Issuu on Google+


Smakprov ur

FEMTIO NYANSER AV HONOM av EL James Boken sl채pps som e-bok 3 september


Böcker av EL James: Femtio nyanser av honom Femtio nyanser av mörker Femtio nyanser av frihet

ISBN 978-91-1-305008-9 © Fifty Shades Ltd 2011 The author published an earlier serialized version of this story o ­ nline with different charcters as Master of the Universe under the ­pseudonym Snowqueen’s Icedragon. Norstedts, Stockholm 2012 Originalets titel: Fifty Shades of Grey Översättning: Jimmy Hofsö Omslagsbild: © Papuga2006/Dreamstime.com www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823


Hotel Heathman ligger mitt i smeten nere i Portland. Det är en imponerande brun tegelbyggnad som blev färdig precis innan börs­ kraschen i slutet på 1920-talet. José, Travis och jag åker i min bubbla och Kate åker i sin Mercedes eftersom vi inte får plats allihop i min bil. Travis är Josés vän och allt-i-allo och han ska hjälpa till med ljussättningen. Kate har lyckats förhandla sig till ett rum helt gratis i utbyte mot att Hotel Heathman nämns i artikeln. När hon förklarar i receptionen att vi har kommit för att fotografera Christian Grey blir vi genast uppgraderade till en svit. Fast bara en vanlig svit, eftersom mr Grey tydligen redan har lagt beslag på hotellets största och bästa. En alltför inställsam marknadschef kommer för att visa oss sviten – han är mycket ung och väldigt nervös av någon anledning. Jag misstänker att det är Kates skönhet och diktatoriska manér som gör honom osäker, för han är som lera i hennes händer. Rummen är eleganta och smakfulla med exklusiva möbler. Klockan är nio. Vi har en halvtimme på oss att rigga. Kate har ångan uppe. ”José, jag tror att vi ska ta den där väggen som fond, eller vad tycker du?” Hon väntar inte på svar från honom. ”Travis, kan du ställa undan fåtöljerna? Ana, vill du be rumsbetjäningen att skicka upp lite förfriskningar? Och meddela Grey var vi är någonstans.” Ja, frun. Hon är så jäkla beskäftig. Jag himlar med ögonen, men gör som jag blir tillsagd. En halvtimme senare kommer Christian Grey in på hotellrummet. Fy fan! Han har på sig en vit skjorta som är uppknäppt i halsen och grå flanellbyxor som sitter som gjutna kring höfterna på honom. Hans rufsiga hår är fortfarande fuktigt efter morgonduschen. Jag blir alldeles torr i munnen bara av att se på honom … han är så jäkla sexig. Efter Grey kommer en man i trettiofemårsåldern, med snaggat hår och skäggstubb, iklädd en välskräddad mörk kostym. Han ställer 3


sig i ena hörnet av rummet utan att säga något och ser på oss med outgrundliga bruna ögon. ”Vi möts igen miss Steele.” Grey sträcker fram armen och jag tar honom i hand samtidigt som jag blinkar frenetiskt. När jag rör vid hans hand är jag medveten om den ljuvliga ilningen som strömmar genom mig, och som får mig att lysa upp och rodna. Jag är helt övertygad om att mina flämtande andetag hörs klart och tydligt. ”Mr Grey, det här är Katherine Kavanagh”, mumlar jag och slår ut med handen åt Kates håll. Hon kommer fram och ser honom rakt i ögonen. ”Den envetna miss Kavanagh. Hur står det till?” Han ser på henne med ett litet leende och ser genuint road ut. ”Ni har repat er, ser jag. Anastasia sa att ni var sjuk förra veckan.” ”Det är bara bra med mig, mr Grey.” Hon ger honom ett fast handslag och viker inte undan med blicken en sekund. Jag påminner mig om att Kate har gått på några av de bästa privatskolorna i Washington. Hennes familj har pengar och hon har uppfostrats till att vara säker på sig själv och på sin plats i världen. Hon viker sig inte för någon, och jag beundrar henne för det. ”Tack för att du tog dig tid att ställa upp på det här.” Hon ler artigt och avmätt mot honom. ”Det är bara roligt”, säger han och ser på mig, och jag rodnar igen. Fan också. ”Det här är José Rodriguez, vår fotograf ”, säger jag och ler brett mot José som ler lika varmt tillbaka. Men hans blick är kylig när han ser på Grey. ”God dag, mr Grey” , säger han och nickar. ”God dag.” Greys ansiktsuttryck förändras också när han tar in José med blicken. ”Var vill ni att jag ska stå någonstans?” frågar Grey. Hans tonfall låter en aning hotfullt. Men Katherine tänker ingalunda låta José få bestämma. ”Mr Grey – om du skulle vilja vara så vänlig att komma hit bort och sätta dig? Akta sladdarna. Och så tar vi några där du står upp 4


också.” Hon tar med honom bort till en fåtölj som står intill ena väggen. Travis tänder fotolamporna så att Grey blir bländad en kort stund varpå Travis mumlar fram en ursäkt. Sedan går vi oss åt sidan, Travis och jag, och ser på medan José knäpper bilder. Han tar några stycken med kameran i handen, ber Grey vända sig än hit, än dit, sedan flytta armen, lägga tillbaka den. Därefter går han bort till stativet och tar flera bilder medan Grey tålmodigt sitter stilla och poserar i nästan tjugo minuter. Nu får jag som jag ville: jag kan stå en bit bort och beundra Grey på avstånd. Två gånger möts våra blickar, och jag blir tvungen att slita blicken från honom. ”Nu räcker det med bilder sittande”, avbryter Kate. ”Kan du ställa dig upp en stund, mr Grey?” frågar hon. Han reser sig och Travis skyndar sig att lyfta undan fåtöljen. Slutaren på Josés Nikonkamera börjar arbeta igen. ”Nu har vi nog bilder så det räcker”, säger José efter ytterligare fem minuter. ”Strålande”, säger Kate. ”Tack än en gång, mr Grey.” Hon tar honom i hand igen, liksom José. ”Jag ser fram mot att få läsa artikeln, miss Kavanagh”, säger Grey lågmält och vänder sig till mig. ”Vill ni följa mig ut, miss Steele?” frågar han. ”Visst”, säger jag, helt överrumplad. Jag tittar oroligt på Kate, men hon bara rycker på axlarna. José står bakom henne, mörk i synen. ”Adjö då, allesammans”, säger Grey medan han öppnar dörren och flyttar sig åt sidan för att låta mig gå före. Men vad i all världen handlar det här om? Vad vill han mig? Jag stannar till ute i hotellkorridoren och skruvar oroligt på mig när Grey kommer ut ur rummet åtföljd av den snaggade killen i den välskräddade kostymen. ”Jag ringer dig, Taylor”, säger han med låg röst till den snaggade killen. Taylor börjar gå därifrån och Grey vänder sina eldiga grå blick mot mig. Fan ... vad har jag nu ställt till med? ”Jag tänkte fråga om ni inte har lust att ta en kaffe med mig.” Nu får jag plötsligt hjärtat i halsgropen. En dejt. Christian Grey 5


har precis frågat mig om jag vill följa med på en dejt. Han frågade om du ville ta en kaffe. Han kanske tycker att du ser sömndrucken ut fortfarande, dissar mitt undermedvetna som åter har blivit på sitt sur­aste humör. Jag harklar mig och försöker styra nerverna åt rätt håll. ”Jag ska köra alla hem”, mumlar jag ursäktande samtidigt som jag vänder och vrider på mina fingrar. ”Taylor”, ropar han, så högt att jag hoppar till. Taylor, som redan har hunnit en bra bit bort i korridoren, vänder sig om och kommer mot oss igen. ”Håller de till på universitetet?” frågar Grey vänligt. Jag nickar, alldeles för häpen för att säga något. ”Taylor kan skjutsa dem. Han är min chaufför. Vi har en stor bil, så det finns plats för både dem och utrustningen.” ”Mr Grey?” säger Taylor frågande när han kommer fram till oss, utan att med en min avslöja vad han tänker. ”Kan du vara så vänlig att köra fotografen, hans assistent och miss Kavanagh hem?” ”Naturligtvis, sir”, säger Taylor. ”Så där. Kan ni ta en kaffe med mig nu, miss Steele?” Grey ler som om svaret redan är givet. Jag lägger pannan i djupa veck. ”Alltså … mr Grey, det är verkligen inte nödvändigt. Taylor behöver inte köra dem” Jag kastar en hastig blick på Taylor som bara står där, stoisk och tyst. ”Jag kan byta bil med Kate, om ni väntar ett ögonblick.” Grey ler ett underbart, spontant, bländande vitt leende. Du milde. Han öppnar dörren till sviten så att jag kan gå in igen. Jag går förbi honom in i rummet där Katherine är inbegripen i ett samtal med José. ”Ana, han gillar dig, det är ju uppenbart”, säger hon, väldigt a­ brupt. José stirrar stint och ogillande på mig. ”Men jag litar inte riktigt på honom”, tillägger hon. Jag lyfter ena handen för att få henne att tystna. Vilket hon gör, konstigt nog. 6


”Kate, om du tar Wanda, så kör jag din bil hem.” ”Varför då?” ”För att Christian Grey precis frågade mig om jag vill ta en kaffe med honom.” Nu står hon bara och gapar. Jag har aldrig sett Kate så paff. Jag riktigt njuter av situationen. Hon tar tag i min arm och drar med mig in i sovrummet som ligger vägg i vägg med svitens vardagsrum. ”Ana, det är nåt med honom.” Hennes tonfall inrymmer en varning. ”Visst är han urläcker, men jag tror att han kan vara farlig. Speciellt för någon som du.” ”Vad menar du med det, någon som jag?” frågar jag förnärmat. ”En oskyldig människa som du, Ana. Du vet vad jag menar”, säger hon, en aning irriterat. Jag rodnar. ”Det är bara kaffe, Kate. Vi har sluttenta den här veckan och jag ska hem och plugga, så det blir inte någon lång stund.” Hon snörper på munnen som om hon överväger min begäran. Till slut drar hon fram nycklarna ur fickan och räcker mig dem. Jag ger henne mina. ”Vi ses sen. Dröj inte för länge, för då skickar jag ut en räddningspatrull efter dig.” ”Tack.” Jag ger henne en kram. När jag kommer ut från sviten står Christian Grey där och väntar på mig, lutad mot väggen, som en fotomodell i något flashigt modemagasin. ”Jaha, så var det kaffedags då”, säger jag och rodnar nästan genast. Han flinar. ”Var så god, miss Steele.” Han rätar på sig och sträcker fram ena armen för att visa mig att jag ska gå före. Jag går genom korridoren på darriga ben, med fjärilar i magen och hjärtat i halsgropen där den dunkar hårt och orytmiskt. Jag ska gå och ta en kaffe tillsammans med Christian Grey … och jag som avskyr kaffe. Vi går sida vid sida längs den vida hotellkorridoren tills vi kommer till hissarna. Vad ska jag säga till honom? Plötsligt blir jag allde7


les förlamad inombords av förväntan. Vad ska vi prata om? Vad i all världen har jag gemensamt med honom? Hans, mjuka, varma röst väcker mig ur mina funderingar. ”Hur länge har du känt Katherine Kavanagh?” Se där, en lätt fråga inledningsvis. ”Sedan vårt första studieår. Hon är en god vän till mig.” ”Jaha”, svarar han med ett neutralt tonfall. Vad tänker han på? Framme vid hissarna trycker han på knappen och en signal hörs nästan genast. När dörrarna glider upp får vi se ett par som står tätt omslingrade där inne. Överraskade och generade särar de snabbt på sig och deras blickar irrar förfärat hit och dit, utan att se på oss. Grey och jag kliver in i hissen. Jag försöker hålla mig för skratt, så jag stirrar ner i golvet med blossande kinder. När jag kikar upp på Grey genom ögonfransarna ser jag att han också har en antydan till ett leende på läpparna. Det unga paret säger ingenting och vi åker ner till ­bottenvåningen under en pinsam tystnad. Det finns inte ens någon musik i hissen som kan avleda oss. Dörrarna öppnas och till min stora förvåning tar Grey min hand i sina långa, svala fingrar. Jag känner spänningen strömma genom mig och hör ett tillbakahållet fnitter från paret som står bakom oss. Grey ler. ”Vad är det med folk i hissar egentligen?” säger han tyst. Vi går genom den vidsträckta, myllrande hotellobbyn fram till utgången där Grey väljer den vanliga dörren i stället för svängdörren, och jag undrar om det är för att han skulle bli tvungen att släppa min hand om vi gick ut genom den. Ute är det milt majväder. Solen skiner och det är inte mycket ­trafik. Grey går åt vänster och bort till korsningen där vi väntar på att det ska bli grönt ljus. Han håller mig fortfarande i handen. Jag står vid ett övergångsställe, och Christian Grey håller mig i handen. Ingen har någonsin hållit mig i handen. Jag känner mig vimmelkantig och det pirrar i hela kroppen. Jag försöker bli av med det fåniga leende som hotar att klyva mitt ansikte i två delar. Försök åtminstone att 8


spela cool, Ana, vädjar mitt undermedvetna. Nu blir det grönt och vi fortsätter vår promenad. Vi går fyra kvarter innan vi kommer till Portland Coffee House där Grey släpper min hand för att hålla upp dörren åt mig. ”Du kan väl ta ett bord medan jag hämtar kaffe? Vad vill du ha?” frågar han, lika hövlig som alltid. ”Jag tar English Breakfast Tea fast med påsen vid sidan om.” Han ser undrande ut. ”Inget kaffe?” ”Jag är inte särskilt förtjust i kaffe.” Han ler. ”Okej, te med påsen bredvid. Socker?” ”Nej, tack.” Jag stirrar ner i bordet. ”Nåt att äta?” ”Nej, tack.” Jag skakar på huvudet och han går bort till kassan. Jag betraktar honom i smyg där han står i kön och väntar på att bli betjänad. Jag skulle kunna betrakta honom i timmar … han är lång, bredaxlad och smärt, och byxorna sitter som gjutna på honom … Åh herregud. Av och till drar han fingrarna genom håret, som är torrt nu, men fortfarande ostyrigt. Hmm … så där skulle jag vilja göra med honom. Tanken poppar upp från ingenstans och jag känner hur jag blir illröd i ansiktet. Jag biter mig i läppen och börjar stirra ner i bordet igen. De här tankegångarna kommer inte att föra något gott med sig. ”Och vad funderar du på då?” Jag hoppar till. Grey är tillbaka. Jag blir pionröd. Jag tänkte bara på hur det skulle kännas att dra fingrarna genom ditt hår och om det är lika mjukt som det ser ut. Jag skakar på huvudet. Han har en bricka med sig som han ställer ner på det lilla runda bordets björkfaner. Han räcker mig ett fat med en kopp på, en liten tekanna och en ensam assiett med bara en tepåse på. På den står det TWININGS ENGLISH BREAKFAST – mitt favoritte. Han har en kaffe vars skummiga yta pryds av ett underbart mönster som ser ut som ett löv. Hur går det där till? undrar jag tyst för mig själv. Han har köpt en blåbärsmuffin också. Han ställer bort brickan, 9


sätter sig mitt emot mig och lägger det ena långa benet över det and­ ra. Han ser så avspänd ut, så tillfreds med sig själv, att jag blir riktigt avundsjuk. Själv känner jag mig gänglig och klumpig och oförmögen att ens ta mig från A till B utan att dratta omkull. ”Vad tänker du på?” frågar han igen. ”Det här är mitt favoritte.” Min röst låter tyst och hes. Jag kan helt enkelt inte fatta att jag sitter mitt emot Christian Grey på ett kafé i Portland. Han tittar ogillande på mig. Han vet att jag döljer något. Jag lägger ner tepåsen i kannan och tar upp den igen nästan genast. När jag lägger tillbaka tepåsen på assietten med skeden lägger han huvudet på sned och ser frågande på mig. ”Jag dricker det svart och svagt”, mumlar jag som förklaring. ”Jag förstår. Är han din pojkvän?” Hallå … Va? ”Vem då?” ”Fotografen. José Rodriguez.” Jag skrattar till, lite nervöst, lite avvaktande. Varför tror han det? ”Nej. José är en god vän, bara. Varför fick du för dig att han är min pojkvän?” ”För att ni log mot varandra på det där speciella sättet.” Hans blick håller fast min egen. Han gör mig så nervös. Jag vill titta bort, men kan inte – som om jag vore förtrollad. ”Det är mer som om han tillhörde familjen liksom”, viskar jag. Grey nickar, till synes nöjd med mitt svar, innan han blickar ner på sin blåbärsmuffin. Han petar skickligt bort pappret med sina långa fingrar och jag tittar fascinerat på. ”Vill du ha?” frågar han, och nu ler han det där roade, lite hemlighetsfulla leendet igen. ”Nej, tack.” Jag vänder ner blicken och stirrar på mina händer. ”Och killen som jag träffade i går, på byggvaruhuset. Är han inte heller din pojkvän?” ”Nej. Paul är bara en vän. Det berättade jag ju i g��r.” Det här börjar bli lite barnsligt. ”Hur så?” ”Män gör dig nervös, verkar det som.” 10


Nej, nu går han för långt. Det är bara du som gör mig nervös, Grey. ”Jag tycker att du är lite skrämmande.” Jag blir illröd i ansiktet, men gratulerar i alla fall mig själv för min uppriktighet, sedan tittar jag ner i bordet igen. Jag hör honom kippa efter andan ”Det är i sin ordning.” Han nickar. ”Du är verkligen uppriktig. Men titta inte ner. Jag gillar att se ditt ansikte.” Jaha. Jag tittar upp på honom, och han ler ett snett men uppmuntrande leende. ”Då har jag åtminstone en aning om vad det är du sitter och ­tänker på”, säger han lågt. ”Du är ett mysterium, miss Steele.” Jag? Ett mysterium? ”Det är ingenting mystiskt med mig.” ”Jag anser att du är en ytterst självmedveten kvinna.” Är jag? … Hur har jag lyckats framstå som självmedveten? Det här var förbryllande. Jag … självmedveten? Knappast. ”Förutom när du rodnar, förstås, vilket är ganska ofta. Jag önskar bara att jag visste vad det är som får dig att rodna.” Han stoppar en liten bit muffin i munnen och börjat långsamt att tugga på den utan att släppa mig med blicken. Jag rodnar som på beställning. Fan! ”Kommer du alltid med såna personliga kommentarer?” ”Jag insåg inte att jag gjorde det. Förolämpar jag dig?” Han verkar förvånad. ”Nej”, svarar jag sanningsenligt. ”Bra.” ”Men du kan vara ganska nedlåtande.” Hans ögonbryn skjuter i höjden och det ser ut som om även han rodnar lite. ”Jag är van vid att få min vilja fram, Anastasia”, säger han stillsamt. ”Vad det än gäller.” ”Det tvivlar jag inte på. Hur kommer det sig att du inte har bett mig tilltala dig med ditt förnamn?” Jag blir förvånad över min egen fräckhet. När blev samtalet så här allvarligt? Det går inte alls som jag hade tänkt mig. Jag fattar inte varför jag har blivit så fientlig helt plötsligt. Det är nästan som om han försöker provocera mig. 11


”De enda som säger mitt förnamn är min familj och en handfull nära vänner. Det är så jag vill ha det.” Jaha. Och han har fortfarande inte sagt ”du kan kalla mig Christian”. Han är verkligen den kontrollerande typen. Det är den enda vettiga förklaringen och jag kan inte låta bli att tänka att det hade varit bättre om Kate hade intervjuat honom. De är som gjorda för varandra, kontrollnördar båda två. Plus att hon nästan är blondin – ja, rödblond i alla fall – som alla andra kvinnor på hans kontor. Och så är hon vacker, påminner mig mitt undermedvetna. Jag gillar inte att tänka på Christian och Kate. Jag läppjar på mitt te och Grey äter ännu en liten bit muffin. ”Är du enda barnet?” frågar han. Hallå … här går det undan. ”Ja.” ”Berätta om dina föräldrar.” Varför vill han veta det. Det är ju så tråkigt. ”Mamma bor i Georgia med sin nye man, Bob. Min styvfar bor i Montesano.” ”Din far?” ”Min far dog när jag var liten.” ”Jag beklagar”, muttrar han och ett kort ögonblick ser han bekymrad ut. ”Jag minns honom inte.” ”Och din mor gifte om sig?” Jag fnyser. ”Det kan man säga.” Han ser förnärmat på mig. ”Du är inte särskilt informativ.” ”Inte du heller.” ”Du har ju redan intervjuat mig, och som jag minns det var flera av frågorna rätt personliga.” Åh nej. Han minns den frågan. Är ni homosexuell, mr Grey? Jag skäms fortfarande. Långt senare i livet kommer jag säkert att behöva terapi för att inte bli pinsamt berörd varje gång jag tänker på den där 12


frågan. Jag börjar pladdra på om min mamma – vad som helst bara jag slipper minnas det tillfället. ”Min mamma är helt underbar. Hon är en obotlig romantiker. Just nu är hon mitt uppe i sitt fjärde äktenskap.” Christian ser på mig med höjda ögonbryn. ”Jag saknar henne”, fortsätter jag. ”Men nu har hon Bob. Jag hoppas bara att han håller reda på henne och att han kan kan plocka upp bitarna när nästa dumdristiga företag inte går som planerat.” Jag ler ömt. Nu var det länge sedan jag träffade mamma. Christian ser forskande på mig och dricker lite kaffe med jämna mellanrum. Jag borde verkligen inte se på hans mun. Den gör att jag kommer av mig. ”Kommer du överens med din styvfar?” ”Naturligtvis. Jag växte ju upp med honom. Han är den ende far jag har.” ”Och hur är han?” ”Ray? Han är … tystlåten.” ”Inget mer?” frågar Grey förvånat. Jag rycker på axlarna. Vad väntar han sig egentligen? Mitt livs ­historia? ”Lika tystlåten som sin styvdotter”, föreslår Grey. Jag lyckas hejda mig från att himla med ögonen. ”Han gillar fotboll – europeisk fotboll i synnerhet – och att bowla, och flugfiske. Så gör han möbler också. Han är snickare. Före detta militär.” ”Var det hos honom du växte upp?” ”Ja. Min mamma träffade make nummer tre när jag var femton. Jag stannade hos Ray.” Han drar ihop ögonbrynen som om han inte riktigt förstår. ”Ville du inte bo med din mor?” frågar han. Det här har han faktiskt inte med att göra. ”Make nummer tre bodde i Texas. Jag hörde hemma i Montesano. Och … ja, du vet, mamma var ju nygift.” Jag tystnar. Mamma pratar aldrig om make nummer tre. Vart vill Grey komma med allt det här? 13


Han har verkligen inte med det att göra. Jag är väl inte sämre än att jag kan göra samma sak. ”Berätta om dina föräldrar”, säger jag. Han rycker på axlarna. ”Pappa är advokat, mamma är barnläkare. De bor i Seattle.” Jaha … en trygg uppväxt, således. Jag sitter och funderar över ett framgångsrikt par som adopterar tre barn, där ett av dem visar sig bli en oerhört stilig man som tar sig an hela finansvärlden och besegrar den helt på egen hand. Vad var det som drev honom? Hans föräldrar måste vara stolta. ”Vad gör dina syskon?” ”Elliot är i byggbranschen och min lillasyster är i Paris där hon studerar till kock under någon superkänd fransk kock.” Hans blick fylls av irritation. Han vill varken prata om sig eller sin familj. ”Paris ska vara underbart, har jag hört”, mumlar jag. Varför vill han inte prata om sin familj? Är det för att han är adopterad? ”Det är vackert. Har du varit där?” frågar han, och nu är irritationen som bortblåst. ”Jag har aldrig varit utanför USA.” Nu kallpratar vi igen. Vad är det han försöker dölja? ”Skulle du vilja åka dit?” ”Till Paris?” säger jag med en pipig röst. Nu kom jag av mig – vem skulle inte vilja åka till Paris? ”Det är klart”, erkänner jag. ”Men helst av allt skulle jag vilja resa till England.” Han lägger huvudet på sned och drar med pekfingret längs underläppen … oj, oj, oj. ”För att?” Jag blinkar flera gånger. Skärp dig, Anastasia. ”Det är där Shakespeare, Austen, systrarna Brontë och Thomas Hardy levde. Jag skulle vilja se de där platserna som gav upphov till en så rik litteratur.” Allt det här pratet om litteratur påminner mig om att jag måste plugga. Jag kastar ett öga på klockan. ”Jag måste gå. Jag ska plugga.” ”Till sluttentorna?” 14


”Ja. De börjar på tisdag.” ”Var står miss Kavanaghs bil?” ”På hotellparkeringen.” ”Jag följer med.” ”Tack för teet, mr Gray.” Han ler sitt underliga du-kan-inte-gissa-min-hemlighet-leende. ”Det var så lite, Anastasia. Nöjet är på min sida. Kom”, befaller han och sträcker fram handen. Jag tar den, lätt förundrad, och följer med honom ut ur kaféet. Vi vandrar tillbaka till hotellet och jag skulle ha velat kunna säga att det är under en avspänd tystnad. Han ser åtminstone som vanligt helt avslappnad och självsäker ut. Själv försöker jag desperat lista ut hur den här lilla fikastunden har artat sig. Det känns som om jag har suttit på en jobbintervju, men jag är inte riktigt säker på vad det var för slags jobb. ”Har du alltid på dig jeans?” frågar han, apropå ingenting alls. ”För det mesta.” Han nickar. Nu står vi åter vid korsningen mitt emot hotellet. Jag är alldeles konfunderad. Vilken underlig fråga … Och jag är ytterst medveten om att vi inte har hur mycket tid som helst på oss. Jag hade min chans och sumpade den, som vanligt. Han kanske redan är ihop med någon. ”Har du flickvän?” slinker det ur mig. Sa jag verkligen det där högt? ”Nej, Anastasia. Flickvänner är inte riktigt min grej.” Men … vad betyder det? Han var ju inte bög, sa han. Men kanske är han det ändå! Han kanske ljög för mig på intervjun. Och under ett kort ögonblick tror jag att han tänker förklara det hela för mig, ge mig någon ledtråd till vad det kryptiska uttalandet betyder. Men det gör han inte. Nu måste jag bort. Jag är tvungen att samla tankarna. Jag tar ett steg framåt, snubblar och stapplar ut i gatan. ”Men herregud, Ana!” ropar Grey. Han drar i min hand, som han fortfarande håller i, så hårt att jag faller baklänges mot honom samtidigt som en cyklist svischar förbi i hög fart på väg åt fel håll på den enkelriktade gatan. 15


Alltihop händer så snabbt. I ena ögonblicket håller jag på att r­amla framstupa, i nästa ligger jag i hans famn och han drar mig tätt intill sig. Jag andas in hans rena, friska lukt. Han doftar nytvättat linnetyg och någon dyr parfym. Det är rent berusande och jag drar djupa andetag. ”Hur är det?” viskar han. Han har ena armen kring mina axlar medan fingrarna på hans andra hand mjukt följer konturerna på mitt ansikte, de undersöker och trevar sig fram. Hans tumme stryker mot min underläpp och han håller andan ett ögonblick. Han ser mig rakt i ögonen och jag möter hans oroliga, brinnande blick en stund, eller kanske för evigt … men till slut dras min uppmärksamhet till hans ljuvliga mun. Och för första gången under alla mina tjugoett år vill jag bli kysst. Jag vill känna hans mun mot min.

Kyss mig, för helvete! ber jag inombords, men jag kan inte röra mig. Jag är lamslagen av en märklig och för mig helt främmande känsla av maktlöshet, som om jag har blivit trollbunden av honom. Jag stirrar som hypnotiserad på Christian Greys mun, och han blickar ner på mig med en beslöjad blick som blir allt mörkare. Han andas häftigare än vanligt, och jag andas inte alls. Jag ligger i dina armar. Kyss mig, snälla. Han blundar, drar ett djupt andetag och skakar nästan omärkligt på huvudet som om han svarade på min outtalade fråga. När han öppnar ögonen igen är han fokuserad och i hans blick finns en benhård beslutsamhet. ”Du ska hålla dig borta från mig, Anastasia. Jag är inte den rätte för dig”, viskar han.


9789113047287