9789173517386

Av Jed Rubenfeld har tidigare utgivits Analys av ett mord

Rubenfeld DoĚˆdsdriften Inl.indd 2

11-05-26 15.01.35

Översättning: Karin Andræ

Rubenfeld Dödsdriften Inl.indd 3

11-05-26 15.01.36

Till mina lysande döttrar, Sophia och Louisa

Rubenfeld Dödsdriften Inl.indd 5

11-05-26 15.01.36

En klar septemberdag utsattes nedre Manhattan, Förenta staternas finansiella centrum, för den mest omfattande terroristattack som dittills hade inträffat på amerikansk mark. Året var 1920. Trots den på sin tid största polisutred­ ningen i landets historia har förövarnas identitet förblivit ett mysterium.

Rubenfeld Dödsdriften Inl.indd 7

11-05-26 15.01.36



del

I

 Rubenfeld Dödsdriften Inl.indd 9

11-05-26 15.01.36

Rubenfeld DoĚˆdsdriften Inl.indd 10

11-05-26 15.01.36

kapitel ett

döden är bara början, sedan kommer det svåra.

Det finns tre sätt att leva med vetskapen om döden – tre sätt att hålla skräcken stången. Det första är förnekelsen: glömma att döden kommer en dag, uppföra sig som om den inte existerade.

Det är vad de flesta av oss gör, större delen av tiden. Det andra är motsatsen: memento mori. Att tänka på döden, alltid hålla den i minnet, för livet kan knappast bli större än när man är medveten om att varje dag kan vara den sista. Det tredje är accepterande.

En människa som accepterar döden – verkligen erkänner den – fruktar ingenting och uppnår på så sätt ett slags jämvikt i tillvaron. De tre strategierna har en gemensam nämnare. De är lögner.

Skräcken är åtminstone äkta.

Men det finns ett annat sätt, ett fjärde. Det otillåtna alternativet, den väg som ingen människa kan nämna. Inte ens inför sig själv. Inte ens i den inre monologens tystnad. Det är ett alternativ som varken kräver glömska, eller lögn, eller krypande inställsamhet inför det oundvikligas altare. Allt som krävs är att vi slutar förneka en drift som vi alla har.

På slaget tolv den 16 september 1920 började klockorna i Treenighetskyrkan dåna, dörrar flög upp, och som utskjutna med katapult kom kontorister och springpojkar, sekreterare och stenografer farande, för att inte gå miste om en enda sekund av den dyrbara lunchtimmen. De vällde ut på gatorna, strömmade runt bilarna, fyllde på ett ögonblick den hårt trafikerade korsningen Wall Street, Nassau Street och Broadway, en korsning som i fi-

Rubenfeld Dödsdriften Inl.indd 11

11-05-26 15.01.36

12 | jed rubenfeld

nansvärlden går under namnet The Corner – bara det: The Cor­ ner. Där låg Treasury Building, Förenta staternas centralbank, med sin grekiska tempelfasad, vaktad av en majestätisk George Washington i brons. Där låg New Yorks börshus med de vita kolonnerna. Där låg finansmannen J P Morgans fästning till bank med sin kupol.

Utanför denna bank stod en gammal märr och skrapade med hovarna mot kullerstenarna, spänd framför en överlastad kärra täckt med säckväv. Ekipaget, som saknade kusk, var i vägen för bilarna, och en kör av signalhorn ljöd ilsket. En kraftigt byggd taxichaufför klev ur sitt fordon och höjde armarna i en uppgiven rörelse. När han bakifrån närmade sig kärran för att tala om för kusken vad han ansåg uppfattade han ett dämpat ljud inifrån vagnen. Mannen lade örat mot säckväven och lyssnade: det tickade.

Kyrkklockan slog tolv. Medan det sista slagets dånande malmklang fortfarande hängde i luften lyfte en nyfiken taxichaufför på ena hörnet av ett malätet stycke säckväv och såg vad som låg där under. I det ögonblicket var det fyra personer av alla tusentals som trängdes på torget som visste att döden var nära: taxichauffören, den rödhåriga kvinnan bredvid honom, den försvunna kusken, och Stratham Younger som femtio meter därifrån drog omkull en polisman och en fransk flicka på stenläggningen.

Taxichauffören viskade: ”Herre, ha förbarmande.”

Wall Street exploderade.

När två kvinnor som en gång i tiden varit bästa vänner möts igen efter många år, ropar de till av överraskning, omfamnar varandra och börjar omedelbart utbyta information om de år som gått sedan sist, fyller i luckorna med all den livlighet och färgrikedom de kan uppbåda. Två män som träffas under samma omständigheter har sällan något alls att säga.

Klockan elva denna förmiddag, en timme före explosionen, skakade Younger och Jimmy Littlemore hand på Madison Square, drygt tre kilometer norr om Wall Street. Dagen var fin för årstiden, himlen gnistrande blå. Younger lirkade fram en cigarett ur sitt paket.

Rubenfeld Dödsdriften Inl.indd 12

11-05-26 15.01.36

dödsdriften | 13

”Det var ett tag sen”, sa Littlemore.

Younger drog eld på en sticka och tände cigaretten. Han nickade.

Båda var i trettioårsåldern och väldigt olika till utseendet. Little­ more, kommissarie inom New York-polisen, var det slags man som lätt försvann i mängden. Han var av medellängd och medelvikt, hans hår hade ett slags mellanfärg, till och med hans drag var genomsnittliga: de vittnade om amerikansk öppenhet och god hälsa.

Younger, däremot, såg extremt bra ut, han var reslig och rörde sig vackert, ansiktet var lite väderbitet och kantigt på precis det sätt som tilltalar kvinnor. Kort sagt: läkarens uppenbarelse var mer imponerande än polismannens, men framtoningen var inte lika vänlig. ”Hur är det på jobbet?” frågade Younger. ”Bara bra”, sa Littlemore, en tandpetare vickade mellan hans läppar. ”Familjen?” ”Bara bra.”

Det fanns ännu en skillnad mellan dem. Younger hade varit med i kriget, det hade inte Littlemore. Younger hade lämnat sin läkar­praktik i Boston och sin avhandling vid Harvarduniversitetet och tagit värvning så snart kriget bröt ut 1917. Det skulle Little­ more också ha gjort – om han inte hade haft en fru och så många barn att försörja. ”Det är bra”, sa Younger. ”Så, tänker du säga det?” frågade Littlemore. ”Eller måste jag bända det ur dig med en kofot?”

Younger rökte. ”Kofot?” ”Du ringer efter gud vet hur många år och säger att du har något att berätta, och nu tänker du inte säga något.” ”Det var här de höll den stora segerparaden, eller hur?” frågade Younger och lät blicken gå över Madison Square Park: all grönskan, alla monument och den dekorativa fontänen. ”Vad har hänt med triumfbågen?” ”Riven.” ”Alla de där männen som så villigt gick i döden.”

Rubenfeld Dödsdriften Inl.indd 13

11-05-26 15.01.36

14 | jed rubenfeld

”Vilka då?” frågade Littlemore. ”Det är inte klokt. Ur evolutionssynpunkt.” Younger såg på Littlemore igen. ”Det är inte jag som behöver prata med dig. Det är Colette.” ”Flickan som du tog med dig från Frankrike?” frågade Littlemore. ”Hon borde vara här vilken minut som helst. Om hon inte har gått vilse.” ”Hur ser hon ut?”

Younger tänkte en stund: ”Söt.” Ett ögonblick senare tillade han: ”Här är hon.”

En dubbeldäckare hade stannat på Fifth Avenue lite längre upp.

Littlemore vände sig om för att titta; tandpetaren föll nästan ur hans mun. En slank ung kvinna i trenchcoat gick nedför den utvändiga spiraltrappan. De båda männen mötte henne när hon hoppade ner på trottoaren.

Colette Rousseau kysste Younger på båda kinderna och sträckte ut handen mot Littlemore. Hon hade gröna ögon och långt mörkt hår. Hennes rörelser var graciösa. ”Trevligt att träffas”, sa poliskommissarien beslutsamt efter att ha hämtat sig.

Hon granskade honom. ”Så du är Jimmy”, svarade hon. ”Den bästa och modigaste man som Stratham någonsin har träffat.”

Littlemore blinkade: ”Har han sagt det?” ”Jag har också talat om att dina practical jokes är riktigt dåliga”, sa Younger.

Colette vände sig mot Younger: ”Det var synd att du inte följde med till cancerkliniken. De har botat ett fall av sarkom med radioaktiv strålning. Det var oerhört intressant. Men hur kan ett litet sjukhus i New York ha så mycket som två gram radium när det inte finns ett enda gram i hela Frankrike?”

Bara några månader tidigare hade en monumental triumfbåge med tre valv höjt sig över Fifth Avenue, just där Colette nu klev av bussen. I mars 1919 hade väldiga folkmassor jublat medan hem-

Rubenfeld Dödsdriften Inl.indd 14

11-05-26 15.01.36

dödsdriften | 15

vändande soldater marscherade genom de romanska bågvalven som uppförts för att fira landets seger i första världskriget. De unga männen mottogs som hjältar, band virvlade i luften, ballonger flög, kanoner avfyrades och korkar smällde – eftersom för­buds­tiden ännu låg framför dem.

Men soldaterna vaknade nästa morgon och upptäckte att det inte fanns några arbeten åt dem. Krigsårens högkonjunktur hade ersatts av efterkrigstidens sammanbrott. Fabrikerna som så länge gått på högvarv slog igen och fönstren spikades för. Affärer stängde. Handeln upphörde. Familjer vräktes, slängdes ut på gatan utan att ha någonstans att ta vägen.

Triumfbågen borde förstås ha byggts i marmor. Eftersom man inte längre hade råd med sådana extravaganser hade den uppförts i trä och vitmålad rappning istället. När hösten kom med regn och dåligt väder började rappningen flaga. Byggnaden revs innan vintern var över – vid omkring samma tid som landet torrlades.

Den kolossala, glimrande vita och nu försvunna triumfbågen gav Madison Square en spöklik känsla. Colette kände den. Hon vände sig till och med om för att se efter om någon iakttog henne.

Men hon vände sig åt fel håll. Hon tittade inte ut över Fifth Avenue där ett par ögon betraktade henne från andra sidan, bakom de snabba bilarna och de skramlande bussarna. Ögonen tillhörde en kvinnogestalt, ensam, stilla, med kinder som var urfallna och bleka, så skör att hon inte kunde ha hotat ett barn. En snusnäsduk dolde det mesta av det röda håret, och en trådsliten klänning från förra seklet hängde ner till hennes anklar.

Det var omöjligt att avgöra kvinnans ålder, hon kunde ha varit en oskyldig fjortonåring eller en utsvulten gammal gumma. Det var något egendomligt med hennes ögon också. Pupillerna, de allra blekaste blå, hade fläckar av brunaktigt gult, orenheter, som döda kroppar i ett lugnt hav.

Bland fordonen som hindrade kvinnan från att korsa Fifth Avenue fanns en hästdragen kärra tungt lastad med varor. Den röd­ håriga kastade en blick på den travande hästen som såg henne i ögonvrån; märren stannade mitt i trafiken och stegrade sig. Kusken

Rubenfeld Dödsdriften Inl.indd 15

11-05-26 15.01.36

16 | jed rubenfeld

svor, fordon girade, däck skrek. Inga kollisioner inträffade, men en lucka uppstod i trafiken. Kvinnan korsade Fifth Avenue oskadd.

Littlemore gick före till ett korvstånd och föreslog att de skulle äta ”dogs” till lunch vilket gav männen anledning att tala om för den förfärade fransyskan att den senaste kulinariska sensationen kallades ”hot dog” och inte hade något alls med hundar att göra. ”Du kommer att tycka om det”, försäkrade Littlemore. ”Verkligen?” svarade Colette och såg tvivlande ut.

Kvinnan i snusnäsduk, som nu hade nått andra sidan av Fifth Avenue, lade en blåådrig hand på sin buk. Detta var uppenbarligen ett tecken. Parkens fontän, inte långt därifrån, slutade spruta vatten, och samtidigt som de sista strålarna föll ner i bassängen uppenbarade sig ännu en rödhårig kvinna, så lik den första att hon nästan kunde ha varit hennes spegelbild, men inte lika blek, inte lika mager och med håret synligt. Hon lade också handen på magen. I den andra handen höll hon en sax med kraftiga skänklar.

Hon började gå mot Colette. ”Ketchup?” frågade Littlemore. ”De flesta väljer senap, men jag föredrar ketchup. Varsågod.”

Colette tog tveksamt emot den varma korven. ”Jag ska åtminstone försöka.”

Hon höll korven med båda händerna och tog en tugga. De två männen iakttog henne. Likadant gjorde de två rödhåriga kvinnorna som närmade sig från varsitt håll. Och detsamma gjorde en tredje rödhårig gestalt som hade stått bredvid flaggstången i närheten av Broadway, och som förutom en snusnäsduk över håret bar en grå yllehalsduk lindad flera varv runt halsen. ”Men det är ju gott!” sa Colette. ”Vad har du på din?” ”Surkål”, svarade Littlemore. ”Det är ganska surt, kål som har …” ”Hon vet vad surkål är”, avbröt Younger. ”Vill du smaka?” ”Ja, tack.”

Kvinnan bredvid flaggstången slickade sig om munnen. Jäktade

Rubenfeld Dödsdriften Inl.indd 16

11-05-26 15.01.36

dödsdriften | 17

New York-bor passerade på båda sidor utan att lägga märke till henne – eller hennes halsduk som strängt taget var onödig i detta väder och som svällde på ett konstigt sätt framför hennes strupe.

Hon höjde handen till munnen: utmärglade fingrar rörde vid åtskilda läppar. Hon började gå mot den franska kvinnan. ”Vad tycker ni, ska vi fortsätta?” frågade Littlemore. ”Colette, skulle du vilja se Brooklynbron?” ”Ja, gärna”, sa Colette. ”Kom”, sa kommissarien. Han slängde åt korvförsäljaren två mynt i dricks och började gå mot trappan ner till tunnelbanan.

Samtidigt letade han i sina fickor. ”Förbaskat också, vi behöver en till nickel.”

Korvförsäljaren som hade hört orden började rota runt i sin låda med växelpengar. Han fick syn på de tre märkliga kvinnorna som närmade sig korvståndet. De två första hade tagit varandra i handen medan de gick. Den tredje, hon med den tjocka yllehalsduken runt halsen, närmade sig från motsatt håll. Korvförsäljarens långa gaffel slant ur hans hand och försvann ner i lådan med sjudande vatten. Han slutade leta efter växel. ”Jag har en”, sa Younger. ”Då går vi”, sa Littlemore. Han travade nedför trappan. Colette och Younger följde efter. De hade tur: ett tåg kom just in till perrongen, de hann precis. På väg ut från stationen ryckte tåget till några gånger och stannade. Dörrarna gnisslade upp halvvägs, slog ihop igen, öppnades åter. Uppenbarligen hade några senkomlingar lyckats övertala konduktören att släppa ombord dem.

I nedre Manhattans trånga artärer – de hade klivit av vid City Hall – sveptes Younger, Colette och Littlemore med av folkmassan. Younger drog djupt efter andan. Han älskade metropolens myller, dess målmedvetenhet, dess stridslystna attityd. Han hade stort självförtroende, det hade han alltid haft. Med amerikanska mått mätt hade Younger gamla anor: en Schermerhorn på moderns sida, nära besläktad med familjen Fish från New York, och genom fadern befryndad med den gamla Bostonfamiljen Cabot.

Rubenfeld Dödsdriften Inl.indd 17

11-05-26 15.01.36

18 | jed rubenfeld

Denna upphöjda stamtavla var något han nu kände sig likgiltig inför; som ung hade han enbart känt avsmak. Den föreställning om överlägsenhet som kännetecknade hans klass föreföll honom så fullkomligt oförtjänt att han hade bestämt sig för att göra allting tvärtemot vad som förväntades av honom, och så gjorde han också – fram till den natt då hans far dog, då tillvaron blev på riktigt och hela frågan om klass förlorade all betydelse.

Men de dagarna var förbi, många års outtröttligt arbete, och därefter kriget, hade bränt bort dem, raderat ut dem. Denna förmiddag i New York fick Younger plötsligt för sig att han var osårbar; en märklig, lätt yrselframkallande känsla. Det kanske hade att göra med vetskapen om att inga krypskyttar låg och tryckte med hans huvud i sina sikten, inga granater visslade genom luften på väg att spränga benen av honom. Eller kanske det var motsatsen: våldets puls var så påtaglig i New York att en man som hade varit ute i kriget kunde andas här, kunde känna sig hemma, kunde spänna musklerna som fortfarande stack av den råa laddningen efter det hämningslösa dödandet, utan att för den skull betraktas som ett missanpassat monster. ”Vill du att jag säger det?” frågade han Colette. Till höger om dem reste sig ofattbart höga skyskrapor. Till vänster tornade Brooklynbron upp sig över Hudsonfloden. ”Nej, jag gör det”, sa Colette. ”Jag ber om ursäkt för att jag redan har tagit så mycket av din tid, Jimmy. Jag borde ha sagt det på en gång.” ”Jag har all tid i världen”, sa Littlemore. ”Det är säkert ingenting, men i går kväll kom det en kvinna till vårt hotell. Hon ville träffa mig. Vi var ute, så hon lämnade det här.” Colette drog upp ett skrynkligt papper ur sin väska. På papperslappen hade någon hastigt rafsat ner: Jag skulle vilja träffa dig. De vet att du har rätt. Jag kom­ mer tillbaka klockan halv sju i morgon bitti. Jag hoppas att du kan hjälpa mig.

Amelia.

Rubenfeld Dödsdriften Inl.indd 18

11-05-26 15.01.36

dödsdriften | 19

”Hon kom inte tillbaka”, lade Colette till. ”Känner du den här Amelia?” frågade Littlemore. Han vände på lappen, men den andra sidan var tom. ”Nej.” ” ’De vet att du har rätt’?” sa Littlemore. ”Om vad då?” ”Ingen aning”, sa Colette. ”Det är något annat också”, sa Younger. ”Ja, det låg inuti lappen och det är vad som mest oroar mig”, sa Colette medan hon trevade i sin väska. Hon lämnade över en bomullstuss.

Littlemore drog isär bomullen. Där inne låg en tand – en liten, blänkande människotand.

En ström av svordomar avbröt dem. Orsaken var en parad på Liberty Street som hindrade trafiken. Alla som deltog i paraden var svarta, varenda en. Männen bar sina bästa söndagskläder – en samling trashankar i skjortor med för korta ärmar – fastän det var mitt i veckan. Spinkiga barfotabarn hoppade omkring. Tågets deltagare sjöng, deras högtidliga röster höjde sig över åskådarnas glåpord och bilisternas ilska signaler. ”Ta det lugnt”, sa en polis i uniform, inte mycket mer än en pojke, till en bilist som skummade av raseri.

Littlemore gick fram till polismannen. ”Vad gör du här, Boyle?” ”Hamilton skickade hit oss, sir”, sa Boyle, ”för att hålla ett öga på niggerparaden.” ”Vem patrullerar utanför börsen?” frågade Littlemore. ”Ingen. Allihop är här. Ska jag stoppa marschen, sir? Det verkar som om det kan bli bråk.” ”Låt mig tänka”, sa Littlemore och kliade sig i huvudet. ”Vad skulle du göra på Irlands nationaldag, till exempel, om ett gäng svarta ställde till med problem? Stoppa paraden?” ”Jag skulle stoppa de svarta, sir, och det rejält.” ”Duktig pojke. Gör nu samma sak här.” ”Ja, sir. Okej!” skrek Boyle till de marscherande och höjde sin batong. ”Bort från gatan, allihop!”

Rubenfeld Dödsdriften Inl.indd 19

11-05-26 15.01.36

20 | jed rubenfeld

”Boyle!” sa Littlemore. ”Sir?” ”Inte de svarta …” ”Men ni sa …" ”Du ska stoppa bråkstakarna, inte de som marscherar. Släpp fram bilarna varannan minut. De här människorna har lika stor rätt att paradera på gatorna som alla andra.” ”Ja, sir.”

Littlemore vände sig mot Colette. ”Okej, det där med tanden är lite märkligt”, sa han. ”Varför skulle någon vilja ge dig en tand?” ”Jag vet inte.”

De fortsatte att gå. Littlemore höll upp tanden i solskenet, snurrade den. ”Välborstad och hel. Varför?” Han tittade på pappers­ lappen igen. ”Jag kan inte se ditt namn. Den kanske inte var avsedd för dig.” ”Receptionisten sa att flickan bad att få träffa miss Colette Rousseau”, svarade Younger. ”Kanske någon med ett liknande efternamn”, föreslog Littlemore. ”Commodore är ett stort hotell.” ”Hur visste du att vi bodde på Commodore?” frågade Younger. ”Det står på tändsticksasken. Jag såg den när du tände en cigarett.” ”De där hemska tändstickorna”, sa Colette. ”Luc leker säkert med dem just nu. Luc är min lillebror. Han är tio. Han får tändsticksaskar att leka med av Stratham.” ”Pojken plockade isär handgranater under kriget”, sa Younger. ”Din oro är överdriven.” ”Min äldsta är tio. Vi kallar honom Jimmy junior”, sa Littlemore. ”Är dina föräldrar här också?” ”Nej, det är bara Luc och jag”, svarade hon. ”Vi förlorade vår familj under kriget.”

De var på väg in i finansdistriktet med dess granitfasader och svindlande skyskrapor. Mäklare i kostym och väst stod på trottoarerna och auktionerade ut värdepapper.

Rubenfeld Dödsdriften Inl.indd 20

11-05-26 15.01.36

dödsdriften | 21

”Det var tråkigt att höra”, sa Littlemore. ”Det är ingenting särskilt med det”, sa hon. ”Många dog, hela familjer utplånades. Min bror och jag hade tur som överlevde.”

Littlemore sneglade på Younger som kände blicken utan att låtsas om den. Younger visste vad Littlemore undrade över – hur man kunde tycka att det inte var något särskilt med att förlora sin familj – men Littlemore hade inte varit med i kriget. De fortsatte under tystnad, var och en försjunken i sina egna tankar, vilket var anledningen till att de inte hörde djuret som kom upp bakom dem.

Till och med Colette var omedveten om närvaron tills hon kände den heta andedräkten i nacken. Hon ryckte till och ropade högt.

Det var en häst, en gammal brun märr, som frustande av ansträngning drog en sliten och överlastad kärra. Lättad och lite ångerköpt sträckte Colette ut handen och smekte djurets ena öra.

Märren visade sin uppskattning genom att spärra upp näsborrarna. Kusken muttrade något och snärtade till hästens flank med sin piska. Colette ryckte undan handen. Vagnen skramlade vidare över kullerstenarna med sin last; ett hörn av säckväven fladdrade. ”Får jag ställa en fråga?” frågade Littlemore. ”Javisst”, sa Colette. ”Vem vet var du bor?” ”Ingen.” ”Den gamla damen som ni besökte i förmiddags? Hon med katterna och en förkärlek för att kramas?” ”Mrs Meloney?” sa Colette. ”Nej, jag sa aldrig vilket hotell …” ”Hur i all världen kunde du veta det?” avbröt Younger och tillade vänd mot Colette: ”Jag har inte sagt ett ord om mrs Meloney.”

De närmade sig korsningen där Nassau Street, Broadway och Wall Street möts – New Yorks finansiella nav, hela världens, när det kom till kritan. ”Det var rätt så uppenbart”, sa Littlemore. ”Ni har katthår på skorna båda två, och du, Younger, har det på byxslagen också.

Rubenfeld Dödsdriften Inl.indd 21

11-05-26 15.01.36

22 | jed rubenfeld

Katthår i olika färger. Så jag förstod direkt att ni nyligen hade besökt ett ställe där det fanns inte bara en utan flera katter. Men lilla fröken här har också grå hår på axeln … Människohår. Så jag tänkte som så att katterna tillhörde en gammal dam och att ni två avlade ett besök hos henne tidigare i dag och att damen måste ha gett fröken Colette en kram, för det är …” ”Okej, okej”, sa Younger.

Framför J. P. Morgan Bank gjorde den hästdragna vagnen halt.

Klockorna i Treenighetskyrkan började dåna och gatorna översvämmades av tusentals kontorsslavar temporärt utsläppta ur sin fångenskap för att njuta en timmes lunchledigt. ”Hursomhelst”, återtog Littlemore, ”så känner jag mig ganska säker på att Amelia frågade efter någon annan och att receptionisten tog fel på person.”

Bakom den parkerade hästkärran började bilförarna ilsket tuta – förgäves, eftersom kusken hade försvunnit. På trappan upp till Centralbanken stod en ensam rödhårig kvinna, lite för sig själv. Över håret hade hon knutit en snusnäsduk. Hon spanade ut över mängden med vaken och samlad blick. ”Ja, vem det än är så verkar det som om hon har råkat i svårigheter”, fortsatte Littlemore. ”Får jag behålla tanden?” ”Varsågod”, sa Colette.

Littlemore släppte ner bomullstussen i sin bröstficka. På Wall Street klev en kraftigt byggd taxichaufför ur sin bil, alldeles bakom hästen och vagnen, och höjde armarna i en uppgiven rörelse. ”Märkligt”, sa Younger, ”att ingenting har förändrats här. Europa har kastats tillbaka till medeltiden, men i Amerika har tiden tagit semester.”

Klockorna i Treenighetskyrkan fortsatte att klämta. Taxichauffören hörde ett konstigt ljud inifrån den täckta vagnen, knappt femtio meter framför Younger, och ett kallt ljus syntes i den rödhåriga kvinnans ögon. Hon hade sett Colette. Hon började gå nedför trappan. Omedvetet gick folk ur vägen för henne. ”Jag skulle säga motsatsen”, svarade Littlemore. ”Allting är annorlunda. Hela stan balanserar på knivseggen.”

Rubenfeld Dödsdriften Inl.indd 22

11-05-26 15.01.36

dödsdriften | 23

”Varför?” frågade Colette.

Younger hörde dem inte. Han befann sig plötsligt i Frankrike, stående i en skyttegrav med fryskallt vatten upp till knäna samtidigt som han slet med att lyfta upp en skadad soldat och det genomträngande, visslande ljudet av granater fyllde luften. ”Du vet”, sa Littlemore, ”inga jobb, alla är panka, folk blir utkastade på gatan, strejker, upplopp – ovanpå det slänger de in förbudet.”

Younger såg på Colette, sen såg han på Littlemore. De hörde inte tjuten från artilleriet. Ingen här hörde dem. ”Förbudet”, upprepade Littlemore. ”Det måste vara det värsta någon regering har gjort mot det här landet.”

Framför J. P. Morgan Bank lyfte en nyfiken taxichaufför på ena hörnet av säckväven som täckte vagnslasten. Den rödhåriga kvinnan, som just med långa kliv hade passerat honom, hejdade sig, förbryllad. Pupillerna i hennes bleka blå ögon vidgades då hon vred på huvudet och tittade på chauffören som viskade: ”Herre, ha förbarmande.” ”Ner”, sa Younger samtidigt som han drog ner Colette och en oförstående Littlemore på knä.

Wall Street exploderade.

Rubenfeld Dödsdriften Inl.indd 23

11-05-26 15.01.37