9789174992458

Will Schwalbe Bokklubben vid livets slut

will schwalbe

B ok k lub B en vid livet s SL u T översättning: charlotte hjukström

Modernista stockholm

innehåll Förord VII Crossing to Safety 11 Möte i Samarra 15 Sjuttio verser om tomhet 33 Marjorie Morningstar 52 Hobbiten 63 Daily Strength for Daily Needs 84 People of the Book 100 Jag är sorgen 111 Drottningen vänder blad 117 The Lizard Cage 126 Den misstänkte 131 Slutpunkt Florida 138 Den brokiga vävnaden 153 Mordet i katedralen 161 Vart du än går är du där 170 Kokoro 183 Carol 189 Den ovillige fundamentalisten 199 Ett år av magiskt tänkande 204 Olive Kitteridge 211 Girls Like Us 222 Storm över Frankrike 230 The Bite of the Mango 238 Igelkottens elegans 249 Män som hatar kvinnor 255 Brooklyn 261 My Father’s Tears 269 För mycket lycka 281 Epilog 295 Författarens tack 301 Litteratur 303

förord J a g visste inte att jag skulle skriva den här boken när vi genomlevde större delen av händelserna i den. Därför har jag fått stödja mig på mitt minne och mina hastigt nedkrafsade anteckningar; papper, listor, tal och brev som jag fått av mamma; våra mejlkonversationer, bloggen vi hade och hjälpsamma släktingar och vänner. Då och då har jag säkert rört ihop fakta och tidsbegrepp och blandat ihop olika samtal. Men jag har försökt vara trogen mot andan snarare än bokstaven i våra diskussioner och ge en sanningsenlig bild av vad vi gick igenom tillsammans. Mamma skulle ha sagt: »Gör ditt bästa, för mer kan ingen göra.« Och det har jag gjort, hoppas jag.

VII

Crossing to Safety V i älskade mockadrycken i väntrummet på Memorial SloanKetterings öppenvårdsmottagning. Kaffet är inget vidare, och den varma chokladen är ännu sämre. Men mamma och jag upptäckte att om man trycker på knappen för »mocka« får man ett exempel på hur två inte särskilt goda saker kan förenas till någonting riktigt välsmakande. Grahamskexen är inte heller så tokiga. Öppenvårdsmottagningen är belägen på den mycket trevliga fjärde våningen i en svart, pampig byggnad av stål och glas på Manhattan, i korsningen av 53:e gatan och Tredje avenyn. Det är tur för patienterna att lokalerna är så trevliga, eftersom de tillbringar många timmar där. Det är där människor som har cancer väntar på att få träffa doktorn och på att få intravenösa doser av det livsförlängande gift som är ett av den moderna medicinska världens underverk. I slutet av hösten 2007 började jag och min mamma träffas regelbundet i dessa lokaler.

Vår bokklubb invigdes officiellt med mockadrycken och en av de mest odramatiska frågor som två personer kan ställa till varandra: »Vad läser du just nu?« Nu för tiden är det en lite udda fråga. När det blir en paus i konversationen är det vanligare att folk frågar »Har du sett någon bra film nyligen?« eller »Vad ska du göra på semestern?« Till skillnad från när jag växte upp kan man inte längre utgå ifrån att någon läser någonting. Men det är en fråga som jag och min mamma hade ställt till varandra så länge jag kunde minnas. Så en novemberdag, när mamma hade lämnat blodprov och väntade på att få komma in till läkaren (innan cellgiftsbehandlingarna hade börjat), slängde jag ur mig den frågan. Mamma svarade att hon höll på med en fantastisk bok: Crossing to Safety av Wallace Stegner.

11

Crossing to Safety, som kom ut 1987, är en av de böcker jag alltid hade varit så inställd på att läsa att jag under flera år inte bara låtsades att jag faktiskt hade läst den utan också att jag visste mer om författaren än att han var född i början av 1900-talet och huvudsakligen skrev om den amerikanska västern. Jag jobbade i förlagsbranschen i tjugoett år och när samtalsämnena tog slut hade jag för vana att fråga folk, i synnerhet bokhandlare, vilken som var deras favoritbok och varför de tyckte så mycket om just den. En av de böcker som oftast nämndes var och har alltid varit Crossing to Safety.

Att tala lyriskt om böcker jag inte läst ingick i jobbet. Men det är skillnad mellan att skarva lite när man pratar med en bokhandlare och att ljuga för sin sjuttiotreåriga mamma som väntar på att behandlas för en cancersjukdom som hade hunnit sprida sig från bukspottkörteln till levern redan innan den upptäcktes.

Jag bekände att jag faktiskt inte hade läst den boken. »Då får du den av mig när jag har läst ut den«, sa mamma, som alltid varit mycket sparsammare än jag. »Det behövs inte, jag har den redan«, sa jag och det var faktiskt sant. Det finns vissa böcker som jag planerar att läsa och som ligger i en trave bredvid sängen. En del av de böckerna har varit ute och rest så mycket att de borde få egna bonuspoäng på flyget.

Jag tar dem med mig på den ena flygresan efter den andra med de bästa föresatser, men ändå sitter jag där på planet och läser någonting helt annat (SkyMall, Golf Digest, vad som helst). Jag hade packat ner Crossing to Safety inför så många resor och lagt tillbaka den oläst i traven så många gånger att den allra minst borde ha gjort sig förtjänt av en förstaklassbiljett till Tokyo med Japan Airlines.

Men den här gången skulle det bli annorlunda. Jag började läsa boken den helgen och någonstans runt sidan tjugo skedde miraklet som bara inträffar med de allra bästa böckerna: Jag blev helt uppslukad och gick in i det tillstånd som kallas »Ser du inte att jag läser?« För er som inte har läst Crossing to Safety (eller 12

fortfarande låtsas ha läst den) kan jag berätta att den handlar om två par och deras livslånga vänskap: Sid och Charity respektive Larry och Sally. Boken börjar med att Charity är döende i cancer.

Så fort jag hade läst den, ville jag naturligtvis diskutera den med mamma. Romanen gav oss en möjlighet att prata om något av det som hon upplevde och något av det som jag upplevde. »Hur tror du att han kommer att klara sig?« frågade jag och syftade på Sid, som står alldeles ensam i slutet. »Det är klart att han får det jobbigt, men sedan tror jag nog att det blir bra. Det är jag rätt säker på. Kanske inte med en gång.

Men han kommer att klara sig fint«, svarade hon och syftade också på Sid, men kanske även på min pappa.

Böckerna hade alltid varit ett sätt för mamma och mig att ta upp och diskutera ämnen som väckte både engagemang och obehag, och de hade alltid fungerat som samtalsämne när vi var stressade eller oroliga. Under månaderna som gått sedan hon fick sin diagnos, hade vi börjat prata mer och mer om böcker. Men det var med Crossing to Safety som vi båda två började inse att vi inte bara ägnade oss åt löst bokprat, utan att vi omedvetet hade skapat en mycket ovanlig bokklubb, som bara hade två medlemmar. Som det ofta blir i bokklubbar kom vi in på våra egna liv när vi pratade om romanfigurernas. Ibland diskuterade vi en bok på djupet; andra gånger hamnade vi i diskussioner som handlade om helt andra saker än boken och dess författare.

Jag ville veta mer om min mammas liv och livsval, så jag styrde ofta in samtalet på sådana ämnen. Själv hade hon en egen agenda, vilket hon hade för det mesta. Med tiden, och med viss hjälp, lyckades jag klura ut det.

Under mammas sjukdomstid, både före och efter Crossing to Safety, läste hon och jag dussintals böcker av alla de slag. Vi läste inte bara »stor litteratur«, vi både slöläste och lustläste och impulsläste. (Mamma var sparsam, som sagt: Om någon gav henne en bok så läste hon den.) Vi läste inte alltid samma böcker samtidigt; vi träffades inte över en bit mat eller på vissa bestämda 13

dagar eller vid ett bestämt antal tillfällen per månad. Men vi blev tvungna att återvända till det där väntrummet när mamma blev sjukare och sjukare. Och vi pratade lika mycket om böcker som om allting annat.

Mamma läste snabbt. Jo, en sak till måste jag nämna. Hon läste alltid slutet först, eftersom hon inte ville vänta på att få veta hur det gick. När jag började skriva på den här boken slog det mig att hon på sätt och vis redan hade läst slutet – har man bukspottkörtelcancer som hunnit sprida sig före diagnosen blir det sällan något överraskande slut. Man kan vara rätt säker på vad ödet har i beredskap.

Man skulle kunna säga att bokklubben blev vårt liv, men egentligen var det snarare vårt liv som blev en bokklubb. Så hade det kanske alltid varit, men det var mammas sjukdom som fick oss att inse det. Vi pratade inte så mycket om klubben. Vi pratade om böckerna, och vi pratade om våra liv.

Vi har alla mycket mer att läsa än vi hinner läsa och mycket mer att göra än vi hinner göra. Men en av de saker jag har lärt mig av min mamma är det här: Att läsa är inte motsatsen till att handla, det är motsatsen till att dö. Jag kommer aldrig att kunna läsa mammas älsklingsböcker utan att tänka på henne – och när jag skickar dem vidare och rekommenderar dem till andra vet jag att en del av det som formade henne följer med, att någonting av henne kommer att leva vidare inom de nya läsarna och att de läsarna kanske inspireras till att älska så som hon älskade och hitta ett eget sätt att göra något av det som hon gjorde för världen.

Men nu går jag händelserna i förväg. Jag ska gå tillbaka till början, eller rättare sagt början till slutet, till tiden innan mamma hade fått sin diagnos, när hon började bli sjuk och vi inte visste varför.

Möte i Samarra M a m m a och jag älskade inledningsmeningar i romaner. »Småpojkarna var där i god tid före hängningen« ur Svärdet och spiran av Ken Follett var en av våra favoriter. Hur skulle man kunna låta bli att fortsätta läsa? Och första meningen i John Irvings En bön för Owen Meany: »Jag är dömd att för alltid minnas en pojke med förstörd röst – inte på grund av rösten, inte på grund av att han var den minsta person jag någonsin har träffat, inte ens på grund av att han förorsakade min mors död, utan därför att han är anledningen till att jag tror på Gud; jag är kristen tack vare Owen Meany.« Och E. M. Forsters första rad i Howards End: »Vi kan lika gärna börja med Helens brev till sin syster.« Det är det där »kan lika gärna« som suger in en – ett vardagligt, ja rent av pladdrigt uttryck som ändå ger läsaren en känsla av att det finns mycket att berätta.

En del romanförfattare skriver inledningsmeningar som avslöjar bokens huvudsakliga handling, några kommer med antydningar; andra börjar med att beskriva en plats eller en person, med att visa läsaren världen före katastrofen – utan någon fingervisning om vad som är att vänta. Någonting som aldrig behöver skrivas är: »Föga anade hon att hennes liv snart skulle förändras för all framtid.« Många författare tar till någonting sådant när de vill skapa spänning. I själva verket anar människor aldrig att deras liv är på väg att ta en oväntad vändning – det ligger i själva den oväntade vändningens natur.

Vi utgjorde inget undantag. År 2007 började med att mamma och pappa tillbringade några veckor i Vero Beach i Florida, en plats som mamma upptäckte sent i livet och som hon tyckte mycket om. Jag skäms lite när jag 15

tänker på ett skämt om Florida som jag hörde av en komiker och upprepade för mamma: »Det är dit gamla människor reser för att dö och sedan inte gör det.« Alla vi andra familjemedlemmar hade lovat att komma och hälsa på vid något tillfälle. Vi var vid denna tid alla mycket upptagna och trivdes med det. Min bror Doug hade just producerat en ny Lassie-film. Min syster Nina arbetade för TB Alliance som bekämpar tuberkulos över hela världen. Själv höll jag på att färdigställa David Halberstams bok om Koreakriget, samtidigt som jag gjorde reklam för en bok om e-post som jag hade skrivit tillsammans med en vän. Pappa hade fullt upp som konsert­ manager för dirigenter, sångare och musiker. Vi ägnade mycket tid åt alla de bekymmer och smågräl och småkrämpor (tandvärk, huvudvärk, sömnlöshet) som alla människor har. Och sedan hade vi ju födelsedagar att komma ihåg och evenemang att planera och resor att boka och kalendrar att synkronisera. I min familj var det ett ständigt flöde av inbjudningar och förfrågningar som kom in via vänner och intresseorganisationer: Kunde vi vara med på en välgörenhetsmiddag? Kunde vi hålla ett inledningsanförande?

Kunde vi dra oss till minnes vad kvinnan i den röda klänningen på konserten hette? Dessutom bombarderade vi varandra med boktips som ofta antog formen av budord: Du måste se… Du måste läsa… Du måste titta på… Majoriteten av dem kom från mamma.

Om vår familj var ett flygbolag, var mamma navet och vi ekrarna. Det var ovanligt att man gick någonstans nonstop; i stället gick man via mamma, som styrde trafikflödet, satte priori­ teringarna och avgjorde vilken familjemedlem som fick starta eller landa först. Inte ens pappa kom undan mammas planläggning, även om han fick lite större frihet än vi andra.

Det som vi barn hade svårt att förlika oss med var att allting måste planeras in i minsta detalj. På samma sätt som ett försenat plan kan kullkasta hela verksamheten vid en flygplats och leda till flygköer och folk som sover i avgångshallarna, kunde varje 16

förändring, enligt mamma, förvandla våra liv till kaos. Följden blev att min bror, min syster och jag var smått livrädda för att göra ens den minsta förändring i de planer som vi hunnit diskutera med mamma.

När jag ringde till mamma i Florida den där februaridagen för att meddela att jag tänkte ta ett eftermiddagsplan från New York i stället för morgonplanet som vi hade pratat om tidigare, sa hon först bara »jaha« men det hördes att hon blev rejält besviken.

Sedan fortsatte hon: »Jag hade tänkt att om du tog morgonplanet kunde vi äta lunch med grannarna och de reser bort på kvällen, så om du tar ett senare plan hinner du inte träffa dem. Det skulle vara om de kom och drack eftermiddagskaffe i stället, men i så fall hinner vi inte åka till Hertz och skriva till ditt namn på hyrbilen, och då måste jag åka och hämta Nina i Orlando. Men det gör inget. Vi ska nog få ihop allting på något sätt ändå.« Mamma nöjde sig inte med att koordinera våra liv. Hon hjälpte också till med att koordinera hundratals andra människors liv, oftast på deras egen begäran: via kyrkan, via Women’s Commission for Refugee Women and Children (som hon var med och grundade), via International Rescue Committee (där hon skötte kontakterna mellan styrelsen och personalen; dessutom grundade hon den brittiska sektionen av IRC) eller via någon annan av alla de otaliga organisationer som hon hade arbetat för eller suttit i styrelsen för. När jag var liten var hon chef för antagningen vid Harvard – innan hon blev studievägledare vid en skola i New York och rektor för en annan – och hon upprätthöll kontakten med hundratals forna studenter och kollegor. Hon hade också kontakt med många av de flyktingar hon hade mött under sina resor över hela världen. Och sedan var det alla andra vänner hon hade – alltifrån barndomsvänner till personer som hade hamnat bredvid henne på planet eller stadsbussen. Mamma var alltid syssel­satt med att introducera, planera, blanda sig i, vägleda, råda och trösta. Ibland klagade hon över hur jobbigt det var – men det framgick tydligt att hon stortrivdes med det för det mesta.

17

En av de organisationer som mamma ägnade mest tid var en stiftelse som byggde upp bibliotek i Afghanistan. Hon förälskade sig i det landet och dess folk redan första gången hon var där, 1995, då hon korsade Khyberpasset från Pakistan för att rapportera om flyktingarnas situation. Hon reste tillbaka till ­Afghanistan nio gånger, alltid på uppdrag av Women’s Commission eller International Rescue Committee (som är moderorganisation för Women’s Commission), för att ta reda på mer och mer om flyktingarnas förändrade omständigheter. Där emellan reste hon hem till USA och propagerade för ökad hjälp till flyktingarna och i första hand till kvinnor och barn. Resorna för flyktingarnas bästa tog henne inte enbart till Kabul och inte enbart till alla delar av Afghanistan – som till exempel Khost, där hon tillbringade natten i ett fallfärdigt gästhus som ensam kvinna tillsammans med tjugotre mujahedinkrigare – utan till hela världen, inklusive de flesta länderna i Sydostasien och Västafrika.

Under året då hon var i Florida stod hon i ständig kontakt med en man vid namn John Dixon, en gammal Afghanistanräv som visste mer om landet än de flesta och hjälpte till med att förverkliga drömmen hos en person som visste ännu mer: en sjuttionioårig kvinna vid namn Nancy Hatch Dupree, som i flera årtionden hade pendlat mellan Kabul och Peshawar. Mamma och John, som båda hade träffat Nancy flera gånger i Pakistan och Afghanistan, grundade tillsammans en amerikansk stiftelse med syftet att hjälpa Nancy samla in pengar till ett nationellt kulturcentrum och bibliotek – vilket Afghanistan saknade – vid Kabuls universitet och till mobila bibliotek, som skulle föra ut böcker på dari och pashto till byar över hela landet och till människor som sällan eller aldrig hade sett en bok på sitt eget språk om de ens hade sett en bok över huvud taget. Nancy och hennes man, som dog 1988, hade fått ihop en enastående samling på 38.000 böcker och dokument om de viktiga trettio senaste åren i Afghanistans historia. Böckerna hade hon alltså; det som saknades var pengar och stöd.

18

Våren 2007 blev mamma erbjuden att följa med en IRCdelegation till Pakistan och Afghanistan och tyckte att det lät bra. I Peshawar och Kabul skulle hon få gott om tid att tillsammans med Nancy arbeta fram en plan för att samla in pengar till biblioteken. I många familjer skulle det vara en stor grej om en familjemedlem reste till ett av jordens farligaste länder – ett land där mamma tidigare hade blivit beskjuten (även om hon alltid hävdade att de sköt mot bildäcken och inte mot henne), där hon hade träffat fältherren Ahmed Shah Massoud (som senare mördades av två självmordsbombare), där talibanerna fortfarande kontrollerade stora områden och där över tvåhundra soldater i den USA-ledda koalitionsstyrkan skulle stupa innan året var slut.

Men för vår familj var det vardagsmat. Jag minns faktiskt inte om jag ens tänkte på att mamma skulle dit; hon var ju alltid ute och reste.

Så därför räknade vi inte med att någonting skulle bli annorlunda den här gången hon reste bort, och vi räknade inte heller med att någonting skulle bli annorlunda när hon kom hem och var sjuk. Hon var inte sjukare än hon brukade vara efter en resa till ett krigshärjat land. Hon brukade oftast komma hem från sina arbetsresor – till Liberia, Sudan, Östtimor, Gaza, Elfenbenskusten och Laos för att nämna några – mer eller mindre krasslig: hosta, trötthet, feber. Men hon brukade bara kämpa på med alla sina plikter tills de olika åkommorna gick över.

Det hade förvisso hänt förr att mamma kom hem från en resa och var sjuk en längre tid. I Bosnien drog hon på sig en hosta som höll i sig i ett par år. Den blev en del av henne i så hög grad att vi inte lade märke till den förrän den plötsligt försvann.

Hon hade också fått hudbesvär av olika slag: utslag, svulster och rodnader. Men det hade aldrig hänt förut att hon blev sjukare efter att ha kommit hem. Hon brukade komma hem och vara sjuk och fortsätta vara sjuk tills hon blev bra eller tills alla, även hon själv, hade glömt att hon någonsin hade varit friskare.

19

Vi tjatade alltid om att hon skulle gå till doktorn, och det gjorde hon också: Hon gick till sin husläkare och till olika specialister på tropiska sjukdomar, och ibland även till andra specialister.

Men förutom en gallblåsa som fick tas bort och ett skrämskott av bröstcancer som upptäcktes så tidigt att det räckte med en operation och inga cellgifter behövdes, var det aldrig någonting allvarligt som drabbade henne. Vi utgick alltid ifrån att mamma inte hade några krämpor som inte kunde botas med att hon tog det lite lugnare.

Vilket hon aldrig gjorde.

Vi var också fullt övertygade om att om mamma någon enda gång kunde genomföra en hel antibiotikakur, skulle hon för alltid bli kvitt alla sina rese-relaterade åkommor. Jag vet inte om det berodde på snålhet eller envishet eller på att hon inte litade på mediciner, men när hon hade tagit hälften av tabletterna som läkaren hade skrivit ut sparade hon alltid resten till en annan gång, vilket drev oss till vansinne. Det hjälpte inte ens att påpeka att hon kanske bidrog till att skapa resistenta superbakterier.

Men sommaren 2007 blev mamma inte bra. Ganska snart bekräftade alla läkare och specialister vad det var hon hade: hepatit. Hon blev gul i hyn och ögonvitorna fick samma färg som ekologiska äggulor – inte den ljusgula färgen hos vanliga snabbköpsägg utan en mörkgul nyans som drog åt blodrött. Hon gick ner i vikt och hade ingen aptit. Och eftersom hon just hade kommit hem från Afghanistan var det ganska uppenbart var hon hade blivit smittad. Kanske hade hon ätit något olämpligt. Eller fått duschvatten i munnen. Men till en början kunde läkarna inte avgöra vilken typ av hepatit det var. Varken A, B eller C – inte ens D. Möjligen kunde det vara den mycket ovanliga hepatit E, trodde de. Men inte ens det faktum att ingen var helt säker på vilken sorts virus mamma hade fått gjorde oss särskilt oroliga.

Om vi inte förstod oss på den komplicerade politiska och religiösa situationen i Afghanistan, hur skulle vi då kunna identifiera alla konstiga smittor och sjukdomar man kunde dra på sig där?

20

Läkarna slarvade inte med diagnosen. Redan från början tog de prover för att kunna utesluta andra sjukdomar och kände sig ganska säkra på att de också hade gjort det. De kom med några råd: Hon skulle vila och avstå från alkohol (vilket inte var något problem för henne, även om hon gärna tog ett glas vin till middagen och champagne vid festliga tillfällen). Det var allt.

Men sommaren gick och mamma blev allt sjukare. Hon var trött. Och det retade henne att hon var trött och hade hepatit och inte mådde som vanligt. Hon klagade inte, men det hände att hon nämnde det inför sina närmaste. När jag nu tänker tillbaka är det som om alla hennes kommentarer till hepatiten låter olycks­ bådande. Till pappa, eller till något av barnen, kunde hon ibland säga någonting i stil med: »Jag förstår inte att de aldrig kommer fram till vad det är för fel på mig.« Eller: »Jag vilar och vilar och ändå är jag aldrig utvilad.« Men hon bet ihop och tvingade sig att göra i stort sett allt som hon ville göra.

Hände det någonsin att hon verkligen vilade? Det var svårt att avgöra. För henne innebar en »slappardag« att hon gick igenom sin e-post eller »attackerade« skrivbordet (hon använde alltid det ordet, som om det var ett papperssprutande monster som hon måste besegra så att det inte tog över och förgjorde allt i sin väg).

Det var bara när hon läste som hon verkligen höll sig i stillhet.

När vi tvingades följa vår mammas kamp mot livets utmaningar­ ökade spänningarna inom resten av familjen. Eftersom vi inte kunde bli arga på henne för att hon inte mådde bra och vägrade ta det lugnt, retade vi oss extra mycket på varandra. Det kunde gälla alla möjliga småsaker: att man kom för tidigt eller för sent, glömde någons födelsedag, fällde en syrlig kommentar, köpte fel sorts glass. Vi försökte gräla så att mamma inte hörde det men lyckades inte alltid. För det mesta kunde hon lösa eller­avfärda våra mellanhavanden, eller också gick hon in som skilje­domare och fick kombattanterna att skämmas för att de över huvud taget hade bråkat.

Den sommaren var det mycket att göra, och varken jag eller­ 21

mamma hade möjlighet att läsa så mycket som vi egentligen ville läsa på somrarna – det vill säga större delen av dagen, dag efter dag, inomhus som utomhus, hemma eller på våra vänners sommar­ställen – så det blev att vi valde kortare böcker än vanligt.

Jag läste Ian McEwans På Chesil Beach, som man klämmer på en eftermiddag även om man inte är någon snabbläsare. Mamma hade den på sin att läsa-lista och frågade vad jag tyckte om den.

Vi hade båda två läst flera romaner av Ian McEwan under årens lopp. Hans tidiga böcker innehåller en hel katalog av grymheter, inklusive sadism och tortyr. Mamma brukade säga att hon hade tillbringat så mycket tid i krigszoner att hon drogs till böcker som handlade om hemskheter, för de böckerna hjälpte henne att förstå världen sådan den var och inte sådan den borde vara.

Själv dras jag till hemska historier därför att de alltid får mitt liv att framstå som mycket trevligare jämfört med dem. I de senare böckerna hade McEwan emellertid blivit mindre extrem, om än ingen mysfarbror. På Chesil Beach var hans senaste bok, och den hade just kommit ut.

I vissa avseenden är På Chesil Beach en bok som man kan ha lite svårt att diskutera med sin sjuttiotreåriga mamma; boken, som tar sin början år 1962, handlar om ett nygift par som ska ha sex för första gången, och den beskriver i detalj deras katastrofalt klumpiga och misslyckade försök. Jag valde att inte nämna någonting om det för mamma. I stället berättade jag om bokens fascinerande och melankoliska slutvinjett, som berättar hur det kommer att gå för de båda huvudpersonerna. På Chesil Beach hade berört mig så starkt att jag inte kände för att öppna någon ny bok på ett tag. »Jag undrar om det kunde ha blivit annorlunda«, tillade jag efter att ha redogjort för parets öde. Det bästa med att mamma alltid läste slutet först var att jag aldrig behövde vara rädd för att avslöja hur det skulle gå. »Jag vet inte«, svarade mamma. »Kanske inte. Fast roman­ figurerna kanske tror att det kunde ha blivit annorlunda. Det 22

kanske var därför du tyckte den var sorglig.« Vi fortsatte prata om boken en stund och jag fortsatte hålla tyst om den centrala sexscenen – inte för att mamma var pryd utan därför att jag i likhet med de flesta barn ryser inför att prata om sådant inför mina föräldrar. (Jag minns som i går hur traumatiskt det var att se Peter Shaffers pjäs Equus tillsammans med mamma och pappa när jag var tretton år. När killen och tjejen tog av sig kläderna för att ha sex, ville jag bara smälta in i mönstret på det stoppade sätet.)

Men den där julidagen övergick vi till slut från att diskutera vad jag tyckte om McEwans bok till hur vi skulle få ihop familje­ logistiken – vem som skulle vara var och när. Och vid någon punkt i samtalet nämnde mamma, vilket hon nästan alltid gjorde den sommaren, att hon fortfarande inte hade blivit av med hepatiten, att hon ännu inte kommit tillbaka till sitt vanliga jag, att hon inte hade någon vidare aptit och att hon inte mådde riktigt bra.

Men hon var säker, helt säker, på att hon snart skulle känna sig bättre, få tillbaka aptiten, bli starkare. Det var bara en tidsfråga.

Just nu var det dock alldeles för mycket att göra – med släkt och vänner och alla bibliotek som skulle byggas i Afghanistan. Alla pockade på hennes uppmärksamhet, och den gav hon dem med glädje. Om hon bara hade mått lite bättre.

Tillsammans med flera av våra vänner reste hela familjen (min bror och hans fru, min syster och hennes partner, jag och min partner och så alla fem barnbarnen) till Maine i augusti för att fira pappas åttioårsdag. Mamma hade planerat nästan alltihop och följde med på nästan alla aktiviteter: gemensamma frukostar, en båtutflykt och ett besök på Rockefeller Garden i Seal Harbor.

Pappa var, då som nu, något av en kraftkarl. Han har allt håret i behåll. Förr hade han gubbmage, men nu är han smärtare än många av sina vänner. Visst kan han bli lite andfådd när han går i trappor, och han är långt ifrån någon idrottsman, men han gillar att arbeta i trädgården och ta långpromenader och vara 23

ute i naturen. Han är inte kräsen – han föredrar originella gamla restauranger som har sett bättre dagar framför lyxkrogar – men uppskattar att ha det någorlunda bekvämt. Han uppskattar också barockmusik och actionfilmer, vägkrogar och tid att läsa böcker om Brittiska Indien. Han är fullständigt ointresserad av skolor och fastighetsaffärer, vilket var två av mammas största intressen, och även om han kan vara ytterst charmerande när han konverserar om sådant som roar honom, älskar han också att säga emot folk när han anser att de pratar i nattmössan. Han trivs bäst i kyligt och lite dimmigt väder. Dessutom gillar han hummer och att ha grillfest på stranden, liksom alla vi andra. Maine var därför det perfekta stället att fira hans födelsedag.

Men mitt ibland alla skaldjurstallrikar och båtutflykter och alla solnedgångar över havet som vi avnjöt med en drink i handen märkte de vuxna, i synnerhet pappa, att mamma hade det jobbigt.

Själv hade hon bestämt sig för att ingen fick säga någonting om det förrän helgen var över.

Hon såg alltmer sliten och trött ut. Hon hade inte blivit gulare i hyn, men hon hade magrat och ansiktet hade fått fler rynkor; kinderna var insjunkna och det gjorde att hennes ständiga leende verkade lite mer tankfullt än vanligt. Ändå var det som om alla rynkorna försvann när hon anförde barnbarnen på något uppdrag. En kväll under den resan sa mamma till mig att hon nästan inte kunde föreställa sig ett bättre liv.

Det som hade slagit så fruktansvärt fel för paret i McEwans bok På Chesil Beach var, enligt en av romanfigurerna, att de aldrig hade kärlek och tålamod på samma gång. Vi hade båda delarna.

Helgen i Maine tillbringade vi på ett pittoreskt trähotell i klassisk amerikansk shingle style. När jag kom ner på morgonen den sista dagen hittade jag mamma på verandan, där hon höll på att läsa en saga för de fyra yngsta barnbarnen. Det var en frisk sommarmorgon vid havet. Jag drog upp min iPhone och tog några bilder i all hast. Sedan kom jag att tänka på att Nico, det äldsta barnbarnet, inte var med på bilderna. Inte för att det var 24

någonting konstigt med det. Han var ju sexton år och brukade inte sitta hos sin farmor och lyssna på sagor.

Jag skyndade i väg till hans rum och sa att han måste komma och hjälpa till med en sak, och då drog han ur hörlurarna, lade ifrån sig boken och följde med.

Vi gick ut på verandan och Nico ställde sig bland de andra så att jag fick ta en bild av mamma tillsammans med alla fem barnbarnen. Jag vet inte riktigt varför det kändes så viktigt för mig just då. Jag brukar aldrig fotografera annars. Kanske kände jag på mig att någonting var på väg att hända, någonting som varken kärlek, tålamod eller vi själva kunde göra någonting åt, och att det här var min sista chans att frysa tiden.

Sommarens sista helg, i mitten av september, tillbringade min partner David och jag hos en god vän som alltid hyrde samma hus vid stranden i Quogue, en by på Long Island ett par timmar från Manhattan.

Mamma blev förtjust när jag berättade vart vi skulle åka, eftersom huset tillhörde John O’Haras dotter Wylie och tidigare hade tillhört O’Hara själv. John O’Hara var en av mammas favorit­ författare. Det var en fallfärdig stuga ovanpå en brant klippa med utsikt över stranden och havet, och där fanns en veranda som var perfekt att ligga och läsa på. Bokhyllorna var, föga förvånande, fyllda med böcker av John O’Hara. När jag kom dit beslöt jag mig för att vara otrogen mot boken jag hade tagit med mig och läsa O’Hara i stället.

Men först tänkte jag ta reda på lite mer om O’Hara. Av böckerna i stugan framgick det att O’Hara var född 1905 i Pottsville, Pennsylvania. Hans far var en framstående irländsk läkare, och familjen hade råd att skicka sonen till Yale. Men fadern dog medan O’Hara gick på college och modern kunde inte fortsätta betala skolavgifterna, så då fick han lämna Yale. Att han tvingades lämna skolan gav O’Hara en livslång fixering vid pengar, klass och socialt utanförskap. Han slog igenom 1928, på min mormors 25