9789186133290

Marcia Sá Cavalcante Schuback

At t tä n k a i sk i s se r essäer om bildens filosofi & filosofins bilder

Glänta produktion

Marcia Sá Cavalcante Schuback Att tänka i skisser © Glänta produktion 2011 grafisk form & sättning Richard Lindmark tryck Munkreklam AB, Munkedal 2011 ISBN: 978-91-86133-29-0 Tryckt med stöd från Publikationskommittén, Södertörns Högskola

Inledning

7

Teknikens skugga

17

Ett sublimt mellan

25

Tiden i formen 43 Fenomenets blick

60

Om bild

70

Tolkningsfigurer 85 Abstraktioner

108

Anteckningar 124 Det om책ttligas m책leri

145

Att t채nka i skisser

163

Noter

179

Litteratur

199

Je pense en écrivant et j’écris en pensant, de sorte qu’à la fin peut-être, je vais pouvoir m’en faire une idée, c’est-à-dire mettre de l’ordre et ranger ce thème à sa juste ­place pour moi Alexandru Dragomir1 Ich schreibe anders als ich rede, ich rede anders als ich ­denke, ich denke anders als ich denken soll und so geht es weiter bis ins tiefste Dunkel Franz Kafka 2 The thinking ego, moving among universals, among invisible ­essences, is, strictly speaking, nowhere; it is homeless in an ­emphatic sense – Hannah Arendt 3 O essencial é saber ver […]

Isso exige um estudo profundo, Uma aprendizagem de desaprender Fernando Pessoa4

I nledning

Att tänka i skisser är en essäsamling om relationen mellan bild och begrepp. Sedan antiken har filosofin definierats som ett begreppsligt vetande och kontrasterats mot bildliga föreställningar. Men vad är begrepp och vad är bild och vad är skillnaden mellan dem? Filosofins begrepps­ mässiga vetande har ofta beskrivits som en abstraktion där ett avstånd från det sinnligt och konkret givna etableras för att det givna ska kunna beskådas ur ett allmängiltigt perspektiv. Som abstraktionskonst har filosofin traderats som en motsats till myten och fiktionen och deras respektive sätt att fjärma sig från vad som anses verkligt. Sedan Platon präglas den filosofiska traditionen av en bildförståelse där bilden å ena sidan anses utgöra fiktionens domän (”att tala i bilder”) och å andra sidan betraktas som synonym med bedragande avbildningar. I både fallen framstår bilden som en märklig distansering i förhållande till det verkliga som antingen kan fungera som tröstande tillflyktsort eller förvanskande illusion. Den långa filosofiska dispyten mellan logos och mytos, förnuft och myt, är främst en strid mellan begrepp och bild, mellan abstraktion och fiktion, och således mellan två sorters distansering i förhållande till det verkliga. Även om bilden idag ibland anses kunna ”säga 5

mer än tusen ord” och enligt många utgör sanningsvittnet par excellence är bilden alltid bild, det vill säga en distansering och därmed en exponering av skillnaden mellan att se och det som syns. Därför behåller även de mest verklighetstrogna bilder vad man kan kalla en fiktionell dimension i vilken det verkliga och det overkliga, det närvarande och det frånvarande rör vid varandra. Men hur skiljer sig abstraktion från fiktion? Hur skiljer sig deras ­olika sätt att skapa avstånd från det verkliga och på vilken grund görs denna uppdelning? Vad spelar inbillningskraften för roll för tänkandet? Filosofins abstraktioner har ofta betraktats som den enda vägen att uppnå en sanning om den så kallade verkligheten. Fiktionen, myten och det bildmässiga har däremot gjorts synonyma med lögn och osanning; de anses skapa overkliga världar vars inbillningar både kan förvirra och ge tröst. Den moderna europeiska filosofins upplysta rationalism har varit mån om att fastställa skillnaderna mellan abstraktion och fiktion, och därmed måttet på den nödvändiga distansen till det sinnligt och konkret givna, för att kunna finna dess sanning. Idéer om hur en sådan distans kan och bör hållas har dock sällan berörts i den väster­ländska filosofihistorien eller i diskussioner om skillnaden mellan abstraktion och fiktion, mellan det förnuftiga och det vansinniga samt mellan alienerande och befriande former av distanseringar.

Ifrågasättandet av idén om ”verkligheten” och dess förmodade ”objektivitet” var en fundamental drivkraft för olika filosofiska positioner under 1800-talet och det begynnande 1900-talet. Nietzsches filosofiska genealogi som sprängt en rad antaganden och värderingar om varat, liksom begrepp som grund och essens, utgår från en ­radikal kritik av ”den gamla kärleken till verkligheten” vilken likställer verkligheten med det självklara. Nietzsches tänkande vill påvisa omöjligheten i att ”dra undan f­ antasmat och den mänskliga tillsatsen”,1 eftersom det verkliga och objektivt givna ges till människan på ett fantasmatiskt manér; det är 6

genomsyrat av värderingar och inställningar och är därmed en social och kulturell produkt. Även Marx politiska filosofi avslöjar ”tingen” såsom en vävnad av sociala relationer och produktionsförhållanden. Marx kritik av det verkligt och objektivt givna bestod i att uppdaga att dessa fenomen inte är naturgivna utan produkter av olika maktrelationer.2 En liknande misstro gentemot det verkliga präglar Freuds psykoanalytiska tänkande som blottlägger omedvetna, bortträngda och osynliga drivkrafter i det som antas vara solitt och givet. Hos dessa tänkare sammanfaller ifrågasättandet av det verkliga uppfattat som något ”i sig” med en kritik av den filosofiska abstraktionen. De betraktar sig själva som sökare på väg mot det konkreta bortom tomma abstrakta ord och tankar. Med dem tydliggörs det att vägen mot det konkreta förutsätter ett uppdagande av att det objektiva och verkliga är vävnader av abstraktioner, värderingar, ideologier och bortträngda drivkrafter som införlivas i kulturella, politiska, lingvistiska och sociala sakförhållanden.

De påvisar att det enda som finns är relationer, inte saker.

Det blir därför viktigt att framhålla en fundamental distinktion mellan det konkreta och det objektiva. Denna skillnad delar utgångspunkt med den fenomenologiska och herme­ neutiska filosofi som Husserl och Heidegger kan anses företräda, där behovet att genomföra en ”reduktion” och en ”destruktion” av naturliga, naiva inställningar och innebörder av existensen och varat blir centralt. I dessa olika filosofiska ansträngningar för att vända tänkandet ”tillbaka till sakerna själva” och för att gå det konkreta till mötes, där det verkligas ”fantasmatiska” konstitution upptäcks, omskakas traditionella bilder av filosofin. När det konkreta uppdagas som en spänning av relationer, som en distansering i förhållande till sig självt, blir skillnaden mellan abstraktion och fiktion, föreställning och framställning, ord och bild, begrepp och åskådning till ett problem och inte längre till en självklar förutsättning. När den centrala oppositionen blir den mellan det objektiva och det konkreta nyanseras 7

motsatsförhållandet mellan det abstrakta och det konkreta, varpå tänkandets abstraktioner och sensibilitetens fiktioner kan upptäcka nya dimensioner.

Dessa frågor blir alltmer tillspetsade i vår samtid, där teknologins globala makt och maktens globaliserade teknologier uppvisar en aldrig tidigare skådad mättad mening av det verkliga. Snarare än en meningslös verklighet ­uppvisar vår teknologiska tid en mättad och utmattad mening av det verkliga. I otaliga diskussioner rörande innebörden av nya teknologier och den revolution de har åstadkommit framhävs hur gränserna mellan det verkliga och det overkliga, existens och icke-existens, det reella och det virtuella, det synliga och det osynliga har raderats eller åtminstone grundligt ifrågasatts. Vad som emellertid uteblir i de flesta diskussioner är huruvida detta gränsupplösande svarar mot en omdefiniering av det verkliga som resurs. Som sådan kan verkligheten vara både reell och virtuell. Egentligen ställer tekniken frågan om en ny mening av varat och existensen, en ny mening som inte omedelbart låter sig återföras till gängse begrepp och kategorier i den filosofiska traditionen. Att betrakta teknikens fråga som en ontologisk fråga var Martin ­Heideggers stora bidrag till en filosofisk problematisering av tekniken. Heidegger undersöker i sin essä om ”teknikens fråga” tesen att gränsen mellan det reella och det virtuella i teknikens ”planetariska” makt upplöses i och med att existensen inte längre definieras utifrån traditionella kategorier såsom tid, rum, passivitet, aktivitet, kvantitet, kvalitet m m. Omdefinierad som ”resurs” förlorar existensen behovet av bestämningar. Som resurs innebär existensen ett sätt att vara disponibel när, var och hur som helst, att vara brukbar för och brukas av vem som helst.

Heidegger definierar teknikens väsen som Gestell, ”ställe” i svensk översättning, för att försöka beskriva denna nya existensens mening där allt bara kan finnas till och existera i den mån det kan ­ställas, ”beställas”, ”ställas ut” och framställas som brukbart. Den nya liberala tekniska ordningen 8

och omdefinieringen av tillvaron, som motsvarar den nya meningen av ”varat” som tekniken innebär, verkar skapa en ordning utan utväg. Men om vi följer några viktiga spår i Heideggers analyser blir det möjligt att inse att en friare mening av existensen uppstår just i denna utvägslöshet. Ty när allt blir betraktat som resurs för en global kontroll och när viljan till kontroll sprids över alla existensens domäner visar det sig att denna vilja till kontroll kan kontrollera allt utom sig själv. I sin vilja till kontroll förvandlar människan allt omkring sig till avbilder av sig själv. Människan blir dock själv bildlös när allt blir männi­skans avbild. När allt underkastas den nya liberala ordning som sedan länge betraktats som ett förverkligande av människans frihet, blir det synligt hur människan träder fram som en slav under sin egen frihet. Men just så visar sig den planetariska makten i såväl sin maktlöshet som i sina begränsningar. Ur den meningsmättnad som teknikens väsen innebär framträder en annan mening av varat och en annan relation mellan människan och varat. En liknande tanke kan läsas i T S Eliots dikt­rader som säger att när ”the lost word is lost […] the spent word is spent, […] the unheard, unspoken Word is unspoken, unheard; Still is the unspoken word, the Word unheard, The Word without a word, the Word within The world and for the world”.3 Dessa strofer sammanfattar huvudpoängen i Heideggers ­nämnda essä, att en annan mening av existensen, som inte sammanfaller med brukbarhet och resurs, visar sig av sig själv. Existensen betyder här framträdandets skeende, ett skeende där givna och antagna meningar sätts inom parentes. I sökandet efter att förstå och beskriva framträdandets skeende och dynamik möter filosofin konsten som framträdandets poetik. I detta möte måste filosofin ifrågasätta gängse skillnader mellan exempelvis abstraktion och fiktion, ord och bild, föreställning och framställning samt begrepp och åskådning, som skapat dominerande bilder av vad filosofi är. Och det är i detta möte som filosofin upptäcker inbillningskraftens centrala roll i tänkandet och 9

Hur tänker vi? Gör vi det främst med begrepp eller i ­bilder? ­Filosofin definieras ofta som ett begreppsligt ­vetan­de och skiljs därmed från ­konstens bild­värld. Samtidigt förenas konst­nären och filo­ sofen i ­ansatsen att närma sig verk­ligheten genom att fjärma sig från den. I en rad essäer ­v idgar ­Marcia Sá Cavalcante ­Schuback utrymmet mellan ­bildens fik­tio­ner och begreppets abstrak­tioner och låter skissen fram­träda som den reva där ­tänkandet ­uppstår på nytt.

Marcia Sá Cavalcante Schuback är filosof vid Södertörns högskola och författare till den uppmärk­ sammade boken Lovtal till intet.

10