Issuu on Google+


ORO Je s p e r

stein

Översättning Jessica Hallén

KORRAT/STEIN.indd 3

2014-01-27 10:12


ISBN 978-91-1-305275-5 Copyright © JP/Politikens Forlagshus, Köpenhamn 2012 Norstedts, Stockholm 2014 Originalets titel: Uro Omslag: stolzedesign.dk Översättning: Jessica Hallén Tryckt hos Bookwell AB, Finland 2014 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

KORRAT/STEIN.indd 4

2014-01-27 10:12


1 Fredagen den 2 mars 2007 Bättre än det någonsin varit tidigare, en bubbla av vällust och begär som lösgjort sig från tid och rum. För tredje natten i rad älskade han med sin exfru. Han såg in i hennes uppspärrade ögon med den säregna, gula droppen i ett brunsvart nät. De strålade av glädje och lusta. Lusta till honom. Hon satt på honom och red honom så att de runda brösten dinglade alldeles ovanför hans läppar. Det fanns en himmel. Och ett helvete. Konstaterade han när en ringsignal slog drömmen i bitar. Ljudet drabbade honom som en örfil. Och med den, vissheten om att han var ensam i sin säng på ett kallt lakan. Han rullade över på sidan, tog upp mobilen från golvet, tittade på displayen. Okänt nummer. Han tryckte på knappen. ”Axel Steen.” ”Antonsen på polishuset. Jag har en grej till dig.” ”Vad då?” ”En man. Oidentifierad. Det var vårt eget folk som hittade honom. Sittandes mot muren inne på Assistens – bara hundra meter från Ungdomshuset.” Assistenskyrkogården. Grönt andningshål i stenöknen. Gravplats. Tillflyktsplats. Brottsplats. Axel drog bort mobilen från örat och kastade en snabb blick på de fyra små svarta siffrorna som delades upp av två prickar mot en självlysande, grön bakgrund: 03.30. Natten till fredag. Det var hans tur. I natt var det han som hade jour på våldsroteln. Han hade kunnat sova halvannan timme sedan han rökt en joint. sexet var fantastiskt .

7

KORRAT/STEIN.indd 7

2014-01-27 10:12


Somnat till ett skuggspel av blåljus och eldslågor på väggen, ljudet av sirener i när och fjärran, till brandbilars larmande horn och ambulansers och polisbilars elektroniska tjut. Kvällen hade han tillbringat med fjärrkontrollen i hand, zappat fram och tillbaka mellan nyhetskanalen och DR och med jämna mellanrum gjort avbrott för en sväng till burspråket där han hade obehindrad utsikt över en kilometerlång sträcka av Nørrebrogade. Allt stod i lågor. För mindre än ett dygn sedan hade polisen utrymt Ungdomshuset och spärrat av hela kvarteret. Klockan sju på morgonen hade PET:s, den danska säkerhetspolisens, insatsstyrka utrustade med automatpistoler firats ner från helikoptrar, huset hade bäddats in i en blandning av släckningsskum och tårgas och baksidan krossats med en murbräcka. Polisen hade, med danska mått mätt, använt maximal styrka. Kyrkogården hade spärrats av för allmänheten och bevakades inifrån av en större polisstyrka. Missmodigt hade Axel bevittnat hur oroligheterna spred sig under förmiddagen. Visst hade de unga demonstranterna och deras många sympatisörer blivit tagna på sängen, men inom loppet av några få timmar hade de lyckats uppbåda en imponerande samling förtvivlade och ursinniga människor. De slog tillbaka på ett flertal platser och oroligheterna utvecklade sig på ett fullständigt okontrollerat och destruktivt sätt. Nørrebro förvandlades till en krigszon med brända bilar och meterhöga bål i avfallscontainrar och bland grovsopor, med krossade fönster och plundrade butiker. Hans stad i staden. Och åttiotusen andras. Vid midnatt hade han stått i fönstret och rysande skådat in över Köpenhamn. Himlen doldes bakom en tjock rökmatta från de många eldsvådorna, likt ett giftigt åskoväder över glödande tak. Han hade sett bråkmakarna flacka omkring på gatorna nedanför. Endast ett fåtal tillhörde den autonoma rörelsen eller kom från Ungdomshuset, de flesta var medlöpare. Nu närmade sig helgen. Alltför många människor skulle vara lediga och inte behöva gå upp tidigt nästa morgon. Det skulle bli värre. ”Hallå, är du kvar?” ”Ja. Var på kyrkogården är det?” 8

KORRAT/STEIN.indd 8

2014-01-27 10:12


”Sista ingången från Nørrebrogade när du kommer inifrån stan. Vet du var det är?” ”Jag bor trehundra meter längre ut.” ”Det var väl det jag visste. Vissa kan helt enkelt inte få nog med spänning.” Axel ignorerade kommentaren. Nørrebro var knappast ett förstahandsval bland de poliser som ville bosätta sig i huvudstaden. I decennier hade stadsdelen byggt upp och med en viss envishet underhållit sitt rykte som slagfält för kampen mellan polis och husockupanter, andra generationens invandrare och autonoma. Axel visste ingen annan bland huvudstadens över tretusen poliser som bodde i Danmarks mest tätbefolkade område. ”Vad är det som har hänt? Finns det några vittnen?” ”Nej, men …” ”Och teknikerna? Är de på plats?” ”Det är bara en läkare där och de våra som har bevakat kyrkogården sedan Ungdomshuset utrymdes. Du är den förste jag ringer till. Det blir till att spärra av, men det är inte så enkelt. Det brinner på ett tiotal ställen utefter gatan och det vimlar av idioter – autonoma och andra tokstollar.” Bilderna av exhustrun var borta, men förnimmelsen av hennes varma hud fanns kvar i handflatan. Det hade gått två år. Nu knullade han henne i drömmen medan hon knullade en karriärjurist vid säkerhetspolisen i verkligheten. Vad kallades det, när det allra värsta var att bli väckt? När det var fantastiskt att vara sig själv i drömmen, trots att man hela tiden hade en känsla av att det var något som inte stämde, och det inte blev outhärdligt förrän man vaknade? Mardröm eller dröm? Av alla kvinnor i hela världen var Cecilie Lind den han minst av allt ville få stånd av att tänka på, för hon hade dumpat honom och valt bort honom. Hon hade valt en annan. Han längtade ständigt och med varenda nerv i kroppen efter henne, men han klarade inte att leva med sin längtan. Genom fönstret i burspråket såg han nu en grupp svartklädda personer med rånarhuvor och störthjälmar som rullade tre stora avfallscontainrar framför sig nere vid nästa korsning. De öppnade locken. En av dem drog loss en trasa ur en genomskinlig flaska och sprutade vätska 9

KORRAT/STEIN.indd 9

2014-01-27 10:12


i den första containern, som om den varit en jättelik utomhusgrill. En annan satte eld på den. ”Hur fan lyckas man slå ihjäl någon där inne när det vimlar av sådana som oss på platsen?” ”Fråga inte mig, men det här har högsta prioritet. Chefen är på väg dit ner. Och statsåklagaren är underrättad.” Axel kände hur pulsen steg. Statsåklagaren blandades bara in om man misstänkte att poliser hade begått något brott. ”Varför då?” ”Liket är klätt i rånarhuva, svarta kläder och militärkängor. Han är troligtvis autonom.” En autonom som mördats på en plats som var förbjudet område för alla utom polisen. Det förklarade saken. ”Varför sa du inte det på en gång?” ”Jag försökte, men du avbryter ju hela tiden.” ”Har vi något med saken att göra?” Det blev tyst i luren. ”Jag vet inte.” ”Se till att ingen rör något innan jag kommer. Och så ring till vakthavande på tekniska och till rättsmedicin. Jag är där om tio minuter.” Han blickade upp mot himlen. Ett flygplan med blinkande landningsljus kom rakt emot honom ur mörkret i väst, på väg mot Kastrup. Han gick in i badrummet, tände ljuset och granskade sig i spegeln – de blå ögonen, det gråsvarta håret, rynkorna. De båda slätrakade fläckarna på bröstet stirrade tillbaka på honom. De hade samma form som Piet Heins superellipser. Från hans senaste EKG. Det sjätte på sex år. Han lade handen på den hårlösa fläcken på bröstkorgens vänstra sida, trots att han visste att det skulle göra honom rädd. Han var tvungen att känna efter. Det slog stadigt, rytmiskt, pulserande. Så flyttade han handen och slöt ögonen, men den bultande känslan försvann inte, han kände den i ögonlocken, i tungspetsen som vibrerade mot framtänderna, i nackens kotor. Också i drömmarna såg han ibland pulsen, en giftig rytm, likt ett svagt ljusspår över medvetandets svarta skärm. 10

KORRAT/STEIN.indd 10

2014-01-27 10:12


”Jag är trettioåtta och frånskild, jag har en dotter på fem år. Jag har ett av världens mest välundersökta hjärtan och jag är paniskt rädd för att dö”, sa han. Ljudet av den egna rösten fyllde honom med avsmak. Han tog pulsen och visste med en gång att det inte fanns något fog för hans oro. Sekundvisarslag. Han gick tillbaka till fönstret och tittade ner på den mörka, ödelagda gatan. Alla gatlyktor hade slagits ut föregående kväll, då cykelkedjor hade kastats upp för att kortsluta de strömförande ledningarna. Det rykte och glödde från pyrande bål och brända avfallshögar. Skulle han över huvud taget kunna ta sig ner till Assistens med bilen? Han övervägde att cykla, men om han skulle in till polishuset eller ut till rättsmedicin efteråt, var han tvungen att ha bilen. I badrummet stoppade han tandborsten i munnen medan frågorna hopade sig: Vem dödade en man inne på kyrkogården mitt under de värsta oroligheterna i Köpenhamn på flera år? Vem var offret? Varför hade han mördats? Och hur? Det lät inte som ett vanligt mord. Om det var en kollega som låg bakom skulle helvetet bryta lös. Spänningarna mellan polisen och de autonoma hade ökat stadigt under de många månaders förberedelser som ledde till aktionen, och även om det redan nu var illa nog ute på gatorna, var Axel väl medveten om att folk skulle löpa amok ifall det kom ut att en polis hade dödat en aktivist. Men det var inte hans problem. Han skulle lösa fallet, andra fick städa upp i det offentliga rummet. Han gick ut i hallen och kollade sin jacka. Plånbok? Bandspelare? Anteckningsbok? Så tog han mobilen, gick ner på gården och gjorde sig av med en soppåse. Ut genom porten till sidogatan där bilen stod parkerad. Han klev över en halväten kebab; dressing, genomskinlig sallad och grått kött rann ut på gatstenarna mellan tandavtrycken i brödet. En lukt av bränd plast och rök svävade mellan husen. Han tittade efter så att väskan med utrustning, handskar, termometer, plastpincetter och bevispåsar låg i bagageutrymmet. I vanliga fall skulle det ha tagit honom tio minuter att ta sig ner till brottsplatsen, men bränderna gjorde det omöjligt. I stället för att 11

KORRAT/STEIN.indd 11

2014-01-27 10:12


köra nedför Nørrebrogade och raka vägen till kyrkogården, måste han lämna huvudpulsådern och leta sig fram via de små sidogatorna. Så snart han kom ut på Jagtvej kunde han se Runddelen och längre bort polisavspärrningen vid Ungdomshuset där piketbussar stod framdörr mot framdörr och blockerade hela gatan. Det såg surrealistiskt ut i nattdimman. Han svängde åt vänster innan han kom ända fram till Runddelen och parkerade på Fyensgade, en liten sidogata mittemot kyrkogården. Där fanns gott om plats. De flesta hade flyttat sina bilar av rädsla för att få dem uppbrända. Han tog väskan med utrustning och slängde skyddsdräkten över axeln. Så stod han på Nørrebrogade, en två kilometer lång asfaltslinje som sträcker sig från sjöarna i utkanten av centrum ända till gränsen mot stadsdelen Nordvest. Två filer, cykelbana och trottoar, den mest trafikerade gatan i Danmark. I normala fall. Men nu var inget normalt. En halv kilometer längre in mot centrum var ett större antal människor i färd med att sätta eld på två bilar. Axel tvekade. Skulle de komma åt hans håll? Om det var något han avskydde, så var det att bli störd på en brottsplats. Han sneddade över gatan och började gå mot den röda grinden som ledde in till Assistens. På den knappt tvåhundrafemtio år gamla, gula muren som omgärdade kyrkogården stod det ”Åt helvete med polisen”. På många ställen. En piketbuss med sju poliser i kravallutrustning stod på tvären framför grindöppningen. De såg svettiga och trötta ut. Axel bankade två gånger hårt på rutan och visade sitt kort. ”Polisinspektör Axel Steen, våldsroteln. Vad fan gör ni här?” ”Vi har fått order om att stå här så att vårt folk kan ta sig in oskadda. Det ligger ett lik bakom muren.” ”Ni kan ju lika gärna sätta upp en skylt där det står: Kom hit och stena oss! Ni ska bort härifrån.”

12

KORRAT/STEIN.indd 12

2014-01-27 10:12


2 kroppen som satt lutad mot den ockragula muren på Assistenskyrkogården, omgiven av snödroppar. Rånarhuva på huvudet. Militärkängor. Mörka kläder. Blöta. Huvudet vilade mot ena axeln, som om han hade somnat. Men man somnar inte med öppna ögon och händerna bakom ryggen. I synnerhet inte när de är hopbundna och helt blå. Han tog på sig den vita skyddsdräkten, överdrag över skorna och hårnät. Så tog han upp ett par gummihandskar ur förpackningen i väskan, placerade dem i tur och ordning framför munnen och blåste i dem så att fingrarna svällde upp med en liten smäll. En lukt av gummi och talk. Han drog dem över händerna. Till sist tog han på sig munskyddet. Trots de få timmarnas sömn fungerade utsikten till ett nytt ärende likt en fjäder som spändes i honom. Oron i kroppen var glömd. Lika paniskt som han fruktade sin egen död, lika mycket gladde han sig åt ett mordfall. Det var en fristad från honom själv, en dörr som öppnade sig till en del av livet man annars inte hade tillgång till, en ingång till det mörker där känslor, begär, längtan och falskhet som ingen annan känner till döljer sig. Han kände rastlösheten, suget efter att komma igång. Men först skulle han ta sig förbi Corneliussen, chefen för hans avdelning som stod vid en gammal ek med ryggen mot brottsplatsen och pratade i sin mobil med en cigarett i andra handen. Corneliussen tecknade till Axel att vänta. ”Ja, ja, vi har koll på det. Axel Steen har kommit … Ja, visst. Ja, densamme. Annars får han väl sköta utredningen med stängd mun. Ha

axel steen betraktade

13

KORRAT/STEIN.indd 13

2014-01-27 10:12


ha! Inga problem”, sa chefen. Ögonen var två smala, svarta springor omgivna av rynkor och de blev inte större när han som hastigast fäste blicken på Axel. Den lilla kompakta kroppen var spänd inuti en lång, beigefärgad bomullsrock och huvudet liknade ett bowlingklot som stack upp ur halsringningen med en krans av krusigt hår på hjässan. Ja, jävlar så han såg ut. Huvudhåret hade gett honom öknamnen Cornelipussyn, Fitthåret eller rätt och slätt Fittan. Chefen för våldsroteln hade ärvt Axel av den förre chefen, Henriksen, som följt Axels omtumlande karriär ända sedan polishögskolan men som nu fått en chefsposition vid polisen i Vestegnen. Axel var ensam. Vistades som på nåder på sin egen avdelning. Och skiten hade duggat tätt över honom ända sedan Corneliussen tillsattes. Han visste att han svor och levde om för mycket och tog genvägar som han inte skulle finna stöd för i någon lagbok. Det fanns klagomål på hans uppförande i personalakten – från kriminella som påstod att de hade blivit hotade såväl som från kollegor som hade känt sig pressade av honom. Två gånger hade han kallats till samtal på personalavdelningen, en gång på grund av en dispyt med en kollega, den andra hade han fått en varning för att han uppträtt olämpligt i samband med gripandet av en man som via en dejtingsajt hade lurat ett dussintal kvinnor att träffa honom så att han kunde spärra in dem i sin lägenhet och våldta dem. Mannen hade ramlat omkull två gånger och slagit huvudet i kanten på ett matbord när Axel grep honom. Ja, det hade han faktiskt, det svinet. Axels besatthet av de mordfall han arbetade med och hans oerhörda ihärdighet var det korkbälte som höll honom flytande när Corneliussen försökte dränka honom i pappersarbete och strategisk planering. Han såg till att avdelningen nådde resultat – vilket betydde oerhört mycket för den karriärmedvetne Corneliussen. Men inte allt. Nu stod de på kyrkogården i nattmörkret, klockan var knappt fyra på morgonen och andedräkten stod som en grå dimma ur munnen. Corneliussens stank av ruttnande kött. ”Det sköttes snyggt”, sa han som avslutning på samtalet och tittade förnöjt upp mot Ungdomshuset. Han stoppade mobilen i fickan och vände sig mot Axel. 14

KORRAT/STEIN.indd 14

2014-01-27 10:12


”Jag ska hälsa från överintendenten. Högsta prioritet, minsta möjliga uppmärksamhet. Det får inte bli något spektakel av det. Och inte kopplas samman med Ungdomshuset. Det måste lösas lugnt och stilla.” Han tystnade och såg bekymrat upp på den stora fyravåningsbyggnaden på vars tak poliser i kravalluniform höll vakt. ”Tänk om det var därifrån han kom, om de får en martyr eller något ännu värre. Det är locket på som gäller”, sa han och vände ryggen mot det utrymda huset. ”Vad då om de får en martyr? Jag har inte ens sett liket än. Ber du mig på förhand att utelämna något?” ”Självfallet inte. Jag ber dig bara att hålla en låg profil under utredningen.” Axel höll fast hans blick. Så tittade han bort mot Ungdomshuset. Snyggt skött? Det var det sista han ville kalla det. ”Insatsstyrka, helikopter, automatpistoler, tårgas. Vad fan handlar det här om?” fräste han. ”Vad menar du?” ”Du vet precis vad jag menar. Det fanns ju inget annat än ett gäng förkylda tonåringar i det där huset. Och så går vi på som om det var fucking al-Qaida.” ”Det var en polisinsats. När vi har fått order om att utrymma, så gör vi det”, sa chefen defensivt. ”Och för den delen var det fullt med brandbomber”, lade han till. Fem, sex poliser klampade runt på brottsplatsen. De hade spärrat av med plastband och stod och småpratade med läkaren och ambulanssjukvårdarna. Nu tystnade de. Alla stirrade på Axel och hans chef. ”Det är ditt ärende nu. Jag hoppas att du har förstått ordern. Fler kollegor kommer inom en timme.” ”Vilka då?” ”Jag har ringt till John Darling.” Polisinspektör John Darling, alias mr Clean, avdelningens paragrafryttare som alltid gjorde allt ordentligt och till och med var en av de få inom poliskåren som hade en juridisk examen att luta sig mot under sina ingripanden. Även om Axel och Darling hade samma rang, rådde det inga tvivel om att Darling stod högre i gunst hos cheferna. De hade jobbat till15

KORRAT/STEIN.indd 15

2014-01-27 10:12


sammans många gånger, respekterade varandra, men eftersom tålmodighet inte var Axels starkaste sida blev det ibland motsättningar. Mr Clean accepterade inte några plumpar någonstans – i synnerhet inte i sitt CV. ”Jag har pratat med statsåklagaren. Han är med på sidolinjen och ska informeras om ni hittar minsta lilla som pekar på att våra egna är inblandade i det här. Länspolismästaren och överintendenten är också underrättade, så gör inga misstag. Om du sumpar det här är det kört för din del!” Corneliussen skred ut genom grinden. Axel ropade till sig den gruppchef som ansvarade för bevakningen av kyrkogården. ”Vem var det som hittade honom?” ”Det gjorde vi på sätt och vis allihop. Vi kom rullande i bilen utmed muren härinne tio minuter över tre, då en av kollegorna fick syn på honom.” ”Vad gjorde ni då?” ”Vi klev ut och lyste på honom. Han såg död ut.” ”Klampade ni omkring och rörde vid honom?” ”Nej, vi gick tillbaka till bilen med detsamma och ringde in till Huset.” ”Såg ni någon?” ”Nej.” ”Hur tätt patrullerade ni här?” ”Det är svårt att säga. En gång i timmen under kvällen, men från klockan 23 hade vi två man stationerade här för att hålla ögonen på muren.” ”Så då är det någon som har sett gärningsmannen och offret?” ”Det är ingen av mina mannar som har sett något. Groes och Vang hade ansvaret för den här delen av gången och de har inte lagt märke till något. Gatlyktorna fungerade inte och det var mycket som hände ute på Nørrebrogade.” ”Och vad har det med saken att göra? Gjorde det dina mannar blinda?” 16

KORRAT/STEIN.indd 16

2014-01-27 10:12


”Det finns ingen anledning att vara sarkastisk. Vi har inte sett honom. Två gånger under kvällens lopp hade vi folk borta vid muren, eftersom det var bråk utanför på andra sidan och vi måste vara redo att ingripa om någon hoppade över.” ”Och då låg han inte här?” ”Nej. Sista gången var 22.43.” ”Och sedan dess har de där båda haft ansvaret?” ”Ja.” Axel sneglade på de båda uniformsklädda poliserna. Han höjde rösten: ”Det är ta mig tusan helt otroligt att man kan slå ihjäl en man mitt framför näsan på er utan att ni märker det. Vad fan har ni sysslat med?” Den minste av dem, en vältränad kille med snaggat hår och kalla ögon svarade: ”Vi har inte sett något, vi höll vakt därnere under större delen av natten.” Han pekade mot en annan grind, knappa femtio meter bort. ”Ni kommer att bli förhörda.” Axel vände sig mot gruppchefen. ”Och hur är det med huvudingångarna? Har de varit bevakade hela tiden?” ”Inte när det gick som vildast till här utanför muren. Staben bad oss om förstärkning, så jag skickade hit alla.” ”Låste ni grindarna?” ”Det vet jag inte. Det var ganska kaotiskt. Det är väldigt förvirrande att vara här inne i stillheten medan hela stan brinner omkring en. Jag får höra efter med min grupp ifall de fick låst grindarna.” ”Och alla andra ingångar, var de låsta hela natten?” ”Ja.” ”Är det något du vet eftersom du har kollat det, eller är det bara något du står och säger för att du är rädd för att ha gjort en tabbe?” ”Det är något jag utgår från.” ”Det låter som om ni har slappat ordentligt. När ni får order om att bevaka platsen, så ska ni banne mig bevaka den och stänga av så att ingen kan komma in”, sa Axel och mjuknade lite. ”Eller så kunde ni väl åtminstone ha sett vem som slog ihjäl honom.” Det sista sa han med ett leende, men det var bortkastat på polisassistenten. 17

KORRAT/STEIN.indd 17

2014-01-27 10:12


”Jag behöver inte stå till svars inför dig. Vi har gjort som vi blev tillsagda.” Axel försökte föreställa sig hur det måste ha varit att bevaka kyrkogården under natten. Det var ett enormt område. De båda huvudingångarna låg trehundra respektive sexhundra meter bort. Han gick bort till läkaren och hälsade. ”Det är en man mellan fyrtio och femtio. Jag tror att han har blivit strypt, men jag är inte säker, för läpparna är blodiga som om han har blivit slagen. Jag kan inte säga exakt vad han dog av. Han är kall, men inte helt kall”, sa läkaren. ”Har du tagit tempen på honom?” ”Nej, jag ville inte röra något.” ”När kom du?” ”03.22.” ”Dog han här?” ”Det vet jag inte.” Medan de pratade betraktade Axel den döde. Han var spenslig. Det såg ut som om han var mörkhårig, han hade smalt ansikte, vidöppna, tomma, bruna ögon. Axel gick ett par steg närmare. Det var brukligt att man väntade på kriminalteknikerna, lät dem göra sitt jobb och därefter gjorde en provisorisk undersökning av liket tillsammans med en rättsläkare, men Axel försökte alltid läsa av en brottsplats med detsamma. Det första, spontana intrycket var ovärderligt längre fram. Det fanns spår av blod på likets läppar, inte rött, snarare svart, som blod snabbt blir när det har bearbetats av syre en stund. Mellan läpparna stack tungan ut, tjock och blålila som så ofta hos strypoffer. Jorden kring liket var tung och svart, utan gräs. Mellan de vita snödropparna låg kapsyler, ett par krossade flaskor, en fläckig gatsten, blöta grenar och en pizzakartong. Inga särskilda spår efter strid, men på muren en knapp meter ovanför mannens huvud fanns strimmor av någon intorkad vätska som skulle kunna vara blod. Kanske hade han blivit mördad här på platsen? Axel tillät sig att tänka tanken till slut: Var han en av de autonoma som under gatustriden hade råkat i slagsmål med några poliser, poliser som sedan helt förlorat kontrollen? Under senare år hade man på polis18

KORRAT/STEIN.indd 18

2014-01-27 10:12


högskolan gjort mycket för att försäkra sig om kårens mentala hälsa, men det förhindrade inte att många poliser hatade demonstranterna på Nørrebro och deras emellanåt livsfarliga aktioner. Få kunde, som Axel, minnas så långt tillbaka som till den 18 maj 1993, när polisen hade blivit tvungen att skjuta mot en grupp demonstranter som försökte ha ihjäl dem med skurar av gatsten. Men det var tillräckligt många konfrontationer nuförtiden för att hatet åter skulle kunna blossa upp. Han måste genast skaffa sig en överblick över vilka poliser som patrullerat på kyrkogården. Och om det visade sig att de inte hade något med mordet att göra – vem hade velat döda den här mannen och till och med dumpa honom på en plats där det vimlade av kollegor, när resten av staden var helt tömd på poliser? Axel gick fram till muren och tittade bakom den dödes rygg. Händerna var bundna med något som liknade de moderna handfängsel i plast som polisen använde. Bandet var hårt åtdraget och såg ut att skära in i huden på handlederna. Han hade ett par svarta militärkängor, svarta linnebyxor, en brun tröja och en svart vindjacka. Det verkade inte särskilt autonomt. Axel gick ända fram till honom och böjde sig ner. Lukten av död blandades med stanken av urin. Det kunde bero på att folk hade pissat mot muren, men det var nog troligare att offret hade vätt ner byxorna under den behandling han utsatts för. Axel stoppade försiktigt ner handen i jackans innerficka och letade efter en plånbok eller något annat som kunde berätta vem mannen var. Ingenting. Han ropade till sig gruppchefen. ”Jag vill ha en lista med namn och nummer på de män som patrullerade härinne i natt, där det står var de har befunnit sig och när, och med en förteckning på alla andra som har varit i området – personal, anhållna, pressfolk med namn och personnummer. Och så ska ni in till Huset allihop för ett snack om vad ni har sett och inte sett.” ”Är inte det lite väl drastiskt? Vi har varit igång sedan klockan åtta i går kväll.” ”Det finns inget som är för drastiskt när det gäller ett mord.” Axel tittade utmed gången. ”Har du allt under kontroll? Är du säker på att ni inte har sett något härinne i går kväll eller i natt?” Han fick en iskall, ilsken blick från kollegan. 19

KORRAT/STEIN.indd 19

2014-01-27 10:12


”Vi har gripit sammanlagt sex personer, fyra av dem klättrade över muren under gatustriderna utanför och de kastades bara ut igen. Två är anhållna. Dem jagade vi fatt med hundar. De var i färd med att placera ett lager molotovcocktails här inne.” ”Ingen annan?” ”Vi har inte lagt märke till någon. Vi har hållit det hela stängt.” Axel skakade på huvudet och nickade mot en skepnad som kom travande mot dem. ”Och han där då, din amatör? Är han kanske en av oss, i civil klädsel?”

20

KORRAT/STEIN.indd 20

2014-01-27 10:12


9789113052755