9789127142046

»En rå , stram och vacker berättelse« NCR Handelsbl ad

» Ca rras c os pros a b es k ri v e r ti llva ron från y ta n oc h i n åt.

H a n s ton präg l a r ord e n , k a ra k täre rn a oc h a llt i te xte n me d e n n ya n s ri k e d om s om e n dast mots va ras av v e rk li g h e te n . « L a Stampa

En pojke har fly t t sitt hem efter en traumatisk upplevelse. foto: elena blanco

Jesús Carrasco (född 1972) debuterade med

romanen Flykten som har fått stor internationell uppmärksamhet. Boken har hyllats av kritiker i Spanien och runtom i Europa och sålts till fler än 20 länder. Carrasco bor och verkar i Sevilla.

Han ligger gömd och lyssnar till en grupp män som ropar efter honom. När han lämnar sitt gömställe möts han av den vidsträckta och oförsonliga slätten som han måste korsa, ett ingenmansland härjat av hetta och våld.

Desperat och utmattad av hunger och törst irrar han omkring i natten tills han stöter på en tystlåten äldre herde, som motvilligt beslutar sig för att fortsätta över slätten tillsammans med pojken. De talar knappt med varandra men herden förstår snart att deras vandring är en flykt.

»Uppslukande och kraftfull«

» E n e n aståe n d e roma n s om öv e rras k a r l äs a re n . « El Cultural

» D e t av s k a l a d e oc h n a mn lös a g ör at t b e rät te ls e n n år l ån g t uta n för s i g s jälv. « NRK

» E t t li te t mäste rv e rk . « Que leer

hamburger morgenpost

ISBN 978-91-27-14204-6

omslag: sara r. acedo | foto: Moment Open/getty images

9 789127 142046

Carrasco_FLYKTEN_ORIG.indd 1,4-5

2015-08-19 13:33

Carrasco, 20 aug.indd 6

2015-08-20 14:16

1

Från gropen där han låg kunde han höra ekot av röster som ropade efter honom, och som om de hade varit syrsor försökte han avgöra var i olivlunden de olika männen befann sig. Skrik likt förbrända busksnår. Liggande på sidan och med uppdragna knän var det precis att han fick plats i gropen, även om han knappt kunde röra sig. Armarna om knäna eller under huvudet, och så en ytterst liten nisch där han hade tryckt in ränseln med proviant. Taket bestod av avskurna olivkvistar, som han hade lagt över två kraftiga grenar som fick fun­gera som takbjälkar. Han spände halsmusklerna och lyfte huvudet för att bättre kunna höra, och med halvslutna ögon lyssnade han sedan efter den röst som hade tvingat honom att fly. Han kunde inte uppfatta den, och inte heller hörde han några hundskall, vilket gjorde honom lättad eftersom han visste att bara en väldresserad hund skulle kunna hitta hans gömställe. En jakthund eller en skicklig tryffelhund. Eller kanske en engelsk blodhund, en sådan med korta, kraftiga ben och slängande öron, 7

Carrasco, 20 aug.indd 7

2015-08-20 14:16

som han hade sett en gång i en tidning någon hade haft med sig från provinshuvudstaden.

Som tur var fanns det inga sådana exotiska hundraser här på slätten. Här fanns bara vinthundar. Smala kroppar över spensliga ben. Besynnerliga varelser som jagade efter hararna i en rasande fart och som aldrig någonsin hejdade sig när de följde ett spår eftersom de hade kommit till jorden med en enda uppgift: att förfölja och fälla sina byten. Rödflammiga strimmor längs sidorna likt erinringar om husböndernas piskor. Samma piskor som i detta ofruktbara landskap användes för att kuva barn, kvinnor och hundar. Men de sprang i alla fall, medan han var fast i sin trånga lergrotta. Förlorad bland de hundratals lukter som jorden gömmer åt maskarna och de döda. Lukter som han egentligen inte borde känna till, men som han själv hade sökt sig till. Lukter som förde honom bort från hans mor.

Varje gång han såg en vinthund eller tänkte på dem mindes han en man som en gång hade bott i byn. En invalidiserad man som tog sig fram med hjälp av en slags trehjuling som drevs av en vev, över vilken mannen satt hukad som en positivhalare. I skymningen brukade mannen lämna byn och köra runt på grusvägarna i norr, som var de enda där han kunde ta sig fram. Hundarna följde honom, fastbundna med slitna espartorep om halsen. Det var plågsamt att se honom ta sig fram på sin skrangliga maskin, och pojken undrade ofta varför han inte lät hundarna dra honom. I skolan sades det att 8

Carrasco, 20 aug.indd 8

2015-08-20 14:16

mannen, när han inte längre ville ha någon av hundarna, hängde upp dem i ett olivträd. Under sitt korta liv hade pojken redan sett mängder av hundar hänga och torka i träden. Skinnsäckar fulla av brutna ben som förde tankarna till enorma puppor.

Han förstod att männen nu var mycket nära och försökte ligga så stilla han bara kunde. Han hörde sitt namn fortplanta sig bland träden likt regndropparna på en vattenyta. Hopkrupen i sitt gömställe tänkte han att det kanske skulle bli hans enda belöning: att höra sitt namn ropas om och om igen bland olivträden under det att dagen sakta grydde. Han kände igen barägarens röst och den från en av åsnedrivarna som tillbringade sommaren i byn. Och även om han inte kunde höra dem så utgick han från att brevbäraren och korgmakaren också var där. Han genomfors med ens av en jublande känsla, fuktig och varm, där han låg nere i gropen. En slags tyst och barnslig glädjeyra som gav honom gåshud över hela kroppen. Han undrade om man skulle ha sökt lika idogt efter hans bror, om han skulle ha lyckats samla en lika stor skallgångskedja. När han hörde kören av röster kände han att han kanske hade blåst liv i någon form av bygemenskap, och för ett ögonblick drog sig bitter­heten undan till ett hörn av magen. Han hade lyckats samla byns alla män omkring sig, alla de starka och väderbitna armar som plöjde fält och sådde åkrar. Han hade ställt till med en händelse. Kanske hade behovet av att samla byns alla män tvingat gamla fiender att kavla upp ärmar9

Carrasco, 20 aug.indd 9

2015-08-20 14:16

na för att sida vid sida söka efter honom. Han undrade om någonting av det här skulle finnas kvar om några år eller ens om några veckor. Om det skulle bli någonting man talade om utanför kyrkan eller vid bardisken. Han tänkte på sin far och såg framför sig hur han kom med förklaringar till alla som ville höra på. Såg framför sig hur han, som så många gånger förr, försökte se hjälplös ut. Försökte få dem att tro att pojken nog hade ramlat ner i någon brunn när han jagade efter en rapphöna. Att olyckan återigen hade drabbat hans familj och att Gud hade tagit en del av hans kött och blod ifrån honom.

Pojken skakade på huvudet mellan knäna, som om han därigenom skulle kunna skaka av sig tankarna. Men bilden av hans inställsamme och underdånige far återvände, den här gången i sällskap av tillsyningsmannen.

En syn som, mer än någon annan, framkallade mängder av kaotiska känslor i honom. Han skärpte hörseln men kunde inte urskilja minsta spår av tillsyningsmannens röst, och till och med den avsaknaden gjorde honom rädd. Han föreställde sig hur tillsyningsmannen gick där med cigaretten i mungipan bakom linjen av män som i den stunden finkammade olivlunden. Hur han sparkade till en jordklump eller böjde sig ner lite lojt och plockade upp en oliv som hade blivit kvar efter den senaste skörden. Klockkedjan som tittade fram under kavajen. Den bruna filthatten, flugan, den åtsittande kragen, mustaschen stel av sockervatten.

Ljudet av en mansröst bara några meter från gropen 10

Carrasco, 20 aug.indd 10

2015-08-20 14:16

väckte honom ur hans tankar. Det var läraren. Han talade med någon som stod lite längre bort. Pojken kände hur hjärtat slog allt fortare och hur blodet började pulsera i kroppen. Smärtan efter att ha legat hopkrupen i flera timmar drev honom till att vilja lämna sitt gömställe. Han funderade på om han skulle välja att få ett omedelbart slut på alltihop, och därmed också slippa sin obekväma ställning. Han hade inte dödat någon, han hade inte stulit, han hade inte missbrukat Guds namn.

Han lekte med tanken på att flytta undan grenarna över gropen för att på så sätt dra till sig uppmärksamheten från de män som befann sig i närheten. Den som stod närmast skulle be den som stod lite längre bort att vara tyst för att sedan lystra åt det håll som ljudet kom ifrån.

Deras blickar skulle mötas. Med försiktiga steg skulle de börja gå mot grenhögen, osäkra på om det var en kanin eller den försvunne pojken de skulle hitta. De skulle föra grenarna åt sidan och se honom ligga där, hopkrupen som en boll. Han skulle låtsas vara medvetslös och det skulle, tillsammans med leran, de fuktiga kläderna och hans smutsiga hår, utgöra hans triumf. På så sätt skulle han försäkra sig om åtminstone ett ögonblick av ära. I dag ståt i morgon gråt. Snart skulle de andra komma springande, ditlockade av de båda männens rop. Fadern skulle flämtande skynda dit, glad och uppspelt till en början. Männen skulle trängas omkring honom så att han knappt fick luft. Likt en tändsticka som just börjat brinna, aningen tvekande, och utan en 11

Carrasco, 20 aug.indd 11

2015-08-20 14:16

skymt av den honungslena låga som snart ska sluka hela stickan. De skulle gräva fram honom under glädjerop.

Runt omkring honom skulle de manliga ryggdunkningarna bilda små moln av damm. Därefter skulle han bäras hem på en bår, ledsagad av arbetssånger och läglar med varmt vin, och med sin faders sträva hand vilande på det lilla och mörka bröstet. En glädjerik inledning till ett drama som skulle föra dem alla till baren, för att sedan fortsätta var och en hem till sitt. Och därefter skulle de kraftiga stenväggar som bar upp taket och behöll svalkan i rummen vara hans enda vittnen. En gemensam upptakt till faderns slitna livrem. Det kopparfärgade spännet som skar genom luften i det instängda köket; pojkens låtsade medvetslöshet i gropen som nu vändes mot honom.

Han hörde läraren snyta sig nästan precis ovanför hans gömställe. En högljudd snytning som fick den rena näsduken att skälva och som tvingade barnen i skolan till att, svettiga av ansträngning, försöka hålla tillbaka sina skratt. Skuggan av lärarens magra kropp föll över taket. Pojken slöt ögonen och bet ihop käkarna när mannen ställde sig och kastade vatten över högen med grenar.

Han väntade länge efter det att den sista rösten hade lämnat olivlunden. Han ville försäkra sig om att ingen skulle vara där när han äntligen lyfte undan grenarna, och han var fast besluten att vänta så länge det behövdes.

Varken timmarna nere i gropen eller lärarens urin, som 12

Carrasco, 20 aug.indd 12

2015-08-20 14:16

klibbade i hans hår, eller hungerskänslorna, som nu för första gången verkligen plågade honom, kunde få honom att vackla i sitt beslut, för i hans mage gnagde ännu den svarta blomman av familjens svek. Han somnade.

När han vaknade stod solen redan högt på himlen. Det skarpa middagsljuset silade ner genom taket av grenar och lyste försiktigt upp hans knän med dammfyllda nålar av ljus. Så snart han slog upp ögonen märkte han att armarna och benen var helt bortdomnade, och tänkte att det förmodligen var hans kropp som väckt honom ur hans slummer. Han gissade att han hade tillbringat sju eller åtta timmar nere i gropen, och bestämde sig för att han måste ta sig ut så snart som möjligt. Sakta sträckte han på huvudet tills han kände att håret nuddade vid taket. Nacken var som ett rostigt gångjärn. Med långsamma och otympliga rörelser satte han sig upp, sköt grenarna åt sidan och såg sig omkring för att försäkra sig om att det inte var någon där. Han skulle lämna sitt gömställe och fortsätta norrut, för i den riktningen visste­han att det fanns en källa där åsnedrivarna brukade vattna sina djur. Väl där skulle han gömma sig i vassen, och när ingen såg skulle han slinka in i någon av de kringresande försäljarnas vagnar, gömma sig bland stekpannor och trosor, och stanna kvar där tills de hade byn långt bakom sig. Men han visste också att han för att nå fram till källan skulle bli tvungen att vandra i fullt dagsljus genom det öppna landskapet, med bara några enstaka stenrösen 13

Carrasco, 20 aug.indd 13

2015-08-20 14:16

att gömma sig bakom. Och varenda herde eller jägare som såg hans magra kropp ute på slätten skulle förstå att han var den försvunne pojken. Han hade med andra ord inget annat val än att hålla sig gömd fram till skymningen, då hans taniga armar och ben skulle kunna tas för en förtorkad buske eller någon annan silhuett som avtecknade sig mot den brandgula kvällshimlen. Han lade tillbaka grenarna och kröp ihop i gropen.

Under de ensamma timmarna såg han skalbaggar, tvestjärtar och, framför allt, maskar. Han trevade med handen efter nischen där han hade gömt ränseln. Han öppnade spännet och tog upp en bit korv, som han långsamt började tugga på.

Han drack lite av det varma vattnet i lägeln, som efter att ha legat gömd i så många dagar i väntan på hans flykt hade svällt upp likt en död katt. Efter ett tag kände han att blåsan var full, och snart var den så uttänjd att den värkte. Den hopkrupna ställningen gjorde att det pressade på ytterligare, och då och då kom det en skvätt som bara ökade hans obehag. När den huggande smärtan slutligen blev outhärdlig försökte han dra ner byxorna.

Han kämpade en stund med gylfen och byxlinningen, men gropen var så trång att han knappt kunde röra sig.

Han övervägde möjligheten att lämna sitt gömställe bara för en kort stund, men var samtidigt rädd att någon skulle få syn på honom eller att han skulle lämna något spår efter sig, hur litet det än var, för männen var säkerligen fortfarande ute och letade efter honom. Efter en 14

Carrasco, 20 aug.indd 14

2015-08-20 14:16

stund lyckades han få ner byxorna över rumpan. Han försökte kila in könet mellan benen så att det skulle komma så långt bort från kroppen som möjligt, men gropen var så trång att förhuden omedelbart nuddade vid vristerna, men i den stunden kunde han inte hålla sig längre utan gav efter, precis som ett hjul som börjar rulla nerför en backe. Efter att ha legat så länge på marken hade jorden under honom pressats ihop till en skål, där det nu bildades en pöl av urin. Fosforstanken förvandlade gropen till rena giftgrytan. Pojken sträckte huvudet mot taket och tryckte munnen mot gliporna för att dra in lite ren luft i lungorna. Han ville ut, ville flyga upp genom grenarna och ut bland olivträden som om han vore en kork, sluppen ur djupet av ett träsk.

Han slöt ögonen och klamrade sig fast vid rötterna som sträckte sig ner i gropen. Han låg så en bra stund, omedveten om att han spände sig i hela kroppen, och när han väl blev medveten om det översköljdes han av en plötslig trötthet som fick musklerna att slappna av så att kroppen återigen anpassade sig efter gropens form.

Den fuktiga värmen i gropen gjorde honom omtöcknad, och den uppmjukade jorden under hans korsrygg framkallade ett molande obehag. En trötthet som fick honom att somna.

Ljuset som silade ner genom grenarna hade nästan helt mattats av när han väcktes av att det rasslade i löven.

Av ljudet att döma var det någon gnagare som nosade 15

Carrasco, 20 aug.indd 15

2015-08-20 14:16

runt utanför gropen. Han kände ett trängande behov av att sträcka på sig, fylla lungorna med luft, skaka av sig leran, vädra byxorna, komma upp ur gropen. Men först måste han försäkra sig om att ljudet som hade väckt honom inte utgjorde något hot. Han sträckte på ryggen och tryckte försiktigt upp grenarna med huvudet så att det bildades en glipa genom vilken han kunde kika ut. Några centimeter från gömstället nosade en skogsmus runt bland de nedfallna bladen från olivträden.

Sakta plockade han isär taket, gren för gren, som om han byggde ett bo fast tvärtom. Likt ett periskop stack han upp huvudet och såg sig omkring tills han hade utforskat hela olivlunden utan att ha hittat minsta tecken på liv förutom musen, som nu kilade i väg och försvann bland högarna med grenar. När han äntligen hade lyckats ta sig upp ur gropen hade ljuset antagit en dammig och rödaktig ton. Solen hade sjunkit vid horisonten, men ett gult sken lyste upp slätten västerifrån och kastade långa skuggor över trädesåkrarna. Han sträckte på sig åt alla håll. Vred på kroppen, böjde sig fram, rätade på ryggen och stampade med fötterna, och för en kort sekund glömde han att han var på rymmen och tänkte inte på att det lossnade små geometriska lerklumpar från skosulorna. När han märkte att byxorna fortfarande var fuktiga ställde han sig med benen brett isär och drog i tyget tills det släppte från huden. Om han hade rymt på vintern skulle han ha varit stelfrusen vid det här laget, tänkte han.

16

Carrasco, 20 aug.indd 16

2015-08-20 14:16

Han hade sett ut platsen flera månader tidigare, och han hade valt den eftersom det var det trädbevuxna område som låg närmast byn. Då hade han inte vetat när på natten han skulle kunna smita hemifrån eller hur lång tid han skulle ha på sig för att nå fram till gömstället.

Om han hade flytt i vilket annat väderstreck som helst skulle männen ha kunnat se honom på flera hundra meters avstånd. Här befann han sig i alla fall i skydd av träden. Inne i själva olivlunden hade han sedan valt den sida som vette norrut, eftersom den erbjöd en vidsträckt utsikt över den slätt han mycket snart skulle bli tvungen att ta sig över.

Han tog av sig kläderna och hängde upp dem på några låga grenar så att de skulle torka i vinden. Huden var svullen och luktade illa. En flock ringduvor flaxade runt bland trädkronorna på jakt efter någonstans att slå sig ner för natten. Han gnuggade kroppen med torr jord, precis som om han vore en elefant, och kände snart att han fick tillbaka känseln. Därefter hämtade han ränseln från gropen och började gå längs olivlunden tills han hittade ett träd som såg bra ut. Naken satte han sig ner på marken och lutade ryggen mot den knotiga stammen.

Småstenarna fastnade i hans skinkor och barken skavde mot ryggen. När han hade satt sig någorlunda bekvämt tillrätta öppnade han ränseln och tog upp lite bröd och en ostskalk. Glupskt åt han upp osten medan han såg hur natten sakta tog jorden i besittning. Ovanför hans huvud kuttrade duvorna i olivträden. Han gnagde i sig 17

Carrasco, 20 aug.indd 17

2015-08-20 14:16

det sista av ostskalken, och när det inte fanns någonting kvar på den höjde han armen för att kasta i väg den, men hejdade sig sedan. Han kom att tänka på männen som hade ropat efter honom samma morgon. Han vände sig om mot olivlunden och föreställde sig de sökande männens mörka silhuetter, hörde hur de tyst ropade hans namn. Därefter vände han sig tillbaka mot slätten och stoppade i stället ner ostskalken i ränseln. Eftersom han fortfarande var hungrig rotade han runt i ränseln, fullt medveten om att det enda som fanns kvar nu när han hade ätit upp osten var en halv korv. Han tog upp den och förde den till näsan. Han slöt ögonen och drog in doften av peppar och kanel. Så slickade han på korven och skulle precis ta sig ett bett när han återigen kände skuggan av männen som sökte efter honom, och insåg att han inte hade något annat val än att spara korven till ett tillfälle då han bättre skulle behöva den, ett tillfälle han var övertygad om skulle komma ganska snart.

Han satt en bra stund och drog med tungan över tandköttet i ett försök att lindra den svidande känslan efter den skarpa osten. Han tog ett bett på brödbiten, drack några klunkar vatten ur lägeln och sträckte sedan ut sig på marken och lutade huvudet mot en naken rot.

Himlen var djupt blå. Stjärnorna såg ut som diamanter, inlagda i ett genomskinligt klot. Framför honom återhämtade sig slätten sakta från de plågor solen hade utsatt den för under dagen, och spred en doft av svedd mark och torrt gräs omkring sig. En grå uggla passerade 18

Carrasco, 20 aug.indd 18

2015-08-20 14:16

ovanför hans huvud och försvann in bland olivträden.

Så här långt från byn hade han aldrig varit. Det som nu låg framför hans fötter var ingenting annat än okänd mark.

19

Carrasco, 20 aug.indd 19

2015-08-20 14:16

2

Han gick norrut genom natten och försökte undvika stigarna så gott det gick. Byxorna var fortfarande fuktiga, men den saken störde honom inte längre. När han sneddade över åkrarna försökte han i möjligaste mån att gå på stubben som var kvar efter den senaste skörden.

En och annan rapphöna flög upp när han passerade, och han hörde hararna fly sin väg vid ljudet av hans knarrande kängor. Efter att ha lämnat olivlunden bakom sig var hans enda plan att fortsätta norrut. Han kunde hitta Vintergatan, Stora björnen och w:et i Cassiopeja. Och med hjälp av den sistnämnda hittade han sedan Polstjärnan, mot vilken han nu styrde sina steg. Även om han ännu inte hade varit borta ett dygn viss­te han att det var tillräckligt för att rädslan skulle störta fram genom gatorna i byn, mot föräldrarnas hus.

En osynlig ström som svepte med sig byns alla kvinnor tills de stillade sig runt hans mor, som uppgiven låg där i sin säng, lika rynkig i ansiktet som en gammal potatis. Han föreställde sig uppståndelsen där hemma och 20

Carrasco, 20 aug.indd 20

2015-08-20 14:16

i resten av byn. Byborna som trängdes på stenmuren utanför huset i hopp om att få sig en skymt av vad som försiggick in­ nanför den halvöppna dörren. Han såg framför sig hur tillsyningsmannens motorcykel stod parkerad utanför huset: en rejäl sak med sidovagn som han körde på genom byn och över de omgivande fälten, och som lämnade ett moln av larm och damm efter sig.

Pojken var väl bekant med den sidovagnen. Han hade flera gånger åkt i den, gömd under en dammig filt. Han mindes med ens den feta ullukten och filtens spruckna vaxkanter. För honom var dånet från motorn detsamma som när första ängeln blåser i basunen. Den ängel som låter eld och blod slå ner på jorden så att allt grönt gräs brinner upp.

Tillsyningsmannen var den ende i trakten som förfogade över en motorcykel, och så vitt pojken visste var det bara provinshuvudstadens borgmästare som ägde ett fyrhjuligt fordon. Själv hade han aldrig sett borgmästaren, men däremot hade han hundratals gånger hört berättas om den gången han besökte byn i samband med invigningen av den nya silon. Barnen lär ha välkomnat honom viftande med pappersflaggor, och flera lamm skulle ha slaktats i samband med festligheterna. De som hade varit där beskrev bilen som om den vore magisk.

Medan han, liten och mörk, förflyttade sig genom det ännu större mörkret undrade han om det kunde finnas någonting längs den inbillade linjen mellan honom 21

Carrasco, 20 aug.indd 21

2015-08-20 14:16

och det avlägsna norr som skulle kunna hjälpa honom.

Kanske fruktträd i vägkanten eller källor med rent vatten eller långa vårar. Han kunde omöjligt formulera vad han egentligen förväntade sig, och det spelade inte heller någon roll. Genom att gå norrut lämnade han byn, tillsyningsmannen och sin far bakom sig. Han gav sig av och för honom var det gott nog. Det värsta som kunde hända var att han ödslade sina begränsade krafter med att gå i cirklar eller, vilket egentligen var detsamma, närma sig de sina. Han visste att han, om han fortsatte­gå i samma riktning, förr eller senare skulle råka på någon eller någonting. Det var bara en tidsfråga.

På sin höjd skulle han vandra jorden runt för att en dag gå in i byn igen. Men vid det laget skulle det inte längre spela någon roll. Då skulle hans nävar vara hårda som sten. Eller: de skulle vara av sten. Han skulle ha vandrat i en evighet, och även om han inte skulle ha mött någon skulle han ha lärt sig tillräckligt mycket om sig själv och om jorden för att tillsyningsmannen aldrig mer skulle kunna ge sig på honom. Han undrade om han under de omständigheterna skulle kunna förlåta. Eller om den eld som tärde i honom skulle brinna även efter det att han hade vandrat över den iskalla polen, genom öknar och mörka skogar. Kanske skulle den förtvivlan som drivit honom bort från det hem Gud hade skänkt honom ha lagt sig. Kanske skulle tiden, avståndet och den ständiga beröringen med jorden ha slipat av hans hårda kanter och gjort honom lugn. Han kom att tänka på jordglo22

Carrasco, 20 aug.indd 22

2015-08-20 14:16

ben i papp som fanns i skolan. Ett enormt klot som hela tiden var på väg att välta eftersom det var lika stort som träsockeln det stod på. Det var lätt att hitta den plats där han bodde, för år efter år hade generationer av barn rört vid just den punkten, och till slut hade såväl landet som det omgivande havet nötts bort.

Plötsligt fick han i fjärran syn på någonting som såg ut att vara en eld, och han undrade hur långt bort den kunde tänkas vara. Han hejdade sig och försökte beräkna avståndet, men det visade sig vara omöjligt i det otydbara mörkret. Han tänkte att det som för honom framstod som en avlägsen eld lika gärna kunde vara lågan från en tändsticka bara några meter framför honom eller skenet av ett brinnande hus flera kilometer bort.

Likt en inföding som bländas av den grannlåt erövraren sträcker fram, började han gå mot den enda ljuspunkten i det mörker där han rörde sig. I över en timme snubblade han fram över jordklumpar och stenar. Han hade vinden i ansiktet, så om den som hade gjort upp elden hade hundar med sig skulle den inte lägga märke till honom så länge han inte gjorde något väsen av sig.

Han närmade sig ljuspunkten utan någon tydlig avsikt.

Lika gärna som en herde eller åsnedrivare kunde det vara en stråtrövare. Han hoppades att skenet från elden skulle ge honom besked om den saken ju närmare han kom. Han skrämdes av tanken på att behöva stå ansikte mot ansikte med en brottsling. Och vem visste vilka 23

Carrasco, 20 aug.indd 23

2015-08-20 14:16

skabbiga hundar som låg och sov runt elden? Samtidigt visste­han att han skulle behöva både mat och vatten från den som hade gjort upp elden. Om han skulle be om det eller bli tvungen att stjäla det var någonting han skulle bestämma först när han visste vem det var. Han hörde en kör av skällor från samma håll som elden och kände sig med ens mycket lugnare. Trots det gick han den sista biten med ytterst försiktiga steg. Han satte ner fötterna lika varsamt som om han hade gått på en bädd av rosenblad. En bit från lägerplatsen växte några fikonkaktusar, och bakom dem tog han skydd för att kunna studera platsen lite närmare.

På andra sidan elden låg en man och sov. Även om han låg med ansiktet mot elden kunde pojken inte säga hur gammal han var eftersom hela kroppen, från huvudet till tårna, täcktes av en filt. Vid horisonten steg nu ett svagt sken, som från en avlägsen glöd, och snart framträdde några trädformade silhuetter som natten tidigare hade dolt. Pojken tyckte att det såg ut som popplar, och tänkte att herden och hans hjord förmodligen var där av samma skäl som träden. Plötsligt dök en get upp ur mörkret och passerade bakom herden för att sedan återigen försvinna in i gryningens skuggor. Skällan tecknade en linje av ljud genom luften, som ett rep med knutar. På ena sidan om elden låg en åsna med benen under kroppen. Här och var syntes konturerna av sovande getter som snart skulle vakna till liv. Vid mannens fötter låg en läderväska och en hoprullad liten hund.

24

Carrasco, 20 aug.indd 24

2015-08-20 14:16

Det svaga skenet från elden fick skuggorna att dansa likt svarta lågor. Pojken lutade sig längre in bland kaktusarna och försökte urskilja mannens anletsdrag. I sam­ma stund stack han sig i armen, och drog den hastigt till sig.

Spännet på ränseln klirrade till. Hunden vaknade och spetsade öronen. Den ställde sig upp och vädrade åt alla håll. Pojken tryckte armen intill sig, som om den hade ett eget liv och när som helst kunde fara ut mot kaktustaggarna. Hunden började röra på sig, först bara runt herden, men därefter utökade den sin sökradie mot det håll där pojken stod. När pojken nu såg hunden på närmare håll tyckte han inte att den verkade särskilt farlig, men samtidigt kunde man aldrig veta med den sortens hundar. Byrackor, kallades de där hemma. Hundar utan stamtavla, som efter att ha korsats med andra raser i så många generationer hade blivit allt mind­re till växten och fått allt otydligare drag. När hunden befann sig bara några meter ifrån honom hejdade den sig och riktade samtliga sinnen mot fikonkaktusarna. Den vädrade i luften, men av någon anledning slappnade den sedan av och rundade inkräktarens gömställe, nyfiken och ivrigt viftande på svansen. När den fick syn på pojken blev den varken skrämd eller aggressiv. I stället gick den fram och luktade på pojkens hand, som han sträckte fram just för att den inte skulle skälla. När hunden sedan slickade handen försvann hans rädsla för att bli avslöjad. Det var som om lukten av jord och urin förde honom närmare hundens värld. Han tog dess huvud i sina händer och 25

Carrasco, 20 aug.indd 25

2015-08-20 14:16

kliade den under hakan. På så sätt lyckades han hålla den lugn, åtminstone den tid han behövde för att bestämma sig för om han skulle avverka den korta sträcka som skilde honom från mannens läderväska eller inte.

Han öppnade ränseln och tog upp den halva korvbiten. Medan hunden gnagde på köttet lämnade han sitt gömställe och började med försiktiga steg gå mot väskan. Skenet från elden kastade hans flammande skugga mot fikonkaktusarna bakom honom. Medan pojken närmade sig blev han plötsligt rädd och fick för sig att han skulle återvända till sitt gömställe. Dra sig tillbaka till någon säker plats och invänta gryningen för att sedan överväga sina olika alternativ. Men bakom fikonkaktusarna gnagde hunden i samma stund i sig hans sista mat, och han insåg att det inte fanns någon återvändo.

Han återgick till sin ursprungliga plan, lika enkel som skrämmande. Han skulle smyga fram till väskan, ta tag i remmen och försiktigt dra den till sig i skydd av getternas bräkande. Han skulle definitivt inte se åt mannens ansikte, det skulle ha varit lika utmanande som skamligt. Bortsett från maten som hunden nu åt upp hade han aldrig stulit från en vuxen människa i hela sitt liv, och om han nu gjorde det var det för att han inte hade något val. I hans hem påbjöd stenväggarna en ålderdomlig lag som sade att barn måste titta ner i marken när de blev påkomna med att göra något fel. De måste blotta nacken, undergivna som votivgåvor eller försonings­offer. Beroende på hur allvarligt brottet var 26

Carrasco, 20 aug.indd 26

2015-08-20 14:16

skulle ett slag mot halsen utgöra hela straffet eller bara inledningen till ett betydligt hårdare prygelstraff.

När han nästan var framme vid mannen blev han med ens tveksam igen och började fundera på om han skulle låta bli att stjäla väskan. I stället skulle han slå sig ner vid lägerelden och vänta tills mannen vaknade. Därefter­ skulle han visa sig för honom som den han var: ett försvarslöst barn som inte utgjorde minsta hot. Med lite tur var mannen inte härifrån utan hade bara sökt sig hit i jakt på bete åt sin hjord. Van som han var vid ensamheten skulle han kanske till och med bli tacksam över lite sällskap. Han skulle ge honom mat och någonting att dricka, och därefter skulle var och en fortsätta åt sitt håll.

Plötsligt hörde pojken en fnysning bakom sig. Han stelnade till och stod blick stilla, samtidigt som han kände hur all kraft drogs in i det tomrum som rädslan öppnade framför honom. Herden, läderväskan och djuren försvann. De sögs in i samma mörker som det där tankarna just hade lösts upp. Men så rös han till, magen började kurra och han kände hur någonting buffade honom i sidan. Motvilligt vände han blicken ditåt. Det var hunden. Mellan tänderna höll den korvsnöret. Pojken tog ett djupt andetag, satte ner händerna i marken och återvände till sitt.

Väskan var i kraftigt läder. Den luktade torkad lök och svett. Pojken greppade om remmen med två fingrar och började försiktigt dra den mot sig. När han kände hur tung den var glömde han med ens all försiktighet.

27

Carrasco, 20 aug.indd 27

2015-08-20 14:16

»En rå , stram och vacker berättelse« NCR Handelsbl ad

» Ca rras c os pros a b es k ri v e r ti llva ron från y ta n oc h i n åt.

H a n s ton präg l a r ord e n , k a ra k täre rn a oc h a llt i te xte n me d e n n ya n s ri k e d om s om e n dast mots va ras av v e rk li g h e te n . « L a Stampa

En pojke har fly t t sitt hem efter en traumatisk upplevelse. foto: elena blanco

Jesús Carrasco (född 1972) debuterade med

romanen Flykten som har fått stor internationell uppmärksamhet. Boken har hyllats av kritiker i Spanien och runtom i Europa och sålts till fler än 20 länder. Carrasco bor och verkar i Sevilla.

Han ligger gömd och lyssnar till en grupp män som ropar efter honom. När han lämnar sitt gömställe möts han av den vidsträckta och oförsonliga slätten som han måste korsa, ett ingenmansland härjat av hetta och våld.

Desperat och utmattad av hunger och törst irrar han omkring i natten tills han stöter på en tystlåten äldre herde, som motvilligt beslutar sig för att fortsätta över slätten tillsammans med pojken. De talar knappt med varandra men herden förstår snart att deras vandring är en flykt.

»Uppslukande och kraftfull«

» E n e n aståe n d e roma n s om öv e rras k a r l äs a re n . « El Cultural

» D e t av s k a l a d e oc h n a mn lös a g ör at t b e rät te ls e n n år l ån g t uta n för s i g s jälv. « NRK

» E t t li te t mäste rv e rk . « Que leer

hamburger morgenpost

ISBN 978-91-27-14204-6

omslag: sara r. acedo | foto: Moment Open/getty images

9 789127 142046

Carrasco_FLYKTEN_ORIG.indd 1,4-5

2015-08-19 13:33