Birger Beckman
Den blå sjömanskostymen

DENBLÅ SJÖMANSKOSTYMEN
Birger Beckman
DENBLÅ SJÖMANSKOSTYMEN
En bokomminnen
Teknik vilken användsför attanalysera text ochdatai digital formi syfteatt generera informationärförbjuden
©2024Ingar BeckmanHirschfeldt
Illustration:BirgerBeckman Korrekturläsning: UlfSandström &Ingar BeckmanHirschfeldt
Förlag:BoD ·BooksonDemand, Östermalmstorg 1, 114 42 Stockholm, bod@bod.se
Tryck: LibriPlureos GmbH,Friedensallee273, 22763 Hamburg, Tyskland
ISBN:978-91-8097-013-6
Kanman egentligen kommaihågnågot från sinegentidigabarndom?
Jo,naturligtvis kanman det. En delminnesbilder blir till ochmed nästan klarare ochtydligare genomåren. Ochrättsom detärbörjardedykaupp sommardrömmar ochblirdärigenom ännu mer levandeoch verkliga.
Jagminns till exempelden måttlösasorgsom grep mejnär jagsom fyraåringblev luradpåden utfärd till Cloettas chokladfabrik, därminabröderoch kusinerskullefå ätasåmycketgodis de förmådde undervandringengenom fabriken.
Orsakentillatt jagintefickfölja medvar attjag vidfrukosten hade kräkts uppen delavden klimpiga havregrynsgröten.Min snälla faster resolveradeatt jaghadeont imagen ochföljaktligenmåste stanna hemma.
Denmångfacetterade orättfärdigheten idetta är dettydligasteupplevelseminne jag bärmed mejfrånmin barndom.
Däremotminns jaginteatt min fardog.Ingenting från begravningen.Intenågon sorg ellersaknad. Jagminns inte enshur minfar sågut, hurhan talade,hur hangick.
Minfar hade dött knappt ettårföreupplevelsen medfrukostgröten ochden inställdachokladresan. Jagfylldefyraår bara ettpar månaderefter begravningen i
Linköping. Dethar berättats förmej attjag viddet lagetvar en mycket lillgammaloch nästan besvärande försigkommentreåring. Mendet egna minnet av dennai realiteten livsavgörandetilldragelse är helt blankt.
Längre fram ilivet skulle dettomma minnetavmin farbyggasupp ochfyllasut av minmor.Pappa skulle blilevande ochverklig förmej.Snart trodde jagmej komma ihåg allt om honom. Så mycket attjag meränsextioårefter hans dödkunde skriva en bokomhonom,fylld av ingående,detaljerade minnen –måvara, kompletterade till kanske fyrtio procentmed stofffrånhansbevaradebrevoch dagböcker.
Mennågra egna minnen fanns inte iboken.I verkligheten vetjag inte ensomde återgivnaminnena av minmorsberättelser är korrekta.Kanskehar jagdrömt, fantiserat eller– föratt användaett pretentiöstord –författatdet allramesta.Minnet kanluras på så mångasätt.
Föratt skydda mitt samvete kallade jagboken förenroman
Ianslutningtill bokenommin farhadejag börjat skriva nervad jaguppfattade somverkligaminnenavmin egen barndom. Förstvar detbaraenmassa lösa fragment,i skrift återgivnamuntligaberättelser förbarnoch barnbarn om "hur det varnär pappa/farfarvar liten".
Småningomblevdet en rätt tjockbuntoch tanken på attsamla skrönornai en bok börjadetaform. Fragmenten tyckteskunna ge inte bara historierom”närpappa var liten”utanockså en kalejdoskopisk bild av ettbarns situationinomramen förennu försvunnen borgerligtillvaroför sextio,sjuttioårsen.I bakgrunden fannsjuockså ett spännandevärldshistorisktskeende,under ochkring första världskriget.
Mendåinställdesej omedelbart de intrikatafrågornaomsanningshalteni minnesbilderna.Var detverkligen så där? Hade detdär inträffat? Bottnadedet diffusa minnet iett missförstånd? Ellervar deti verklighetenenfantasiprodukt, framvuxen ochutbroderadunder denmuntligaberättelsensgångoch slutligengenom upprepningar ochnedskrift så fixerade attjag även självkommitatt tropådet som ettverkligtbarndomsminne?
Frågorna gick inte attbesvara.Tidsavståndet hade blivit alltförstort.
Kontrollmöjligheternavar obefintligaannatäni frågaomdet rent yttre händelseförloppets data ochkronologi.
Mitt första försök attlösaellerkringgå sanningsproblematikengickutpåatt bearbeta minnena till en roman. Litteraturen gerjuett otal exempelpåhur författare av olikakaliber bearbetatoch omvandlatsinaegnaminnentillspännande romaner. Så jagskrev en romanbyggd på de egna,falskaelleräkta, minnesbilderna av mina uppväxtår. Alla agerande personer fick nyanamn, släktförhållandenarrangeradesså attdeskullepassa ”handlingen” Orteroch yttreförhållanden fick nyskapadenamn ochförsågs medlämpliga, pikantadetaljer. Detblevensåutomordentligtdålig roman attden gick direkt imanusgraven,
Mitt nästaförsökgälldeeni principsjälvbiografisk skildringavtiden mellan1910 och1923. Menför attkänna mej mindre besvärad av de otrevligasanningsfrågorna ochsamtidigt kunnauppnå en viss distans både till mejsjälv ochminapersonliga minnen,såskrev jagboken itredjeperson. Centralfiguren barvisserligen mitt riktiga namn,men detvar inte berättarjaget somuppträdde utan ”han”. Så skulle verkligheten osminkad kunna trädaframsen jagdistanserat mejbådefråndet svårlöstasanningsproblemet ochmin person.
Genomatt förvandla”jag” till ”han”hadejag förvisso skapat distans, menen distanssom effektivtförleddemej attförvandla denne”han” till en odrägligt tänkande August.Ett ”jag”skulle ju inte iett förmentminnesperspektivkunna tänka alla de djupaeller lågsinnade,vackraeller fula tankar somen”han” ogenerat kunde prestera på löpandeband. Minstackarshjälteförvandladessnabbttillenalltannat än trovärdigprovkarta på alla de fallbeskrivningar somjag råkatläsai barnpsykologiska ochpsykoanalytiska böcker av växlande art. Manuskriptet fick sällskapmed romanen iskrivbordslådan.Ja, inte helt.Det sistakapitlethar efteravkortningoch viss retusch fått avslutaockså dennabok.
Mitt tredje försök —i verklighetenärdet mitt fjärde eftersom jagmånga år tidigare sökt uppnådistans till mittminnesstoff genomatt skriva nerskrönorna på dålig engelska —föreliggerhär.Jag harcyniskt givitupp kraven både på verifierbarhet och distans. Detinnebär attjag inte harden blekaste aningomhur mycket av stoffeti
dessaminnensom är sant,förvrängdahågkomster, missförstånd ellerrenafantasier uppbyggdaunder mångårigt muntligt berättande.
Jagtrorintepåmöjligheten atti egentlig mening hålla distanstill detegnajaget när manberättaromsinaegnaupplevelser,det månuske ijagform ellerhanform.Men jaghar åtminstone gjortett allvarligtförsökatt uppnåvissdistans till minomgivning ochminanärmaste.
Detsvårasteproblemet hardärvidlag varitskildringen av minmor,Efter minfars dödhadejag ochminabröderbyheart fått lära ossett outtalatelfte bud: Du skainte göra mammaledsen. Jagärnog mycket medveten om attjag inte enspågamla dar harförmått göra mejfri från detbudet,ävenomdet nu fått en ny lydelse: Du fårinte svärta nerdin mors minne.
Så jaghar haft svårtatt bemästra både överslätnings- ochförgyllningsbehoveti mångaskildasammanhang. Därför vetjag inte om jaglyckats ge en både trovärdig ochverklighetsnära bild av dennabetagande kvinna somi så mångaavseenden medvetet ochomedvetet format mitt liv, kanske inte bara undermin barndom. Min morvar slösaktigoch kanske lättsinnigbådemed pengar ochi sitt behovavatt dela medsej av sejsjälv.Under långaperiodervar hondjupt olycklig,men hennes fantasifullhet hjälptehenne över sådana trivialitetersom sjukdomoch ekonomiska bekymmer. Honville hellresätta trotill en hoppingivandelögnäntill en bister sanning,trots atthon igrunden varbådegenomskådande ochförbluffande rationalistisk ienmängd avseenden. Honvar full av kärlek ochmötte kärlek inte bara från sina närmaste.Och isin lysande, muntliga berättarkonstvar honför vissoinget sanningsvittne.
Kanman överhuvudtaget ge en trovärdigbild av en så sammansatt människa?Jag tror attockså minmorsegenbild av sejsjälv växladenästanfrånminut till minut. Lika snabbt somhenneskastfrånglädjeoch lycka till djupaste förtvivlan.
Naturligtvis är de allraflestaminnesbilder somjag samlat idenna barndomskavalkad av denart somiblandi förklenandemeningbrukarbetecknas somprivata såsomenbartavintresseför nedskrivaren ochhansnärmaste, Detär möjligtatt jaghar fått allt dethär alldeles om bakfoten.Att avståndstagandet från det
privatai själva verket utgårfrånatt en läsare på någotsättfinnerdet genant attvia en text bliinblandad iexisterande människorsenskildaupplevelser ochbekymmer. Sådant börförbehållasdelänge sedandödaellerbegränsas till romanernas fritt diktadefigurer.När manintränger ideras själsliv ochbeteendenbehöver manjuinte riskeraobehagskänslanvid atthaklivit igenom stängdadörrarelleröveratt ha delgivitshemligheter somborde ha fått förbli gömdaoch glömda.
Liggerdet så till, så bottnar hela denhär bokeni ettmissförståndfrånmin sida. Minföreställning om vadsom kanhaintresseför en utomståendei en minnesbok är inte detgenerella,det allmängiltiga, utan just de iegentlig mening privata hågkomsternafrånensvunnentid.Kunskap om detstora historiska skeendet,om densociala omvandlingen,om de ekonomiska kriserna ochdet första världskriget hämtar manmed större behållningur böcker sominteenbartbyggerpåpersonliga minnen.
Vaddeprivata minnenakan ge är däremothur de stora, generellasammanhangen på olikasättkan påverkaoch förändra individuella människoöden.Som isin tur ocksåalltid bestämsavenlångrad irrationella ochomman så vill privata omständigheter.Jag tror inte attdeminnenjag härskrivit nerger en generellt tillämplig bild av hurbarni början av dettasekel upplevde denväldiga samhälleliga förvandlingavtillvaron somägderum underdetretton år minnesbilderna täcker. Menjag hoppas attdenna lilla privataspegelskärvaändåkan kastanågon liten ljusglimtöverdet förflutnajustdärföratt reflexen kommer från vardagslivetsprivata sfär.
Jagföddesoch växteupp inom ramenför deti sina grunddrag samtidigtstorslaget victorianska ochtyskkälkborgerligtsmåskurna borgerligasamhället. Detta byggde inte bara på en ekonomiskstrukturutanockså på en dominant samhälls-och människosyn, därfrihetsbegreppetingåttett omakaäktenskap medtrångsynt moralism.Klassbegreppetvar egentligen bara levande— måhändaomedvetet inom deturekonomisk synpunkt ytterstsplittrade, härskandemellanskiktet.
Detvar detta borgerligasamhälle som underdet första världskriget fick sina första rejäla grundskott.
Detärlättatt nu iefterhand se alla de feloch brister, allden förljugenhet ochde mångskiftandesociala orättvisor somfrodadesi medelklassens värld. Menför ett barn somväxte uppinomramen fördetta borgerliga samhälle gavdet trotsallten åtminstone skenbart trygg ochsäker startpunkt itillvaron.Medelklassenvar denrätta klassenatt tillhöra.
Överklassoch underklass —ord somi nutida språkbrukblott kananvändasi historiska sammanhang —var alltjämt realiteter.Ävenomunderklassenavdebättre ställdafrämstbetraktades somett av Gudinstiftat passandemålområde förde välsitueradesvälgörenhetsintresse. Samtidigtvar detövreskiktet av medelklassen— ditmin familj räknadesej —mer ellermindrebesattavsträvan attåtminstonei det yttre, istatus, uppträdandemen ocksåi tänkesättförsöka inrangerasej idet alltför diffusaskikt somkalladesöverklassen. Detvar en barnslig,iblandlöjlig, ofta skrämmande ochundergrävande attitydsom isej kundegeupphovtillmånga tragedier. Jagkan tänkamig attmin mors storslagna slösaktighet både motfamiljen ochutomstående,som successivt skulle försätta henne iallt hopplösareekonomiska situationer, inte bara bottnade ihennesgenerösaväsen utan ocksåi dennabisarra överklassdröm.
Mensom barn upplevde jagmin mors handlingsmönster enbart somett typexempel på attvad mor göräralltiddet rätta,för atttravesteratitelnpåH.C. Andersensvälkändasaga. Attjag nu efteråtkan se svagheter, feloch tidsbetingade dåraktigheterbådei mångaavmammasegnahandlingaroch iden miljöhon levdei detärensak.Som barn är manför vissointekritisktinställd till en älskad och kärleksfullmor
Jaghar iminnesberättelserna försöktatt undvikapåpekandenför läsarenatt jag vidmognare år möjligen harblivit klokareändet barn somframträderi historierna. Menhelthar jagväl inte undgåttfrestelsenatt försökarättfärdiga mejsjälv införmitt stoff. Minförhoppning fårdåbarabli attdessa iprincip kanske onödigapekpinnar ibland kangeett lite bredareperspektivpådeprivata erfarenheterna.
Ty dethar ju gått åtskilligadecennier mellanbokenshändelser ochnedskrivandet av minnesbilderna.Sådet kanske kanvaraett rimligtantagande attennutidaläsare kanhasvårt attförståett 1910-talsbarns reservationslösa accepterande av en social
verklighetsom inte bara skiljer sejifrån vår utan ocksåi grundenbyggerpåheltandra värderingar.
Närjag kallatmin minnesbok förDen blåsjömanskostymen så finnsdet isjälva verket fleraorsaker härtill. En är attsjömanskostymen från 1890-talet ochframtill början av 1920-talet varden givnastatussymbolenför vadsom på dåtidens språk kalladesför ”enfin gosse”.
Sjömanskostymen sompojkutstyrsel harsin egen lillavärldshistoria. Dendyker upppåallvar somutklädsel av kejserliga ochfurstligatyska prinsarenbit in på WilhelmII:stid ochsäkerligen inte av en slump: detvar nu denväldiga tyska flottuppbyggnadensatte fart föratt ge Tyskland dess ”plats isolen”.
Densvenska borgerlighetenvar kringsekelskiftetstarkttyskinfluerad ideflesta avseenden. Ochatt detta komatt manifesteras även ipojkmodet varingen tillfällighet. Även innanvihunnitframtillF-båtshysterinvar detenborgerlig dygd att manifesteraförsvarsvilja.
Menjag harett merprivatskälatt kalla min bokför Denblå sjömanskostymen. Minförstasjömanskostym skajag ha fått till minfarsbegravning. Detminns jagnu inte,men jaghar hört berättasomden måttlösaförtjusning jagdemonstrerade inför begravningsgästernaöveratt jagnuupphöjtstill mina äldrebröders höga status.
Däremotminns jagalltför välupplevelsenavsjömanskostymen ifortsättningen. Jagkom medårenatt blienalltmerhatiskoch komplexfylld fiende till min oföränderligablå sjömanskostym.När jagäntligenblevavmed vadjag då betraktade somengenerande ochlöjeväckandebarnutstyrsel —jag vardåöver180 cm lång!— upplevde jagdet som en stor befrielse. Jaghadeäntligenfåttbli vuxen.
Vilket dock inte hindratatt sjömanskostymenfortsattatt dyka uppi mardrömmar ännu undersenareår. Ochatt jagi pinsamma ochgenerande sammanhang kan behöva kännapåminakläderför attriktigt kunnaövertygamej om attjag inte alltjämt är denlöjeväckandejättepojken iden blåsjömanskostymen.
FR ÅN DE NS TO RA ÄN KE DR ÄK TE NT IL L
FÄ RG RI KA SI DE NS TA SS ER OC HS KA RA S
UN DR EV ÄR LD
Blandmånga gamlafotografier finnsdet etthårts kvisitkortsfotosom visarmin mornär hongåttut sistaklasseni Tanterna LandbergsFlickskola iNorrköping. Sjuttonåringen är härnärmast vadman brukar kallaskön. Bilden på fotografietär mycket vackrare än mamma någonsin variti verkligheten.Mestliknarhon där teckningen på omslaget till E. Marlitts sentimentala romanomRiksgrevinnan Gisela. Visitkortsfototärfrämst ettexempel på de dåtida fotografernaslysande retuscheringskonst.
Mendet varändåden bild av minmor sombästpassade ihop medmammas berättelser förmej isängenommorgnarna senminaäldre bröder gått till skolan. Historiernaomhennesfriarei Västerlösa prästgårdoch om hennesresor ochäventyr medpappa runt om iEuropa.
Minminnesbildavmin morärannorlundaoch framföralltsåvarierandeatt jag blir osäker på hurhon egentligen sågut. Hennes ansikte, såväliminnetsom på alla dussintalsfotografier,bestämdes alltid av ögonblickets sinnesstämning.Ord som skön ellerful passarbaraintein.
Närenson nära femtio år efteratt hanblivitmoderlösska försökaberätta om sin morlöper hanenmycketuppenbarrisk. Hanställer sejmedvetetpådesmörhala kanterna till en helserie med fallgropar, gropar somdessutomoftahar ettganska
äckligtinnehåll. Detärlättatt slinta ochhamna ivaniljkräm ellerrosenolja.Och inte är detbättreomdet iställetärköttbullarmed gräddsås.Jag vetatt jagdåoch då kommer atthalka neri dendoftandesörjanoch smörja in mina ögon ochöronmed sentimentala degarsom täpper till klarsynoch hörsel.
Mendet må vara hänt.Heltnyktertkan maninteskrivaomsin mor. Menska jag försökafågrepp om mina minnen från barndomen så kanjag inte förbigåden kvinna somnästmin hustru betytt mestför meji livet.Såjag måstestartamed henne.
FrideborgBeckman varprästdotter,föddi densmåländskadelen av Linköpings stift. Hennesfar,IsakDanell, var då sk skolprästi Järeda församling,vilketbetydde atthan inte bara skulle skötasinaåläggandensom prästutandessutomvaraensam lärare försocknensbarni de ämnensom på dentiden förekomi en fyraårig folkskola. Somung prästhadehan på stiftetfåttnamnet”vackre Danell”,vilket manonekligen harlitesvårt attbegripa närman serfotografier av honomfrånsenareår. Hanvar en from,lågkyrkligprästmanavsmåbrukarsläkt, lugn ochtrygg isin pliktuppfyllelse
Hans hustru Amanda,min mormor, vardamastfabrikörsdotterfrånVadstena. Hon varsin makesmotpol, glad ochargsint,livligoch intelligent, varmhjärtadoch nära till skratt, vredeoch tårar. Åtminstone är detden bild av Amanda sommin mori livligaberättelser från sitt barndomshem ville föra vidare till sina barn.Hon hade stått sinmor mycket nära ochville gärnaidentifiera sejmed henne, vilket kanske stämde till en del. Menmamma varmycketvekare, mersårbar.
Minmor varäldstadottern ochfjärdebarneti en syskonkretssom skulle komma attomfatta femsöner ochtre döttrar.Den näst äldste brodernskulledocktidigtryckas bort ienavdemånga svårakoleraepidemier somhärjade iSverige på 1860-och 1870talen. Närdeäldstasönerna skulle börjai skolan blev Isak Danell komministeri Norrköping, därockså mammatillbringadesinaskolåri stadensprivata flickskola. Närhon fylltsjutton år ochslutatskolanblevhennesfar utnämnd till kyrkoherde i Västerlösa.Där iprästgården –påden allrafulaste bitenavÖstgötaslätten– bodde hontillshon vidtjugofem årsålder giftesej medMagnusBeckman.
Minmor hade ettkluvetförhållandetillsin far. Främst tycksdet ha bottnat iatt Isak försöktförhindra hennes giftermål medmin far. Mammatrodde attdet berodde
på attIsakvelat atthon skulle ha gift sejmed en präst. Ochpappa varingenjörmen hade varitteologmen övergivitprästbananför elektriciteten.
Kanske minmor misskändesin far. Hans motstånd mothennesgiftermål kanha haft en helt annanorsak:att hanville skydda sinäldstadotterfrånolyckan attbli gift medendödsdömdman.Min farhadelungsot ända från ungdomen.Och tioavhans tolv kusinerpåbiskopsgården iSkara hade dötti tuberkulos innandehunnitbli tjugofem år gamla.
MenFrideborg ochMagnus— Boja ochMåsse somdekallade varandra —gifte sej 1894och fick leva sexton år tillsammans.Sextonårsom iden minnesbild mamma fördevidarevar fylldaavden mest fullkomligalycka.Förhöjd genomjämna ochmed tidenallt oftare återkommandeperioderavextas vargångett nytt underverk skonsamt återfört pappa till hälsaoch krafterefter en blodstörtningelleren lunginflammation.
Närunderverket uteblevsommaren1910blevmin morheltnedbruten ochapatisk. Honlät syskon ochsvågrar ordnaoch styraför sej. Hemmeti Linköpingupplöstes, villani Brokindsåldes. Mamma ochhennestre söner— fjorton, tiooch ännu ej fyra år gamla— flyttade till Skara, därmin farredan av oklara orsakerhadebegravts.
FlyttningentillSkara varenflykt.Enflykt från släktingar,vänner, uppväxtmiljö. En flykt in isorgenoch saknaden.Till detokändaoch främmandei skugganavden höga gravstenen på pappasgrav.
ISkara fannsvisserligen ocksåsläkt.Min mors äldste bror,Hjalmar Danell, hade någraårtidigareblivit biskop över Skarastift ochbodde på Brunnsbo ettpar kilometerutanför stan.Hjalmar Danell varenligttraditionen minfars”äldste och bästevän”fråndegemensamma studieåren vidteologiskafakulteteni Uppsala. Det varhan somengångi tidenunder en fotvandringtillOmberg hade sammanfört Måsse ochBoja.
Mendet varintetill sinbrors närhet utan till sorgensensamhetsom mamma flyttade medsinatre pojkar.
Idenna bokärdet Bittes, Birger Beckmans, egna minnen, hopfantiserade eller reella, som fyller sidorna. Föross sentida släktingarger det fascinerande inblickar ismåstadslivet iSkara, livet hos morbröderoch mostrar,ominackorderingar och konstauktioner. Historienavslutas med Bittesäventyr i München 1923, där hans äldre bror Alf ingick ienberömd stråkkvartett.Bitte tjatar sig till att få åka dit för att bli riktig konstnär,bli en ny Leonardo. Pengar hade han tjänat genom att massproduceratavlor med kända Skaramotiv.München 1923 var inte vad som helst, ganskaskrämmande för en blyg 17 åring. Brödernaingick iden skandinaviska kolonin där flerakända namn passerade revy. Han såg också sin jämnåriga Klaus Mann med en betydligtäldre pojkvän utklädd till Heine! Han såg till och med Hitlermed entourage på en restaurang som några veckor senare var helt demolerad. När pengarna tog slut var det lätt att åka hem. Den blå sjömanskostymen är inte hans första bok. Hans penna har flödat hela hans liv från spextexter, julklappsversar, akademiskaavhandlingar, journalistik om politik, filmrecensioner, äventyrsberättelser,deckare, handlingsprogramför nytt politisktparti, läroböcker och romaner.Han skrevoavbrutet och han har skrivit många varianter på denna bok innan han beslöt att nu fick detta vara den sista. Han sörjde över att inte få den utgiven medan han levde, men han dog ju så plötsligt1984.