9789173551199

Spiralportens väktare © Forlaget Facet 2006 Danska originalets titel Spiralportens Vogter Översättning Ebba Berg Omslagsbild Alvaro Tapia Grafisk form Anna Henriksson Första svenska upplagan Styxx Fantasy 2010 Andra tryckningen Tryck WS Bookwell, Finland 2010 ISBN: 978 91 7355 119 9 Styxx Fantasy www.styxxfantasy.se

.

I n n ehall Hönsskit och dagdrömmar Kwamis beslut Lunch i Klurkul Yrtils port Dvärgen med de tjocka glasögonen En pensionerad portväktare med svaghet för halsavin En strumpsticka, en trasig sko och en hel skog Kris och ett olyckligt sammanträffande Fel ärr En irir i luften och en spade i huvudet Spiralens Konung och Portarnas Herre Lektor Kahuules lektion och en kisspaus Uppstoppade fåglar med hemligheter Hjälp från ett oväntat håll Spiralportens väktare Återförening Planerat kaos på Akademin En förseglad port En ny början . . .

7 21 33 47 57 69 82 96 112 123 135 140 151 166 179 191 198 210 219

2 Kwamis beslut

Himlen glödde rött i solnedgången när Kwami andfådd kom fram till Atiea som bodde i skogsbrynet i ett litet trähus med många rosor under de små, vitmålade fönstren. Det var sensommar och kyligt när solen höll på att gå ner. Kwami ångrade att hon inte hade tagit med sig en extra skjorta. Det skulle bli kallt att gå hem. ”Atiea!”

Kwami knackade på den vita trädörren. Hon hörde steg inifrån rummet. ”Atiea. Det är Kwami.”

En gammal kvinna med vitt hår öppnade dörren och log brett. ”Kwami. Så härligt att se dig. Hur mår du?” ”Jag mår bra. Har du hört något nytt från Uoni? Hur går det på Akademin för Portväktare?”

21

Atiea log. ”Så, min vän. Sätt dig först ner och vila lite.”

Atiea bjöd in Kwami och lät henne sätta sig på en stol vid bordet i köket. Hon hämtade en kanna saft och hällde upp ett glas till Kwami. ”Det går bra. Jag har just i dag fått bud från dem. De kommer ju varje månad med hans lön och en hälsning från honom.”

Kwami tog sig en slurk av den varma saften. Det gjorde gott ända ner i hennes kalla tår. Atiea satte sig. ”Han gör bra ifrån sig. Det är mindre än ett år tills han är färdig. Han har skrivit till mig.”

Atiea räckte fram ett gult kuvert till Kwami. Hon öppnade brevet. Det var så härligt att få tillåtelse att läsa Uonis brev. Det stod alltid något spännande från Akademin om portväktare eller De äldstes råd. ”Vill du läsa det högt för mig, Kwami? Jag älskar Uonis brev som du vet.”

Kwami harklade sig och läste: ”Kära Mor. Jag skriver till dig från min kammare på Akademin. Min rumskamrat, Tind, har redan somnat, det har varit en hård dag i dag. Vi hade vår första lektion i sinnesutvidgande och det är något som tar på krafterna. Det går ut på att De äldstes råd genom en speciell telepatisk 22

signal fångar vår uppmärksamhet och därefter skickar meddelanden till våra medvetanden. Det här är en viktig egenskap när man är portväktare. Det hjälper oss att få reda på om det finns någon som måste stängas in på en annan planet eller om det finns andra saker man måste vara uppmärksam på. Det är en mycket viktig förmåga men det är fruktansvärt svårt att öppna sitt medvetande på det sättet.

Vi har också haft lektioner i ”portinträde” i dag. Det gick ut på att lektor Kahuule som undervisar i ämnet skaffade fram diverse folk och väsen som vi sedan skulle hålla borta från en fiktiv port. Tind skulle hålla en liten ihärdig gnom borta från sin port. Varje gång han skulle aktivera porten hoppade gnomen fram och snubblade över golvet mot den. Tind blev till sist så förvirrad att lektor Kahuule blev tvungen att avbryta försöket.

Själv skulle jag hålla en stridslysten björn borta. Det var inte så svårt för djur vet ju inte riktigt vad en port är men den hann riva mig på kinden. Lektor Kahuule tyckte att jag klarade det hela bra, antagligen mest för att jag lyckades undvika att bli uppäten.

Om ett par veckor ska jag ha praktik för första gången. Jag ska följa portväktaren på Tumbatl. Jag har hört så mycket fint om Silverstaden, så det ser jag fram emot. De äldre eleverna säger att det är den bästa porten att ha praktik vid för portväktaren där är så skicklig. Han brukar ta med eleverna till Silverstaden så att man får se alltihop. Jag hoppas att jag kommer få rida på en av deras enhörningar, det skulle vara helt fantastiskt.”

Kwamis tunga snubblade över orden, så spännande lät det. Allt 23

som Uoni upplevde gick hon själv och drömde om. Hon läste vidare: ”Jag hoppas att allt står väl till i Udraul och att du har det bra! Hälsa Kwami så mycket (eller det behöver du väl inte eftersom det antagligen är hon som läser brevet högt för dig. Hej Kwami!). Det skulle vara bra om hon fick portväktarärren snart. Vi saknar tuffa flickor här på Akademin. Över huvud taget saknas det förstaårselever. Bahjin från De äldstes råd, som bestämmer vem som ska få cirklarna, säger att det blir svårare och svårare att hitta lämpliga kandidater. Han har bara inte fått syn på dig ännu, Kwami.

Många varma hälsningar, Uoni.”

Kwami gav tillbaka brevet till Atiea med en suck. Tänk om Uoni kunde berätta om henne för den där Bahjin. I så fall skulle hon resa redan nästa dag. ”Så många spännande saker han får vara med om.”

Atiea lyfte huvudet mot Kwami. ”Vill du fortfarande bli portväktare?” frågade hon.

Kwami nickade ivrigt. ”Det är det jag vill mest i hela världen.” ”Kwami. Jag har berättat för dig hur ledsen jag blev när Uoni fick sina ärr, eller hur? Plötsligt en dag vaknade han upp med två cirkelrunda ärr i handflatorna, märkt som en portväktare.

Jag visste vad det betydde och det var världens undergång för mig.”

24

Kwami avbröt henne. Hon hade hört historien många gånger. ”Men så är det inte för mig. Jag vill bort från Udraul. Jag vill vara med och försvara Spiralen. Det har jag velat hela mitt liv.

Jag vet att det är meningen. När jag vaknar på morgonen kan jag känna hur det kliar på ett konstigt sätt i mina handflator.

Det är som om ärren kämpar för att komma fram, men inte riktigt lyckas.”

Atiea ryckte uppgivet på axlarna. ”Det är inte lätt att vara portväktare, Kwami. Jag önskar att du kunde trivas här i Udraul.”

Kwami visste att det aldrig skulle bli så. Hon tyckte att Udraul och hönsen och inte minst farbrodern var som ett fängelse.

Ett straff för något som hon inte visste att hon hade gjort.

Djupt inne i henne visste hon att Akademin för Portväktare var hennes öde. Det var förutbestämt att hon skulle bli portväktare. ”Skulle jag stanna här för alltid?”

Kwami visste inte om hon skulle skratta eller gråta. ”Det finns ju ingenting här. Bara höns och cigarrökande tanter. Det bästa med Udraul är du och Dubwe.”

Atiea log. ”Detsamma. Det är nog därför jag inte vill vara med om att du också lämnar oss. Du reser väl i alla fall ingenstans än. Du har ju inte fått ärren, eller hur?”

Kwami tittade ner på sina handflator. Det enda man kunde 25

se var lite hård hud efter allt arbete i hönsgården. Kwami hatade sina händer. Varför kunde hon inte bara vakna upp en morgon med två cirklar? Då skulle hon åka till Degin och Akademin för Portväktare med en gång. ”Jag behöver dem kanske inte.”

Atiea log igen. Den här gången lite överseende. ”Man kan inte bli portväktare utan de magiska cirklarna.” ”Det vet jag väl”, mumlade Kwami surt.

Hon tänkte på hur hon i flera år hade gjort sin egen lilla morgonritual innan hon öppnade ögonen och tittade på sina handflator. Bara för att ännu en gång bli besviken. ”Jag kan ju bara hoppas på att den där Bahjin upptäcker mig.”

Atiea reste sig ansträngt ur stolen. ”Du måste gå hem nu. Du lovade väl att vara hemma till middagen?”

Kwami for upp. Hon hade helt glömt att hennes farbror och Dubwe väntade på henne. Solen hade försvunnit bakom träden och skymningen höll redan på att bli till riktigt mörker. ”Tusan också! Jag måste springa. Vi ses, Atiea.”

Kwami var redan ute ur huset. Atiea vinkade i dörren. ”Vi ses, min flicka. Ta hand om dig.”

Kwami satte sig frusen vid matbordet. Hennes farbror hade lagat middag. Äggkaka med potatis. Det var samma mat varje 26

dag. Kwami var dödstrött på äggkaka och potatis. Farbrodern såg ogillande på henne när hon satte sig på stolen. ”Det tog lång tid.”

Kwami tog en liten portion på sin tallrik. ”Juntiva ville att jag skulle laga mat åt henne. Hon hade problem med den stora magen.”

Han nickade eftertänksamt. ”Jo, det är nära nu.”

Dubwe skyfflade nöjt in en stor sked äggklet i munnen. ”Ska hon ha barn igen?” frågade han utan att tugga först.

Ingen svarade. Dubwe la inte märke till det. Han växte mycket och hade en enorm aptit. ”Du gick inte förbi Atiea sedan?”

Kwamis hjärta hoppade över ett slag innan hon svarade.

Hon visste mycket väl vart den frågan ledde. ”Joo … Hon hade fått brev från Uoni och jag har ju lovat att läsa för henne.”

Det gick ett ögonblick innan farbrodern svarade. Det kändes som flera timmar. Kwami visste mycket väl vad han skulle säga. ”Du tänker väl inte fortfarande på det där portväktartramset?”

Han gav henne en blick som tydligt visade att hon borde svara nej. Det skulle också ha varit det lättaste, men Kwami valde inte det lättaste. ”Det är vad jag vill, farbror. Jag vill bli portväktare. Det har 27

jag alltid velat. Jag vet att det är meningen. Jag kan känna det.

Hur kan du annars förklara den konstiga, kittlande känslan i mina händer? Du såg med egna ögon att jag hade röda prickar i två cirklar en morgon. Vad var det ett tecken på? Jag får snart ärren!”

Hennes farbror slog en näve i bordet så tallrikarna skramlade. ”Jag måste stoppa det, Kwami. Det går inte! Från och med nu får du inte träffa Atiea. Uonis alla äventyr förvrider huvudet på dig. Det är inget för dig. Du ska ta hand om din familj.”

Kwami visste inte hur hon skulle reagera. Hon hade aldrig blivit förbjuden att göra något förut och timmarna hon tillbringade hos Atiea var det bästa hon visste. Länge satt hon tyst och såg ner i bordet. Farbrodern tog henne under hakan och tvingade henne att se på honom. ”Hör du vad jag säger, Kwami? Det är slut med dina besök hos Atiea!”

En tår pressade sig fram i Kwamis ögonvrå, fastän hon kämpade emot. Hon nickade långsamt. ”Bra!” sa farbrodern. ”Då kanske vi kan börja lära dig att ta hand om hönsen på riktigt, nu när du har slagit alla fjolliga idéer om portväktare och äventyr ur tankarna. Ditt öde är att ta över hönsgården. Du måste lära dig att vara glad för det.

Sämre öde kan man ha, Kwami.”

Han började äta igen. Kwami hade tappat aptiten.

Resten av kvällen släpade sig fram. Kwami gjorde sina ­plikter.

28

Hon diskade de gamla plåttallrikarna. Hon sopade kring eldstaden och tände upp inför natten. Hon stängde in hönsen i det lilla huset så att räven inte skulle äta upp dem i skydd av mörkret.

Men hon var bara närvarande fysiskt. Tankarna virvlade omkring i hennes huvud. Hon var ledsen, arg och besviken samtidigt. Den enda ljusglimten i vardagen hade plötsligt tagits ifrån henne. Hon förstod inte hur hon skulle stå ut med att mocka hos hönsen om hon inte hade besöken hos Atiea att se fram emot. Hon var arg över att farbrodern inte insåg vad som var hennes riktiga framtid. Hon visste att han gjorde det han trodde var bäst för henne, men hon visste också att det var fel!

Kwami kände djupt inom sig att hon skulle bli något annat.

Hon visste att det var meningen att hon skulle bli portväktare.

Hon tvivlade inte en sekund på att hon skulle få ärren. Det var bara frågan om när.

Hon var besviken över att hon inte hade fått två cirkelformade ärr i handflatorna ännu. Om de bara visade sig skulle det inte vara någon diskussion längre! Och hon var arg på mamma och pappa för att de hade lämnat henne kvar med en oförstående farbror. Mamma och pappa skulle ha stöttat henne, det var hon säker på.

Hönsen krånglade. Varje gång hon hade föst in en i hönshuset flaxade två andra förbi henne och flög ut på gården igen. ­Kwami sprang fram och tillbaka. Det gick över huvud taget 29

inte att hålla ordning på dem. När hon stängde luckan efter den sista hönan var hon trött och irriterad.

På väg tillbaka till huset började en idé ta form i Kwamis huvud. Hon tänkte inte finna sig i att hennes öde var att dela livet med hundra knäppa höns och en maktgalen farbror. Hon tänkte bli portväktare och om medlemmarna i De äldstes råd inte fick syn på henne av sig själva var hon ju tvungen att ta sig till Akademin för Portväktare och uppmärksamma dem på att hon existerade. Tanken fick Kwami att le. Uoni hade själv skrivit att de behövde nya elever, särskilt flickor. Att den där Bahjin inte hade upptäckt henne kunde mycket väl vara ett misstag.

När väl De äldstes råd hade träffat henne var hon säker på att de skulle låta henne studera vid Akademin. Hon var mer än lämpad. Hon visste allt som fanns att veta om att vara portväktare. Hon behövde bara lära sig hur man styrde förmågorna. Öppnade en port, såg in i ett medvetande och sådant.

Kwami blev varm i kroppen av tanken. Så lätt var det. Varför hade hon inte tänkt på det tidigare. Hon skulle resa till Akademin för Portväktare och rätta till misstaget att hon inte hade mottagit ärren. Hon skulle bli portväktare och hjälpa till att försvara Spiralen. Kanske skulle hon komma till Tumbatl precis som Uoni. Kanske skulle hon snart slåss mot ettriga gnomer och farliga björnar. Eller rida på en silverfärgad enhörning.

Hon var på gott humör när hon klev in i köket igen. Plötsligt 30

såg huset helt annorlunda ut. Det hade som genom ett trollslag blivit mindre. Det sotade trätaket hade blivit mörkare och matbordet såg en aning mer slitet ut.

Farbrodern stod vid eldstaden och la in ett vedträ i elden. ”Är du färdig?” frågade han utan att titta på henne. ”Ja.” Kwami kunde inte dölja sitt goda humör. ”Är det något som är fel?”

Den här gången såg han upp. Kwami gjorde vad hon kunde för att se tjurig och sur ut. ”Nej.” ”Bra, då är det bäst att du går upp och lägger dig. Från och med nu är det du som gör allt morgonarbete. Det är lika bra att du lär dig det.”

Kwami sa ingenting men i samma ögonblick bestämde hon sig för att rymma till Degin redan samma natt.

Farbrodern såg forskande på henne. ”Seså, i säng med dig nu, jäntunge!”

Kwami blåste ut ljuset på bordet och klättrade uppför den knarrande stegen till loftet där Dubwe redan låg och sov.

När Kwami såg sin lillebror stack det plötsligt till i bröstet.

Han var den hon skulle sakna allra mest. Hon strök honom försiktigt över håret. Om han bara hade varit lite äldre skulle hon ha tagit honom med sig. Det tröstade henne lite grann att farbrodern tyckte så mycket om honom. Farbrodern hade ­alltid varit strängast mot henne. Och Dubwe ville så gärna 31

sköta hönsen. Det fick han säkert göra när hon inte var där längre. Dessutom tänkte hon skicka pengarna som hon tjänade som portväktare till honom så att han inte skulle behöva sakna någonting.

Elden från köket lyste upp tillräckligt mycket för att Kwami kunde hitta en pappersbit och något att skriva med. Hon ville skriva ett brev till Dubwe för att han skulle förstå och inte bli ledsen. Lite var det för hennes egen skull. Att smyga därifrån utan att säga hej då till honom kändes inte bra.

När brevet var färdigt hörde Kwami farbrodern snarka från sin säng i köket. Hon tog ett djupt andetag. Det var dags att gå.

Hennes hjärta slog kullerbyttor.

Snabbt packade hon ett litet bylte med kläder och ett bröd från köket. Det kunde bli en lång resa så det var bäst att ha proviant med sig.

Innan hon försiktigt stängde dörren bakom sig stod hon ett ögonblick och tittade på allting. Det var konstigt att hon inte skulle se det på länge. Kwami vände sig om och såg ut över landskapet som låg och badade i månens kalla, silverfärgade ljus. Sedan började hon gå.

32