9789185509409

Henry B. Goodwins

VYKORT En bildskatt 1915–1930 Olle Östlind

Nordic Academic Press

nordic academic press

Nordic Academic Press Box 1206 221 05 LUND info@nordicacademicpress.com www.nordicacademicpress.com © Nordic Academic Press och författaren Formgivning: Maria Jörgel Andersson Omslagsbild: Prins Wilhelm, foto Henry B. Goodwin 1917 Tryck: Books on Demand GmbH, Tyskland 2010 ISBN: 978-91-85509-40-9

Innehåll Förord

4

författarens Förord

6

Inledning

8

Goodwins produktion av vykort

18

Vykort 1915

22

Vykort 1916

32

Vykort 1917

50

Vykort 1918

66

Vykort 1919–1922

84

Vykort 1923–1924

102

Vykort 1926–1931

116

Vykort 1932–2002

130

Förord mitt intresse för Henry B. Goodwin började när jag läste fotohistoria på Lunds universitet 1981. Fotohistorien liksom konsthistorien brukar delas in i perioder och den epok som fångade mig var den så kallade konstnärstiden med vackra, oftast starkt manipulerade bilder. Perioden varade från cirka 1890 fram till strax efter första världskriget. Det var först under denna epok fotografin började betraktas som konst. En fotograf som framhölls som mästare på området var just Henry B. Goodwin.

Det som då, i början av 1980-talet, fanns att läsa om Goodwin och hans bilder var magert. Några få notiser i svenska lexikon och omnämnanden i ett par memoarer. Sökte man på Universitetsbiblioteket blev man dock rikligt belönad, Henry B. Goodwin hade en omfattande egen produktion både av böcker och tidskriftsartiklar. Materialet var faktiskt så stort att det blev svårt att skapa sig en överblick.

De följande åren förekom fotografen i ett fåtal artiklar i fototidskrifter. År 1983 utkom standardverket om svensk fotohistoria, Pär Rittsels och Rolf Söderbergs bok Den svenska fotografins historia och där ägnades han ett omfångsrikt kapitel. I slutet av 1980-talet publicerade Rolf Söderberg även en liten bok, Henry B. Goodwin – Piktorialist och porträttör.

Intresset för Goodwin ökade markant under 1990-talet med ett flertal böcker och utställningar. Även intresset för originalbilder tilltog och på Göteborgs Auktionsverk såldes flera fotografier. Den viktigaste boken som utkom detta decennium var Olle Östlinds digra verk Den okände Henry B. Goodwin. Den var resultatet av åtskilliga års studier av ett mycket stort källmaterial, Goodwins tidnings- och tidskriftsartiklar, böcker och omfattande korrespondens. Denna bok förvandlade den tidigare ”okände” fotografen till, om inte rikskändis, så åtminstone välbekant i fotohistoriskt intresserade kretsar. Olles bok var en av de allra första heltäckande biografierna över en svensk fotograf någonsin.

4

Henry B. Goodwin, porträtterad av A. L. Coburn, 1914. Ej vykort.

Ett så omfattande bokverk kräver en stor mängd insamlat källmaterial och allt kom inte till användning, dessutom så fortsatte Olle att samla material under de kommande åren. Detta material låg till grund för två nya böcker som låg färdiga i manusform när Olle så tragiskt gick bort efter en tids sjukdom 2008. Av dessa två manus publicerades Essäer om Henry B. Goodwin hösten 2009 och nu föreligger boken Henry B. Goodwins vykort. Olle hann dessutom färdigställa en omfattande Goodwinbibliografi som under hösten 2010 kommer att finnas tillgänglig för nedladdning som pdf på sajten www.henrygoodwin.se.

Fotografins historia är mestadels en berättelse om dess utövare och i den internationella litteraturen finns en mängd väl genomarbetade biografier över genrens storheter. Här i Sverige finns endast ett fåtal sådana och Olles bidrag är viktigt för vår förståelse över den svenska fotohistorien. Nu undrar även jag, liksom Olle gjorde i förordet på Den okände Henry B. Goodwin, när biografierna över Ferdinand Flodin, Ture Sellman, Herman Hamnquist och C G Rosenberg kommer att skrivas. .

Björn Andersson, Lund i september 2010

5

Författarens förord vid 1980-talets början råkade jag hitta en kartong med ett stort antal oanvända vykort i en antikaffär i Stockholm. Det var mestadels porträtt av skådespelare och kulturpersoner samt ett antal Stockholmsbilder. På kartongens utsida kunde man läsa ”Goodwinbilder” i blyertsskrift, och så gott som alla motiv, cirka etthundrafemtio olika, var signerade ”Goodwin”.

Namnet Goodwin kände jag till främst genom Fotografiska Museets (numera Moderna Museet) utställningar. Jag hade läst om honom och samtida fotografer i Pär Rittsels serie ”Fotohistoria” i FOTO under 1980 och jag hade också läst Bo Nilssons artikel i Fotografiskt Album: ”Henry B. Goodwin – Svensk porträttfotograf”.

Att många av Henry B. Goodwins bilder även fanns på vykort var däremot helt okänt – det hade inte heller nämnts någon annanstans, så därför blev det en rejäl överraskning när jag hittade en hel skokartong med ”Goodwinbilder”. Jag förhandlade mig till ett rimligt pris för kartongen och kunde sedan påbörja arbetet med att försöka bringa ordning i materialet.

Jag bestämde mig också för att ställa samman alla tillgängliga fakta om Goodwin för att kanske skriva en artikel eller hålla ett föredrag om honom och hans vykort. Sedan gick det som det ofta brukar, när någon börjar fördjupa sig i ett ämne. Man vill ta reda på ”allt” och man vill hela tiden ta fram okända saker.

6

Kartongen med Goodwinbilder.

Det arbete som påbörjades i januari 1982 med att sortera vykorten, fortsatte sedan under återstoden av 1980-talet och fram till 1997 då biografin Den okände Henry B. Goodwin var färdig.

Under den tiden hade Henry och Ida Goodwin blivit goda vänner och likaså många av de personer som fanns kring dem. Tiden före, under och efter första världskriget – den tid då de verkade – blev mer och mer fascinerande ju mer man fick del av den.

Jag ägnade under dessa år också en hel del tid åt att gå igenom ett stort antal vykortsförsäljares utbud, främst under rubrikerna ”Kända personer”, ”Skådespelare”, ”Kungligt” och ”Stockholmsbilder”. På så sätt kunde de ursprungliga etthundrafemtio bilderna kompletteras med ytterligare ett nittiotal.

Olle Östlind

7

Inledning Historik

henry B. goodwin föddes den 20 februari 1878 i München, huvudstad i Bayern. Hans föräldrar var konstnären Hugo Bürgel och hans hustru Marie von Prantl. Henry hette från början Heinrich Karl Hugo Bürgel, men kom gradvis att ändra sitt namn så att det fick en engelsk anstrykning. Varför han gjorde en sådan sak, som innebar att han tog avstånd från sitt hemland Tyskland, måste betraktas i ljuset av vad som hände på kontinenten under 1800talets sista decennier.

Heinrich och hans familj kände förmodligen inga starkare band med det övriga Tyskland. När Heinrich föddes hade Tyskland just bildats genom att trettioåtta småstater, på mer eller mindre frivillig grund och under ledning av Preussen, hade tvingats in i ett förbund, vilket skedde åren 1866–1871. Heinrichs föräldrar hade växt upp i kungariket Bayern där inställningen till Preussen var allt annat än positiv. Preussarna uppfattades som obildade militarister, medan bayrarna såg på sig själva som ett kulturfolk med hög bildning och konstnärlig läggning.

Goodwin berör detta i ett svarsbrev i februari 1906 till Marius Kristensen vid folkhögskolan i Askov i Danmark. Goodwin hade drygt ett år tidigare uttryckt en önskan att få besöka Askov med sin fru Hilde, men Kristensen avböjer att ta emot dem. Det var

8

inte mer än drygt fyrtio år sedan som Danmark hade tvingats avträda landområden i söder till Preussen. Förmodligen var det inställningen till tyskar i allmänhet, som gjorde att Kristensen sade nej till besöket.

Goodwin tar illa vid sig och skriver till Kristensen: Af min lille afhandling om sproget i min hemtrakt håber jeg dog att De skulde kunne se at jeg ikke er denslags Tysker man helst ikke vil se i Askov. Men måske intar De en helt forskellig standpunkt fra min og forkaster en radikal kosmopolitism med bare den smule henfølelse som jeg har bevaret under striden mod alt hvad ”stortysk” hedder...

Som De måske skønner har jeg antaget mine skotske, oprindeligt nordiske, forfædres navn og tillagt det til mit eget hollandske. At mit fødeland Bayern 7 år før min fødelse har sluttet sig til Prøjsen regner jeg som en tilfældighed som jeg er alldeles oskyldig i.

Heinrich valde alltså bort Preussen och inriktade sig i stället på England och engelskt kultur- och arbetsliv. Han konverterade från den katolska till den anglikanska läran, vilket skedde någon gång i tjugoårsåldern. När han vid denna tidpunkt började läsa språkvetenskap inriktade han sig på engelskan och på nordiska språk. Hans mål var att längre fram kunna bli professor i Oxford eller Cambridge och en förutsättning för att kunna erhålla ett högre ämbete i England var att man tillhörde den anglikanska kyrkan. Han hävdade också att han härstammade från Skottland och skandinaviska vikingar och angav vid ett tillfälle det isländska Guðvinr som ursprung till Goodwin. För att förbättra sina kunskaper i nordiska språk flyttade han till Uppsala år 1904.

Under sitt andra och tredje år vid Uppsala universitet genomförde han namnändringen. Hans ”nya” namn blev Henry Buergel Goodwin, eller Henry B. Goodwin. När han så småningom blev den kände fotografen använde han ofta artistnamnet Goodwin.

Goodwins väg till England stötte dock på många hinder, likaså hans verksamhet som språkforskare i Uppsala. År 1909, efter en uppslitande skilsmässa, som bland annat omöjliggjorde en planerad föreläsningsserie i Oxford, lämnade han Uppsala och flyttade till Stockholm. Han gifte sig med folkskollärarinnan Ida Helander, född Engelke, och fick 1911 anställning hos P. A. Norstedt & Söner som lexikonredaktör.

9

Kamerabilder – Goodwins debututställning 1915.

Parallellt med sina universitetsstudier i Leipzig gick han i lära hos den framstående fotografen Nicola Perscheid. Goodwin hade redan från tioårsåldern fått lära sig att hantera en kamera när han hjälpte sin far, konstnären, med fotografiska förlagor till målningar. Den utbildning han fick hos Perscheid var gedigen med teknikkunskaper, bildsyn och konstnärlig utveckling, egenskaper som skulle komma väl till pass femton år senare. Redan 1907 deltog han i utställningen ”Fotografiska Upsala” med bland annat en serie porträtt av kolleger på universitetet. Han prisbelöntes vid utställningen och fick ett presentkort på femtio kronor ”för synnerligen konstnärliga porträtt”. Kritikerna var uppskattande: De enda bilder, på hvilka kunde anläggas en konstnärlig måttstock, voro dr. Buergel Goodwins äfven tekniskt intressanta porträtt af språkmän i Upsala. ... några porträtt i ozobromi af univ.-lektor BuergelGoodwin, hvilka utan tvekan äro utställningens allra finaste och bäst utförda fotografier. Det är verkligen synd att ingen annan bland alla utställare har användt detta eller något liknande kopieringsförfarande, hvilket är den vackraste kopieringsmetod, som hittills existerar.

Undan för undan visade det sig att språkvetenskapen inte var en framkomlig väg för en person med Goodwins ambitioner. Han kom att ägna sig mer och mer åt porträttfotografin. Han fick sex bilder publicerade i Fotografisk Tidskrift 1909 i artikeln ”Amatörfotografen som porträttist”.

Han blev också en flitig skribent och debattör. Startskottet kom i och med en artikel som Goodwin fick publicerad i Svenska Dagbladet den trettionde september 1909, ”Fotografisk konst på utställningen”, där han vill dra i gång en diskussion om Fotografiska föreningens utställning, som pågick samtidigt. Han menade att yrkesfotograferna i gemen inte var seriösa konstnärer och att det fanns många brister i det tekniska utförandet: Med något enda undantag har fotograferna här i Norden alltför lite tillgodogjort sig lärdomen att se, se och åter se, innan bilden tas och allra mest att se och noggrant se på trycket innan det lämnas på en utställning.

11

Goodwin skrev ett stort antal artiklar i tidskriften Svenska Fotografen under åren 1912–1916 och han blev också medlem av tidskriftens redaktion. År 1914, på Baltiska utställningen i Malmö, höll han ett uppmärksammat föredrag om ”bildmässighet”, ett begrepp som han själv hade lanserat. Under 1914 presenterade han sin ateljé, som fick namnet The Pictorial Portrait Studio, ett namn som ganska snart kompletterades med det svenska namnet Kamerabilder. ”Kamerabild”, även det ett begrepp som Goodwin hade lanserat, innebar högsta konstnärliga kvalitet. Kvalitet kostar pengar och Goodwin beskrev det speciella med kamerabilder: Folk därute har märkt att man tröttnar på dussinkort, men att man lär sig värdera ett bildmässigt arbete bättre, ju längre man äger det. ... En höjning i priserna av våra alster kan endast åstadkommas genom att ett högt pris bestämmes av det påtagligt höga värdet i den bildmässiga prestationen, av det som inte kan presteras av vem som helst och aldrig kan göras om av en annan.

Goodwin förberedde en kommande ateljéverksamhet och knöt kontakter med många framstående kulturpersonligheter i Stockholms innekretsar, förmodligen genom en del gratisporträttering.

Det stora genombrottet kom när Goodwin i november 1915 anordnade den första separatutställningen av fotografiska bilder i Sverige. Han hyrde Varias konstsalong på Arsenalsgatan i Stockholm, och drygt etthundrasextio bilder visades. De fanns samtidigt beskrivna och prissatta i en särskild utställningskatalog med titeln Kamerabilder.

Genombrottet var ett faktum. Recensenterna var överväldigade: ”Det första försöket i större omfattning att väcka intresset här hemma för fotografien som konstnärligt uttrycksmedel ... ger oss den första aningen på svensk botten om hela den konstnärliga rörelse på området som i ett tiotal år pågått i de stora kulturländerna, främst i England och Tyskland.”

Karl Asplund – Dagens Nyheter ”...den första i sitt slag i Sverige, som vågat framträda som självständig konstutställning för en större publik än yrkes-

12

fotograferna, och sålunda hos oss betecknar ett verkligt datum för fotografien som konstnärligt uttrycksmedel.”

Dagens Nyheter ”Hvad anmälaren först och främst blir utställaren tacksam för, är det rent konstnärliga allvar, som präglar hela hans produktion, den absoluta och förnäma frånvaron av pose och gest. ... Det är ständigt bilden och icke tekniken som talar det högsta språket på alla dessa fotografier. Flera av dem äro helt enkelt uppseendeväckande vackra.” ”Gwen” – Stockholms Dagblad ”Man erfar sensationer bland dessa fotografier, dem målarnas tavlor, men inga förstahandsfotografier, hittills väckt.” ”Marcelle” – Dagen ”Inför en stor del av de utställda bilderna får man också det intrycket att man är på en bättre konstutställning, man tappar nästan bort sin invanda föreställning om fotografien.” ”H” – Figaro Grunden var lagd för Goodwins karriär, och han skulle komma att bli den mest betydelsefulle fotografen i Sverige under sin tid, man kan också säga Skandinavien. Hans insats för fotografins utveckling i Sverige kan säkert inte överskattas, och han har lämnat en rik skatt av bilder, praktverk, böcker och artiklar efter sig. Nu över till Goodwins vykort.

Kamerabilder som vykort Goodwin producerade många vykort mellan åren 1915 och 1930.

Varför gjorde han det, han som i så många sammanhang kämpade emot den fotografiska bildens trivialisering?

Han skriver aldrig om sin vykortsverksamhet trots att han i skrift brukade behandla alla sidor inom fotografin. Ansågs det kanske inte riktigt fint bland de framträdande och konstnärligt syftande ateljéfotograferna att syssla med något så folkligt och populärt som vykort?

Något som möjligen motsäger den teorin är att en av Goodwins samtida, Uno Falkengren, gav ut vykort. Enligt vad Leif

13

Wigh berättar i boken Uno Falkengren – fragment från en epok, ville Falkengren bara ha kunder som kunde uppskatta konstnärliga fotografier – och som kunde betala för dem. Oftast tog han bara emot en kund per dag, efter klockan två. Att göra visitkort och kabinettskort för allmänheten ville han inte befatta sig med – men han gav ändå ut ett antal vykort. Det skulle han nog inte ha gjort om vykortsutgivning hade haft en nedsättande klang bland konstnärligt inriktade fotografer. Goodwin kommenterade alltså inte sin vykortsutgivning, med ett undantag. Det finns i en artikel i Svenska Fotografen i oktober 1914, ”Några lärdomar från bärgningen av min sommarskörd”: Anledningen till att i den vackra kusttrakten söder om Dartmouth i Devonshire (sydvästra England) så många bilder samlats (eller rättare sagt letats efter) av mig, var ett uppdrag, som jag fick av min värdinna. Jag skulle för hennes Food-Reform Guest House, Penlee, göra bilder till en ny serie vykort.

Uppgiften hör till de typiska för fackmannens sysslande med landskapsfotografering, men den sammanfaller – som nästan allt annat inom fotografien – med amatörens verksamhet med sin kamera ute i landsbygden. Amatören ställer sig sin uppgift själv, han vill ta hem minnen från en vistelse, en resa.

För yrkesslaven, som erhållit ett sådant uppdrag som mitt fanns det bara en räddning: att vara amatör och tänka själv, välja uppgifterna själv och från början till slut stänga sina sinnen för all tradition: framför allt för den traditionella vyn (turistförenings- och vykortsstilen, som jag gått illa åt inför ett annat forum) och lika mycket för det traditionella litterära motivet eller det förestavade bildinnehållet.

Dessa två kardinalsynder bör man sky som pesten. De måste bekämpas som hydran, med svärdet i ena handen och den avsvedande facklan i den andra. Endast genom denna självspäkningsprocedur blir man fri för skapandet av bilder.

Detta är min första och viktigaste erfarenhet. Det vill säga, jag fick en gammal erfarenhet bekräftad. Den är inte från i år. Jag började göra den, då jag för 25 år sedan som skolpojke skötte fotograferingen åt en landskapsmålare, som älskade naturen även i en kamerabild, på vilken det kunde ställas anspråk som bild.

14

Gabo Falk. Ej vykort.