9789132159442

Översättning Barbro Lagergren

Döden i dina ögon 2.indd 3

11-02-03 11.14.30

Juni 2026

Adam

K

nackningen på dörren kommer tidigt på morgonen, just som det börjar ljusna. ”Öppna! Öppna! Vi har order om evakuering av alla lägenheter. Utrymning inom fem minuter. Fem minuter!”

Det hörs hur de går genom korridoren, knackar på dörrar, upprepar samma instruktioner gång på gång. Jag har inte sovit, men farmor nickade till i sin fåtölj och nu vaknar hon med ett ryck och svär. ”Jäklar också, Adam. Vad är klockan?” Hennes ansikte ser hopsjunket och gammalt ut, för gammalt för att stämma med det lila håret. ”Halv sex, farmor. De är här.”

Hon tittar på mig, trött men på sin vakt. ”Då var det dags, då”, säger hon. ”Bäst du hämtar dina grejer.”

Jag möter hennes blick och jag tänker: Jag går ingenstans. Inte med dig.

Vi har väntat på det här. Vi har hållit oss inne i lägenheten i fyra dagar, sett vattnet stiga på gatan nedanför. De hade varnat alla för att muren mot havet antagligen skulle ge vika. Den 5

Döden i dina ögon 2.indd 5

11-02-03 11.14.30

byggdes för många år sedan, innan havsnivån steg, och den skulle inte klara en storm till med en tidvattenvåg utöver det höga vattenståndet.

Vi trodde att vattnet skulle komma in och sedan dra sig tillbaka, men det kom och blev kvar. ”Antar att det var så här Venedig såg ut innan allt spolades bort”, sa farmor missmodigt. Hon knäppte iväg sin cigarettfimp ut genom fönstret och ner i vattnet nedanför. Den guppade långsamt iväg längs gatan, bort mot där strandpromenaden låg förut. Och så tände hon en ny cigg.

Elen stängdes av den där första natten, sedan blev vattnet i kranarna brunt. Folk vadade fram på gatan utanför och ropade i stora megafoner, varnade oss för att dricka av vattnet och sa att de skulle komma med mat och vatten åt oss. Det gjorde de inte. Istället fick vi klara oss på det vi hade, men utan brödrost och mikro och med mjölken som surnade i kylskåpet dröjde det bara ett halvt dygn innan vi började bli hungriga. Att det såg riktigt illa ut insåg jag när farmor tog bort höljet från sitt sista paket cigg. ”När de här är slut blir vi tvungna att ta oss härifrån, min gosse”, sa hon. ”Jag går ingenstans”, svarade jag. Det här var mitt hem. Det var det enda jag hade kvar av mamma. ”Vi kan inte stanna här, inte i det här läget.” ”Jag går ingenstans.” Så var det bara. ”Du kan sticka tillbaka till London om du vill. Det vill du ju ändå.” Det var sant.

Hon hade aldrig trivts här. Hon hade kommit när mamma blev sjuk, och stannat kvar för att ta hand om mig, men hon var som en fisk på torra land. Havsluften fick henne att hosta.

Den vida ljusa himlen fick henne att kisa med ögonen och kila iväg in igen som en kackerlacka så fort hon kunde.

6

Döden i dina ögon 2.indd 6

11-02-03 11.14.31

”Inget snack nu”, sa hon. ”Packa en väska.” ”Du kan inte säga åt mig vad jag ska göra. Du är inte min mamma. Jag tänker inte packa”, sa jag och det gjorde jag inte heller.

Nu har vi fem minuter på oss att bli klara. Farmor sätter igång med att stoppa ner fler saker i sin sopsäck. Hon försvinner in i sitt rum och kommer ut med famnen full av kläder och en blankpolerad trälåda instoppad under armen. Hon rör sig runt i lägenheten förbluffande snabbt. Jag känner en våg av panik stiga inom mig. Jag kan inte överge henne. Jag är inte redo för det. Det vore inte rätt.

Jag hämtar en av stolarna från köket och klämmer upp den mot dörrhandtaget. Men det är inte rätt höjd för att låsa handtaget, så jag börjar helt enkelt rycka åt mig allt jag kan få tag i och bygga en barrikad. Jag välter soffan, langar upp köksstolen på den och sedan soffbordet. Jag andas tungt, svettas mellan skulderbladen. ”Adam, vad i helvete har du för dig?”

Farmor rycker mig i armen, försöker hejda mig. Hennes långa gula naglar gräver sig in. Jag skakar av mig henne. ”Lägg av, farmor. Jag går ingenstans!” ”Var inte dum. Hämta några av dina grejer. Du kommer att vilja ha med dig dina grejer.”

Jag bryr mig inte om det. ”Adam, var inte så jäkla dum!” Hon klöser i mig igen, och sedan är det någon som knackar på dörren. ”Öppna!”

Jag stelnar till, och tittar på farmor. I hennes ögon ser jag hennes siffror: 200254. Hon har nästan trettio år kvar, men det skulle man aldrig kunna tro. Hon ser ut som om hon skulle kunna lägga näsan i vädret vilket ögonblick som helst.

7

Döden i dina ögon 2.indd 7

11-02-03 11.14.31

”Öppna!” ”Adam, snälla …” ”Nej, farmor.” ”Undan från dörren! Undan!” ”Adam …”

En slägga slår sönder låset. Sedan trasas själva dörren sönder.

I korridoren står två soldater, en med släggan, den andre med ett vapen. Det är riktat rakt in i lägenheten. Det är riktat mot oss. Soldaternas ögon far snabbt över resten av lägenheten. ”Okej, damen”, säger han med vapnet. ”Jag måste be er flytta på det där hindret och lämna byggnaden.”

Farmor nickar. ”Adam”, säger hon, ”flytta på soffan.”

Jag stirrar på gevärsmynningen. Jag kan inte släppa den med blicken. Om en sekund, kanske mindre än så, skulle allt kunna vara över. Det här skulle kunna vara slutet. Det enda jag behöver göra är en rörelse mot honom. Om det är min tur, min dag att försvinna, så tar det slut nu. Vad har jag för siffror? Är det idag?

Gevärspipan är ren och slät och rak. Kommer jag att se kulan komma ut? Kommer det att ryka? ”Dra åt helvete”, säger jag. ”Ta ert jävla gevär och dra åt helvete.”

Och då händer allt på en gång. Släggkillen släpper sin slägga och knuffar in soffan i rummet som en rugbyspelare i en klunga, killen med vapnet vinklar upp det mot taket och följer efter honom in och farmor smockar till mig, rätt över ansiktet. ”Hör du, din lilla jäkel”, väser hon åt mig, ”jag lovade din mamma att jag skulle ta hand om dig och det tänker jag göra.

Jag är din farmor och du gör som jag säger. Sluta leka tjurskalle 8

Döden i dina ögon 2.indd 8

11-02-03 11.14.31

nu. Vi ska iväg. Och passa din förbannade tunga, det har jag sagt förut.”

Det svider i ansiktet, men än är jag inte beredd att ge upp.

Det här är mitt hem. De kan väl inte bara tvinga bort en från ens hem?

Det kan de.

Soldaterna hugger tag i en arm var och bär ut mig ur lägenheten. Jag kämpar emot, men de är stora och de är två. Allt går så fort. Innan jag vet ordet av förflyttas jag till änden av korridoren, utför brandtrappan och ned i en gummiflotte nedanför trappan. Farmor kliver i bredvid mig, släpper ner den svällande sopsäcken vid sina fötter och lägger armen om mina axlar, så är vi på väg och puttrar sakta genom de översvämmade gatorna. ”Det är ingen fara, Adam”, säger hon, ”det kommer att gå bra.”

En del av de andra i vår båt gråter tyst. Men de flesta ansiktena är uttryckslösa. Jag är fortfarande arg och förödmjukad.

Jag kan inte fatta hur det här kunde hända.

Jag har inga av mina grejer med. Jag har inte fått med mig min anteckningsbok. En ny våg av panik väller upp inom mig.

Jag måste ta mig ur och tillbaka. Jag kan inte ge mig av utan min anteckningsbok. Var låg den? När hade jag den sist? Då känner jag kanten av någonting hårt mot min höft och min hand åker ner till fickan. Såklart, där är den. Jag har inte lagt den någonstans – jag har den på mig, som alltid.

Jag slappnar av, bara lite grann. Och då inser jag vad som håller på att hända. Vi är faktiskt på väg därifrån. Vi ger oss av. Jag kanske aldrig får se lägenheten igen.

Jag får en stor klump i halsen. Försöker svälja ner den, men den vägrar försvinna. Jag känner att tårarna är på väg. Soldaten som styr båten har ögonen på mig. Jag tänker inte börja 9

Döden i dina ögon 2.indd 9

11-02-03 11.14.31

gråta, inte inför honom eller farmor eller någon av de här människorna. Det tänker jag inte bjuda dem på. Jag gräver in naglarna i handryggen. Tårarna är fortfarande kvar, hotar att rinna över. Jag gräver hårdare, så att smärtan tränger undan allt annat. Jag tänker inte börja gråta. Det tänker jag inte. Jag vägrar.

Vid transitcentret står vi i kö för att anmäla oss. Det finns en kö för folk som har någonstans att ta vägen och en annan för folk som inte har det. Farmor och jag är inte chippade så vi måste visa våra id-kort och farmor fyller i blanketter åt oss båda med begäran om transport till London. De nålar fast en papperslapp med ett nummer på våra jackor, som om vi skulle springa maraton, sedan föser de in oss i en hall och säger åt oss att vänta.

Folk delar ut varm mat och dryck. Vi ställer oss i kö igen. Det vattnas i munnen på mig när vi börjar närma oss och jag kan se och känna lukten av maten. Vi har bara tre personer framför oss när en ny soldat kommer in i hallen och börjar gasta ut nummer, inklusive vårt. Vår buss har kommit. Vi måste gå nu. ”Farmor …?” Jag är så hungrig. Jag kan inte ge mig iväg utan att ha fått något att äta, bara någonting. ”Ursäkta mig”, säger jag, ”kan ni släppa fram mig?”

Ingen reaktion. Alla låtsas som om de inte hör.

Jag försöker igen, medan soldaten upprepar numren. Ingenting. Jag är desperat. Jag kastar mig fram och skjuter in min hand i en glipa mellan två personer och trevar blint. Mina fingrar hittar något – det känns som en smörgås – och tar den.

Någon hugger tag om min handled och håller så hårt om den att det gör ont. ”Det finns en kö”, säger han bestämt. ”Vi är britter. Vi vet hur man står i kö.” ”Förlåt”, sa jag. ”Det är till min farmor. Hon är hungrig och 10

Döden i dina ögon 2.indd 10

11-02-03 11.14.31

vi måste iväg nu.”

Jag tittar upp i ansiktet på mannen som håller i mig. Han är medelålders, runt femtio. Grått hår och ett hårt ansikte, man kan se hur trött han är, men det är inte det som ger mig en chock – det är hans siffror. 010127. Bara sex månader kvar att leva. Jag fångar en glimt av hans död också, och den är brutal, våldsam, ett slag mot huvudet, blod, hjärna …

Jag släpper ner smörgåsen på fatet igen och försöker backa undan. Mannen släpper min handled, han tror att han har vunnit, men han måste ha sett något i mig också, för hans ansikte veknar och han sträcker sig fram, plockar upp smörgåsen och räcker den till mig. ”Till din farmor”, säger han. ”Iväg med dig, grabben. Missa inte bussen.” ”Tack”, mumlar jag.

Jag funderar på att trycka i mig alltihop direkt, men mannen tittar på mig, och det gör farmor med, så jag bär försiktigt ut smörgåsen utomhus och när farmor och jag sitter på plats i bussen ger jag den till henne. Hon bryter den i två delar och lämnar tillbaka ena halvan. Vi säger ingenting. Jag stoppar in min i munnen och den är borta i två tuggor, men farmor njuter av sin, får den att räcka tills vi är ute ur staden och på väg österut längs huvudleden. Vägen går på en upphöjd landremsa med kilometer efter kilometer av översvämmade fält åt alla håll. Solen är äntligen på väg fram och den har förvandlat vattnet till en spegel av silver som glänser så att man inte kan titta på den. ”Farmor”, säger jag. ”Tänk om hela världen blir översvämmad? Vad gör vi då?”

Hon torkar bort en smörklick från hakan med fingret och slickar av det.

11

Döden i dina ögon 2.indd 11

11-02-03 11.14.31

”Vi bygger en ark, du och jag, vad sägs om det? Och bjuder in alla djuren?” Hon småskrattar och plockar upp min hand med den som hon just slickat på. Djupa röda halvmånar syns i min hud där jag grävde in naglarna på båten. ”Vad har du gjort där då?” frågar hon. ”Ingenting.”

Hon tittar på mig och rynkar pannan. Sedan ger hon min hand en liten tryckning. ”Oroa dig inte, min gosse. Det är ingen fara för oss i London. Det finns skyddsvallar där och allt möjligt. Där vet de hur man ska handskas med det här. Vi kommer att klara oss fint.

Kära gamla London.”

Hon lutar huvudet bakåt, blundar och suckar, glad över att äntligen vara på väg hem. Men jag kan inte koppla av. Jag måste anteckna mannen i köns siffror innan jag glömmer bort dem.

De skrämde mig. Man får en känsla för folks siffror när man sett dem i hela sitt liv. Och hans siffror verkade inte stämma med honom. Jag känner mig skärrad. Det blir bättre så fort jag fått skriva in dem.

Jag tar fram min anteckningsbok ur fickan och antecknar alla detaljer jag kan minnas: beskrivning (fast det är bättre om jag vet vad folk heter), dagens datum, platsen, hans siffror, hur han kommer att dö. Jag skriver noggrant, och för varje bokstav, för varje ord, blir jag lugnare. Det finns där alltihop nu, bevarat i min bok, jag kan titta på det senare.

Jag stoppar ner min anteckningsbok igen. Farmor har börjat snarka lågt. Hon har somnat ordentligt. Jag tittar på de övriga passagerarna. Somliga försöker sova, men andra är som jag – nervösa och på sin vakt. Från min plats kan jag se sex eller sju personer som fortfarande är vakna. Våra blickar möts och sedan tittar vi åt sidan igen, utan att säga något, som människor 12

Döden i dina ögon 2.indd 12

11-02-03 11.14.31

som inte känner varandra gör.

Men bara en hastig ögonkontakt är allt jag behöver för att se deras siffror, olika siffror för var och en – de olika datumen som markerar slutet på deras liv.

Det är bara det att de här siffrorna inte skiljer sig så mycket åt. Fem av dem slutar med 0127 och två är exakt samma: 010127.

Mitt hjärta bultar i mitt bröst nu, min andhämtning har blivit ytlig och snabb. Jag känner efter i fickan tills mina fingrar hittar anteckningsboken igen. Mina händer skakar, men jag lyckas få fram boken och slå upp rätt sida.

Det är samma sak med de här människorna som med mannen i matkön – de har bara sex månader kvar att leva.

De kommer att dö i januari nästa år.

De kommer att dö i London.

13

Döden i dina ögon 2.indd 13

11-02-03 11.14.31

September 2026

Sarah

D

u vet varför du är här. Det är inte vad du är van vid, men vi börjar få slut på alternativ. Här kommer de inte att tolerera att du inte sköter dig – sen ankomst, eller skolk, eller uppstudsighet. Det här är en chans för dig att börja om och ta det lite lugnt. Snälla Sarah, svik oss inte. Svik inte dig själv.”

Bla, bla, bla. Samma gamla visa. Jag lät det glida förbi mig, för trött för att lyssna. Jag sov nästan inte i natt och när jag gjorde det kom mardrömmen tillbaka igen och jag blev tvungen att väcka mig själv. Sedan låg jag vaken, lyssnade på alla ljud ett hus ger ifrån sig på natten, tills det ljusnade.

Jag säger ingenting alls till Honom, inte ens ”hej då” när jag kliver ur Mercan. Jag smäller igen bildörren och inom mig ser jag hur Han rycker till, hör Honom svära över mig, och det får mig att må bättre, åtminstone för ett ögonblick.

Mercan har fått folk att vända på huvudet, som alltid. Det är inte varje dag man ser en bil på skolinfarten, än mindre en bensinslukare som pappas. Nu kollar alla in mig. Toppen, jag kommer att vara stämplad som annorlunda innan jag ens börjat. Fast, vem bryr sig?

”

14

Döden i dina ögon 2.indd 14

11-02-03 11.14.31

Någon visslar och kuttrar ”Läckeeeer” utdraget och lågt till mig.

Ett gäng killar har stannat och stirrar, sex, sju stycken. De kollar in mig uppifrån och ner, slickar sig om munnen som vargar. Hur är det meningen att jag ska känna mig? Generad?

Smickrad? De kan ta sig någonstans. Jag ger dem fingret och går in genom grindarna.

Det är inte så illa för att vara en kommunal skola, antar jag. Allt är åtminstone nytt, inte nerslitet som jag hade väntat mig. Men den är bara ny för att den gamla brändes ner under kravallerna 2022 och den har fortfarande kvar en del av sitt gamla rykte, Forest Green: hård ledning, hårda ungar. Jag tappade modet när mamma och pappa sa att de anmält mig dit, men sedan tänkte jag: För helvete. Alla skolor är likadana. Skolan, hemma – alltihop är som ett fängelse. Allt handlar om att man ska anpassa sig. Det spelar ingen roll var jag är – mina tankar är mina egna, dem kan ingen kontrollera.

Och vart de än skickar mig, har jag inga planer på att bli kvar där länge. Jag har andra saker att tänka på, det vill säga en stor sak, eller åtminstone en liten sak som håller på att bli större.

Och det betyder att jag måste börja tänka själv, planera, skaffa mig kontroll.

Jag måste få tillbaka mitt liv.

Jag kan inte vänta längre.

Jag måste ge mig iväg.

15

Döden i dina ögon 2.indd 15

11-02-03 11.14.31

Adam

D

et var inte jag som började.

Farmor sa åt mig att inte hamna i något bråk när jag gav mig iväg i morse, och det tänkte jag inte heller. Jag skulle bara gå dit, skriva in mig, göra det jag skulle och gå hem till farmor igen.

Jag visste att det skulle vara en massa tjugosjuor där, för det är massor av tjugosjuor överallt. Hela sommaren har jag skrivit upp dem. Anteckningarna i min bok visar samma sak var jag än har varit. ”Kilburn High Road. 84.” ”Vinbutiken, sherry åt farmor. 12.”

Det är så många att jag inte skriver ner några detaljer om dem längre. Jag kan inte. Jag antecknar bara hur många jag sett åt gången. Jag gör fortfarande ordentliga anteckningar om människor som är annorlunda, eller om jag vet vad de heter.

Och det får mig att må bättre, i alla fall lite bättre. I alla fall brukade det vara så. Men ju längre jag bor i London, desto mer inser jag att vi gjort ett misstag. Vi borde aldrig ha kommit hit.

Det är farligt. Massor av människor kommer att dö.

Så jag kommer fram till att tills vidare ska jag låtsas som ingen16

Döden i dina ögon 2.indd 16

11-02-03 11.14.31

ting, ligga lågt och hålla farmor på gott humör, men bara tills jag har räknat ut hur man kan ta sig härifrån och vart man kan ta vägen. Jag måste hitta ett ställe där det inte finns några tjugosjuor. Om ingen annan omkring mig kommer att dö i januari 2027, så verkar det troligt att min chans att överleva är större där, eftersom jag ju inte vet vad jag själv har för siffror. Enda sättet för mig att få reda på det är om det finns någon annan som kan se siffrorna – och jag är rätt säker på att jag är ensam om det.

Det är trängsel vid dörren in till rektorsexpeditionen. Jag gillar inte folksamlingar, har aldrig gjort det – för mycket folk, för många dödssiffror – men jag tvingar mig att gå in genom grindarna och ställa mig i kö. På bara några sekunder samlas det folk bakom mig, stänger in mig, och jag får panik. Svetten tränger fram under armarna och på min överläpp. Jag ser mig om efter ett sätt att ta mig ut. Överallt siffror och ännu fler siffror och alla slutar med 27 och plötsligt har jag huvudet fullt av det – oväsendet, kaoset, fastklämda lemmar, brutna ben, mörker, förtvivlan.

Jag måste ta mig samman. Min mamma lärde mig hur jag skulle göra. ”Andas långsamt”, brukade hon säga. ”Tvinga dig till det. In genom näsan och ut genom munnen. Titta inte på nån annan.

Titta i marken. In genom näsan – två, tre, fyra – och ut genom munnen – två, tre, fyra.”

Jag tvingar mig att titta ner på skogen av ben och fötter och väskor. Om jag inte ser deras siffror kommer den här känslan att försvinna. Då klarar jag mig. Min andhämtning är ojämn och ytlig, jag får inte in tillräckligt med luft i lungorna.

In genom näsan och ut genom munnen. Kom igen nu, jag klarar det här.

Det funkar inte. Jag blir sämre. Jag kommer att spy … Jag kommer att svimma …

17

Döden i dina ögon 2.indd 17

11-02-03 11.14.31

Någon bakom mig knuffar mig i ryggen. Jag kör ner hälarna i marken och står där jag står.

Andas långsamt. Varför funkar det inte?

Trycket ökar. Killen bakom mig är inne på mitt revir, försöker knuffa undan mig. Han kommer att ha omkull mig när som helst nu. Jag kommer att ramla och bli trampad på, söndersparkad. Det kanske är så det är meningen att det ska ske, men det är inte så jag vill sluta och jag tänker inte ge mig utan att kämpa.

Nu räcker det!

Jag far runt och träffar honom med min armbåge, rätt in mellan revbenen. ”Fan! Se dig för!” Han spottar ur sig orden, en kille som är lite mindre än jag, med råttänder och snaggat hår. Jag har gjort honom illa och nu ser jag på blicken i hans ögon att han tänker göra mig illa. Jag känner igen den där blicken – jag har sett den alldeles för ofta. Jag borde vara beredd, alert, redo för första slaget, men hans siffror bränner sig in i mig. De är annorlunda, så är det, konstiga. Han har bara tre månader kvar. 061226.

Jag fångar upp en glimt av ett knivblad, den osande metalliska lukten av blod och jag känner mig mer spyfärdig än någonsin.

Jag kan inte röra mig – hans siffror, hans död, har mig i ett hårt grepp. Jag blundar för att försöka få bort det ur huvudet, bryta förtrollningen. Jag öppnar ögonen igen en hundradels sekund innan hans knogar träffar mitt ansikte.

Någon måste ha knuffat till honom, för han träffar bara mitt öra, och inte särskilt hårt, men det är tillräckligt hårt för att få mig att landa i verkligheten igen. Jag knyter båda nävarna och kör dem i magen på honom. Jag gör illa honom, men jag kan inte ha slagit luften ur honom för han ger sig på mig igen, ett slag, två, in mot revbenen. De som står runt oss skriker och 18

Döden i dina ögon 2.indd 18

11-02-03 11.14.31

hejar på men det spelar ingen roll. Det är mig och honom det handlar om.

Jag slår tillbaka. Nu vill jag skada honom. Jag vill att han ska försvinna. Jag vill få allt att försvinna – den här killen, de andra ungarna, den här skolan, farmor, London. ”Okej, grabbar, isär med er!”

Det är vaktkillen, stor som ett litet berg. Han har banat sig väg fram genom trängseln och huggit tag i nacken på oss bägge två.

Råttänderna försöker säga emot. ”Jag gjorde ju inte ett dugg! Han gick bara på mig. Vad skulle jag göra?”

Men det enda det leder till är en extra nackomgång och ett ”Knip käft”.

Folk kliver åt sidan när vi släpas längst fram. Vi skickas in genom metalldetektorn en i taget och blir kroppsvisiterade på andra sidan. Sedan förs vi genom korridoren till ett rum där studierektorn väntar. ”Med tanke på dagens uppträdande borde vi inte ens släppa in er i den här skolan.” Han är en skjorta-och-slips-kille, den där sorten som inte kan prata med en utan att sätta sig över en.

Han skäller ut oss nu, men jag lyssnar inte. Jag tittar på mjällen på hans axlar, på hur fransig ärmen på hans kavaj är. ”Det är skamligt att slåss redan första dagen, skamligt. Vad har ni att säga till ert försvar?”

Det verkar som om Råttänderna, som visar sig heta Junior, har varit i sådana här rum förut. Han kan koden. Vi står tysta båda två och efter tio sekunder, eller så mumlar vi: ”Ingenting, magistern, förlåt, magistern.” ”Vad ni än hade för otalt med varandra vill jag att ni lämnar kvar det här i rummet. Ta varandra i hand, pojkar.”

19

Döden i dina ögon 2.indd 19

11-02-03 11.14.31

Vi tittar på varandra och än en gång raderar hans siffror ut allt annat och jag är där tillsammans med honom när kniven går in. Jag kan känna hans förvåning, hans misstro, den brännande smärtan. ”Ta min hand, din idiot”, väser Junior åt mig.

Jag återvänder till mig själv, till rummet, läraren och honom.

Han håller handen framsträckt mot mig. Jag tar den och vi skakar hand. Han kramar så hårt att mina knogar krasar mot varandra. Jag rör inte en min, kramar bara tillbaka. ”Ta tillbaks dem till registreringen. Jag vill inte se nån av er härinne igen. Är det uppfattat?” ”Ja, magistern.”

Vi förs tillbaka genom korridoren och ställer oss sist i kön.

Jag står framför Junior. Han lutar sig fram bakom mig och mumlar tätt intill mitt öra. ”Du har just gjort ditt livs största misstag, din skithjärna.”

Jag flyttar mig lite framåt för att komma längre bort från honom och snuddar vid tjejen framför. ”Ursäkta”, säger jag.

Hon vänder sig till hälften om, en tjej som är cirka femton centimeter kortare än jag med stripigt, blont hår. Hon börjar kasta en ilsken blick på mig ur ögonvrån, men sedan hejdar hon sig mitt i och ögonen blir stora som tefat. ”Åh, herregud”, viskar hon.

Jag vet att folk tycker att jag är konstig, med mitt sätt att titta på dem och bara fortsätta titta ibland. Jag försöker att inte stirra, verkligen, men ibland låser det sig liksom för mig, jag blir stel av deras siffror, av hur jag upplever det, som med Junior. Men jag har inte stirrat på den här tjejen. Jag har ju just ställt mig i kön. ”Vadå?” säger jag. ”Vad är det?”

Hon har vänt sig om helt nu och hon har inte släppt mig 20

Döden i dina ögon 2.indd 20

11-02-03 11.14.31

med blicken. Ögonen är blåa, de blåaste blåa jag någonsin sett, men det är mörka ringar under dem och kinderna är bleka och ihåliga. ”Du”, säger hon matt. ”Det är du.” Hon blir ännu vitare och börjar vackla undan från mig, ut ur kön, med ögonen fästa på mig medan hon sakta backar iväg och plötsligt är det som om resten av världen har smält bort.

Hennes siffror, hennes död, det är som det får mitt huvud att fullkomligt explodera.

Mer än femtio år in i framtiden, och där är hon, glider bort från det här livet så enkelt, omgiven av kärlek och ljus. Jag kan känna det, över hela mig, och inom mig, i mitt huvud. Och hon är inte ensam. Jag är där hos henne – hon är jag och jag är hon. Hur??

Hon vänder sig plötsligt om och börjar springa bort genom korridoren. En av vakterna får syn på henne och ropar, men hon stannar inte. ”Oj! Vilken löpare!” säger Junior bakom mig. ”Hon kommer inte långt, inte utan att ha registrerat sig”, och han har rätt. Ingen av dörrarna går att öppna. Jag ser hur hon rycker i det ena handtaget efter det andra, desperat. Kamerorna i taket följer hennes rörelser. Hon börjar bli riktigt skärrad, dunkar med knytnävarna mot glasrutorna, sparkar. Och sedan griper två vakter tag i hennes armar, en på vardera sidan, och bär henne tillbaks mot oss och in i ett rum vid sidan om, bredvid anmälningsdisken. Hon kämpar emot och skriker, hennes ansikte är förvridet av ilska, men när hon en kort sekund öppnar ögonen och får syn på mig igen finns det något annat där, lika tydligt som hennes siffror.

Hon är livrädd.

Livrädd för mig.

21

Döden i dina ögon 2.indd 21

11-02-03 11.14.31

Sarah

D

e vill veta vad det är för fel på mig, varför jag försökte springa därifrån. Vad ska jag säga? Vad kan jag säga till dem utan att låta helt galen? Att jag just träffat killen jag sett i mina mardrömmar? Att vi natt efter natt är instängda tillsammans i något slags inferno och han hugger tag i barnet, min bebis, och tar henne med sig in bland lågorna?

Och plötsligt är han bara här, i min nya skola. Den jäveln.

Den här människan som bara existerar i mitt huvud – han är här.

Och nu vet jag att det inte är en mardröm. Det är något annat, någonting verkligt.

Ja, gissa om det kommer att stämma perfekt. Pappa har berättat allt för dem om mig, om alla mina avstängningar, ute­ slut­ningar, relegeringar. Nu kommer de att tro att jag är både tokig och bråkig. Så jag säger ingenting. Ingen förklaring.

Ingen ursäkt. Jag får den vanliga utskällningen. De kan hela min historia, vilka skolor som sparkat ut mig, vilka grejer jag blivit utsparkad för. Jag kan skatta mig lycklig, uppenbarligen, som fått lov att gå här. Jag borde se det som en chans att bättra mig, börja ett nytt liv.

22

Döden i dina ögon 2.indd 22

11-02-03 11.14.31

Jag står där och jag tänker: Ni vet inte ett skit om mig, och jag känner huden på magen trycka mot det stela tyget i min kjol.

Ingen vet något. Ingen vet hela sanningen.

Sedan för de tillbaks mig till registreringen, buntar ihop mig med en unge som ser ordentlig ut och som ska se till att jag kommer till mitt klassrum och inte försöker skolka igen. Jag sveper med blicken i korridorerna efter den där killen, killen från mardrömmen. Jag stannar till i dörröppningen in till mitt klassrum och kollar in de andra innan jag fortsätter. Om han finns där, i min klass, tänker jag inte stanna kvar. Men det gör han inte. För tillfället är det ingen fara. Så jag letar rätt på en bänk och sätter mig där med blicken riktad framåt, medan min klasslärare mal på. Jag hör inte ett dugg av vad han säger. Det enda jag tänker på är: Finns han på riktigt, den där killen? Vem är han? Varför är han här? Och efter en stund är jag mer eller mindre säker på att jag hittade på honom, att jag verkligen är galen och att min hjärna har börjat röra till mina dagar också och inte bara nätterna.

Sedan, på rasten, får jag syn på honom igen.

Han sitter för sig själv på en liten mur vid huset med natur­ vetenskapssalarna. Där jag står kan jag iaktta honom utan att han vet om det. Jag försöker tömma mitt huvud på ilska och titta på honom som en normal människa skulle göra. Jag studerar honom.

Han är en sådan där som inte kan sitta stilla ens om han fick betalt för det. Hela tiden på den där muren gungar hans ena ben. Med jämna mellanrum nickar han med huvudet som om han lyssnade på musik, men jag kan inte se några hörlurar.

Det förvånar mig inte att han är ensam. Det är någonting underligt med honom, något annorlunda, sättet han rör sig 23

Döden i dina ögon 2.indd 23

11-02-03 11.14.31

på, hans sätt att bete sig. Vad är jag rädd för? Han är bara en knäppskalle, en konstig typ, en nolla.

Efter ett tag drar han upp en anteckningsbok ur fickan och börjar skriva i den, framåtlutad med armen böjd runt den. Vad det än är han skriver, vill han inte att någon annan ska se det.

Jaså, han har hemligheter, den där killen – det gillar jag på något sätt. Och jag tycker om att han har en anteckningsbok, att han skriver på papper, för jag tycker själv om att teckna på papper, känslan av att hålla en penna i handen. Det är det nästan ingen som gör längre – allt handlar bara om pekskärmar och taligenkänning. Han är annorlunda. Annorlunda är okej. Och jag vill verkligen veta vad han antecknar i den där boken.

Han vänder lite på sig medan han skriver och ljuset faller på vänstra sidan av hans ansikte. Han ser faktiskt bra ut, nej, mer än så, han är vacker: formen på hans ansikte, de djupt liggande ögonen, den bestämda haklinjen, läpparnas form. Och hans hud. Den är varmt brun, nästan honungsfärgad, och så slät och fin … det stämmer inte. Killen i min mardröm, han som jag är livrädd för, har ärr, hans ansikte är så illa tilltygat att man kan känna hur ont det måste ha gjort.

Det är inte han.

Det kan inte vara han.

Jag fnyser till och skakar på huvudet. Jag har gjort bort mig och sabbat för mig själv utan anledning första dagen. Snyggt jobbat, Sarah.

Han måste ha sett i ögonvrån att jag rörde på mig, för han ser sig om och får syn på mig. Han smäller ihop sin anteckningsbok och stoppar ner den i fickan igen utan att släppa mig med blicken. Han ser lika skyldig ut som jag känner mig över att han kom på mig. Och ändå tittar jag inte åt sidan, och me­ 24

Döden i dina ögon 2.indd 24

11-02-03 11.14.31

dan vi ser varandra i ögonen gör min mage en kullerbytta. Det finns ett band mellan oss.

Jag är inte tokig.

Jag känner honom och han känner mig. Åh, Gud, vad är det som pågår?

25

Döden i dina ögon 2.indd 25

11-02-03 11.14.31

Adam

G

ick det bra?”

Farmor sitter på sin höga pall i köket när jag kommer hem, där jag förväntar mig att hon ska vara. Var hon än är – här, i Weston – hittar hon någonstans att sitta uppflugen, ett ställe som är hennes, och där sitter hon sedan, dricker te och kedjeröker sig genom dagen.

Jag rycker på axlarna. ”Antar det.”

Fast hon aldrig verkar flytta på sig, missar hon inte minsta lilla grej, farmor, men jag är inte upplagd för att berätta allt om skolan för henne. Inte än. Hon behöver inte veta att jag har skaffat mig en fiende och träffat en tjej.

Junior stör mig inte, i alla fall inte hans hot. Jag har hört dumskallar som han säga saker till mig hela livet. Vill han att jag ska spöa upp honom så gör jag det. Jag är inte rädd för honom. Men hans siffror däremot, det är en annan sak. Jag antecknade dem på rasten, men jag kan ändå inte få dem ur skallen. Det är en otäck död, och snart. Och känslorna är så starka; de får mig att tänka saker jag inte vill tänka. Som att jag kanske är där när det händer. Det kanske är jag som håller i kniven …

”

26

Döden i dina ögon 2.indd 26

11-02-03 11.14.31

Till och med nu när jag står i köket, lutad mot bänken, blir jag alldeles svettig och det känns som om jag ska svimma. Tänk om mina siffror är samma siffror som han har? Tänk om det inte var hans död jag kände, utan min? Att jag inte vet mina egna siffror stör mig mer än allt annat. Jag har försökt se dem.

Gjort allt det självklara, tittat i speglar, fönster, till och med i vattnet. Men ingenting funkar. Det måste vara öga mot öga och den enda i hela världen jag inte kan titta på … är mig själv.

Antar att det är det som verkligen oroar mig med tjugo­ sjuorna. De är så många att risken är rätt stor att jag hör till dem, jag med. Det finns hundratals i skolan. Det finns tretton i min klass. ”Vakna, Adam, jag ställde en fråga.”

Farmors röst tränger sig in i mina tankar och min mun börjar röra sig innan min hjärna hinner hejda den. ”Tretton.” ”Tretton vadå, raring?” frågar farmor.

Skit också! Sa jag det verkligen högt? ”Ingenting. Jag tänkte bara på en grej … från matten.”

Hennes ögon smalnar och hon blåser ett moln av rök upp mot taket. Jag måste distrahera henne, så jag rotar runt i väskan och fiskar fram handdatorn de gav mig när jag äntligen fick registrera mig. Jag har försökt använda den på lektionerna, men jag har aldrig haft någon egen dator förr, mamma vägrade släppa in dem över tröskeln, så jag är mycket långsammare än alla andra. Jag såg hur folk kollade in mig, flinade – vilken lantis.

Farmor kastar en blick på den, men hon verkar inte intresserad. Hon har siktat in sig på mig och det kommer att krävas mer än lite gratis datateknik för att hon ska låta mig komma undan.

27

Döden i dina ögon 2.indd 27

11-02-03 11.14.31

”Så du gillar matte då?” säger hon. ”Gillar siffror?”

Om jag gillar siffror? Gillar dem? Hon släpper mig inte med blicken nu och plötsligt blir jag säker på vad det är hon frågar om. Jag har aldrig sagt något till någon om siffrorna utom till mamma, och en lärare i skolan när jag var liten, innan jag visste vad det betydde. Mamma sa alltid att de var vår hemlighet, en särskild grej mellan henne och mig. Och jag har fortsatt så. Jag har inte sagt något. När hon dog trodde jag att det var bara jag kvar som visste om det. Att jag var ensam om det. Nu är jag inte lika säker längre. ”Jag tror inte jag tycker om siffror”, säger jag, försiktigt. ”Fast jag tror att de är viktiga.” ”Just det”, säger farmor. ”Just det, de är viktiga.”

Vi ser på varandra en stund och ingen av oss säger något.

Radion står på – några nyheter om att regeringen svär sig fri från att Kyotomålen är långt ifrån uppnådda – och grannens hund gläfser som vanligt, men tystnaden mellan oss är elekt­ risk. ”Jag vet att du är speciell, Adam”, säger hon till slut och en rysning kryper längs min ryggrad. ”Jag har sett det i dig sedan du var nyfödd.” ”Vadå?” ”Jag såg, jag ser, en underbar pojke. De finns där i dig, din mamma och din pappa. Åh, herregud, det är så mycket av min Terry i dig. Ibland tror jag han är här igen … det är som om han aldrig …” Hon tystnar. Det blänker lite extra i hennes ögon och de är skära runt kanterna. ”Och mer då, farmor?” Jag vet att det är något. Hon sväljer tungt och ser mig djupt i ögonen. ”Din aura, jag har aldrig sett maken till den. Röd och guldfärgad. Gode Gud, du är så speciell. Du är en ledare. En över28

Döden i dina ögon 2.indd 28

11-02-03 11.14.31

levare. Du är fylld av mod, hela du. Du är stark, du har en andlig styrka. Det finns en anledning till att du är här, det svär jag på.”

Jag tar en risk. Jag måste få veta. ”Och mina siffror då?”

Hon stelnar till. ”Jag ser inga siffror, min gosse. Jag är inte som du och din mamma.”

Så då vet hon alltså. ”Hur kommer det sig att du vet om dem?” ”Din mamma talade om det för mig. Hur det var för henne fick jag veta för många år sedan, och sedan när hon kom på hur det var med dig ringde hon till mig.”

Med ens måste jag bara berätta det för henne, berätta det jag hållit tyst om hela sommaren. ”Farmor – hälften av alla människor i London kommer att dö nästa år. Jag hittar inte på. Jag har sett deras siffror.”

Hon nickar. ”Jag vet.” ”Vet du det?” ”Ja, Jem berättade för mig om 2027. Varnade mig.”

Mina händer far upp till mitt huvud. Farmor visste! Mamma visste! Jag darrar, men jag är inte rädd. Jag är arg. Hur vågade de hålla tyst om det här för mig? Varför lämnade de mig ensam med det? ”Varför sa du ingenting? Varför gjorde inte hon det?”

Ilskan sjuder i hela mig, i armarna och benen. Jag sparkar till brädan under köksskåpen. ”Gör inte så där!”

Jag vill slå sönder någonting. Jag sparkar igen och den här gången åker brädan i golvet.

29

Döden i dina ögon 2.indd 29

11-02-03 11.14.31

”Adam! Sluta!”

Farmor har kommit på fötter nu, är på väg emot mig. Hon hugger tag i min arm. Jag försöker skaka henne av mig, men hon är stark, mycket starkare än man tror när man ser henne.

Vi står där och brottas några sekunder. Sedan, blixtsnabbt, släpper hon en av mina armar och daskar till mig över ansiktet. ”Inte här!” ropar hon. ”Inte i mitt hus! Det tillåter jag inte!”

Då sansar jag mig, jag ser allt som om det hände någon annan, en tonårskille som brottas med en gammal gumma i hennes kök, och jag känner hur hela jag rodnar av skam. ”Jag är ledsen, farmor”, säger jag. Jag gnider kinden där hon fick in sin träff. Jag vet inte vart jag ska titta, vad jag ska ta mig till. ”Det borde du vara”, säger hon och vänder sig om för att sätta på vattenkokaren. ”Om du har lugnat ner dig, om du kan höra på, så kan vi prata om det.” ”Okej”, säger jag. ”Faktum är att du får göra i ordning teet. Jag behöver en cigg.”

Hon sätter sig och sträcker sig efter asken, och handen skakar lite när hon drar fram en cigarett och tänder den.

När teet är färdigt sätter jag mig mittemot henne. ”Berätta, farmor”, säger jag. ”Berätta allt du vet för mig. Om mig och mamma och pappa. Jag har rätt att …”

Hon studerar bordsskivan eller låtsas göra det. Hon sopar ner lite aska på golvet och sedan tittar hon upp på mig, blåser ut en lång rökslinga i mungipan och säger: ”Ja, visst har du rätt att få veta och jag antar att det är dags nu.”

Och så berättar hon.

30

Döden i dina ögon 2.indd 30

11-02-03 11.14.31