MIKAEL LAGNEBRANT
RADAR LOVE
MIKAEL LAGNEBRANT
Hoi Publishing AB
Johannesgränd 1, 111 30 Stockholm
Copyright © Mikael Lagnebrant 2025
Utgiven av Hoi Förlag, Helsingborg 2025 www.hoi.se info@hoi.se
Foto: Alexander Qvarnström
Formgivning: Malin Björnhager
isbn 978-91-89199-81-1
Tryckt hos ScandBook, Falun 2025
Tack som fan
Lina Wolff
Alex Victoria
–
Jossan
Den här är till dig
Sandra
Innehåll
hände en gång i väst
fanns inte i manualen
och Echo
8.Storyn om Minnie the Smoocher
med de tusen drömfångarna
vanlig ångest
flerspråkiga älskarna
16.En dålig konstutställning
18.Flytande lik och sjunkande relationer
19.In i dimman
20.Under broar och längs havets inlopp
22.Något förjävligt
23.Som man bäddar får man ligga
24.Att bli refuserad
25.Hon, del 1
26.Löftet
27.Förälskelsens initiala bett
28. We’ve got a thing …
29.Hon, del 2
1997, del 1: Vreden genom tapeten och lågstadiedisco 137
1 997, del 2: Diavox, kärleksbrev och stråkar 147
2 009, del 1: Genom en ny lins 154
2 009, del 2: En fisk ingen vill ha 156
2 019: LSD och obekväma sanningar 160
30.Sjanghajad till Shanghai –Iris och det som var för enkelt att älska 165
31.Demonerna i duschen 175
32.En lunch 182
33.Som en hund 194
34.Hennes haka på hans axel 199
35. Vad som låg bakom de där ögonen 201
36.The Picture of Lola Koala 204
37.Suspension of disbelief 212
38.Något onämnbart kommer fram 216
39.Cellofan 219
40.En spricka 221
41.Den där grekiska myten 225
42.Ute i kylan 227
43.He caught the Catty –berättelsen om det som aldrig går att tämja 231
44.Huset Jack byggde 236
45. Turisten 248
46.Kompisar 250
47. Två hajar och cava 251
48.Nålar i armar och fria fåglar 258
49.Femtio sätt att lämna sin älskare 269
50.Han skulle göra vad som helst för kärleken, men inte det 277
På vit kvist 279
51. Tre ruttna äpplen 280
52.I garderobsblommornas och akustikpanelernas tråkiga rike 283
Två nattväsen på marken 287
53.Radar Love 288
54.Kirk och Emmy tar ett beslut 291
55.Hans sista ord 300
Vägar 306
56.Begravningen 307
Kär 313
57.Att brinna upp 314
Soldaten, poeten och kungen 316
58.Kirk Starlight 317
Referenslista 319
”To have faith is precisely to lose one’s mind so as to win God.”
– S ø ren K ierkegaard
Prolog
Kirk kastade telefonen mot passagerarsätet. Pulsen dunkade i tinningarna; det brusade i öronen. Fem minuter. Fem jävla minuter.
En framtid höll på att slitas ur hans händer och en annan att ta form. Han såg det redan hända. Han skulle återigen låta livet rinna ut i sanden, låta världen försvinna i backspegeln. Han skulle skylla på tiden och omständigheterna –på att han tillhörde sorten som aldrig fick behålla något. Han svor lågt, kramade ratten hårdare – knogarna vita. Ännu ett minne av något som kunde ha varit, ännu en berättelse han inte vågat leva.
Där – en öppning i mitträcket. Ett vägbygge, en chans han aldrig skulle få igen. Vägkonerna utgjorde mer av en fråga än ett hinder – som om universum ställt sitt sista ultimatum: Är du säker? Är du redo?
Svett bröt fram längs hans ryggrad, skjortan alltmer genomskinlig.
Det var en smal glipa, en spricka i lögnen, men det räckte. Asfalten glimmade mörk i gryningens första ljus, och någonstans i horisonten samlade sig molnen som en flock rovdjur.
Han hade sprungit hela livet. Från scenen. Från kärleken. Från allt han inte trodde sig förtjäna. Det var obarmhärtigt i sin tydlighet.
Antingen mötte han det. Eller så flydde han igen. Kirk höll andan. Stereo på. Volym max. Handbroms. Fullt rattutslag –vänster. Däcken skrek när bilen kastade sig in i svängen. Vägkonerna exploderade som neonfärgade maskrosfrön när han bröt gränsen mellan det liv han försökte fly och det liv han en gång drömt om.
Men hur hade han kommit dit? När börjar en berättelse egentligen? Det går väl inte att säga. Det finns ingen linje, ingen pil – bara en återkommande rytm – den stilla andningen som utgjorde alltihopa.
Vissa delar in saker i epoker, andra i födelsedagar. Kirks tideräkningar eller relationer var sällan längre än vad en tandkrämstub räckte. Detta hade varit något annat.
Fröet som fick Kirk att dra i handbromsen och vägkonerna att falla i ett orangevitt plastregn över rallarrosor och röllekor i motgående körriktning kan sägas ha såtts i begynnelsen likväl för två minuter sedan. Ingen av perspektiven hade varit fel. Det fanns ingen början eller slut i den där väven.
Ett tillfälle stack dock ut. Ärret på hakan var den enda konkreta kvarlevan efter den där dejten.
Det mesta var svart. Men det fanns något annat, något osynligt som låg kvar i honom.
Det var märkligt hur kroppen mindes vissa saker tydligare än huvudet. Smällen hade grävt sig in i hans väsen, rotat sig i revorna, i det som inte längre gick att ignorera.
Kvällen var mest ett töcken av röster, blinkande ljus –kanske ett skratt, men vem tillhörde det?
Slaget hade lämnat mer än bara ett ärr. Det hade slitit honom ur sömnen.
1.Att tyna bort
”Jo, jag kom på en fråga: Vad tar du helst? Att brinna upp eller tyna bort?” Kvinnan med den mörka luggen, Fanny, ställde ned en öl till Kirk men förblev själv stående med vinglas i hand. Restaurangens klirrande och sorlande gjorde att hon fick höja rösten aningen. Han hade haft uppmärksamheten riktad mot ett gammalt par en bit bort som käkat musslor och sett sådär olidligt lyckliga ut. Tänk att åldras med sådan grace. Och vad vackra de var. Vackra i varandras närhet, att deras kärlek gav varandra det där … ja, det där. Det fanns inget annat ord för det. De skrattade åt något. Tanten dolde tänderna med handen, men sedan övergav hon gesten och slog i bordet. Nu skrattade de så de grät. Vafan pratade de om som var så jävla roligt? Kirk suckade längtande och vände sig istället mot kvinnan han bara känt ett par timmar.
”Vad sa du?”
Fanny upprepade sig:
”Jo, jag frågade vad hade du helst valt? Att brinna upp eller tyna bort?”
Kirk kliade sig i skäggstubben.
”Bra fråga. Som i Neil Young-låten?”
”Ja! Exakt!”
”Ja … Hm … Men att tyna bort tänker jag. Brinna upp skulle jag kunna göra vilken dag som helst.”
”VA? Det trodde jag inte du skulle svara. Varför tyna bort?”
”Nä, men du vet … Jag tänker att en person som tynar bort förmodligen hittat sin plats. Redo att slå sig ned, och med tiden ba: swoosch” Han gjorde en liten svepande rörelse med handen, tänkt att visualisera att något blev bortblåst. ”Som att dö i sömnen. Är väl rätt vackert ändå?” undrade han.
”Det vet jag inte”, svarade Fanny. ”Kan det vara tvärt om då? Man brinner upp för att man verkligen har hittat sitt kall?”
”Mnja. Inte min erfarenhet”, tyckte Kirk. ”Stuga på landet; någon att älska, att dela tillvaron med, in i det tysta – det är gött. Tänk på naturen då istället. De flesta möter slutet i något våldsamt – svald hel, sliten itu: får sitt huvud uppkäkat av den mycket större honan eller, i honans fall, offrar sin kropp åt avkommorna som äter upp henne inifrån eller, eh – får sin hals uppsliten och de blöder ut innan allsköns djur kalasar på inälvorna. Att tyna bort är det mest mänskliga man kan göra tänker jag. Lugnt och tyst … Lugnt och tyst.”
”Aha … Herregud. Tack för de inre bilderna … Fade away då?”
”Faaaade away.”
”Är det därför du gav upp musiken? För att tyna bort?” Fanny tittade ned mot Kirk och log som om hon hade gillrat en fälla. Beroende på Kirks inställning till det hela skulle han antingen frias eller fällas. Hon satte sig bredvid honom på bänken som vätte mot fönstret, och inte mitt emot som tidigare. Hon rytmiserade med vinglasets kant mot sin näsring medan hon väntade.
Kirk avbröt sin klunk:
”Herrejävlar vilka frågor du har på lager. Läser du från
några cue cards någonstans eller?” skojade han och såg sig omkring i rummet, som om han letade efter dessa plakat hon gömt. ”Men så här istället. Vad tycker du är viktigast. Hos en partner?”
Hon luktade på vinet medan hon tänkte efter.
”Hos en man? Hos en manlyman? Hm. Åh, men det vet jag!” utbrast hon kort därpå ”… att han vet vad han vill.
Trygg i sig själv! En ball jävel liksom. Att han tycker om sig själv och det liv han lever. DET är attraktivt!”
Kirk såg beklämd ut. Han drog handen över hennes lår medan hans blick verkade se saker bland bardiskens flaskor.
”Men efter det då? Vad är näääst viktigast då?”
Hon funderade igen.
”Att han är ärlig! Att han vågar säga vad han tycker!”
Kirk var tyst och verkade närmast frustrerad innan han med eftertryck frågade igen: ”Okej. Men vad är viktigast
EFTER det då?”
Hon tänkte.
”Alltså … Självömkan är typ det värsta jag vet, så, motsatsen till det då … Att man tar ansvar för sina val antar jag.”
Kirk tömde glaset och stirrade tomt framför sig.
”Mäh! Men efter DET då?”
Fanny lutade sig in, och grimaserade gulligt med rynkad näsa.
”Att han har sådana läppar som dig tror jag.” Hon kysste honom.
”Jaja, men det kan jag ju lösa!” svarade han efteråt och skrattade; det gjorde även hon.
”Just det. Här förresten.” Hon öppnade sin handväska och räckte över ett ciggpaket.
”Du kom ihåg! Tack!” basunerade Kirk. ”80 någonting va?” undrade han sedan. Fanny gjorde en avfärdande gest:
”Ta nästa runda bara.”
”Förresten. Vet att det är töntigt. Men du sa att du gillade westerns någon gång när vi skrev.”
"Ja?" Hennes röst bar på en antydan till tvekan.
Kirk drog upp ett par biljetter som han sedan lade ned igen.
”Tänkte vi kunde gå på bio nästa gång!”
”Vad är det som är töntigt med det?”
”Äh, men du vet, köpa biobiljetter redan innan första dejten. Lite töntigt.”
”Lite”, medgav hon retsamt.
Efter tre bjudna rundor ställde Kirk ifrån sig vad han tänkte måste bli kvällens sista glas.
Fanny var något diffus i kanterna:
”Kirk alltså … Vad ska man göra med en sådan som dig?”
”Du, vad är klockan förresten?” frågade han istället för att svara.
”Tio typ. Vadårå? Ska du gå?”
”Ja, men funderar på det.” Han kisade och såg sig omkring, utan att nödvändigtvis veta vad han kollade efter.
”Men du kanske vill med?”
Hennes mun smalnade i ett leende.
”Ja, kanske det kanske.”
Hon kysste honom igen.
”Då kanske vi ska gå nu?” frågade Kirk och betonade vi:et långt och lekfullt. Fanny tog sin väska och rättade till kjolen.
Kirk skulle precis kolla om han glömt något när glasen på deras bord började skallra. Hade han stött emot kanten? Nä, de fortsatte låta. Enorma steg närmade sig. Kirk brydde sig först inte så noga. Troligen någon som ville göra en dramatisk sorti. När ljudet tystnat oväntat nära vände Kirk sig om och såg ett par shorts. Han fick vinkla upp huvudet för att se vem kläderna tillhörde. En otroligt högrest, blond, korthårig man stod där – slående lik Dolph Lundgren när han spelade
i Rocky IV. Måhända att han saknade Dolphs gravitas och karisma, men nog var det en skräckinjagande individ alltid.
Väldigt rätblocksformat huvud, tyckte Kirk. Han följde den antagonistiska blicken. Den var helt fokuserad på Fanny. ”Vafan håller du på med!?” röt han.
2.Kirk
Början? Var började den berättelse som skulle få dig att en dag avsäga dig självrespekten? Du vet inte var något började. Eller hur?
När du väl tänker efter, avbröt inte jag dig i mitten av ingenting just nu?
När du ser dig omkring i rummet blir du varse om det spel som i tyst överenskommelse pågått sedan tidernas begynnelse. Låtsas som att allt detta betyder något, annars går det sönder! Skratta lite! Nicka lite! Låt dem inte veta att du numera är illusionslös. Fort! Ta en frukt ur skålen, tugga på ett äpple. Se ut som en människa nu, en tugga i taget. Påpekar någon svettpärlorna i din panna kan du skylla på din varma tröja som du inte ens har på dig – den är ju hemma! Vänta nu, du klarar inte detta! Du får ursäkta dig själv. Ut och rök!
Några andetag senare hittar du det du tror är du själv — den där andefattiga, vibrerande filmen, tre centimeter innanför bröstkorgen, som bearbetar allt från förolämpningar till priset på smör.
”Vad händer? Varför vaknar han inte?”
”Han har fastnat i sina drömmar.”
Lördagens spretiga vilja väckte Kirk vid sjutiden. Han kände det direkt — dagen var gäll, nykter, kravfylld. Den ville ha
allt han inte kunde ge. Kirks medvetande fastnade i verkligheten som en insekt i en flugfälla, i en enträgen klibbighet som inte skulle kunna luckras upp förrän det var dags att sova igen, eller vid eventuell utgång på kvällen. Solen kastade genom krukväxterna i fönsterbrädet en mycket ljus romb över upphängda LP-skivor, guldcertifikat och boktravar.
Det var en sådan där dag då man klickar ut huvudvärkstabletten och äter plasthöljet istället. Inget verkade stämma, samtidigt som allt var mer eller mindre som vanligt. Det fanns någon oförståelig hinna över allt som man bara fick ignorera. Hans mobil spelade upp videoklipp på låg volym i sängen någonstans. Klippen handlade antingen om relationsråd eller rymden – det var det enda han lyssnat på den senaste tiden. Kirk blev sakta varse om att han levde och vred sig. Han försökte skaka av sig drömmens eftersmak. Priset på smör? Den var ny. Smöret var dock väldigt dyrt nuförtiden.
Han blinkade tungt och avsiktligt och grimaserande försökte han få igång sitt ansikte. Varenda muskel protesterade.
När han lyfte huvudet följde lakanet med, vilket levrat fast sig mot hans haka och kind.
”Vad i helv…?” Han kollade sömndrucket omkring sig. Vems var allt blod? Bilder for framför hans inre vy och skammen högg i honom. Han mindes bitar av slaget. Några människor? Hade han snackat med dem? Han mindes inte hur han kommit hem. Han var fortfarande yr. Oroväckande yr. Telefonen, vilken låg bredvid honom, spelade tydligen upp affirmationer av olika slag: ”I’m wonderful. I’m meant to be loved.” Han drog långsamt bort lakanet från ansiktet och rev i processen upp såret på hakan. Han tittade på telefonen för att kolla klockan. Affirmationen ljöd varmt och medkännande: ”I’m loved and I’m respected. I am a beacon of hope.”
”Jaha, va kul för dig då”, svarade Kirk i sin tur. Han såg till sitt stora förtret att han fått ett sms från Minnie under natten. Han funderade på om han ens skulle titta. Sugigt sätt att börja dagen. Han kollade ändå. Han hade glömt någon gammal jacka där tydligen. En förklädd, sunkig anledning för att träffas och be om ursäkt för att hon bara slutat höra av sig från ingenstans? Vafan. Hon hade väl ryggen fri, men samtidigt kände han sig mest som en leksak hon tröttnat på. Relationen var ju död sedan en månad tillbaka. Han undrade vad hon ville egentligen. Och vad annat hade han glömt där borta? Förutom sin värdighet?
Kirk kastade telefonen tvärs över rummet, men siktade nog undermedvetet mot soffan. Billigast så. Den landade med en mjuk duns. Han tittade upp i taket och försökte reda i irritationen som tillsammans med drömmen dröjde sig kvar i kroppen. När sängkläderna var så blodiga och äckliga gick det inte riktigt – det var bäst att gå upp bara. Han hade ingenstans han behövde vara, men en stress gjorde sig påmind när den inre blicken fokuserats. Han hade bråttom upp till det som ändå väntade där ute, någonstans.
Så fort han klev upp slog han tån i något vasst. Katten hade tydligen vält hans grammis igen. Eller var det han själv denna gång? Han lät den ligga.
Cykeln stod i hallen, i stort intakt. Styret var snett och lampan var krossad. Han följde blodet mot badrummet.
Duschdraperiet hade ett flertal fläckar på sig, så även alla handdukar. Handfatet hade stora röda handavtryck vid sidorna. Just då kände han ett otroligt vridande i magen.
Böjd över toaskålen hulkade han ut det sista från gårdagen medan telefonen fortsatte i rummet intill: ”I’m in command of my life … I’m loving my life … I’m right here, right now.” Jo, nog var han smärtsamt mycket i nuet alltid.
Efter en tandborstning följde han spåren ut därifrån.
Köket. Kylskåpet också? Vafan? Han öppnade. Inget i själva kylskåpet var blodigt i alla fall. Han måste tyckt att det varit tomt, vilket han tyckte även nu. Han kollade skafferiet. Kaffe fanns.
Han laddade sex koppar i kaffebryggaren och efter skopningen var innehållet i burken ojämnt. Han knackade av de små kafferesterna som var kvar i måttet, och skakade behållaren så att kaffet lade sig slätt. Sedan lade han måttet helt horisontellt ovanpå de malda bönorna, så det infann sig någon slags estetisk vila där inne. Skopan låg som en båt på ett kaffehav, på väg ingenstans. Fortsatt yr skruvade han på locket, lade upp burken på hyllan igen, klickade igång maskinen, och under tiden den fick puttra sig klar gick han in i badrummet igen.
Kirk sköljde ansiktet och tittade sig i spegeln medan svedan fortplantade sig genom varenda fiber av hans väsen. Innan lampan blinkat färdigt stod där bara en mörk skepnad och han undrade nästan alltid vem som skulle möta honom i reflektionen. När armaturens ljus bestämt sig för att stanna kände Kirk sig lättad över vad han såg. Ibland var ögonen oroväckande tomma men denna dag fanns det något där inne, en vilja som ville ut – alltid ett gott tecken. Men resten av honom lämnade en del att önska. Den levrade geggan gjorde det först svårt att avgöra hur illa det var, men efter att han fått bort det mesta lyfte han på skägget. Han var tvungen att titta bort. Åh, fy fan. Han tyckte sig se en liten bit av käkbenet innanför slamsorna och funderade på vad han skulle göra härnäst. Två treo senare gjorde han sig i ordning och avslutade med att försöka sig på sitt hår, vilket aldrig i hans liv gjort som han velat.
Sex koppar kaffe senare var han fortfarande inte i fas. Han öppnade kylskåpet och fräste upp en öl och kort därpå tog han en till. Han satte sig i köket. Trummade på bordet.
Ibland fick han vänta på att tankarna skulle hinna ikapp honom och det var märkligt nog oftast då han kände sig som mest vid liv. När han satt där stilla i köket och hörde hur lägenheten faktiskt lät: den susande ventilationen, det lilla skrapandet från byxtyget när han rörde ett ben; när han hörde en röst från innergården genom fönsterglaset – då levde han, på riktigt. Allt annat gick för fort. Han tänkte också att om han bara kunde få dessa stunder, fem-sex timmar skulle räcka, av total stillhet, då skulle han vara läkt för alltid. Men han fortsatte såklart att sprattla och göra vafan det var han gjorde där ute om dagarna och han visste sällan varför.
Treon och alkoholen måste ha tunnat ut blodet, för det började rinna ännu mer. Han fick hämta papper. Någon timme senare rökte han en cigarill under fläkten och iakttog ett palettblad som lyste snyggt grönrött i köksfönstret. Infallet att vilja sätta ord på vad han precis sett ledde honom in i vardagsrummet.
Han lät blicken vila på gitarren. Halsen glänste matt i det dämpade ljuset, strängarna fortfarande spända. Den var en av hans sista, en överlevare från en annan tid, ett annat liv. Ett liv som han försökte intala sig att han lämnat bakom sig, men som ändå hängde där och stirrade tillbaka på honom, som en relik från en tro han slutat praktisera.
Han höjde handen, tvekade, lät fingrarna treva över strängarna. En tunn, hes ton vibrerade genom rummet och dog ut lika fort som den kommit. En obehaglig stickning i bröstet påminde om det han inte riktigt kunde dränka i vardagens oväsen.
Det var inte första gången han stått där. Inte första gången han försökt avgöra om han hatade instrumentet eller det den representerade: Löftena han gett sig själv, de han brutit. Möjligheterna han en gång haft och sedan vänt ryggen. Friden han trott sig vilja ha – som han jagat – men som aldrig riktigt kom.
Hans fingrar lämnade strängarna.
Kirk avbröts av katten som kamikazeduckade mellan hans ben tills han blev närapå tokig:
”Helvete katten …!” Han försökte att inte trampa på henne. ”Jag ger dig allt! Och ändå ska du … hålla på!” Katten förstod ingenting av det Kirk sa utan fortsatte jama och vara en allmänt jobbig jävel. Ingen kattmat i kallskafferiet. Kirk öppnade kylskåpet. Ketchup, senap, majonnäs, gammal julmust, oxfond, oklart gamla morötter i grönsakslådan, en påse någon glömt kvar som eventuellt kunde vara ett problem, sötsur sås i liten plastburk, mjölk, öl och ägg.
Han kollade på äggkartongen. Bäst före hade passerat för ett par dagar sedan, men det sket ju katten i, tänkte han.
Han knäckte ett ägg i en sockerskål vilken han ställde ned på golvbrädorna. Det lilla odjuret släppte honom genast med blicken och började lapa i sig.
Kirk sänkte en öl till, borstade tänderna igen och tittade sig själv i spegeln ytterligare en gång. Ja, det fanns verkligen något där inne som längtade ut, som hade slocknat ett tag. Vad han längtade efter exakt var han inte klar över, men han skulle ta reda på det – vilken dag som helst nu … vilken dag som helst.
Han drog på sig kläderna och efter att ticksmässigt kollat att spisen var avstängd låste han ytterdörren efter sig och skuttade nedför den blodiga trappuppgången. Med musik i lurarna på full volym klev han ut i värmen – jovisst väntade något där ute.
Kirk stannade upp och rotade i sin innerficka. Han fann ett ciggpaket av ett oväntat fabrikat, vilket måste varit resterna från gårdagen … Var hade hans Zippo tagit vägen? Han märkte då att även jackans innerficka var blodig. Vafan hade hänt egentligen?
Vad tar du helst? Att brinna upp eller tyna bort?
Kirk Starlight är en man som alltid varit på väg, men aldrig kommit fram. Musiken var en andhämtning, en rörelse han inte behövde tänka på. Tills den inte var det längre.
Det självklara känns som evigheter sedan. Nu lever han i en tillvaro av halvmesyrer: en självförvållad exil som lärare, relationer som aldrig blir mer än fragment och en identitet han långsamt tappar greppet om. När han väl får en chans, kommer han att ta den? Eller kommer han att låta världen försvinna i backspegeln?
Med Göteborgs regnvåta gator som fond och musiken som en ständig puls i bakgrunden är Mikael Lagnebrants
Radar Love en historia om att förlora sig själv, finna sig själv – och kanske, kanske våga välja ett annat liv.
ISBN 978-91-89199-81-1