9789197684293

Fredrika Spindler är filosof, verksam vid Södertörns högskola. Hon har tidigare givit ut bland annat Philosophie de la puissance et détermination de l’homme chez Spinoza et chez Nietzsche.

ISBN 978-91-976842-9-3

9 7 8 9 19 7 6 8 4 2 9 3

g l ä n ta p ro d u k t i o n

Fredrika Spindler Spinoza multitud, affekt, kraft

Spinozas filosofi visar oss människan som kraft, en kraft som ständigt konstituerar sig själv. I Fredrika Spindlers essäer blir just kraft i olika former – som kropp, affekt, kunskap och makt, men också som individ och multitud – avgörande för Spinozas etiskt och politiskt omvälvande förmåga, också i vår egen samtid.

Spinoza är den första i en serie av tre fristående böcker där Spindler tänker genom och via Spinoza, Nietzsche och Deleuze.

Fr edr ik a Spindler

Spinoza

g l ä n ta p ro d u k t i o n

Fredrika Spindler Spinoza – multitud, affekt, kraft © Glänta produktion 2009 Grafisk form & sättning: Richard Lindmark Tryck: Munkreklam AB, Munkedal 2009 www.glanta.org isbn: 978-91-976842-9-3

Förord 7 Multitud 1. Multitudens ontologi 13 2. Individens frihet & statens makt 21 Tid 3.Varaktighet & evighet 43 4. Frågan om historien: Teologisk-politisk avhandling 70 5. Profeter & mirakler: att läsa bibeln 94 Spinoza & Nietzsche: kraft & affekt 6. Conatus & Wille zur Macht 125 7. En förändrad kroppslighet 142 8. Ressentimentets mästare: om fantasi & passion 163 Noter 185

Till Nina & Emil

f örord

Varför ska man läsa en filosof vars verk ligger flera århundraden bort? Svaret är inte självklart. Den välvillige kan sträcka sig så långt som till att medge att det är genom att läsa historiska texter som vi erhåller kunskap om det som föregått vår egen tid, kanske också om det som – långt tillbaka – grundlagt fenomen, tänkande och händelser som präglat samtiden. Den mindre välvillige förnekar kanske inte nyttan av historisk kunskap som sådan, men menar att vår egen tid har sina egna frågor och problemställningar, så specifika och kontextbundna att de sällan eller aldrig kan belysas av något som ligger i det förflutna. Jag menar att båda dessa argument – det välvilliga nästan lika mycket som det ogina – missar en avgörande poäng. Att argumentera för vikten av att läsa Spinoza idag handlar nämligen inte om att göra en djupdykning i filosofihistorien, utan om att med hjälp av radikala och omvälvande begrepp och tankar förhålla oss till vår egen samtid, våra egna samhällen, vår egen

självförståelse och till hur vi förstår det som vi kallar vår värld. I centrum för Spinozas verk står det etiska och det politiska – klassiska filosofiska kategorier som hos honom utvecklas till att omfatta en banbrytande förståelse av människan som affektiv kraft i ständigt samspel med naturen som en helhet. Det handlar om en förståelse av världen som absolut immanens och av kroppsligheten som tänkandets dynamiska förutsättning. Dessa fundamentala perspektiv ger oss också möjligheten att med Spinoza tänka bortom hans egen filosofi, i riktning mot de två andra tänkare som på olika sätt och inom sina egna filosofier, för vidare och omarbetar hans grundläggande insikter om kraft, kunskap och subjektivitet: Nietzsche och Deleuze, som mina två kommande böcker kommer att handla om.

1. m u ltit u dens ontol o gi

Få filosofiska verk har fått ett så våldsamt mottagande av sin samtid som Spinozas. Det anatema, eller herem, på hebreiska, som riktades mot honom den 27 juli 1656, talar sitt tydliga språk: Spinoza är en farlig man, en gudsförnekare, en uppviglare och en förgörare av trons sanningar: ”Vare han förbannad med rösten av Lagens furste, som bär namnet Krona och hemsökelse. Vare han förbannad med ett ord av vår starke, allsmäktige, och fruktansvärde Gud. Vi bönfaller denne store Gud att ­förgöra denne man och påskynda dagen för hans fall och hans tillintetgörelse. Må Härskarornas Gud nedtrycka honom under allt kött, utrota, förgöra, utplåna och tillintetgöra honom.” Lite längre ner i förbannelsen följer en uppmaning, att ta på största allvar: ”Vi varnar envar för att ta kontakt med honom muntligen eller i skrift, eller göra honom några tjänster, eller befinna sig under samma tak som han, eller läsa något dokument som han gjort eller skrivit.” 1

14

s p i noz a

Inför den våldsamma kraften i dessa ord är det naturligtvis svårt att låta bli att ställa frågan om vad denne i övrigt omvittnat milt sinnade och asketiskt tillbakadragne filosof uttryckte för att väcka sådan anstöt. För den nutida läsaren ter sig kanske inte längre Spinozas mest vågade teser – som ifrågasätter själens odödlighet och människans särställning i Guds skapelse, eller idén om Gud som naturen – så fundamentalt omvälvande.

Men kanske är frågan om vad som är subversivt, upprörande eller revolutionerande långt mer komplicerad än vad hänvisningen till gängse historiska traditioner och seder vanligen gör gällande. Det upprörande och stötande, oavsett i vilken samtid vi befinner oss, handlar snarare om att någonting som antagits vara en omöjlighet – att göra, tänka, ­eller förverkliga – i själva verket är en möjlighet, något tänkbart, ja, rentav allaredan verklighet. Denna förändring är omtumlande just därför att den visar på existensen av ett annat perspektiv, skapar en öppning, som kan vara lika skräckinjagande som hoppingivande. I Spinozas fall är det sättet att tänka den mänskliga identiteten som individ och del av en kollek­ tiv gemenskap som är subversivt, och detta på ett sätt som i själva verket inte alls inskränker sig till 1600-talets kontext, utan fortsätter att vara en utmaning än idag.

Utifrån vad som traditionellt brukar kallas en metafysisk frågeställning skapar Spinoza nämligen en problematik som är den mest materiella, konkreta och påtagliga som kan tänkas. Analysen av den mänskliga identiteten måste utföras i ljuset av den kollektiva dimension som

m u lt i t u d

15

hennes existens alltid redan utgör. Därför förändrar den också radikalt den gängse idén om vad ett subjekt är. För Spinoza kan individen inte förstås som en på förhand given enhet. Istället måste man undersöka den mångfald av band och affektiva förbindelser till den kollektivitet i vilken varje enskild människa alltid redan är inbegripen. Endast utifrån denna samexistens blir det möjligt att förstå det mänskliga handlandet och tänkandet. Spinozas fråga om subjektet blir därmed en tydlig politisk-filosofisk fråga redan från början.

Den politiska dimensionen finns på så vis redan från början i Spinozas texter vilket förklarar den privilegierade plats han i vår egen tid intar hos tänkare som Antonio Negri, Etienne Balibar, Warren Montag och många andra. Inte minst är detta påtagligt i huvud­verket Etiken – genom filosofihistorien framförallt läst som ett metafysiskt verk – som Spinoza själv definierar i termer av en genomgripande befrielseprocess. Om Etiken alltså är en studie i frihetsbegreppet, det vill säga en analys av hur vi ska kunna befria oss ifrån alla de fördomar och illusioner som vidhäftar vår förståelse av oss själva och världen, och är anledningen till att vi förtrycker oss själva lika mycket som vi låter oss förtryckas av yttre krafter, så renodlas denna analytiska befrielseprocess ännu mer i de uttalat politiska skrifterna. I Teologisk-Politisk Avhandling 2 från 1670 och i Tractatus Politicus,3 som gavs ut ofullbordad efter Spinozas död 1675, analyseras förhållandet mellan termerna kraft och makt – potentia och potestas – med utgångspunkt i att människans benägenhet till

16

s p i noz a

vidskeplighet och okunskap gör henne till ett lätt offer för den religiösa och politiska maktens övergrepp.

Spinozas huvud­tes, som på ett radikalt sätt skiljer honom ifrån föregångaren inom den moderna politiska filosofin, Thomas Hobbes, är att statens ändamål är medborgarnas frihet och, vice versa, att det enda mål som den konstituerande multituden (multitudo på latin), det vill säga den helhet av männi­skor som tillsammans bildar och utgör staten, kan ha är att skapa en stat vars ändamål är deras egen frihet. Skillnaden ifrån gängse kontraktsteorier är betydande, eftersom dessa – i synnerhet Hobbes – lägger tonvikten vid nödvändigheten att bemästra multitudens passioner och bristande omdöme, det vill säga att utarbeta ett antal premisser för den förutsättningslösa men självpåtagna lydnad som krävs för att upprätthålla en fungerande stat. Detta kan för övrigt ses som en alltjämt aktuell, men ur foucauldiansk synvinkel fortfarande outtalad baksida av det stora upplysningsprojektet. För Spinoza är själva syftet med den konstituerande verksamheten det motsatta: att avslöja de komplexa processer som via rädsla, känslor av maktlöshet, okunskap och oförmåga leder till vidskeplighet, fördomsfullhet och intolerans, och därmed gör oss till villiga, alltför villiga redskap i händerna på alla de maktstrukturer som i slutändan får oss att kämpa ”för [vår] träldom” med samma kraft som ”vore den [vår] frälsning”.4 För Spinoza är det religiösa förtrycket mot befolkningen det kanske tydligaste exemplet på hur rädsla och okunnighet exploa­ teras i politiska syften; hur förnuft och verklighetsnära

m u lt i t u d

17

tänkande undergrävs och såväl mening som ändamål förläggs bortom det innevarande livet. Man kan, skriver Spinoza, ”inte tänka sig en mer ödesdiger politik för ett samhälle”,5 eftersom detta av yttre krafter förorsakade, men av egna krafter upprätthållna, förtryck inte kan leda till annat än att människan allt mer avhändar sig sitt eget ansvar liksom sin egen handlings- och tankekraft. Även om Spinozas kritik hade stannat vid analysen av hur religiösa auktoriteter övertar och missbrukar den politiska makt som i slutändan inte kan vara annan än den som befolkningen av olika anledningar – hopplöshet, rädsla för kaos och oordning, och omvänt, vilja till mening och skapande av entydiga sanningar – lägger i deras händer, skulle den förvisso vara nog så aktuell i en värld som alltjämt präglas av trosföreställningar, även om dessa idag inte enbart är av religiöst slag. Emellertid är den mer omvälvande än så. För om denne i nietzscheansk mening otidsenlige tänkare å ena sidan – inte minst genom sin kritiska bibelexeges och utredning av hur olika faktiska sociala förutsättningar medför olika, lika faktiska politiska situationer – tillhandahåller en mycket avslöjande läsning av de olika passioner som tar överhanden över våra faktiska kunskaper om oss själva och världen och driver oss att handla på sätt som snarare är till förfång än till gagn för oss själva, så möjliggör han å andra sidan också ett verkligt ifrågasättande av de olika identiteter som vi på ett såväl personligt som politiskt och samhälleligt plan av vana och i grunden oifrågasatt

18

s p i noz a

tradition brukar röra oss med. När han utgår ifrån den kollektiva samexistensen som den första dimensionen i människans existens lägger han grunden för två avgörande ståndpunkter. Den ena är att människan, hur individuellt hon än uppfattar sig, alltid redan är en del av en oändligt mångfasetterad natur, vilken hon ständigt både påverkas av och själv påverkar: människans kropp är i sig alltid redan en sammansättning av en mängd olika delar, vilka alla står i förbindelse både med varandra och andra omkringliggande kroppar. På samma sätt, menar Spinoza, fungerar vi även intellektuellt: våra idéer och tankar är alla avhängiga dels varandra sinsemellan, dels de yttre omständigheterna, det vill säga andra tankar och idéer som de kommer i kontakt med, konfronterar, och slår sig samman med. Våra tankar, sinnesstämningar, handlingar och begär är alltid direkt relaterade till den värld vi befinner oss i, men av vilken vi endast förnimmer det mest påtagliga och närliggande.

Den andra tanken, som i själva verket är en direkt konsekvens av den första, är att människan därför inte kan tänkas utanför sitt sammanhang, det vill säga de olika relationer och interageranden som hon ständigt deltar i tillsammans med andra människor. Den kollektiva dimensionen är därför alltid redan ett faktum att utgå ifrån, kunskapsteoretiskt likaväl som politiskt, vilket gör att blotta idén om ett regelrätt ”samhällskontrakt” där redan existerande ”individer” skulle fatta ett gemensamt beslut är en både kronologisk och väsensmässig fiktion – ett ställningstagande som är nog för att spräcka

m u lt i t u d

19

fundamenten för den politisk-filosofiska tradition som alltsedan Hobbes utgår ifrån ett oifrågasatt kontraktstänkande. Men det verkligt radikala hos Spinoza är snarare det som föregår själva kontraktstänkandet, med den begreppsapparat av juridiska och politiska konstruktioner kring rättighet, skyldighet och plikt som växt fram ur den: insikten om att individen – som vi sedan alltför länge förstår som ett alltid redan konstituerat, ointagligt och oreducerbart subjekt, för vars förmenta rättigheter och intressen ett oändligt antal maktstrukturer alltid är beredda att tala – inte är någonting som föregår det kollektiva utan tvärtom ständigt men outtalat formas av detta genom en komplex väv av affektiva trådar. Att Spinoza är aktuell och subversiv idag har inte att göra med att han är en uppviglare eller en gudsförnekare, och kanske har det aldrig varit den verkliga frågan. Det som står i centrum är snarare någonting som fortfarande är mycket känsligt att vidröra, nämligen den av Spinoza formulerade förståelsen av oss själva som allt annat än autonoma enheter, kollektivt uppfångade i våra egna affekter – en fråga som är brännande inte bara i trosfrågor, utan i högsta grad i ekonomisk-politiska sammanhang.

I den här boken presenterar jag ett antal essäer som syf­­ tar till att ur olika perspektiv belysa Spinoza och hans förståelse av människan som kraft – en kraft som ständigt konstituerar sig själv i affektivitet, variabilitet och rationalitet i den samexistens som världen utgör.

Kraftbegreppet i dess olika former – som kropp, kunskap

20

s p i noz a

och makt, men också som individ och multitud – blir i dessa essäer ledande för att etablera Spinozas ­tänkande som en omvälvande utgångspunkt för att ge nya möjligheter till både det etiska och det politiska. Det är en läsning av Spinoza som placerar honom i en filosofisk nyckelroll; en ständigt aktuell brytpunkt gentemot den traditionella metafysik som präglar det cartesianska arvet liksom gentemot den politiska filosofi som har sitt ursprung i Hobbes. Men denna läsning innebär också en öppning mot – och en pågående dialog med – det otidsenliga tänkande som förverkligas av Friedrich Nietzsche och Gilles Deleuze.

2 . I ndividens frihet & statens makt

I Teologisk-Politisk Avhandling fastställer Spinoza, genom en ingående analys av de krafter som kommer till uttryck i olika religiösa och politiska system, de villkor som definierar en godtagbar och önskvärd statsapparat, och därmed de villkor som grundlägger en sådan stat och som garanterar dess fortsatta existens. Statens ända­ mål definieras således som att garantera medborgarna fred och trygghet. Detta utgör den optimala förutsättningen för att varje enskild medborgare ska kunna leva i enlighet med sitt innersta väsen, som inte är något annat än ansträngningen att upprätthålla och utveckla den egna existensen.6 Tillsammans med Spinoza kan vi därmed omedelbart sluta oss till att statens ändamål är medborgarna, vilket i sin tur idealt svarar mot det principiella påståendet i Etiken7 att det enda ändamålet med människornas sociala existens är att skapa just den typen av stat.

Emellertid är det just de villkor som grundlägger och garanterar statens fortsatta existens som här kommer att

Fredrika Spindler är filosof, verksam vid Södertörns högskola. Hon har tidigare givit ut bland annat Philosophie de la puissance et détermination de l’homme chez Spinoza et chez Nietzsche.

ISBN 978-91-976842-9-3

9 7 8 9 19 7 6 8 4 2 9 3

g l ä n ta p ro d u k t i o n

Fredrika Spindler Spinoza multitud, affekt, kraft

Spinozas filosofi visar oss människan som kraft, en kraft som ständigt konstituerar sig själv. I Fredrika Spindlers essäer blir just kraft i olika former – som kropp, affekt, kunskap och makt, men också som individ och multitud – avgörande för Spinozas etiskt och politiskt omvälvande förmåga, också i vår egen samtid.

Spinoza är den första i en serie av tre fristående böcker där Spindler tänker genom och via Spinoza, Nietzsche och Deleuze.

Fr edr ik a Spindler

Spinoza

g l ä n ta p ro d u k t i o n