Spårlöst försvunnen. Först tänkte Janie inte så mycket på bilden av den lilla saknade flickan. Hon var bara ett av de många barn som försvunnit spårlöst och nu efterlystes av sina förtvivlade föräldrar. Janie hade sett hundratals liknande bilder förut. Men plötsligt var det som om marken försvann under hennes fötter. Hon kände igen den där flickan, som enligt texten försvunnit tolv år tidigare i ett köpcentrum. Och hon kände igen den prickiga klänningen. Den klänningen hade varit hennes älsklingsplagg ... En fängslande berättelse om svek, saknad och rotlöshet.
www.wahlstroms.se ISBN 978-91-32-15906-0
1 Janie var äntligen färdig med sin uppsats. Det var omöjligt att veta vilket betyg hon skulle få av mr Brylowe. När hon försökte skriva skämtsamt ville han ha en allvarlig uppsats och när hon anlade en högtidligare stil tyckte han att hon borde ha skrivit lättsammare. Det var oktober och hösten var kommen med djupblå himmel och vindbyar som slet i trädens allt kalare grenar. För varje löv som virvlade ner kände Janie sig oroligare – hon ville iväg, köra längs vägarna, bort, vart som helst. Janie var faktiskt bara femton år och hade precis börjat ta körlektioner – skulle man kunna säga. Det hade i varje fall blivit bestämt vid middagen föregående dag att hon skulle få börja övningsköra. Hennes föräldrar hade, som alltid, haft olika meningar om saken. Mamma tyckte att Janie visst kunde få sätta igång med körträningen, medan pappa ansåg att det var för tidigt. – Hon är ju bara ett barn, hade han sagt på pappors tillgivna och retsamma sätt. – Janie är gammal nog, hade mamma menat. Hon är en ung kvinna nu. 5
Cooney Saknad Jennie.indd 5
10-07-01 11.54.59
Pappa hade suckat och lett vemodigt. – Ja, tyvärr. Jag såg helst att min lilla flicka förblev liten. Han hade lindat en länk av Janies praktfullt rödblonda hår runt fingret. Håret var Janies stora tillgång, tjockt och gnistrande. Folk sa alltid smickrande saker om det. Eller som hennes bästa vän, Sarah-Charlotte, brukade säga: ”Janie, ditt hår är så vuxet.’’ – Ja, jag antar att du växer upp vare sig jag vill det eller inte, Janie, hade hennes pappa fortsatt. Trots att jag gör mitt bästa för att hindra dig. Okej, jag ger mig. Du får börja köra. Janie log där hon satt i klassrummet. Hennes far var revisor, och på höstarna brukade han träna skollaget i fotboll efter jobbet. I dag hade laget träning eller match, Janie kom inte ihåg vilketdera, men när han var klar med det – då skulle hon få köra med honom! Hon skrev sitt namn på uppsatsen. Allteftersom tiden gått hade hon ändrat stavningen på sitt namn. Jane såg så tråkigt ut och därför hade hon lagt till ett y förra året. Jayne såg både intressantare och mer personligt ut. Till efternamnet Johnson hade hon fogat först ett t och senare ett e, så nu hette hon alltså Jayne Johnstone. Hennes bästa vänner – Sarah-Charlotte Sherwood och Adair O’Dell – hade så underbara hemlighetsfulla namn, namn som folk kom ihåg. Varför i all världen hade hennes föräldrar valt Jane? När hon nu dessutom hette Johnson i efternamn? Scarlett eller Allegra hade hon gillat bättre. Eller kanske Roxanne. Prövande skrev hon sitt namn igen och tog bort h från 6
Cooney Saknad Jennie.indd 6
10-07-01 11.54.59
efternamnet och lade till ytterligare ett y till Jayne. Jayyne Jonstone. Inte så illa. Det var ett namn som skulle passa en designer eller någon som ofta syntes i tv. – Jorden anropar Janie! hördes plötsligt mr Brylowes röst. Janie rodnade och såg sig förvirrat omkring. Hur många gånger hade han sagt hennes namn? – Vi andra har roat oss med att läsa upp våra uppsatser för varandra, fortsatte mr Brylowe. Och nu skulle vi gärna vilja höra din, Janie. Om du har tid med oss, vill säga. Automatiskt satte hon händerna för sina brännande kinder. – Gör inte så där, sa Pete. Det är så sött när ansiktet och håret har samma färg. Janie hade aldrig haft någon pojkvän. Visserligen blev hon alltid bjuden på fester, men det var alltid tillsammans med flera av kompisarna. Ingen kille hade ännu sagt att han bara ville vara med henne och ingen annan. Mr Brylowe bad Janie läsa upp sin uppsats. Rodnaden lade sig och i stället kände hon sig blek och lätt illamående. Hon avskydde att stå och tala inför hela klassen. Det var hemskt att höra sin egen röst i tystnaden. Plötsligt ringde det ut och Janie kunde inte påminna sig att lektionen någonsin slutat så passande. Hon skulle kanske hinna bättra på sin uppsats under den trettio minuter långa lunchrasten. Det skulle i varje fall inte ta henne lång stund att äta. Sedan man nyligen upptäckt att hon inte tålde laktos, längtade hon bara efter sådant som innehöll mjölk. Hon var 7
Cooney Saknad Jennie.indd 7
10-07-01 11.54.59
trött på frukt och juice och ville ha glass och iskall mjölk. Men då fick hon ont i magen, det visste hon. Hon brukade alltid äta tillsammans med Pete, Adair, Sarah-Charlotte, Jason och Katrina. Hon älskade alla de namnen. Tjusiga namn hade varit en viktig del av de dagdrömmar hon haft föregående år – innan hon börjat fantisera om bilkörning. De hade handlat om hennes framtida familj. Hon hade inte riktigt kunnat göra sig en bild av sin blivande man, däremot visste hon precis hur hennes barn skulle se ut: två underbart söta flickor som hette Denim och Lace. Hon hade fantiserat om alla gulliga skor och kläder hon skulle köpa åt dem en dag. Sedan dess hade hon naturligtvis insett att de namnen var förfärliga. Pete, Adair, Sarah-Charlotte, Jason, Katrina och Janie gick i samlad trupp nerför de breda trapporna, genom korridoren och bort mot matsalen. Allihop utom Janie Johnson fick mjölk. Förpackningarna var så små att man egentligen behövde tre stycken, men bespisningstanterna var stenhårda: varje barn fick en mjölkförpackning och inget mer. Vilka lyckostar, tänkte Janie avundsjukt. De får kall, god mjölk och jag får nöja mig med vattnig lingondricka. – Nu ska vi se, sa Sarah-Charlotte och satte sig vid bordet. Sarah-Charlotte var mycket noga med att inte tillåta några förkortningar av sitt namn. Föregående år hade en av lärarna envisats med att kalla henne Sarah. Det hade bara 8
Cooney Saknad Jennie.indd 8
10-07-01 11.54.59
resulterat i att Sarah-Charlotte inte svarat en enda gång på den lärarens lektioner på flera månader. Till sist hade han börjat kalla henne miss Sherwood och det hade brutit dödläget och ingen av dem hade förlorat kampen. – Nu ska vi se, upprepade Sarah-Charlotte, vem som blivit kidnappad den här gången. Hon slätade till sitt vitblonda hår som redan låg i perfekt ordning. För Janie, vars hår tycktes leva ett eget rastlöst liv, var det något av ett mysterium att Sarah-Charlotte kunde ha en så perfekt frisyr – hela dagen! Janies ansikte kunde ibland vara svårt att upptäcka bland de ljusröda hårlänkarna som spretade åt alla håll medan väninnans anletsdrag inramades mjukt av de blonda vågorna. – Det beror på att jag har ungefär femhundratusen färre hårstrån än du, hade Sarah-Charlotte en gång förklarat. Alla vände på mjölkförpackningarna för att kunna läsa texten om efterlysningen. Mejeriet försåg kartongerna med ett fotografi på och uppgifter om ett kidnappat barn. Efter några veckor bytte man och ett nytt barn efterlystes. – Jag förstår inte hur någon ska kunna känna igen ett barn som var tre år gammalt när det stals från en stormarknad i New Jersey – och det hände för tolv år sedan, sa Adair. Det är ju helt otroligt. Adairs mörka hår låg slätt och blankt över hjässan. Janie drack sin lingondricka och försökte låtsas att det var mjölk. Längre bort i matsalen vinkade Reeve. Reeve var Janies granne och några år äldre än hon. Han gjorde aldrig en läxa och det verkade vara hans stora ambition i livet att komma med i Guinness rekordbok – på listan över dem 9
Cooney Saknad Jennie.indd 9
10-07-01 11.54.59
som lyckades bli godkända i examen utan att någonsin göra läxorna. Reeve hade visserligen fått godkänt i några ämnen, men också en del underbetyg, och det gick rykten om att han inte skulle klara sin examen om han inte skärpte sig betydligt. Hans två äldre systrar och en storebror hade fortsatt att läsa vid fina skolor – Cornell, Princeton och Stanford. De skämdes gräsligt för Reeve och missade aldrig något tillfälle att tala om det för honom. Reeve hade nästan upphört att tala med sin familj. Och han hade faktiskt ätit kvällsmat så ofta hos Johnsons att Janies mamma häromkvällen sagt till honom att hon funderade på att skicka en räkning till hans föräldrar. Men Reeve hade inte skrattat. Med kvävd röst hade han bett om ursäkt och lovat att inte komma mer. Janies far hade gett honom en vänskaplig knuff. – Det ordnar sig, Reeve. Tjänster och gentjänster. En vacker dag behöver vi din hjälp. – Säkert, hade Reeve dystert svarat. När jag har blivit rörmokare kommer jag och rensar era avlopp. – Kom igen, Reeve. Sätt igång och plugga så kommer du att höja dina betyg … Janies pappa hade avbrutit sig. Okej, i det här huset diskuterar vi inte dina betyg, hade han fortsatt. Slappna av nu, ta en kaka och lite glass. Familjen Johnson visste att Reeve vantrivdes i staden där alla visste allt om alla och där han alltid bott. Han ville bo i en storstad och vara en i mängden. Jag har goda förutsättningar att vara en i mängden, tänkte Janie dystert. Jag, med mitt namn. 10
Cooney Saknad Jennie.indd 10
10-07-01 11.54.59
Sarah-Charlotte hoppades att Reeve skulle börja bjuda ut Janie. Övningskörning var hon inte ett dugg intresserad av, däremot tyckte hon att femtonåringar skulle ha egna pojkvänner. Och de måste vara långa, snygga, muskulösa, intelligenta, artiga och rika. Reeve var allt det där utom en sak. – Och om inte Reeve bjuder ut dig, brukade SarahCharlotte säga, kanske någon av hans vänner gör det. Janie höll inte det för troligt. Föregående år hade visserligen några av de äldre killarna bjudit ut yngre tjejer, men något sådant hade inte hänt i år. Dessutom kände Janie sig yngre än sina kamrater. Hon hade växt långsammare och inte alls så mycket som de. Janies mamma påpekade ofta att hon tyckte att Janie var gullig. Själv avskydde hon det ordet. Gullig! Det sa man om kattungar och småbarn. Ingen skulle fråga en gullig flicka. Killar valde intressanta och sofistikerade personer som Sarah-Charlotte och Adair. Förresten, hur skulle Janie kunna gå på en dejt? Hennes föräldrar lät henne inte ens gå till köpcentret själv. De skulle aldrig låta henne dejta någon. Hon ensam med en kille? Ha! Knappast. Janie vinkade tillbaka till Reeve och vände sig mot sina vänner igen. Om han vetat att jag egentligen är Jayyne Jonstone, skulle han gjort mer än att bara vinka då? undrade hon för sig själv. På hennes vänstra sida satt Pete och drack ur sin mjölk i ett enda svep, för att sedan knyckla ihop mjölkförpackningen. – Min mamma säger att de där ungarna inte alls är kid11
Cooney Saknad Jennie.indd 11
10-07-01 11.54.59
nappade, sa han. Hon säger att det bara är båg alltihop. Det tog flera sekunder innan Janie fattade att han pratade om fotografiet på mjölkkartongen. – Vad menar du? undrade hon och åt vidare på sin jordnötssmörgås. – Jo, när folk skiljer sig tar ena föräldern med sig barnet och sticker iväg någonstans. Och gömmer sig, alltså, förklarade Pete viktigt. Det är väldigt sällan en främmande person kidnappar barnet. Det händer bara på film, inte i verkligheten. – Menar du att de inte kidnappas alls? frågade SarahCharlotte och lät nästan besviken. Är det ingen som ens kräver en lösesumma? Hon slog ut med händerna i en dramatisk gest. Är min allergi så allvarlig att jag dör om jag dricker ett enda glas mjölk? Janie överlade med sig själv om det var värt risken. Hon längtade förskräckligt mycket efter kall mjölk. På hennes gravsten skulle det förmodligen stå: ”Här vilar Jane Johnson.” Så trist och ointressant. Jag måste komma ihåg att skriva mitt testamente, tänkte hon. Och där ska det stå att jag vill ha namnet ”Jayyne” på gravstenen. Janie ruskade på huvudet som om hon ville fördriva sina dystra tankar. Pete och Jason klagade genast på att de fick ögonen fulla av hår. – Vad vill ni att jag ska göra då? fräste Janie ilsket. Ska jag ha ett nät om håret kanske? – Ingen dum idé, sa Pete. Eller också får de väl bygga ut matsalen så att ditt hår får plats. 12
Cooney Saknad Jennie.indd 12
10-07-01 11.54.59
Alla fnittrade och Janie skakade på huvudet igen. Killarna duckade och kastade chips på henne. Utan att hon tänkte sig så noga för drack hon upp Sarah-Charlottes kvarlämnade mjölk. Underbart! Smörgåsar med jordnötssmör krävde mjölk. Janie ställde ner mjölkkartongen och suckade belåtet. Den lilla flickan på mjölkförpackningen tittade stadigt på henne. Fotot var inte så skarpt i konturerna och det var väl inte så konstigt. Hur bra kan ett fotografi bli på en kartong? – Har du läst på till matteprovet? undrade Jason och vände sig till Adair. – Ja, fast förmodligen inte tillräckligt, suckade hon. Tror ni han låter mig slippa om jag är matförgiftad? Flickan på mjölkkartongen hade ett ganska vanligt utseende. Håret var kammat i en svans ovanför vardera örat. Klänningen var vit med små mörka prickar och fluffig krage. Janie greps av en underlig känsla. Halsen tycktes på väg att svälla igen och konturerna i hennes synfält suddades ut. Hon försökte påkalla Sarah-Charlottes uppmärksamhet, men hon kunde inte röra läpparna och inte ett ljud hördes. Janie sträckte ut armen för att dra i Sarah-Charlottes ärm, men handen ville inte lyda henne. Den vilade fortfarande på mjölkkartongen, orörlig. Den såg ut som någon annans hand. – Du drack upp min mjölk, sa Sarah-Charlotte anklagande. – Det är jag på det där kortet, viskade Janie och kände hur huvudet började dunka. 13
Cooney Saknad Jennie.indd 13
10-07-01 11.54.59
Var det allergin hon kände av? Eller höll hon på att bli tokig? Kunde man förlora förståndet så här fort? Janie hade trott att det tog flera år. – På vilket kort? undrade Pete. – Kortet på mjölkkartongen, sa Janie med främmande och hes röst. Det är jag. Hon kom ihåg klänningen. Den hade varit hennes älsklingsplagg … fast kragen hade kliat. Och hon mindes känslan av svansarna som dansade mot kinderna när hon sprang. – Jag vet att du är trött på skolan, konstaterade SarahCharlotte, men att påstå att du är kidnappad är väl ändå att gå lite väl långt. Pete försökte släta ut sin tillknycklade mjölkkartong. Han läste texten med en viss möda. – Du blev kidnappad från ett shoppingcenter i New Jersey, Janie. Vad i allsindar gör du då här? – Just det, skrattade Adair. Varför ropar du inte på polis? – Äsch, hon försöker bara smita ifrån uppläsningen av sin uppsats, retades Jason. – Nej, hon vill få mig att glömma att hon just stulit min mjölk, sa Sarah-Charlotte. Det ringde in. Kamraterna slängde snabbt resterna av måltiden i sopsäckarna vid dörren och sprang ut i korridoren. Janie höll fortfarande Sarah-Charlottes kartong i handen och stirrade på fotografiet av den lilla flickan med svansarna. Det där är jag och jag blev kidnappad när jag var tre år!
14
Cooney Saknad Jennie.indd 14
10-07-01 11.54.59
Spårlöst försvunnen. Först tänkte Janie inte så mycket på bilden av den lilla saknade flickan. Hon var bara ett av de många barn som försvunnit spårlöst och nu efterlystes av sina förtvivlade föräldrar. Janie hade sett hundratals liknande bilder förut. Men plötsligt var det som om marken försvann under hennes fötter. Hon kände igen den där flickan, som enligt texten försvunnit tolv år tidigare i ett köpcentrum. Och hon kände igen den prickiga klänningen. Den klänningen hade varit hennes älsklingsplagg ... En fängslande berättelse om svek, saknad och rotlöshet.
www.wahlstroms.se ISBN 978-91-32-15906-0