9789146220893

I_Om inte nu s책 n채r.indd 1

2011-02-07 16.39

I_Om inte nu s책 n채r.indd 2

2011-02-07 16.39

Annika Thor

Om inte nu så när Roman

Wahlström & Widstrand

I_Om inte nu så när.indd 3

2011-02-07 16.39

Wahlström & Widstrand www.wwd.se © Annika Thor 2011 Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2011 isbn 978-91-46-22089-3

I_Om inte nu så när.indd 4

2011-02-07 16.39

”Om jag inte är för mig själv, vem skall då vara för mig?

Och om jag bara är för mig själv, vem är jag då?

Och om inte nu, så när?” hillel, judisk lärare, omkring år 0

I_Om inte nu så när.indd 5

2011-02-07 16.39

I_Om inte nu s책 n채r.indd 6

2011-02-07 16.39

Jag har alltid betraktat mig själv som en lyssnerska, inte som en berättare, ja, jag har tillbringat en stor del av mitt liv med att lyssna: till mina patienter naturligtvis, men också till mina män och mina vänner, och till mina föräldrar när de långt om länge började berätta. Jag har öppnat mig för andras berättelser och om de hejdat sig av smärta, skam eller rädsla för att minnas har jag vetat att ställa den rätta frågan eller att bara vänta utan ord.

Under de år som gått sedan min mors död och min egen pensionering från den barnpsykiatriska kliniken, medan jag umgåtts med tanken på att återskapa denna historia – eller rättare sagt denna speciella skärva av den stora Historien, om det nu finns någon sådan – har jag många gånger frågat mig om det inte vore förmätet att ens försöka. Vem är jag att tro mig kunna genomskåda de föreställningar, önskningar och motiv som styrde dessa människors handlande, och hur ska jag kunna undgå att döma dem? Deras handlingar påverkade mig förvisso, men genom så många förmedlande led att det kom att dröja många år innan jag kunde sätta mina egna upplevelser (eller snarare de minnesfragment som jag bevarat av dem) i samband med det större skeendet – och då fortfarande bara på ett allmänt plan, med hjälp av ab7

I_Om inte nu så när.indd 7

2011-02-07 16.39

strakta begrepp som ”kriget”, ”flyktingar” och ”neutralitetspolitik”.

Nu har jag till sist beslutat mig för att berätta, inte i första hand om mig själv utan om människor vars röster har tystnat – några för länge sedan, andra mer nyligen.

Inte ens om dem som stod mig närmast kan jag göra anspråk på att veta allt, och de övriga har jag aldrig träffat: jag känner bara deras namn och den roll de spelade i de händelser jag vill försöka återge.

Det man inte vet kan man ändå föreställa sig: man kan betrakta de frimärksstora fotona genom lupp och anstränga sig att urskilja ansiktsuttrycken, man kan granska handstilens variationer, överstrykningarna och tilläggen i de gulnade breven och i de mödosamt korrekta skrivelserna till de svenska myndigheterna, liksom man kan skapa sig en uppfattning om beslutsvåndan på den andra sidan genom att lägga märke till marginalanteckningarna och ändringarna, gjorda med blyerts eller rödpenna i de maskinskrivna protokollen och promemoriorna – och om man är tillräckligt uppmärksam träder de levande människorna fram med sina berättelser.

Ja, om man tänker efter är faktiskt också detta en form av lyssnande.

Så lockande det ändå är att ta sin tillflykt till det vi alla redan tror oss känna till, till de förutfattade meningarna och de på förhand tilldelade rollerna som offer, förövare och utanförstående betraktare! Så frestande att spela upp den svartvita filmen med männen i långa rockar och eleganta hattar och kvinnorna i militäriskt skurna ullkappor, med de blanksvarta bilarna och de framrusande 8

I_Om inte nu så när.indd 8

2011-02-07 16.39

ånglokomotiven – bilder av redan sedda bilder i en oändlig serie av spegeleffekter.

Kanske är min djupaste drivkraft att på ett fattbart sätt åskådliggöra för mig själv vad som orsakade de sår som jag tillfogades och i vilket sammanhang de uppstod.

Kanske är det ändå om mig själv som jag berättar. Kanske är det alltid om oss själva vi berättar, också när vi tror oss tala om annat.

Om inte jag berättar deras historia, vem ska då göra det? Och om inte nu, så när?

Berlin i september 2010 r-c-t.

I_Om inte nu så när.indd 9

2011-02-07 16.39

I_Om inte nu s책 n채r.indd 10

2011-02-07 16.39

Första boken

Förkrigstid (februa ri 1938–september 1939)

”Inhumanity is always easier to structure than anything else.” joseph brodsky

I_Om inte nu så när.indd 11

2011-02-07 16.39

I_Om inte nu s책 n채r.indd 12

2011-02-07 16.39

1

Februari var den kallaste månaden i staden som hon aldrig skulle kalla sin. Hon frös ständigt i den isande vinden som trängde igenom hennes slitna vinterkappa och pressade sig upp under kjolen mot de oskyddade hudytorna ovanför strumpkanterna. Den torra kylan gjorde hennes omsorgsfullt vårdade naglar sköra och spruckna, håret blev glanslöst och sprött. Händerna kändes uttorkade, hur mycket hon än smorde dem med lanolinsalva, huden på kinderna stramade och läpparna fnasade sig.

Hon torkade bort av köld och ensamhet, likt en vissnande blomställning som inte längre kan böja sig och resa sig på nytt, utan bara brytas av vinden.

Det var omänskligt, detta klimat, och mörkret som ännu i den sista vintermånaden vältrade in redan vid fyra­tiden på eftermiddagen. Somliga dagar tycktes himlen suga åt sig alla färger och bara lämna smutsiga gråtoner kvar; andra dagar var färgerna blacka som på ett handkolorerat vykort. Men stadens invånare kisade mot det fadda dagsljuset, och så snart solen visade sig stannade de till på trapporna vid Konserthuset med uppåtvända ansikten och slutna ögon, som hänryckta, och de sade att våren var på väg.

Vår – det var milda, fuktiga vindar från floden, det 13

I_Om inte nu så när.indd 13

2011-02-07 16.39

var blommande kastanjealléer, det var stilla regn som lockade fram blommor ur marken i Monbijoupark. Här i norr fanns ingen riktig vår. Kylan höll i sig gott och väl in i maj månad, därpå exploderade grönskan på mind­ re än en vecka och med ens var det redan sommar. Den svenska sommaren tyckte hon om, men hon saknade våren i Berlin.

Fosterlandet, faderlandet, hade öppnat sina käftar och spytt ut henne som obrukbar slagg. Dit kunde hon bara återvända i drömmen, men också det skedde allt mera sällan.

Hon drog åt kappkragen om halsen med ena handen och tryckte handväskan intill sig med den andra. I väskan låg hennes pass med dubbelörnen på omslaget. För var gång hon återvände till tyska legationen och utan svårighet fick passet förnyat blev hon mer och mer förvånad, men kanske var det någon av hennes gamla överordnade som i tysthet gav henne den favören. Egentligen kunde hon ha blivit svensk medborgare vid det här laget, hon hade varit i landet mer än tillräckligt länge, men det skulle ha känts som en kapitulation inför de nya härskarna i hennes hemland, ett erkännande av deras tusenåriga maktanspråk. Fem år efter maktövertagandet trodde Ilse Neuberg ännu att hon skulle återvända hem.

Om hon hade haft ett svenskt pass i stället för det tyska kunde hon ha besparat sig det ärende hon nu var på väg för att uträtta. Ilse hade inte velat ta ledigt från arbetet, utan avstod från sin lunch för att hinna till utlänningsbyrån under middagsrasten. Hon hade tagit reda på att expeditionen stängde klockan ett, och om hon skyndade sig skulle hon vara framme på Riddarholmen 14

I_Om inte nu så när.indd 14

2011-02-07 16.39

senast tjugo över tolv. Hon halvsprang genom snömodden på Gustav Adolfs torg och följde kajen längs Strömmens nordsida mot Drottninggatans mynning, där hon vek av åt söder förbi Riksdagshuset och kom ut på Myntgatan, på alla sidor omgiven av dystert smutsbruna myndighetsbyggnader. I samma ögonblick som hon såg gjutjärnsbron i gatans förlängning for en droskbil förbi och stänkte lortig halvsmält snö över hennes ben och kappfåll. Hon skulle bli tvungen att gå tillbaka till kontoret med fläckiga strumpor, hon kunde inte kosta på sig att köpa ett par nya på vägen dit.

Det var första gången Ilse skulle besöka den nya utlänningsbyrån som hade inrättats bara någon månad tidigare. Innan dess hade en expedition i Socialstyrelsens lokaler, inrymda i det lilla 1600-talspalatset på torgets nordöstra sida, haft hand om uppehållstillstånd och arbetstillstånd för utlänningar. Under de första åren i Sverige, när Ilse ännu stod på tyska legationens lista över anställda, hade hon inte behövt några svenska stämplar i passet, men sedan hösten 1933 hade hon varit tvungen att gå dit var sjätte månad för att få sina tillstånd förnyade.

På palatsets gård hade man nu uppfört en lång trä­ barack, förbunden med huvudbyggnaden genom en korridor. Den liknade närmast ett skjul, i kontrast till själva palatset och de övriga imponerande byggnaderna kring torget. En provisorisk byggnad för människor vars hela liv i Sverige var ett provisorium.

Ilse öppnade dörren till baracken och kom direkt in i ett trångt väntrum. En unken lukt av vått ylle slog emot henne och innan hon hunnit knäppa upp kappan var hon redan alldeles för varm. På de obekväma träbänkarna 15

I_Om inte nu så när.indd 15

2011-02-07 16.39

längs väggarna satt flera tiotal män och kvinnor i olika åldrar. Någon läste en tidning, andra talade lågmält med varandra, men de flesta satt bara och stirrade tomt ut i luften. Kring deras fötter hade det bildats små pölar av smält och grusig snö. Ilse fick en känsla av att de suttit där mycket länge och tänkte att hon borde ha förvarnat direktör Glemme att hon kanske skulle bli sen.

Hon tog en nummerlapp och hittade en ledig plats bredvid mannen med tidningen. Pariser Tageblatt, läste hon högst upp på tidningssidan och förmodade att det måste vara en emigranttidning. Läsaren såg ut att vara i fyrtioårsåldern, kanske lite äldre, hade runda glasögon och en snygg men sliten kavaj. Det gråsprängda håret var mörkt, nästan svart, och näsan kraftig. Ilse gissade att han också var jude, fast hon egentligen ansåg det under sin värdighet att dra sådana slutsatser utifrån männi­ skors yttre. Själv hade hon blå ögon, hår som var snarare kastanjebrunt än svart och ljus hy som blev fräknig om sommaren. Hemma i Berlin hade hon aldrig upplevt att hennes utseende skilde henne från andra unga kvinnor, men här i Sverige var det förstås annorlunda, här uppfattades hon som ”mörk”.

Baracken avdelades på längden av en brädvägg som skilde väntrummet från utrymmet innanför. I väggen fanns en stängd dörr och några luckor där tre kvinnor arbetade med att ta emot de sökande. Ilse kastade en blick på väggklockan ovanför plåtkaminen och såg att den visade på tjugotvå minuter över tolv. För att hinna tillbaka till kontoret i tid skulle hon behöva få sitt ärende expedierat inom tjugo minuter. Tre luckor, och kanske trettio väntande. Om varje besökare i genomsnitt tog två 16

I_Om inte nu så när.indd 16

2011-02-07 16.39

minuter i anspråk skulle det gå. Vissa stannade faktiskt bara någon minut vid luckan, fick sin stämpel i passet och gick. Andra däremot stod länge och argumenterade, ställde frågor och dröjde sig kvar vid disken, fastän nästa nummer redan hade ropats upp. En man som verkade särskilt påstridig blev till slut insläppt genom dörren i brädväggen, förmodligen för att träffa någon av tjänstemännen som ansvarade för besluten.

En av kvinnorna bakom disken bar håret uppsatt i en grå knut, de båda andra var helt unga. Ilse lade särskilt märke till den ena av dem, en blond flicka med lockigt hår och glada ögon. Till skillnad från de andra två som tycktes utföra sitt arbete helt mekaniskt hade hon ofta ett leende på läpparna och talade vänligt till dem som stod på andra sidan disken.

Väggklockans minutvisare flyttade sig med ett enerverande metalliskt ljud. ”Nummer nittiotre”, ropade den ljuslockiga flickan, och mannen bredvid Ilse reste sig, vek ihop tidningen, rättade till glasögonen och gick fram till luckan. Ilse tittade på sin nummerlapp som bar siffrorna 109. Ännu kunde hon hinna i tid.

Dörren i brädväggen öppnades och en man i femtioårsåldern med stram hållning och grova ansiktsdrag kom ut i väntrummet. På Ilse gjorde han ett militäriskt intryck trots att han bar kostym och slips som vilken tjänsteman som helst. Genast inträffade något med atmosfären i rummet, det var som om den dävna luften fick ett nytt inslag förutom ylle, svett och gammal tobak. Rädsla har en särskild lukt, en vittring som jag själv under många års arbete med traumatiserade barn lärt mig uppfatta; men förmodligen var Ilse Neuberg ännu inte bekant med den.

17

I_Om inte nu så när.indd 17

2011-02-07 16.39

Mannen blev stående framför disken och tog god tid på sig att betrakta de väntande. ”Jaha”, sade han till sist. ”Klockan är halv ett, så ni som har högre könummer än hundra kan lika gärna ge er iväg nu.”

Till Ilses häpnad reste sig flera av de väntande, samlade ihop sina tillhörigheter och gick. Andra mumlade misslynt och satt kvar. Ilse lämnade sin plats och gick fram till mannen. Han måste ju vara något slags vaktmästare, tänkte hon, och inte hade han väl befogenhet att jaga bort besökarna en halvtimme före expeditionstidens slut? ”Ursäkta”, sade hon och ansträngde sig för att låta så hövlig som möjligt. ”Men nog kan vi vänta här fram till klockan ett?”

Mannen vek upp kavajslaget och höll fram en liten metallskylt mot henne. Avståndet var för stort för att Ilse skulle kunna läsa den graverade texten, men hon kände igen polissymbolen. ”Vem tror ni att det är som bestämmer här? Är det ni, kanske? Jag är byråinspektör Claesson, och när jag säger att det inte lönar sig att vänta, så lönar det sig inte heller. Lär er att stiga upp i tid på morgonen som ordentligt folk, så kan ni vara här klockan nio när vi öppnar.”

Orden trängde som vassa pilar ut mellan de smala läpparna, de träffade henne i ansiktet och fick henne att rygga tillbaka. Mannen ryckte nummerlappen ur hennes hand och kastade den i papperskorgen. ”Ni får vara glad att få lov att vara här i landet”, sade han. ”Passar det inte så kan ni fara hem igen.”

Ilse ville svara att hon hade varit på kontoret sedan 18

I_Om inte nu så när.indd 18

2011-02-07 16.39

klockan halv nio på morgonen och kommit hit på lunchrasten för att inte behöva försumma sitt arbete, men hon var alltför rädd för att säga emot. Tyst knäppte hon sin kappa och satte på sig hatten som hon hållit i handen. Innan hon vände sig mot dörren tyckte hon sig uppfånga en blick från den blonda flickan bakom disken, en blick som var medlidsam, kanske till och med generad, som om hon ville be om ursäkt för sin överordnades uppträdande.

Men förmodligen var det bara inbillning.

På slaget ett stängdes expeditionsluckorna, och en av vaktmästarna motade ut de få som trots allt dröjt sig kvar i hopp om att få sitt ärende uträttat. Ingrid Widegren såg dem gå och fylldes av medkänsla, inte bara med dessa sista eftersläntrare, utan med alla de människor som dag efter dag kom till utlänningsbyrån för att tigga om att få stanna, om att få arbeta, om att få ta sina anhöriga till Sverige. Alla de som klamrade sig fast vid hoppet om att någon skulle lyssna till dem, att ett under månader upprepat nej som genom ett underverk skulle förvandlas till ett ja. Hon skulle gärna velat hjälpa dem om hon kunnat, men hon var ju bara en av flickorna i expeditionen och hade endast att meddela de beslut som fattats av andra.

En gång hade Ingrid sagt till Birgit, flickan som arbetade tillsammans med henne på expeditionen, att hon ibland blev tjock i halsen när hon måste meddela ett avslag på en ansökan om uppehållstillstånd; till svar hade hon fått en oförstående blick och ett osäkert skratt, som om Birgit trodde att hon skämtade.

Det hände att de som inte fick sina ansökningar beviljade lät sin förtvivlan gå ut över den som var närmast 19

I_Om inte nu så när.indd 19

2011-02-07 16.39

till hands, det vill säga över någon av kvinnorna bakom expeditionsdisken. Ibland kunde man hänvisa dem till notarien eller amanuensen som hade fattat beslutet, men Ingrid hade en känsla av att tjänstemännen gärna slingrade sig ifrån att träffa ”klientelet” öga mot öga och i stället lät expeditionspersonalen ta emot ovettet. ”Klientelet”, det var det ord som användes vid utlänningsbyrån, som om de kvinnor och män i olika åldrar och från olika samhällsklasser som besökte byrån vore likställda med kriminella eller lösdrivare. Eller också sade man helt enkelt ”utlänningarna”.

Den ende av tjänstemännen som inte undvek direktkontakt med utlänningarna var byråinspektör Claesson, trots att just han egentligen inte hade någon som helst anledning att befatta sig med dem annat än i enstaka fall när någon skulle kallas till förhör. Claesson var före detta polis – eller kanske var han fortfarande polis, den saken hade Ingrid inte fått riktigt klar för sig – och chef för kontrollavdelningen där man förde register över alla utlänningar i landet. Det fanns tjugo olika register, hade Ingrid hört av en av flickorna som arbetade under Claesson, och några av dem var hemliga. Man kunde tycka att det skulle räcka för att hålla byråinspektören sysselsatt, men ändå infann han sig titt och tätt på expeditionen och verkade betrakta det som sin personliga uppgift att hålla ordning där. Såvitt Ingrid visste hade ingen bett honom om det; om de som arbetade i expeditionen någon gång behövde manlig hjälp med att ta hand om en besvärlig besökare kunde de alltid kalla på någon av vaktmästarna. Ingrid tyckte att inspektör Claessons bryska uppträdande var obehagligt, det fick henne att skämmas, som 20

I_Om inte nu så när.indd 20

2011-02-07 16.39

idag inför kvinnan han skällde ut fast hon inte hade gjort det minsta för att förtjäna det.

Ingrid Widegren visste vad det ville säga att vara ensam och bara ha sig själv att lita till; kanske var det därför hon hade lätt att förstå emigranternas situation. Hon hade inte ens fyllt sjutton år den dagen hon hade packat den lilla pappresväskan, inköpt på postorder från Åhlén & Holm, och satt sig på tåget till Stockholm med adressen till hyresrummet på en hopvikt papperslapp i klänningsfickan. Medan tåget rusade fram genom det sommargröna landskapet hade hon varit uppfylld av känslan av att nu, äntligen, skulle livet börja på allvar, men framme på Stockholms centralstation hade hon gripits av ängslan medan hon försiktigt kryssade fram genom strömmen av målmedvetna resenärer. På några få minuter, hade hon tänkt, passerade hon fler människor än alla dem hon dittills träffat hemma i byn. Hon hade inte velat arbeta i hushåll som många andra flickor från landet, utan hade fått anställning först som kontorsstäderska, sedan på ett järnvarulager. Till en början hade hon ofta känt sig ensam, men sedan hon börjat på en kvällskurs i maskinskrivning hade hon lärt känna andra flickor, de flesta av dem från landsorten precis som hon, och fått flera väninnor. Efter ett år hade hon för första gången kunnat gå till en kontorsarbetsplats på morgonen, i vit blus och prydligt veckad kjol. Hon hade ringt och berättat det för sin mor, och modern hade varit stolt över henne. Vad hennes far hade tänkt visste hon inte, sådant höll han för sig själv.

Till Socialstyrelsen hade Ingrid Widegren kommit som maskinskriverska för ett par år sedan. Strax före jul 21

I_Om inte nu så när.indd 21

2011-02-07 16.39

hade hennes chef frågat henne om hon skulle vilja flytta över till den nya utlänningsbyråns expedition. Fröken Widegren hade ju ett så trevligt sätt, hade han tillagt.

Ingrid hade genast tackat ja i övertygelsen om att det nya arbetet skulle bli roligare och mer omväxlande. På sätt och vis var det också så, men samtidigt kändes det tungt att dagligen möta så mycket sorg och elände. Somliga ansikten stannade kvar i hennes medvetande länge efter det att luckorna stängts och de sista besökarna lämnat expeditionsbaracken.

Så var det till exempel med mannen idag, han som hållit i en hopvikt tidning när han kom fram till disken. Med sitt smala ansikte, de runda glasögonen och den slarvigt knutna slipsen liknade han en av de där amerikanska komikerna som hon hade sett på bio för inte länge sedan, den äldste och mest pratsamme av de tre bröderna vars namn hon inte mindes. Talför var även mannen på andra sidan disken när han lade ut sitt ärende för henne på bruten men annars felfri svenska; hon fick hejda honom för att förklara att hon inget hade att säga till om, utan att han måste tala med amanuensen. Då tystnade han och nickade bara, och först nu såg hon det sorgsna uttrycket i hans ögon som förstorades av de tjocka glasen. Eftersom hon visste att amanuens Janson och de andra handläggarna alltid brukade gå på lunch prick tolv hade hon bett mannen att komma tillbaka nästa förmiddag. ”Ni behöver inte ta någon nummerlapp”, hade hon tillagt. ”Ni kan bara komma raka vägen fram till mig, så ska jag anmäla att ni vill träffa honom.”

Mannen hade smålett, nickat och sagt något på tyska, Ingrid hade inte uppfattat mer än ordet Mensch.

22

I_Om inte nu så när.indd 22

2011-02-07 16.39

Hon kunde inte tyska men gissade att det betydde människa. Det hade varit något i hans tonfall som fick henne att rodna, inte som om han sagt något skamligt utan som om han givit henne en oförtjänt komplimang. Hon hade tittat ner, sett hans händer vila på disken ovanpå den hopvecklade tidningen och känt en oväntad lust att lägga sin ena hand över hans. Han hade vackra händer, lade hon märke till, inte mycket större än hennes egna och med smala fingrar. Händer som aldrig hade behövt sköta en maskin eller bära tunga bördor. ”Kommer du?” sade Birgit, och tillsammans gick de bort mot lunchrummet. I korridoren mötte de amanuens Janson och notarie Wrange. Ingrid skulle velat försäkra sig om att amanuensen skulle vara på plats nästa förmiddag, men hon vågade inte avbryta de båda männens samtal, fastän de hälsade vänligt på henne och Birgit.

När de unga kvinnorna fortsatte längs korridoren hade Ingrid en känsla av att männen, eller i varje fall en av dem, stannade till och tittade efter dem. Det var nog amanuensen, tänkte hon, för hon hade lagt märke till hans blickar tidigare och var ganska säker på att hans intresse gällde henne. Vid tjugotre års ålder var Ingrid van vid mäns blickar och vid att hantera deras intresse för henne, men själv var hon i varje fall inte intresserad av amanuens Janson eller någon annan av de vattenkammade unga männen som satt bakom sina skrivbord och gjorde sig märkvärdiga.

Hon väntade på något annat, något som skulle skaka henne i hennes innersta. Med mindre skulle hon inte nöja sig.

23

I_Om inte nu så när.indd 23

2011-02-07 16.39

Följande dag återvände Arnold Cohen till utlänningsbyråns expedition. Utan att ta någon nummerlapp gick han fram till luckan där flickan som varit så vänlig mot honom arbetade. ”Ursäkta mig”, sade han. ”Ni kanske inte kommer ihåg mig, fröken … jag vet ju inte ens vad ni heter.” ”Fröken Widegren”, sade den unga kvinnan och log. ”Ett vackert namn.” Genast önskade han att han haft orden osagda. Flickan kunde ju tro att han flirtade med henne, vilket verkligen inte varit hans avsikt, men hon visade i varje fall inga tecken på att ha tagit illa upp och kommenterade inte heller hans yttrande, utan bad honom bara vänta medan hon såg efter om amanuens Janson fanns på sitt rum.

Arnold stod kvar vid disken, där han kände sig obekväm, utsatt för blickarna från alla dem som mer eller mindre tålmodigt satt och stod i det trånga utrymmet i väntan på sin tur. Han hade gått före i kön, gått fram till disken utan könummer men ändå genast fått hjälp, och han visste att det bland människorna bakom honom fanns somliga som missunnade honom det. Detta ängsliga bevakande av det man ansåg sig ha rätt till, denna småaktiga misstänksamhet gentemot dem som tycktes få mer, var enligt Arnolds mening ett av de mest olustiga av de många sätt på vilka exiltillvaron krympte och förvred människornas själar. Men vem var han att döma?

Han var en privilegierad bland emigranterna, en man som kunde försörja sig på eget fritt arbete utan att vara beroende av de svenska myndigheterna annat än för tillståndet att uppehålla sig i landet.

Just därför var den nya föreskriften i passet som han 24

I_Om inte nu så när.indd 24

2011-02-07 16.39

hämtat ut föregående dag så ytterst kränkande.

Flickan kom tillbaka och bad om ursäkt, men amanuens Janson satt just i föredragning hos byråchefen, det skulle inte ta mer än en halvtimme på sin höjd, kunde han tänka sig att sitta ner och vänta? ”Kunde han tänka sig …” Efter ett sådant vänligt bemötande kunde Arnold tänka sig att vänta i flera timmar, om så krävdes. Han tackade den unga damen, kanske en aning för översvallande; återigen hans rörliga tunga som kastade fram orden innan han riktigt gjort sig reda för vad han ville säga. Orden kom så obehindrat till Arnold Cohen, både när han skrev och när han talade.

Det var hans största tillgång, men också en belastning i sammanhang där han hellre borde hållit tyst.

Han fann ingen sittplats, utan fick stå lutad mot väggen intill den glödheta plåtkaminen. Värmen tvingade honom att ta av sig rocken och halsduken och lägga dem över armen. I den ena handen höll han sin hatt, i den andra portföljen som han inte ville sätta ner på golvet, dels på grund av smutsen, dels därför att han var rädd för att glömma den när han så småningom blev inkallad till den där tjänstemannen som, det var Arnold övertygad om, avsiktligt lät honom vänta. Portföljen innehöll de dokument som han ämnade åberopa för att övertyga sin motpart om vem han var och varför myndigheternas misstänksamhet gentemot honom var så fullkomligt ogrundad. Där låg det färska nummer av Pariser Tage­ blatt som han läst i väntrummet föregående dag, med hans egen artikel om arbetsmarknadskonflikten inom restaurangfacket, liksom exemplar av de båda franskspråkiga tidningar vars korrespondent i Sverige han var, 25

I_Om inte nu så när.indd 25

2011-02-07 16.39

den ena belgisk, den andra utgiven i Genève. Med hjälp av dessa publikationer hoppades han kunna klargöra att han var en erfaren och uppskattad tidningsman och att han faktiskt försörjde sig på ett arbete som inte var mind­re hederligt för att det inte försiggick på en given plats mellan fastställda klockslag. I det närmaste försörjde sig, åtminstone, om än med ett litet månatligt tillskott från kommittén för flyktinghjälp.

Bland de övriga väntande kände han igen kvinnan som råkat ut för den där preussartypen igår. Det var ett slags man som Arnold Cohen var väl bekant med både från sin soldattid under världskriget och från månaderna närmast efter nazisternas maktövertagande när han dröjt sig kvar i Berlin i förhoppningen att vanvettet skulle vara snabbt övergående. När han mötte en sådan människa kom han ibland på sig med att liksom huka och skydda glasögonen med handen. Kvinnan satt ovanligt rak i ryggen, med kappan knäppt och hatten i knäet, och tittade ideligen på nummerlappen som hon vände och vred mellan fingrarna som om det skulle kunna påskynda ögonblicket då hennes nummer skulle ropas upp. Det var något blekt och ängsligt över hela hennes uppenbarelse, som gjorde att hon inte verkade tilldragande trots att hon annars såg bra ut; han undrade om hennes personlighet var sådan eller om det var hennes utsatta situation som fick henne att framstå som så bräcklig.

Värmen i närheten av kaminen var olidlig, Arnold kände hur svetten började bryta fram och oroade sig för att den rena skjortkragen skulle hinna bli solkig. Han såg sig om efter en annan plats, men väntrummet var packat med folk och varje gång en sittplats blev ledig 26

I_Om inte nu så när.indd 26

2011-02-07 16.39

hann någon annan fram till den innan han själv kommit sig för att flytta sig.

Medan han väntade iakttog han den unga kvinnan som hjälpt honom, fröken Widegren. Hon var blond och blåögd, en typisk svenska skulle somliga väl säga, hemma i Tyskland skulle hon säkerligen klassas som fullblodsarier. Vacker skulle han inte direkt kalla henne, men hon hade något speciellt som gjorde att blicken drogs till henne och gärna dröjde kvar. Hur gammal kunde hon vara? Kanske tjugofem, på sin höjd. För ung för dig, Arnold, sade han till sig själv, för ung, och framför allt på fel plats.

Det var många månader sedan han senast varit intim med en kvinna. I Paris, den första tiden efter emigrationen, hade han haft flera kärleksaffärer redan innan skilsmässan från Charlotte gått igenom. Underligt, att han numera alltid tänkte på henne som Charlotte, trots att han under deras år som gifta alltid kallat henne Lotte; i breven till sönerna omnämnde han henne, om nödvändigt, som ”er mor”. Hur som helst hade det handlat just om affärer där vare sig han eller de kvinnor han umgicks med hade förväntat sig något mer än erotik och trevligt umgänge, kortvariga förbindelser utan förpliktelser som i den franska huvudstadens vidsynta miljö kändes lika självklara som i hans ungdoms frigjorda Berlin. Sedan han kom till Stockholm hade hans förhållanden med kvinnor blivit mer sällsynta; han tyckte att svenskorna var svårtillgängliga och många av dem verkade stötas bort av hans pratsamhet. Han måste lära sig att hålla tyst, tänkte han, i ett land där att tala var silver men att tiga var guld.

27

I_Om inte nu så när.indd 27

2011-02-07 16.39

Försjunken i sina tankar ryckte han till när han hörde sitt namn ropas upp och skyndade fram till disken. ”Amanuens Janson kan ta emot herr Cohen nu”, sade flickan, och Arnold tyckte sig uppfatta en vänlig omtänksamhet i hennes röst. Han tackade, rättade till slipsen, tog ett fast grepp om portföljhandtaget och steg in genom dörren som hon höll upp för honom.

Portföljen som han några veckor tidigare hade köpt i en fin väskaffär på Kungsgatan gav ifrån sig en stark doft av läder, en maskulin, kraftfull lukt som påminde Birger Janson om militärtjänsten. Egentligen hade det varit en onödig utgift, eftersom han redan ägde en portfölj som han använt under studietiden, men den var av konstläder och numera ganska sliten.

Amanuenstjänsten på Socialstyrelsens utlänningsbyrå var Birger Jansons första anställning efter studierna vid Stockholms högskola, och han betraktade den som det första steget i en trappa som en dag skulle leda honom till en plats bakom ett stort mahognyskrivbord likt det i byråchefens rum. Amanuens, notarie, byråsekreterare, byråchef, kanske till och med generaldirektör – i det nya Sverige som höll på att växa fram fanns det ingen gräns för hur långt en duglig man från enkla förhållanden, en sådan som Birger själv, kunde gå.

Det var en ny tid, en häpnadsväckande tid, och Birger var en del av den. Farfadern smed, fadern lokförare, facklig ombudsman och sedermera ledamot i kommunalnämnden på den lilla ort där Birger vuxit upp, och nu satt sonen här som filosofie kandidat i statskunskap, med påbörjade studier i juridik, tillika amanuens i ett statligt 28

I_Om inte nu så när.indd 28

2011-02-07 16.39

ämbetsverk. När han inledde sina studier på högskolan hade han förändrat stavningen av sitt namn genom att ta bort ett av s:en; han hade tyckt att det såg bättre ut, men sedan han kommit till ett statligt verk vars högste chef, i likhet med sin bror som var landets statsminister, stava­ de sitt proletära efternamn med två s ångrade Birger nästan ändringen.

Birger Janson skulle inte göra sina överordnade besvikna, han skulle visa dem vad han dög till, det var han övertygad om. Ändå kände han en skugga av osäkerhet, som om den korrekte tjänstemannen vid sitt skrivbord inte riktigt var han själv utan en roll som han spelade, som ett barn som klätt ut sig till riddare med mantel och träsvärd. Han hade haft en liknande känsla ibland under studietiden, bland kurskamrater som tog för givet att han liksom de vuxit upp i ett borgerligt hem och delade deras erfarenheter och värderingar, och hade lärt sig att dölja den bakom ett självsäkert uppträdande. En snygg portfölj ingick i rollens rekvisita, liksom en grå kostym, vit skjorta, diskret slips eller fluga samt välputsade skor.

Det yttre var viktigt, tänkte Birger – inte bara klädseln, utan hela det intryck man förmådde göra på sin motspelare. Lugn, värdighet, fasthet var de egenskaper han ville försöka förmedla i det möte som förestod.

Han satte sig bekvämt men ändå inte alltför avspänt till rätta i kontorsstolen och besvarade knackningen på dörren med ett: ”Kom in!”

Det första han lade märke till var att mannen som steg in genom dörren också bar en portfölj i äkta läder, om än betydligt mera nött än Birgers egen. Det andra var 29

I_Om inte nu så när.indd 29

2011-02-07 16.39

att han var närmare tjugo år äldre och hade ett i Birgers tycke arrogant ansiktsuttryck. Han väntade inte på att bli erbjuden en sittplats, utan slog sig genast ner i besöksstolen och lade upp portföljen framför sig på skrivbordet. Innan Birger hade hunnit säga något började mannen: ”Det var vänligt av amanuens Janson att ta emot mig.

Jag tror att vi ska kunna klara upp de missförstånd som tycks ha uppstått.”

Karln var inte lite fräck, som tog initiativet ifrån honom och dessutom uppträdde som om det var han som hade den odiskutabla rätten på sin sida. ”Missförstånd”, man tackar! Nu måste han visa sig handlingskraftig och göra klart vems spelregler som gällde. Inte avslöja minsta grand av osäkerhet, det var det som allt hängde på. ”Jag tror att missförståndet är på herr Cohens sida”, sade han. ”Jag har givit herr Cohen möjlighet att komma hit för att få tillfälle att förklara orsakerna till det beslut som Socialstyrelsen har fattat.”

Han kände en egendomlig tillfredsställelse över att kunna åberopa myndighetens auktoritet, som om den vore en organism som producerade beslut på ett närmast övermänskligt sätt. I själva verket hade Birger personligen formulerat beslutet efter en vink från Claesson på kontrollavdelningen (Ful fisk, bör hållas under uppsikt!) och sedan rutinmässigt föredragit det för byråchefen som godkänt det utan kommentarer. ”Får jag lov att påpeka en sak”, sade besökaren. ”Ni kallade mig nyss för ’herr Cohen’. Eftersom jag har förstått att korrekta titlar är minst lika betydelsefulla här i Sverige som i mitt före detta hemland skulle jag vilja 30

I_Om inte nu så när.indd 30

2011-02-07 16.39

framhålla att jag är redaktör och brukar tilltalas på det viset.”

Detta var ett oväntat utspel, som gjorde Birger en smula förvirrad. Han övervägde saken medan han snurrade en penna i handen och bestämde sig för att åtminstone till synes gå sin besökare till mötes. ”Nåväl, redaktör Cohen”, sade han, men ansträngde sig för att lägga in en lätt ironisk biton i titeln. ”Ni har alltså beviljats förlängt uppehållstillstånd för en tid av tre månader, och med anmälningsplikt två gånger per vecka.”

Mannen lutade sig fram över bordet. ”Hur tror amanuens Janson att jag ska hinna med mitt arbete, om jag måste tillbringa två förmiddagar i veckan med att ta mig till polisstationen och vänta där tills någon konstapel anser sig ha tid att ta emot min anmälan?

Och varför får jag plötsligt bara uppehållstillstånd för tre månader, när ni tidigare alltid beviljat det för ett halvår i taget?”

Birger lade ifrån sig pennan och drog ett av papperen som låg på skrivbordet närmare sig, som om det innehöll de viktiga fakta på vilka beslutet grundade sig. ”Låt mig säga så här”, sade han långsamt. ”Det rör sig om vissa uppgifter som kommit till vår kännedom om redaktörens verksamhet här i Sverige. Uppgifter som skulle, jag säger skulle, kunna tolkas på ett för redaktören ofördelaktigt sätt. Tyvärr är jag av sekretesskäl förhindrad att närmare redogöra för dessa uppgifter. Men det handlar bland annat om redaktörens resor …” ”Reportageresor!” utbrast mannen på andra sidan skrivbordet.

31

I_Om inte nu så när.indd 31

2011-02-07 16.39

” … resor till vissa platser och sammanträffanden med vissa personer …” ”Jag är journalist! Vad gör en journalist annat än uppsöker platser och sammanträffar med personer?” ”… av sådan natur att säkerhetspolisen ansett det nödvändigt med en närmare uppsikt över redaktör Cohens förehavanden. Mer kan jag faktiskt inte säga. Jag beklagar.”

Birger sköt pappersarket åt sidan med en slutgiltig gest och njöt av känslan av att vara den som hade makten.

Han kunde till och med kosta på sig att tycka synd om sin besegrade motståndare, som nu förlorade fattningen. ”Men begriper ni inte”, sade besökaren, och upprördheten fick hans tyska brytning att framträda tydligare. ”Jag gör bara mitt arbete, jag försörjer mig själv och ligger ingen till last, och nu vill ni försvåra det för mig, kanske rentav göra det omöjligt.”

Han reste sig så häftigt att stolen var nära att välta och fumlade med spännena på sin portfölj. Ur väskan drog han fram en bunt utländska tidningar och bredde ut dem över bordsskivan. ”Se här!” sade han medan han lutade sig fram över bordet, pekade och bläddrade. ”Och här! Det här är jag.

Det är detta som är resultatet av mina resor och möten.

Verstehen Sie?” Birger kastade en blick på de utbredda tidningarna. En av artiklarna som bar Cohens signatur var på tyska och tycktes handla om svenska arbetsmarknadsfrågor, de övriga var på franska, ett språk som Birger inte behärskade. För att dölja det lät han blicken dröja ett ögonblick vid en av de franska artiklarna, innan han åter såg upp på besökaren.

32

I_Om inte nu så när.indd 32

2011-02-07 16.39

”Naturligtvis förstår jag. Men det är inte det saken gäller. Om tre månader måste ni ansöka om förlängning av uppehållstillståndet. Då kommer även anmälningsplikten att omprövas. Om ingenting graverande framkommit under tiden kan den komma att slopas, eller i varje fall förändras till låt oss säga en gång i veckan. Och nu” – han tittade på sitt armbandsur – ”har jag andra viktiga angelägenheter som väntar.”

Besökaren rafsade ihop sina tidningar och försökte vika ihop dem i prydliga veck, men de tunna tidnings­ arken lossnade från varandra och han tvingades trycka ner dem i portföljen i ett skrynkligt virrvarr av papper. ”Adjö, amanuens Janson.” ”Adjö, redaktör Cohen.”

Dörren stängdes, Birger lutade sig bakåt i stolen och andades ut. Det hade varit en utmaning att för första gången under de fem veckor han arbetat vid utlänningsbyrån befinna sig öga mot öga med en av klientelet, och han tyckte sig ha bestått provet väl.

I_Om inte nu så när.indd 33

2011-02-07 16.39