9789152632840

Emilia Fogelklou Sökare, stigfinnare och gränsöverskridare

Emilia Fogelklou Sökare, stigfinnare och gränsöverskridare Texter i urval och med introduktioner av Ulrika Knutson

Cordia

© 2009 Författare, rättighetshavare & Cordia (Verbum Förlag AB)

Omslag & grafisk form: Tomas Einarsson Tryck Korotan Ljubljana, Slovenien 2009/InterGraf AB, Malmö isbn 978-91-526-3284-0 Verbum Förlag AB • Box 22543 • 104 22 Stockholm Tel: 08-743 65 00 • www.cordia.se Verbum Förlag ger ut böcker och musik under namnen Verbum och Cordia

7. Saklig, sublim och samtida: introduktion av Ulrika Knutson 25.

27.

39.

40.

45.

51.

54.

57.

59.

82.

84.

93.

95.

99.

103.

107.

109.

116.

118.

125.

126.

136.

139.

155.

156.

Frön från Whitmans ängar Om Walt Whitman (1901) På Ellen Keys gata Eva. Två sagor (1907) Människan (1905) Oss längtare emellan Ur Den allra vanligaste människan (1928) Driften att hjälpa Om Simone Weil (1952) Viljans fågel flyger förut Ödesmakter och andemakt hos Birgitta (1931) Hästar och människor Myr-Per (1924) Hästarna (1924) Odödlighet (1930) Ett öga för konsten Färgglädjens historia (1925) Folkbildning som dialog Diktarens sociala ansvar (1935) På resa i håg och rum Resa och meditation (1956) Känslan till svars Att åskåda (1958) Saklig och sublim Det givna och erfarna (1958)

163.

166.

177.

178.

189.

191.

201.

202.

210.

212.

241.

253.

Lågmäld feminist, men obönhörlig Sökandet inom kvinnovärldarna (1958) Stil och bröd Livslyckan (1958) Sveriges första kväkare Omvändelse (1956) Vägen ur mörkret ”Livets ljus.” Predikan i Djursholms kapell (1950) En märklig trilogi Ur Barhuvad (1950) Ur Resfärdig (1954) Litteratur

saklig, sublim och samtida – några skäl att läsa emilia fogelklou

Man behöver inte vara så värst from för att ha utbyte av Emilia Fogelklou. Tvärtom. Envar som behöver en förnuftig röst att tala allvar med, lite mer rymd runt sina egna tankar och en oväntad humoristisk synpunkt, på vad det vara må, ska med förtroende vända sig till Fogelklou. Emilia själv var from, hon hade ”erfarit det stora ljuset”. Men så verkar det vara med de mycket fromma; utan att de själva gör något väsen av det, och utan att vi riktigt märker hur det gått till, har vi fått del av deras strålning. Mystiken, som så ogärna låter sig förklaras, låter sig ändå förmedlas i smyg. Den realiserar poesin i gamla dalakoraler, som det låter i ett bröllopskväde från Malung: ”Guds nådes sol för oss och eder, lyse så att vilse ingen går.”

Dessutom var Emilia Fogelklou (1878–1972) en spränglärd humanist, en introduktör och stigfinnare inom religion, psykologi, samhällsdebatt och skönlitteratur. En högst självständig röst i den svenska kulturdebatten under sjuttio år! Inspirerar gör hon ännu.

Flera av hennes närmaste vänner var kända skeptiker. Men det är inte konstigt att Klara Johanson, kritikern och skriftställaren, från första stund betraktade Emilia Fogelklou som en besläktad själ. 1913 skriver hon uppsluppet till vännen Lydia Wahlström: I detta outsägligt arma land har man inte råd med sådana 7

nonchalanser. Hur upprörande är det inte, att t ex Emilia Fogelklou, detta vanvårdade geni, inte förrän i år kommit mig till del! En som jag kan tala med ”nakensjälsligt”.

K J såg kvinnlig genialitet där den fanns, skolad Bremerforskare och expert på sjuttonhundratalet som hon var. Madame de Staël eller vår egen vimsiga Malla Silfverstolpe – K J gjorde blixtsnabba synteser av deras förtjänster. Och hon såg tidigt Emilia Fogelklous särart. 1920 skriver hon om Fogelklous bok om Birgitta: Jag antar att din bok är anstötlig för de enbara vetenskaparna. Det hör till deras livsvillkor att förkasta allt liv och därmed all konst. De enbart fromma förkastar ganska mycket liv och den mesta konst samt vetenskapen därtill. /… / Vad jag ville antyda är att du, Klou, är skapad att bruka vetenskapen, revolutionärt, konstnärligt, religiöst. För dig finns ingen återvändo. Du är inne på din väg.

Och konstnären Siri Derkert, stridbar ateist, skriver på fyrtio­ talet förtjust från Kvinnliga medborgarskolan på Fogelstad: Här finns bl a en kvinnlig teolog Emilia Fogelclou – fantas­­ tisk, intressant, klok, söt å spirituell. Hennes utseende är spännande och sällsynt. Vi är mycket ense, men hon är mer mystiker och tror att människorna kommer att ändras först genom en mutation – du vet vad det betyder, ex när en fiskart blir tvingad leva på land och gradvis förvandlar sina gälar till lungor – det måste ta så där några millioner år.

Mutationen som Siri Derkert talar om gäller inte minst Fogelklous syn på relationen mellan könen. Emilias feminism var av 8

den försiktigt optimistiska sorten – förändringen kommer så sakteliga, ett par millioner år är inte mycket i det långa loppet …

För Siri Derkert var Emilia Fogelklou en del av hennes privata tillfriskningsprocess. När konstnären kom till Kvinnliga medborgarskolan var hon trött, deprimerad och utbränd. Mötet med Fogelklou och rektor Honorine Hermelin – som också hade en liten strålningsreserv – gjorde Siri Derkert gott. Hon tackade genom att teckna av dem båda.

Ett av Siri Derkerts porträtt av Emilia Fogelklou är en fantastisk Picassovision, där verklighetens lilla seniga Emiliagestalt tornar upp sig enorm, köttig, hornbeprydd (!) med ett manu­skript i de väldiga nävarna. Så såg hon verkligen inte ut, men så tedde hon sig i Siri Derkerts vision. Och det finns ett realistiskt drag i bilden. Utmed kinderna tillrar stora, skimrande tårar som pärlor.

Så var det. Som föreläsare kunde Emilia bli så medryckt av sitt ämne att hon föll i gråt.

Vem var då denna märkliga kvinna?

Emilia Fogelklou var teolog, psykolog, lärare, essäist, skönlitterär författare, kväkare och mystiker. Vanvårdad eller inte, med K J:s ord, visst hann hon bli dyrkad i samtiden. Den alltid exalterade Sven Stolpe utnämnde henne till ”Sveriges enda helgon” och jämförde henne förtjust med en ”skånsk mager trämadonna: skolad i askes, lyssnande, bön, tålamod, försakelse”.

Det är förstås en vacker bild, men alldeles för passiv. Den måste kompletteras med humor, självironi, social kritik, fantasi och handlingskraft. Emilia Fogelklou var strävsamt verksam i världen.

Hon var verkligen pionjär på en rad områden, som Sveriges första kvinnliga teologie kandidat och hedersdoktor. På trettiotalet var hon drivande i den lilla grupp som först bildade vän9

nernas, kväkarnas, samfund i Sverige. Efter en lång bana som fri forskare, föreläsare och lärare, på gymnasium, lärarinneseminarium och folkhögskolor, blev hon landets första kommunalt anställda familjerådgivare, i Västerås och Norberg.

1919 publicerade hon sin första epokgörande studie om Sveriges riktiga helgon, Birgitta.

Jämfört med det beundrade nationalhelgonet som talade med makt och myndighet till världens och kyrkans herrar var Emilia Fogelklou en mer lyssnande sort, som inte slungade förbannelser omkring sig.

Det som främst lockade henne att studera Birgitta hade varit ”sambandet mellan Birgittas religiositet och hennes kvinnomedvetande”.

Så här skriver Emilia Fogelklou om Birgitta: Hennes rymd är så väldig, där är plats kvar för kroppens ”otamda” fåle, som hålles i tygeln, och för viljans ”fågel” som flyger förut. Den själsrymden utesluter varken manligt eller kvinnligt, därför att den är så stort mänsklig.

Hennes lågmälda men obönhörliga borrande i frågorna om kvinnligt, manligt, mänskligt gör Emilia Fogelklou också till förelöpare bland våra moderna, mer finurliga genusfilosofer.

Hon har också en organisk känsla för demokrati. Det är ingen tillfällighet att hon tidigt uppskattar poeten Walt Whitman, som väl närmast betraktar demokratin som en religion. Hans starka livskänsla, med skapelsen synlig i varje grässtrå, grep henne genast. Hon är den som första gången presenterar Whitman på svenska (1901), innan Dan Andersson, Klara Johanson eller Artur Lundkvist fått ögonen på honom. Med demokratins fundament är det heller inte konstigt att hon dras till kväkarna. 1931 10

får en av hennes böcker den talande titeln Den allra vanligaste människan.

Emilia Fogelklou föddes i Simrishamn 1878, där hennes far var bankkamrer. Hon var femte barnet i syskonskaran, och blev gullad med som liten sladdsyster. Hennes första år var en ”enastående glanstid”. Men när hon själv som treåring fick en lillasyster, som i sin tur krävde mammans omsorger, blev det en traumatisk upplevelse. All jagkänsla försvann. Den psykiska upplevelsen övergick i fysisk sjukdom, hon förlorade aptiten och tappade håret, fick ont i magen och blev blek och grinig. Hon hatade det nya spädbarnet och tog hämnd på sina leksaker, stympade och klippte sönder sina pappersdockor. Även om hon återhämtade sig och övervann sitt agg, så reagerade hon ofta våldsamt på alla förödmjukelser. Hon hade tidigt en stark integritet. En välmenande tant i bekantskapskretsen bredde ut armarna till en kram, men lilla Emilia slog ifrån sig: ”Om du rör mig så skriker jag!”

När hon på tjugotalet genom läkaren Poul Bjerre i Stockholm kom i kontakt med psykoanalysen konstaterar hon att mindervärdeskomplexen tyngde hela hennes barndom.

I debutboken Medan gräset gror (1911) skriver hon om individualismens svarta skugga: ”Självhånet lurar på oss, värst för de inåtvända; förakt för andra smyger sig på oss, värst för de utåtvända.”

Den som är fången i självhån, han lever inte, han är livets värste asket, skriver Emilia Fogelklou med det självupplevdas suck, och fortsätter: Annorlunda om vi på allvar uppgivit självlivet för Gudslivet, då förvandlas allt föraktandets intelligens i humorn, 11

förmågan att uppfatta på en gång Livets ljus och det mäns­k­ ligt ömkliga medium, vari någon dess stråle bryter sig.

Redan som ung gör Emilia Fogelklou sina skarpa synteser av psykologisk insikt, (själv)kritik och mystik.

I sanningens namn kan hon inte alltid använda receptet på sig själv. Självhånet förpestar åtskilligt av hennes vuxna liv också, hela livet pendlar hon mellan stark och svag självkänsla. När hon på trettiotalet, efter fyllda sextio, inkompetensförklaras för en professur i religionshistoria med religionspsykologi blir hon alldeles nedbruten.

Men som en motvikt hade hon tydligen en sällsynt talang att stärka andras självkänsla, öka deras livsmod, få dem att byta perspektiv. Siri Derkerts exempel ovan är bara ett i mängden.

Emilia Fogelklou tog examen vid Stockholms Högre Lärarinneseminarium. Redan under seminarietiden lärde hon känna Ellen Key, som kom att inspirera henne både i kvinnofrågan och i den moderna pedagogiken. Den unga Emilia får sin första tjänst vid en av samtidens mest progressiva skolor, Göteborgs samskola.

Det är under Göteborgsåren, på en parkbänk på den lummiga Föreningsgatan, där samskolan låg, som hon får sin stora andliga uppenbarelse. Hon är 23 år gammal när hon erfar det hon själv – kanske i polemik mot mystifieringen av mystiken – kallar sin ”verklighetsupplevelse”, en stark insikt om Guds närvaro. Så här beskriver hon ögonblicket i sin självbiografiska bok, Barhuvad: ”Det tomma skalet liksom brast. All tyngd och vånda, hela overklighetstillståndet sjönk undan. Hon förnam levande godhet, glädje, ljus …”

Tillståndet blev meningsskapande för resten av hennes långa liv. Inte så att hon blivit immun mot sorg och motgångar och inte 12

längre kunde bli deprimerad eller misströsta – hennes känslighet för kränkningar fanns nog kvar, men insikten förblir en bärande balk, ett paradigm i livet.

Den präglade förstås hennes författarskap och forskningsinriktning. När hon några år senare bestämde sig för att studera teologi i Uppsala var det just för att pröva innehållet i sin mysti­ka upplevelse. Kunde hon verkligen kalla denna erfarenhet ”kristen”?

1906 kom hon till Uppsala, för att studera filosofi och teologi.

Hon trivdes bra med filosofistudierna, inte minst blev mötet med Hägerström och Bergson av betydelse för henne. På teologen kände hon sig inte lika hemmastadd. Kanske inte att undra på, som ensam kvinna bland alla blivande präster. Med sin odogmatiska syn på kristendomen kände hon inte att hon kom till sin rätt.

Hon var tidigt på det klara med vad hon eftersträvade: ”Trosliv, icke trosbegrepp!” Att intellektet aldrig ensamt kan famna den andliga upplevelsen är förstås en urgammal insikt. Emilia Fogelklou citerade gärna sin Franciskus: ”För mycket tal gör andens fötter dammiga.” Och när hon i Uppsala börjar formulera sig kring detta gör hon det i ljuset av Henri Bergsons definition av intuition och intelligens. På den unge Nathan Söderbloms seminarium kände sig Emilia Fogelklou mer välkommen, sedd och hemmastadd. Studieresultaten blev också glimrande. Hon tog sin fil kand på ett år, och teologie kandidaten på två.

Med sin examen fick Emilia tjänst som adjunkt vid Djursholms samskola. Rektor var den karismatiske Natanael Beskow, gift med Elsa Beskow. Natanael, som var politiskt radikal och socialt engagerad, kom att betyda mycket för Emilia Fogelklou.

Han väckte hennes intresse för den så kallade hemgårdsrörelsen, som främjade möten mellan intellektuella kristna ungdomar och 13

arbetare. Rörelsen stammade från England, och på studieresa bland hemgårdsvänner, ”settlements” i England, träffade hon kväkare. Senare skulle hon själv verka för att vännernas samfund fick fäste i Sverige.

Som bevis för att han uppskattade henne som lärare erbjöd Bes­ kow henne samma lön som en manlig adjunkt, men hon tackade nej, eftersom det var en personlig favör, inte en ändring av lönesättningen.

Att tacka nej till feta anbud, stipendier eller oanständigt hög lön blev hennes mönster, också i lägen när hon hade det magert ställt och fick dra sig fram på lån.

Hon skriver galghumoristiskt: ”Snart får jag räkna min förmögenhet i de pengar jag kunde ha fått.”

K J skojar också med henne i brev: Du har fått den säregna flugan att vilja göra rätt för din lön! Jag har aldrig hört så tokigt. Vad betalar staten dig för om inte för att du ska vara lydig och fortsätta traditionen?

Aldrig har en stat, inte ens en sovjetdito, avsiktligt hållit sig med avlönade rebeller. Å andra sidan kan du med gott mod instoppa dessa i alla fall futtiga slantar, även om du skolkar från alla lektioner, för bara din tillvaro och att du värdigas trampa Sveriges mark och se på svenska medborgare med dina strålande ögon är mer än tillräcklig valuta.

Friast och lyckligast som lärare kände hon sig på Birkagårdens folkhögskola i Stockholm, där de flesta av eleverna kom från arbetarklassen. Hon var en skicklig föreläsare och hade lätt att skapa kontakt, och kunde verkligen visa att hon var intresserad av en dialog för egen del, och inte sänkte sig från sina akademiska hästar. Klassfrågan engagerade henne mycket.

14

Hon suckar på skoj: ”Det förefaller mig alltid som kunde jag älska bättre åt vänsterhåll än åt högerhåll – en svår begränsning!”

På Birkagården mötte hon också Herta Svensson, personalkonsulent på Svenska Tobaksaktiebolaget. Herta Svensson, som också skulle bli kväkare, sammanförde Emilia med Fogelstadgruppen och Kvinnliga medborgarskolan på Fogelstad. Där skulle hon komma att medverka med uppskattade föreläsningar i livsåskådning och psykologi, från tjugotalet till skolans nedläggning 1954.

1919 fick hon en ”fin” tjänst som lektor vid Rostadseminariet i Kalmar, där hon i stället vantrivdes till depressionens gräns.

De närmast fundamentalistiska eleverna uppskattade inte hennes moderna kristendom.

Den måttligt fromma K J skriver och försöker pigga upp: Du är kanske den enda i världen numera, som får kväljningar av kristendom, liksom Jesus skulle fått, om han hade råkat ut för detta kräkmedel, vilket på hans tid var lyckligt okänt. Och vad det är likt dig att ur denna magomvälvning framföda ett nytt system för kristendomsundervisning och en broschyr! Jag log hjärtligt och ömt. Jag är nämligen en som gör anseende till person.

Arbetet på Rostad blir en plåga. Hon flyr till Öland och söker tröst i landskapet, på vandringar över alvaret eller i lövängarna vid Kalmarsund. Kalmartiden avbryts bara av än värre elände.

Snart har Emilia både sin mors och systers sjukläger att vaka vid.

Men i det kompakta mörkret kommer det första livstecknet från en okänd välgörare. Han är docent i geografi i Lund, men ägnar det mesta av sin tid åt att översätta Dantes Divina Com‑ 15

media. Hans namn är Arnold Norlind. Efter att ha läst Emilias artiklar och böcker föreslår han brevväxling.

Arnold visste vad han gjorde, de två hade syskontycke. Arnold var också en from outsider, men jämfört med honom kände sig Emilia som en bekväm bracka.

Några år senare slog de sina påsar ihop, gifte sig och levde i sju års äktenskap, en lycklig förening i dödens skugga. Arnold avled i struptuberkulos 1929.

Om deras äktenskap berättar Emilia i sin mest kända och mest spridda bok, Arnold (1944). Den kom ut i flera upplagor och väckte människors lust att själva bikta sitt liv och dryfta andliga problem. Breven till Emilia Fogelklou efter Arnold fyller åttio kapslar i Kvinnohistoriska samlingarna på universitetsbiblioteket i Göteborg. Boken är sedan länge slutsåld, också på antikvariat, men samtidigt som den här antologin ger Cordia ut Arnold i nyutgåva.

Varför ska vi läsa Emilia Fogelklou?

Det enkla svaret är att hon är en levande röst, som vi inte har råd att undvara, vare sig vi söker andlig eller intellektuell näring.

De två sidorna är svåra att skilja åt hos Fogelklou, som är en ener­gisk och okonventionell sökare på alla fält, i religion, filosofi, psykologi, sociologi och skönlitteratur. Hon finner vänner och fränder överallt. Tidigt skriver hon om Franciskus och profeter som Hosea och Jeremia. Birgitta och Walt Whitman blir ständiga följeslagare, liksom mystikern Simone Weil. Att Emilia i åttioårsåldern upptäcker den erotiske författaren, surrealisten och mystikern Georges Bataille säger en del om hennes fria ande.

Hon är alltid generös med att återge andras ord och formuleringar, hon samplar gärna med långa utdrag, citeringstekniken är collagets.

16

Hon tyckte inte själv att hon var någon ”riktig författare”, och led av sin stil. Det var hennes sorg att hon ”skrev så dåligt”.

Stämmer det? Kanske har en del av hennes texter åldrats, det är inte så konstigt med tanke på att många av hennes föreläsningar och essäer kommenterar dagsaktuella frågor. Men mycket har inte bara överlevt utan snarare mognat.

Hennes bildning är stor, hon griper över vida fält, har mycket att säga, blandar litterära bilder med ett akademiskt framställningssätt, med dess speciella krav på referenser och akribi. Ambitionen ger ibland en komprimerad prosa. Hon eftersträvade enkelhet, men tankegångar och bilder ”stockade sig” i portgången. När hon börjat som medarbetare i Fogelstadkretsens tidning Tidevarvet och blivit god vän med redaktören Elin Wägner bad hon om ett gott råd.

Den framgångsrika romanförfattaren skrev ner några synpunkter i ett brev men skickade dem aldrig till Emilia. Kanske tyckte hon att råden var alltför goda. Så här skrev hon: När du vände dig till mig den där gången ville du avlägsna det hinder som kunde bero på ditt skrivsätt. Och där ligger något i det. I inspirerade ögonblick ger du geniala formuleringar och oförglömliga bilder. Men du gör dig inte alltid möda nog med att behandla det instrument du har. Om en tung och dålig sats tynger ner en sida ger du dig inte tid att lösa upp den. /- - - / Du kastar fram en ny och lysande tanke och ilar vidare medan läsaren sitter kvar och känner sig som ett nöt. Allt detta är fel vilka uppväcker både beundran och ursinne. Varför har du inte tid? Du ger dig tid med frågande eller rådlösa människor, med besvärliga och föga givande uppdrag som andra slår ifrån sig. Det värsta är att bakom detta oförnuftiga sätt att handskas med tid och 17

krafter ligger en princip. Du är den människa som levat som du måste göra. Du måste en gång genomtränga många kunskapsområden, inte för examen och levebröd, utan för vetandets skull, du måste sitta vid sjukbäddar när du hade ledigt för att licensiera. Du måste som du säger ”lösgöra dina krafter från yttersamhällets krav, former och tider” vilket på vanlig svenska betyder att förstöra din karriär och detta just för att kunna tjäna det stora målet att förvandla samfundet självt till en mänsklig gemenskapsform i stället för en jättemaskin.

Detta är sagt av någon som kände Emilia Fogelklou väl, och ville henne väl. Därför skickade hon heller aldrig brevet.

Elin Wägners spontana lust att peta i texten och lösa upp satserna går att sympatisera med. Ibland vill man beskäftigt återberätta Fogelklou istället för att återge hela texten. Men lika ofta behöver man hennes egen teknik, alltså göra collage av hennes ord, citera henne ymnigt och låta texterna tala för sig själva.

När Elin Wägner våndades över sitt brev var hon en av sin samtids mest uppburna och lästa författare. Hur hon än hade vänt sig skulle hon ha sårat Emilia, och det ville hon inte göra.

Idag törs jag kanske säga, utan att såra Elin Wägner, att mycket i Emilias texter har åldrats värdigare än hennes egna. De två vännerna delade många intressen, miljön, freden och kvinnofrågorna och kvinnornas historia, men de hade talang för olika genrer och odlade olika tofall. Elin Wägner är en predikant och varnande profetissa, Emilia Fogelklou är en konstruktiv filosof och tröstande mystiker.

Lite ironiskt är det också att det som Wägner nyktert ser som problemet idag snarast är en förtjänst. Fogelklou korsar genrer vilt; saga, essä, föreläsning och andaktstext går knappast att skilja 18

åt. Förståelsen har ökat för en sådan blandning. Tilltalstonen känns också modern ännu. Emilia Fogelklou må ibland kräva mycket av sin läsare, men hon förfaller aldrig till pekpinnar.

Hon är alltid beredd att punktera det sagda, ifrågasätta vedertagen norm. Det nästan dumdristiga, kalla det pinsamma, sättet, att förena stilnivåer och anlägga ett dialogiskt, självkritiskt, resonemang i varje sats blir en tillgång. Hon är en spännande essäist.

Elisabet Hermodsson har, som en viktig röst i vår tid, presenterat Emilia Fogelklou i flera personliga essäer. Så här skriver hon i Gnosis nr 2–4, 1989: Ju mer jag närmar mig Emilia Fogelklous person, liv och författarskap desto mer framträder den bilden för mig: en människa som är obekväm, svårplacerad, opassande, men inte därför att hon är fräck, hård eller slungar uppseendeväckande invektiv mot sina fiender utan därför att hon är god, generös, gränsöverskridande, utan hat och personlig självhävdelse. Hennes sätt att vara kritisk är annorlunda än den ilskne polemikerns. Hon är övergripande i sin strävan, söker alltid synteserna. Hon förenklar och förvanskar aldrig en åsiktsmotståndare för att få till stånd lättfattliga motsättningar och därigenom vinna lätta segrar, utan ser tvärtom möjligheten att förvandla och ta upp en ensidighet till ett led i ett större helt. Hennes språk är också en spegel av detta försök att överbrygga motsättningar, det liknar grenverk, lianer, broar byggda av slingrande luftrötter. Hennes språk försöker omfatta så mycket som möjligt i sina nyskapande substantiv och presens particip – det är ljusgenomflödat, ivrigt sökande – en välvilja som sliter sitt sista linne från kroppen för att binda samman oförenlig19

heter till nya helheter – orden måste räcka till så mycket, omfamna så plågade från varandra skilda världar …

Bättre kan det inte uttryckas. Och till detta ska läggas munterheten, sakligheten, vidsynen, den vassa kommentaren.

Jag har undrat så smått varför inte Emilia Fogelklou och Dag Hammarskjöld oftare nämns tillsammans? Till det yttre ett omaka par, han en toppakademiker och ämbetsman i karriären, en internationell statsman – hon en enkel lärarinna och en djupt originell röst i svensk religiös och kulturell offentlighet. Men de har många beröringspunkter.

Vi säger att vi lever i en sekulariserad tid, men det är, förutom att det är en förhastad slutsats, en västanfläkt jämfört med stämningarna på tjugo- och trettiotalen. Attackerna från Freud, Marx, positivismen, demokratin och de moderna medierna var massiva, och de gamla hierarkierna i kyrka, skola och stat stod inte rycken. Det ställdes helt nya krav på unga intellektuella som också kallade sig troende. Efter kriget fick man stava gud med mindre bokstäver. Både Dag Hammarskjöld och Emilia Fogelklou är så uppenbart socialt och politiskt intresserade, modernt orienterade, de tillhör samtidens och framtidens problemlösare.

Men på det personliga planet möter de ökade krav på snabbhet, fragmentering, ångest och global oro med att söka djupare inåt. Mystiken är för dem både den medeltida och den moderna vägen.

Båda formas också av sin tid, den moralistiska appellen från Oxfordrörelse och hemgårdsrörelse färgar av sig hos båda. Men när det kommer till kritan är både Hammarskjöld och Fogelklou för moraliskt intelligenta och självkritiska för att förfalla till mora­lism över andra.

20

Också på det personliga planet fanns starka beröringspunkter, som Malin Bergman Andrews påpekar i sin utmärkta biografi, Emilia Fogelklou – människan och gärningen.

Dag Hammarskjöld vittnar på flera ställen om hur stor betydelse den unge Bertil Ekman fick för hans andliga utveckling.

Ekman, som var mystikt orienterad, dog under en vandring i norska fjällen 1920, av hjärtfel. Bertil Ekman tog studenten vid Djursholms samskola och hade Emilia Fogelklou som lärare under formande år. Fogelklou skildrar sin elev i en uppsats med titeln, En som tidigt gick.

Där talar hon om Ekmans tidigt erfarna vision av döden–livet som en enhet, en ljus rörelse: ”detta ’alltid levande, alltid döende’, som håller själen i rörelse och uppåtgående, trots allt”.

Fogelklou pekar också på Bertil Ekmans kritiska syn på manlighet och våld, det är 1919, precis efter första världskriget. Ekman skriver i ett brev: ”Det är nästan hemskt att vakna upp och se runtomkring sig alla dessa som äro så duktiga i att veta men så hjälplösa i att känna och vilja, särskilt alla intellektuella män med sina överlastade hjärnor.”

Det var civilisationskritik som Emilia Fogelklou säkert hade inspirerat till, och som Dag Hammarskjöld måste ta på allvar varje dag, samtidigt som han brukade varje droppe av sitt intellekt till problemlösning.

Det slår mig hela tiden, när jag läser Emilia Fogelklous texter från tjugo- och trettiotalen, att hon är vår samtida. Hon kommenterar visserligen samhällsutvecklingen på tröskeln till det moderna välfärdssamhället, och vi kanske står på tröskeln till bakdörren, men problemställningarna är fortfarande våra.

Emilia Fogelklou publicerade mer än trettio böcker och ett dussin småskrifter. Den här antologin kan bara göra några ner21

slag i hennes produktion. Saknas gör till exempel hennes föreläsningar i psykologi från trettiotalet. Även om hon förstås beskriver sin tid finns där sprängstoff inte bara för den historiskt intresserade. Så här skriver hon i Vila och arbete: Förmågan att beundra och vörda och offra sig för personer, t ex åldriga anförvanter eller en sjuk vän, synes nästan ha dött ut, medan intellektuell vakenhet, nykterhet, renlighet och skötsamhet visa en utomordentlig höjning av nivån i stort sett. Kort sagt: de medvetna dygderna ha vuxit i kraft; det undermedvetna livets krafter ha sjunkit i kurs. Lyssnandet, mottagligheten, förståendet är bortträngt av talförheten, självhävdelsen och företagsamheten.

Denna reflexion har ju inte minskat i betydelse i en tid när den medicinska vetenskapen kan göra oändligt mycket mer för att rädda liv, samtidigt som befolkningen blir äldre, resurserna mindre och de människor som vill arbeta med omvårdnad blir allt färre. På global nivå blir flyktingkatastroferna fler och det humanistiska underskottet större.

Det är typiskt att Emilia Fogelklou inte bara talar om vårdens betydelse i sociala eller nationalekonomiska termer utan också om modernitetens offer i existensiell mening. Det är också typiskt att Emilia Fogelklou som den medvetna feminist hon var inte faller för frestelsen att beskriva de bortträngda dygderna som specifikt kvinnliga egenskaper. Detta är mänsklighetens ödesfråga, inte bara kvinnornas. Vilken är dagsnoteringen på det undermedvetna livets krafter? En fråga som måste besvaras varje dag.

I någon mening är det detta som Emilia Fogelklou hjälper oss med, i alla sina texter. Hon är en både uppfordrande och upp22

muntrande samtalspartner. Med förnuft och medkänsla ger hon plats åt det inre ljuset, så att vilse ingen går. uppsala i juni 2009 Ulrika Knutson

23