Issuu on Google+

föddes i Agadir. Familjen lämnade Marocko när Saphia var nio år och flyttade till Frankrike. Hon studerade senare i Genève, där hon också utbildade sig till gemmolog. Därefter tog hon en examen i sociologi i Paris, där hon är bosatt idag. Förutom skönlitterär författare är hon journalist, skådespelerska, filmregissör och filmmanusförfattare.

Sånt jag berättar för Allah gavs ut i Frankrike 2008 som den första i en löst sammanhållen trilogi om hur livet kan levas idag mellan religion och modernitet. Den har sålt i över 40 000 exemplar. De följande två delarna heter Mon père est femme de ménage och La MecquePhuket. Sånt jag berättar för Allah rönte stor framgång som teaterpjäs i Frankrike. Boken fick 2008 utmärkelsen Prix Nice. Baie des anges.

kanska bergen, säljer sig för en bägare av sin älsklingsyoghurt. För Allah, hennes ende förtrogne i en värld som inte vill veta av henne, berättar hon om sitt liv. Om eländet och föraktet, om byns korkade imam, om sin brutala och obildade pappa som behandlar henne som en tjänarinna. För vem vill annars lyssna på en fattig och förvirrad tjej? En dag ramlar en rosa resväska med ett sensationellt innehåll av en förbipasserande buss. Nu känns det som om världen ligger öppen för Jbara, och när hon förkastas av sin familj på grund av den oundvikliga graviditeten lämnar hon byn. Med stenhård viljestyrka tar hon sig vidare. Männen behandlar henne som ett objekt men hon fortsätter att använda sin skönhet för att utnyttja dem och skaffa sig ett eget liv som hon själv kan bestämma över. Närheten till Allah håller Jbara uppe trots svårigheterna, genom att älska honom lär hon sig att älska sig själv och andra människor.

Sånt jag berättar för Allah är en febrigt framförd monolog, buren av ett raseri som inte går att hålla tillbaka, som glöden och humorn gör ännu vassare. Det är ett skarpt och rått vittnesmål om kvinnoförtryck, men också och framför allt ett porträtt av en ung kvinna som är fast besluten att finnas till på egen hand och som inte kommer att underkasta sig. »En verkligt bra bok … Skakande.« ELLE

ISBN 978-91-7037-554-5

Ordfront www.ordfront.se OMSLAG: JENNY FRANKE WIKBERG

Omslag_Saŵnt jag beraŴttar.indd 1

SAPHIA AZZEDDINE SÅNT JAG BERÄTTAR FÖR ALLAH

FOTO: FAUVE LAPIJOWER

Saphia Azzeddine

Jbara, en vacker sextonårig herdeflicka i en håla i de nordafri-

Saphia Azzeddine SÅNT JAG BERÄTTAR FÖR ALLAH

Om det kommer en bil eller lastbil på vägen mellan Zarfhir och Belsouss är det oftast en kollektivtaxi eller smugglare. Annars är det turister. En dag var det några som stannade och kom ända hem till oss. De talade ett annat språk och närmade sig försiktigt med en vit flagga. Det var amerikaner. Pappa rusade ut och skrek så klart, men böjde sig strax som en nyskiten bajskorv när han fick syn på sedeln. Vem av oss är den största horan: jag som särar på benen eller han som bugar? Jag har nåt att brås på, verkar det som … De tog kort på oss, klappade i händerna och sa choukwane, tack, tusen gånger. Barnen lekte med våra kaniner och våra får. Alla skrattade. Jag också. Jag gillar inte att jag skrattade den där dagen. Det var värre än att knulla för att få Raïbi Jamila.

»Den här boken är ett litet mirakel.« LE POINT

»Den här monologen är som en snyting och man sträckläser den därför att man fäster sig så vid personen Jbara.«

O

LE NOUVEL OBSERVATEUR

ORDFRONT

2011-05-11 16.50


Saphia Azzeddine

Sånt jag berättar för Allah Översättning:

Gabriella Theiler

Ordfront Stockholm 2011

inlaga  SÅnt  jag  säger  till  Allah.indd      3

2011-­05-­11      13:47:58


Saphia Azzeddine: Sånt jag berättar för Allah Ordfront, Box 17506, 118 91 Stockholm www.ordfront.se | forlaget@ordfront.se © Éditions Léo Scheer 2008 Översättning: Gabriella Theiler Originalets titel: Confidences à Allah Först utgiven av Éditions Léo Scheer Omslag: Jenny Franke Wikberg Grafisk form: Göran Skarbrandt Omslagsillustrationer: IStockphoto Författarporträtt: Fauve Lapijower Tryck: Bookwell, Finland 2011 ISBN 978-91-7037-554-5

inlaga  SÅnt  jag  säger  till  Allah.indd      4

2011-­05-­11      13:47:58


Tafafilt är döden och ändå föddes jag där. Jag heter Jbara. Det sägs att jag är väldigt vacker men att jag inte vet om det. Som om jag brydde mig. Jag är fattig och jag bor i världens rövhål. Med min pappa, min mamma, mina fyra bröder och mina tre systrar. Det knullas som fan hos de fattiga, för det är gratis. Hur som helst, på den tiden var det i alla fall ingen som sa att jag var vacker. Såna saker säger man inte där jag kommer ifrån. Att vara vacker är inget som räknas i Tafafilt, det har man inget för. Framför allt vet man inte vem som är vacker och vem som inte är det. Min pappa skulle aldrig kunna säga om jag är vacker eller inte, inte min mamma heller. I bästa fall skulle de säga: ”Jbara 5

inlaga  SÅnt  jag  säger  till  Allah.indd      5

2011-­05-­11      13:47:58


är en flitig flicka!” Det där är nåt som rika sysslar med, skönhet. För tillfället är jag arbetare, kan vi säga. Vi är inte så utbildade i min håla. Det är aldrig nån som har utbildat mig, de har bara skällt på mig, skakat mig och förbjudit mig en massa. Ja, förbjudit mig. Hos oss är allt haram, synd alltså. Jag är faktiskt också haram, men inte ens det vet jag. Han sticker in den och jag tänker på min Raïbi Jamila, en underbar granatäppelyoghurt som man dricker genom att göra ett litet hål i botten på den. Jag anar nog att det jag håller på med är haram. Inte minst för att vi gömmer oss. Med tanke på att det inte finns nåt i Tafafilt, tänker jag att Allah kanske inte ser mig … med lite tur … att Han inte är här, även om Han ska finnas överallt. Jag skulle verkligen fatta om Han valde att titta åt nåt annat håll. Det skulle jag också göra om jag kunde. Han stinker, men eftersom jag också stinker tar vi ut varandra, vi luktar gott. Jag tittar på yog6

inlaga  SÅnt  jag  säger  till  Allah.indd      6

2011-­05-­11      13:47:58


hurtförpackningarna, paketet med chokladkex och tuggummina som ligger i plastpåsen. Han stönar som en gris. Han ser verkligen idiotisk ut. Som tur är står han bakom mig, så jag ser honom inte så mycket. En gång vände jag mig om och hans min såg verkligen galet rolig ut. Jag började gapskratta men han bara fortsatte knulla mig som en kamel med sina svettiga pungkulor. Varje gång när han är klar har jag som sur mjölk som rinner mellan skinkorna. Sen stelnar det i håret, det är obehagligt. Jag är sexton år och vet inte att det heter sperma. Jag har mina referenser. Vi är fattiga, sur mjölk är nåt vi känner till. Men jag struntar i det. Jag har fått min Raïbi Jamila. För mig är det den yttersta njutningen. Den är rosa, den är söt. Den gör mig lycklig. Han, han heter Miloud, han är brun, han är bitter. Han äcklar mig. En gång när jag sög av honom råkade jag lukta vid pungvecket och höll på att spy. Jag hade nog faktiskt hellre ätit bajs. Efteråt tar han på sig sina brunfläckade kalsonger och sina byx7

inlaga  SÅnt  jag  säger  till  Allah.indd      7

2011-­05-­11      13:47:58


or som är fulla med hål och försvinner bort mot ingenstans. Jag tar på mig mina trosor, en fullkomligt uttänjd bomullshistoria med en vitaktig hård fläck vid könet. Lägg ner den där chockerade attityden. Jag tänker inte skönmåla nånting. Jag har sagt att jag är fattig. Misär luktar gammal röv. Och Milouds röv har aldrig kommit i närheten av vatten. Han torkar sig med grus och sand. Han är herde och bor i en håla fem mil från min. Ibland kommer han förbi för att göra affärer med killar som han själv. Och för att ha det skönt med mig. En dag sa min stackars mamma att mest haram av allt är att inte vara oskuld. Det hade hennes pappa talat om för henne. Och hennes man hade bekräftat det. Jag ville verkligen inte göra mamma besviken, men Raïbi Jamilan drog det längsta strået varenda gång. Jag tror Raïbin till och med skulle vinna över Allah. Inte för att jag jämför Allah med en yoghurt, det vore helt fel, det enda jag 8

inlaga  SÅnt  jag  säger  till  Allah.indd      8

2011-­05-­11      13:47:58


säger är att Raïbi smakar sött och gott medan Allah hittills mest varit bitterljuv … För man får inte sluta frukta Honom. Så fort min pappa pratar om Honom handlar det om att Han ska straffa mig om jag gör fler dumheter. En dag sa jag att det var för varmt och att det var jobbigt, det var allt. Direkt gav han mig en örfil. Med hans idiotiska logik tyckte han att jag hade hädat eftersom det är Allah som styr över vädret. Nu har ni fått ett smakprov på min pappa. Han är en idiot, men det vet han inte själv. Han är en riktig cancersvulst. Det enda han kan är att skälla på oss, särskilt på oss tjejer. Min pappa är fattig. Och en idiot. En fattig idiot. Jag är lite arg på Allah för att Han låter mig ruttna bort i det här råtthålet. Till höger är det berg, till vänster är det berg. Och i mitten bor vi i vårt getskinnstält tillsammans med våra får. Det är jag som tar hand om dem. Jag tycker om dem. De är snälla och väldigt gulliga. Jag skäller också på dem men det är bara för att jag inte kan prata normalt. 9

inlaga  SÅnt  jag  säger  till  Allah.indd      9

2011-­05-­11      13:47:58


Här skäller alla hela tiden. Utom när min pappa är borta, då är det tyst. Han är ofta hos fkihn i grannbyn. En fkih är … Hur ska jag säga det här snällt? Det är … det är som en imam. Nej, inte alls. Långt ifrån. Nej, en fkih är för det mesta byns störste idiot som för att slippa jobba bestämmer sig för att bli imam. Det är vad de kallar sig själva. En riktig imam är för det mesta en bra kille som inte gör nån nåt ont. Det är så man måste vara om man ska representera Allah på jorden, jäkligt mycket att leva upp till. De flesta som kallar sig fkih kan varken läsa eller skriva. Och för det mesta stinker de fotsvett. De är allmänfarliga typer som käkar gratis och parasiterar på fattigt och obildat folk. Riktiga svin som alla fattiga respekterar och, inte minst, är rädda för. Min pappa är ett praktexempel på detta. Den där jävla fkihn sa förstås åt honom att mest haram av allt är att förlora sin oskuld. Fattar ni? Själv begriper jag inte vad det spelar för roll om man är öppnad eller inte, men det är uppenbart att vårt hål har stått i fokus i årtusenden. Alla 10

inlaga  SÅnt  jag  säger  till  Allah.indd      10

2011-­05-­11      13:47:58


gubbar är som besatta av det. Och det är inte ens deras, för helvete! Hur som helst, en gång sa Miloud åt mig att han inte körde in den hela vägen och att man inte är av med sin oskuld helt förrän man har tappat allt hår där nere. Efter det började jag titta efter noga varje morgon. Min buske var kvar. Jag minns inte om jag verkligen trodde på Miloud eller om det passade mig att tro på det. Det kan jag ärligt säga. Samtidigt hade ingen nånsin pratat med mig om såna saker, jag visste bara att allt som hade med Bermudatriangeln där nere att göra var haram. I min familj är det tabu att prata om sånt. Vi pratar inte alls om det. Det är lättare att förbjuda. Jag tror faktiskt att det är förbjudet att överhuvudtaget prata i min familj. Pratar man inte, så förändras inget, och att inget förändras passar dem som är skraja. Jag hade tur som kom över chokladkex och yoghurt för så lite besvär. Mina bröder och systrar 11

inlaga  SÅnt  jag  säger  till  Allah.indd      11

2011-­05-­11      13:47:58


visste inte hur Raïbi Jamila smakar. Och inte kunde jag bjuda dem, det måste ni förstå, i så fall hade de undrat varifrån den kom och jag hade varit tvungen att berätta att jag fått den för att jag knullade Miloud. Det hade slutat illa, eller vad tror ni? Jag däremot kände mig inte chockerad över att jag knullade Miloud. Jag gjorde det bara, det var allt. Förlåt kanske.

12

inlaga  SÅnt  jag  säger  till  Allah.indd      12

2011-­05-­11      13:47:58


Han går utan att vända sig om, som han alltid gör och jag halsar i mig min Raïbi Jamila utan att se åt honom. Miloud har bruna, sneda tänder som är fulla av gamla linser i hålen där bak. Han har sträva händer med en intorkad smutsskorpa som aldrig försvinner och en blå turban runt huvudet. I dag kan jag säga att han inte är snygg, men på den tiden visste jag inte ens att jag en gång skulle tänka på såna saker. Han är, det är allt. I dag skulle jag hellre rulla mig i en pöl av var än att slicka Milouds pung. Men på den tiden gjorde jag det för en granatäppelyoghurt. Raïbi Jamila la la la la … Yoghurten som alla ungar älskar! Senare såg jag tv-reklamen och jag tänkte att jag hade tur som fick äta nåt som man gjorde reklam för på tv. Det kändes som om jag fanns 13

inlaga  SÅnt  jag  säger  till  Allah.indd      13

2011-­05-­11      13:47:58


till, som om jag hade nåt gemensamt med vanligt folk, en konstig upplevelse. Fortfarande är jag en fåraherde i Tafafilt som inte vet om nåt annat. Fåren är allt jag har. Nej, jag har mamma också. Jag älskar mamma. Eller, jag vet inte om jag älskar henne som andra personer älskar. Med känslor och så. Jag älskar mamma för att jag tycker synd om henne. Hon slår alltid ner blicken och mumlar som en tok. Ibland läser hon den enda Koranversen hon kan och ibland pratar hon med morötterna. Mamma använder lök i all mat så att hon får gråta i fred. Ryggen är böjd eftersom hon har bott i tält hela sitt liv. Men det sjukaste av allt är att hon står ut med pappa. Min pappa är en riktig idiot. Det finns massor av saker som jag inte vet, men just det har jag alltid vetat. Jag hatar allt hos honom. Det spelar ingen roll hur mycket jag försöker tycka synd om honom, det går inte. Jag blev glad när han fick stryk av en annan fåraherde i ett bråk om några obetalda tackor. Jag gillade att se honom ligga för14

inlaga  SÅnt  jag  säger  till  Allah.indd      14

2011-­05-­11      13:47:58


olämpad på marken och svära på sin ära att han skulle hämnas. Men ta och håll käften. Ska du snacka om ära? Jag vet att jag är orättvis, det är inte hans fel, han är ju bara en idiot. Men man måste ju börja med att vara arg på nån, hur och när ska jag annars få plats att existera? När han pratar samlas det nåt vitt i hans mungipor. Det tycker jag är riktigt äckligt, fast jag själv stinker, det vet jag mycket väl. Jag tycker i alla fall inte om honom, det kan jag säga helt objektivt. Det är sorgligt men sant. Allt som fkihn säger lyder han blint och det stör mig som fan. Och oj vad de vet saker, de där idioterna! – Mannen från Bti Kheir dog efter kvällsbönen på fredagen och begravdes dagen därpå, Herren vare hans själ nådig. Alla såg att han var död, han hade börjat bli blå. Tre dagar senare öppnade hans änka ytterdörren och vem stod där om inte hennes make! Det är sant! Hennes make hade 15

inlaga  SÅnt  jag  säger  till  Allah.indd      15

2011-­05-­11      13:47:58


återuppstått, måtte Gud döda mig om jag ljuger, Gud är mitt vittne! Hustrun svimmade men när hon kom till sans igen började maken berätta om sina upplevelser i graven för alla i byn… Mamma sög i sig vartenda ord som kom ut mellan hans ruttna tänder och ville veta hur det gick sen. Och pappa svarade: – Jag hade inte tillräckligt med pengar på mig, men i morgon, inch’Allah, får jag veta hur det gick. Dagen därpå tog han med sig en tacka för att få höra slutet på historien. På den där idiothistorien. Vilket slöseri! Ni förstår väl varför jag hatar honom? Det här var enda gångerna som han talade med lugn röst och använde svårare ord. Det var inget han gjorde av sig själv, han upprepade bara exakt vad han hade hört. Ni ska få slippa slutet av historien, men i stora drag sa Gud åt den här snubben att kvinnorna ska b��ra sjal och täcka sina vrister och hålla käften och stanna vid spisen … Det var vad mannen hade hört på andra sidan. Och för det skulle min tacka 16

inlaga  SÅnt  jag  säger  till  Allah.indd      16

2011-­05-­11      13:47:58


behöva dö. Och min pappa trodde på det, min mamma också. Jag lyssnade med ena örat och dunkade huvudet i marken av ilska. Trots att jag är född här och aldrig har sett nåt annat. Men jag kunde inte hjälpa det, jag var den enda som tyckte att de där historierna var korkade och jag var inte rädd att tänka så. Att säga det hade inte tjänat nåt till. Hos oss äter alla från samma tallrik och våra tummar får funka som skedar. Vi äter ofta linser, bönor och potatis med fårfett. Efteråt dricker vi te som vi doppar torrt bröd i. Och efter det, två gånger i veckan, ser jag hur bussen åker förbi. Den kommer förbi en gång på onsdagseftermiddagen och sen en gång till sent på lördagskvällen. Jag har inte missat den en enda gång. Jag har sett tusentals siluetter på väg nånstans. Mer än en gång har jag drömt att det var jag. På väg mot nån storstad. Där slutar min fantasi för jag har svårt att föreställa mig storstan. 17

inlaga  SÅnt  jag  säger  till  Allah.indd      17

2011-­05-­11      13:47:58


Jag vet bara att den är lockande. För det första är den stor. Och eftersom vår fkih säger att storstan är haram vill jag väldigt gärna åka dit … När jag hör bussen komma sticker jag ut huvudet genom getskinnen som täcker vår ingång. Jag ser några siluetter som sover och andra som rör på sig. De är på väg. Strunt samma vart. Eller kanske är de på väg tillbaka. Ganska ofta brukar jag tänka att jag nån gång ska kasta mig framför bussen så att den tvingas stanna och jag kan titta lite hur den ser ut inuti. Men sen tänker jag att jag lika gärna skulle kunna dö på fläcken och inte få se nånting alls av passagerarna. Det skulle bara innebära en snabbiljett till helvetet där min lilla mus skulle få brinna i elden för allt hemskt den gjort. Men talar nån om allt bra den har gjort? Nej. Varför inte? Om det kommer en bil eller lastbil på vägen mellan Zarfhir och Belsouss är det oftast en kollektivtaxi eller smugglare. Annars är det turister. 18

inlaga  SÅnt  jag  säger  till  Allah.indd      18

2011-­05-­11      13:47:58


En dag var det några som stannade och kom ända hem till oss. De talade ett annat språk och närmade sig försiktigt med en vit flagga. Det var amerikaner. Pappa rusade ut och skrek så klart, men böjde sig strax som en nyskiten bajskorv när han fick syn på sedeln. Vem av oss är den största horan: jag som särar på benen eller han som bugar? Jag har nåt att brås på, verkar det som… De tog kort på oss, klappade i händerna och sa choukwane, tack, tusen gånger. Barnen lekte med våra kaniner och våra får. Alla skrattade. Jag också. Jag gillar inte att jag skrattade den där dagen. Det var värre än att knulla för att få Raïbi Jamila. Varför jag skrattade? För att pappa skrattade. Men varför skrattade han? För att turisterna skrattade. Men varför skrattade turisterna? För att de tyckte att vi var roliga. Djur i människokläder, tänkte de nog. De dricker vatten ur getskinn, gör rent tänderna med en pinne och tatuerar sig i ansiktet trots att det inte är mode. Så de gav oss 19

inlaga  SÅnt  jag  säger  till  Allah.indd      19

2011-­05-­11      13:47:58


pengar och vi lät dem skratta åt oss. En av kvinnorna kallade sin kille för ”Babe, babe!” Babe betyder dörr hos oss, så hon kallade honom alltså ”Dörr, dörr!” Det är roligt. Man måste verkligen vara blåst för att kalla sin kille för ”dörr”. Men nu är det för sent att säga nåt. Sen åkte de hem till sig med massa foton. Och jag stannar kvar med massa minnen. Inte nödvändigtvis dåliga, men inte heller bra. Och pappa som bara skäller. Och mamma som hela tiden ropar: – Jbara! Ja just det, vi måste plocka undan och diska. Precis som vi gjort varenda kväll de senaste femton åren. Jag går och hjälper mamma. Jag beundrar henne verkligen. Hon har ingen Raïbi Jamila som väntar innan hon lägger sig. Hon gör allt detta utan att få nåt i gengäld. Men vänta nu … Tänk om …? Nej … Fast hur ska man veta …? Så klart inte …! Det är ju ändå min mamma, ett helgon, 20

inlaga  SÅnt  jag  säger  till  Allah.indd      20

2011-­05-­11      13:47:58


hon gör inte såna saker … Nej, mamma har slitit hela livet. Först för sin far och sen för sin man, punkt slut. Hon lämnar förresten ändå aldrig tältet, så hon kan omöjligen ha en Miloud hon också. När disken är klar går jag som vanligt ut och strosar en bit från tältet. Jag tittar på stjärnorna och dricker min granatäppelyoghurt. Och äter mina två chokladkex. Min belöning. För helvete, när jag tänker på vad mamma får för sitt slit … Min pappa, vilket jävla kap. Jag går in i tältet igen. Barnen sover och pappa också. Mamma ber sin kvällsbön. Eftersom hon har problem med ryggen står hon kvar på knä. Jag skulle gärna vilja veta vad hon säger till Allah. Ärligt talat, vad har hon Honom att tacka för? Hon ber Honom nog om saker. Men vadå? Hon känner inte till nånting. Just det, en gång hörde jag att hon bad om att få äta kött oftare. En dag frågade jag henne. Hon svarade att hon tackade Honom för hälsan och att hon lovprisade Honom. Hon vågade inte berätta att hon bad om mer kött. 21

inlaga  SÅnt  jag  säger  till  Allah.indd      21

2011-­05-­11      13:47:58


Jag går undan lite och ber, jag också. Jag kan inte låta bli att prata om konkreta saker med Allah. Om min verklighet. – Tack, Allah, för att Du låter oss vara friska: min mamma, mina syskon. Tack för … öhh … mina får … tack för allt typ, och så vill jag säga att Du är förstås väldigt vacker och mycket barmhärtig och mycket ärorik också, Allah. Fast ändå, varför har Du lämnat mig kvar här? Tycker Du verkligen att det här är ett liv, Tafafilt? Vad är det för mervärde i att vara människa här? Jag ber Dig, Allah, gör så att det händer nåt i mitt liv! Tack, Allah. Du är väldigt vacker, väldigt barmhärtig och väldigt ärorik. Amen. Sen väntar jag tålmodigt, för jag vet att Allah är väldigt raffinerad. Han kommer inte att ändra på mitt liv så fort jag ber Honom. Då vore det så uppenbart att Han finns och det skulle inte ge några extrapoäng att tro. Miloud behöver jag däremot inte vänta på. 22

inlaga  SÅnt  jag  säger  till  Allah.indd      22

2011-­05-­11      13:47:58


Han är där samma tid dagen därpå, med sin blå plastpåse med mina Raïbi Jamila i. Raïbi. Raïbi. Raïbi Jamila la la la la … Yoghurten som alla ungar älskar! Jag har kvar håret där nere. Allt är bra. Inget händer.

23

inlaga  SÅnt  jag  säger  till  Allah.indd      23

2011-­05-­11      13:47:59


Milouds sura mjölk har klistrat ihop mina skinkor så hårt att jag har svårt att få isär dem. Det gör inget, för i dag är det baddag. Jag tar mina rena kläder, min gula plastbalja, pallen, tvålen och en handduk som är strävare än Milouds händer. Jag tvättar mig mellan benen. Jag känner mig till och med mer oskuld än jag gjorde innan. Min storebror smyger på mig bakom sluttningen. Han tror att jag inte ser honom. Jag förstår inte varför han står och vrider sig åt alla håll och drar i sin snopp. Han kanske bara är dum i huvudet, han också. Jag borstar mitt långa hår med en liten rund plastborste, sen lindar jag in det i en ren sjal för att slippa frysa i kväll, vädret håller nämligen på att slå om. På väg tillbaka mot tältet börjar jag må illa. Jag kräks. Fast jag åt inget 24

inlaga  SÅnt  jag  säger  till  Allah.indd      24

2011-­05-­11      13:47:59


konstigt i går: fårfett och couscous med härsket smör. Mamma kommer emot mig och ber mig skynda mig att kräkas: jag måste hjälpa till i köket, fkihn kommer och äter. Å nej, inte han! Han sitter där i skräddarställning och låter sig rövslickas av min pappa som sväljer hans gift som vore det heligt vatten. Mamma gör i ordning te, så där ja, de två grisarna är mätta nu och inget av barnen fick nåt kött. Mamma häller upp te, jag tycker att vi är patetiska. Min storebror kommer med en tacka och ger henne till fkihn. Jag stelnar till: – Nej! Alla tittar förfärat på mig. Jag behärskar mig. – Inte hon, menar jag … Egentligen vill jag inte att den där jäveln ska få nåt enda av mina får. Men pappa stirrar mordiskt på mig så jag lägger ner. Jag klämmer till och med fram: – Hon är för mager för vår välgörare … Ja, jag vet … Det var inte särskilt rakryggat av 25

inlaga  SÅnt  jag  säger  till  Allah.indd      25

2011-­05-­11      13:47:59


mig men annars hade jag fått stryk. Och det hade jag ingen lust med. Jag måste kräkas igen. Jag springer ut och tömmer magen. Jag tror inte att Gud finns. Han har inte förändrat mitt liv det minsta. Det är ingen utpressning, det skulle jag aldrig våga, men jag tror ändå inte på Dig längre. Jag ska inte göra nåt personligt av det här, men nånstans räcker det. Jag bad Dig ju inte om månen precis. Bara att nåt skulle hända i mitt liv. Att jag, om så bara en gång, fick stå där vid vägskälet och välja. Göra ett val! Det ena eller det andra? Du struntade i mig, Allah. Det är orättvist. Du ser, jag klarar inte ens att sluta tro på Dig. Det är väl tro om nåt! Du sa: ”Tala inte om din tro, utan låt din tro berätta om dig.” Herregud, det osar ju tro om mig. Det vet ju alla att man till slut börjar gilla den som torterar en. Ja, Tafafilt är rena tortyren och Du har satt mig här. Jag förväntas till och med vara tacksam. Är det inte så? Det är helt sjukt. 26

inlaga  SÅnt  jag  säger  till  Allah.indd      26

2011-­05-­11      13:47:59


Min mage har växt. Fast jag går på toaletten som vanligt. Håret där nere är kvar, så jag är fortfarande oskuld. Klockan är runt fyra. Jag vallar mina får. Belsouss-bussen kommer förbi. Jag reser mig upp. Bussen är proppfull. En resväska trillar av. Bom. Bussen stannar inte. Tack, Allah. Å, tack! Jag har aldrig slutat tro på Dig, det vet Du ju. Herregud, tack Allah, tack snälla! Jag börjar springa mot resväskan, mina får följer efter. Då vänder jag mig om och hytter åt dem med min käpp. De ställer sig i sin skock igen. Resväskan är rosa, som min Raïbi, det är ett gott tecken. Om bussen vänder, tänker jag inte ge dem den. Det är inte snällt, men det struntar jag i. Väskan är rosa med hjul och på locket står det Jag älskar Dior. Vilken konstig väska. Den är inte 27

inlaga  SÅnt  jag  säger  till  Allah.indd      27

2011-­05-­11      13:47:59


hopbunden, inte hoptejpad och det sticker inte ut några myntakvistar ur den. Den här väskan kommer från nån annanstans, det syns. Jag är ensam, men jag törs inte öppna den. Jag vill aldrig att det här ska ta slut. Fast det är klart, det kanske väntar ännu bättre saker inuti … Okej, jag öppnar den. Wow! Det är rosa och det luktar gott på ett amerikanskt sätt. I Tafafilt brukar vi kalla sånt som vi aldrig kommer att få uppleva för ”mirikanskt”. Det glänser. Där finns kläder och en sminkväska som det står Mrs Clooney på. Mirikanskt läppglans med jordgubbssmak, mirikanskt läppglans med mangosmak och mirikanskt läppglans med kokossmak. Där och då inser jag att jag stinker. Där finns också jeans med gnistrande kristaller på bakfickorna, mirikanska toppar med paljetter på, mirikanska högklackade skor, allt en billig hora behöver helt enkelt. Det skriker haram om det. Men gud vilken lycka! Jag sätter på mig jeansen som ligger och glitt28

inlaga  SÅnt  jag  säger  till  Allah.indd      28

2011-­05-­11      13:47:59


rar framför mig. Perfekta i längd. Jag gräver i fickorna och får upp skrynkliga papper. Å, herregud, det är 200-sedlar! Sex stycken. Å, herregud. Det är ju minst … minst … Det är väldigt mycket pengar. Tack, Allah. Varför sa jag alla de där dumma sakerna till Dig? Jag skulle ju bara haft tålamod. Jag visste att Du skulle lyssna på mig och att det skulle hända nåt i mitt liv. Men jag hade ju aldrig kunnat tro att det skulle bli nåt så mirikanskt som den här resväskan. Du förtjänar Dina 99 namn. Det svär jag på. Och så finns det stringtrosor. Fuchsiafärgade och röda i spets. Det finns till och med en stringtrosa med pärlor. Nu låter det ju som om jag är expert, men när jag satt där måste jag erkänna att jag fick fundera ordentligt. Jag rår inte för det, jag måste le. Jag tittar åt vänster, jag tittar åt höger. Jag tar av mig mina trosor. Jag sätter på mig stringtrosan med pärlor. Vad konstigt det känns. 29

inlaga  SÅnt  jag  säger  till  Allah.indd      29

2011-­05-­11      13:47:59


De åker verkligen in emellan. Det bästa vore att inte ha nåt hår om man ska ha på sig sånt här, men det struntar jag i, jag har nåt mirikanskt i röven. Det är en väldigt konstig känsla. Det gör till och med lite ont. Håret fastnar i pärlorna. – Jbara! Jbara! Helvete! Pappa! – Din lilla dumbom, kom och hjälp din mamma. Jag är hungrig! Sätt fart nu! Bara han inte ser min väska. Jag tänker att det bästa jag kan göra är att springa honom till mötes. Gode Gud, vad ont det gör! Helvete! Det drar! Stringtrosan har förvandlats till rena tortyrinstrumentet. Jag springer och kväver samtidigt mina stön av smärta. Pappa knuffar till mig när jag passerar honom. Jag ökar farten. – Förlåt, pappa, jag är på väg. Ursäkta mig. Jag skalar rovor men tänker bara på min väska. Det som har hänt är ju helt otroligt. – Har du bett dina böner, min flicka? 30

inlaga  SÅnt  jag  säger  till  Allah.indd      30

2011-­05-­11      13:47:59


– Ja, mamma, men inte eftermiddagsbönen. – Du måste göra det i tid, Jbara, annars är det haram. En sån sak till exempel, vet jag att Du aldrig skulle säga, Allah. Vad spelar det Dig för roll om man ber sina böner på exakt rätt klockslag eller inte? Om man är mitt uppe i ett arbete, ska man då sluta med det bara för att lovprisa Dig? Det där är inget som Du har bett om, det vet jag säkert. Det enda Du begär är att vi alla får tummen ur nån gång! Det tror jag verkligen på. Mamma tecknar åt mig att gå och be. Med den här stringtrosan på? Det passar sig inte riktigt, tycker jag. Men jag har inget val. Jag hämtar min lilla matta och går längst in. Jag säger att jag har ont i ryggen för att slippa buga mig mot marken. Arslet är helt blodigt, så känns det i alla fall. Jag ber min bön och läser en Koranvers, men det enda jag tänker på är min väska och allt som finns i den. 31

inlaga  SÅnt  jag  säger  till  Allah.indd      31

2011-­05-­11      13:47:59


Fan också, mina skor är helt nerkletade. Jag bara kräks hela tiden. Vad i helvete är det med mig? Jo, jag är gravid. Min mage har plötsligt växt rejält. Jag ville ju att nåt skulle hända, men inte det här. Det här är döden, min död. Om man inte är gift blir man förskjuten. Jag ligger på marken. Jag får sparkar i ryggen och på benen. Instinktivt skyddar jag magen. Fast det är den som har dödat mig. – Du drar skam över oss, din slinka! Stick härifrån på en gång, din lilla hora, satans unge, synderska! Allah, det här är mer än jag bett om.

32

inlaga  SÅnt  jag  säger  till  Allah.indd      32

2011-­05-­11      13:47:59


Jag går därifrån med min rosa resväska på hjul. Jag förstår inte riktigt vad som händer mig. Jag är skitskraj. Jag känner på mig att jag kommer att behöva göra massor av val. Ibland är det bättre när inget händer. Nu tänker ni väl att det vore bra om jag kunde bestämma mig nån gång. Inte vet jag. Jag ville gärna se nåt annat, nu lär jag bli dränkt i den varan. Bussen kommer bakom mig. Jag sträcker upp handen. Den saktar in. Jag behövde inte ens kasta mig framför den. Min lycka är gjord. Nästan. Jag betalar biljetten och går och sätter mig i mitten, bredvid en gammal dam som släpper in mig till fönsterplatsen. Hon harklar sig hela tiden. Det är irriterande. Bussen startar igen. Hon harklar sig. Hon sväljer. Jag gråter. Nu sitter jag här i den här jävla bussen och ser mig inte ens omkring. De andra passagerarna liknar mig. De stinker elände, precis som jag. 33

inlaga  SÅnt  jag  säger  till  Allah.indd      33

2011-­05-­11      13:47:59


Hur kunde en mirikansk resväska ramla från en så sunkig buss? Det är väldigt konstigt. Verkligen. Det är faktiskt inte ens konstigt, det är omöjligt. Ändå hände det. Det var alltså Allah. Strunt samma, jag har en bebis i magen, ingen familj längre, ingenstans att bo och jag kvalar in på topp fem av det som är mest haram. Uppenbarligen är jag inte oskuld längre, trots att jag har kvar håret där nere. Bussen gör ett uppehåll i Tendaba. Chauffören går ut och dricker kaffe. Jag föredrar att stanna kvar på min plats. En man kommer emot mig. – Är den rosa resväskan din? – Ja. – Hur kommer det sig? – Hur kommer vadå sig? – Hur kommer det sig att du har en sån resväska? – Det angår väl inte dig? Jag måste visa att jag inte är rädd. 34

inlaga  SÅnt  jag  säger  till  Allah.indd      34

2011-­05-­11      13:47:59


– För ett halvår sen var det ett amerikanskt par som tog den här bussen efter att deras jeep hade gått sönder. De var rika och dottern bara klagade hela tiden. Hon trodde inte att vi förstod vad hon sa och hon förolämpade oss. Jag pratar lite mirikanska och jag gillade inte det hon sa. Så jag slängde av hennes väska. – Slängde du av den? Hur då? – Jag sitter uppe på taket. Det är jag som har hand om bagaget. Jag trodde inte att jag skulle få se den igen. Vad gör du, vart ska du? – Jag vet inte … jag får se … Vad vill du? – Jag? Ingenting. Jag ville bara prata lite. Då så, hej då. – Hur kommer det sig att du kan prata mirikanska? – Jag bodde i Frankrike förut, men nu har jag flyttat hem. Där lärde jag mig i alla fall lite språk … – Varför flyttade du tillbaka? – Om man måste passa upp på folk kan man lika gärna göra det i sitt hemland. 35

inlaga  SÅnt  jag  säger  till  Allah.indd      35

2011-­05-­11      13:47:59


9789170375545