9789170374920

DET MÅSTE FINNAS EN VAG UT UR DET HAR SAMHALLET –-----------GORAN GREIDER ORDFRONT

Göran Greider

DET MÅSTE FINNAS EN VÄG UT UR DET HÄR SAMHÄLLET

Ordfront | Stockholm 2010

inlaga det måste finnas en väg 4.indd 3

2010-03-01 14:10:19

Av Göran Greider har tidigare utgivits:

Vid fönstret slår ensamheten ut (dikter), Bonniers 1981 | Motsång (dikter), Bonniers 1986 Sjundenovemberdikter (dikter), Bonniers 1987 | Pasolini i Stockholm (dikter), Bonniers 1989 Ett åttiotal (med Madeleine Grive), Tago 1990 | Ombyggd Volvo (dikter), Bonniers 1992 Att läsa världen (med Björn Gunnarsson), Daidalos 1992 Systemskifte (med Peter Antman och Tomas Lappalainen), Carlssons 1993 Det levande löftet (essäer), Bonniers 1994 | Loket, Nietzsche och Sonja Åkesson, Brevskolan 1995 När fabrikerna tystnar (dikter), Bonniers 1995 | Rudolf Meidner, Atlas 1997 Arbetarklassens återkomst (essäer), Bonniers 1998 | Allt jag tänker på när jag hör Vivaldi, Atlas 1999 Liten ordbok för underklassen (med Ann-Charlott Altstadt), Ordfront 1999 Världen efter kommunismen (dikter), Bonniers 2000 | Vem är rädd för litteraturen? Manifest 2001 Fucking Sverige, Ordfront 2002 | Jakobsbrevet (dikter), Bonniers 2004 Bakom TV:n ändrades ljuset (dikter), Bonniers 2005 | Hagen, Ordfront 2006 Men först litet musik! (med Mikael Strömberg), Ejeby 2006 Stil och politik (med Barbro Hedvall), Atlas 2008 Det gångna är som en dröm och det närvarande förstår jag icke, Bonniers 2008 Katterna kommer in från mörkret, Bonniers 2009

Göran Greider: Det måste finnas en väg ut ur det här samhället Ordfront förlag, Box 17506, 118 91 Stockholm www.ordfront.se | forlaget@ordfront.se

inlaga det måste finnas en väg 4.indd 4

© Göran Greider 2010 Omslag Jesper Weithz Författarfoto Lotta Törnroth Grafisk form Göran Skarbrandt typsnitt Adobe Caslon Pro Tryck Scandbook, Falun 2010 ISBN 978-91-7037-492-0

2010-03-02 11:19:51

VÄNSTE R M E DVETAN DET ”Och idag ska jag säga er, får man inte enbart hänge sig åt skrivandet, utan också åt att leva: man måste framhärda i sin upprördhet.”

– PA S O L I N I

Så länge jag kan minnas, åtminstone sedan tonåren, har jag uppfattat mig själv som vänster. Jag skriver ut ordet vänster utan några ironiska eller komplicerande citattecken, för det är en självklar del av min identitet. Men vad betyder det? Finns det ett särskilt vänstermedvetande, ett sätt att tänka om världen som inte bara är ideologiskt utan också innehåller en ständigt närvarande – om än provisorisk – världsbild, ett sätt att tolka det som möter en i tillvaron? Jag tror att det är så, trots alla konflikter som brukar finnas mellan olika vänsterströmningar. När jag ibland träffar riktigt gamla människor som hela livet kallat sig socialister, uppstår ofta ett ögonblickligt igenkännande tvärs igenom generationerna; de speciella generationserfarenheterna betyder plötsligt nästan ingenting i jämförelse med den gemensamma utblicken på samhället.

Det där är alltid en lika omtumlande upplevelse. Jag minns en gammal kommunist i södra Frankrike, med en helt annan historia än min, men när han berättade om tiden efter kriget var jag där, med hela min varelse. Vi gick nedför huvudgatan i Marseille, La Canebière, på en förstamajdemonstration, han | 7

inlaga det måste finnas en väg 4.indd 7

2010-03-01 14:10:19

pekade upp mot balustraderna på husen längs gatan och såg på långt håll om det var överklassen eller deras tjänstefolk som stod där. Detsamma inträffar när jag pratar med någon sjuttonårig aktivist på en demonstration eller under ett möte. En åldersskillnad på mer än trettio år utraderas mirakulöst när de avgörande idépolitiska frågorna börjar diskuteras. Jag slår upp en gammal skrift av Rosa Luxemburg eller en anteckning av Antonio Gramsci och trots tidsrymden mellan dem och vår tid kommer det där omedelbara igenkännandet: ett vänstermedvetande får syn på ett annat. Inte för att jag menar att detta medvetande skulle vara tidlöst, svävande ovanför de sociala omständigheterna; snarare tänker jag mig att det verkligen finns ett modernt, radikalt förhållningssätt närvarande ner genom seklerna, som i alla omvandlingar förblir sig självt.

Att kalla sig vänster har under lång tid knappast varit förknippat med någon känsla av tillförsikt eller självförtroende.

Sedan ungefär trettio år tillbaka lever vi i en alltmer marknadsliberal värld och man får nästan säga att det är på väg att framstå som avvikande, något direkt udda och nästan konstigt, att framhärda i denna vänsterradikalism. Om man i officiella politiska sammanhang nämner ett ord som socialism ser människor på en med en främmande, begrundande och ibland till och med medlidsam blick. Det beror inte bara på att det idag finns en häpnadsväckande självgodhet hos det dominerande politiska kommentariatet, det vill säga alla dessa ledarskribenter, redaktörer, politiska sekreterare och slutligen politiker på den borgerliga kanten men även långt in i socialdemokratin, som aldrig behöver ta några systemkritiska argument på allvar.

De kan ju bara vifta bort dem, de tvingas aldrig bemöta dem och de kan le litet överseende. Men det är inte bara på grund av självgodhet som vänsterståndpunkter så lätt avfärdas; det är också resultatet av avvänjning. Sedan början av åttiotalet har 8 |

inlaga det måste finnas en väg 4.indd 8

2010-03-01 14:10:19

ett samhällskritiskt språk vittrat bort, börjat framstå som utnött och oanvändbart. Det finns visserligen kvar i betydligt större utsträckning bland vanliga människor, för där dör egentligen inga politiska ideologier överhuvudtaget, men i de politiska och mediala eliterna är det helt enkelt bortsopat.

Jag växte upp på sextio- och sjuttiotalen. Men bara att säga ”sjuttiotal” är idag en smula suspekt. Årtiondet har blivit förknippat med vänsterextremism, med Pol Pot-kramande, med en arbetarrörelse som på grund av löntagarfondsförslaget höll på att vingla över i revolution. Sjuttiotalet förknippas i kulturdebatten ofta med diktatoriska dekret i litteraturen, teatern eller musiken och man får ständigt höra talas om alla författare som tystnade på grund av att de inte förmådde vara tillräckligt politiskt korrekta. Sjuttiotalet gjordes närapå till någonting farligt under loppet av de följande decennierna. Själv ser jag det på ett annat sätt. Trots den fanatism och inskränkthet som naturligtvis också fanns under sjuttiotalet, så var årtiondet i grunden en frigörelsetid. Och det går att förklara i oerhört krassa ordalag. Under en lång efterkrigsperiod hade arbetarklassens positioner oavbrutet flyttats fram och en allt större del av samhällets rikedomar utgjordes av löner. Inkomstskillnaderna minskade sakta men säkert och den utvecklingen höll i sig ända till åttiotalets början. En maktförskjutning av historiska dimensioner ägde rum. 1968 markerade den kulturella och symboliska vågtoppen på den utvecklingen, men då var jag själv bara nio år och dyningarna från den långa efterkrigstiden nådde mig först någonstans 1973 eller 1974. Någonstans i skiftet mellan sextio- och sjuttiotal kulminerade en flera decennier lång utveckling som innebar att makt försköts från kapital till arbete och det skedde i allmänhet inte via revolutioner, utan i hjärtat av de västerländska demokratierna. Det finns därför en | 9

inlaga det måste finnas en väg 4.indd 9

2010-03-01 14:10:19

grundläggande förklaring till varför sjuttiotalet nedsvärtats så oerhört i den allmänna kulturella och politiska debatten – inte bara i Sverige; det är likadant i hela västvärlden – och det är att maktfrågorna då ställdes på sin spets och att maktrelationer som annars förblivit nästan helt dolda framträdde nakna för många människor.

Det var de vilda strejkernas år. Ekonomisk demokrati diskuterades, liksom utopin om lågenergisamhället och tillväxtens gränser. Feminismen blev för första gången en fråga för de flesta människor. I de rika västländerna var industriarbetarklassen då som starkast och i den fattiga, nyss kolonialiserade tredje världen segrade befrielserörelserna i land efter land. Samtidigt hade Sovjetblocket ännu inte på allvar gått in i den ekonomiska åderförkalkning – systemets inneboende låsningar hade i vart fall inte gett sig till känna fullt ut – som ett par årtionden senare skulle få det att störta samman. Den gråa, tunga och odemokratiska Sovjetmakten förmådde fortfarande skrämma upp kapitalägare och privilegierade i västvärlden och därmed förbättra förhandlingsläget för löntagarna i de avancerade industriländerna, samtidigt som den gav konkret stöd till befrielserörelserna i Syd; Vietnam hade aldrig kunnat besegra USA utan Sovjetblockets stöd. Västvärldens ekonomiska eliter, som ännu hade kvar ganska mycket av en konservativ rädsla för antiauktoritära rörelser (en rädsla som nyliberalerna senare aldrig skulle hysa på samma sätt) var av en rad skäl verkligt skakade under sjuttiotalet. De tappade i makt och alla förnam vagt konsekvenserna av det.

Hur märkte jag själv det? Jag såg det hos mina äldre bröder, när de började säga emot min farsa i politiska diskussioner; de upprörda rösterna hördes från verandan. Jag såg det hos min mamma som plötsligt insåg att hon, kosta vad det kosta ville, måste ut ur hemmafrulivet och börja jobba igen för att få litet 10 |

inlaga det måste finnas en väg 4.indd 10

2010-03-01 14:10:19

frihet och oberoende. Jag såg det hos vissa lärare jag hade, i alla fall hos de få av dem som kunde tala om Marx eller Mao så att världshistoria blev närvarande i en skolkorridor. Jag hörde det när jag la på en nyinköpt platta med Nynningen och Majakovskijs ord dånade genom mitt källarrum. Jag såg det när jag och en kompis brukade hälsa på en ung gröna vågare – för övrigt en skicklig, klassiskt skolad gitarrist – och hans flickvän, som slagit sig ner på en bondgård i Vingåker. Deras liv pekade rakt ut ur allt vi, två grabbar ur arbetarklassen, kände till. Jag märkte det i antikärnkraftsrörelsen, då plötsligt människor som aldrig annars hade något att säga om politik eller ens hade sagt någonting alls dök upp på möten och demonstrationer. Där var den bohemiske bibliotekarien som fullkomligt oväntat höll ett brandtal stående på ett lastbilsflak utanför Domus, eller den äldre sopköraren som bodde på en gård utanför samhället och som visade sig vara en grön småskalighet-ideolog. Jag kände det i luften: en uppbrottsstämning. En antiauktoritär skakning slungade alla mot relingarna. När jag fick mina ryck och intensivt började lyssna på klassisk musik eller låna franska surrealister och Rainer Maria Rilkes dikter på biblioteket var det ett uttryck för att ingenting i atmosfären tycktes begränsa vad jag fick göra eller hade rätt att göra. Den som var mottaglig för tidens antiauktoritära stämningar, och det var jag, kunde under de där sjuttiotalsåren se möjliga befrielser överallt omkring sig.

Sjuttiotalet har demoniserats i efterhand av alla tänkbara samhällsbevarande krafter. Men det beror på att arbetarklassen och dess politiska organisationer aldrig varit starkare än då, att allt från kvinnorörelsen över miljörörelsen till handikapprörelsen ställde helt nya frågor. Själva samhällsfundamenten rörde på sig en smula och det sände en tryckvåg genom praktiskt taget alla sociala klasser. | 11

inlaga det måste finnas en väg 4.indd 11

2010-03-01 14:10:19

Min uppväxtort, Vingåker, var ingen bruksort av klassiskt snitt, även om det fanns mycket industri på orten. Den dominerande industrin var konfektion, en av de värsta låglönebranscherna.

Fabriken låg intill järnvägen nästan mitt i centrum, en låg, grågrön byggnad där vattenångan från pressarna vällde ut ur skorstenarna så att det på vintrarna såg ut som ett stort lastfartyg som stävade genom samhället. På morgnarna anlände ännu på sjuttiotalet en hel liten armada av cyklande sömmerskor, pressare och skräddare från alla håll till fabriksgrindarna för att stämpla in. När jag själv arbetade där en höst det sista året på sjuttiotalet var det fortfarande, trots att kriserna slagit hårt mot en bransch där lönsamheten redan tidigare varit dålig, en stor arbetsplats med uppåt tusen anställda. Men det var en utpräglad kvinnoindustri, i händerna på lokala ägare vars namn vi alla kände till.

Hösten jag jobbade där kände jag av den där egendomliga och tyngande kombinationen av patriarkal och klassmässig underordning. Den fanns i atmosfären. Alla förmän var män.

Precis allting på fabriken, från de trista omklädningsrummen till den kala matsalen, var gammalmodigt och nedslitet, som om branschen stått stilla i ett halvsekel (när den invigdes 1938 var den Europas modernaste). Ventilationssystemet fungerade knappt. På somrarna kallades brandkåren ibland in för att spruta kallt vatten på fabrikstaken och hjälpligt kyla ner lokalerna. Min mamma arbetade där, min farfar hade varit förman där och jag hade en farbror någonstans bland de löpande banden som slamrade och skapade en bedövande ljudvall i lokalerna.

När jag jobbade på fabriken var jag helt på det klara med att det bara var tillfälligt. Jag var aldrig rädd för att bli kvar där. Ingen av arbetskamraterna förväntade sig det nog heller; jag var en främmande fågel där jag stod vid mitt pressbord. Men jag kommer ihåg hur chockerad jag blev när en av tjänstemännen 12 |

inlaga det måste finnas en väg 4.indd 12

2010-03-01 14:10:19

kom ner från kontoret med ett tidtagarur i handen för att mäta hur lång tid jag tog på mig för att pressa några tygstycken. Jag skrek åt honom att det här var ju vansinne. Han insåg det, muttrade något om att jag nog inte passade där men såg också litet skuldmedveten ut: han kände att fabrikslivet var efterblivet.

I ett romanutkast, som jag skrev någon gång i början av åttiotalet – jag har bara ett tjugotal sidor kvar av det – hittar jag följande beskrivning av fabrikshallen: Nu slet alla för fullt med sina ackord. Bandet ringlade fram genom lokalen. Det såg ut som en lång metallisk orm, befjädrad med tygstycken i olika färger och fästade med en klämma på varje galge. En orm i en myrstack, brukade jag tänka varje gång jag verkligen funderade på vad det var jag såg. Men här var det alltid ormen som vann, inte myrorna.

Det gift som vi myror utsprutade i form av förbannelser och svordomar räckte inte mycket till mot en så fruktansvärd best. Överallt på golvet, i hörnen och runt maskinerna, låg överblivna och bortslumpade tygbitar, som om den där ormen ömsat skinn flera gånger om. Ibland kunde det hända att jag fick till uppgift att gå runt med en skottkärra och samla upp allt det där skräpet och kasta det. Det var en syssla jag trivdes bra med.

Fabriken dominerade orten, men någon makt i den lokala politiken verkade aldrig utgå från konfektionsindustrin och de anställda. Facket var svagt och bland fackföreningarna hade antagligen Metall långt större inflytande, trots att metallare inte var den vanligaste fackliga tillhörigheten i Vingåker. Konfektionsfabriken, Ljungströms fabrik, befann sig på något sätt till och med utanför den uppsökande, aktivistiska vänsterns intresse: dit nådde ingen proletariseringsvåg, inga radikala folk| 13

inlaga det måste finnas en väg 4.indd 13

2010-03-01 14:10:19

hemsnarodniker tog mig veterligt jobb på Ljungströms för att träda i direktkontakt med arbetarklassen, vilket radikala socialister kunde göra på de större metallindustrierna i grannorten Katrineholm ett par mil bort. De där radikalerna som proletariserade sig var annars en levande del av sjuttiotalets vänsterkultur och när jag något år senare stötte på dem på det stora SKF i Katrineholm blev jag fascinerad. De bråkade med de sosse­dominerade fackklubbarna, kom med ilskna flygblad varje avtalsrörelse, men kunde också säga emot tjänstemän och ledning på effektivt medelklasspråk. I efterhand, när de försvunnit från arbetsplatserna eller lugnat ner sig och avvecklat den revolutionära retoriken, saknades de ofta av de traditionella socialdemokraterna i facket: trots allt hade de ju skapat liv och rörelse och ibland ideologisk vitalitet bland jobbarna, och fler hade kommit på fackklubbsmötena. Men sådana vänsterinbrytningar syntes inte på Ljungströms konfektionsfabrik i Vingåker, den tycktes stå utanför allt viktigt som hände.

Vingåker var ett klassamhälle på precis samma sätt som alla andra orter var det, men det var som om det aldrig riktigt märktes. På sätt och vis var jag under min uppväxt inbäddad i en vag känsla av social jämlikhet även om det uttrycket då skulle varit främmande för mig. I de hyres- och villaområden där jag växte upp fanns det ingen synlig överklass. Jag såg i alla fall inte till någon. Slottet mitt i orten, i en park med en stor svandamm och majestätiska lövträd, förknippade nog ingen med en svunnen aristokrati och det gav ingen några som helst klassassociationer; det bara stod där, utan historia, ja, precis lika mycket utan historia som de gula statarlängorna i utkanten av samhället. Vad jag kan minnas fanns i detta lilla Vingåker inga speciella villakvarter där man visste att enbart särskilt rika människor bodde; fabrikörernas villor låg insprängda bland andra och var heller inte särskilt imponerande. Då och då såg 14 |

inlaga det måste finnas en väg 4.indd 14

2010-03-01 14:10:19

man visserligen ägarna till konfektionsfabriken, men det var sällan, och de gjorde inget väsen av sig. Jag och någon kompis kunde stå nere på de kommunala tennisbanorna och slå våra loja backhandsslag med dubbelhandsfattning – Björn Borg hade hux flux gjort tennisen till en folksport – när direktören dök upp på asfalten bredvid med någon bekant för att spela några set. Och vi reagerade inte nämnvärt. I ett hus på vår gata, litet längre upp, bodde ägaren till sågverket som låg i centrala Vingåker. Men jag tror inte någon av oss ungar såg en direktör i den stillsamme mannen, trots att han kom hem från jobbet i kostym och hatt. Hans röda tegelvilla såg inte annorlunda ut än någon annans och hans söner, som var några år äldre än jag, tänkte nog ingen på som direktörssöner.

Inte heller fanns det någon påträngande medelklass av den uppfostrande sorten. Det uppfostrande inslaget kunde istället den skötsamma rörelseeliten emellanåt stå för, som när jag någon gång blev utskälld av en socialdemokratisk partikassör i hans hallonland och plötsligt fick höra att min farsa inte var mycket att lita på. Min far drogs inte bara åt det mer radikala hållet, han hade också varit på sjön länge och gillade inte att stanna alltför många år på en arbetsplats. Han passade inte riktigt in i skötsamhetsidealen, han stod på något sätt alltid med ena foten utanför det mytiska folkhemmet. Hans berättelser från världens olika hamnstäder, som alltid bara kom i fragment, kastade ett främmande ljus över min uppväxt. Jag minns den kinesiska krognotan, från Shanghai, som hängde inramad på väggen i villan i Vingåker, eller bilderna från en tjurfäktningsarena som jag som barn stirrade fascinerat på. Min far skötte sina arbeten, men blicken var fäst någon annanstans. Men det var vanliga arbetare, med små poster i rörelsen, inte något slags bildad och litet högfärdig medelklass, som stod för de moraliska uppsträckningarna. I skolklassen hade mina klasskamra| 15

inlaga det måste finnas en väg 4.indd 15

2010-03-01 14:10:19

ters föräldrar jobb som lastbilschaufförer, sömmerskor, kassörskor eller drev små firmor. Pappan till en av mina bästa kompisar i småskolan hade en liten lastbilsrörelse, var företagare, men han och hans fru var ungefär som mina föräldrar. Ännu på sjuttiotalet dröjde spåren av ett äldre, betydligt fattigare samhälle kvar, till exempel i form av de ärvda kläder som många fortfarande bar. Vingåker låg efter i den kommunala utvecklingen och var bland de sista kommunerna som införde skolbespisning: i småskolan traskade jag och mina bröder varje lunch hem för att äta. Och Vingåker var litet, när jag blundar kan jag på något sätt ta in hela orten på näthinnan och som i alla sådana små orter fanns en viss skepsis mot det som var avvikande. Jag kommer ihåg att jag och några kompisar ibland retade oss på en familj. En av deras söner gick i min klass och jag brukade på morgnarna ofta hämta upp honom på min väg till skolan. Men vi tyckte att de var litet utsvävande, att de åt litet annan, finare mat än vi och vi inbillade oss att de rentav talade på ett annat sätt än vi. I själva verket hade de säkerligen samma inkomster som mina föräldrar. Men de var inflyttade någonstans norrifrån och det där med maten, att den var annorlunda, berodde antagligen på att båda makarna arbetade på den ena av de två stora matvarubutikerna i centrum!

Det var först när jag började gymnasiet i Katrineholm som jag på allvar kände att klasskillnader som kunde vara kännbara inpå bara kroppen existerade. Då mötte jag för första gången jämnåriga vars föräldrar hade akademisk utbildning. De åkte på språkresor och semestrade på ett annat sätt än vi gjorde. Jag tror inte att jag fick någon chock av det, jag har heller aldrig lidit av de mindervärdeskomplex inför utbildning som alltid och på ett ofta schablonmässigt sätt brukar tillskrivas arbetarbarn. Jag tyckte för övrigt att jag sedan flera år ändå hade bedrivit högre studier på egen hand genom mitt intensiva läsande.

16 |

inlaga det måste finnas en väg 4.indd 16

2010-03-01 14:10:19

Men jag kände att någonting var annorlunda mot orten där jag växte upp. Jag gick naturvetenskaplig linje och där samlades studiebegåvningarna från olika håll och det innebar att jag med ens omgavs av långt fler söner och döttrar från tjänstemannaskikten. Plötsligt var jag omringad av en massa ungmoderater och hamnade i ständiga och otroligt hetsiga ideologiska debatter. Mitt intresse för marxism och socialism växte i direkt proportion till den omgivningen, och behovet av att finna en väg ut ur detta samhälle kände jag varenda dag; Dylans sång ”All Along the Watchtower” med raden ”There must be some way out of here” lyssnade jag på som om den handlade om mig själv. Jag reagerade mot miljön på gymnasiet med att bli alltmer bohemisk: träskor på vintern, långt hår och en tid till och med ett skägg, och alltmer av skolfrånvaro då jag bara drev omkring i stan. Jag kände mig avvikande och svarade med att bekräfta att jag var det, med argument men också med yttre tecken. När jag idag läser om unga muslimska män som radikaliseras våldsamt på grund av vad de uppfattar som en djupt fientlig omvärld, känner jag ibland, trots den milsvida skillnaden, faktiskt ett litet sting av igenkännande: de vanställs av makterna omkring dem och måste svara på något sätt.

Men redan tidigare hade jag känt att det var någonting som inte stämde, något grundläggande i hela min existens som krävde förklaringar som jag inte hade tillgång till. När jag försöker komma ihåg vad det från början innebar när de första vaga klasskänslorna började pulsera i medvetandet, är det kontursvaga men ändå starka känslor som jag kan återkalla. Vid någon tidpunkt tyckte jag mig urskilja hur den större omvärlden framstod som fientlig. Ett barn är lojalt med nästan allting omkring sig, ting såväl som människor omfattas av en kvardröjande oceanisk känsla, och även om barnet blir argt eller upprört över någon orättvisa finns det, i normalfallet, alltid | 17

inlaga det måste finnas en väg 4.indd 17

2010-03-01 14:10:19

någon att komma springande till för att få upprättelse eller tröst.

Plötsligt en dag finns det ingenstans att gå för att få den där upprättelsen och man tvingas bli vuxen, vilket antingen betyder att acceptera och ta saker och ting för naturliga – eller att börja betrakta dem som alltmer orimliga, nästan litet overkliga och som något som borde vara annorlunda. I litteraturen och i sociologin finns många vittnesmål av den typen: man växer upp inbäddad i en trygg normalitet och så, utan förvarning, blir en spricka synlig mellan ens egen värld och en större värld. Någonting skaver med ens i relationen med omvärlden. Det kan vara en ung svart man i USA som en dag, när han tar steget ut ur sitt eget kvarter, märker att han inte är lika mycket värd som de vita, eller en ung flicka som i någon vardaglig situation blir varse att olika normer gäller för könen och efter det mister den naiva självklarhet som nyss fanns i blicken mot omvärlden.

I mitt och i miljoner andra fall gällde det klasskänslan. Den är inte någon liten udda känsla, utan ett existentiellt och mäktigt socialpsykologiskt vågsvall som oavbrutet genomsköljer alla existerande samhällen. Oftast stannar det vid diffusa känslor av ilska eller frustration, men ibland tar det sig medvetna uttryck. Fackföreningar och politiska vänsterpartier är i grunden organisatoriska utfällningar av de där känslorna.

Klasskänslan har dessutom den egenheten att den kan överleva ett byte av inkomstnivå och förbli lika stark, hur skild en person ändå till slut kan vara från de livsvillkor hon eller han ursprungligen kom från. Klasskänslor kommer heller inte bara underifrån. Det finns en klasskänsla – den obehagligaste och mest frånstötande av alla – som strömmar uppifrån och ner genom de sociala hierarkierna och som ofta glöms bort. Jag tänker på arrogansen och självgodheten hos dem däruppe som tar för givet att något klassamhälle inte längre existerar och att det står var och en fritt att avancera socialt eller, alternativt, verkligen 18 |

inlaga det måste finnas en väg 4.indd 18

2010-03-01 14:10:19

vill bevara de rådande klasskillnaderna och månar om varje markör som skiljer människor åt. En enorm möda läggs varje dag ner på att upprätthålla sociala skillnader och distanser mellan människor. Mekanismerna i detta oavbrutet verkande maskineri – jag tänker ibland på det just som ett opersonligt maskineri – är verksamma på varenda arbetsplats, i varenda skolsal och i varenda rättssal. Den sociala pyramiden muras upp varje dag, sekundsnabbt, i mötet med en annan människa.

Klass, kön och etnicitet och alla känslor dessa hierarkier utlöser, sköljer på olika sätt genom samhället. Ibland kan de utsläcka varandra, särskilt när konservativt organiska föreställningar om etnisk tillhörighet kväver de långt mer universella idéerna om klassutjämning eller jämställdhet mellan könen.

Man kan, och det är en mardröm, mycket väl tänka sig samhällen som är utpräglade klassamhällen, men där sådana frågor är så mörklagda och så till den grad saknar uttryck i offentligheten, att människor blir kvar i den där diffusa känslan av social underordning men utan att ha något språk för att uttrycka det. Men i vart och ett av de där systematiska formerna av underordning är det först när ett medvetande blir varse ojämlikheten, som en kritisk känsla uppstår. Vad är det då som händer i medvetandet?

I alla år har jag fascinerats av den problematiken, ofta återkommit till den och skrivit om den i olika biografier. När jag på nittiotalet umgicks med den radikale rörelseintellektuelle Rudolf Meidner – då i åttioårsåldern; han var född 1914 – var det slående. Hans utkantsposition i egenskap av jude och socialist hade placerat honom i ett utsatt läge i det Tyskland där han växte upp på tjugotalet. Han var av judisk börd, men ville vara tysk och socialist och slippa sitt etniska arv. Han avskydde Breslaus rika judar som på söndagarna spatserade genom stan. Själv tillhörde han den lägre medelklassen, där det fanns gott om bildning men | 19

inlaga det måste finnas en väg 4.indd 19

2010-03-01 14:10:19

inga pengar. Han kunde heller inte identifiera sig med de fattiga, djupt troende östjudarna som levde i staden. De människor som han, så snart han blev mer och mer politiskt medveten, identifierade sig med tycktes han ohjälpligt skild från: arbetarklassen i Breslaus fattiga kvarter. Vi hittade gamla anteckningar från hans tonårstid som beskrev hur han cyklade ut i de där kvarteren, såg röda fanor, fattiga människor och kom hem igen, vemodig, till sin medelklassgata i stan. Men tysk ville han vara och det var en vanlig hållning hos de assimilerade judarna i Tyskland kring förra sekelskiftet: försöken att bli mer tyska än tyskarna själva.

Meidners dubbla utanförskap i trettiotalets Tyskland, i sin egenskap av både jude och socialist, gjorde att han till sist var tvungen att brådstörtat lämna landet som artonåring när Adolf Hitler tog makten. Det var för honom ett smärtsamt avsked från ett Tyskland som han ville höra hemma i men inte fick.

Meidner värjde sig alltid för att tala om vad det judiska betytt för honom. Det identitetsdrama han stått mitt uppe i ville han helst förneka: han var nu svensk och socialist och ingenting annat. När han kom till Sverige i början av trettiotalet bestämde han sig för att resa en mur mot det förflutna och på sätt och vis även denna gång bli mer infödd än de infödda. Rudolf Meidner blev en äkta reformist, en folkhemsreformist, rationell och pragmatisk. Men kvar i honom, under den lågmälda tjänstemannastilen, fanns alltid det där blixtrande vänstermedvetandet som gjorde att han letade efter varje systemkritiskt litet fönster som öppnade sig i den marknadsekonomiska muren. Välfärdsstaten var för honom ett sådant fönster, där upphävdes vinstmekanismen till förmån för behovens primat.

I det löntagarfondsförslag han senare formulerade nådde sextiooch sjuttiotalsradikalismen sitt hitintills högsta uttryck i svensk arbetarrörelse och konsekvenserna av det pekade rakt ut ur det rådande samhället och långt utöver folkhemstanken; ja, för20 |

inlaga det måste finnas en väg 4.indd 20

2010-03-01 14:10:19

slaget har idag närapå en sorts legendstatus hos den europeiska vänstern.

Löntagarfondsförslaget rörde upp en av efterkrigstidens hårdaste debatter. Högern tog det snart, en bit in på åttiotalet, som intäkt för att äntligen mobilisera mot sjuttiotalets vänstervåg, men i fackföreningsrörelsen och bland många socialdemokrater väckte det stor entusiasm. Rudolf Meidner stod nog ibland en smula kluven inför den lavin av politiska passioner från höger och vänster som hans förslag hade utlöst. Samtidigt märkte jag att det ofta blixtrade till i ögonen på honom av tillfredsställelse när vi diskuterade dessa upprörda strider. Han var en utpräglad vänsterintellektuell. Det fanns så mycket uppbrott i honom, så mycket sökande efter vägar ut ur det här samhället, och inte minst hans judiska bakgrund hade stor del i det. Den långa traditionen av judiska intellektuella, från Spinoza till Rosa Luxemburg, från Marx till Freud har oftast hämtat sin näring ur positionen som gränsvarelse: en fot i minoritetskulturen, en annan i majoritetskulturen.

Vid mitten av nittiotalet skrev jag en biografi över honom, som kom att heta Rudolf Meidner - skärvor ur ett nittonhundratalsliv. Vi satt och samtalade på hans kontor i Stockholm eller på ett hotellrum i polska Wrocław – hans födelsestad som en gång hette Breslau och var en del av Tyskland – och det blev en resa också in i mitt eget inre: sökandet efter de punkter i mig själv där jag kände mig utanför, där jag såg gränslinjer löpa tvärs igenom mig själv. Sprickan i hans medvetande talade till sprickan i mitt medvetande. Där fanns känslan av att inte riktigt vara hemma i denna värld men samtidigt viljan att finna vägar för att bli det. Klassresenären i mig kände omedelbart igen gränsvarelsen i Rudolf Meidner och tvärtom: jag tror att den gamle radikalen kände igen sig i mig, fastän jag var nästan ett halvt sekel yngre. | 21

inlaga det måste finnas en väg 4.indd 21

2010-03-01 14:10:19

Det finns hela författarskap som är obegripliga om man inte urskiljer närvaron av den där sprickan i medvetandet. Den i litteraturhistorien evigt underskattade Dan Andersson är en sådan författare, sliten mellan en finsk och en svensk identitet, mellan stad och land och hängande i en osäker klassposition som gjorde honom rastlös, otålig, pendlande mellan överdrivet självförtroende och lika överdriven självförminskning. Jag kallar sådana människor för gränsvarelser, i ett försök att översätta det engelska uttrycket Marginal Man. Men jag menar inte att det gäller några få unika personligheter: nästan alla människor, i synnerhet på den undre halvan av samhällsstegen, har något sådant drag i sig. Under skrivandet av min biografi över Dan Andersson, Det gångna är som en dröm och det närvarande förstår jag icke, var det ofta som att gå på slak lina över ravinerna i litteraturhistorien och de borgerliga normer som i grunden där är förhärskande. Jag förde rentav små anteckningar över olika raljanta kommentarer till projektet som jag ofta fick höra – att skriva om Gunnar Ekelöf är fint och liksom alldeles självklart, men att skriva om den diktare som på så många sätt blev arbetarklassens poet i Sverige smäller inte lika högt.

Begreppet gränsvarelse, ja, själva ordet: jag tycker om det. Det sätter igång någonting inom mig. De vänsterintellektuella som jag fascineras av uppvisar alltid drag av denna gränsvarelse och på sätt och vis är det den ursprungliga källan till både ett modernt medvetande och till ett vänstermedvetande. Rosa Luxemburg har jag under hela mitt vuxna liv återkommit till, inte bara av politiska skäl, utan kanske framförallt av existentiella: det går att spegla sig i hennes kluvenhet, uppbrott och oförmåga till hemkänsla i världen. Hon skrev om de spontana massrörelser som kan formas under historiskt upphettade ögonblick, men var själv paniskt rädd för folksamlingar. Hon hyllade allt det folkliga, men ägde den förhöjda litterära sensibilitet – synlig också 22 |

inlaga det måste finnas en väg 4.indd 22

2010-03-01 14:10:19

i hennes politiska skrifter – man annars förknippar med den mest sofistikerade modernism. Sådana gestalter fängslas jag av.

Ett skäl till att jag som tonåring förundrades djupt över Olof Palme var att han var just en gränsvarelse, en klassförrädare ur borgerlighetens synpunkt, en borgare och till ursprunget aristokrat som bestal samma borgerlighet på en av de mest karismatiska personligheter svensk politik ägt. Det var mer det än hans politiska världsbild – vars radikalitet ju i stort sett gjorde halt vid de tunga frågorna om ekonomisk demokrati – som lockade mig. Som sexton-, sjuttonåring tyckte jag givetvis att Olof Palme var för ideologiskt eftergiven och tam, IB-affären hade också släckt ner en del av hans aura. Ändå ryckte jag alltid till när han dök upp i tidningar eller TV. Jag drogs till hans ansikte, hans gester, det i hans gestalt som ingav den stabila borgerligheten rysningar. Jag visste att han stötte bort åtskilliga arbetarväljare också, just genom sin intellektualism, men det var som om han sörjde detta faktum; i alla fall inbillade jag mig det. Hans sätt att i nästan evangeliska ordalag tala om välfärdsstaten antydde att denna vision för honom innebar ett slags hemkomst i världen: platsen där skillnaderna människor emellan slutligen upphör.

Gränsvarelserna rör vid mig. Varje gång jag omvänt möter en människa som istället förblivit tryggt inbäddad i ett socialt skikt, företrädesvis medelklass eller överklass fastän det är lika irriterande att möta en LO -medlem som tycks vaccinerad mot känslorna av främlingskap, blir jag genuint och ärligt förvånad: Vad är det där för säkerhet? Hur kan man leva med den utan att generas? Känner ni inte hur världen gungar under er?

Vänstermedvetandet tror jag definieras av ett grundläggande uppbrott: vid något tillfälle har världen framstått som i grunden fientlig och därmed som nödvändig att förändra. Framförallt har världen framstått som ojämlik, och därmed också ofri (so| 23

inlaga det måste finnas en väg 4.indd 23

2010-03-01 14:10:19

cial jämlikhet är i själva verket bara ett sätt att fördela friheten mer rättvist). Men uppbrott? Sedan länge är ju den stående anklagelsen mot vänstern att den är konservativ och, som det heter på managementspråk, förändringsobenägen. Och det är sant att vänstern alltmer förknippats med kampen för trygghet och den sociala välfärd som bygger fördämningar mot en hotande global omvärld. Men den anklagelsen bygger på ett tankefel. Välfärdsstaten är nämligen på det mest grundläggande sätt just ett uppbrott från klassamhället, ja, ett uppbrott från de mångtusenåriga förtrycksmönster som rör klass och kön. Idén om socialism är och förblir en uppbrottsidé så länge som kapitalism och marknad dominerar våra liv, vilket naturligtvis var fallet även under välfärdsstatens mest expansiva år. Socialismen utgör, tolkad psykologiskt, ett försök att göra sig hemmastadd i en värld som är fientlig, osäker och främmande genom att i grunden förändra den. Trygghet är därför uppbrott. Välfärd innebär omvälvning av det bestående. För att vara konkret: en bättre a-kassa innebär mer makt för löntagarna och utgör därmed ett motstånd mot och ett uppbrott från de rådande maktförhållanden som under kapitalismen alltid är till arbetsgivarnas och kapitalägarnas fördel. Det är detta marknadsliberalerna aldrig har några som helst förutsättningar att förstå, men också det som vänstern – oavsett om den är reformistisk eller mer systemkritisk – har haft så förtvivlat svårt att förklara på ett begripligt sätt. Tvärtom har vänstern ibland haft nästan dåligt samvete å modernitetens vägnar för att den gång på gång tycks hamna i ett uppehållande försvar för de sociala trygghetssystemen. Men detta försvar är inte ett nostalgiskt nejsägeri, utan ett uttryck för viljan till uppbrott från det bestående, det vill säga det kapitalistiska systemet. I psykologisk mening bygger det ytterst på den där känslan av främlingskap inför ett system som tar ifrån människor deras liv och värdighet.

24 |

inlaga det måste finnas en väg 4.indd 24

2010-03-01 14:10:19

Men främlingskapet inför världen, det som skaver hos gränsvarelsen och vänstermedvetandet, bör heller inte romantiseras eftersom det också bär på fröet till en rad kortslutningar.

Om det är någonting jag lagt märke till genom åren, är det att fiendeskapen kan vara betydligt intensivare mellan två vänsterorganisationer än gentemot det som borde vara den gemensamma motståndaren i form av organisationerna på högerkanten. Hos de flesta vänsterradikaler finns onekligen ett drag av kompromisslöshet, en vilja att driva en sak till sin spets. Det kan yttra sig i allt från oändliga bråk om paroller på en demonstration till de mest häpnadsväckande personmotsättningar, och då handlar det inte bara om kampen för en karriär inom någon organisation, utan om en oförmåga att våga uppge försvaret av minsta frontavsnitt i den världsbild man hyser. Dialektiken mellan ortodoxi och kätteri är kanske oundviklig i allt engagemang, oavsett om det gäller konflikter inom den tidigaste kyrkan, medeltidens upproriska bonderörelser eller våra dagars radikalism: det finns alltid en Danton och en Robespierre, en Lenin och en Bucharin, en Luther och en Münzer.

För varje nytt radikalt ställningstagande upprättas ju möjligheten av ett än mer långtgående och kritiskt ställningstagande och därmed är logiken igång. Det farliga med den logiken är inte svårt att förstå: sektbildningar, fanatism, principrytteri.

Det goda med den är att radikalismen till sin natur är expansiv, den nöjer sig aldrig. Radikalismens cirklar vidgas. Om rättigheterna till slut omfattar alla människor, varför ska den då inte omfatta andra medvetanden än just vår arts? Det djurrätts­ etiska perspektivet anländer med en tvingande nödvändighet för var och en som tar sin vänsterövertygelse på allvar.

Vad kännetecknar ett vänstermedvetande? Jag ryckte till när jag för några år sedan läste en lång uppsats av en av nittonhundratalets mest uttalade konservativa tänkare, en tysk-ameri| 25

inlaga det måste finnas en väg 4.indd 25

2010-03-01 14:10:19

kansk filosof vid namn Eric Voegelin. I sig är han föga intressant, men jag älskar att ta del av de mest konservativa tänkarna för de knivskarpa nidbilder de ofta ger av vänstern; det finns alltid något sällsamt korn av sanning i dem. I några blixtrande infallsrika uppsatser har denne Voegelin identifierat roten till den modernism och det vänsterradikala tänkande han avskydde – han menar att den finns i en grundläggande och i hans ögon djupt felaktig hållning till världen som han hävdar varit i rörelse ända sedan antikens dagar.* Han utgår från det dunkla begreppet gnosticism, vilket var namnet på en diffus religiös strömning under antiken som forskarna brottats med i sekler utan att få något riktigt övertygande grepp om. Men gnostiska föreställningar dök upp som kätterier redan inom den tidiga kristendomen och i våra dagar har inte minst feministiska teologer där funnit radikaldemokratiska drag som framstår som egenartat moderna (se Elaine Pagels De gnostiska evangelierna).

Exakt på vilket sätt menar då Voegelin att dessa gnostiska tankemönster existerar än idag? Voegelin kallar Karl Marx för en spekulativ gnostiker och till och med, i ett anfall av riktigt låg argumentation, för ”en intellektuell bedragare”. Helt överraskande talar han dessutom om de moderna ”gnostiska massrörelserna” och ser hur det antika kätteriet i våra dagar återfötts i form av socialistiska eller kommunistiska massrörelser; förmodligen skulle han räkna in även fackföreningar där.

Sina verk skrev Voegelin i skuggan av förra seklets totalitära system, nazismen och stalinismen – han föddes 1901 – och mot detta civilisatoriska mörker satte han en ytterst gammaldags kristen världsbild från kyrkofädernas tid, där människorna gör * För att vara helt korrekt: Voegelin riktar sin kritik mot alla former av extremism och den nidbild han ger av vänstern och marxismen menar han gäller också exempelvis nationalsocialismen. Men det är vänstern han verkligen retar sig på, där finns hans passionerade ilska.

26 |

inlaga det måste finnas en väg 4.indd 26

2010-03-01 14:10:19

bäst i att finna sig i de rådande omständigheterna. Frälsningen kommer först efter detta liv, är hans kalla budskap. Men det intressanta med Voegelin är inte hans egen världsbild, utan hur han beskriver det stora hotet mot den: vänsterns världsbild. I en av sina uppsatser gör han en lista över typiska drag hos den gnostiska personlighetstypen – det är bara konservativa som sysslar med sådana typifieringar, men de har pedagogiska poänger – där han inrangerar i synnerhet marxister, socialister och kommunister. Det signalement han ger är träffande för det jag kallar ett vänstermedvetande, fastän det alltså spikas upp av en man långt ut på högerkanten. Han ger oss sex kännetecken och det första lyder: Först måste framhållas att gnostikern är missnöjd med sin situation. Detta är i sig inte särskilt förvånande. Vi har alla anledning att vara mindre än fullständigt tillfredsställda med en eller annan aspekt av den situation vilken vi befinner oss i.

Missnöje är i sig inte så oskyldigt som det låter, eftersom budskapet från både den världsliga och den religiösa överheten i alla tider, i synnerhet före demokratins genombrott men också i våra dagar, faktiskt har varit att människan, inte minst de som befinner sig längst ner på samhällsstegen, bör vara nöjd med sin lott. I en traditionellt konservativ världsbild är samhället uppbyggt som en kropp, en organism, där varje del har sin viktiga roll. Men handen kan aldrig drömma om att bli hjärna och de längst ner aldrig om att hamna överst, det strider mot hela idén. Praktiskt taget alla samhällen i historien, fram till demokratins genombrott, har i den meningen varit konservativa samhällen. Att vara missnöjd, att inte acceptera och åtminstone i sina tankar vägra foga sig, är historiskt sett därför någon| 27

inlaga det måste finnas en väg 4.indd 27

2010-03-01 14:10:19

ting oerhört, det rymmer någonting mer än bara den personliga vantrivseln i tillvaron. Missnöjet är nästan alltid grunden för sociala förändringar. Min spontana reaktion inför Voegelins tes om missnöjet som ett grundelement i vänstermedvetandet var: Så är det ju! Jag måste vara rädd om missnöjet.

Men Voegelin går vidare i sin karaktärslista och för att tydligare visa vad han har att säga om radikala människor byter jag ut ordet ”gnostiker” i citatet mot ”vänstermänniskan”.

Den andra aspekten av vänstermänniskans attityd är inte alls lika begriplig: tron att situationens nackdelar kan tillskrivas det faktum att världen i sig är dåligt organiserad. Ty det är också möjligt att anta att varandets ordning sådan den är given oss människor (var än dess ursprung nu är att söka) är god, och att det är vi människor som brister. Men vänstermänniskor är icke benägna att upptäcka att människor i allmänhet och de själva i synnerhet är bristfälliga. Om i en given situation något inte är som det ska, då måste felet ligga i världens ondska.

Om detta kan jag inte säga annat än att jag känner igen mig. Jag ser det framför mig, hur jag sitter någonstans, i ett privat sällskap eller i en TV-studio, och diskuterar upplopp i franska förorter, terrorism eller något bestialiskt sexualmord och hur jag som vänstermänniska naturligtvis alltid hamnar i positionen att jag med alla tänkbara medel söker efter de sociala omständigheter som förklarar varför problemen uppstår. Det är den klassiska situationen, urscenen, som de flesta på vänsterkanten känner igen: detta ständiga framdragande av de bakomliggande villkoren, helt enkelt idén om att ”samhället är dåligt organiserat” och den nästan principiella oviljan att skylla problemen på individerna. De flesta som hamnar i den debattsitu28 |

inlaga det måste finnas en väg 4.indd 28

2010-03-01 14:10:19

ationen, som ju titt som tätt uppstår även i vardagen, inser knappast hur omstörtande man faktiskt tänker – i relation till hur det har tänkts i sekler och årtusenden – när man envist letar efter de sociala orsakerna till problemen. Inte sällan kan man som vänstermänniska känna sig som en sociologisk maskin, som ytterst förutsägbart alltid hävdar att det inte är individen som är problemet, utan samhällets organisering. Denna vägran att skylla på individerna är dessutom alltid ett försök att rädda det mänskliga: hoppet om att vi inte behöver snärjas av våra villkor. Voegelin vill i sin analys få denna gnostiska/vänsterintellektuella inställning att verka ytlig och just förutsägbar, fastän den i själva verket speglar ett fullkomligt mirakulöst språng i sättet att förstå ett samhälle och dess individer: att utgå från att samhället är dåligt organiserat är det historiskt nya.

De två följande karaktärsdragen hos gnostikern, eller den vänsterradikale, är enligt Voegelin följande – och ordet frälsning nedan ska här också förstås i sin sekulära innebörd, att fattigdom och orättvisa kan avskaffas: Den tredje egenskapen är tron att frälsning från världens onda är möjlig. Från detta följer tron att varandets ordning måste förändras i en historisk process. Ur en eländig värld måste en god värld utvecklas historiskt. Detta antagande är inte helt självklart, eftersom också den kristna lösningen kan tas i beaktande – nämligen att världen genom hela historien kommer att förbli sådan den är och att människans frälsningsfulländning äger rum genom nåden i döden.

Det är en grundläggande vänstertes att historien framskrider i en progressiv process, även om få eller ingen idag tror på någon automatik i historien. Men att kapitalism innebar ett steg ”framåt” i jämförelse med den föregående feodala eller antika | 29

inlaga det måste finnas en väg 4.indd 29

2010-03-01 14:10:20

ordningen är nog en självklar tanke hos var och en som kallar sig vänster, hur mycket den än naggats i kanten av de ekologiska hot som just utvecklingen skapat mot biosfärens överlevnad. Marx och Engels kunde i Det kommunistiska manifestet framstå som storögda beundrare av den enorma kraftutveckling som släpptes loss när produktivkrafterna befriades från de gamla feodala bojorna och produktionen, så som de formulerade det, antog global och kosmopolitisk gestalt: ”Bourgeoisin har spelat en högst revolutionär roll i historien. (…) Först den har visat, vad mänsklig verksamhet kan åstadkomma.” Marxismens stora bidrag till det moderna tänkandet är naturligtvis den historiematerialistiska ansatsen, den som inte bara säger oss att det är omöjligt att förstå ett samhälle utan att förstå ur vilket produktionssätt och vilka konflikter det utvecklats, utan också att historien i någon mening framskrider mot stadier som ur den mänskliga befrielsens synpunkt är bättre än det som rådde tidigare. Trots all utvecklingspessimism som alstrats när de ekologiska insikterna vuxit, tror jag att det kvarstår som centralt i vänstermedvetandet.

Därefter övergår Voegelin i sin lista till den punkt som rör människans möjlighet att forma sina samhällen: Med den femte punkten kommer vi till det gnostiska draget i snävare mening – tron att en förändring i varandets ordning ligger inom det mänskliga handlandets räckvidd, att denna frälsning är möjlig genom människans eget bemödande.

I allt vänstermedvetande är detta till slut den springande punkten: tanken att människan själv formar sitt eget öde.­ Ibland har den insikten på ett märkligt sätt, kanske under trycket av de senaste tjugofem årens samlade pessimism på vänster30 |

inlaga det måste finnas en väg 4.indd 30

2010-03-01 14:10:20

kanten, sjunkit ner under medvetandeytan. Tesen att männi­ skans öde ligger i hennes egna händer kan tyckas så självklar att den inte ens behöver formuleras. Men om den inte formuleras, och det gång på gång och på ständigt nya sätt, så betyder det att de radikala strömningarna gör sig döva för sina egna innersta strävanden. Frågan är om det inte är just det som skett under en lång följd av år, åtminstone sedan början av åttiotalet.

Vänstern har uppfostrat sig själv till en nästan programmatisk vanmakt, övat in sig i en känsla av att de stora världskapitalistiska processerna bemäktigar sig oss och att ingenting går att göra åt det. Allt vi kan hoppas på är en apokalyps i form av exempelvis en finanskris långt värre än den vi nyligen upplevt. I den meningen kan man hävda att vänstern alienerats från sig själv och sina ursprungliga impulser.

Voegelin avslutar sin lista över karaktärsegenskaper hos gnostikerna med att framhäva kunskapen – gnosis på grekiska – om metoder för att förändra samhället som det centrala hos dem. Men varför drar jag fram en smått kufisk, om än gnistrande intelligent, gammal konservativ tänkare? Jag påpekar det gärna direkt: i den konservativa karikatyren av en vänstermänniska, som visserligen går att vända till sin raka motsats, saknas helt de glada inslagen i ett radikalt medvetande, det faktum att den där hemlösheten, missnöjet eller sprickan i tillvaron skapar en distans till saker och ting som gör att man karnevaliskt kan skratta åt dem. För så är det: skrattet underifrån är en motståndshandling och vänstern har nästan alltid förmått skratta åt makthavarna. En av de ledande vänsterteoretikerna, ja, en av de viktigaste utforskarna av detta medvetande, bör därför alltid vara den ryske litteraturvetaren Michail Bachtin, som skrev sina böcker om den antika och medeltida karnevalen. När jag under det dystra åttiotalet kom i kontakt med hans böcker praktiskt taget hjulade jag fram över sidorna. Här förlossades | 31

inlaga det måste finnas en väg 4.indd 31

2010-03-01 14:10:20

en annan, gladare sida av maktkritiken. I karnevalen, menar Bachtin, lades grunden till den nyfikenhet på tingen, samhället och människorna som banade väg för andra drag i vänstermedvetandet: utforskandet, intresset för sakförhållanden, hånleendet mot makthavarna och slutligen den sociala omvälvningen.

Det karnevaliska medvetandet är närvarande i de klassiska texterna av Marx, i de satiriska spydigheterna mot tidens ledande tänkare och mot den då uppåtstigande borgerlighetens hycklerier. När Marx och Engels är på sitt muntraste humör, kan man få intrycket av att de beskriver den samtida politiken som en teaterscen, där allt det höga dras ner i det låga. Inget av detta skulle en Voegelin kunna förstå. Ändå lärde jag mig en läxa när jag läste Voeglins ärkekonservativa sågning av detta vänstermedvetande och de grundläggande dragen i vad han kallar de gnostiska massrörelserna. Det slog mig nämligen med full kraft att det idag är en livsviktig uppgift att söka de centrala dragen i det vänstermedvetande som upplever sig som så starkt tillbakaträngt. Det sökandet frigör i sig radikalismen och det tillfredsställer mig att vad denne konservative man faktiskt säger är följande: I ett par tusen år har de där människorna retat upp oss! Alltid är de där med sitt missnöje, sina förkastelsedomar över de existerande samhällsordningarna och sina utopiska planer. Egenartat vackert skriver Voegelin om gnostikerns grundläggande erfarenhet i denna värld och gör det så att jag, i en så att säga spegelvänd reaktion, kan fyllas av tillförsikt av hans ord: ”… erfarenheten av världen som en främmande plats, till vilken människan förirrat sig, och från vilken hon måste finna vägen tillbaka hem till den andra världen, i vilken hon äger sitt ursprung.”

Det är för övrigt denna urgamla tanke som gestaltas i en science fiction-film som Matrix: Den värld vi tar för given är ett 32 |

inlaga det måste finnas en väg 4.indd 32

2010-03-01 14:10:20

sken, vi måste frigöra oss från den för att hitta hem och bli oss själva.

Den andra, riktigare världen är inte av princip något hinsides utan den söks, menar Voegelin, allteftersom det moderna tänkandet framskrider, oavbrutet i den existerande.

Moderna massrörelser, som fackföreningar eller socialistiska partier, såg han ytterst som ett utflöde av det i hans ögon föraktade främlingskapet i världen. Ner genom årtusendena spåra­de denne konservative man en attityd till den materiella världen som förlade strävan efter ett bättre tillstånd till detta liv, och resultatet av denna hållning var ett grundläggande missnöje, en hemlöshet i tillvaron. I karikerad form fångar hans resonemang något av kärnan i det som jag spontant alltid uppfattat som vänsterintellektuellt tänkande: en spricka har blivit synlig i tillvaron, genom den strömmar ett främmande ljus över saker och ting som nyss verkade så naturliga, så givna, och från den punkten vidtar självreflexionen, den kritiska inställningen, ibland det rena missnöjet, någon gång också fanatismen och militansen, den som i de mest långtgående fallen kan mynna ut i terror.

Voegelin, en fantastiskt reaktionär tänkare, inrangerade delvis även liberalerna bland dem som vill bota sitt främlingskap i denna världen genom att göra den bättre, och i ett längre historiskt perspektiv är det ju helt riktigt att räkna liberalerna till vänstern. Liberalerna var en gång, för inte så länge sedan, kritiker av det bestående. Idag har de emellertid segrat: världen är deras. Deras hemlöshet är botad. De har kommit hem. Detta är det samhälle de vill ha, bortsett från några kvardröjande ofullkomligheter, en och annan regim som måste bombas till underkastelse och en del välfärdsstatligt bråte vi ännu släpar på efter den trettio år långa välfärdsparentesen. Och det är naturligtvis det som gör att liberalerna inte längre är någon pro| 33

inlaga det måste finnas en väg 4.indd 33

2010-03-01 14:10:20

gressiv kraft i de moderna samhällena; de förvaltar dem bara, och gör numera sitt bästa för att försvaga och rentav förlöjliga all systemkritik. Voegelins konservativa alternativ till den ”gnostiska” synen – att världen enligt honom kommer att förbli ungefär som den är – har idag i själva verket blivit liberalernas; de förmår inte tänka sig något annat än den rådande marknadsliberala modellen. Eventuella brister skylls på den enskilda människan.

Men jag återvänder till min uppväxt och det som formade mig under några viktiga år på sjuttiotalet. För min del tror jag att en avgörande händelse i psyket var upptäckten att mina föräldrar i vissa avseenden verkade vanmäktiga. Det fanns tillfällen då jag insåg att de var fångar i något större, som de möjligen förstod vad det var, men som jag tidigt insåg att de stod vanmäktiga inför. Det kunde vara löjliga småsaker, som när min mamma inte längre kunde förhöra mig på engelskaläxorna eftersom det blev för absurt när hon inte kunde uttala glosorna och vi inte ens längre gemensamt kunde skratta åt hennes helt försvenskade uttal. Från kanske femtonårsåldern kommer jag ihåg den där isande känslan när hon i svinottan väckte oss ungar, fixade frukost åt oss – fem bröder – och sedan skyndade iväg till jobbet på konfektionsfabriken. Jag kände instinktivt att något var fel. Jag tror visserligen att jag redan då förstod att hon ändå såg sitt arbete som en befrielse, för så var det: den oerhörda friheten i en egen inkomst, om än vunnen till priset av underordning i arbetslivet, var viktig. Till sättet var hon ingen kuvad typ. Hon skrattade – och skrattar! – lätt och ofta. I tonåren såg jag ändå tydligt att något höll henne fast, styrde henne; en främmande makt som jag inte riktigt kunde förstå var närvarande i den tidiga morgonen. Hon var uppe först av alla, fixade i köket, fastän hon själv var den som hade minst tid över.

34 |

inlaga det måste finnas en väg 4.indd 34

2010-03-01 14:10:20

Närvaron av denna övermakt, skuggan den lämnade kvar i mig, skapade en stark känsla av skuld. Jag tycker fortfarande att jag känner den och hur den lätt slår över i ett slags ursinne, ibland okontrollerbart.

Inför min far kände jag inte riktigt samma sak. Han hade en säregen självständighet i allt han gjorde, var ständigt diskuterande och även om han också hade arbeten där han inte fick mycket utrymme för sin personlighet, svävade han ändå litet suveränt över sina villkor. Den patriarkala ordningen tillåter ibland sådant hos arbetarklassens män, men inte lika ofta hos dess kvinnor. Öppet kunde han förbanna jobben han hade, trots att min mamma kunde svara att ”han vet inte hur bra han har det på sitt jobb” när hon jämförde med sitt eget. Han hade en obruten liten småföretagarsjäl i sig och sysslade alltid med olika småaffärer. Varje sommar åkte vi på långa turnéer söderut för att sälja saker på marknaderna i Skänninge, Kivik, Hästveda. Jag ser honom stå där och köpslå med folk, då var han i sitt esse. Samtidigt kunde han pendla mellan långtgående socialistiska tankar – Castro och Mao beundrade han – och plötsliga hyllningar till ”den amerikanska andan” eller utskällningar av folk som inte ville arbeta utan föredrog socialen. Men även i hans fall kände jag ibland av all den inställda, outnyttjade frihet som fanns i honom och som han var tvungen att kuva och lägga band på. I ett annat samhälle, en annan tid, skulle han med sin begåvning – han hade som min mamma sex år i folkskola – ha varit något helt annat.

Vad var det som jag tyckte tyngde mina föräldrar och begränsade deras frihet? Ytterst var det just deras arbeten. Det gav dem ingen frihet. Kan ett barn uppfatta sådant? Ja, naturligtvis, om än bara i form av en ruvande dager över ting och människor.

Klassamhället har sin rot i arbetsdelningen och i organisationen av arbetslivet, men det förnims redan av barn, fast de | 35

inlaga det måste finnas en väg 4.indd 35

2010-03-01 14:10:20