9789176991411

I min grรถna ungdom

BERNHARD NORDH

I MIN GRÖNA UNGDOM

Utgiven av Bernhard Nordh-sällskapet 2016.

Texten från upplaga tryckt 1971. Omslagets framsida från 1951.

Baksidans foton visar författaren framför sin svägerskas fäbodstuga i Dalarna, ”Buan”, där han vistades vid ett flertal tillfällen med ”tanketid” i ensamhet inför kommande ”skrivtid”. Fotot togs 1944.

Det mindre fotot togs 1919 i Vårgårda efter hans vildmarksäventyr på Baikfjället och visar 19-åringen med sin Borsalino.

Bernhard Nordh-sällskapet som bildades år 2000 verkar för att öka intresset för och spridningen av Bernhard Nordhs litterära verk bland läsare i alla åldrar och att stimulera vetenskaplig forskning kring hans författarskap.

ISBN 9789176991411 © Bernhard Nordh l951 Tryck och förlag: BoD 2016

1

D

et duggregnade, när Birger kom ut på gatan. Han stannade vid ett skyltfönster och betraktade kritiskt sin suddiga spegelbild. Sportmössan hängde ned mot högra örat och gav klart besked, att här stod en bonddräng. För att råda bot på detta onda uppsökte Birger en herrekiperingsaffär och bad att få se på en hatt. Nummer 57.

Expediten langade fram en trave hattar, men ynglingen gav dem blott ett flyktigt ögonkast.

– Finns det ingen borsalino? Expediten hämtade en stor svart hatt, och Birger provade den framför spegeln. Han var nöjd. Så här skulle en hatt se ut. Priset var i högsta laget för hans kassa, men det kunde inte hjälpas. En rallarbas fick inte se ut som en lumpsäck.

Birger var ett par tum längre, när han lämnade affären. Han hade tre mostrar i stan och beslutade att hälsa på hos en av dem. Men han var medveten om att han inte var någon efterlängtad gäst. Släkten ansåg honom vara en tämligen misslyckad figur. Att inte lära sig ett yrke! Det var naturligtvis illa gjort av honom att inte gå i lära hos skomakare eller skräddare, borde åtminstone ha sökt in vid järnvägen eller tullen – helst tullen, ty tullverket stod högt i kurs hos släkten.

Moster Anna var hemma, och Birger blev vänligare mottagen än han fruktat. Men han skyndade att tala om, att han endast var på genomresa. Han skulle ta nattåget till Östersund i kväll. Mostern fick stora ögon.

5

– Har du fått arbete så långt borta?

– Ja, på Inlandsbanan.

Detta var lögn, men Birger ville inte se några medlidsamma blickar. Förresten skulle han söka arbete vid Inlandsbanan.

Birger blev bjuden på mat, och vid bordet mitt emot honom satt en tioårig flickunge, fylld av vördnad och viss skrämsel.

Birger tänkte, att det var nog första gången hon såg en riktig rallare. Mostern tycktes dock inte nämnvärt imponerad och gav plötsligt Birger en fråga, som gjorde honom het om kinderna.

– Arton år, svarade han bistert.

– Du är allt bra ung att ge dej ut så här. Sånt sällskap som du kan komma i.

Birger mumlade något om att han nog skulle komma att reda sig. Egentligen borde han tala om att människorna på landet inte fick vara spädbarn lika länge som folket i städerna. När han var åtta år gammal, måste han vara hemma från skolan ibland för att göra dagsverken i herrgårn, och vid fjorton år räknades han som full arbetskarl. Var hantlangare vid Stenborgs gjuteri, fick kröka rygg och lyfta och bära skänkar, som var fyllda med hundratjugofem kilo sjudande järn. Fan tog den som stupade i sina träskor med den bördan.

Den lilla kusinen började fatta visst mod och visade Birger sina läxböcker. Han hjälpte henne med ett par besvärliga räkneuppgifter, och mostern uttryckte sin tacksamhet med att förklara, att han skulle ha blivit skollärare.

Det började skymma, och Birger fann, att det var tid för honom att gå till stationen. Moster Anna gav honom ett smörgåspaket. Han måste ha något att äta på tåget. Så lång resa, Birger tackade och tog sin hatt. Mostern såg kritiskt på hans huvudbonad.

– En sån hatt du har då, gosse!

6

Birger svarade inte. Om han höll på hela natten, skulle han inte kunna få henne att begripa, att den här hatten… ja, att det var en hatt för karlar.

På Gävle Centralstation löste Birger biljett till Östersund och blev strax därefter antastad av en medelålders kvinna.

– Ska herrn till Östersund?

– Ja. Kvinnan undrade, om han ville vara snäll och hjälpa en flicka, som skulle med samma tåg. Det var ju tågombyte i Storvik, och flickan var inte så van att resa, kunde komma på fel tåg.

Birger lovade och såg sig om efter det lilla knyte han skulle ta hand om. Kvinnan lämnade honom men kom strax tillbaka i sällskap med en ung flicka. Flickan räckte blygt fram sin hand och presenterade sig. Lilly Åkerman. Birger lyfte på hatten och kände sig ganska dum.

Flickans moder följde med till tåget och sken av välvilja.

Birger morrade invärtes. Antingen var det något fel på honom eller också på kvinnan. Hur kunde hon vara skapad, som vågade lämna ut sin dotter till en rallare?

Tåget lämnade Centralen, och Birger fick tillfälle att mera ingående beskåda sin skyddsling. Det var en ganska söt flicka med snälla blå ögon. Redan efter fem minuter önskade dock Birger, att han kunde byta ut henne. Jäntan var för stor.

Två år – då kunde han ha tagit upp henne i sitt knä och visat henne gubbarna i Allt för Alla. Men hur skulle han bete sig med en flicka, som kanske var lika gammal som han själv.

Vädret gick det inte att tala om, ty det var mörkt ute – och knappast heller om syndikalismen som världsåskådning och som ett medel till mänsklighetens räddning, En jänta begrep sig inte på sådant. Det hade han sannerligen fått lära sig under de tre månader han arbetade på samhällets botten som legohjon.

7

Flickan bjöd på ett äpple, men detta förbättrade inte Birgers ömtåliga situation. Han hade föga intresserat sig för flickor.

För ett par år sedan hade han avlivat kvinnan som en i allo onyttig varelse, och denna åsikt var ännu inte helt övergiven, trots att en av bondens två pigor sökt bli den stora uppenbarelsen. Nu erkände han dock, att kvinnan hade ett visst existensberättigande, men hon var ett stort hinder för arbetarklassens frigörelse och måste därför betraktas som något ont. Kvinnan och det idiotiska bollsparkandet var kapitalismens främsta hjälptrupper. Den som intresserade sig för flickor och fotboll blev en sillmjölke i klasskampen.

Birger ansträngde sin hjärna utan hörbart resultat. Han tänkte på en kamrat i Österby, kvinnotjusare och tom i skallen som ett grytlock. Det rann bara strunt ur käften på honom, men det rann i ett, och det tycktes vara huvudsaken.

Flickor gillade strunt. Själv hade han för mycket vett och förstånd för att kunna tala, så att det föll flickor i smaken.

Flickan log mot Birgers bistra ansikte.

– Har ni varit i Östersund förut? undrade hon.

Birger måste tyvärr svara, att han inte besökt Östersund tidigare, men han hade förstås varit på en del andra platser. Österby bruk och Dannemora och Tierp och Ullfors. Han nämnde ett par platser till och hade nöjet att se flickan intresserad.

– Jag har en morbror i Tierp. Ni kanske är därifrån?

– Nej men jag jobbade där i ett gjuteri för många år sen.

– Och vad gjorde ni i Österby?

Birger tänkte sig för ett ögonblick. Han tyckte inte om att skrämma flickan, men det var ett helgerån att dölja sanningen.

– Rallarbas! sade han kärvt.

Flickan skrattade.

– Ah, det tror jag inte! Ni ser inte ut som en rallare.

8

Birger kände, hur han rodnade. Han tog mot bröstfickan.

Jo, här hade han den lilla röda boken, stämplad och klar. Österby Lokala Samorganisation. Rallarnas fackförening. Skulle han dräpa till henne med den?

Men det blev inte dråp. Tåget stannade i Sandviken, och en gumma klev in i deras ensamma kupé. Strax därefter kom konduktören. Storvik nästa – ombyte av tåg.

Trots den blodiga förolämpningen tog Birger en av flickans väskor, när de steg av tåget i Storvik. Han banade väg genom folkhopen. Jäntan fick se till att hinna med. Ett snälltåg kom inrusande på bangården och hann knappast stanna, förrän Birger trängde sig mot en av vagnsdörrarna och klev upp på trappsteget. Flickan hejdade honom.

– Är… är det tåget till Östersund? flämtade hon oroligt.

– Javisst!

– Men det står Stockholm på vagnen, Birger hoppade ned på perrongen och glodde ilsket på vagnen. Det stod Ånge–Stockholm på skylten. Några sekunder var det svettigt att vara människa, och Birger var ännu röd, när norrgående snälltåget kom in på stationen.

– Tag plats! Var god stäng dörrarna!

Det stora ångloket gav ifrån sig ett hest flåsande, och tåget rullade ut från bangården.

I en korridor stod två gubbar och resonerade om kriget och spanska sjukan. Tyskarna fick på käften, så nu kunde man vänta, att det äntligen skulle bli fred. Men det var illa med spanska sjukan. Sämst var det i Norrland. I en del byar låg så många sjuka, att kreaturen inte kunde få sin skötsel. Och folk dog av sjukan. I Östersund hade det redan varit trettioåtta dödsfall.

Birger stod och lyssnade på de två gubbarna men lämnade dem om en stund. När han kom till sin kupé, var ljuset släckt.

Flickan hade krupit upp på bänken och lagt kappan över sig.

På sätet mitt emot låg en misstänkt individ och röjde sitt

9

onda sinnelag med högtidliga snarkningar. Birger drog sakta igen dörren och satte sig i ena hörnet som en oskuldens väktare.

Genom nattens mörker ångade tåget vidare mot norr.

Birger satt orörlig i sin hörna men sov inte. Han tänkte på den lyckliga tid, då han hade ordentligt arbete och tjänade mera pengar än han kunde göra av med på mat och kläder.

Jäntan skulle ha sett honom, när han var rallarbas. Då åkte han andra klass på järnvägarna, kastade småslantar åt barnen vid alla stationer men steg någon gång ned från sina höjder och vandrade omkring bland allmogen med käpp och cigarr.

Eller när han borrade sten och skrek »Tänt vare här!», löpte på landgångarna med tippkärran eller stod i smedjan och vässade borrstål, spett och korpar. Däremot kunde det vara detsamma, varför han blev rallarbas. Många ord behövde heller inte spillas på första mars, trots att händelser kring detta datum var orsak till två månaders arbetslöshet. Det var en tid, som sög alla pengar, så att nöden tvingade honom att umgås med hästar och kor, plogar, harvar, slåttermaskiner och höskrindor. Första mars 1918... det stora förräderiets dag, då kapitalismen visade sitt herravälde över slavarna och de renhjärtade blev martyrer och placerades på »svarta listan».

Synbilder från sommaren drog förbi. Det var inte bara viftande kosvansar och pigans tjocka ben. Han såg rader av arbetarkvinnor, som drog ut med barnskrindor till böndernas land för att köpa bröd och fläsk, potatis och kålrötter. De talade om små ransoner och svältande ungar och betalade överpris på allt de kunde få.

Flickan sträckte på sig, och ena foten vidrörde Birgers knä.

Men han såg inte ens på den smala vristen. Mänsklighetens räddning var nära. I Ryssland var det revolution, och själv hade han nära ett kilo dynamit i ryggsäcken. Tändhattar och stubintråd låg väl förvarade i en plåtask.

10

Birger gjorde intet försök att sova. Det var heller ingen natt för sömn, ty natten till den tredje september 1918 var ett gränsmärke. Tills nu hade han alltid vetat, var han skulle sova nästa natt, att han skulle få mat. Hädanefter gällde nya lagar. Fick han inte arbete vid Inlandsbanan, skulle han komma att svälta ihjäl om två veckor.

Birger sökte skaka av sig detta obehag. Och han hade bra vapen. Han hade sin stämplade bok, sitt arbetsbetyg och ett par armar, som det ville mycket till för att köra slut på.

Nattens timmar gick sakta, men Birger satt inte fastlåst i tid och rum. Han tänkte på sin ungdom och grämde sig över sina svåra synder. I skolan fick han lära sig nationalism, att krig var en serie hjältedåd. Gränserna var heliga men bara åt ett håll. Kunde ett land utvidga sina gränser, var det inte ett brott mot något heligt utan ett stordåd, som fick sin givna plats i landets ärorika historia. Nationalismen var kapitalets och djävulens påfund. Utan nationalism skulle det inte gå att hetsa folken till krig och utan krig var kapitalet dödsdömt.

Det hade förresten Hinke Bergegren sagt i ett föredrag.

Men det fanns mera, som var kapitalistiskt, och Birger frös invärtes. Han tänkte på Olympiska spelen i Stockholm 1912.

Herregud, vilken dårfink han var den tiden – löpte och hoppade, kastade spjut och stötte kula. Sprang milen en gång på trettiofem minuter och höll spjutrekordet, trots att han tävlade med både sexton- och artonåringar. Och så drömde han om att delta som junior i nästa olympiska spel och sen som senior 1920, då han skulle slå världen med häpnad i löpning 10 000 meter, i längdhopp och spjutkastning. Ja, det var bedrövligt, att han inte hade bättre vett, när han var tolv år. Det var förresten inte stort bättre ett par år senare. Då spelade han högerback i ett juniorlag och talade om fotboll morgon, middag och kväll. Det var syndikalismen, som räddade honom undan fördärvet... som klart och tydligt påvisade, att idrotten var ett kapitalistiskt kampmedel att hålla

11

massorna nere i okunnighet och slaveri. Fritiden skulle en arbetare använda till att förkovra sitt vetande och bli duglig att en dag överta samhällsmakten. Att ägna idrotten sin fritid var obestridligt ett förräderi mot socialismens heliga ande.

När det började ljusna, gick Birger ut i korridoren. Han ställde sig vid ett fönster och såg ut över landskapet. Han hade kommit till en ny värld. Skogklädda, blånande höjder steg fram ur morgondiset, vattendrag... här och var gula och gröna fläckar högt uppe på sluttningarna. Birger såg att fläckarna var odlingsmarker. Här uppe tycktes det ha sina sidor att vara bonde.

Flickan kom ut. Hennes ögon var lite sömniga, men i övrigt syntes natten ha gått henne spårlöst förbi.

– Var är vi? frågade hon.

– Vi gick från Bräcke för en stund sen.

– Har ni sovit nånting?

Birger ruskade på huvudet, och flickan undrade, om han ville ha lite kaffe. Han följde henne till kupén. Hon hade kaffe i en termos och bjöd honom att ta för sig av smörgåsar och kakor. Birger åt. Han hade visserligen moster Annas smörgåspaket, men det var ingen risk, att det skulle ligga och mögla. Efter frukost skulle det ha krympt ihop till endast ett flottigt papper.

Flickan var välförsedd, och Birger förstod, att det var en borgarfru, som gjort i ordning smörgåsarna. Det syntes förresten på flickans händer, att hon inte var arbetarjänta. De var långa och smala och hade väl knappast utfört något nyttigt arbete.

Den snarkande individen steg av i Brunflo, och Birger tog hans plats vid fönstret. Den jämtländska fjällvärlden reste sig bortom Storsjöns vatten, ett land utan skog och odlade marker. Birger satt stum och tänkte varken på arbete eller klasskamp. Fjällets syner tycktes nästan förhäxa honom.

12

Tåget närmade sig Östersund, och flickan började göra sig i ordning. Hon skulle byta tåg och fortsätta till Dorotea.

Hon undrade, om Birger skulle stanna i Östersund... ja, någon längre tid.

– Nej, bara en dag. Sen ger jag mej av norrut.

– Inlandsbanan?

– Ja. Flickan tyckte, att han borde hälsa på henne, om han kom till Dorotea.

Birger lovade, men han visste, att han inte skulle komma att stanna i Dorotea. Han måste ända upp till Vilhelmina för att komma i kontakt med arbetslagen. Förresten var det väl knappast renhårigt att hälsa på hos en borgarjänta. De tillhörde inte samma klass. Östersunds Central.

Flickan tackade Birger för sällskapet och knogade i väg till sitt nya tåg. Birger lyfte på hatten, tog sedan ryggsäcken och väskan och vandrade in mot staden.

13

2

B

irger följde Storgatan och kom till ett Café & Rum för Resande. En halvklädd värdinna upplyste, att det skulle bli en bädd ledig till natten. Men han kunde inte få komma in i rummet nu. De hade inte hunnit städa. Men det gick att få lämna väskan och ryggsäcken, om han ville gå ut och se på stan.

Birger beställde kaffe och fick om några minuter ett uppkok på torkade maskrosrötter. Inte heller brödet smakade som det skulle, och han tänkte med viss saknad på bondens välförsedda kaffebord. Men det fanns ingenting att ångra. Livet bestod inte enbart av att äta bröd.

Två arbetsklädda män kom in på kaféet. De var tydligen stamkunder, som skulle ha sin halva kaffe på bestämd tid.

Servitrisen tog emot beställningen, men även värdinnan kom inhasande. Nu hade hon hunnit klä sig men var likväl en ganska bedrövlig uppenbarelse. Hon jämrade sig högt – hade gräsligt ont i huvudet, inte sovit en blund på hela natten.

– Har du fått spanskan? frågade en av männen, men det fanns intet allvar vare sig i blick eller tonfall.

Värdinnan fruktade det värsta. Hon måste nog ringa till doktorn. I går hade hon fått tio pulver på apoteket, men det tycktes inte hjälpa.

– Har du käkat opp dom?

– Det är klart!

Arbetaren skrattade.

14

– Då är du pulversjuk, Emma! Om du kokar opp ett par halvor öl och sveper i dej, så klarnar det i skallen.

Värdinnan ansåg förslaget gott. Hon försvann in i köket.

Spisringarna skramlade, och det behövdes ingen livlig fantasi för att se kastrullen och ölflaskorna. Kvinnan hade dock inte ro att vänta på att ölet skulle bli uppvärmt. Hon kom åter in i kafélokalen, het och ivrig.

– Har ni hört, att en lapp har spått att i jul ska det ryka bara i tre skorstenar i hela Östersund?

– Äh, det kan inte en lappkrake veta!

– Säj inte det du! Han spådde rätt, att det skulle bli krig, och för två år sen såg han, att spanska sjukan skulle komma. Och di ska skjuta Branting!

Den ene arbetaren brusade upp och slog näven i bordet.

– Di ska så i helvete! frustade han. Rör du Branting, så blir det inbördeskrig. Det var fan så nära för ett år sedan.

Värdinnan backade tvärt från politiken, men hon bedyrade, att lappen alltid spådde rätt.

– Tänk på Pettersson! sade hon varnande.

– Vad är det med honom?

– Jo, han var in här i onsdags och var lika stor i käften som du, Janne. I torsdags blev han sjuk. Söndagkväll dog han, och i dag står det i tidningen.

Birger gick ut på stan. Det var nästan, så att han kände spanska sjukan sticka i halsen. Han kom tillbaka om några timmar och fick nu komma in i rummet. Det låg intill kafélokalen och hade två bäddar med plats för en tredje mitt på golvet. Dörren till nästa rum stod halvöppen, och en stor säng vittnade om att värdinnan antagligen var gift. Hela hotellanläggningen tycktes bestå av två rum och kök och kafélokal. Servitrisen låg antingen i köket eller hemma hos sina föräldrar.

Efter att ha dragit igen dörren till värdinnans rum tog Birger fram moster Annas smörgåspaket. Han åt och började

15

sedan undersöka sina tillgångar. Femtiosex kronor och några ören. Tre kronor kostade nattlogiet, och så måste han ha kaffe eller mat en gång till i dag. En biljett till Vilhelmina – femton kronor kanske. Och sen kunde det dröja några dar, innan han fick börja arbeta. Men egentligen var det ingen fara. Det fanns de som började ett jobb utan ett öre på fickan.

Klockan fyra på eftermiddagen fick Birger en rumskamrat, och denne började omedelbart att pumpa luften ur honom.

Det var bortkastade pengar att resa till Vilhelmina. Arbetet låg så gott som nere på Inlandsbanan, var inte många, som orkade stå på benen.

Birger invände, att om många låg sjuka, så borde det finnas arbete för den som var frisk.

– Ja, som dödgrävare. Nä, du gutten – ge du fan i Vilhelmina!

Birger ville dock ha närmare besked, och han fick besked.

Denna tid på året tog man inte in nytt folk i arbetslagen. Om ett par veckor skulle flera lag få sluta. Det började förresten bli vinter uppe i lappriket. För några dar sen var det full snöstorm i Vilhelmina.

Birger såg noga på mannens mustascher, på hans ludna öron och grova nacke. Det var utan tvivel en äkta rallare, och en sådan ljög inte för en kamrat. Det fanns emellertid skäl för vissa misstankar. Birger var smärtsamt medveten om att han inte såg ut som en gammal rallare. Det kunde tänkas, att denne bredspåring från Inlandsbanan ansåg honom vara en nykläckt gråsugga, som varken var organiserad eller hade handlag med borrstål och tippkärror. För att förhindra ett sådant fruktansvärt misstag tog Birger fram sin röda bok, där han även hade sitt arbetsbetyg från Österby.

Rallaren tittade på betyget och rynkade sina buskiga ögonbryn.

– Hör du, gutten – det här betyget ska du akta dej för att visa.

16