9789174996821

Morels uppfinning

Adolfo Bioy Casares

MOR ELS UPPFINNING

Översättning av Lasse Söderberg

Modernista stockholm

I d a g har ett mirakel inträffat här på ön. Sommaren kom tidi­ gare än väntat. Jag installerade min brits nära simbassängen och badade till långt in på natten. Det var omöjligt att sova. Några få minuter ute i fria luften var tillräckligt för att vattnet ­skulle kännas som svett i stället för att befria mig från den otäcka kvalmigheten. I gryningen väcktes jag av grammofonmusik. Jag kunde inte gå tillbaka till museet och hämta mina saker. Jag flydde genom ravinerna. Här, på öns södra vattensjuka del, där det växer sjögräs och myggplågan är stor, står jag med havsvatten eller leriga strömdrag upp till midjan och inser att min flykt var onödigt brådstörtad. Jag tror inte att de där människorna är på jakt efter mig, de har kanske inte ens sett mig. Men jag uthärdar mitt öde. Jag är berövad allt och vågar mig inte bort från öns kargaste, minst beboeliga plats: dessa sankmarker som havet en gång i veckan lägger under vatten.

Jag skriver det här för att berätta om det ogunstiga miraklet.

Om jag inte drunknar under de närmaste dagarna eller dukar under i kampen för min frihet hoppas jag kunna skriva ett Försvarstal inför de överlevande samt en Hyllning till Malthus. I dessa skrifter kommer jag att attackera alla fiender till såväl urskogar som öknar. Jag kommer att visa att polisapparaten, identitets­ handlingarna, journalistiken, radiotelegrafin och tullväsendet har nått en sådan grad av fulländning att inga misstag från rättvi­ sans sida längre kan rättas till och att världen därmed blir ett sannskyldigt inferno för alla förföljda. Hittills har jag inte kunnat skriva mer än denna enda sida, som jag inte hade en aning om i går. Så mycket det finns att göra på en öde ö! Hur obönhörligt är inte träet i sin hårdhet! Hur mycket större än den lättrörliga fågeln är inte rymden!

11

En italiensk mattförsäljare i Calcutta gav mig idén att bege mig hit. Han sade till mig (på sitt eget språk): – För en förföljd som ni finns bara en plats i världen, men på den platsen kan man inte leva. Det är en ö. Dit kom vita människor omkring år 1924 och byggde ett museum, ett kapell och ett badhus. Byggnaderna färdigställdes och står numera över­ givna.

Jag avbröt honom. Jag ville att han skulle hjälpa mig med resan dit. Handelsmannen fortsatte: – Varken kinesiska sjörövare eller Rockefellerinstitutets vit­ målade fartyg lägger till där. Ön är smitthärd för en sjukdom, än så länge gåtfull, som angriper utifrån och inåt och har dödlig utgång. Man tappar naglar och hår, huden och ögonens horn­ hinnor förtvinar och kroppen lever bara i en eller två veckor. En ­ångare som hade ankrat vid ön hittades av den japanska kryssaren Namura. Hela besättningen var död, kropparna flådda, skalliga, utan naglar. Ångaren sänktes med några kanonskott.

Mitt liv var dock så plågsamt att jag bestämde mig för att fara dit… Italienaren försökte avråda mig, men jag lyckades få honom att hjälpa mig.

I går kväll sov jag för hundrade gången på denna öde ö… När jag betraktade byggnaderna tänkte jag på vilken möda det måste ha kostat att forsla hit all stenen och hur lätt det skulle ha varit att uppföra en tegelugn. Jag somnade sent och väcktes i gryningen av musik och människoröster. Mitt liv som flykting har gjort att jag sover lätt: jag är säker på att inget fartyg, inget flygplan eller luftskepp har varit här. Ändå är grässlänterna helt plötsligt fulla av folk som dansar i den kvävande sommarnatten, promenerar eller badar i bassängen, så som sommargäster alltid har gjort i Los Teques eller Marienbad.

Från sumpmarkerna med bräckt vatten kan jag se öns höjdparti och sommargästerna som bor i museet. Deras oförklarliga upp­ dykande skulle kunna tyda på att den gångna nattens hetta har gett efterverkningar i min hjärna. Men här är det inte fråga om 12

hallucinationer eller bilder, utan om verkliga människor, i varje fall lika verkliga som jag själv.

De har kläder som var moderna för några år sedan: en lustig detalj som (föresvävar det mig) röjer fulländat lättsinne. Dock måste erkännas att det numera är mycket vanligt att folk svärmar för den magi som det nära förflutna äger.

Hur kan det komma sig att jag, som riskerar döden, inte kan låta bli att ideligen spionera på dem? De vet inte att de är mina fiender som, för att kunna lyssna till Valencia och Tea for Two – vilka tack vare en ljudstark grammofon överröstar vindens och havets brus – har berövat mig allt som har kostat mig så mycken möda och som är absolut nödvändigt för att jag skall klara mig och förvisat mig till de giftiga träsken nere vid havet.

Att observera dem i smyg har sina risker: liksom varje annan grupp civiliserade människor förfogar de säkert över hjälpmedel som fingeravtryck och konsulat för att efter vissa formaliteter kunna sända mig raka vägen i fängelse, om de skulle upptäcka mig.

Jag överdriver: eftersom det var länge sedan jag såg en levande människa ligger det en viss tjusning i att iaktta dessa avskyvärda inkräktare, men det vore omöjligt att göra det varje timma på dygnet.

För det första har jag mycket att göra. Platsen skulle kunna ta kål på den händigaste av öbor. Jag har inte varit här länge och saknar dessutom redskap.

För det andra riskerar jag att bli upptäckt när jag spionerar på dem eller så fort de har sina vägar åt det här hållet. För att und­ vika det måste jag ställa i ordning gömställen bland busksnåren.

Slutligen finns det rent faktiska svårigheter att alltid kunna hålla dem under uppsikt. De befinner sig på öns högsta punkt och för någon som ser dem härifrån ter de sig som efemära jättar.

De syns bäst när de närmar sig ravinerna.

Min situation är bedrövlig. Jag är tvungen att hålla till här­ nere i sumpmarken just då tidvattnet stiger mer än någonsin. För 13

några dagar sedan var tidvattnet det högsta jag har sett sedan jag kom till ön.

När det mörknar samlar jag grenar som jag täcker med löv.

Det förvånar mig inte om jag vaknar genomdränkt. Tidvattnet börjar stiga vid sjutiden på morgonen, ibland tidigare. Men en gång i veckan går det så snabbt att det skulle kunna betyda slutet för mig. Jag ristar in dagarna i trädstammar för att hålla räkning på dem. Ett enda misstag och mina lungor skulle fyllas med vatten.

Jag märker med ett visst obehag att det jag skriver håller på att förvandlas till ett testamente. Om det nu är på det sättet måste jag se till att mina påståenden kan kontrolleras så att ingen, som någon gång har kunnat misstänka mig för ovederhäftighet, tror att jag ljuger när jag säger att domen som jag har drabbats av är orättvis. Jag skall sätta Lionardos motto – Ostinato rigore – över denna rapport och det tänker jag följa.

Jag tror att ön heter Villings och ligger i ögruppen Ellice.* Närmare upplysningar kan man få hos matthandlaren Dalmicio Ombrellieri. (Hyderabad Street 21, Ramkrishnapur, Calcutta.)

Denne italienare gav mig mat när jag tillbringade några dagar inrullad i persiska mattor och han såg sedan till att jag fick följa med lasten i kölrummet på ett fartyg. Jag kompromette­ rar honom inte genom att nämna honom i denna dagbok och det är inte av otacksamhet mot honom som jag gör det. Mitt Försvarstal inför de levande kommer att skingra varje tvivel på den punkten: i människornas minne – där himmelriket kanske är beläget – kommer Ombrellieris barmhärtighet gentemot en orättvist förföljd medmänniska att leva kvar och så länge den gör det, kommer han att behandlas med välvilja.

Jag gick i land i Rabaul. Försedd med matthandlarens visitkort besökte jag en medlem av det mest kända sicilianska sällskapet. I månens metalliska sken, i röken från fabriken för skaldjurskon­ * Jag betvivlar det. Författaren nämner en kulle och olika sorters träd. Elliceöarna – eller lagunöarna – är platta och har inga andra träd än kokospalmer som har slagit rot i korallstoftet. [Utgivarens anmärkning]

14

server fick jag de sista anvisningarna och en stulen båt ställdes till mitt förfogande. Jag rodde förtvivlat och nådde ön (med en kompass som jag inte kan avläsa, utan att kunna orientera mig, utan huvudbonad till skydd mot solen, sjuk, feberyrande). ­Båten körde fast i sanden på den östra stranden (korallreven som om­ ger ön stod utan tvivel under vatten). Jag blev kvar i båten i över ett dygn, ännu så medtagen av de förfärliga strapatserna att jag glömde att jag hade kommit fram.

Vegetationen på ön är ymnig. Växter, gräs, vårens, sommarens, höstens och vinterns blommor följer tätt på varandra, som om de hade mera bråttom att födas än att dö, och några tränger in på andras område eller i andras tid och gyttrar ohejdat ihop sig.

Träden däremot är sjuka, kronorna är förtorkade, stammarna överdrivet kraftiga. Jag finner två förklaringar till detta: antingen tömmer örterna marken på all kraft eller också har trädrötterna nått ner till stengrunden (det faktum att de unga träden är friska tycks bekräfta den senare hypotesen). Träden som växer högst upp har blivit så hårda att det är omöjligt att bearbeta dem. Inte heller kan man göra någonting med dem som växer längre ner.

De faller sönder under fingrarnas tryck och kvar i handen blir bara lite klibbigt sågspån, några mjuka flisor.

På öns högsta del där fyra gräsbevuxna raviner löper (ravinerna i väster är också ganska klippiga) ligger museet, kapellet och bad­ in­rättningen. De tre byggnaderna är moderna, rätlinjiga, platta, av opolerad sten. Som så ofta i sådana fall ser stenen ut som dålig imitation och harmonierar inte alls med stilen.

Kapellet är ett slags avlång låda med platt tak (vilket får det att verka mycket längre). Badanläggningen är välkonstruerad, men eftersom den inte höjer sig över marknivån fylls den oundvikligen av ormar, grodor och vatteninsekter. Museet är en stor trevånings­ byggnad, utan synligt tak, med en täckt pelargång löpande utefter fasaden och en mindre på baksidan samt ett runt torn.

Huset stod olåst och jag slog mig genast ner där. Jag kallar det 15

museet därför att det var det ordet som den italienske handels­ mannen använde sig av. Varför gjorde han det? Det visste han kanske inte ens själv. Byggnaden skulle kunna vara ett magnifikt hotell, med plats för ett femtiotal personer, eller ett sanatorium.

Där finns en stor sal med ett digert, men ändå otillräckligt bibliotek: där finns bara romaner, poesi, teaterstycken (med undantag av en enda liten bok – Belidor: Travaux – Le Moulin Perse, Paris 1737 – som låg för sig själv på en grön marmorhylla och nu fyller en av fickorna i de trasiga byxor jag har på mig.

Jag plockade den med mig därför att namnet »Belidor« förbryl­ lade mig och därför att jag undrade om kapitlet Le Moulin Perse möjligen kunde innehålla förklaringen till den kvarn som jag har sett nere på sankmarken). Jag sökte i hyllorna efter sådant som kunde vara mig till hjälp i det forskningsarbete som rättegången avbröt och som jag i min ensamhet på ön försökte återuppta. (Jag tror att vi går miste om odödligheten därför att vårt motstånd mot döden inte har utvecklats. Vi framhärdar i den ursprungliga, rudimentära tankegång som går ut på att hela kroppen måste hållas vid liv. Det borde räcka med att man finner ett sätt att bevara det som angår medvetandet.)

I den stora salen är väggarna av rosa marmor med ett antal infällda grönmålade träpilastrar. Fönstren med sina blåa rutor är antagligen lika höga som det hus i vilket jag är född. Fyra alabas­ terurnor, som är så stora att fyra halvdussin män skulle kunna gömma sig i dem, fungerar som ljuskällor. Böckerna muntrar upp denna dekor en smula. En dörr leder ut till den täckta pelar­­gången, en annan till den runda salongen och ytterligare en, ­gan­ska oansenlig, dold bakom en skärm, till vindeltrappan.

Ute i pelargången finner man huvudtrappan, stuckaterad och mattbelagd. Där står rottingstolar och väggarna är täckta med böcker.

Matsalen mäter sexton gånger tolv meter ungefär. Tre rader mahognypelare vid varje vägg bär upp avsatser som liknar teater­ loger för fyra sittande gudomligheter – en i varje loge – halvt indiska, halvt egyptiska, ockrafärgade, av terrakotta. De är tre 16

gånger så stora som en människa och kringvärvda av gipsväxter med framträdande mörka blad. Nedanför dessa avsatser finns stora paneler prydda med teckningar av Fuyita som i sin enkelhet bryter av mot omgivningen.

Golvet i den runda salongen är ett akvarium. I små glaslådor nere i vattnet finns glödlampor (som enda belysning i detta rum utan fönster). Jag ryser när jag tänker på det stället. När jag först anlände låg hundratals döda fiskar och flöt: att plocka upp dem var ett rysligt företag. Jag har låtit vattnet rinna dag ut och dag in, men det går inte att få bort lukten av rutten fisk (som påmin­ ner mig om mitt hemlands stränder myllrande av levande och döda fiskar som sköljs upp ur vattnet och förpestar luften inom ett stort område när de betryckta invånarna gräver ner dem). I det här rummet, med det upplysta golvet och pelarna av svart lackerat trä runt om, är det lätt att föreställa sig att man på ett magiskt vis vandrar över en damm mitt inne i en skog. Genom två dörröppningar kommer man in dels i den stora salen, dels till en mindre grön salong med ett piano, en grammofon och en hopfällbar spegelskärm bestående av minst tjugo delar.

De flesta boningsrummen är moderna, överdådiga, otrivsam­ ma. Jag slog mig ner i ett av dem och slängde ut så mycket jag kunde, men utan nämnvärt resultat. Jag plockade bort tavlor­ na – Picasso, det rökfärgade glaset, bokbanden med värdefulla namnteckningar, men levde ändå i en obekväm ruin.

Vid två likartade tillfällen gjorde jag mina upptäckter i källar­ våningen. Det första var när jag letade efter konserver eftersom provianten i skafferiet hade börjat tryta och jag upptäckte maskin­ rummet. När jag gick genom källaren kunde jag inte någonstans hitta det gallerförsedda fönster med tjocka rutor som jag hade sett utanför, halvt gömt bakom grenarna på ett barrträd. Som i en ordväxling med någon som gjorde gällande att detta fönster inte var verkligt utan något som jag hade sett i drömmen, gick jag ut för att undersöka om det fortfarande fanns där.

Jag hittade det igen och återvände till källaren. Där var det 17

svårt att orientera sig och att inifrån hitta den plats där källar­ fönstret borde sitta. Det var på andra sidan väggen. Jag letade ­efter springor eller lönndörrar. Väggen var alldeles slät och mycket stabil. Jag tänkte att om något utrymme är igenmurat på en ö så borde där finnas en skatt. Jag beslöt att bryta mig genom väggen, för det troligaste var ändå att den dolde om inte kulsprutor och ammunition så åtminstone ett livsmedelsförråd.

Med hjälp av en järnstång som bommade för en dörr slog jag under tilltagande matthet upp ett hål: ett himmelskt sken kom till synes. Jag arbetade vidare och samma kväll lyckades jag ta mig in. Min första reaktion var varken irritation över att inte finna livsmedel eller lättnad över att upptäcka en vattenpump och en elgenerator utan en känsla av oförställd och angenäm häpnad: väggarna, taket och golven var av himmelsblått porslin och till och med själva luften i detta rum (som inte kommunicerade med dagsljuset annat än genom ett källarfönster dolt bakom trädgre­ nar) ägde samma himmelska och djupa genomskinlighet som man finner i det yrande skummet från ett vattenfall.

Jag förstår mig mycket lite på motorer, men det tog mig inte lång tid att sätta dessa i funktion. När regnvattnet tar slut för mig aktiverar jag pumpen. Jag blev lika förvånad över mig själv som över maskinernas enkelhet och det goda skick de befann sig i. Jag vet mycket väl att jag inte har annat än uppgivenhet att vänta mig om något fel skulle uppstå. Jag är så bortkommen att jag ännu inte har kunnat räkna ut meningen med några gröna motorer som finns i samma rum eller det kvarnvingsförsedda valsverket nere på sankmarken i söder (förbundet med källaren medelst ett järnrör. Om det inte vore placerat så långt från strandlinjen skulle jag tillskriva det ett eller annat samband med tidvattnet. Jag kan tänka mig att det tjänar till att ladda upp de ackumulatorer som bör finnas i maskinrummet). På grund av min bortkommenhet vad gäller maskiner är jag mycket sparsam. Jag sätter inte i gång motorerna annat än när det är absolut nödvändigt.

Vid ett tillfälle stod emellertid allt ljus i museet ändå tänt hela natten. För andra gången upptäckte jag något i källaren.

18

Jag var sjuk. Någonstans i museet hoppades jag kunna hitta ett skåp med läkemedel. Däruppe fanns ingenting, så jag gick ner i källaren och… den kvällen glömde jag bort sjukdomen och tänkte inte längre på att de fasor jag fick utstå var sådana som man bara möter i drömmen. Jag hittade en hemlig dörr, en trappa, ytterligare en dörr. Jag kom in i ett polyederformat rum – det liknade vissa bombskyddsrum som jag hade sett på bio – där väggarna var täckta med två sorters plattor – dels ett material som liknade kork, dels marmor – symmetriskt fördelade.

Jag tog ett steg framåt: genom pelargångar såg jag, i åtta olika riktningar, samma rum upprepas åtta gånger, som i en spegel.

Därefter hörde jag förfarande tydligt många fotsteg omkring mig, ovanifrån, nedifrån, vandrande runt i museet. Jag tog ytterligare ett steg: ljuden upphörde som om de hade täckts av snö, som i Venezuelas kalla bergstrakter.

Jag sprang uppför trappan. Tystnad rådde, havet brusade ens­ ligt, tusenfotingar tycktes fly genom orörligheten. Jag fruktade en invasion av vålnader, eftersom en invasion av poliser var mindre sannolik. En evighet stod jag bakom några gardiner, ängslig över att ha valt just det gömstället (jag kunde ses utifrån och om någon kom in i rummet måste jag öppna fönstret för att kunna fly). Småningom vågade jag mig på att undersöka huset, men jag var fortfarande orolig: jag hade klart och tydligt hört fotsteg runtomkring mig, på olika nivåer.

I gryningen gick jag återigen ner i källaren. Samma fotsteg omgav mig på nytt, nära och längre bort. Men den här gången förstod jag var de kom ifrån. Förargad på mig själv fortsatte jag längre in i den andra källaren, åtföljd av denna stötvis åter­ kommande flock av ivriga ekon, mångfaldigt ensam. Där finns nio likadana rum, ytterligare fem ligger i en källare längre ner.

De liknar skyddsrum. Vad kan det ha varit för människor som uppförde denna byggnad år 1924? Varför övergav de den? Vad var det för bombanfall de fruktade? Det är förvånande att de som har byggt ett så gediget hus så till den grad respekterat den moderna fördomen mot kranslister att de konstruerat detta 19

gömställe som sätter sinnesjämvikten på hårda prov: ekot av en enda suck får en att höra många suckar, nära, avlägset, under några få minuter. När inga ekon längre hörs är tystnaden lika skrämmande som den tyngd som brukar vila över en i drömmen och hindra en från att fly.

Den uppmärksamme läsaren har på grundval av min rapport kunnat upprätta en lista över mer eller mindre förvånansvärda föremål, situationer eller händelser. Det senaste som har inträffat är att de nuvarande invånarna blivit synliga däruppe på kullen.

Finns det anledning att sätta dessa personer i samband med dem som levde här 1924? Har dessa turister i dag något att göra med dem som byggde museet, kapellet, badanläggningen? Jag kan inte förmå mig att tro att någon av dessa personer någonsin skulle ha kunnat avbryta Tea for Two eller Valencia för att planera detta hus, som visserligen är hemsökt av ekon, men också bombskyddat.

Längst ute på klipporna står varje kväll en kvinna och be­ traktar solnedgången. Hon har en brokig halsduk knuten om huvudet, händerna knäppta kring ena knäet, hennes solbränna är säkert medfödd. Ögonen, det svarta håret, bysten gör att hon ser ut som en av de zigenerskor eller spanjorskor som brukar förekomma på den tarvligaste sortens oljemålningar.

Jag lägger samvetsgrant till ytterligare sidor i denna dagbok, men försummar att skriva sådana som skulle tjäna som ursäkt för de år då min skugga dröjde sig kvar på jorden (Försvarstal inför de överlevande och Hyllning till Malthus). Ändå kan det jag i dag skriver betraktas som en försiktighetsåtgärd. Dessa rader kommer att stå kvar oföränderliga, trots min vacklande hållning.

Jag måste anpassa mig till vad jag vet i dag: för att känna mig säker måste jag konsekvent avvisa varje erbjudande om hjälp från en annan människa.

Jag väntar mig ingenting. Det skrämmer mig inte. Efter att ha bestämt mig har jag återfått mitt lugn.

Men den där kvinnan har väckt en förhoppning hos mig. Jag måste akta mig för alla slags förhoppningar.

20

Varje kväll betraktar hon skymningen som faller medan jag för min del står gömd och betraktar henne. I går, och även i dag, kom jag på mig själv med att tillbringa all min tid i väntan på denna timma. Med sin zigenarsensualitet och den alltför stora, färggranna halsduken gör kvinnan ett löjligt intryck på mig. Ändå får jag för mig, kanske halvt på lek, att om jag bara blev sedd ett ögonblick, talad till ett ögonblick av henne skulle samma känslor välla upp inom mig som när en människa finner stöd hos sina vänner, sin käresta eller sina anförvanter.

Min förhoppning beror kanske på fiskarna och den skäggige tennisspelaren. I dag irriterade det mig att se henne tillsammans med honom. Jag är inte svartsjuk, men i går såg jag henne inte på hela dagen. Jag begav mig till klipporna, men de som stod där och metade hindrade mig från att fortsätta. De sade ingenting, jag flydde innan de fick syn på mig. Jag försökte ta vägen runt dem högre upp, men det var omöjligt. Där satt vänner till dem och såg på när de metade. När jag återvände hade solen redan gått ner, det var bara klipporna som bevittnade nattens inbrott.

Kanske är jag på väg att begå en ohjälplig dumhet. Kanske kvinnan, avkyld av all denna kvällssol, kommer att överlämna mig till polisen.

Jag talar illa om henne. Men jag glömmer inte vad lagligt skydd innebär. De som fäller domar kan utmäta strafftider som får oss att som tokiga klamra oss fast vid friheten.

Och här sitter jag nu, otroligt smutsig och med ett skägg som jag inte har möjlighet att raka av, på väg att åldras och med för­ hoppningar om att få uppleva närheten till denna otvivelaktigt vackra kvinna.

Jag förlitar mig på att min största svårighet är av tillfällig art: det gäller att komma över det första intrycket. Den falske tennisspelaren skall inte kunna besegra mig.

På två veckor har tre stora översvämningar följt på varandra. I går undgick jag med nöd och näppe att drunkna. Vattnet överrump­ lade mig nästan. Jag tog fasta på märkena i trädet och räknade ut 21

att högvattnet skulle komma i dag. Om jag hade sovit i gryningen hade jag varit död nu. Vattnet steg lika snabbt och bestämt som det brukar en gång i veckan. Jag har varit så försumlig att jag inte längre vet vad dessa obehagliga överraskningar skall skyllas på: egna felberäkningar eller en temporär förändring av tidvatt­ nens periodicitet. Om tidvattnet har ändrat sig kommer mitt liv i marsk­landet att bli ännu vanskligare. Ändå kommer jag att anpassa mig. Jag har klarat så många motgångar redan!

Jag var sjuk under mycket lång tid, hade smärtor och feber, och fick lägga ner stor möda på att inte dö av svält. Skriva kunde jag inte (med den kärkomna förtrytelse som jag har människorna att tacka för).

När jag anlände till ön fanns en del proviant i museets skaf­ feri. I en klassisk, nedsotad ugn bakade jag, med mjöl, salt och vatten, oätligt bröd. Snart åt jag mjöl direkt ur säcken och drack vatten till. Allt tog slut, till och med några burkar med skämd lammtunga och tändstickorna (jag använde tre om dagen). Hur mycket mer utvecklade än vi var inte de som uppfann elden! Jag ägnade många långa dagar åt att konstruera fällor som jag gjorde mig illa på när jag skulle gillra dem. När de äntligen fungerade kunde jag äta fåglar som smakade sött. Jag har följt den tradition som är alla eremiters och även ätit rötter. Smärtförnimmelser, en avskyvärd, vattnig blekhet, kataleptiska tillstånd som jag efteråt inte minns något av, drömde skräckupplevelser som inte går att glömma, alltsammans har säkert något att göra med de giftigaste av de växter jag använde.* Jag bekymrar mig för att jag inte har några redskap, trakten är osund, ogästvänlig. Ändå skulle mitt liv för bara några månader sedan ha tett sig som ett hägrande paradis för mig.

De dagliga tidvattnen är varken riskabla eller punktliga. Ibland vaknar jag och finner den bädd jag rett av sammanflätade kvistar flytande i det gyttjiga träskvattnet. * Det måste ha funnits palmer fulla med kokosnötter på ön. Dem nämner han inte. Kan han ha undgått att se dem? Eller kan det vara så att träden hade angripits av pest och inte längre bar frukt? [Utg. anm.]

22

Jag har bara eftermiddagen på mig för att jaga. På morgnarna står jag till midjan i vatten. Mina rörelser är tunga, som om den del av kroppen som befinner sig under vattnet vore oformligt stor. Å andra sidan är det inte så gott om ödlor och ormar. Myggen slipper man inte på hela dagen och inte på hela året.

Redskap finns i museet. Jag tänker fatta mod, ge mig ut på en expedition och hämta dem. Det kanske inte är nödvändigt: de där människorna ger sig nog av igen. Kanske jag har haft hallucinationer.

Båten kommer jag inte längre åt där den ligger uppdragen på den östra stranden. Det är inte mycket jag går miste om: med­ vetandet om att jag inte är fånge, att jag när som helst kan lämna ön. Men kommer jag någonsin härifrån? Jag vet vilket inferno en färd med båten innebär. Jag tog mig hit från Rabaul. Jag hade inget dricksvatten, ingen hatt till skydd mot solen. När man ­måste ta sig fram roende är havet oändligt. Hettan och tröttheten överväldigade mig. Jag plågades av feber och drömmar som inte lämnade mig någon ro.

Nu har jag lyckligtvis lärt mig vilka rötter som är ätbara. Jag har inrättat min tillvaro så väl att jag gör allt som måste göras och ändå får tid över att vila. Livet står öppet och jag känner mig fri och lycklig.

I går blev jag försenad. I dag har jag arbetat utan avbrott. Ändå återstår en del som får vänta till i morgon. Jag har så mycket att göra att jag inte ligger sömnlös på grund av kvinnan i kvällsljuset.

I går morse sköljde havet in över marsklandet. Aldrig har jag sett ett tidvatten av sådan omfattning. Det steg fortfarande när det började regna (här är regn sällsynt, men våldsamt när det kommer inblåsande från havet). Jag måste söka skydd.

Jag kämpade mig uppför den hala sluttningen, med regnet, vinden och grenarna piskande mig i ansiktet och nådde krönet.

Jag kom på idén att gömma mig i kapellet (som var öns ensligaste plats).

Jag befann mig i de rum som var reserverade för prästerna som skulle äta frukost eller byta kläder där (fast jag hade inte sett 23

någon prelat eller präst bland människorna som bodde i museet) och plötsligt stod två personer framför mig, som om de inte hade kommit in genom dörren utan bara uppenbarade sig för min inre syn… Tvekande och med tafatta rörelser gömde jag mig under altaret bland purpurröda sidentyger försedda med broderier. De såg mig inte. Jag har fortfarande inte kommit över den första överraskningen.

Jag blev sittande orörlig en stund, hopkrupen i en obekväm ställning, medan jag kikade ut mellan sidendraperierna som hängde ner kring huvudaltaret och spänt lyssnade till stormens alla inbrytande ljud, samtidigt som jag betraktade myrornas små mörka bon och deras myllrande stråk, de upprivna golvplattor­ na… Jag hörde droppar falla från väggar och tak, vatten forsa i stuprännorna eller utför gångstigen strax utanför, åskdunder, otydligt brusande regn, susande trädkronor, vågor mot stranden, knakande takbjälkar i närheten och jag försökte urskilja steg och röster av någon som närmade sig mitt gömställe eftersom jag ville undvika att bli överrumplad på nytt…

Sedan hörde jag brottstycken av en tydlig, avlägsen melodi tvärs igenom alla ljuden… Därefter upphörde den och jag tänkte att den motsvarade de figurer som enligt Leonardo framträder när vi betraktar fuktfläckar en längre stund. Musiken återkom och jag fick tårar i ögonen, för att det lät så vackert, men också för att alltihop gjorde mig skräckslagen.

Efter en stund gick jag fram till fönstret. Man såg knappt nå­ got på grund av regnet som var skummande vitt på rutan, liksom glanslöst, ogenomskinligt i luften… Jag blev så överraskad av vad jag såg att jag inte kunde låta bli att titta ut genom den öppna ytterdörren.

De som bor här är ett slags snobbismens hjältar (såvida det inte är frågan om interner på ett övergivet sinnessjukhus). Utan åskådare – eller också har de redan från början räknat med mig som publik – överskrider de gränsen för det uthärdliga och trotsar till och med döden i sin strävan efter att vara originella.

Detta är sanning, det är inte något som jag i min bitterhet har 24

hittat på… De hade flyttat ut grammofonen som står i det gröna rummet bredvid salongen med akvariet och kvinnor och män satt på bänkar eller i gräset och samtalade, lyssnade till musiken eller dansade mitt i regnet och blåsten som hotade att rycka upp träden med rötterna.

Kvinnan med sjalen har blivit oumbärlig för mig nu. Den hälso­ samma åtgärden att inte hysa minsta förhoppning är kanske bara en smula löjlig. Att inte hoppas något av livet för att inte sätta det på spel. Att vara som en död för att inte dö. Plötsligt tyckte jag att det tydde på en skrämmande försoffning som oroade mig djupt: jag ville få ett slut på det. Efter att ha flytt, efter att ha levat utan att bry mig om tröttheten som tärde på mig, lyckades jag nå ett lugn. Mina beslut kommer kanske att föra mig tillbaka till det förflutna och till mina domare: men jag föredrar det framför denna långsamma skärseld.

Det började för någon vecka sedan. Det var då jag noterade det anmärkningsvärda i att de där personerna dök upp ur tomma intet. Samma kväll stod jag darrande intill klipporna i väst. Jag intalade mig själv att alltsammans var tarvligt: kvinnans zigenar­ aktiga utseende och min egen förälskelse som bara var en följd av lång ensamhet. Två kvällar senare återvände jag: kvinnan var där.

Jag började tycka att det enda anmärkningsvärda var just detta.

Därefter kom de olycksaliga dagarna då jag inte såg henne, hind­ rad som jag var av dem som stod och metade, av mannen med skägget, översvämningen och skadorna efter översväm­ningen som jag måste reparera. Men så i dag, på eftermiddagen…

Jag är uppskrämd, men i ännu högre grad missnöjd med mig själv. Nu kan jag vänta mig att inkräktarna när som helst dyker upp, om de dröjer är det illavarslande: då kommer de för att gripa mig. Jag skall gömma den här dagboken, hitta på någon lämplig förklaring och invänta dem i närheten av båten, fast besluten att slåss, att fly. Ändå bekymrar mig inte dessa faror. Värre är min vårdslöshet som kan leda till att jag för alltid berövas kvinnan.

25

Efter att ha badat och blivit på en gång snyggare och mindre vårdad (eftersom jag hade blött ner skägg och hår) gick jag för att möta henne. Jag hade gjort upp en plan: jag skulle vänta på henne bland klipporna och när hon sedan kom skulle hon finna mig försjunken i solnedgången. Hennes överraskning och troliga skrämselreaktion skulle hinna övergå i nyfikenhet. Vår ömsesidi­ ga hänförelse inför kvällsljuset skulle inverka gynnsamt på henne.

Hon skulle undra vem jag var, vi skulle lära känna varandra…

Jag kom alldeles för sent. (Min brist på punktlighet ­irriterar mig. Tänka sig att i det lastbarhetens näste som kallas den civili­ serade världen, i Caracas, kunde jag stoltsera med min punktlig­ het även om det kostade på, den var ett av mina mest personliga karaktärsdrag.)

Jag fördärvade alltihop: hon satt och betraktade skymningen när jag plötsligt dök upp bakom några stenblock. Mitt plötsliga uppdykande ovanför henne och mitt vilda utseende tedde sig säkert bara ännu mera skräckinjagande.

Inkräktarna kommer säkert vilket ögonblick som helst. Jag har ingen förklaring till hands. Jag är inte rädd.

Kvinnan är annat än bara en falsk zigenerska. Hennes kall­ blodighet skrämmer mig. Hon förrådde inte med en min att hon hade sett mig. Inte en blinkning, inte minsta tecken till överraskning.

Solen stod fortfarande över horisonten (inte solen, intrycket av sol. Det var det ögonblick då solen redan har gått ner, eller just skall gå ner, och man ser den där den inte är.) Jag hade skynd­ samt klättrat uppför klippblocken. Jag såg henne: den färggranna halsduken, händerna knäppta kring ena knäet, hennes blick som tycks göra världen större. Mina andetag blev häftigare. Klipporna och havet tycktes darra.

När jag funderade på detta hörde jag det lojt gungande havet brusa strax intill, som om det hade placerat sig vid min sida. Jag lugnade mig en smula. Det var inte troligt att min andhämtning hördes.

I min önskan att uppskjuta ögonblicket då jag skulle tilltala 26

henne kom jag att tänka på en urgammal psykologisk lag. Det skulle vara bra för mig att tala från en högt belägen punkt, från vilken jag kunde blicka ner. Denna högre position skulle delvis kompensera mina underlägsenhetskänslor.

Jag klättrade vidare uppåt. Kraftansträngningen tog hårt på mig. Mitt tillstånd förvärrades också av: Brådskan: Jag hade beslutat mig för att tilltala henne samma dag. Om jag ville undvika att väcka hennes misstro – på en så enslig plats och i mörker – hade jag inte en minut att förlora.

Att se henne: Det såg ut som om hon poserade för en osynlig fotograf. Hon utstrålade samma lugn som kvällen, bara ännu djupare. Det skulle jag skingra.

Själva företaget att säga något var oroväckande. Jag visste inte hur hennes röst lät.

Jag betraktade henne där jag stod gömd. Tänk om hon upp­ täckte att jag spionerade på henne! Jag ställde mig, kanske alltför bryskt, i hennes blickfång. Hon fortsatte att andas lika lugnt som förut. Blicken såg rakt igenom mig, som om jag hade varit osynlig.

Jag lät mig inte hejdas.

– Fröken, jag ber er lyssna på mig – sade jag och hoppades att hon inte skulle villfara min begäran, eftersom jag var så upprörd att jag hade glömt vad jag skulle säga. Ordet »fröken« tyckte jag lät malplacerat så här på en ö. För övrigt lät frasen alltför befallande (med tanke på mitt plötsliga uppdykande, den sena tidpunkten, platsens enslighet).

Jag envisades: – Jag förstår att ni inte värdigas…

Jag minns inte exakt vad jag sade. Jag var svimfärdig. Jag tala­ de med sansad, lågmäld röst, med en återhållsamhet som bara kunde antyda något obscent. Jag återföll till detta »fröken«. Till slut avstod jag från ord och började betrakta solnedgången, i hopp om att den delade synupplevelsen skulle föra oss närmare varandra. Så började jag prata igen. Den kraftansträngning jag gjorde för att behärska mig fick mig att sänka rösten, vilket öka­ de obsceniteten i tonfallet. Ytterligare några minuter gick under 27

tystnad. Jag framhärdade, jag bönföll på det mest motbjudande vis. Till slut gjorde jag mig fullkomligt löjlig: med darrande röst, nästan skrikande, bad jag henne förolämpa mig, ange mig hellre än att bara sitta tyst.

Det var som om hon inte hade hört mig, inte hade sett mig.

Det var som om hon inte hade öron att höra med, ögon att se med.

På sätt och vis förolämpade hon mig. Hon visade tydligt att hon inte var rädd för mig. Det hade hunnit bli natt när hon tog sin sypåse och långsamt vandrade tillbaka upp mot öns högsta punkt. Ännu har ingen kommit för att gripa mig. De kommer kanske inte i natt. Kanske är kvinnan så till den grad häpnadsväckande att hon inte har berättat om mitt uppdykande. Natten är mörk.

Jag känner ön väl. Jag fruktar inte ens en armé om den kommer nattetid.

Också nästa gång var det som om hon inte såg mig. Jag gjorde inga andra misstag än att jag teg och lät tystnaden råda.

När kvinnan anlände satt jag redan på klipporna och såg på solnedgången. Hon stod stilla, sökande efter en plats där hon kunde breda ut filten. Sedan gick hon mot mig. Jag hade bara behövt sträcka ut armen för att röra vid henne. Blotta tanken på detta fick mig att rysa (som om jag hade löpt risk för att vid­ röra en vålnad). I hennes sätt att negligera mig fanns det något skrämmande. Men när hon sedan satte sig bredvid mig var det som en utmaning och sålunda, på sätt och vis, som hon inte längre bortsåg från mig.

Hon plockade upp en bok ur sypåsen och började läsa. Jag utnyttjade detta andrum för att dämpa min oro.

När jag sedan såg henne lägga ifrån sig boken och lyfta b ­ licken tänkte jag: »Hon gör sig beredd att ta till orda«. Men så skedde inte. Tystnaden tätnade, ofrånkomligt. Jag insåg att det var fel av mig att inte bryta den, men jag fortsatte envist, utan anledning, att tiga.

Ingen av hennes följeslagare har kommit för att gripa mig.

28

Hon kanske inte har sagt något om mig. Kanske oroar de sig för min kännedom om ön (det är därför kvinnan återvänder dag efter dag, simulerande en romans). Jag litar inte på någon. Jag är beredd att avslöja också den tystaste av sammansvärjningar.

Jag har hos mig själv upptäckt en böjelse för att räkna enbart med det värsta. Det är något som har utvecklats under de tre fyra senaste åren och inte av en slump, det besvärar mig mycket. Det faktum att kvinnan kommer tillbaka, att hon söker min närhet tycks tyda på en sinnesändring som är alltför lycklig för att jag skall kunna föreställa mig den… Det är inte utan att jag nästan glömmer min skäggväxt, min ålder, polisen som har jagat mig så länge och säkert fortfarande letar efter mig, envist, som en högst verksam förbannelse. Jag får inte låta mig invaggas i några för­ hoppningar. Just när jag skriver detta faller mig en tanke in som ändå inger hopp. Jag tror inte att jag har förolämpat kvinnan, ändå vore det kanske på sin plats att ge henne upprättelse. Vad gör en man vid sådana tillfällen? Han skickar blommor. Idén är ganska löjeväckande… men om en sådan tillgjordhet bara är ödmjuk nog styr den hjärtat helt. På ön är det gott om blommor. När jag först kom stod några krukor ännu kvar kring sim­bassängen och kring museet. Jag skulle säkert kunna anlägga en liten trädgård i gräset som kantar klipporna. Kanske naturen kan vara till hjälp när det gäller att vinna en kvinnas förtroende. Kanske den kan hjälpa mig att övervinna hennes tystnad och hennes överdrivna försiktighet. Det får bli min sista poetiska utväg. Jag har hittills aldrig ställt samman färger, av målarkonst förstår jag nästan ingen­ting… Ändå litar jag på att kunna åstadkomma ett arbete som i all blygsamhet vittnar om böjelse för trädgårds­sköt­sel.

Jag steg upp i gryningen. Jag kände på mig att min uppoffring var meriterande nog för att jag skulle få arbetet gjort.

Jag såg blommorna (de växer som ymnigast längst nere i ravi­ nerna). Jag plockade dem som jag tyckte var minst frånstötande.

Också de med obestämd färg har en nästan animalisk livskraft.

Efter en stund tittade jag närmare på dem och tänkte börja sor­ 29

tera eftersom de inte längre fick rum under armen: de var redan vissna.

Jag tänkte ge upp min plan då jag mindes att lite högre upp, inom synhåll för museet, fanns ett annat ställe där det växte mycket blommor… Eftersom det var tidigt på morgonen tänkte jag att det inte var någon risk att ta sig en titt på dem. Inkräktarna sov säkert ännu.

De är små och sträva. Jag plockade några. De visade inte samma monstruösa brådska att dö.

Det olägliga med dem är deras storlek och att de växer alldeles för nära museet.

Nästan hela morgonen har jag utsatt mig för faran att bli upptäckt om någon skulle råka stiga upp före klockan tio. Ett så blygsamt krav från missödets sida tycks inte ha uppfyllts. Medan jag samlade ihop blommorna höll jag ett öga på museet och såg ingen av dess invånare, det får mig att anta att de inte heller såg mig.

Blommorna är mycket små. Jag måste plantera ut tusentals av dem om jag inte vill att trädgården skall bli för snävt tilltagen.

(Det skulle vara vackrare med en liten trädgård och lättare att åstadkomma, men då finns risken att kvinnan inte får syn på den.)

Jag ägnar mig åt att göra i ordning blomstersängarna, smula sönder jorden (som är hård och slät) och vattna med regnvatten.

När jag har blivit färdig med dessa förberedelser måste jag hämta fler blommor. Jag skall göra allt jag kan för att inte bli upptäckt, så att de inte avbryter arbetet och får se det innan det är färdigt.

Jag har glömt att omplanteringar är underkastade vissa kosmiska krav. Jag vägrar tro att blommorna, efter så många faror och så många vedermödor, inte skall leva till solnedgången.

Jag saknar sinne för trädgårdskonst. Ändå kommer resultatet, bland torra grästuvor och låga buskar, säkert att bli tilltalande.

Naturligtvis är det ett bedrägeri: det kommer att vara en väl­ skött trädgård nu på eftermiddagen, som planerat, men i morgon 30

kommer den kanske att ha vissnat eller berövats sina blommor (om det blåser).

Jag skäms lite för att berätta om mitt projekt. En kvinna som i sin storslagenhet sitter och ser på solnedgången, med händerna knäppta kring ena knäet, en obetydlig man, gjord av löv, som har fallit på knä inför kvinnan (under den figuren skall jag sätta ordet »JAG« inom parentes).

Så här skall inskriptionen lyda: Sublim och gåtfull, tätt intill Som rosen, när den tiger still.

Min trötthet är nästan en sjukdom. Jag skulle lätt kunna hänge mig åt lyckan att sträcka ut mig under träden och vila till klockan sex på eftermiddagen. Men jag skjuter upp det till senare. Skälet till att jag känner detta behov att skriva måste ha med nerverna att göra. Min förevändning är att det jag nu gör leder till någon av mina tre framtidsmöjligheter: samvaro med kvinnan, ensamhet (eller rättare sagt den döda tillvaro som varit min de senaste åren och som har blivit omöjlig efter att jag har sett kvinnan), den fruktansvärda rättvisan. Vilket blir det? Att veta det i god tid är svårt. Emellertid kan skrivandet och genomläsandet av dessa minnesanteckningar hjälpa mig att vara förutseende och kanske ge mig tillfälle att själv medverka till den lämpligaste lösningen.

Jag har utfört mitt verk på ett underbart vis. Det har inte längre något samband med de känslor som skapade det. Kanske kommer sig dess magi av detta: att man måste ägna sig åt detal­ jerna, åt den svåra uppgiften att plantera varje blomma och ställa den i rak linje med de övriga. Uppslukad av det arbetet kunde man inte förutse hur det färdiga verket skulle komma att te sig.

Det kunde lika gärna bli en oordnad samling blommor som en kvinna. Ändå förefaller verket inte improviserat. Det är prydligt nog.

Men jag kunde inte genomföra mitt projekt. I fantasin är det inte svårare att göra en sittande kvinna med händerna kring knäet, än 31