9789144100340

9 mm

I den här boken presenteras de centrala strömningarna inom den internationella kultursociologin. Nya perspektiv sätts i relation både till varandra och till de kultursociologiska forskningstraditioner som de bygger vidare på eller bryter med.

Det går att skilja mellan att anlägga kultur som ett perspektiv och att studera kultur som forskningsobjekt. I den ”nya kultursociologin” är kultur oftast ett perspektiv. Författaren argumenterar dock för att det även är värdefullt att studera kulturella forskningsobjekt och att detta därför bör vara en uppgift för dagens kultursociologi.

Han argumenterar för en ”pragmatisk kultursociologi” där de båda traditionerna förenas och ingår i en analytisk verktygslåda som kan användas i frågedriven forskning om det sociala livets kulturella dimensioner.

Boken vänder sig i första hand till studenter i sociologi på universitet och högskola men bör vara intressant för alla som intresserar sig för frågan om vad kultur är.

| Den nya kultursociologin

Den nya kultursociologin

Håkon Larsen

Håkon Larsen är postdoktor vid Institutt for sosiologi og samfunnsgeografi vid Universitetet i Oslo.

Boken inleds med ett förord av Anna Lund och Mats Trondman, ­Centrum för kultur­sociologi, Linnéuniversitetet.

Art.nr 38370

Håkon Larsen www.studentlitteratur.se

978-91-44-10034-0_01_cover.indd Alla sidor

2014-10-01 15:12

Originalets titel: Den nye kultursosiologien © Universitetsforlaget, Oslo, 2013

Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och studenters begränsade rätt att kopiera för undervisningsändamål enligt Bonus Copyright Access kopieringsavtal är förbjuden. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Copyright Access.

Vid utgivning av detta verk som e-bok, är e-boken kopieringsskyddad.

Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare.

Studentlitteratur har både digital och traditionell bok­utgivning. Studentlitteraturs trycksaker är miljöanpassade, både när det gäller papper och tryckprocess.

Art.nr 38370 ISBN 978-91-44-10034-0 Upplaga 1:1 © För den svenska utgåvan Studentlitteratur 2014 www.studentlitteratur.se Studentlitteratur AB, Lund Översättning: Johanna Holmberg Sakgranskning: Mats Trondman Omslagslayout: Jens Martin/Signalera Omslagsbild: Shutterstock/Ivan Bondarenko Printed by Graficas Cems S.L., Spain 2014

978-91-44-10034-0_01_book.indd 2

2014-10-01 15:01

Innehåll

Förord till svenska upplagan 7 Mats Trondman och Anna Lund Förord 25 Inledning 27

Den nya kultursociologin 28 Kultursociologins institutionalisering 32 Bokens uppbyggnad 33 Del 1 Kultur som perspektiv 1 Kultur som perspektiv – idémässiga rötter 39

Kulturbegreppet i kultur- och samhällsforskning 39 Det humanistiska kulturbegreppet 40 Det samhällsvetenskapliga kulturbegreppet 42 Kultur som perspektiv – idémässiga rötter 46 Strukturalism 47 Hermeneutik 50 Sammanfattning 55

© S tud e ntlitt e r atu r

978-91-44-10034-0_01_book.indd 3

3

2014-10-01 15:01

Innehåll

2 Den nya kultursociologin 57

Repertoarteori 57 Pragmatisk sociologi 60 ”Det starka programmet” i kultursociologi 65 ”De svaga programmen” 69 Hur starkt är det starka programmet? 72 Sammanfattning 74 Del 2 Kultur som forskningsobjekt 3 Studier av kulturproduktion 79

Studiet av konstfält: Bourdieus perspektiv 79 Studie av en konstvärld: Beckers perspektiv 85 Fält kontra världen 89 Den nya kultursociologins kritik av Bourdieus fältperspektiv 91 Sammanfattning 93 4 Studier av kulturkonsumtion 95

Kärnbegrepp hos Bourdieu 96 Bourdieu om smak 99 Post-bourdieuska studier av smak 100 Sammanfattning 104 Del 3 Att genomföra kultursociologiska studier 5 Pragmatisk kultursociologi 109

Hermeneutisk sensitivitet 111 Teorins roll i en pragmatisk kultursociologi 112 Den pragmatiska kultursociologins metoder 117 Sammanfattning 118

4

978-91-44-10034-0_01_book.indd 4

© S tud e ntlitt e r atu r

2014-10-01 15:01

Innehåll

6 En kultursociologisk studie av legitimeringsarbete 119

Legitimering av public service och nationell repertoar 122 Legitimering av Vinmonopolet 130 Legitimering av Den Norske Opera & Ballett 132 Sammanfattning 134

Litteraturförteckning 137 Person- och sakregister 153

© S tud e ntlitt e r atu r

978-91-44-10034-0_01_book.indd 5

5

2014-10-01 15:01

978-91-44-10034-0_01_book.indd 6

2014-10-01 15:01

Förord till svensk a upplagan

Vad i helsike är kultur? En introduktion till Den nya kultursociologin Författaren David Foster Wallace inleder boken This is Water (2009) med en berättelse om två unga fiskar, som under en tidig simtur möter en äldre fisk. ”God morgon pojkar”, säger han, och tillägger: ”Hur är vattnet?” Med den äldre fisken på behörigt avstånd vänder sig den ena unga fisken till den andra och frågar: ”Vad i helsike är vatten?”

Vi lär oss att det som är mest påtagligt närvarande och betydelsefullt i våra liv är det vi är mest benägna att ta för givet. Till skillnad från fiskar kan vi utveckla förmåga att försöka förstå det. För vi är människor. Vi kan göra oss själva, andra och våra omständigheter till objekt för förståelse.

Vad är då motsvarigheten till ett liv i vatten? För oss som samhälls­varelser.

Som är lika oundvikligt som vattnet för fiskarna. En kultursociolog svarar förstås kultur. Hur skulle du reagera om du på en morgonpromenad med en god vän möter någon som förutom att säga ”God morgon!” också undrar ”Hur är kulturen?” Kanske skulle du, med den som frågade utom hörhåll, undra om vederbörande var helt frisk. Och varför ställa en sådan fråga? Det är förstås också möjligt att uppfatta den som högst underfundig. Kanske rent av som mycket rolig. Nog skulle betydelsen vara en annan om du och den du mötte tillsammans läste en kurs i kultursociologi. Nu skulle endast din vän vara förbryllad. Så vad i helsike är kultur?

Den norske kultursociologen Håkon Larsen, vars bok Den nya kultur­ sociologin nu glädjande nog föreligger i svensk översättning, skulle svara att kultur kan förstås som mening och meningssystem. Vårt huvudsakliga syfte är därför att ge dig som läsare en förförståelse av vad detta betyder. Vi gör

© S tud e ntlitt e r atu r

978-91-44-10034-0_01_book.indd 7

7

2014-10-01 15:01

Förord till svenska upplagan

det på vårt eget sätt men, vill vi hävda, i samklang med Larsens förståelse av kultur, som fenomen, sensitivt begrepp och teoretiserande redskap för analys.

Vår strategi ser ut som följer: Vi förser först läsaren med exempel. Larsens hemmaplan är konstvärlden. Våra exempel hämtas från idrottens och den politiska teorins värld, främst för att visa kultursociologins breda användningsområde. Vi har svårt att tänka oss något område där kultursociologi som analytiskt perspektiv inte kan användas. Eftersom det inte går att tänka människor, relationer och samhällen utan att tänka mening och meningssystem. Med utgångspunkt i våra exempel formuleras sedan en mer teoretiserad förståelse av kultur som mening och meningssystem. Låt oss kalla det kulturanalysens elementära former. Här tar vi även hjälp av antropologen Clifford Geertz (1926–2006). Om någon så klart formulerat de frågor en kultursociolog som studerar mening och meningssystem inte kan undvara så är det Geertz. Därefter synliggör vi en påtaglig överensstämmelse mellan klassisk sociologi och kultursociologi. Robert Wuthnow, sociolog vid universitetet i Princeton, har argumenterat för att kultursociologin väcker till liv ett från den klassiska perioden delvis förlorat arv (1989; Trondman 1991; 1999). För att synliggöra detta gör vi två nedslag i klassisk sociologi. Dels i Max Webers (1964–1920) definition av sociologi, dels i Emile Durkheims (1858–1917) analys av en flagga hämtad från hans religionssociologi. Hur, frågar vi oss, kommer just mening och meningssystem till uttryck hos dessa två klassiker. Vi avslutar med att introducera Håkon Larsens syn på vad kultursociologi är och innebär. Särskilt intresserade är vi förstås av vad han avser med just den ”nya” kultursociologin. Men, som sagt, vi börjar med några exempel.

Kultur som mening och meningssystem: tre exempel

Liams målgest

Liam, nyss fyllda fem, har just börjat spela fotboll i en förening. Han säger att han är glad. För han har ännu inte gjort något mål. Glädjen kan tyckas märklig. Eftersom fotboll går ut på att göra mål. Det är ju så fotbollslag vinner matcher. Så varför är Liam glad för att han inte gjort mål? ”Jo”, svarar han, ”för jag vet inte vad jag ska göra sen”. Men vad är det Liam ska göra? Efter det att han gjort mål? Vad Liam tänker på är en målgest. Det är därför han är glad. Men när han vet det ”då”, säger han, ”ska jag göra mål”. Enligt Liams 8

978-91-44-10034-0_01_book.indd 8

© S tud e ntlitt e r atu r

2014-10-01 15:01

Förord till svenska upplagan

nuvarande självförståelse är det alltså meningslöst att göra mål om man inte har en individualiserad målgest. Det är den mening han tillskriver detta att göra mål. Följaktligen kan vi förstå Liam om vi förstår hur han förstår vad han tänker, gör och känner.

Men den betydelse som Liam tillskriver målgesten som symbolisk handling kan inte reduceras till honom själv. Han har inte ur tomma intet hittat på detta. Han har förstås sett att när fotbollsspelare, särskilt kända sådana, har gjort mål så gör de en målgest. Både i verkligheten och i tv-spel. Han har också hört andra, inte minst kompisar, prata om det. Föreställningen om värdet av att ha en egen målgest hör därmed till ett vidare kulturellt meningssystem som han aktiveras av.

Vi kan nu förstå, och därmed förklara, varför Liam lägger så stor vikt vid att uppfinna en egen målgest. Vi kan göra det för att vi har förstått både den mening Liam tilldelar målgesten och det meningssystem som hans tänkande, görande och kännande just aktiverats av. Det yttre meningssystemet har med andra ord blivit till inre mening. Det som fascinerar oss som kultursociologer är därför att de levda meningssystemens yttre kraft inte ensidigt påtvingas utifrån. Ofta tenderar vi i våra vardagsliv att svara på dem med entusiasm. Så att det känns rätt att göra vad vi tänker. Likväl kan vi inte nödvändigtvis förklara varför. Svaret är att de meningssystem, eller de symboliska strukturer, som omger oss har en levd insida där de blir meningsfulla (Alexander 2003).

Med andra ord: det aktiverande yttre blir till inre, meningsfull drivkraft. Vi vill, som exempel, ha en egen målgest. För det är ju något man ska ha om det ska vara rätt.

Ytterligare en fråga kan förstås väckas. På vilket sätt samspelar mål­ gester med en kommersialiserad fotboll i vilken spelare köps och säljs på en marknad. Gör spelare mål för sitt lag och sin hemmapublik som firas med individuella gester? Eller gör spelare mål för gesten i avsikt att synliggöra egna karriärmöjligheter på en spelarmarknad? Kanske rör det sig om båda dessa betydelser samtidigt? Är det då just kärleken till lag och hemmapublik, individuell skicklighet och mål som gör en spelare särskilt uppskattad och därmed också kommersiellt intressant? Oavsett tolkning måste målgöraren först springa från lagkompisarna, från den sociala sammanhållningen, för att hinna med en individuell gest innan han blir upphunnen och omringad av just laget som kollektiv. Precis som en jazzmusiker som efter ett eget långt och ekvilibristiskt solonummer återvänder till inledande och avslutande © S tud e ntlitt e r atu r

978-91-44-10034-0_01_book.indd 9

9

2014-10-01 15:01

Förord till svenska upplagan

tema. En kultursociologisk poäng är här på sin plats. Det går inte att förstå materiella aspekter och sociala beteenden om man inte förstår de betydelser aktörer tilldelar dem. Aktörer som i sin tur aktiveras av ett eller flera mer eller mindre övertygande och överlappande meningssystem (Lund 2014).

Vi kan förstås förklara målgester med att investerat kapital står på spel. För klubbar, medier och företag. Måste vi då inte ge en materiell förklaring till spelares sociala beteende, till exempel målgester? De synliggör ju sig som individer eller varor på en spelarmarknad. De genererar höga löner åt sig själva och kanske vinster åt andra. Jo, det är riktigt att de kan göra det. Men varför är det så mycket pengar i fotboll? Inte är det väl pengar i fotboll för det finns pengar och ekonomer. Nej, det är den mening fotboll har blivit bärare av och den meningsproduktion den tillhandahåller som gör att den också kan vara ekonomiskt lönsam. Det är förstås samma sak med en framgångsrik musikfestival. Den är inte framgångsrik för att den har en revisor.

Den är framgångsrik för att den möjliggör mening och grundar sig i ett meningssystem som möjliggör en ekonomi (Bjälesjö 2103). Så, vad i helsike är kultur? Jo, det är det vatten vi tar för givet när vi är meningsbärande och aktiveras av för oss meningsfulla meningssystem. Sådant kan generera ekonomi (Wherry 2012). Men också motivation att begränsa en globalt kommersialiserad fotboll. Här finns andra meningssystem som kan aktiveras. Är inte den mest autentiska av alla spelare den som under sin karriär håller sig till sin hemstad och sitt klubbmärke? Som aldrig sviker. Mellanformer finns förstås också, som Zlatan Ibrahimovic när han säger att man kan ta pojken ut ur Rosengård, men aldrig Rosengård ut ur pojken.

Agnes kroppsideal

Agnes, som just börjat gymnasiet, berättar att hon satsar på friidrott. Hon berättar också att hon är lite försiktig med vissa träningsmoment. Om hon tog dem på fullt allvar skulle hon med all säkerhet nå bättre idrottsresultat.

Det är hon medveten om. Men hon är rädd att de skulle påverka hennes kropp på ett sätt som inte överensstämmer med det kroppsideal som hon känner att hon måste leva upp till. ”För att det är så det är, faktiskt”, säger hon. Hon är rädd för att ”låren där fram” ska bli för ”tjocka, ja, liksom puta ut helt så här, bump.” Men också att kroppen i sin helhet ska förändras, så att hon ska se ”liksom för massiv ut, helt hyddig”. Egentligen tycker hon att det är fel att 10

978-91-44-10034-0_01_book.indd 10

© S tud e ntlitt e r atu r

2014-10-01 15:01

Förord till svenska upplagan

tänka så. Samtidigt tycker hon att det är bra att hon tränar. För sådant som hälsa och kompisar, men också för utseende. Åter ser vi hur sociala beteenden har mening. Och hur denna mening kan relateras till vidare meningssystem. Också kommersiella och materiella. Sådana system kan förstås stå i konflikt med varandra. Å ena sidan ett meningssystem som möjliggör elitsatsningar i idrott. Å andra sidan ­kulturella förväntningar på specifika kroppsideal i tid och rum. Som både kan och inte kan samspela. I Agnes värld har dessa hamnat på kollisionskurs.

Hon är rädd för att satsningen på idrottsresultat innebär en kropp som inte överensstämmer med rådande kroppsideal för unga kvinnor. Det är genom att förstå den mening Agnes tillskriver idrott och kropp som kan vi förstå hennes dilemma. Hon skulle vilja bli riktigt bra i idrott. Men den kropp det kräver är inte den kropp hon vill ha. Precis som i fallet med Liam krävs förståelse av mening och meningssystem för att förklara vad Agnes tänker, gör och känner. Kultur är alltså inte nödvändigtvis endast ett meningssystem.

Det finns ofta flera interrelaterade. Som individer, för sig själva, sedda av andra och med andra, har att förstå och hantera (Lund 2014).

Att förstå tänkande, handlande och kännande människor, i detta fall barn och ungdom, är att förstå hur mening och meningssystem genom sociala relationer, institutioner och materiella villkor ger upphov till eller inte ger upphov till identifikationer. Vi har ju sett hur Liam och Agnes just identifierar sig med specifika meningssystem. Självklart hör även möjligheter och problematiker relaterade till genus, klass, etnicitet, generation, sexualitet och funktionsförmågor hit. Men också sådana levda erfarenheter och analytiska kategorier är meningsbärande och relaterade till aktiverande meningssystem. Kön eller invandrare, som exempel, är inte bara något man är. Det är något man blir och gör. När den engelska sociologen Gillian Rose som ung fick veta att hon hade grav dyslexi bestämde hon sig för att satsa på en rejäl universitetsutbildning (1995). Tyska filosofer, tänkte hon, ska läsas på originalspråk.

Walzers oberoende tillhörighet

”Jag tror inte”, skriver den politiske teoretikern Michael Walzer i boken ­Politics and Passion, ”att det kan finnas ett samhälle av fria individer utan en socialisationsprocess, en kultur för individualitet, och en stödjande politisk © S tud e ntlitt e r atu r

978-91-44-10034-0_01_book.indd 11

11

2014-10-01 15:01

Förord till svenska upplagan

regim vars medborgare i sin tur är beredda att stödja den” (2004, s. 17). Följaktligen förutsätter ett samhälle av fria medborgare, med Walzers begrepp, ”ofrivillig tillhörighet” (involuntary association) (2004, s. 17). Vi behöver alltså bli till på ett särskilt sätt i ett visst samhälle för att bli fria. Samtidigt som vi går med på och därmed tänker, handlar och känner i överensstämmelse med denna föreställning. Om detta är en riktig analys är vår tillblivelse och vårt vara som fria medborgare ett oberoende i djupt beroende. Inte minst till en specifik självförståelse, som är kulturberoende, det vill säga som är beroende av mening och meningssystem, vilka formar oss på ett sätt som gör att vi accepterar de sätt som de formar oss på liksom de konsekvenser som där av följer. ”För det finns inget sådant”, skriver Walzer också, ”som att välja från scratch; det finns inga absoluta startpunkter” (2004, s. 13).

Allt det som våra oberoende tillhörigheter kräver är förstås ett svar på frågan ”hur är kulturen?” Åter kan meningssystem bidra till att förklara.

I detta fall hur det går att förstå ett eftersträvansvärt medborgarskap i frihet, som gör att vi kan utveckla olika sätt att se på och förhålla oss till sociala och materiella villkor. Den som känner samhörighet med Walzers analys tänker sig med all säkerhet att alla barn och unga i ett samhälle ska ha rätt till och villkoren för att utveckla de kapaciteter som ett sådant medborgarskap kräver. Och att hävda detta är att vara aktiverad av ett meningssystem med sådana värden. Så är naturligtvis också fallet när vi bryter oss loss från tidigare meningssystem i förhoppningen att bli en annan än den som vår tidigare ofrivilliga tillhörighet en gång gjorde oss till.

Kulturanalysens elementära former Låt oss i mer teoretiserad form synliggöra vad våra exempel har hjälpt oss att se. Vi tänker åter på mening och meningssystem. Vi tänker på detta med att förklara mening med meningssystem. Liksom på att förstå det sociala och det materiella som ju oundvikligen har mening och hör till meningssystem.

Tillsammans kallar vi dem för kulturanalysens fyra elementära former.

En kultursociolog är intresserad av hur de individer som studeras förstår hur de tänker, handlar och känner. Här har vi kulturanalysens första ­elementära form, nämligen levda självförståelseformer. Utgångspunkten är att människor som samhälleliga kulturvarelser är meningsberoende. Så måste den som vill förstå människor i samhället börja med att förstå hur 12

978-91-44-10034-0_01_book.indd 12

© S tud e ntlitt e r atu r

2014-10-01 15:01

Förord till svenska upplagan

de förstår sig själv och sina omständigheter. Enskilt och med andra. Precis som i fallet med Liams längtan efter en målgest och Agnes försök att hantera idrottsprestationer och kropp. Precis som Walzer, som skulle behöva veta hur individer förstår sina liv i ofrivilliga tillhörigheter.

Därtill har en kultursociolog fokus på hur människors självförståelser är relaterade till vidare symboliska sammanhang av redan existerande mening.

Som förstås kan vara mer eller mindre för givet tagna, stabila, utmanade och föränderliga. Till exempel hur vi uppfattar genus och kropp. Meningssystem, eller meningsproduktion, utgör därmed kulturanalysens andra elementära form. Vi talar om symboliska strukturer med kraft att aktivera människor som genom dem förstår, men också legitimerar, vad de tänker, gör och känner. Som Liam som längtar efter målgest. Som Agnes som vill vara bra på friidrott men är osäker på den kropp det kräver. Att vara kultursociolog är att intressera sig för sådana meningssystem genom att synliggöra dem och deras betydelser i människors liv. Walzer längtar också. Som teoretiker. I sin tankefigur betonar han vikten av att det i ett demokratiskt samhälle finns ett aktiverande meningssystem, en kultur, som gör fria medborgare möjliga.

Kultur som meningssystem utgör här det aktiverande beroende som möjliggör oberoende. Som gör att individer och sociala grupper kan utveckla handlingsutrymmen inom aktiverande meningssystem, som därmed både kan försvaras och förändras. De kan därmed även kritiseras, oftast till följd av att kritikerna identifierar sig med alternativa meningssystem – eller förväntningshorisonter.

När en kultursociolog studerar levda självförståelseformer och meningssystem går det inte att undvika att fundera på hur dessa fenomen förhåller sig till varandra och hur människor förstår och hanterar dessa system. Hur ser den symboliska struktur ut som aktiverar Liam att på fullt allvar söka en egen målgest? Var får Agnes att inte fullfölja sitt träningsprogram i friidrott?

En kultursociolog drar sig således inte för att förklara självförståelseformer med aktiverande meningssystem (Reed 2011). Vad är det då som Walzer gör?

Jo, han försöker synliggöra det meningssystem som enligt honom avkrävs en demokrati av fria medborgare. Han vill, i den politiska teorins form, förklara vad som krävs av ett samhälle, det vill säga ofrivilliga tillhörigheter, som möjliggör fria medborgare.

Kulturanalysen tredje elementära form är således strävan att förklara levda självförståelseformer med aktiverande meningssystem, som förstås kan vara många, mångfacetterade och på olika sätt relaterade. Den som vill © S tud e ntlitt e r atu r

978-91-44-10034-0_01_book.indd 13

13

2014-10-01 15:01

Förord till svenska upplagan

förklara varför människor, enskilt eller med andra, tänker, gör och känner som de gör måste alltså även försöka förstå hur människor förstår och hanterar det eller de meningssystem som aktiverar dem. I vilken utsträckning?

Hur medvetet och klart uttalat? Och med vilka variationer? Med andra ord: hur formas människor, enskilt och i grupp, genom att acceptera och göra motstånd? Vi ska inte glömma att det finns människor som starkt bidrar till att skapa nya aktiverande meningssystem. Dr Martin Luther Kings medborgarrättsrörelse utgör förstås ett sådant historiskt exempel (Eyerman 2001; Alexander 2006).

Slutligen kan en kultursociolog inte undvika att försöka förstå hur aktiverande meningssystem och aktiverade människors sätt att hantera dem är relaterade till sociomateriella resurser i samhället. Kultur som aktiverande meningssystem och människor som aktiva kulturvarelser lever under mer eller mindre skilda sociala och materiella livsvillkor. Ur ett kultursocio­ logiskt perspektiv kan sådana villkor endast betyda något, påverka oss och hanteras genom att ha och ges mening. Den som vill minska socioekonomisk ojämlikhet, till exempel ekonomisk utsatthet eller social segregation, måste först förstå en sådan ojämlikhet som något icke eftersträvansvärt och sedan förmå andra att förstå vikten av att minska den. Därför kan frågan om det socio­materiellas betydelse i våra liv endast besvaras genom en förståelse av meningssystem, vilket också kräver att vi vill förstå hur de som lever under olika villkor förstår och hanterar dessa villkor. Vi bör därtill intressera oss för vad dessa män­niskor vill och längtar efter. Och vilka resurser de har för att förverkliga detta. Härvidlag menar vi inte endast de som lever mer eller mindre utsatta liv med liten makt och få resurser. Vi menar också människor och institutioner med resurser och makt. Och relationer till andra. Med och utan resurser och makt. Även de är förstås meningsbärande och aktiverade av meningssystem.

Här har vi så vår fjärde elementära form. Låt oss kalla den symboliskt aktiverande sociomateriella villkor och beteenden. Att sociala relationer och materiella resurser tenderar men inte måste vara av avgörande betydelse för hur våra liv gestaltar sig. Just därför att de är meningsbärande resurser. Och att förstå sociala relationers och materiella villkors betydelse är att förstå den mening de har för de involverade individerna i relation till vidare meningssystem och aktörernas sätt att förstå och hantera dem. Här har vi kultursociologens sätt att förstå frågor om sociomaterialitet och en dominansform som 14

978-91-44-10034-0_01_book.indd 14

© S tud e ntlitt e r atu r

2014-10-01 15:01

Förord till svenska upplagan

makt. Hur kommer det sig att Liam är övertygad om nödvändigheten av att ha en målgest? Varför är Agnes rädd för att få en kropp som inte duger? Hur ser en demokratisk kultur ut som kan aktivera fria medborgare? Att ställa dessa frågor är att förstå värdet av analytiskt förståelsearbete och en demokratisk kultur. Därtill: att vilja vara och ha förmågan att vara kritisk gäller inte endast kultursociologen utan också andra självförstående människor i meningssystem. En grupp människor på en arbetsplats, även utan påtaglig makt och resurser, kan ställa sig upp och säga: Det här accepterar vi inte. De kan också öppet stödja eller tyst acceptera marginalisering av andra.

Kultursociologins grundfrågor

”Att studera andra människors kultur”, skriver Geertz, ”innebär att upptäcka vem de tror att de är, vad de tror att de gör och med vilken avsikt de tror att de gör det” (1999, s. 11). Det innebär också, fortsätter han, ”att lära sig hur, när man är någon annanstans ifrån med en egen värld, att leva med dem” (1999, s. 11). Och att verkligen göra det, lära sig om andra av andras liv, så är det ”nödvändigt att vinna en fungerande förståelse inom de meningsramar inom vilka de aktiverar sina liv” (1999, s. 11, se även Trondman 2008, s. 202).

Låt oss kalla dessa frågor för kultursociologins grundfrågor. För om vi ska komma åt meningen i människors levda självförståelse, de meningssystem som aktiverar dem, och hur de kan förklara hur människor tänker, gör och känner samt hur de förstår och också begränsas och möjliggörs av sociala och materiella resurser som möjligheter och hinder, då behöver vi, som Geertz själv skulle formulera det, ”täta” svarsbeskrivningar på dessa frågor (1973).

Endast så kan vi komplext förstå Liam och Agnes. Endast så kan vi förstå hur människor lever, förstår, förklaras av och förmår att hantera Walzers ofrivilliga institutioner. Vi drar oss därför inte för att säga att sökandet efter svar på Geertz frågor är oundvikliga när kultur tillämpas som analytiskt perspektiv. Vilket projekt du än avser att sätta igång har du nästan alltid nytta av dessa frågor.

Kultursociologisk t informerade klassiker

I första delen av Ekonomi och samhälle skriver Weber att sociologi är ”en vetenskap som försöker förstå meningen i ett social handlande” (1983, s. 3). En © S tud e ntlitt e r atu r

978-91-44-10034-0_01_book.indd 15

15

2014-10-01 15:01

Förord till svenska upplagan

handling är social när den relaterar sig till andras handlingar och orienterar sig i relation till dessa. Mening avser den subjektiva betydelse som handlingar rymmer när människor försöker förstå sig själva och andra. Sociala handlingar kan därtill förklaras. Det kräver att sociologen förstår hur handlingarnas subjektiva innebörder ingår i vad Weber benämner ”vidare meningssammanhang” (1983, s. 7). En förståelse av just detta utgör en förklaring till vad människor tänker, känner och gör. Eller med Webers egen formulering: ”Förklaring betyder alltså för en vetenskap, som sysslar med handlingarnas mening, att finna det meningssammanhang som en direkt förståelig handling tillhör med hänsyn till den subjektiva innebörden” (1983, s. 7).

Det med all säkerhet bästa exemplet på detta är Webers klassiska essä om Den protestantiska etiken och kapitalismens anda (1920) i vilken han avsåg att etablera en mer fördjupad och metodologiskt specifik förståelse av en i hans tid mycket vanlig uppfattning, nämligen att protestantismen, eller snarare specifikt levda former av den, bidrog till framväxten av kapitalism. Vad han med all säkerhet ville säga, och här låter vi oss vägledas av sociologen Ola Agevall (2009), var att en viss aktiverande värderationalitet – ­specifika värden som individer, eller grupper av individer, i tid och rum tänkte, kände och handlade efter - verkade på ett sådant sätt att kapitalism möjliggjordes utan att aktörerna själva nödvändigtvis var medvetna om detta utfall. Med andra ord: en viss specifik livsföring (Lebensführung) – troende aktörers meningsfulla handlingar i ett för dem meningsfullt aktiverande meningssystem – svarade på ett adekvat sätt mot (det som) kapitalismens framväxt (krävde). Det gällde att hårt arbetande gå i sin gärning, kultivera kredit­värdighet, vara sparsam och investera pengar. Också för de minsta av ­v inster. Därmed kom en specifik form av religion att generera en specifik form av levd livsföring, ett för aktörerna värderationellt beteende, som i form av icke avsedda konsekvenser påtagligt bidrog till kapitalismens framväxt. Och så när kapitalismen väl är på plats blir den svår att rubba.

För dem som har att leva sitt liv i den har att agera i överensstämmelse med dess grundlogik och förväntningar. Det går alltså inte att driva företag och för en skattemyndighet tala om att man är helt ointresserad av vinst. Den som vill bryta med kapitalismen har således att vinna människor för ett annat meningssystem.

Det är därmed inte svårt att se hur Liams sökande efter en målgest eller Agnes sätt att träna friidrott kan förklaras genom att vi förstår de subjek16

978-91-44-10034-0_01_book.indd 16

© S tud e ntlitt e r atu r

2014-10-01 15:01

Förord till svenska upplagan

tiva innebörder som de tilldelar dessa handlingar inom ramen för ett vidare meningssystem. Och Walzers teori vill peka på ett ur hans perspektiv politiskt försvarbart aktiverande meningssystem. Det vill säga en ”socialisationsprocess, en kultur för individualitet och en stödjande politisk regim” för ”ett samhälle av fria medborgare”. ”Soldaten som faller försvarande sin flagga”, skriver Durkheim i The ­Elementary Forms of Religious Life, ”tror förstås inte att han offrar sig själv för en bit tyg” (1995, s. 229). Flaggan har väckt närvaron av den kraft som är förbunden med det högre ideal han tror på. ”Han inser”, fortsätter Durkheim, ”att den kraft som bär honom in i de heliga sakernas rike inte finns i honom utan kommer till honom från utsidan” (1995, s. 223). Samtidigt måste idealets kraft verka i soldatens eget medvetande. Han måste tänka och känna att idealet är rätt. Hur skulle det annars aktivera honom? Men det som aktiverar måste också upplevas som överfört till flaggan. Så att det som finns i flaggan också finns i honom. Endast så kan en bit tyg, som ett värdefullt ting i sig själv, genom sin närvaro, äga och kräva idealets dygd. Vad soldaten tänker, gör och känner i kontakt med flaggan ”tycks” därmed, som Durkheim formulerar det, ”emanera från den” (1995, s. 222). Det är alltså så vi kan förstå hur det är möjligt för soldaten att bli aktiverad av en flagga. Just så har ett stycke tyg, eller materia, blivit ett socialt ting med makten att aktivera, representera och symbolisera den yttre heliga kraft han inom sig själv har kommit att tro på.

Det gör honom till synes oundvikligt förpliktigad att aktiveras av den. Soldaten som faller medan han försvarar flaggan ”glömmer”, med Durkheims ordval, ”att flaggan bara är en symbol som inte har något värde i sig själv utan endast blir till medvetande genom den verklighet den representerar” (1995, s. 222). Den heliggjorda flaggan har blivit ett för givet taget och därför ett till synes naturligt ting. En verklig moral med verkliga konsekvenser. Relationen mellan meningssystem och mening är nu kausal, det vill säga den förklarar.

För flaggan har fått det tänkande, det görande och den känsla kopplad till sig som gör det möjligt att just offra sig för en bit tyg. Ett konkret ting med mening gör det lättare för soldaten att förena sig med det högre idealet.

Vad har vi så lärt av Webers definition och Durkheims analys av en flagga? Jo, för att förstå handlingar och ting som flaggor så måste vi förstå den mening människor tilldelar dem. Vi måste också förstå hur sådana betydelser är relaterade till vidare meningssystem. Just så kan vi förklara mening med meningssystem. © S tud e ntlitt e r atu r

978-91-44-10034-0_01_book.indd 17

17

2014-10-01 15:01

Förord till svenska upplagan

Nog är det väl så att vi inte nödvändigtvis förstår, eller ens tänker på, de symboliska strukturernas starka närvaro i våra liv. Så hör det till en kulturellt informerad sociologis grundläggande uppgift att försöka synliggöra dessa strukturers ofta omedvetna inflytande.

Det som därför särskilt fascinerar oss som kultursociologer är att dessa krafter inte ensidigt påtvingats utifrån. Ofta svarar vi på dem med entusiasm.

Därför att det känns rätt att göra det. Ändå kan vi kanske inte riktigt förklara varför. Svaret är, som sagt, att de symboliska strukturerna har en levd insida där de blir meningsfulla, som tankar, känslor och handlingar. En sådan levd insida kan förstås vara mer eller mindre medveten och öppen om de symboliska strukturernas aktiverande kraft. Om kultursociologin därför har en upplysande funktion, så är det att just synliggöra hur symboliska strukturer blir till levd insida. Men också hur en levd insida kan utveckla förmåga att hantera och förändra symboliska strukturers inflytande över våra samhälleliga och privata liv.

Larsens nya kultursociologi

Larsen bok är i hög grad medvetet samtidsfokuserad. Följaktligen ägnar han sig främst åt det som bokens titel pekar ut, nämligen den nya kultursociologin. I huvudsak den som vuxit fram sedan 1990-talets början, nästan ett sekel efter Weber och Durkheim. Larsen formulerar denna nya sociologi i tre steg. Därtill argumenterar han för något som han kallar en pragmatisk kultursociologi.

För det första ger Larsen oss en bred definition. Kultursociologi möjliggör studiet av mening, meningsproduktion och meningssystem i det moderna samhället. Så lyder den mest generella definitionen, vilken alltså härbärgerar mer än den nya kultursociologin. Det är denna definition vi på olika sätt via exempel, elementära former och klassiker synliggjort ovan. En sådan kultursociologi har under de senaste årtiondena tagit rejäl fart. Den tar allt större plats på sociologikonferenser, internationella såväl som nationella.

Tidskrifter lanseras. Forskningsmiljöer växer fram. Institutionaliseringsprocesser är otvetydigt i rörelse. Därtill används kultur som analytiskt redskap inom en rad olika sociologiska kunskapsfält. Till exempel organisation, utbildning, mång­kulturalism, barndom och ungdom, unga vuxna, vuxna, äldre, sociala rörelser, professioner, nätverksanalys, hälsa, religion, spel, 18

978-91-44-10034-0_01_book.indd 18

© S tud e ntlitt e r atu r

2014-10-01 15:01

Förord till svenska upplagan

konst, musik, tango, teater, performance, historisk sociologi, eliter, sorg, mat, politik, ikoner, kulturellt trauma, idrott, politiska mord, författarskap, subkulturer, köttproduktion, humor, ledarskap, film, internet och urbana studier. Det gäller även teorier som aktiverar analytiska kategorier som genus, klass, etnicitet, sexualitet och funktionsförmågor.

För det andra förstår Larsen kultursociologi som ett analytiskt perspektiv.

Det betyder att den inte självklart är en disciplin. I egenskap av just perspektiv har den dock en central roll att spela inom sociologiämnet. Därtill bestäms kultursociologi som perspektiv inte av ett avgränsat empiriskt kunskapsfält. Den är alltså ingen bindestreckssociologi, det vill säga en sociologi om något specifikt, som idrott, konst, arbete, ekonomi eller utbildning. Snarare tillhandahåller den analytiska redskap som kan tillämpas på alla tänkbara empiriska fenomen i skilda samhälleliga kontexter. Precis som exemplifierats ovan. Studier av estetiska uttrycksformer, eller, som Larsen tenderar att kalla det, kulturella objekt är endast ett av många fenomen lämpat för ett kultur­ sociologiskt perspektiv. Således blir en konstsociolog endast kultursociolog om produktionens och receptionens mening i vidare symboliska sammanhang utgör forskningsfokus.

För det tredje konstruerar Larsen den nya kultursociologin. Dess innehåll bestäms av tre inriktningar. Den första avser teorier om kulturella repertoarer.

En repertoar är en reservoar av möjliga sätt att göra saker på. Kultur är, tänker Ann Swidler (2001), en av inriktningens mest etablerade företrädare, en uppsättning användbara verktyg, berättelser, ritualer och förståelseformer som människor kan använda för att lösa olika sorters problem. För henne verkar aktörers kulturella handlingsutrymme endast begränsas av vilka repertoarer de har att tillgå.

Den andra inriktningen gäller främst Luc Boltanskis och Laurent Thévenots pragmatiska sociologi. Istället för en kritisk sociologi får vi en sociologi om hur aktörer själva utövar kritik. Här fokuseras aktörers egna kapaciteter att vara kritiska med hjälp av de normativa principer som de identifierar och aktiveras av. Eller omvänt: hur försvarar aktörer ståndpunkter genom att hänvisa till värden som är större och mer betydelsefulla än vad som vanligtvis ryms i det som kommer till uttryck i vardagliga situationer. Vi vägleds nu av begrepp som värdeordning och legitimeringsarbete. När vi ska förklara (legitimera) varför vi gör på ett visst sätt i vår förening (situation) vänder vi oss till det stora värdet av demokrati (värdeordning). Kultursociologi som © S tud e ntlitt e r atu r

978-91-44-10034-0_01_book.indd 19

19

2014-10-01 15:01

Förord till svenska upplagan

analytiskt perspektiv på meningsskapande blir nu en fråga om att utforska konkret och situationsbundet legitimeringsarbete i relation till etablerade värdeordningar.

Den tredje riktningen är det starka programmet i kultursociologi, såsom det formulerats av Jeffrey C. Alexander och Philip Smith vid Centrum för kul­ tursociologi på Yale-universitetet (Alexander & Smith 2003; Trondman, Lund & Mast 2011). Detta program är starkt relaterat till Durkheim, främst hans religionssociologi, men också till Geertz förståelse av kultur och mening. Och precis som i de två föregående riktningarna är denna kulturella sociologi inte reducerad till avslöjande av maktstrukturer och logiker för reproduktion av över- och underordning. Den aktiverar förståelse av meningsskapande som generar handlings­utrymme i de symboliska strukturer i vilka vi lever våra liv.

Men förståelsen av sådana handlingsutrymmen utesluter förstås inte överoch underordning i förhållande till de symboliska gränsdragningar som kan skapas mellan olika grupper och kategorier av människor. I metodologiskt instrumentella ordalag har kultur blivit en oberoende och inte beroende variabel. I den kulturella sociologin ges därför kultur autonomi. Den kan studeras i egen rätt och betydelse. Kultur förstås därmed som något avgörande i formering av handlingar och institutionellt liv. Liksom i förståelse av materiella och instrumentella krafter. Och deras villkorande beskaffenhet. Och ju mer vi förmår att förstå desto bättre kan vi förklara. Eller som Isaac Reed, en förespråkare för kulturell sociologi, formulerar det: ”för att förklara social handling måste man tolka kultur” (2008; se även Reed & Alexander, 2009).

Larsen har också en egen uppfattning om hur en bred kultursociologi bäst kan praktiseras. Två förbundna argumentationer bestämmer det som Larsen kallar pragmatisk kultursociologi. Den första argumentationen rör teoretisk pluralism. Den andra gäller empirisk rationalitet. Bestämningarna är våra.

Det finns, menar Larsen, inte endast ett sätt att beskriva och förstå världen på. Olika teorier ägnar sig åt olika sidor av ett och samma fenomen. Man kan också hävda att olika teorier synliggör samma fenomen på olika sätt. Den som håller fast vid en enda teori förhindrar alltså sig själv att se fenomen på olika sätt. Om vi delar Larsens uppfattning är vi övertygade om värdet av just teoretisk pluralism. Följaktligen bör en kultursociolog använda olika teorier.

Olika teorier, eller element från olika teorier, kan också kombineras. Det bör nämnas att Larsen även argumenterar för metodologisk pluralism. Ett visst 20

978-91-44-10034-0_01_book.indd 20

© S tud e ntlitt e r atu r

2014-10-01 15:01

Förord till svenska upplagan

företräde ges dock till kvalitativa metoder, som uppfattas särskilt ämnade att komma åt just aktörers meningsskapande.

Hur ska vi då tänka när vi ska välja mellan eller kombinera olika teorier och teoretiska element? Det är lätt att tro att Larsen, som skrivit en hel bok om teori, kommer att svara att val av teori avgörs av det perspektiv som kultursociologen vill lägga på ett specifikt fenomen och dess meningsproduktion. Inte minst därför att han argumenterar för att teori bestämmer hur fenomen ses och förstås. Men så är inte fallet. Istället är det, menar Larsen, forskningsfråga och empiriskt undersökningsområde som ska avgöra teorival. Forskaren ska välja den teori som bäst passar forskningsfråga och empiriskt kunskapsintresse. Med andra ord: val av teori inom ramen för teoretisk pluralism grundas i en empirisk rationalitetsordning. Men om relationen mellan teori och empiri kan vi förstås ha olika uppfattningar.

Och stimulerande seminarier.

Den nya kultursociologin är en utmärkt bok för alla samhällsvetare och humanister som finner det nödvändigt att förstå mening, meningsproduktion och meningssystem om man ska förstå människan som samhällsvarelse.

Eller för den som är nyfiken på vad olika kultursociologer tänker och gör.

Framförallt är den en utmärkt startpunkt för en universitetskurs i kultursociologi. Som sådan, om undervisningen anpassas, är den brukbar på alla nivåer. Den utgör också en teoretisk aptitretare med förmåga att aktiverar.

Inte minst hjälper den oss att besvara frågan om vad kultur är när vi vill förstå och förklara vad människor tänker, gör och känner som samhällsvarelser.

Eller som Larsen formulerar det: Kultur som perspektiv och forskningsobjekt.

Växjö, 28 maj 2014 Mats Trondman

Anna Lund

Centrum för kultursociologi, Institutionen för kulturvetenskaper, Linnéuniversitetet

© S tud e ntlitt e r atu r

978-91-44-10034-0_01_book.indd 21

21

2014-10-01 15:01

Förord till svenska upplagan

Litteratur Agevall, Ola (2009). ”A Science of Unique Events: Max Weber’s Methodology of the Cultural Sciences”. I: Max Weber The Protestant Ethic and the Spirit of Capitalism (2009 [1920]), redigerad av Richard Swedberg. New York: WW Norton & Company.

Alexander, Jeffrey C. (2003). The Meanings of Social Life: A Cultural Sociology.

Oxford: Oxford University Press.

Alexander, Jeffrey C. (2006). The Civil Sphere. Oxford: Oxford University Press.

Alexander, Jeffrey C. (2011). Kulturell sociologi: Program, teori och praktik, Texter i urval av Mats Trondman, Anna Lund och Jason L. Mast. Göteborg: Daidalos.

Bjälesjö, Jonas (2013). Rock’n’Roll i Hultsfred: Ungdomar, festival och lokal gemenskap.

Yderhult, Båstad: Hammarlin Bokförlag.

Boltanski, Luc & Thèvenot, Laurent (2006). On Justification: Economies of Worth.

Princeton: Princeton University Press.

Durkheim, Emile (1995). The Elementary Forms of Religious Life. New York: The Free Press.

Eyerman, Ron (2001). Cultural Trauma: Slavery and Formation of the African American Identity. Cambridge: Cambridge University Press.

Geertz, Clifford (1973). The Interpretation of Cultures, New York: Basic Books.

Geertz, Clifford (1999). ”A Life of Learning: Charles Homer Haskins Lecture for 1999”.

American Council of Learned Societies: Occasional Paper, No. 45.

Lund, Anna (2014). ”From Pregnancy out of Place to Pregnancy in Place: Across, Within, and Between Landscapes of Meaning” (under publicering i tidskriften Ethnography).

Rose, Gillian (1995). Love’s Work. London: Chatto & Windus.

Reed, Isaac Ariel & Alexander, Jeffrey C. (2009). Meaning and Method: The Cultural Sociological Approach to Sociology. Boulder, CO: Paradigm.

Reed, Isaac Ariel (2008). ”Maximal Interpretation in Clifford Geertz and the Strong Program in Cultural Sociology: Towards a New Epsitemology, Cultural Sociology Volume 2, Number 2, July 2008; London: Sage Publications.

Reed, Isaac Ariel (2011). Interpretation and Social Knowledge. Chicago: Chicago University Press.

Swidler, Ann (2001). Talk of Love, Chicago: University of Chicago Press.

Trondman, Mats (1991). ”Kultursociologi: en essä om en disciplin i ”ny” tillblivelse”.

Växjö: Rapporter från Högskolan i Växjö, Ser. 2 Beteendevetenskap 12.

Trondman, Mats (1999). Kultursociologi i praktiken. Lund: Studentlitteratur.

Trondman, Mats (2008). ”To Locate in the Tenor of Their Setting the Sources of their Spell: Clifford Geertz and the ’Strong Program’ in Cultural Sociology”. Cultural Sociology, Volume 2, Number 2, July 2008. London: Sage Publications.

Trondman, Mats, Lund, Anna & Mast, Jason L. (2011). ”Till förståelsen av en kulturell sociologi”. I: Jeffrey C. Alexander Kulturell sociologi: Program, teori

22

978-91-44-10034-0_01_book.indd 22

© S tud e ntlitt e r atu r

2014-10-01 15:01

Förord till svenska upplagan

och praktik, Texter i urval av Mats Trondman, Anna Lund och Jason L. Mast.

Göteborg: Daidalos.

Wallace, David Foster (2009). This is Water: Some Thoughts, Delivered on a Significant Occasion, about Living a Comppassionate Life. New York: Little, Brown Company.

Walzer, Michael (2004). Politics and Passion: Toward a More Egalitarian Liberalism.

New Haven: Yale University Press.

Weber, Max (1983). Ekonomi och Samhälle: Förståelsesociologins grunder. 1.

Sociologiska begrepp och definitioner. Göteborg: Argos.

Weber, Max (2009 [1920]). The Protestant Ethic and the Spirit of Capitalism, redigerad av Richard Swedberg. New York: WW Norton & Company.

Wherry, Frederick F. (2012). The Culture of Markets. Cambridge: Polity.

Wuthnow, Robert (1989). Meaning and Moral Order: Explorations in Cultural Analysis, Berkeley: University of California Press.

© S tud e ntlitt e r atu r

978-91-44-10034-0_01_book.indd 23

23

2014-10-01 15:01

978-91-44-10034-0_01_book.indd 24

2014-10-01 15:01

Förord

Kultursociologin är kanske den gren av sociologin som har vuxit mest under de senaste årtiondena. Jag har i flera års tid tänkt att norsk sociologi i alldeles för liten grad har stått i kontakt med allt det spännande som har skett och sker på det här området. Därför är jag tacksam över att jag nu får möjlighet att presentera den här intressanta utvecklingen inom ett av sociologins kärnområden för en norsk publik.

Det här är en kort bok där jag tar upp det jag ser som de mest centrala perspektiven i den internationella kultursociologin. Jag har visat hur de olika perspektiven förhåller sig dels till varandra, dels till de kultursociologiska forskningstraditioner som de bygger vidare på eller bryter med. Vidare har jag försökt att visa hur de bäst kan tillämpas i empiriska analyser med hjälp av exempel från min egen forskning om legitimeringsarbetet för offentligt finansierade organisationer.

I boken skiljer jag mellan att anlägga kultur som ett perspektiv och att studera kultur som ett forskningsobjekt. Dessa förhållningssätt representerar olika forskningstraditioner inom sociologiämnet, där de flesta av de nya kultursociologiska perspektiven har gått ut på att anlägga kultur som ett perspektiv. Jag anser dock att båda ansatserna är värdefulla och har en roll att spela i dagens kultursociologi. Vad som utmärker de båda traditionerna beskrivs i del 1 och 2 av boken. I del 3 argumenterar jag för det jag kallar en pragmatisk kultursociologi, där dessa traditioner förenas och ingår i en analytisk apparat som kan användas i en frågedriven forskning om det sociala livets kulturella dimensioner.

Jag har fått många nyttiga synpunkter från kollegor under arbetet med boken. Ett särskilt tack riktas till Berit Irene Vannebo och Gunnar C. ­Aakvaag som läste hela manuset och kom med många kloka och hjälpsamma © S tud e ntlitt e r atu r

978-91-44-10034-0_01_book.indd 25

25

2014-10-01 15:01

Förord

synpunkter under skrivprocessens slutfas. Tack också till Anne Krogstad, Atle Wehn Hegnes, Jørn Ljunggren, Katrine Fangen, Jan Frode Haugseth och Heidi Grundetjern, som har kommit med synpunkter på innehåll, struktur och språk i olika delar av manuset, och student Gunhild Nyaas som kom med språkliga kommentarer på inledningen. Jag har också fått ett gott stöd under arbetet med boken från Per Robstad, redaktör på Universitetsforlaget. Ett sista tack går till Tore Slaatta och Institutt for medier og kommunikasjon vid Universitetet i Oslo, som gav mig goda arbetsvillkor under den första fasen av arbetet med boken, och Institutt for sosiologi og samfunnsgeografi vid Universitetet i Oslo, som gjorde detsamma under den senare fasen.

Oslo, juni 2013 Håkon Larsen

26

978-91-44-10034-0_01_book.indd 26

© S tud e ntlitt e r atu r

2014-10-01 15:01

Inledning

Kultur har varit en central del av sociologin ända sedan klassikernas tid.

Karl Marx, Max Weber och Émile Durkheim levererade allihop bidrag som har kommit att ingå i kultursociologins kanon. Jag tänker då på Marx och Engels (1964) text om den tyska ideologin, Webers (1930) studie av den protestantiska etiken och kapitalismens anda och Durkheims (1912b) studie av det religiösa livets elementära former. Dessa tänkare såg dock inte sina verk som kultursociologiska, mycket därför att sociologin som vetenskap på den tiden ännu var i sin linda. Det primära för dem var att etablera sociologin som sådan snarare än en gren av den.

Inte heller de stora sociologiska teoretikerna från mitten av 1900-talet har talat särskilt mycket om kultursociologi, även om kulturen har haft en central roll i deras teorier om samhället.1 Hos exempelvis Talcott Parsons (1951), 1950- och 1960-talens store amerikanske sociolog, är kulturen en viktig del av samhällsteorin. Han såg samhället som ett socialt system med fyra delsystem, där kultur är det överordnade och mest centrala. För Parsons är kulturen de värden och normer som ger oss mål vi försöker uppnå genom våra handlingar. Även tysken Theodor W. Adorno intresserade sig för kultur och skrev om både kulturindustri (Horkheimer och Adorno 1991 [1947]) och konst (1984).

Medan den profitdriv kulturindustrin enligt Adorno leder till kulturellt förfall kan konsten genom sin förmåga till samhällskritik motverka den förflackning som följer av kommersialismen. Som en reaktion på den kultur­ pessimism som Adorno med flera gav uttryck för ägnade sig forskare som 1 Ett verk som tidigt tematiserade kultursociologin som en explicit del av sociologin var boken Kulturgeschichte als Kultursoziologie som skrevs av Max Webers yngre bror, Alfred Weber (1935).

© S tud e ntlitt e r atu r

978-91-44-10034-0_01_book.indd 27

27

2014-10-01 15:01

Inledning

Raymond Williams och Richard Hoggart åt att studera kultur underifrån, och de intresserade sig särskilt för arbetarkultur. På 1960-talet utvecklade dessa båda en forskningstradition som kom att kallas British cultural studies, med den så kallade Birminghamskolan som sitt centrum.

Sedan 1980-talet har kultursociologin etablerat sig som en central del av sociologin, mycket tack vare Pierre Bourdieus verk och i synnerhet hans studie av kulturen som grundval för sociala gränsdragningar mellan grupper (Bourdieu 1979), och senare hans studie av fält för kulturproduktion (Bourdieu 1992, 1993). En konsekvens av Bourdieus ställning inom sociologin i allmänhet och kultursociologin i synnerhet är att senare bidrag till kultursociologin i hög grad har förhållit sig till hans arbeten.

På 1990-talet var det många som bröt med Bourdieu och det växte fram välutvecklade teoretiska positioner som utgjorde tydliga alternativ till Bourdieus forskning. Kultursociologin är en gren av sociologin som verkligen har blomstrat under de senaste årtiondena, och i den här boken behandlas den senaste utvecklingen på området – den nya kultursociologin.

Den nya kultursociologin Det är i synnerhet tre inriktningar som utgör kärnan i den nya kultursociologin. Den första är teorier om kulturella repertoarer, den andra är den franska pragmatiska sociologin och den tredje är det ”starka programmet” i kultur­ sociologi som har formulerats av Jeffrey C. Alexander. Alla dessa är alternativ till ett strukturorienterat perspektiv på kultur inom sociologin, sådant som det bland annat har kommit till uttryck hos Parsons och Bourdieu.2 I den här boken ska jag närmare redogöra för de perspektiv som den nya kultur­ sociologin bygger på, liksom de perspektiv den kritiserar och lanserar sig som alternativ till. I och med att Bourdieu är en mycket central sparringpartner för den nya kultursociologin spelar han en viktig roll i boken. Bourdieu har också en central plats i norsk sociologi, särskilt inom forskning om klass 2 Med sin teori om habitus har Bourdieu (1990) förvisso försökt bryta med den strukturalistiska sociologin genom att utveckla en mellanposition mellan en strukturfokuserad och en aktörsfokuserad sociologi, eller vad han kallar en objektivistisk och en subjektivistisk tradition. Han har dock många gånger kritiserats för att trots det fästa alltför stor vikt vid strukturer på bekostnad av aktörernas handlingsutrymme. Den kritiken återkommer vi till på flera ställen i boken.

28

978-91-44-10034-0_01_book.indd 28

© S tud e ntlitt e r atu r

2014-10-01 15:01

Inledning

och kultur, såsom vi ska se i kapitel 4. Det är därför viktigt att presentera de välutvecklade och tydliga alternativen till hans forskning för att på så vis tydliggöra mångfalden och vitaliteten i den kultursociologiska forskningen.

En som riktat viktig kritik mot Bourdieu är Alexander, som beskriver Bourdieus forskning som ett av fyra ”svaga program” för kulturforskning inom sociologin. För Alexander representerar de svaga programmen viktiga steg på vägen mot en fullgod kultursociologi, som verkligen tränger ner på djupet av det sociala livets meningsproduktion. Men det är i hans ögon först med hans eget ”starka program”, baserat på en strukturell hermeneutik, som sociologin har fått ett fullgott verktyg för studier av kultur och mening.3 Jag diskuterar både ”det starka” och ”de svaga” programmen mer ingående i kapitel 2 – Den nya kultursociologin.

Ett annat viktigt alternativ till Bourdieus sociologi kommer från teorier som fokuserar på kulturella repertoarer och aktörers handlingsutrymme för att utöva kritik, snarare än på hur kulturen begränsar social rörlighet och bidrar till att reproducera sociala strukturer. Det handlar om två skilda traditioner: dels repertoarteorin, där Michèle Lamont och Ann Swidler är de mest centrala, dels Luc Boltanskis och Laurent Thévenots pragmatiska sociologi. Dessa forskare behandlas i kapitel 2 – Den nya kultursociologin.

Alexanders kultursociologiska arbeten är föga kända i Norge. Med undantag för Willy Martinussens (2004) bok om kultursociologi, där Alexanders perspektiv får ett kort omnämnande, och min egen programförklaring för en bred kultursociologi (Larsen 2011a), har Alexanders kultursociologiska arbeten knappt nämnts i norska publikationer. Repertoarteorin har däremot fått flera anhängare i Norge, bland annat vid Universitetet i Oslo (se t.ex.

Krogstad och Storvik 2010, 2012, Larsen 2011b). Boltanskis och Thévenots pragmatiska sociologi har också fått en del uppmärksamhet, särskilt i forskningsmiljön i Bergen. Vi har även i Norge haft en relativt hetsig debatt mellan anhängare av repertoarteori och den pragmatiska sociologin å den ena sidan 3 Det starka programmet i kultursociologi har inspirerats av det starka programmet i vetenskapsstudier (Bloor 1976, Latour och Woolgar 1979), där vetenskapliga idéer betraktas som kulturella och lingvistiska konventioner lika mycket som de är ett resultat av andra och mer ”objektiva” handlingar och procedurer (Alexander och Smith 2003, 13). Att behandla kulturen som en autonom sfär, utan att reducera den till ett resultat av sociala strukturer eller instrumentella eller materiella krafter, är en huvudpoäng med det starka programmet inom kultursociologin.

© S tud e ntlitt e r atu r

978-91-44-10034-0_01_book.indd 29

29

2014-10-01 15:01

Inledning

och anhängare av Bourdieu å den andra, där de som har argumenterat för att klass och kultur bör studeras med utgångspunkt i de förstnämnda traditionerna har fått skarp kritik av de Bourdieutrogna (Skarpenes 2007, Skarpenes och Sakslind 2008, Andersen och Mangset 2012, Skogen m.fl. 2008b, a). Den debatten behandlas i kapitel 4.

Kultursociologins mognande till en kärndisciplin inom sociologiämnet kan ses i kontexten av det som många har kallat för en kulturell vändning inom humanvetenskaperna under de senaste årtiondena (Chaney 1994, Jameson 1998, Alexander 2003, Eyerman 2004, Friedland och Mohr 2004, kap. 1). Denna kulturella vändning har bland annat inneburit att studiet av mening har blivit centralt genom att sociologer till exempel studerar vad olika sociala aktörer lägger in i vissa begrepp eller kulturella objekt, eller hur de tolkar och förhåller sig till sociala processer och kulturella mönster i sociala kontexter. Studiet av mening är kärnan i kultursociologin, men detta har också blivit allt viktigare på andra sociologiska fält. Marco Santoro (2011) skriver att kultur­sociologins inflytande gör sig gällande på fält som ekonomisk sociologi, organisationssociologi, utbildningssociologi, sociologin om sociala rörelser, historisk-komparativ sociologi, urbanstudier, genussociologi och nätverksanalys. Även sjukdomssociologin (Berg och Mol 1998, Büscher, Goodwin, och Mesman 2010) har kommit att rikta in sig på studiet av mening.

Den nya kultursociologin handlar om studiet av meningsproduktion i det sociala livet. Vi kan använda oss av den nya kultursociologin för att studera meningsproduktion i vilken samhällelig kontext som helst, ofta centrerat till sociala processer. Några exempel är studier av traumaarbete (Alexander 2012), kommittéarbete (Lamont 2009), legitimeringsarbete (se kapitel 6), kultu­rellt anpassningsarbete (Hegnes 2013) och gränsdragningsarbete (Lamont 1992, Lamont och Molnár 2002). Men kultursociologi handlar också om studiet av meningsproduktion kring specifika kulturella objekt. Sådana studier fokuserar gärna på produktion och reception av kultur. Detta ska vi titta på i kapitel 3 och 4. Den här formen av kultursociologi handlar om sociologiska studier av kultur (på vardagsspråket uppfattat som ”konst och kultur”) och har gett oss viktiga studier av konstvärlden (Becker 1982), det litterära fältet (Bourdieu 2000) och nyhetsinstitutioner (Schudson 2003), för att nämna några exempel. Det är dock den breda formen av kultursociologi som har fått mest uppmärksamhet under de senaste årtiondena, och det är på denna som den nya kultursociologin i huvudsak är inriktad. Den nya kultursociologin 30

978-91-44-10034-0_01_book.indd 30

© S tud e ntlitt e r atu r

2014-10-01 15:01

Inledning

kan därför snarare ses som ett perspektiv än som ett forskningsfält, eftersom dess analytiska verktyg kan användas i studier av meningsproduktion kring teman som faller inom andra delfält av sociologiämnet. Det betyder dock inte att sociologer ska sluta intressera sig för ”kulturella studieobjekt” som massmedier, sociala medier, konst, populärkultur och så vidare. Dessa områden är tvärtom centrala studieobjekt för sociologin, men såsom kommer att framgå i kapitel 6 kan sådana studier präglas av ett brett kultursociologiskt perspektiv med fokus på mer allmänna meningsskapande processer. Det är således naturligt att se traditionerna att studera meningsskapande processer å ena sidan och kulturella studieobjekt å den andra som en helhet. I den här boken behandlar jag därför båda dessa former av kultursociologi, och fokus ligger på utvecklingen under de senaste årtiondena. I del 1 fokuserar jag på studiet av meningsproduktion mer allmänt, medan jag i del 2 koncentrerar mig på kulturproduktion och kulturreception, som diskuteras som sociologiska traditioner för att anlägga kultur som ett perspektiv eller studera kulturella studieobjekt. I del 3 kontrasterar jag dessa perspektiv mot varandra och argumenterar för det jag kallar en pragmatisk kultursociologi.

Den nya kultursociologin har vuxit fram sedan 1980-talet och det produceras ständigt nya verk inom de olika traditionerna. På den internationella arenan pågår en kontinuerlig debatt och vidareutveckling av dessa. I och med att jag sätter de tre traditionerna (repertoarteorin, den pragmatiska sociologin och det starka programmet) i relation till varandra och framställer dem som en syntetiserad uppdatering av den kultursociologiska analysapparaten finns det fog för att beskriva dem som den nya formen av kultursociologi.4 Jag argumenterar vidare för en pragmatisk kultursociologi där element från forskningstraditionerna för studier av kulturproduktion och kultur­reception kan visa sig relevanta om forskningsfrågorna pekar i den rikt­ningen. Där den nya kultursociologins forskningstraditioner i stor utsträckning tar avstånd från Bourdieus arbeten, nöjer sig den pragmatiska kultursociologin med att varna för en hållning där man a priori vänder sig till Bourdieu när man ska genomföra kultursociologiska studier, så som många tenderar att göra i dag.

4 De perspektiv jag behandlar har betecknats som ”nya” också i flera andra sammanhang, se t.ex. Philip Smiths (1998) och Ove Skarpenes och Roger Hestholm (2007).

© S tud e ntlitt e r atu r

978-91-44-10034-0_01_book.indd 31

31

2014-10-01 15:01

Inledning

Kultursociologins institutionalisering Såsom jag redan nämnt menar många att det har skett en kulturell vändning inom samhällsvetenskaperna under de senaste decennierna och att studier av meningsproduktion har kommit att få en central roll inom sociologin. En konsekvens av det är att kultursociologin har seglat upp som ett av sociologins mest centrala områden. Institutionaliseringen av kultursociologin som centralt sociologiskt fält tog fart från 1980-talet inom de nationella akademiska miljöerna i flera länder. Från 1990-talet har området stadigt vuxit sig allt större och det utgör i dag ett av de mest centrala forskningsfälten inom sociologin. Som ett exempel kan nämnas att arbetsgruppen för kultursociologi snabbt blev den största av de tematiska arbetsgrupperna i den amerikanska sociologiföreningen efter det att gruppen bildats 1986 (Santoro 2011), och vid amerikanska sociologiinstitutioner lockar kultursociologin fler mastersstudenter och doktorander än något annat fält inom ämnet (Lamont 2012, 229). Ett exempel på att kultursociologin har fått en central roll också i Storbritannien är att den första nya tidskrift som den brittiska sociologiföreningen har gett ut på två decennier heter Cultural Sociology (Reed och Alexander 2009a). Även om den nya franska pragmatismen (den pragmatiska sociologin) inte alltid betraktas som kultursociologi, har dess ökade inflytande på fransk och internationell sociologi från 1990-talet och framåt sammanfallit med kultursociologins blomstring (Silber 2003, Skarpenes och Hestholm 2007, Blokker 2011).

I dag har kultursociologin en rad akademiska centrum. 2002 grundade Alexander, tillsammans med Ron Eyerman och Philip Smith, Center for ­Cultural Sociology vid Yaleuniversitetet med en verksamhet som är uppbyggd kring kultursociologins ”starka” program. Det finns viktiga kultursociologiska miljöer också vid flera andra av de mest prestigefyllda amerikanska universiteten, bland annat Harvard (med Michèle Lamont), Northwestern (med Wendy Griswold), Princeton (med Paul Di Maggio) och University of California Berkeley (med Ann Swidler). Centrum för Kultursociologi vid Linnéuniversitetet i Sverige grundades 2008. Det leds av Mats Trondman och Anna Lund, och hämtar inspiration från kultursociologicentret vid Yale.5 5 Trondman och Lund har, tillsammans med Jason Mast, redigerat en samling av Alexanders kultursociologiska texter och gett ut dem i svensk översättning av Henrik Gundenäs i boken Kulturell sociologi (Alexander 2011a).

32

978-91-44-10034-0_01_book.indd 32

© S tud e ntlitt e r atu r

2014-10-01 15:01

Inledning

I Storbritannien finns två center för forskning om kultur som studieobjekt: Centre for Cultural Studies vid Goldsmiths, University of London, under ledning av Scott Lash, och Centre for Cultural Policy Studies vid Warwick University, som grundades och har letts av Oliver Bennett sedan 1999. Vid Princeton finns också ett center för Arts and Cultural Policy Studies som leds av Stanley Katz och Paul DiMaggio. Kultursociologi som studiet av kultursektorn har en internationellt erkänd miljö även i Norge, mycket tack vare Per Mangset. Kultursektorn är ett viktigt forskningsområde för Høgskolen i Telemark och Telemarksforskning.

Vid institutionerna för sociologi på de norska universiteten finns kultur som forskningsområde på tre universitet. Vid Norges teknisk-naturvitenskapelige universitet i Trondheim är ett av forskningsområdena idrott, fritid och kultur. Vid Universitetet i Stavanger pågår en del kultursociologisk forskning i kretsen kring Lennart Rosenlund, som i huvudsak arbetar med Bourdieus perspektiv.6 Där dessa i första hand ägnar sig åt kultur som ett forsknings­ objekt är vi vid universitetet i Oslo, där kultur är ett av fyra forskningsområden, mer intresserade av kultur som perspektiv.

Bokens uppbyggnad Boken har tre delar. Del 1 griper sig an kultursociologi som perspektiv. Här tittar vi på den nya kultursociologin och dess idémässiga rötter. Del 2 handlar om kultursociologi som forskningsobjekt. Där undersöker vi sociologiska forskningstraditioner för studier av kulturproduktion och kulturreception.

I del 3 sätts tankegångarna från del 1 och 2 in i ett helhetsperspektiv och tillämpas på olika typer av empiriskt material.

Del 1 består av två kapitel. I kapitel 1 presenterar jag de idémässiga rötterna till sociologiska studier som anlägger kultur som ett perspektiv med fokus på kulturbegreppet och de teoretiska inriktningarna strukturalism och hermeneutik. I kapitel 2 diskuterar jag vad som kännetecknar det som har kallats för den nya kultursociologin. Här spelar amerikansk och fransk sociologi en central roll. Jag tittar på utvecklingen inom kultursociologin och vad som skiljer den nya kultursociologin från tidigare kultursociologiska traditioner.

6 Dessa samarbetar med en liknande miljö vid Aalborguniversitet, där Annick Prieur är den mest centrala forskaren.

© S tud e ntlitt e r atu r

978-91-44-10034-0_01_book.indd 33

33

2014-10-01 15:01

Inledning

Det första av två kapitel i del 2 handlar om studier av kulturproduktion.

Här tittar vi närmare på Bourdieus fältteori, Howard Beckers teori om konstvärlden och nyare bidrag som har inspirerats av den pragmatiska sociologin.

Vi går in på likheter och skillnader mellan de olika traditionerna och den viktigaste kritiken som har riktats mot dem.

Kapitel 4 handlar om kulturreception. Även här börjar jag med att titta på Bourdieus forskning om det franska samhället, och i synnerhet hans verk Distinktionen. Skälet är att den mesta senare forskning om samband mellan social bakgrund och kulturkonsumtion förhåller sig till Bourdieus mycket inflytelserika arbete. Därefter redogör jag för andra sociologiska perspektiv på kulturkonsumtion som särskiljande praktik, liksom för empiriska arbeten från andra länder än Frankrike. Vi ska se hur norsk forskning som har varit inspirerad av Bourdieu på senare tid har utmanats av forskare som i stället inspirerats av den pragmatiska sociologin.

Del 3 innehåller två kapitel. I kapitel 5 tar jag med mig perspektiven från del 1 och 2 och visar hur dessa kan tillämpas i empiriska forskningsprojekt.

Jag argumenterar här för fruktbarheten av det jag kallar en pragmatisk kultur­sociologi, där en huvudpoäng är att vi inte bör betrakta de teoretiska perspektiven som ömsesidigt uteslutande beskrivningar av världen. Jag ska i stället visa på fördelarna med att ha ett pragmatiskt och oortodoxt förhållningssätt till dessa när vi själva ska genomföra empiriska forskningsprojekt.

I kapitel 6 tillämpar jag sedan några av de begrepp som har presenterats i boken på ett konkret forskningsobjekt, nämligen det jag har kallat legitimeringsarbete. Närmare bestämt handlar det om hur centrala offentligt finansierade organisationer, som NRK, SVT, Vinmonopolet och Den Norske Opera & Ballett, legitimerar sin egen existens. Genom att ta in exempel ur min egen och andras forskning visar jag hur en pragmatisk kultursociologi har tillämpats i konkret forskning.

34

978-91-44-10034-0_01_book.indd 34

© S tud e ntlitt e r atu r

2014-10-01 15:01

KAP I TEL 3

Studier av kulturproduktion

Med utgångspunkt i empiriska studier har både Pierre Bourdieu och Howard Becker utvecklat teorier om konstfält (Bourdieu) respektive konstvärldar (Becker). I det här kapitlet ska jag presentera Bourdieus och Beckers perspektiv var för sig för att sedan jämföra dem i ljuset av deras respektive forskningstraditioner. Därefter tittar jag på hur utvalda forskare som arbetar med utgångspunkt i den nya kultursociologins analytiska verktyg har förhållit sig till konst som studieobjekt, och hur de förhåller sig till Bourdieus och Beckers perspektiv för studier av kulturproduktion.

Studiet av konstfält: Bourdieus perspektiv Det av Bourdieus verk som har fått störst betydelse för studier av kulturproduktion är Konstens regler, studien av det franska litterära fältets framväxt i vilken han lanserade sin fältteori. Boken gavs ursprungligen ut på franska 1992 (Bourdieu 1992). Senare har den kommit ut på engelska (Bourdieu 1996e) och svenska (Bourdieu 2000). Dessutom har vissa av hans texter om kultur, litteratur och konst samlats i antologin The Field of Cultural Production (Bourdieu 1993). Det är teorin om symboliska fält, eller fält för kulturproduktion, som vi ska ägna oss åt i det här kapitlet.

I fråga om konsten talar Bourdieu dels om det konstnärliga fältet, dels om underfält som är knutna till olika konstformer. Donald Broady skriver i inledningen till den svenska utgåvan att ”[e]tt socialt fält kan definieras som ett system av relationer mellan positioner vilka besättes av människor och institutioner som strider om något för dem gemensamt” (Broady 2000, 9). Varje socialt fält har sin egen logik. Bourdieu skiljer mellan det ekonomiska fältet och de symboliska fälten, och håller fram de symboliska fältens framväxt som ett utmärkande drag för det moderna samhället. Logiken hos ett symboliskt © S tud e ntlitt e r atu r

978-91-44-10034-0_01_book.indd 79

79

2014-10-01 15:01

3 Studier av kulturproduktion

fält skiljer sig från det ekonomiska fältets genom att aktörerna försöker dölja fältets ekonomiska karaktär, medan det på det ekonomiska fältet är legitimt att handla utifrån egenintresse och nyttomaximerande strategier. Medan man på det ekonomiska fältet öppet kan hävda sina egenintressen och använda strategier för att ackumulera kapital, ska man på de symboliska fälten dölja sina egenintressen och ha en icke-kommersiell inställning, menar Bourdieu.

Ett symboliskt fält är det ekonomiska fältet vänt upp och ner.

Ett fälts objektiva karaktär bestäms av styrkeförhållandet i kapitalfördelningen och arenor för investering och ackumulering av kapital. Denna logik måste aktörerna enligt Bourdieu förneka, eftersom de har ett ”intresse av att vara intresselösa”. En konstnär vill till exempel framställa sitt verk som ett bidrag till konstens utveckling vars bakomliggande drivkrafter endast är konstnärliga och inte bottnar i någon egen önskan om erkännande och status. På motsvarande sätt framställer en biskop, som är en del av det religiösa fältet, sitt värv som ett kall och inte som motiverat av prestige och karriär. Han utför heliga handlingar, men får samtidigt lön för arbetet. Det leder till att biskopen förskönar sin syssla och vill upphöja den till något annat än vanligt lönearbete (Bourdieu 1996a).

Varje fält har sitt eget fältspecifika kapital, till exempel litterärt kapital på det litterära fältet (Bourdieu 2000) eller intellektuellt kapital på det vetenskapliga fältet (Bourdieu 1984b). Fältets struktur motsvarar den objektiva fördelningen av den specifika form av kapital eller makt som kan användas på fältet. En konstnärs position som konstnär bestäms vid varje given tidpunkt utifrån det fält han är en del av genom sin konstnärliga produktion. Vidare är en aktörs handlingsförmåga och utgångspunkt för inträdandet på ett fält i hög grad avhängiga av aktörens habitus (Bourdieu 1996c, e, Bourdieu och Wacquant 1995). Habitus är kärnbegreppet i Bourdieus handlingsteori, och han definierar det som ”system av varaktiga och överförbara dispositioner, strukturerade strukturer som är ägnade att fungera som strukturerande strukturer, det vill säga som strukturer som genererar och organiserar praktiker och representationer”.25 25 Gunnar Aakvaag ger en mer jordnära (och mindre fransk) definition av habitus när han skriver att ”Bourdieu definierar habitus som ett integrerat system av varaktiga och förkroppsligade dispositioner som reglerar hur vi uppfattar, värderar och handlar i den fysiska och sociala världen” (Aakvaag 2008, 160). En mer utförlig definition av habitusbegreppet följer i nästa kapitel.

80

978-91-44-10034-0_01_book.indd 80

© S tud e ntlitt e r atu r

2014-10-01 15:01

3 Studier av kulturproduktion

På varje symboliskt fält utkämpas två olika strider mellan aktörerna.

Den ena handlar om vad som vid varje tidpunkt ska vara giltigt kapital på fältet. Den andra är en kamp om att ackumulera så mycket som möjligt av det för tillfället giltiga fältspecifika kapitalet. De som besitter mest fältspecifikt kapital har störst auktoritet på fältet – de har störst symbolisk makt. Med symbolisk makt menar Bourdieu en dold makt som följer med en viss position. Den symboliska makten uppfattas som naturlig av aktörerna eftersom den har naturliggjorts genom historien. På så vis säkrar den symboliska makten att institutionella logiker och relationer upprätthålls (Bourdieu 1996c). Bourdieu använder en kortspelsmetafor för att förklara hur det fältspecifika kapitalet fungerar. Kapitalet kan ses som de kort aktörerna sitter med på hand. Kortens relativa värde beror av vilket fält de spelas ut på och hur fälten förändras över tid. Det finns också vissa trumfkort, grundläggande kapitalformer som har värde på alla fält. En av dessa är det förkroppsligade kulturella kapitalet (Bourdieu och Wacquant 1995).26 En aktörs position på fältet är knuten till aktörens fältspecifika kapital, och som en följd av sin position har aktören intresse av att antingen bevara eller undergräva fältet. Personer som sitter inne med stora mängder fältspecifikt kapital försöker bevara fältet sådant som det är, medan de med begränsat kapital har intresse av att förändra fältet. På varje fält finns en doxa, outtalade och självklara trosföreställningar och regler som tas för givna och inte ifrågasätts. Nykomlingar på fältet försöker ofta rubba doxa genom heterodoxa strategier, och de som har makt på fältet använder sig då gärna av ortodoxa strategier för att försvara sin position, menar Bourdieu.

I strukturen på ett symboliskt fält fördelar sig aktörernas positioner mellan två poler: en ”ren” pol som är symboliskt dominerande och en kommersiell (eller ”oren”) pol som är ekonomiskt dominerande. Aktörer som tillhör den första polen är rika på kulturellt kapital och (relativt) fattiga på ekonomiskt kapital, medan aktörer som tillhör den senare är rika på ekonomiskt kapital och (relativt) fattiga på kulturellt. Strider utkämpas mellan konstnärer som tillhör den intellektuella respektive den kommersiella sidan av fältet; strider om att definiera konsten och dess funktioner. På den ”rena” sidan pågår även strider mellan det erkända avantgardet å den ena sidan och det unga, framväxande, och äldre men inte erkända avantgardet å den andra.

26 En närmare presentation av Bourdieus kapitalbegrepp följer i nästa kapitel.

© S tud e ntlitt e r atu r

978-91-44-10034-0_01_book.indd 81

81

2014-10-01 15:01

3 Studier av kulturproduktion

Striderna om monopol på definitionen av det legitima kulturella produk­ tionssättet bidrar till att ständigt återskapa förtroendet för spelet, intresset för spelet och dess insatser, det illusio de själva är en produkt av (Bourdieu 2000, 330).

En konstnärlig revolution blir vad den är i kraft av den konstnärliga tradition den bryter med. Konstnärliga revolutioner kan bara inträffa om det finns människor som är tillräckligt fria i förhållande till fältets maktförhållanden.

Dadaismen förändrade till exempel konsten så att den tidigare upptagen­heten med estetik och förmedling av budskap i stället lämnade plats åt nihilism och anarki, där det var upp till publiken att tillskriva konsten ett eventuellt budskap. Ett berömt konstverk från dadaismen är Marcel Duchamps Fontän från 1917. När Duchamp signerade en urinoar med namnet R. Mutt och placerade den på en sockel, kom det triviala föremålet att betraktas som ett konstverk eftersom det placerades i ett galleri. Kontroverserna kring konstverket bidrog till att förändra vad som kan definieras som konst.27 Med Duchamps konstsyn är ett objekt konst när det placeras på ett konstmuseum eller ett galleri. Det innebär att personer som antar konstverk till utställningar har stor makt att påverka definitioner av konst på fältet. En konstnär är beroende av etablerade kulturinstitutioner som levererar symbolisk avkastning för att kunna kalla sin verksamhet för konst och beskriva sig själv som konstnär.

Aktörer på den ”rena” sidan får erkännande från andra aktörer på fältet, medan aktörer som tillhör den kommersiella sidan kan uppnå erkännande från aktörer utanför det symboliska fältet (Bourdieu 1996c). ”Deltagarna på ett fält […] arbetar hela tiden med att särskilja sig från de rivaler som befin27 Duchamp skickade in sitt verk under pseudonymen R. Mutt till Society of Independent Artists i New York, där han själv satt i styrelsen. Föreningen arbetade för att främja avantgardistisk konst och hade en policy om att alla verk som skickades in till deras årliga utställning (där utställningen 1917 var den första) skulle ställas ut. Det blev dock en del diskussioner om huruvida Fontän verkligen skulle godkännas och verket plockades bort från utställningen, med följden att Duchamp lämnade styrelsen. Verket ställdes i stället ut på fotograf Alfred Stieglitz galleri på 291 Fifth Avenue. Fotografiet av det verk som ställdes ut på 291 Fifth Avenue är det enda som återstår av originalet, men Duchamp gjorde flera reproduktioner på 1950- och 1960-talen och dessa har orsakat rabalder på flera utställningar sedan dess. På 1990- och 2000-talen har flera konstnärer urinerat i urinoaren och den franske ”performance”konstnären Pierre Pinoncelli har vid två tillfällen attackerat den med en hammare (första gången efter att själv ha urinerat i den). I en undersökning bland 500 brittiska konstexperter 2004 utsågs Fontän till 1900-talets viktigaste konstverk.

82

978-91-44-10034-0_01_book.indd 82

© S tud e ntlitt e r atu r

2014-10-01 15:01

3 Studier av kulturproduktion

ner sig närmast, för att minska konkurrensen och för att skapa ett monopol inom en viss undersektor av fältet” (Bourdieu och Wacquant 1995, 85). Ett fält räknas som autonomt när det dels har en gräns, dels kännetecknas av kamper och konkurrerande ståndpunkter och skolor inom fältet. I sin studie av det franska litterära fältets framväxt menar Bourdieu sig kunna tidsbestämma denna till andra hälften av 1800-talet, då författare som Baudelaire, Flaubert och Hugo var centrala (Bourdieu 2000).

En god illustration av hur positionering på konstfältet kan gå till var den ”varumärkesdebatt” som fördes i den norska dagstidningen Aftenposten i mars 2007. Utgångspunkten för debatten var en artikel där Jo Strømgren intervjuades om hur han använder varumärkesbyggande som strategi i arbetet med sitt danskompani. Flera andra konstnärer fick frågan om hur de känner inför att betrakta sig själva och sina konstprojekt som varumärken.

Två av dessa var författarna Dag Solstad och Jon Fosse. Båda tog tydligt avstånd från tanken på varumärkesbyggande och var kritiska till att beskriva sin konstnärliga verksamhet i ekonomiska termer. Dag Solstad sade att det är ”[...] ett uttryck för att marknadens och kapitalismens logik försöker tränga in också i konsten”. Solstads och Fosses reaktioner kan tolkas utifrån att de är äldre och väletablerade konstnärer som försöker bevara fältets doxa.

Den ekonomiska terminologin avvisas som irrelevant för konstfältet mot bakgrund av en föreställning om konsten som autonom som har varit en del av det norska konstfältets doxa. Men Strømgren, som är en yngre konstnär, vill ändra på detta genom att argumentera för att ekonomisk terminologi faktiskt kan vara relevant för att beskriva konstnärlig verksamhet. När de yngre konstnärerna använder sig av en sådan terminologi kan det ses som ett heterodoxt angrepp på doxa, alltså ett försök att omdefiniera fältets spelregler och kapital. Dessa heterodoxa angrepp leder till att representanter för doxa måste försvara sig. Därmed artikuleras den tidigare tysta överenskommelse som präglat konstfältet, och på så vis omformas doxa till det ortodoxa.

Genom denna artikulation kommer doxas tidigare naturliggjorda position att i stället framträda som kulturellt skapad, och doxa blir bara en av många möjliga positioner. I reaktion på heterodoxa angrepp från yngre konstnärer måste de äldre konstnärerna, som representanter för doxa, artikulera en ståndpunkt som tidigare har tagits för given på konstfältet.

Med fältteorin vill Bourdieu lansera ett nytt sätt att läsa konsthistorien på. Han vill att fältteorin ska representera en ny vetenskap om konstnärliga © S tud e ntlitt e r atu r

978-91-44-10034-0_01_book.indd 83

83

2014-10-01 15:01

3 Studier av kulturproduktion

verk och att hans studie av det litterära fältet ska representera ett nytt sätt att läsa litterära verk. Enligt Bourdieu har konsthistorikerna övertagit de ”renas” självtagna ensamrätt till titeln som konstnär. Därmed har framställningen av fältet och dess historia förvridits, eftersom kamperna inte har ägnats tillräcklig uppmärksamhet. För Bourdieu är det nämligen kamperna som utgör fältets historia (Bourdieu 1996c).

En central aspekt när kulturproduktion studeras utifrån ett fältperspektiv är att kombinera en intern läsning med en extern. En intern läsning är en rent ahistorisk läsning som utesluter alla referenser till historien eller sociala funktioner. Litteraturen eller konsten behandlas här som skild från resten av världen. Den läses estetiskt. I en extern läsning knyts i stället konstverken till sociala egenskaper hos författarna eller hos verkens verkliga eller förmodade målgrupp vars förväntningar de antas uppfylla. Med en sådan läsning antas konsten spegla historien och den kontext inom vilken den skapats. Båda läsningarna har brister, men i kombination ger de oss verklig kunskap om konstnärliga världar, menar Bourdieu.

Enligt fältlogiken kan ett konstverk eller en konstnär existera endast om det respektive konstfältet har uppnått autonom status. På så vis grundar sig konstnärlig produktion på en lång historisk utvecklingsprocess.

Fältteorin är också tänkt att vara en metod som kan användas i studier av kulturproduktionen på ett visst fält. Vi kan exempelvis göra empiriska undersökningar för att fastställa ett socialt fälts gränser. Vi kan undersöka vilka som får tillträde till fältet, vilka som stängs ute och så vidare. Vi kan också undersöka vilka som har de mest centrala maktpositionerna och till exempel har makten att ge andra på fältet sitt erkännande. Vi kan kartlägga förhållandet mellan positioner som innehas av konstnärer, gallerier, museer med mera. På så vis kan vi undersöka det rum av möjligheter som finns i en given historisk situation och vilket spelrum som är tillgängligt när det gäller olika genrer, stilar, teman, konstnärliga grepp osv.

Bourdieus fältteori har inspirerat en rad forskare till liknande studier av olika fält för kulturproduktion.28 I Norge har Jan Fredrik Hovden (2008) skrivit sin doktorsavhandling om det norska journalistiska fältet,29 och 28 Se Nick Prior (2011) för en diskussion av Bourdieus position inom musiksociologin. För en presentation och diskussion av Bourdieus plats i amerikansk sociologi, se Jeffrey Sallaz och Jane Zavisca (2007) samt Michèle Lamont (2012).

29 För en kortversion av avhandlingen, se Hovden (2011).

84

978-91-44-10034-0_01_book.indd 84

© S tud e ntlitt e r atu r

2014-10-01 15:01

3 Studier av kulturproduktion

Dag Solhjell (1995, 2012) har genomfört Bourdieuinspirerade fältstudier av det norska bildkonstfältet.30 Mycket av den forskning som har bedrivits i kulturforskningsmiljön i Bø i Telemark (Høgskolen i Telemark och Telemarksforskning) har varit inspirerad av Bourdieus arbeten, men Bourdieus angreppssätt har kombinerats med andra konstsociologiska perspektiv som både bygger vidare på och bryter med Bourdieu.31

Studie av en konstvärld: Beckers perspektiv Ett annat viktigt bidrag till studiet av kulturproduktion kommer från den amerikanske sociologen Howard Becker (f. 1928). Även om Becker har sagt att Chicagoskolan inte finns, ses han av många som den sista ännu levande företrädaren för denna (Johansen och Skilbrei 2011). Många av hans arbeten skriver in sig i en symbolisk interaktionistisk tradition. Det gäller även hans berömda studie av konstvärlden, Art Worlds (Becker 1982), som genomfördes före Bourdieus studie av det franska litterära fältet.

George Herbert Mead (1934) var en person som betydde mycket för utvecklingen av den symboliska interaktionismen. En av Meads elever, Herbert Blumer (1962), systematiserade senare den symboliska interaktionismens grundteser: 1) Samhället består av individer med aktiva, skapande, självrefererande ”jag” som präglar och tolkar sina omgivningar […] 2) Människan är tänkande och målinriktad (intentionell). 3) Samhället är ingen objektiv struktur, utan interaktionen mellan konstruktiva aktörer i aktivt tolkande situationer (Dingstad 2008, 307).

30 Flera recensioner (Larsen 2012, Slaatta 2012) av Solhjells senaste bok Det norske kunstfeltet (som han skrev tillsammans med Jon Øien) pekar dock på stora svagheter i Solhjells tillämpning av Bourdieus teorier på det norska bildkonstfältet.

31 För närvarande pågår ett forskningsprojekt med namnet Kunst! Makt! under ledning av Tore Slaatta, professor i medievetenskap. I projektet arbetar man med studier av musikfältet, scenkonstfältet och litteraturfältet utifrån ett Bourdieuinspirerat fältperspektiv. Projektet är ett samarbete mellan Telemarksmiljøet och Universitetet i Oslo. I Sverige har Donald Broady och flera av hans kollegor vid Uppsala universitet tillämpat Bourdieus fältperspektiv.

© S tud e ntlitt e r atu r

978-91-44-10034-0_01_book.indd 85

85

2014-10-01 15:01

3 Studier av kulturproduktion

Becker är själv en skicklig jazzpianist och spelade på olika evenemang och klubbar i Chicago under studieåren. Han började redan i början av 1970-talet intressera sig för att studera konstvärlden eftersom han tyckte att det var ett fält som sociologer inte hade forskat tillräckligt på (Becker 1974, 1976). Även andra amerikanska forskare var vid den tidpunkten intresserade av att studera kulturproduktion. 1976 kom tidskriften American ­Behavioral Scientist ut med ett specialnummer om kulturproduktion, där förutom Becker (1976) bland andra Richard A. Peterson (1976), Diana Crane (1976), Paul DiMaggio och Paul M. Hirsch (1976) levererade viktiga bidrag. Numret var resultatet av en konferens vid Vanderbilt University i Nashville, Tennessee 1975. Richard A. Peterson, som var anställd vid universitetet, tog initiativ till konferensen med målet att samla forskare som arbetat med betydelsefulla studier av olika former av kulturproduktion. Förutom specialnumret resulterade konferensen också i boken The Production of Culture (Peterson 1976).

Konferensen och de efterföljande publikationerna var viktiga för grundandet av en amerikansk skola för studier av kulturproduktion (Santoro 2008).

Ambitionen var att lansera ett perspektiv på kulturproduktion som kunde utgöra ett alternativ till perspektiv som frågar hur samhället påverkar konsten eller konsten samhället. ”Our research strategy is to examine and compare that diverse range of situations in which works of art are ­conceived, sketched, actualized, and enjoyed – processes which collectively will be termed the production of art”, skriver DiMaggio och Hirsch (1976, 736).

Begreppet kultur­produktion är tänkt att fånga in ”the processes of creation, manufacture, marketing, distribution, exhibition, inculcation, evaluation, and consumption”, skriver Peterson (1976, 672). Det centrala är att konst förutsätter ett kollektiv med aktörer som har olika roller. Som Becker (1974, 768) skriver: Generally speaking, the necessary activities typically include conceiving the idea for the work, making the necessary physical artifacts, creating a conventional language to create and experience, and providing the necessary mixture of those ingredients for a particular work or performance.

86

978-91-44-10034-0_01_book.indd 86

© S tud e ntlitt e r atu r

2014-10-01 15:01

3 Studier av kulturproduktion

Han använder exemplet med klassisk symfonisk musik: For a symphony orchestra to give a concert […] instruments must have been invented, manufactured and maintained, a notation must have been devised and music composed using that notation, people must have learned to play the notated notes on the instruments, times and places for rehearsal must have been placed, publicity arranged and tickets sold, and an audience capable of listening to and in some way understanding and responding to the performance must have been recruited (Becker 1974, 767).

Produktion av konstverk kräver alltså ett omfattande samarbete mellan personer med olika specialistkompetenser. För det första krävs det skapande konstnärer (kompositörer, författare, bildkonstnärer, skulptörer osv.) och inom konstmusiken, scenkonsten och filmen också utövande konstnärer (musiker, dansare och skådespelare). Men för att konstnärernas idéer ska förverkligas krävs att andra producerar de material de använder i sin skapande och utövande verksamhet – programvara för att komponera musik eller skriva text, musikinstrument, färger, dukar eller penslar, för att bara nämna några. En kompositör behöver inte heller begränsa sig till att skriva musik för instrument som redan finns, utan kan skriva musik som ska spelas på instrument som måste tillverkas för att stycket ska kunna framföras.

När kompositörer, författare och konstnärer har producerat sina verk blir dessa inte konst förrän grindvakterna på de respektive konstfälten har godkänt dem. Exempel på grindvakter är musikförläggare och konstnärliga ledare för symfoniorkestrar på konstmusikfältet, redaktörer och förläggare på det litterära fältet och kuratorer och gallerister på bildkonstfältet.

Men dessa aktörer utgör inte det sista ledet i konstvärlden. För att kunna utbilda kompetenta konstnärer (skapande och utövande) behövs utbildningsinstitutioner, och för att upprätthålla ett konstliv med god kvalitet och mångfald behövs en offentlig kulturpolitik som skapar förutsättningar för att konstnärerna ska kunna få goda arbetsvillkor. Samma kulturpolitik ska också se till att konsten är tillgänglig för breda folklager i hela landet, eftersom konsten måste ha en publik. Det försöker myndigheterna i Norge uppnå genom system som inköpsordningen för litteratur, rikskonserterna, riksteatern, riksgalleriet (senare riksutställningar och från 2005 en del av

© S tud e ntlitt e r atu r

978-91-44-10034-0_01_book.indd 87

87

2014-10-01 15:01

9 mm

I den här boken presenteras de centrala strömningarna inom den internationella kultursociologin. Nya perspektiv sätts i relation både till varandra och till de kultursociologiska forskningstraditioner som de bygger vidare på eller bryter med.

Det går att skilja mellan att anlägga kultur som ett perspektiv och att studera kultur som forskningsobjekt. I den ”nya kultursociologin” är kultur oftast ett perspektiv. Författaren argumenterar dock för att det även är värdefullt att studera kulturella forskningsobjekt och att detta därför bör vara en uppgift för dagens kultursociologi.

Han argumenterar för en ”pragmatisk kultursociologi” där de båda traditionerna förenas och ingår i en analytisk verktygslåda som kan användas i frågedriven forskning om det sociala livets kulturella dimensioner.

Boken vänder sig i första hand till studenter i sociologi på universitet och högskola men bör vara intressant för alla som intresserar sig för frågan om vad kultur är.

| Den nya kultursociologin

Den nya kultursociologin

Håkon Larsen

Håkon Larsen är postdoktor vid Institutt for sosiologi og samfunnsgeografi vid Universitetet i Oslo.

Boken inleds med ett förord av Anna Lund och Mats Trondman, ­Centrum för kultur­sociologi, Linnéuniversitetet.

Art.nr 38370

Håkon Larsen www.studentlitteratur.se

978-91-44-10034-0_01_cover.indd Alla sidor

2014-10-01 15:12