9789174635027

En reseskildring från Central-Amerika, Sydamerika & några av de gamla sovjetstaterna. Ni får följa med på en del av det roliga, tokiga & jobbiga som hände på dessa resor.

Sonny & Malin Colin STALIN, BRÄNNVIN och PASSPOLISER

www.bod.se

Sonny & Malin Colin STALIN, BRÄNNVIN och PASSPOLISER

STALIN, BRÄNNVIN OCH PASSPOLISER Reseberättelser av Sonny & Malin Colin

© 2015 Sonny Colin & Malin Colin Förlag och tryck: BoD ISBN: 978-91-7463-502-7

Förord ”Det är knappast någon tillfällighet att inte en enda av jordens språk har myntat uttrycket ”vacker som en flygplats”.

(Douglas Adams, 1988).

Flygplatser är ofta väldigt fula.

Det har blivit en del sådana under alla våra resor. Men utan dom hade vi inte kunnat göra alla dessa fantastiska resor. Man får dock inte glömma alla dessa egensinniga och tokiga taxichaufförer som kört oss dit de har velat och inte till den angivna destinationen.

Malin har rest till fler än 35 länder och Sonny har besökt över 50 länder. Denna bok är ett axplock av våra upplevelser på några av de resor vi gjort tillsammans. ”Att våga är att förlora fotfästet en liten stund. Att inte våga är att förlora sig själv ” (Sören Kierkegaard) . Denna bok är skriven i dagboksform.

3

Fรถrsta resan 2003 Mexiko Belize

5

Frukost-kaktus och sänglöss Efter ett antal timmar i luften gick vi äntligen ner för landning i Mexico City. Trötta yrade vi av planet och stegade in på flygplatsen med det gungande golvet. Var det lustiga huset eller svenskarnas jetlag som orsakade ankgången? Det visade sig ganska snart att flygplatsen var byggd på plan mark. Med vaggande gång och kallsvetten rinnande längs ryggraden och med en känsla av att ha ett ben kortare än det andra väntade vi på att få vår inresestämpel i passet. Trots kakofonin i den ringlande kön överröstar gränsvakterna med vansinnesskriken ”PASSE, PASSE” samtidigt som de viftar hej vilt med sina maskingevär. Till slut viftas vi fram till visumkontrollanten i båset. På spanska skickas vi bryskt tillbaks för fullständig och korrekt visumansökan, då vår inte höll det mexikanska måttet. Efter mycket om och men kunde vi stolt leverera en korrekt ansökan som godtogs med ett smil.

Då Mexico City inte var vårt slutmål gick vi för att söka information om hur vi kunde ta oss vidare ner mot gränsstaden Chetumal. Pilarna i taket började visa direktionen mot Information.

Dessa följdes genom terminal efter terminal för att helt abrupt upphöra. Yra som vilsna höns stod vi ett antal terminaler från ursprungsläget utan att veta mer nu än en timme tidigare. Efter att ha samlat mod frågade vi de tungt beväpnade poliserna som höll uppsikt över flygplatsens eventuellt misstänkta om var Informationen kunde befinna sig. Vad de sa har vi ingen aning om men pekandet är universalt. Så vi tog riktning på den lilla lådan som inte var större än ett svenskt utedass. Stängt! Aaaargh, vad gör man nu? Efter ett par minuters brainstorming började vi springa mellan de olika flygbolagen för info och prisuppgift för den kommande flighten. En timme senare satt vi med nyinförskaffade biljetter på fickan ätandes en frukost bestående av stekt kaktus med kyckling och en cerveza.

6

Några timmar senare gick vi ur planet och våra fötter mötte för första gången mexikansk asfalt. Värmen från flygplanets motorer var outhärdlig, men ju längre bort från flygkroppen vi kom desto mer gick det upp för oss att det var solens värme som knockat oss.

Inne på troligtvis världens minsta flygplats möttes vi av hundratals skrikande fans. Det var dock inte för vår skull de hade kommit, utan för våra medresenärers. Medlemmar ur ett känt mexikanskt rockband. Som alla flygplatser hade även denna ett bagageband.

Det kunde dock tyckas onödigt då endast tio väskor kunde samsas om platsen.

Efter väntan på taxi övertalades chauffören att få betalt i dollar, då detta var den enda valutan i fickan för tillfället. Den besvärade chauffören tog oss till det, enligt reseboken, rekommenderade hotellet. Det höga priset samt den slitna foajén fick oss att haka på ryggsäckarna och vandra inåt centrum. På vägen siktade vi Hotel Brasilia. Det såg ut att vara ett mysigt hotell så vi bestämde oss för att gå in och testa lyckan. Den nykaklade receptionen gav ett gott intryck. Damen tog oss upp för trappan men ju längre upp vi kom desto mer fallfärdig blev byggnaden. Plötsligt stannade hon utanför en dörr där hon öppnade och bad oss ta en titt. När dörren var halvvägs öppen greppade Sonny tag i handtaget och stängde den och tackade vänligt men mycket bestämt nej. Vad våra ögon hade hunnit registrera i det två kvadratmeter lilla rummet utan fönster var en naken glödlampa i taket, en madrass på ben som troligtvis de två senaste åren legat i ett stall, flera tjocka lager damm, en stol och ett mycket litet bord. Hur många vägg- och sänglöss som detta rum huserade vet vi ingenting om, vi kan bara ana. Hotel Brasilia – hotellet där du aldrig behöver vara ensam.

7

I likhet med våra rockande medresenärer hamnade vi till slut på Los Amigos. Det är ett fräscht hotell med innergård och restaurang.

Här åt vi en tidig men härlig, mexikansk kvällsmåltid för att sedan gå och lägga oss ett halvt dygn.

8

Belize City - paradis, eller?

Efter att ha vilat upp sig ett par dagar i Chetumal var det dags att fara vidare. När vi fixat biljetter satte vi oss på den skrangliga bussen som skulle ta oss över gränsen till Belize. Vid gränsstationen fick alla gå av och fylla i visumansökning samt betala 10 dollar om man var svensk. För våra amerikanska medresenärer blev notan desto dyrare. Efter att vi passerat ett par instanser stod bussen och väntade på oss på andra sidan gränsen. Återigen packade vi in oss för att fortsätta den skumpiga resan mot vår destination. Äntligen skulle vi komma till vårt paradis. Innan resan hade vi läst om hur fantastiskt Belize var. Låg kriminalitet, vackra sandstränder med palmer, gamla kolonialbyggnader samt blomstrande kommers.

Under bussresan såg vi dock inget som tydde på att detta var rätt och riktigt. Inne i Belize City stannade bussen ett flertal gånger och vid varje stopp önskade vi innerligt att det inte var vår tur att stiga av. Områdena vi passerat var av sådan ruffig karaktär att om man inte ägde något vapen kunde man inte känna sig säker, om ens då.

Till slut tvingades vi gå av då bussen nått sin ändstation. Området runt stationen var en repris av de andra vi passerat, men då biljetternas giltighet upphörde var det här vi fick lämna den trygga, men skrangliga, bussen.

På stationen fanns det fullt med folk som alla antog att vi skulle vidare, vilket var sant, dock inte dit de trodde. Alla skulle till Caye Caulker, men inte vi. Vi ville upptäcka Belize City. Då vi inte ville åka vattentaxi utan landtaxi frågade vi var man kunde få tag i en sådan eftersom vi inte kunde se någon. – Där, där, där, sa gubben till vänster. Alla bilar saknade både taxiskylt och chaufför.

Slutligen hittades en chaufför som kunde ta oss runt i stan för att leta boende. Väl inne i bilen satte sig en okänd person i framsätet.

9

Vi tittade undrande på varandra och förklarade för chauffören att det var han eller oss. Inte ens efter chaufförens intygande att det var hans vän som bara skulle åka med en liten bit föll vi till föga.

Efter tredje stoppet hittades äntligen ett perfekt litet Bed and Breakfast. Men innan vi hunnit hit hann vi bli varnade för att gå över den ena bron efter den andra innan han till slut konstaterade att inga broar, vilket var många, bör passeras. Inte ens i dagsljus.

Röra oss i Belize City efter mörkrets inbrott fick vi endast göra på mycket upplysta platser och det finns väldigt få av dessa.

Vi hade hittat ett rätt i skriften vi läst om Belize, kolonialbyggnaden. Vårt B&B var en vit, klassisk kolonialbyggnad, med stor veranda och tillhörande hammock. Här intog vi damens salta frukostscones morgonen efter ägarinnans nattliga påknackning. Hon kom för att säga att oljudet vi hörde inte var skottlossningar utan mexikanernas firande av någon högtid. Vi har senare fått reda på att av stadens 75000 invånare tillhör mer än 3000 ett av stadens alla gäng. Brittiska soldater som djungeltränats i Belize var inte tillåtna att åka in till City då staden ansågs för farlig. Av Ross Kemps ses staden som en av jordens farligaste platser.

Belize City – paradis, men för vem.

10

Den tandlösa guiden som försvann Efter en hel del propsande från damen med de salta sconesen tog vi slutligen vattentaxin till Caye Caulker, backpacker paradiset. Väl framme på träbryggan möttes vi av ett flertal ”guesthunters”. En liten pojke fick vår uppmärksamhet. Han tog oss direkt till ett nybyggt (dock ej helt färdigt) guesthouse där vi bestämde oss för att checka in omedelbart då priset var sjyst. Stället hade spartansk inredning som bestod av det viktigaste, en säng för backpackernas utmattade kroppar och en säng för deras dammiga ryggsäckar.

Rummet var även utrustat med toalett och dusch. Utanför kunde man lägga sig i hängmattan under palmerna med en god inhemsk öl, såsom Belikin, i handen eller sitta i en bräcklig plaststol med fötterna mot en av palmernas stammar.

Lillkillen berättade om baren, Lazy Lizzard, belägen vid The Split.

The Split är sundet som orkanen Mitch orsakade. Här är det enda stället där man kan känna lite vind mot sin hud. Hela ön är annars helt vindstilla vilket gör att här är olidligt varmt, ofta över 40 grader.

Vid Lazy Lizzard gick det utmärkt att bada, dricka öl och spela schack med såväl bartendern som med NASA-ingenjörer. Och detta var vad vi gjorde i dagarna tre. Här mötte vi även två soldater från USA, på permission, som beslöt sig för att bjuda med oss på en snorklingstur. Tidigt på morgonen satte vi oss i båten tillsammans med 16 andra resenärer och den tandlösa guiden som inte utstrålade något som helst förtroende. Efter en halvtimmes skumpig färd, där vi krampaktigt höll oss fast i båten för att inte åka av, sänktes farten och vi gled sakta in mot ett träskliknande område. I nästan en timme, i olidlig värme, tittade vi på de skygga sjökorna som då och då kom upp till ytan för att hämta luft. Efter en stunds tittande på denna naturupplevelse infann sig dock en viss

11

tristess och en stor önskan om havsbris mot våra ansikten infann sig då solens strålar var obarmhärtiga.

Full fart mot nästa mål, snorkling. Utanför en mycket liten ö ankrade vi upp och hoppade i det turkosa vattnet. Har alla snorklat, undrade den inte så förtroendeingivande guiden. Nej, svarade 50 % av hans grupp. Follow me, skrek han innan han försvann mot horisonten. Redan efter fem minuter var gruppen utspridd som små vilsna öar. Vi och soldaterna beslöt oss för att avbryta vår oguidade snorkling och ta oss i iland på den lilla ön. Men för att göra detta var vi tvungna att forcera ett korallrev. Här kämpade vi oss slutligen upp på fast mark. Väl i säkerhet undersökte vi våra skador, skrapsår, rinnande blod och brännskador från såväl maneter som från ett hexagonformat koralldjur. Hexagonmönstret satt kvar en längre tid.

När vi vilat och ätit en macka på ön skulle vi till det sista målet, simma bland revhajar och stingrockor. Alla hoppade i utom vi som insåg att blodet kunde locka till attack. Dessutom hade vi fått nog av den tandlösa guidens okunskap. Öns vatten är inte riktigt som hemma, detta luktar som akvarievatten. Efter duschen luktar du som ett gammalt akvarium, detsamma gäller dina såkallade nytvättade kläder. Behöver vi ens nämna att isen i drinken hoppas över. Hurra för varma men säkra drinkar. Öns infrastruktur är av ganska ovanlig karaktär, om man inte är ett golffreak. Här finns endast golfbilar bortsett från polisens pickup. Öns invånare ser inte med blida ögon på nedskräpning och enligt skylten kastas du till saltvattenkrokodilerna om du bryter mot denna ö-lag. Detta verkar dock inte gälla öns lata invånare som står och ”skräpar” lite varstans.

12

Gratis bussåk med mexikanska skelett Tillbaka till den vänliga damen på hennes Bed and Breakfast i Belize City ville vi vara med och fira en av de två självständighetsdagarna (ja, de har faktiskt två). Ett karnevalståg skulle utgå från ett mindre bemedlat område som låg bortom en av stadens otaliga broar. För att försäkra sig om att de långväga gästernas trygghet var säkrad följde ägarinnan oss över bron mot karnevalens start. På vägen mot målet stötte vi på ett antal poliser som tillfrågades om de två utlänningarna i släptåg kunde vara trygga under stadens firande. Trygg i tåget – otrygg utanför, blev svaret. Då ägarinnans ålder och fysik var hårt pressad av den olidliga värmen bestämde hon sig för att stoppa en gammal, sliten amerikansk skolbuss fylld med mexikanska skelett på väg till karnevalståget. Här puttade hon upp oss, vinkade glatt med slutorden – have a nice time. Inne i bussen stirrade de mexikanska skeletten storögt på de oannonserade, svettiga liftarna.

Då vi var lite sena fick vi inga skuggplatser utan blev hänvisade till en plats i gassande solsken där Malins pappershandduk ständigt torkades i det fuktiga anletet. Här stod vi i flera timmar väntandes på tågets avslut där åskådarna kunde få vara en del av karnevalen, och följa med till tågets slutdestination på andra sidan stan. Men när det väl var dags att följa tåget i dess rytmiska toner med ackompanjerande poliseskort valde vi att ge upp för att ta oss tillbaka till den skuggiga verandan och den svalkande ölen. På väg tillbaka till tryggheten var vi uttittade av ganska hotande blickar från slumområdets invånare. Våra blickar var däremot fast riktade mot vårt B & B. Efter att ha fått beskedet att morgondagens buss mot Mexiko hade avgångstid mellan tio och tolv kunde vi lugnt ta en taxi till SAShotellet. Här slapp vi äta den traditionella Beliziska maten,

13

kyckling ris och bönor. Taxin som väntade på att få köra oss tillbaka var en väl använd mercedes där många personer tidigare suttit. Detta märktes när vi insåg att vi mer eller mindre satt på golvet i detta gul-gröna vrålåk. Stadens vy gick inte att överblicka då ögonhöjden inte översteg dörrhandtaget annat än de gånger bilen körde i en av gatornas hålor och ögonfånget för en stund kom över rutan.

Kvart i tio dagen efter självständighetsdagen var vi på plats för att ta oss över gränsen till Mexiko med dagens enda buss. När vi skulle förse oss med giltiga biljetter för denna tur svarade damen i luckan att bussen redan avgått då den kommit lite tidigare denna dag. Trots att hon var säker på sin sak for hon ut för att kontrollera sanningshalten i sitt påstående. Där upptäckte hon till vår stora glädje att chauffören fortfarande stod och röka, tankade och pratade skit med gubbarna. Glad for hon in igen och ursäktade sig för att hon trott att bussen avgått och lät oss köpa de efterlängtade biljetterna. På bussen var vi de enda passagerarna, kanske inte så konstigt med tanke på gårdagens firande. Efter två timmar närmade vi oss gränsen där vi tog upp några gränsvakter som givetvis tilläts åka med gratis. Väl vid gränsen var det samma förfarande som förut. Ut med bagaget, genom tullen, betala för att få lov att lämna landet och sedan försöka hitta rätt buss på andra sidan gränsen. Vår buss var dock ganska lätt att hitta då chauffören ihärdigt tutade och vinkade att vi skulle hoppa in. Han stannade aldrig helt ekipaget vilket gjorde att vi istället fick lov att slänga in bagaget och hoppa in i farten. Medans bussen rullade in i gränsstaden Chetumal upptäckte vi att staden inte var fullt så hemsk som vi tidigare tyckt.

Många byggnader var faktiskt ganska vackra och staden hade faktiskt charm.

14

Eldshower och skrikande poliser Eftersom vi bestämt oss för att vi ville se mer av Yucatanhalvön än en sliten men charmig gränsstad satte vi oss på bussen mot staden Merida. Efter att ha åkt några timmar, strax efter skymning stoppades bussen mitt ute i ödemarken bland buskar och snår. In i bussen stegade beväpnade män i militärkläder där de till synes slumpmässigt valde ut folk med tillhörande bagage att stiga av. I vårt fall vet vi inte hur slumpmässigt det var då vi var de enda med icke-mexikanskt pass. När vi stått i det tilltagande mörkret med de gravallvarliga männen släptes vi återigen upp på bussen utan att för den sakens skull ha förstått vad som egentligen hänt, lite lätt skärrade. Gerilla eller militär? Männens tillhörighet är för oss alltid okänt.

Någorlunda sent på kvällen stegade vi in på det centralt belägna, kolonialhotellet. Där bemöttes vi av glada miner från portiern som på egen hand prutade ner priset till att passa två trötta, svenska backpackers. Det otroligt vackra rummet huserades även av ett gäng geckoödlor som tog plats såväl i dusch som skor.

När man befinner sig i Merida är det inte långt till den världsberömda mayastaden, Chichen Itza. Väl framme tänkte vi vara lite fiffiga och skaffa oss returbiljetter direkt, men se det gick inte. Mannen som hade hand om försäljningen av dessa bussbiljetter hade denna dag inte anlänt till sin arbetsplats och det fanns ingen annan som kunde utföra hans uppgift. Enligt säker källa var det ingen vanlig företeelse att mannen uteblir från sin tjänst. Det hade med andra ord aldrig tidigare hänt. Hur ska vi då lösa biljett tillbaka, undrade vi. Damen i souvenirkassan frågade när vi hade tänkt åka och försäkrade oss om att han säkerligen var på plats vid denna tidpunkt. Vi var tvungna att acceptera men

15

frågade oss hur i hela världen han skulle kunna veta att vi ville åka just vid den tiden och var höll han hus egentligen.

Då vi inte var särskilt intresserade av att umgås med stora grupper av skräniga amerikanare eller fotograferande japaner ledda av klämkäcka guider med färgglada vimplar valde vi att ta det billiga alternativet med Lonely Planet som guide. I flera timmar gick vi runt bland ruiner, pyramider och bollplaner. Att bestiga en pyramid var en enkel match, men att sedan åter försöka ta sig ner på fast mark var en skräckupplevelse. Med enorma trappsteg och endast ett rep till hjälp och säkerhet var det med darrande ben Malin tog sig ner. Med en hastighet som får en sköldpadda att framstå som en racermaskin.

Medans vi väntade på bussen besökte vi Chichen Itzas marknad.

Istället för att försöka sälja saker till oss försökte de köpa Sonnys svettiga keps, dammiga sandaler och slitna ryggsäck. Vi kunde ha tjänat oss en hacka på bekostnad av Sonnys fotsulor, men valde istället att spendera pengar.

Inne i Merida – the city of hammocks, åkte beväpnade poliser runt i burar på polisbilens flak. Dessa poliser skrek i megafoner och viftade med sina vapen. De blev ignorerade av alla utom oss som stod och tittade på denna cirkus. Merida erbjöd även aktiviteter såsom guidad tur i mayamuseet, eldshower och folklores afton.

När vår semester närmade sig sitt slut tog vi flyg till vår sista destination, Mexico City. Efter en galen taxifärd där chauffören ogärna stannade i rödljusen kom vi till vårt bokade femstjärniga hotell där vi tillbringade vår sista natt innan vi lämnade landet för att återgå till vardagen i Sverige.

16

En reseskildring från Central-Amerika, Sydamerika & några av de gamla sovjetstaterna. Ni får följa med på en del av det roliga, tokiga & jobbiga som hände på dessa resor.

Sonny & Malin Colin STALIN, BRÄNNVIN och PASSPOLISER

www.bod.se

Sonny & Malin Colin STALIN, BRÄNNVIN och PASSPOLISER