagens förberedelser.

31


det fanns ett stort Systembolag i kvarteret, som trots storleken kändes trångt och illa planerat. Sofia kände sig alltid förvirrad och instängd där men idag gick det an, det var glest med folk. De som var där gled sävligt runt bland rödvin och öl. Sofia rullade sin vagn till champagnen och började lägga i flaskor av en dyrare sort. Och så en flaska rött, tänkte hon. Till lunchen, innan alla kommer. Kanske ett par öl också? Fyra stycken? Två till mig och två till min – Hon drog tillbaka handen. Sedan sköt hon fram den igen, men plötsligt dök en liten tant upp från ingenstans med lila mössa och rutig kappa. »Känner inte vi varandra?» »Nej. Det gör vi inte.» »Inte?» Sofia fortsatte plocka flaskor och sa med ryggen halvt vänd mot tanten: »Garanterat inte.» »Men du ser så bekant ut.» »Jag har ett sådant utseende.» Sofia la ner den sista flaskan, nickade till tanten och rullade därifrån med vagnen. 32


Nu tittar hon på mig. Jag känner hennes ögon bränna i nacken. Hon tycker att jag är en snobb. Det gör de alltid. Men hon får skylla sig själv om hon går fram och pratar med folk som hon inte känner. Sofia styrde mot kassan men när hon betalat och var på väg därifrån med kartonger och påsar, kryssade den lilla tanten ut från en annan kassa och hamnade precis intill Sofia. »Nu vet jag. Nu känner jag igen dig.» Sofia gick snabbare. »Det är du som –» »Det är inte jag», svarade Sofia snabbt. »Du förväxlar mig med någon annan. Låt mig vara. Schas.» »Schas?» »Ja. Bort med dig. Låt mig vara. Snälla, låt mig bara vara.» »Men är inte du Charlotte Ekenulvs dotter?» Sofia stannade och tittade på tanten. »Ja, jo. Men … jaha?» »Jag tänkte väl det. Hur mår din mor?» »Ursäkta, men vem är du?» »Åh, ingen du kan minnas. Jag och din mamma var vänner en gång i tiden. Jag var ofta på era fester. Men sedan gled vi ifrån varandra. Sådant händer. Men jag var hos er några gånger när du fortfarande var väldigt liten. Du hade så där svart hår redan då, och de där fina ögonen.» »Jaha.» Sofia slappnade av. »Jag förstår.» »Men hur mår Charlotte då?» Sofia vände sig besvärat mot utgången. »Jag vet inte.» 33


Tanten rörde på läpparna och kisade. Så la hon en hand över sin mun. »Men nu minns jag. Gud vad klumpigt. Vi hörde ju aldrig av din mamma och pappa så mycket efter … Nej, nu gör jag bort mig. Åh, förlåt mig. Jag skäms. Men du ser ut att må bra. Hur … hur mår d –» »Jag vet inte vem du är. Du har inte med mig att göra. Gå hem med dig, stör någon annan i stället.» Sofia skyndade hem genom den vibrerande hettan, och när hon nådde porten dröp hon av svett. Hon ställde ifrån sig allt hon bar på och hämtade andan inför slutsträckan upp till lägenheten. En äldre man stannade vid entrén och tittade på henne med varma blå ögon. Han var kort och rund, med en rutig keps och en gul jacka som hängde slappt av flitigt användande. Byxorna var ljusa och slitna längst ner. De släpade i marken. Sofia såg honom för sent, nu stod hon här, fuktig och sliten och andfådd, som ett bakfullt vrak. »Goddag Sofia», sa han. »Vilken hetta vi har. Hur mår du?» »Bra», svarade hon. »Bara bra.» Hon drog armen över pannan och började skratta. »Faktiskt fantastiskt.» Nu när du ändå frågar, tänkte hon vidare, så är jag rik, fri som fågeln och jag kan göra vad jag vill, jag kan höja land och klyva hav, alla borde ha det så bra som jag. »Du ser trött ut», sa han. »Ska jag hjälpa dig med dina saker?» »Nej nej. Det behövs inte. Jag klarar det själv. Jag ska bara in i hissen nu, så blir det bra.» 34


»Jamen då ska vi ju åt samma håll.» Han böjde sig fram och lyfte upp en kartong champagne. »Jag tar den här, vet du.» Sofia tog sig för pannan och skakade på huvudet. »Jaja. Om du tjatar.» Han sköt upp dörren och de gick in i hissen. »Blir det kalas ikväll?» frågade han. »Jag har bjudit över några vänner.» »Vad trevligt.» Hissen var så långsam. »Jag har fått så fina tomatplantor nu på balkongen», sa han. »Små busktomater. Har du ätit sådana?» »Nej.» »De är hårdare i skalet. Mer tuggmotstånd. Har man inte ätit en solmogen tomat, så har man missat något.» »Jag har inga växter alls.» Han såg bekymrad ut över detta, som om hon missat det djupa allvaret i vad han just hade sagt. Sofia log omärkligt och sjönk ihop. Hon var alltid tacksam över att han inte pratade om något annat än tomater, eller nya färskmalda kaffebönor, bullarna han bakat, en paj han ätit på ett café i närheten. Hon undrade om han kom från en annan tid, där en perfekt vaniljsås och färska blåbär var det som räknades. Dörrarna gled upp. De gick ut, Sofia till vänster och han till höger. När hon satte nyckeln i låset, sa hon: »Jag har sällan besök. Det är inte så ofta det kommer vänner och hälsar på.» Han öppnade sin dörr. »Ibland är det skönt att vara ensam.» 35


Är det? tänkte Sofia. Hon klev in, stängde dörren, ställde ner allt och ropade: »Nu är jag hemma! Är du hemma? Ska vi laga middag?» Hon ställde in champagnen i kylen. »Vill du ha öl eller vin? Jag tänkte ta vin.» Efter ett ögonblick la hon ölen i kylen och öppnade vinflaskan. »Tänkte väl det.» Hon såg sig om i lägenheten. Soffan var orörd, kall. Tidningarna på bordet var perfekt spridda. Det låg inga kläder framme, det fanns inga smutsiga glas eller tallrikar på köksbordet. Tystnaden var kompakt, nästan konkret, som om hon kunde väga den i handen. Hon drog ur korken och dukade medan vinet luftade. Först tog hon fram två tallrikar, men ställde sedan tillbaka den andra i skåpet och dukade bara för sig. När spagettin hade kokat klart, la hon upp en rejäl portion, satte sig ner vid bordet och ställde vinflaskan och glaset prydligt framför maten. En tallrik. Ett par bestick. Ett glas. Sofia reste sig och dukade fram för en till. Hon la upp mat på den andra tallriken, hällde upp vin i båda glasen och klingade dem mot varandra. »Skål!» Hon åt. »Det är rejält med chili och vitlök i det här. Inget för svaga magar.» Hon skrattade och gjorde en grimas, och råkade spilla en skvätt vin från glaset. »Oj! Gud. Vit duk, rött vin. Så dumt. Fixar du det?» Fläcken spred sig. Sofia satt orörlig i några sekunder. »Nähä. Då får jag väl göra det själv då.» Hon ryckte på axlarna. »Jag kan köpa en ny imorgon. Vet du vad? Jag kan köpa två. Tusen, om jag vill. Ska vi göra det? Ta en sväng till stan imorgon? Shoppa som om det inte 36


fanns någon morgondag? Fast det är klart, då skulle jag ju inte behöva särskilt mycket av det jag shoppar. Bättre att shoppa som om det fanns en morgondag, så att jag kan se fram emot att använda sakerna.» För ett ögonblick strålade Sofia, hon log rätt ut i luften och tittade på en tom stol mitt emot sig. Den tycktes vibrera och ändra färg, som om ljuset föll annorlunda just över den, men Sofia vände bort blicken och såg ut genom fönstret. Hon höll i besticken men hade slutat äta. Terrassdörren stod på glänt och hon hörde skratt från barnen som lekte vid stranden. Hon suckade. Drack lite vin. Nu slutar jag, tänkte hon. Här drar jag gränsen. Nu räcker det. Jag får inte. Jag vet att jag inte får. Hon kände en rädsla komma krypande, något gammalt som legat och lurat, som efter en lång tids slummer sträckte sig efter henne. Sofia tittade på den tomma stolen. Hon ville säga högt att gränsen var nådd. Inte bara tänka det, utan säga det och mena det. Rädslan svävade i närheten ett tag, verkade betrakta henne med återhållsam hunger, men drog sig därefter tillbaka in i sin spricka igen. Hon gick ut i vardagsrummet och fingrade på en röd iPod som låg gömd bakom stereon, och snart fylldes lägenheten av Tom Waits hesa, raspiga röst. Det var så enkelt att bara frammana lite värme, en uppfattning av närhet. En sista liten kick kunde väl inte skada. »Kom», sa hon. »Kom hit.» 37


Hon la armarna omkring sig och rörde sig långsamt till musiken. När orden seglade genom luften så sjöng hon, nästan ljudlöst. Well I stumbled in the darkness, I’m lost and alone, Though I said I’d go before us, And show the way back home Sofia blundade. Hon lutade huvudet åt sidan och strök undan håret från pannan. There a light up ahead I can’t hold on very long Forgive me pretty baby but I always take the long way home När Tom sjungit färdigt, gäspade Sofia och sträckte på sig. Hon sjönk ner i soffan och kröp ihop till en liten boll, tog en av prydnadskuddarna och slöt armarna omkring den. Utanför hade barnen tystnat. Vinden ökade i styrka och vågorna slog varslande mot pirerna. En bris svepte in genom terrassdörren och tog tag i gardinerna. Jag kanske ska ringa den där bartendern ändå, tänkte hon. Ge honom en chans. Hon la sig på rygg och tittade upp i taket, kramade kudden hårdare. Och jag måste sluta nu, för om jag hamnar där igen, om jag återvänder dit igen … det klarar jag inte. Det kommer aldrig att hända. Aldrig mer. 38


Sofia blundade. Hon halvslumrade. Det var svart omkring henne. Hon föreställde sig att han kom och la en mjuk filt över henne. Han stod och vakade över henne ett tag. För ett ögonblick kände hon sig inte längre ensam.

39


Vem skulle kunna tro att Sofia är ensam? Sofia har allt. Redan vid trettio är hon en framgångsrik författare som har tjänat sin första miljon, rest jorden runt och bor i en underbar etagelägenhet. Sofia är vacker och efterfrågad på kändisfester, alla hennes drömmar har gått i uppfyllelse, alla hennes mål är uppnådda.

Andreas Roman är född 1975 och bor i Göteborg. Vid sidan av sitt skrivande arbetar han som chefsdesigner för tevespel. Natur & Kultur har tidigare givit ut Vigilante (2006), När änglar dör (2007) och Mörkrädd (2008). Foto: Mattias Nilsson

Men bakom den lyckade fasaden finns den lilla ensamma flickan, som ser en skugga komma ut ur mörkret. Skuggan omfamnar henne och skänker henne bedövande tröst. Han är den enda som ser att Sofia är ensam. Han kommer när hon längtar. Han finns alltid där när alla andra sviker.

Några pressröster om Mörkrädd:

»Skräck av bästa sort. [ --- ] Mörkrädd är den bästa sortens skräckroman, den kryper under huden och finns kvar i tankarna långt efteråt.» Sydsvenskan

»Man kan bli mörkrädd för mindre!»

Det finns bara ett litet problem. Skuggan vill inte släppa taget. Vill ha Sofia för sig själv. Vill inte glida tillbaka in i det stumma mörkret. Inte utan Sofia. Sofia är inte längre ensam.

Gevle Dagblad

»Här kommer Ajvide Lindqvists kronprins»

Bara livrädd.

Värmlands Folkblad

ISBN 978-91-27-12037-2 9 789127 120372

Omslag: Oscar Brynolf


9789127120372