9789188545671 by Smakprov Media AB

#1 PÅ NEW YORK TIMES BÄSTSÄLJARLISTA

SANNING ELLER ILLUSION Maya, som alltid behöll lugnet i stridssituationer, som alltid lyckades hitta något inom sig som gjorde att pulsen förblev låg, att adrenalintopparna inte paralyserade henne, försökte nå tillbaka till den inre platsen. De välbekanta kläderna, jeansen och särskilt den skogsgröna skjortan, borde ha förberett henne på den möjlighet – och med ”möjlighet” menade hon ”omöjlighet” – som hon nu bevittnade. Därför skrek hon inte högt. Hon flämtade inte. Det hon upplevde var ett slags ökat tryck som spreds genom bröstet och gjorde det svårt att andas. Det isade i hennes ådror. Läpparna darrade en aning. Där, på datorskärmen, såg Maya hur Lily kröp upp i knät på hennes döde make.

FÖRE DETTA STRIDSPILOTEN Maya Stern ser en otänkbar bild fångas av den digitala babyvakten: hennes tvååriga dotter Lily leker med sin pappa Joe – som blivit brutalt mördad två veckor tidigare …

»Coben är en skicklig trollkarl som sparar det bästa, mest fantastiska tricket till slutet.« PUBLISHERS WEEKLY

Mayas liv skakas om ytterligare när det framkommer att det finns ett samband mellan det olösta mordet på hennes syster Claire och Joes död. För att hitta svaret på gåtorna måste Maya ta itu med djupa hemligheter från det förflutna, men några gör allt för att sanningen ska förbli dold.

»Mästerligt tempofyllt berättande.« KIRKUS REVIEWS

»Galet läsvärd.« SUNDAY MIRROR

SANNINGEN är en intensiv thriller, fylld av karaktäristiska Coben-kännetecken som nagelbitande spänning och överraskande vändningar. Kan du verkligen tro på det du ser med dina egna ögon?

ENTERTAINMENT WEEKLY

»En av hans bästa.« HUFFINGTON POST

ISBN 978-91-88545-67-1

S AN N IN GEN

HARLAN COBEN är känd som thrillerns mästare. Hans bästsäljande romaner har publicerats på 43 språk och totalt sålt i över 70 miljoner exemplar. Harlan Coben är dessutom den första författaren som tilldelats samtliga av de tre litterära utmärkelserna Edgar Allen Poe Award, Anthony Award och Shamus Award. Sanningen kommer att bli Hollywoodfilm av och med Julia Roberts.

»Coben bevisar återigen att han är thrillerns mästare.«

»Coben har gjort det igen med denna snabba, smarta thriller.« LIBRARY JOURNAL

»En genialisk bok.« THE REAL BOOKSPY

S A N N IN G EN

HArlan Co b en

sanningen Översättning: Jan Malmsjö

www.bookmarkforlag.se Fool me once © Harlan Coben 2016 Published by arrangement with Lennart Sane Agency AB Utgiven av: Bookmark Förlag, Stockholm 2018 Översättning: Jan Malmsjö Omslag: Anders Timrén Omslagsbilder: Silas Manhood, Shutterstock, iStockphoto Författarfoto © Frank Ward, courtesy of Amherst College Tryck: ScandBook AB, Falun 2018 isbn: 978-91-88545-67-1

Till Charlotte: Det spelar ingen roll hur gammal du blir, du Ă¤r fortfarande min lilla flicka.

Kapitel ett

Joe begravdes tre dagar efter mordet. Maya var klädd i svart som det anstod en sörjande änka. Solens obarmhärtiga strålar gassade på ett sätt som påminde henne om månaderna i öknen. Familjens präst hasplade ur sig de vanliga klichéerna, men Maya lyssnade inte. Hennes blick gled iväg mot skolan på andra sidan gatan. Ja, begravningsplatsen låg alldeles intill en grundskola. Maya hade kört förbi här massor av gånger. Kyrkogården till vänster och skolan till höger, men det märkliga – för att inte säga rent obscena – med en sådan placering hade egentligen aldrig slagit henne tidigare. Hon undrade vad som hade legat där först, skolgården eller begravningsplatsen? Vem hade beslutat att bygga en skola intill en kyrkogård – eller tvärtom? Gjorde det ens något att livets början och livets slut låg sådär sida vid sida, fanns det kanske till och med något stärkande i det? Döden är alltid så nära, blott ett andetag bort, och möjligen var det klokt att betona och lyfta fram det för barnen redan vid tidig ålder. Maya lät huvudet fyllas av den sortens banala tankar medan hon såg hur Joes kista försvann ner i jorden. Hitta något som distraherar dig. Det var nyckeln. Ta dig igenom det.

Den svarta klänningen kliade. Maya hade varit på över hundra begravningar under de senaste tio åren, men det här var första gången som hon varit tvungen att klä sig i svart. Hon avskydde det. Till höger om henne stod Joes närmaste familj vacklande i värmen och plågad av djupaste sorg. Hans mor Judith, brodern Neil och systern Caroline. Till vänster om henne stod Mayas (och Joes) tvååriga dotter Lily och höll Mayas hand. Flickan började bli otålig och svängde hennes arm fram och tillbaka. Klichén om att det inte följer med några instruktionsböcker för föräldraskap hade aldrig verkat stämma bättre än just i dag. Maya funderade på vad som egentligen var rätt etikett i en situation som den här. Lämnar man sin tvååriga dotter hemma – eller tar man med henne till hennes fars begravning? Det var en fråga som de aldrig tog upp på de där allvetande mammasidorna på nätet där man verkade utgå från att alla råd var generella. Under ett anfall av självömkan och ilska hade hon varit nära att skriva: ”Hej allihop! Min man har precis blivit mördad. Ska jag ta med vår tvååriga dotter till begravningen eller lämna henne hemma? Ja, just det … kom gärna med förslag på lämplig klädsel. Tack!” Hundratals människor hade kommit till begravningen och i en undanskymd del av hjärnan insåg hon att Joe skulle ha uppskattat det. Joe hade alltid gillat andra människor. Och de hade gillat honom. Men endast popularitet kunde naturligtvis inte förklara den stora folksamlingen. De sörjande hade lockats av en osund önskan att få vara nära tragedin; en ung man, den charmige sonen i den förmögna familjen Burkett, maken till kvinnan som hängts ut i en internationell skandal, kallblodigt nedskjuten. Lily slog båda armarna om sin mors ben. Maya böjde sig ner och viskade: ”Nu dröjer det inte länge till, okej?” Lily nickade men höll fast ännu hårdare. Maya sträckte uppmärksamt på sig igen samtidigt som hon med båda händerna slätade till den kliande svarta klänning 8

som hon hade lånat av Eileen. Joe skulle inte ha velat att hon var klädd i svart. Han hade alltid tyckt att hon såg bäst ut i den uniform som hon burit när hon var kapten Maya Stern i armén. När de träffades första gången, i samband med en välgörenhetstillställning som familjen Burkett arrangerat, hade Joe gått rakt fram till henne i sin frack, visat upp ett depraverat leende (Maya hade inte förstått vad depraverat innebar förrän hon såg det där leendet) och sagt: ”Oj, jag trodde att det var män som skulle se läckra ut i uniform.” Det var en ganska tam raggningsreplik, precis lagom fånig för att få henne att skratta, men det räckte gott och väl för en kille som Joe. Han var så förbaskat stilig! Till och med nu, när hon stod här i den kvävande hettan med hans döda kropp bara någon meter bort, lockade minnet fram ett leende på hennes läppar. Ett år senare var Maya och Joe gifta. Sedan dröjde det inte länge förrän Lily kom. Och nu stod hon här, som om någon hade snabbspolat filmen om deras gemensamma liv, och begravde sin make och fadern till sitt enda barn. ”Alla kärlekshistorier”, hade Mayas far sagt till henne för många år sedan, ”slutar i tragedi.” Maya hade skakat på huvudet och sagt: ”Säg inte så, pappa. Det är ju förskräckligt.” ”Ja, men tänk efter. Antingen så slutar man att älska, eller, om man är en av de som har verklig tur, så lever man tillräckligt länge för att få se sin själsfrände dö.” Maya kunde fortfarande se bilden av sin far framför sig där han satt vid det gulnade, plastlaminerade köksbordet i huset i Brooklyn. Pappa hade haft sin vanliga stickade kofta på sig (alla yrkeskategorier, inte bara inom det militära, bär uniformer av det ena eller andra slaget), omgiven av en massa collegeuppsatser som han var tvungen att betygsätta. Både han och mamma hade dött för många år sedan, med bara några månaders mellanrum, men Maya var fortfarande inte säker på vilken typ av tragedi deras kärlekshistoria skulle klassas som. 9

Medan prästen pladdrade tog Joes mor, Judith Burkett, Mayas hand i ett den sörjandes stenhårda grepp. ”Det här”, mumlade den äldre kvinnan, ”är faktiskt ännu värre.” Maya bad henne inte att förklara sig. Det behövdes inte. Det var andra gången som Judith Burkett begravde ett av sina barn. Nu var två av hennes tre söner borta, den ene efter vad som sades vara en tragisk olycka och den andre mördad. Maya tittade ner på sitt eget barn, ner på Lilys hjässa, och funderade på hur en mor ens kunde fortsätta att leva med en sådan smärta. Som om Judith visste vad Maya tänkte viskade hon: ”Det kommer aldrig att kännas okej.” Orden skar genom luften som en dödens lie. ”Aldrig.” ”Det är mitt fel”, sa Maya. Det var inte meningen att säga det, men hon gjorde det ändå. Judith tittade upp på henne. ”Jag borde ha …” ”Du kunde inte ha gjort nånting alls”, sa Judith. Men det var ändå något underligt i tonfallet. Maya förstod, för andra tänkte antagligen likadant. Maya Stern hade räddat så många människor i det förflutna. Varför kunde hon inte ha räddat sin egen man? ”Av jord är du kommen …” Hade prästen verkligen sagt de utslitna orden eller var det bara som Maya inbillade sig? Hon hade inte lyssnat. Det gjorde hon aldrig på begravningar. Hon hade sett döden på nära håll så många gånger att hon lärt sig hemligheten med att ta sig igenom dem: Bli känslokall. Fokusera inte på någonting. Låt alla ljud och allt du ser flyta ihop till något närmast oigenkännligt. Med en duns som dröjde kvar alltför länge i den stilla luften nådde Joes kista gravens botten. Judith lutade sig mot Maya och stönade svagt. Maya behöll sin militära pose – huvudet högt, rak i ryggen, axlarna bakåt. I en av de självhjälpsartiklar som folk alltid delar på nätet hade hon läst om ”stark kroppshållning” 10

och om hur en sådan förväntades stärka prestationsförmågan. Inom det militära hade man förstått det populärpsykologiska konceptet långt före dess tid. Som soldat står man inte i givakt för att det ser bra ut. Man står i givakt för att det, på något sätt, antingen stärker en själv, eller – lika viktigt – får en att se starkare ut inför både kamrater och fiender. Under ett kort ögonblick återvände minnesbilderna från parken – glimten av metall, ljudet av skotten och Joe som faller ihop. Mayas blus nedsmetad med blod medan hon snubblar fram i mörkret, gatubelysningen i fjärran som avger disiga glorior. ”Hjälp … snälla … min man är …” Hon slöt ögonen och trängde bort det. Koncentrera dig bara, sa hon för sig själv. Se till att ta dig igenom det här. Och det gjorde hon. Sedan var det dags att hälsa på gästerna. De enda två tillfällena då man står stilla och hälsar på en lång rad människor som passerar förbi är på begravningar och bröllop. Det fanns säkert någon djupare innebörd i det faktumet, men Maya kunde inte förstå vad det skulle vara. Hon hade ingen aning om hur många hon hälsat på, men det tog flera timmar. De sörjande hasade förbi som aktörer i en zombiefilm där figurerna fortsätter att komma emot dig trots att du tar kål på den ena efter den andra. Låt dem komma bara. De flesta framförde endast ett lågt ”Beklagar sorgen”, och det var väl egentligen det bästa. Andra pratade för mycket. De började med att konstatera hur tragiskt det hela var, hur meningslöst, hur stan höll på att spåra ur, hur de själva en gång varit nära att bli rånade (regel nummer ett: prata aldrig om dig själv vid tillfällen som det här), hur de hoppades att polisen 11

skulle avrätta de odjuren som gjort det, vilken otrolig tur Maya hade haft, hur Gud måste ha hållit sin hand över henne (vilket antydde att Gud inte brytt sig lika mycket om Joe), hur det alltid finns en plan, hur det finns en anledning till allt som händer (det var rena undret att hon inte klippte till dem). Joes mor och syskon blev så utmattade att de var tvungna att sätta sig efter halva ceremonin. Men inte Maya. Hon stod där under hela processionen, tog ögonkontakt med samtliga och hälsade på alla sörjande med ett stadigt handslag. Hon tillämpade ett subtilt och ibland mindre subtilt kroppsspråk för att försvara sig mot de som ville uttrycka sin sorg mer handgripligt med omfamningar eller kyssar. Hur enfaldiga deras ord än var så lyssnade Maya uppmärksamt, nickade och sa ”Tack för att du kom” med samma vagt uppriktiga tonfall, innan hon hälsade på nästa. Andra goda råd inför hälsningsceremonier vid begravningar: Prata inte för mycket. Kortfattade plattityder fungerar bra eftersom menlöst är mycket bättre än stötande. Om du känner att du måste säga något mer, berätta då – mycket kort – ett ljust och trevligt minne av den bortgångne. Och gör till exempel aldrig som Joes faster Edith. Gråt inte teatraliskt och hysteriskt som om du egentligen sa: ”Titta på mig! Se så jag lider!” – och säg aldrig något så uppenbart korkat till den sörjande änkan som: ”Stackars flicka, först din syster och nu din man!” Tiden stannade för ett ögonblick då faster Edith sa just det som så många andra tänkte – och det var särskilt olämpligt eftersom Mayas unge systerson, Daniel, och den ännu yngre systerdottern, Alexa, befann sig inom hörhåll. Blodet bultade i Mayas öron och hon var tvungen att behärska sig för allt vad hon var värd för att inte hugga tag i faster Edith och slita ut hennes stämband. Men Maya sa bara, med sitt vagt uppriktiga tonfall: ”Tack för att du kom.” Sex av Mayas kamrater från det militära, däribland Shane, 12

stod i bakgrunden och höll ett vakande öga på henne. Det var så de gjorde, vare sig man gillade det eller ej. De stöttade alltid varandra. De ställde sig inte i kön. De visste bättre än så. De var hennes tysta väktare, alltid, och erbjöd den enda verkliga trösten under den här hemska dagen. Då och då tyckte hon sig höra sin dotters skratt på avstånd – hennes äldsta väninna, Eileen Finn, hade tagit med sig Lily till skolans lekplats på andra sidan gatan – men kanske var det bara som hon inbillade sig. Ljudet av skrattande barn kändes både obscent och livsbejakande i en situation som den här: hon längtade efter det, men stod samtidigt inte ut med att höra det. Claires barn, Daniel och Alexa, var de två sista i kön. Maya tog dem i famn och ville, som vanligt, skydda dem från ytterligare fasor. Eddie, hennes svåger … var det vad han var? Vad kallar man den man som var gift med ens syster innan hon mördades? Ex-svåger låter som om de hade skilt sig. Säger man före detta svåger? Eller håller man fast vid bara svåger? Fler banala funderingar att skingra tankarna med. Eddie närmade sig med viss tvekan. Han hade rakat sig men uppenbarligen missat en del ställen med hyveln. Eddie kysste Maya på kinden. Lukten av munskölj och minttabletter var tillräckligt stark för att dränka vad som än annars kunde tänkas finnas där, men det var väl å andra sidan meningen? ”Jag kommer att sakna Joe”, mumlade Eddie. ”Det vet jag. Han tyckte om dig, Eddie.” ”Om det är nåt vi kan göra …” Du kan ta bättre hand om dina barn, tänkte Maya, men den ilska som hon i vanliga fall brukade känna inför honom var som bortblåst nu. ”Vi klarar oss, tack.” Eddie tystnade, som om han också kunde läsa hennes tankar. Och just den här gången kunde han antagligen det. ”Ledsen att jag missade din senaste match”, sa Maya till Alexa, ”men i morgon kommer jag.” 13

Alla tre såg med ens en smula besvärade ut. ”Åh, det behöver du inte”, sa Eddie. ”Jag kommer gärna. Då får jag nåt trevligt att tänka på.” Eddie nickade, drog till sig Daniel och Alexa och började gå mot bilen. Alexa kastade en blick över axeln mot henne medan hon gick. Maya log uppmuntrande. Inget har förändrats, sa leendet. Jag kommer fortfarande alltid att finnas där för dig, precis som jag lovade din mor. Maya betraktade hur Claires familj klev in i bilen. Daniel, den utåtriktade fjortonåringen, hoppade in i framsätet. Alexa, som bara var tolv, satte sig ensam där bak. Sedan modern dött såg hon alltid en smula ängslig ut, som om hon ständigt väntade på nästa hårda slag. Eddie vinkade, log lite trött mot Maya och gled in bakom ratten. Maya avvaktade, såg hur bilen sakta rullade iväg. När den försvunnit ur sikte fick hon syn på kriminalpolis Roger Kierce som stod lutad mot ett träd ett stycke därifrån. Till och med i dag. Till och med nu. Hon kände sig frestad att gå fram, konfrontera honom och utkräva vissa svar. Men Judith tog hennes hand igen. ”Jag vill att du och Lily följer med oss hem till Farnwood.” Familjen Burkett använde alltid det namnet när de pratade om sitt hem. Det borde kanske ha varit den första ledtråden till vad det skulle bli av henne om hon gifte in sig i en sådan familj. ”Tack”, sa Maya, ”men jag tror att Lily behöver vara hemma.” ”Hon behöver vara tillsammans med sin familj. Det behöver ni båda två.” ”Tack för omtanken.” ”Jag menar det. Lily kommer alltid att vara vårt barnbarn. Och du kommer alltid att vara vår dotter.” Judith kramade hennes hand en extra gång som för att ge eftertryck åt sina ord. Det var vänligt sagt av Judith, som något hon läste från en teleprompter vid en av sina välgörenhetsgalor, men det var också osant – åtminstone det om Maya. Ingen som 14

gifte sig med en Burkett betraktades som mer än en nätt och jämnt tolererad outsider. ”En annan gång”, sa Maya. ”Du förstår säkert.” Judith nickade och gav henne en likgiltig kram. Det gjorde också Joes bror och syster. Hon följde dem med blicken och såg deras förkrossade anletsdrag när de hasade fram mot de limousiner som skulle köra dem till familjen Burketts egendom. Vännerna från det militära var fortfarande kvar. Hon mötte Shanes blick och nickade lätt. De förstod. De drog sig stillsamt tillbaka snarare än skingrades, måna om att inte störa någon. De flesta av dem var kvar i aktiv tjänst. Efter det som hände i närheten av den syrisk-irakiska gränsen hade Maya ”uppmanats” att acceptera ett hedersamt avsked. Och eftersom hon inte hade sett något alternativ så gjorde hon det. Resultatet blev att den före detta kaptenen Maya Stern – som under en kort tid hade varit den Nya arméns ansikte – istället för att basa över, eller åtminstone undervisa nya rekryter, ägnade sig åt att ge flyglektioner vid Teterboro-flygplatsen i New Jersey. Vissa dagar var det helt okej. Men för det mesta saknade hon det militära mer än vad hon någonsin kunnat föreställa sig. Till slut stod Maya ensam vid den jordhög som snart skulle täcka hennes make. ”Åh, Joe”, sa hon högt. Hon försökte förnimma en närvaro. Hon hade provat detta tidigare, i otaliga andra situationer av sorg, försökt se om hon kunde ana sig till minsta livskraft efter döden, men där var alltid tomt. Vissa trodde att det måste finnas åtminstone en smula liv kvar – att energi och rörelse aldrig dör helt och hållet, att själen är evig, att ingen materia kan förintas permanent, allt det där. Det var kanske sant, men ju mer av döden Maya hade i sin närhet, desto mer kändes det som om ingenting, absolut ingenting, blev kvar. Hon stannade vid graven tills Eileen återvände från lekplatsen med Lily. 15

”Känner du dig klar?” frågade Eileen. Maya kastade ännu en blick mot hålet i marken. Hon ville säga något djupsinnigt till Joe, något som kunde ge dem båda ett – hm – avslut, men orden svek henne. Eileen körde dem hem. Lily somnade i bilbarnstolen, som såg ut att ha designats av NASA. Maya satt i passagerarsätet fram och tittade ut genom fönstret. När de kom till huset – Joe hade faktiskt velat hitta på ett namn till det också, men där hade Maya satt ner foten – lyckades hon på något sätt öppna den invecklade låsmekanismen till bältet och lyfta ut Lily från baksätet. Hon lade handen försiktigt runt flickans huvud så att hon inte skulle väcka henne. ”Tack för skjutsen”, viskade Maya. Eileen stängde av motorn. ”Har du nåt emot att jag följer med in en stund?” ”Vi klarar oss, tack.” ”Det tror jag säkert.” Eileen lossade bilbältet. ”Men det är en sak som jag vill ge dig. Det tar bara ett par minuter.” Maya höll det i handen. ”En digital fotoram?” Eileen hade rödblont hår, fräknar och ett brett leende. Hennes ansikte var av det slaget som kunde lysa upp ett helt rum, vilket gjorde det till en perfekt mask för att dölja den smärta hon bar inom sig. ”Nej, det är en digital babyvakt kamouflerad som fotoram.” ”Förlåt?” ”Nu när du jobbar heltid måste du väl ha bättre koll på allting?” ”Jag antar det.” ”Var brukar Isabella leka med Lily?” Maya gjorde en gest åt höger. ”I hennes rum.” ”Kom så visar jag dig.” ”Eileen …” 16

Hon tog tillbaka skärmen. ”Följ med nu bara.” Lilys rum låg vägg i vägg med köket. Det var högt i tak och interiören bestod mest av ljust trä. En platteve med stor skärm hängde på väggen. Där fanns två korgar fyllda till brädden med pedagogiska leksaker. Framför soffan var nu en portabel lekhage där det tidigare stått ett vackert soffbord i mahogny. Tyvärr hade bordet visat sig mindre barnvänligt och måste alltså bort. Eileen gick fram till bokhyllan. Hon hittade en bra plats för skärmen och anslöt sladden till ett eluttag alldeles bredvid. ”Jag har redan laddat ner ett par bilder av din familj. De visas en i taget i en slinga. Brukar Isabella och Lily leka där vid soffan?” ”Ja.” ”Bra.” Eileen vred skärmen åt rätt håll. ”Den inbyggda kameran har vidvinkelobjektiv så att du kan se hela rummet.” ”Eileen …” ”Jag såg henne på begravningen.” ”Vem?” ”Din barnflicka.” ”Isabellas familj har känt Joes jättelänge. Hennes mor var Joes barnflicka. Hennes bror är familjens trädgårdsmästare.” ”Är det sant?” Maya ryckte på axlarna. ”Rika människor.” ”De är annorlunda.” ”Ja, det är de.” ”Du litar alltså på henne?” ”På vem? Isabella?” ”Ja.” Maya ryckte på axlarna igen. ”Du känner ju mig.” ”Det gör jag.” Från början hade Eileen varit Claires kompis – de hade delat rum första året på Vassar – men snart blev de tre kvinnorna goda vänner. ”Du litar inte på nån, Maya.” ”Det är väl kanske att ta i.” ”Okej. Men när det gäller ditt barn?” ”När det gäller mitt barn”, sa Maya. ”Okej. Ingen.” 17

Eileen log. ”Det är därför du får den här. Jag tror inte att du kommer att upptäcka nåt konstigt. Isabella verkar jättebra.” ”Men för att vara på den säkra sidan?” ”Just det. Du ska veta att den var till stor hjälp för mig när jag lämnade Kyle och Missy med deras barnflicka.” Maya undrade över det – huruvida Eileen bara hade använt den för att hålla koll på barnflickan eller om hon hade samlat bevis mot någon annan – men det var tankar som hon behöll för sig själv så länge. ”Har du anslutning för minneskort i din dator?” frågade Eileen. ”Det vet jag faktiskt inte.” ”Det spelar ingen roll. Jag tog med en minneskortsläsare som du kan koppla till vilken USB-port som helst. Anslut den till laptopen eller den stationära datorn. Jag lovar, det är hur enkelt som helst. Du tar ut kortet ur skärmen på kvällen – det sitter här på baksidan, okej?” Maya nickade. ”Sen sticker du in kortet i läsaren och videon dyker upp på skärmen. Minneskortet är på trettiotvå gigabyte och räcker alltså hela dan, med marginal. Dessutom har kameran inbyggd rörelsesensor, så den spelar inte in när rummet är tomt.” Maya kunde inte låta bli att le. ”Titta bara på dig.” ”Vad? Stör det dig att det är ombytta roller nu?” ”Lite. Jag borde ha tänkt på det här själv.” ”Det förvånar mig faktiskt att du inte gjort det.” Maya tittade ner och mötte väninnans blick. Eileen var kanske en och sextio lång och Maya nästan en och åttio, men med sin militäriska hållning såg hon ännu längre ut. ”Såg du nåt på din babyvakt nån gång?” ”Nåt jag inte borde ha sett, menar du?” ”Ja.” ”Nej”, sa Eileen. ”Och jag vet vad du tänker. Han har inte kommit tillbaka. Och jag har inte sett honom.” 18

”Jag dömer dig inte.” ”Inte ens lite?” ”Vad skulle jag vara för kompis om jag inte dömde dig ens lite grann?” Eileen gick fram och omfamnade Maya. Maya kramade henne tillbaka. Eileen var ingen halvt främmande person som bara ville beklaga sorgen. Maya började på Vassar året efter Claire. De tre kvinnorna hade levt ihop under en lycklig period innan Maya började vid arméns flygskola på Fort Rucker i Alabama. Eileen och Shane var fortfarande hennes bästa vänner. ”Jag älskar dig, men det vet du väl?” Maya nickade. ”Ja, det vet jag.” ”Är du säker på att du inte vill att jag ska stanna?” ”Du har en egen familj att ta hand om.” ”Det är ingen fara”, sa Eileen och pekade på den digitala ramen med tummen. ”Jag ser fortfarande allt.” ”Kul.” ”Egentligen inte. Fast jag förstår att du behöver tid för dig själv. Ring om det är nåt. Och du behöver inte tänka på middan. Jag har redan beställt kinamat åt dig från Look See. Den är här om tjugo minuter.” ”Jag älskar dig, men det vet du väl?” ”Ja”, sa Eileen och gick mot dörren. ”Det vet jag.” Hon stannade till. ”Hoppsan!” ”Vad är det?” ”Du har besök.”

Kapitel två

Besökaren visade sig vara Roger Kierce, den kortvuxne och skäggige kriminalinspektören från New York-polisen. Kierce klev in i huset med tillkämpad självsäkerhet, såg sig om på det sätt som poliser brukar göra och sa: ”Tjusigt ställe.” Maya rynkade pannan och brydde sig inte om att försöka dölja sin irritation. Kierce påminde lite om en grottmänniska. Han var satt och bred och armarna såg ut att vara för korta för kroppen. Han hade den sortens ansikte som ser orakat ut även direkt efter en rakning. De buskiga ögonbrynen liknade en borstig larv i sista stadiet av metamorfosen och håret på handryggarna såg ut att kunna vara lockat med tång. ”Jag hoppas att det är okej att jag tittar förbi.” ”Varför skulle det inte vara okej?” sa Maya. ”Jaha … du tänker på att jag precis har begravt min man?” Kierce låtsades ångerfull. ”Jag inser att tajmingen kunde varit bättre.” ”Säger du det?” ”Men i morgon är du tillbaka på jobbet och … när är egentligen en bra tidpunkt?” ”Där har du en poäng. Vad kan jag hjälpa dig med?” ”Får jag sätta mig ner?” 20

Maya gjorde en gest mot soffan i Lilys rum. En smått kuslig tanke dök upp i hennes huvud: det här samtalet, allt som pågick här, skulle hädanefter spelas in av den dolda kameran. Det var märkligt att tänka på. Hon kunde naturligtvis sätta på och stänga av den manuellt, men vem skulle komma ihåg det eller vilja göra sig besvär med det varenda dag? Hon undrade om den spelade in ljud också. Hon måste fråga Eileen, eller så kunde hon vänta och se när hon tittade på det den spelat in. ”Fint ställe”, sa Kierce. ”Ja, du sa det på väg in.” ”När byggdes det?” ”Nån gång på nittonhundratjugotalet.” ”Din före detta makes familj … det är väl de som äger huset?” ”Ja.” Kierce satte sig. Hon förblev stående. ”Vad kan jag alltså hjälpa dig med?” ”Några uppföljningar bara, såna saker.” ”Uppföljningar?” ”Du kan väl försöka stå ut med mig en liten stund?” Kierce fyrade av ett leende som han säkert trodde var avväpnande. Men Maya köpte det inte. ”Var har jag den nu …?” Han grävde i innerfickan och fick fram en knölig anteckningsbok. ”Är det okej om vi går igenom det en gång till?” Maya var inte riktigt säker på var hon hade honom och det var väl antagligen så Kierce ville ha det. ”Vad är det du vill veta?” ”Vi kan väl ta det från början?” Hon satte sig och gjorde en gest med händerna som för att säga: Sätt igång. ”Varför var du och Joe i Central Park?” ”För att han föreslog att vi skulle träffas där.” ”Över telefon?” ”Ja.” ”Var det vanligt?” 21

”Ja, vi hade träffats där förut.” ”När då?” ”Det minns jag inte. Ett antal gånger. Det har jag redan berättat. Det är en trevlig del av parken. Vi brukade ta med oss en filt och sen åt vi lunch vid Boathouse …” Hon hejdade sig och svalde. ”Det var en trevlig plats helt enkelt.” ”Dagtid, ja. Men det ligger lite väl avsides på kvällarna, tycker du inte det?” ”Vi har alltid känt oss trygga där.” Han log mot henne. ”Jag kan slå vad om att du känner dig trygg nästan överallt.” ”Och det ska betyda?” ”Med tanke på vilka ställen du varit på, menar jag, när det kommer till farliga platser, så antar jag att parken hamnar ganska långt ner på listan.” Kierce hostade i sin knutna hand. ”Hur som helst. Din man ringde alltså och sa ’Vi kan väl träffas där’ och sen gjorde ni det.” ”Just det.” ”Bortsett från att” – Kierce konsulterade anteckningsboken, slickade sig på fingret och bläddrade lite i den – ”han inte ringde till dig.” Han tittade upp på henne. ”Vad menar du?” ”Du sa att Joe ringde och bad dig att möta honom där.” ”Nej, det var det du som sa. Jag sa att han ringde och föreslog att vi skulle träffas där.” ”Men sen fortsatte jag och sa ’Din man ringde alltså’ och du svarade ’Just det’.” ”Nu leker du med orden. Du har väl telefonloggarna från den där kvällen?” ”Ja, det har jag.” ”Och där ser du att vi pratade med varandra?” ”Ja.” ”Jag minns inte om det var jag som ringde honom eller om 22

det var han som ringde mig. Men han föreslog att vi skulle träffas på vår favoritplats i parken. Det kunde lika gärna ha varit jag som föreslog det, och det kanske jag skulle ha gjort om han inte hade hunnit före – jag kan inte se att det skulle spela nån roll.” ”Kan nån bekräfta att du och Joe brukade träffas där?” ”Det tror jag inte, men jag förstår inte varför det skulle vara viktigt.” Kierce gav henne ett leende som inte verkade särskilt uppriktigt. ”Inte jag heller. Då kan vi väl gå vidare?” Hon lade benen i kors och väntade. ”Du sa att två män närmade sig västerifrån. Stämmer det?” ”Ja.” ”De bar rånarluvor?” Hon hade redan gått igenom allt det här tiotals gånger. ”Ja.” ”Svarta rånarluvor. Är det korrekt?” ”Ja.” ”Och du sa att den ene var ungefär en och åttio lång – hur lång är du, mrs Burkett?” Hon var nära att fräsa åt honom och säga att han borde titulera henne kapten – hon avskydde att bli kallad för ”missus” – men den graden var inte så passande längre. ”Säg Maya. Och jag är ungefär en och åttio.” ”En av männen var alltså lika lång som du?” Hon försökte låta bli att himla med ögonen. ”Öh, ja.” ”Du gav en ganska detaljerad beskrivning av gärningsmännen.” Kierce började läsa ur anteckningsboken. ”Den ene mannen var en och åttio. Den andre uppskattade du till dryga en och sjuttio. Den ene bar en svart huvtröja, jeans och röda Converse. Den andre en ljusblå T-tröja utan logga, beigefärgad ryggsäck och svarta gympaskor. Märket kunde du inte avgöra.” ”Det stämmer.” ”Och han med de röda gympaskorna – det var han som sköt din man?” 23

”Ja.” ”Och sen sprang du därifrån.” Maya sa ingenting. ”I ditt vittnesmål berättade du att de var ute efter att råna er och att Joe tvekade när han skulle ta fram plånboken. Dessutom hade din man ett mycket dyrt armbandsur. En Hublot, tror jag att det var.” Hon var torr i halsen. ”Ja, det stämmer.” ”Varför gav han dem inte bara vad de ville ha?” ”Jag tror … jag tror att han skulle ha gjort det.” ”Men?” Hon skakade på huvudet. ”Maya?” ”Har du fått ett skjutvapen uppkört i ansiktet nån gång?” ”Nej.” ”Då kanske du inte förstår.” ”Förstår vad?” ”Mynningen. Hålet. När nån riktar det mot dig, när nån hotar med att trycka av, växer det där svarta hålet och blir enormt stort, som om det är på väg att svälja dig hel. Vissa människor blir som paralyserade när de ser det.” Nu lät Kierces röst näsan vänlig. ”Och Joe … var han en sån person?” ”Under nån sekund.” ”Och det var för länge?” ”Ja, den här gången.” De satt tysta under vad som kändes som en ganska lång stund. ”Kan vapnet ha avfyrats av misstag?” frågade Kierce. ”Det tvivlar jag på.” ”Varför säger du det?” ”Av två anledningar. För det första så var det en revolver. Vet du nåt om revolvrar?” ”Inte särskilt mycket.” ”På grund av mekanismen så måste man antingen spänna 24

hanen först eller krama avtryckaren väldigt hårt. Man skjuter knappast av misstag.” ”Jag förstår. Och den andra anledningen?” ”Det är väl mer uppenbart”, sa hon. ”Gärningsmannen sköt ytterligare två gånger. Man skjuter inte tre skott av misstag.” Kierce nickade och tittade i anteckningarna igen. ”Den första kulan träffade din man i vänster axel. Den andra hamnade till höger, i nyckelbenet.” Maya slöt ögonen. ”Hur långt bort stod gärningsmannen när han sköt?” ”Tre meter.” ”Enligt polisläkaren så var inget av de skotten dödliga.” ”Nej, du sa det”, sa hon. ”Och vad hände sen?” ”Jag försökte hålla honom upprätt …” ”Joe?” ”Ja, Joe”, fräste hon. ”Vem annars?” ”Ursäkta. Vad hände sen?” ”Jag … Joe sjönk ner på knä.” ”Och det var då gärningsmannen avlossade det tredje skottet?” Maya sa ingenting. ”Det tredje skottet”, upprepade Kierce. ”Det som dödade honom.” ”Det har jag redan berättat.” ”Berättat vad?” Maya tittade upp och mötte hans blick. ”Jag såg aldrig det tredje skottet.” Kierce nickade. ”Nej”, sa han alldeles för långsamt. ”För vid det laget hade du redan börjat springa därifrån.” ”Hjälp … snälla … nån … min man är …” Det kändes som om något snördes ihop i bröstet på henne. Ljuden – skotten, vinandet från helikopterns rotorblad, de plågade skriken – var över henne på nytt. Hon blundade, tog ett par djupa andetag och samlade anletsdragen. 25

”Maya?” ”Ja, jag sprang. Okej? Två beväpnade män. Jag sprang. Jag sprang och lämnade kvar min man och sen, kanske fem, tio sekunder senare hörde jag skottet från en plats bakom mig och ja, nu, baserat på vad du berättat för mig så vet jag att samma skytt – efter att jag gett mig iväg – satte revolvern mot min mans huvud medan han fortfarande stod på knä och … tryckte av.” Hon tystnade. ”Ingen lastar dig för vad som hände, Maya.” ”Det har jag inte påstått heller”, sa hon sammanbitet. ”Vad vill du?” Kierce började bläddra bland anteckningarna igen. ”Förutom en mycket detaljerad beskrivning av gärningsmännen så har du kunnat berätta för oss att mannen med de röda Conversen hade en Smith & Wesson 686 medan kumpanen var beväpnad med en Beretta M9.” Kierce tittade upp. ”Det är ganska imponerande. Att kunna identifiera vapen på det där sättet.” ”Det ingår i utbildningen.” ”Din militära utbildning, om jag har fattat det rätt?” ”Vi kan väl nöja oss med att säga att jag är observant.” ”Åh, nu tror jag att du är överdrivet ödmjuk, Maya. Vi vet allt om dina hjältedåd utomlands.” Och mitt misslyckande, var hon nära att tillägga. ”Belysningen i den där delen av parken är inte den bästa. Ett par avlägsna gatlyktor bara.” ”Det var tillräckligt.” ”Tillräckligt för att se skillnad på olika skjutvapen?” ”Jag kan vapen.” ”Ja, naturligtvis. Du är väl till och med en tränad prickskytt, eller hur?” ”Ja, en kvinnlig sådan, hör och häpna.” Hon sa det automatiskt. Kierce kunde inte hålla tillbaka ett hånleende. 26

”Men det var ändå mörkt …” ”Revolvern var av rostfritt stål och inte svart. Lätt att se också i mörker. Dessutom hörde jag ljudet när han spände hanen. Det är så man gör med en revolver, till skillnad från en halvautomat.” ”Och Berettan?” ”Jag är osäker på den exakta modellen, men den hade en friflytande pipa av samma typ som en M9.” ”Som du vet så har vi hittat tre kulor i din makes kropp. Kaliber 38. Och det stämmer ju med en Smith & Wesson.” Han gned sig i ansiktet som om han tänkte intensivt. ”Du har väl egna vapen, Maya?” ”Ja, det har jag.” ”Råkar något av dem möjligen vara en Smith & Wesson modell 686?” ”Det vet du redan.” ”Hur skulle jag kunna veta det?” ”Lagen i New Jersey kräver att jag registrerar alla vapenköp i staten. Så du känner redan till allt det här. Om du inte är totalt inkompetent, inspektör Kierce – vilket du definitivt inte är – så kollade du upp mitt vapeninnehav omedelbart. Kan vi sluta leka nu och komma till saken?” ”Hur långt skulle du säga att det är från platsen där din man sköts till Bethesda-fontänen?” Bytet av samtalsämne överraskade henne. ”Det är jag övertygad om att ni redan mätt upp?” ”Ja, det har vi. Med alla knixar och svängar så är det ungefär trehundra meter. Jag har provsprungit. Jag har inte lika bra kondis som du, men det tog mig ungefär en minut.” ”Okej.” ”Nu är det så här … Flera vittnen säger att de hörde skottlossningen, men att det dröjde minst en minut eller två innan du dök upp. Hur förklarar du det?” ”Varför skulle jag behöva förklara det?” 27

”Det är en rimlig fråga.” Hon blinkade inte ens. ”Tror du att det var jag som sköt min man?” ”Gjorde du det?” ”Nej. Och vet du hur jag kan bevisa det?” ”Nej, hur?” ”Följ med till skjutbanan.” ”Varför?” ”Jag är en tränad prickskytt, precis som du sa.” ”Ja, jag har hört det.” ”Då förstår du redan.” ”Förstår vad?” Maya lutade sig fram och mötte hans blick. ”På det avståndet skulle jag inte ha behövt tre skott för att döda nån, inte ens med förbundna ögon.” Kierce log faktiskt när han hörde det. ”Touché. Och ursäkta att jag frågade, för jag tror faktiskt inte att det var du som sköt din man. Jag kan nästan bevisa att det inte var du som gjorde det.” ”Vad menar du?” Kierce reste sig. ”Har du vapnen här i huset?” ”Ja.” ”Har du nåt emot att visa dem för mig?” Hon gick före ner till vapenskåpet i källaren. ”Jag antar att du gillar andra tillägget i konstitutionen”, sa Kierce. ”Jag bryr mig inte om politik.” ”Men du bryr dig om vapen.” Han tittade på vapenskåpet. ”Jag ser inget kombinationslås. Öppnar du med nyckel?” ”Nix. Låset manövreras med tumavtryck.” ”Aha, jag förstår. Det är alltså bara du som kan öppna det.” Maya svalde. ”Ja, numera.” 28

”Åh”, sa Kierce och insåg sitt misstag. ”Din man?” Hon nickade. ”Nån annan än ni båda som har haft tillgång till dem?” ”Nej, ingen annan.” Hon satte tummen mot plattan. Dörren öppnades med ett hörbart klick. Hon steg åt sidan. Kierce kikade in och visslade till. ”Varför behöver du så många vapen?” ”Jag behöver inte nåt av dem. Det är min hobby. Jag gillar att skjuta. De flesta människor gör inte det och förstår inte meningen med det. Det är helt okej med mig.” ”Var har du din Smith & Wesson 686?” Hon pekade in i skåpet. ”Där.” Han gjorde en grimas. ”Får jag ta med mig den?” ”Revolvern?” ”Ja, om det går bra?” ”Jag tyckte du sa att du inte trodde att det var jag som hade gjort det.” ”Det gör jag inte heller. Men vi kan väl lika gärna eliminera din revolver också och inte bara dig, eller hur?” Maya tog ut revolvern. Som de flesta goda skyttar var hon närmast sjukligt noggrann när det gällde vapenvård och vapenhantering, vilket bland annat innebar att hon alltid kontrollerade en extra gång att vapnet var oladdat. Det var det. ”Du ska få ett kvitto”, sa han. ”Jag skulle förstås kunna kräva ett domstolsbeslut på det här.” ”Och det skulle jag antagligen få”, sa han. Så var det förstås. Hon gav honom vapnet. ”Kierce?” ”Ja?” ”Det är nåt du inte berättar för mig.” Kierce log. ”Jag hör av mig.”

mer från bookmark SJUSIFFRIGT Anna Karolina STARK OCH känslodriven spänningsroman med oväntade förvecklingar. Tre kvinnor kidnappar en rik ung man, men missar en väsentlig sak i planeringen: relationen till offret ... Vänskapens lojalitet ställs mot attraktionens kraft!

SAKNAR DIG Harlan Coben THRILLERNS MÄSTARE levererar en skrämmande samtidsroman om brottslingar som utnyttjar dejtingsajter för att hitta sina offer. Med osviklig berättarförmåga blottläggs den mänskliga akilleshälen: längtan efter närhet och trygghet.

Bookmark Förlag är ett ungt förlag som vänder sig till kräsna bokläsare. Vi fokuserar på unika och dramatiska titlar som är svåra att lägga ifrån sig. Alla Bookmarks böcker trycks på FSC-märkt papper. FSC verkar för att bevara världens skogar, hotade djur- och växtarter samt för ett långsiktigt jordbruk med bra arbetsvillkor.