9789187347641

D

e väntade på honom på Paradisgatan.

Bertil Malmberg läste franska, var engagerad i Utrikespolitiska föreningen och känd som frispråkig antinazist. Nu hade hans motståndare bestämt sig för att lära honom en läxa. Han fick rejält med stryk.

Mot slutet av 1930-talet var nazisterna starka vid Lunds universitet. En av dem var en ung professorsdotter, Eva Malmgren. Bertil Malmberg återkom ofta till hennes namn efter kriget. Under en period var hon kassör i Lunds svensksocialistiska studentförening som var knuten till den nazistiska Lindholmsrörelsen, ledd av underofficeren Sven Olov Lindholm.

Bertil Malmberg disputerade 1940 och blev så småningom professor i fonetik och allmän språkvetenskap i Lund. 1955 fick han och hustrun Margit en son, Anders Bertil, kallad Adde. En av Addes bästa kompisar var den blivande journalisten på Sydsvenskan, Daniel Rydén. Adde blev gymnasist på Spyken. Daniel på Katedralskolan. Båda skolorna var anrika. Lund är en anrik stad.

7

En lundatradition som de båda kompisarna inte uppskattade var fackeltåget den 30 november. Det hölls för att högtidlighålla Karl XII:s dödsdag. Hjältekungen hade skjutits i Norge den 30 november 1718 och hade dessförinnan bott ett par år i Lund. En samling nationalistiska dinosaurier brukade därför varje år samlas i Lund för att hylla kungen. Ritualen utgjordes av fackeltåg, kransnedläggning vid Karl XII:s byst på det kulturhistoriska museet Kulturen samt tal vid Karl XII-huset på Katedralskolan, monarkens lundaresidens.

Adde Malmberg, Daniel Rydén och flera andra unga lundensare höll någon gång på 70-talet en motdemonstration på skolgården. Energiskt ropade de slagord mot Karl XII:s övervintrade drabanter. Ett par av nationalisterna, enligt Daniel Rydéns minnesbild klädda i läderrockar och studentmössor, höjde sina facklor mot den långe och röststarke blivande ståuppkomikern och skådespelaren Adde. En äldre dam, enligt samma minnesbild klädd i persianpäls, ropade: – Ljus över landsförrädaren!

Det var Eva Hultén. Som ogift hette hon Malmgren. Eva Malmgren.

Skuggorna kan vara långa i Lund. Facklorna lämnas vidare från generation till generation.

Det kan ändå tyckas märkligt att göra just Lund till sinnebild för den svenska extremnationalismens historiska kontinuitet. Det mest uppenbara samtida uttrycket för denna tradition är Sverigedemokraterna. Och tittar man på val­ resultaten är Lund, med sitt stora universitet och sina kun8

skapsindustrier, knappast ett SD-fäste. I riksdagsvalet 2010 fick Sverigedemokraterna visserligen hela fem procent av rösterna, en bara något lägre andel än rikssnittet på 5,7 procent. Men detaljstuderar man de olika valdistrikten fram­ träder ett mönster: det är framförallt i de omgivande byarna SD har hittat sympatisörer. I den akademiska stadskärnan har det gått sämre. Och i EU-valet 2014 var stödet för SD måttligt i Lund som helhet, bara sex procent att jämföra med rikssnittet på 9,7 procent. I jämförelse med de andra skånska kommunerna framstår Lund som ett sverigedemokratiskt katastrofområde. I Malmö fick SD 10,5 procent i EU-valet, i Kristianstad drygt 17, i Trelleborg strax över 19 och i Sjöbo 24,1 procent.

Bryter man ner lundasiffrorna på valdistrikt förstärks misstanken att Sverigedemokraterna har svårt att hävda sig i universitetsnära miljöer. I det akademiskt betonade radhusområdet Östra Torn, Spexaren, lyckades SD bara få 2,9 procent av rösterna, medan Miljöpartiet och Feministiskt initiativ tillsammans bara var två procentenheter från egen majoritet (MP fick 30,1 procent, Fi 18,0). I förnäma Olshög Professorsstaden blev Folkpartiet störst (21,7 procent) tätt följt av Miljöpartiet (20,5 procent) och Moderaterna (20,2 procent). Sverigedemokraterna fick nöja sig med 3,3 procent av rösterna, folkölsnivå.

Klassmönstret är tydligt. SD har i Skåne lyckats etablera sig i såväl traditionella landsbygdsmiljöer som i gamla industristäder. Den välutbildade medelklassen är mer svårflirtad.

Men medelklassen är inte homogen. Den gamla distink9

tionen mellan det ekonomiska borgerskapet och bildningsborgarna är fortfarande relevant även om profilerna kanske inte är lika skarpa som på 1800-talet. I de grupper som primärt förvaltar, eller i alla fall anser sig förvalta, ett kulturellt kapital är Sverigedemokraterna en anomali. Men partiet har börjat göra inbrytningar i den mer merkantilt orienterade medelklassen. I välmående villakommuner som Staffanstorp och Vellinge fick SD runt 12 procent i EU-valet.

Kulturborgerskapets antipatier utnyttjas politiskt av partiet.

De högutbildades förakt förstärker bilden av Sverigedemokraterna som representanter för en ringaktad folkmajoritet.

I sin politiska självbiografi ”Satis polito” lägger Jimmie Åkesson just detta raster över sitt eget liv. Han frågar sig varför han som tonåring i Sölvesborg på ett närmast instinktivt sätt distanserade sig från skolans ”vänstergäng”, de som ”gick klädda i trasiga kläder, färgade håret rött och hängde på det så kallade Ungdomens hus”.

Han tycker sig se en klyfta som var mer social än ideologisk. … när jag i dag tittar tillbaka på vilka vi var på respektive sida, inser jag att åtminstone de mest tongivande vänsterungdomarna hade föräldrar som var lärare, kulturarbetare, journalister eller bara allmänt intellektuella. Mina vänners föräldrar – om jag får generalisera – var företagare, tjänstemän eller helt vanliga knegare på bruket eller i välfärdssektorn.

10

Åkessons egna föräldrar passar fint in i mönstret. Hans pappa var golvläggare med egen firma. Hans mamma har ”arbetat med funktionshindrade”. Föräldrarna skilde sig när Jimmie Åkesson var liten. Tillsammans med sin mamma flyttade han då från familjens hus till en lägenhet i Falkvik i utkanten av Sölvesborg och därifrån till ett småhusområde där han fortfarande bor, nu i eget hus.

I ”Satis polito” gör Åkesson ett betydande nummer av sin, för politiker, unika ”vanlighet”. Den lyfts också fram i presentationen av honom på SD:s hemsida. Hans favoritmat är ”grillat”, hans älsklingsböcker är Per Anders Fogelströms romanserie om Stockholm, hans favoritfilm Gudfaderntri­ login. Han gillar också att se fotboll på Strandvallen.

I sin bok förvandlar Jimmie Åkesson eventuella tvivel på att denna vanlighet är autentisk till ett äkthetsbevis. Han blir misstänkliggjord av representanterna för makten just för att han inte är en av dem.

Etablissemangets försök att förklara våra framgångar vittnar om en total oförståelse för att det faktiskt finns en betydande skara svenska väljare som tycker som vi gör – och att vi själva tillhör den skaran.

Så ser jag på mig själv, som en helt vanlig väljare med åsikter som inte kanaliseras genom de gamla partierna och därför har jag tillsammans med lika­ sinnade tvingats skapa något eget.

11

Temat varieras av Gabriella Hedarv, biträdande redaktör för partitidningen SD-kuriren, i en krönika några dagar efter EU-valet i maj 2014. Efter att inledningsvis ha jublat över partiets väljarframgångar kommenterar hon de väntade fiendereaktionerna på dessa framgångar. ”Nu blir det nya aktioner för att visa sin avsky och markera sitt avstånd. Tyst minut. Fackeltåg. Torgmöten och demonstrationer mot ’rasism och främlingsfientlighet’ och mot det som beskrivs som ett kallt och hårt samhälle.”

Men att Sveriges samlade företrädare för det massmediala, kulturella och politiska etablissemanget ”vräker ut sin vrede och besvikelse över en tiondel av befolkningen” kommer inte att göra Sverigedemokraterna och deras väljare ”mindre benägna att trotsa de allmänt vedertagna sanningarna hos eliten”, förklarar hon. ”Att kallas dumma, obildade, lågutbildade, arga, hatiska lantisar gör oss inte mindre benägna att försöka ta en större del av makten för Sverige och svenskarnas skull”.

Av presentationen under krönikan kan man dra slut­ satsen att Hedarv har stränga kvalifikationskrav på ”eliten”.

Själv tycker hon sig tydligen inte höra dit trots att hon är ”språk- och litteraturvetare med fil kand från Lunds universitet”. Även Jimmie Åkesson har studerat vid Lunds universitet. Åkesson kom till Lund 1998, som 19-åring, blev kvar i flera år och läste bland annat statskunskap, filosofi och ekonomisk historia. Men någon examen tog han inte. I ”Satis polito” tycks Åkesson också vilja förringa universitetets betydelse.

12

Han hade lika gärna kunnat göra något annat. Ja, det var egentligen det han gjorde, slet för sa­ken, arbetade för partiet.

Det rimmar väl med bilden av den vanlige grabben från Blekinge som inte känner sig hemma i de kulturella salongerna.

Men självporträttet är inte utan nyanser. I biografin berättar Jimmie Åkesson också att han som tonåring kunde fantisera om att bli författare eller journalist. Och på gymnasiet valde han en linje med medie­inriktning.

I Lund fick Jimmie Åkesson en kompiskrets. De hade gemensamma intressen: historia, politik, brädspelet Svea Rike, trädgårdsspelet kubb. De hängde på Lunds nation och på krogen Rauhrackel som har en österrikisk profil och därför blev föremål för gruppens särskilda solidaritet. Detta eftersom EU kring millennieskiftet bojkottade Österrike som straff för att högerextremisten Jörg Haiders parti nu ingick i regeringen i Wien. Åkessons grupp bedrev också basarbete för sitt eget parti, Sverigedemokraterna. Genom att bilda Nationaldemokratiska studentföreningen knöt de an till en på sin tid stark och levande tradition i det lundensiska studentlivet.