9789127141759

med mer än 25 års erfarenhet av att utreda neuropsykiatriska diagnoser. Han är författare till bland annat ADHD – att leva utan bromsar. I boken medverkar även psykologen TONY ATWOOD, som är specialiserad på Aspergers syndrom, samt barnläkaren och neurologen ROBERT R. WOLFF.

NOK_KUTSCHER_BARN_MED_OVERLAPPANDE_DIAGNOSER_overdrag.indd Alla sidor

Barn med överlappande diagnoser

MARTIN L. KUTSCHER är en internationellt erkänd barnneurolog

MARTIN L. KUTSCHER

I denna användbara handbok beskriver Martin L Kutscher överskådligt och lättillgängligt de diagnoser och problem som ofta överlappar hos barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Han går igenom det mest centrala man bör känna till om orsaker, symtom och behandling av till exempel adhd, autism, ångest, tvångssyndrom, tics, exekutiva svårigheter, depression och explosivitet. Med fokus på möjligheter till utveckling delar han med sig av strategier och praktiska tips för att kunna hjälpa barn både hemma och i skolan.

Denna andra utgåva är grundligt reviderad och uppdaterad enligt de nya diagnos­kriterierna i DSM-5. I ett särskilt kapitel beskriver Tony Atwood förändringarna inom autismområdet.

Boken innehåller även ett kapitel om medicinering.

Boken riktar sig till föräldrar, lärare, specialpedagoger, psykologer och alla andra som möter dessa barn.

NY OMAR BETAD UTGÅ VA!

MARTIN L. KUTSCHER med bidrag av Tony Attwood och Robert R. Wolff

Barn med överlappande diagnoser Adhd, inlärningssvårigheter, autism, asperger, tourettes, ångest med flera

2016-05-20 13:10

16-24 N&K Kutscher, 19 maj.indd 2

2016-05-20 15:10

Innehåll

Inledning

9

Kapitel 1 Läs det här kapitlet! Grundläggande

diagnoskriterier 14 Kapitel 2 Läs det här kapitlet! Grundläggande

behandlingsprinciper 23 Kapitel 3

Adhd 52

Kapitel 4

Specifika inlärningssvårigheter

Kapitel 5

Autismspektrumstörningar: en översikt

116

Kapitel 6

Autism nivå 1 (Aspergers syndrom)

144

Kapitel 7

Ångest- och tvångssyndrom

180

Kapitel 8

Problem med sinnenas samspel

194

Kapitel 9

Tics och Tourettes syndrom

209

Kapitel 10

Depression 219

Kapitel 11

Bipolära syndrom

231

Kapitel 12

Trotssyndrom och intermittent explosivitet

245

Kapitel 13

Svårigheter att bearbeta hörselintryck

256

Kapitel 14

Medicinering 269

Bilaga 1

Checklista för beteenden

294

Bilaga 2

Kort frågesport om exekutiva funktioner

296

82

Bilaga 3 Att handskas med sömnsvårigheter

Bilaga 4

– sömnhygien

299

Vidare läsning

301

Referenser

316

Om författarna

327

Register

329

16-24 N&K Kutscher, 19 maj.indd 7

2016-05-20 15:10

16-24 N&K Kutscher, 19 maj.indd 8

2016-05-20 15:10

Inledning Varför den här boken?

Det finns många barn som behöver hjälp. De har adhd (attention deficit hyperactivity disorder), inlärningssvårigheter, tics eller en autism­spektrumstörning, eller är deprimerade. Eller också lider de av en kombination av flera olika problem. Vi vill hjälpa dem, men hur gör man? Det finns mycket att lära om det som vi här har valt att kalla ”överlappande diagnoser”.

Det finns gott om utmärkta böcker där man i detalj redogör för vart och ett av ovanstående tillstånd och jag rekommenderar er att läsa avsnittet ”Vidare läsning” på sidan 301 för att få tips på lämplig litteratur. Vi har ändå valt att ge ut en omarbetad upplaga av den här boken, och det finns det en rad skäl till det: • Det finns ett behov av en bok där man på ett samlat ställe tar upp flera olika problem – det är nämligen så det är med många barn: de har problem som rör flera diagnoser på en och samma gång. Ett flertal samexisterande svårigheter är snarare regel än undantag. Om ett barn har en diagnos (till exempel inlärningssvårigheter eller någon ångeststörning), finns det en risk på 40 procent att han eller hon samtidigt uppfyller kriterierna för åtminstone en ytterligare diagnos (CDC, 2013).

• Vilken förälder, lärare eller terapeut har tid att läsa om alla dessa tillstånd i flera olika böcker? Jag har träffat föräldrar som har sagt: ”Om det var så lugnt hemma hos oss att jag faktiskt hade tid att läsa alla de där böckerna som du föreslår, då hade jag inte behövt dem.” Lärare och personer inom andra yrkes­grupper har också fullt upp. (Jag vet. Jag har nöjet att vara gift med en gymnasielärare.)

9

16-24 N&K Kutscher, 19 maj.indd 9

2016-05-20 15:10

• Vad som är än mer problematiskt är att de här alldeles utomordentliga böckerna ofta innehåller en överväldigande mängd förslag till åtgärder – vilket alltför ofta leder till att inga av dem faktiskt omsätts i handling.

• Syftet med den här boken är därför att tillhandahålla all information som behövs i ett format som: ––Täcker in flera olika neuropsykiatriska tillstånd i en enda text, för att visa hur dessa syndrom ofta uppträder sida vid sida hos ett och samma barn.

––Ger en kortfattad, vardaglig sammanfattning av ett svårt ämne på ett sätt som är realistiskt men också optimistiskt. Vi förklarar orsakerna till, symtomen på och behandlingen av alla de problem som boken tar upp. För att inte tappa greppet tar vi ofta hjälp av lite humor längs vägen.

––Bjuder på ett begränsat antal rekommendationer som ger bra resultat. Om dessa få förslag omsätts i handling kommer effekten att bli påtaglig. Syftet med boken är däremot inte att göra läsaren till en fullfjädrad speciallärare, psykolog eller psykiater.

• Den här upplagan av boken är omarbetad för att stämma överens­ med den nya versionen av diagnosmanualen DSM-5 (Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders, version 5), som gavs ut av American Psychiatric Association år 2013. DSM är förmodligen världens mest spridda officiella sammanställning av mentala syndrom och sjukdomstillstånd. Vi kommer att gå igenom alla de viktigaste ändringarna och förklara vilka nya termer som har ersatt gamla. Men samtidigt vill vi inte lägga för mycket kraft och energi på DSM, eftersom sammanställningen i första hand är ett statistiskt forskningsverktyg. I klartext betyder det att det är en manual som i första hand riktar sig till forskare och kliniker, snarare än till föräldrar och lärare, som ju i första hand har intresse av att förstå symtomen och hur man ska handskas med dem. En förälder som vill hitta strategier för att 10

16-24 N&K Kutscher, 19 maj.indd 10

2016-05-20 15:10

hantera sitt barns impulsivitet behöver till exempel inte känna till att ett av kriterierna för diagnosen adhd är att åtminstone några av symtomen ska ha visat sig före tolv års ålder. Och bara det faktum att DSM redan är uppe i sin femte version bör ses som ett bevis på att den på inget sätt är något slags odiskutabel ”bibel”.

• I denna andra omarbetade upplaga presenterar vi slutligen nya rön om hur man kan förstå uppkomsten av överlappande dia­ gnoser och hur dessa bäst kan behandlas.

Problemets omfattning: vad statistiken lär oss Enligt data från den amerikanska myndigheten CDC (Centers for Disease Control), kommer varje år mellan tretton och tjugo procent av alla amerikanska barn att drabbas av någon form av psykisk sjukdom. Tittar man närmare på dessa siffror hittar man följande fördelning (CDC, 2013): – Adhd: 6,8 procent – Beteendestörningar: 3,5 procent – Ångeststörningar: 3,0 procent – Depression: 2,1 procent – Autismspektrumstörningar: 1,1 procent – Tourettes syndrom: 0,2 procent – Dessutom visar data att självmord är den näst vanligaste döds­ orsaken för barn mellan tolv och sjutton år.

Annan forskning pekar på (Houston, 2013): • Trots att nästan en femtedel av alla amerikanska barn lider av någon form av psykisk sjukdom är det bara en femtedel av dessa som får vård av något slag.

• Det dröjer mellan fem och tio år från det att ett amerikanskt barn uppvisar sitt första symtom tills att detta uppmärksammas av vården.

11

16-24 N&K Kutscher, 19 maj.indd 11

2016-05-20 15:10

Problemets omfattning: uttryckt i mer mänskliga termer Så hur ska man förstå problemets omfattning i mänskliga och känslo­ mässiga termer? Som vi ser det är det våra barns självkänsla, självförtroende, motståndskraft och lycka som står på spel. Och med det följer att det indirekt handlar om vår egen mentala hälsa. För som någon sagt är en förälder aldrig lyckligare än sitt minst lyckliga barn.

Ibland kan barn med särskilda behov föra två föräldrar närmare varandra, ibland tvingar det isär dem. Ibland blir våra barns behov till en utmaning som leder till att vi växer och utvecklas som föräldrar och ibland leder de till bitterhet. Förhoppningsvis kan kunskapen och förståelsen som finns att hämta ur den här boken fungera som en hjälp på vägen för dig och din familj. För tro oss – det kommer verkligen att bli en resa. Och ni kommer att klara av den, för trots allt har ni inget annat val.

Vem är den här boken skriven för?

Den här boken riktar sig till – föräldrar och andra anhöriga – lärare – specialpedagoger – psykologer och läkare – socialarbetare och kuratorer – logopeder, arbetsterapeuter och sjukgymnaster – alla andra som kommer i kontakt med dessa barn.

Så hur kan en och samma bok vara till användning för så många olika människor? Vår tanke är att alla trots allt ingår i samma lag, som tillsammans strävar efter att hjälpa ett och samma barn. Alla behöver förstå vad det är som händer i barnets alla olika sfärer: i hemmet, i skolan och i terapirummet. Alla behöver dessutom känna till att det är ett stort antal faktorer som samspelar när det gäller överlappande

12

16-24 N&K Kutscher, 19 maj.indd 12

2016-05-20 15:10

diagnoser. Slutligen behöver alla dessa människor hela tiden öva sin blick för att kunna göra bättre observationer och sedan formulera förslag på åtgärder.

Hur man kan använda boken Vi rekommenderar alla att läsa de två inledande kapitlen. Här går vi igenom grundläggande principer för diagnos och behandling som kan tillämpas på i stort sett alla tillstånd. Genom att vi går igenom detta i början av boken slipper vi repetera dem i varje kapitel.

När du har kommit så långt kan du som läsare fritt välja de kapitel som rör just dina specifika och omedelbara behov. Förhoppningsvis läser du också symtomavsnitten i alla de olika kapitlen. För om vi inte vet åtminstone lite om alla olika diagnoser som kan överlappa med varandra, riskerar vi att klumpa ihop alla under de diagnoser vi redan känner till – eller så slutar vi leta efter nya.

I slutet av boken finns ett avsnitt om medicinering, en checklista över beteenden samt förslag på vidare läsning. I vissa kapitel finns länkar till författarens engelskspråkiga webbplats (www.pediatricneuro­ logy.com). Där finns multimedieapplikationer som fungerar som ett komplement till boken.

Lycka till med era barn! Du är deras livlina. Att misslyckas är inget alternativ.

13

16-24 N&K Kutscher, 19 maj.indd 13

2016-05-20 15:10

Kapitel 1

Läs det här kapitlet!

Grundläggande diagnoskriterier ”Hur ska jag kunna förstå vad problemet är?

Jag är ju ingen läkare.”

De överlappande diagnoserna ”Överlappande diagnoser” är syndrom som uppträder i kluster Börja med ett livs levande barn – ett barn med känslor, behov och förhoppningar om livet. Blanda i två skopor adhd, lite Tourettes syndrom och sedan en nypa skrivsvårigheter. Rör försiktigt. Där har ni ett exempel på en variant av överlappande diagnoser som ett barn, en förälder, en lärare eller någon annan yrkesperson kan komma att ställas inför och sedan behöva lära sig att hantera.

För vem har sagt att ett barn bara kan ha ett specifikt problem? Det vanliga är snarare att svårigheterna dyker upp i olika kombinationer och formar kluster. Diagnoser som ofta överlappar med andra är: – Adhd – Inlärningssvårigheter – Autismspektrumstörningar – Ångest/tvångssyndrom (OCD) – Tourettes syndrom – Depression – Bipolära syndrom – Trotssyndrom – Svårigheter att bearbeta hörselintryck – Problem med integrering av sinnesintryck 14

16-24 N&K Kutscher, 19 maj.indd 14

2016-05-20 15:10

Ett barn med någon av dessa diagnoser har med hög sannolikhet en eller flera av de andra. Två tredjedelar av alla barn som diagnostiseras med adhd har till exempel minst en av dessa ”komorbiditeter” och en tredjedel har två eller flera (Larson m.fl., 2011). En liknande bild visar sig när man granskar barn som utreds och får diagnosen Tourettes syndrom: en majoritet av dem har samtidigt diagnoserna ångest/tvångssyndrom och adhd.

Men det är inte bara så att barn ofta föds med flera funktionshinder, ofta förvärrar dessutom de olika diagnoserna varandra. Ett barn som till exempel föds med både adhd och inlärningssvårigheter riskerar att få ännu svårare att lära sig nya saker på grund av sin uppmärksamhetsstörning – samtidigt som inlärningssvårigheterna hela tiden stör koncentrationsförmågan. De överlappande diagnoserna bidrar alltså till att barnets situation hela tiden försvåras.

Ett annat problem är att de olika funktionshindren ofta är intill förväxling lika varandra. Ett barn som ständigt ältar sin ångest kan till exempel förefalla distraherat, vilket gör att tillståndet lätt förväxlas med adhd.

Vad som gör saken än värre är att stressade barn ofta befinner sig i stressiga hem- eller skolmiljöer. Ibland är det kanske barnets egna beteenden som orsakar den här stressen, men resultatet blir ändå att barnet nu dessutom tvingas handskas med en sönderstressad vuxenvärld – vilket är det sista han eller hon behöver!

Många av de här neuropsykiatriska problemen har en stark ärftlighet. En effekt av detta är att barn med särskilda behov ofta måste hantera föräldrar (och lärare och terapeuter?) med egna, medfödda problem. När jag funderade över titeln på den här boken föreslog min hustru mig därför den här: ”Vad trodde du egentligen skulle hända när du gifte dig med den personen?”

15

16-24 N&K Kutscher, 19 maj.indd 15

2016-05-20 15:10

Problem orsakade av överlappande diagnoser har olika svårighetsgrad Det är viktigt att komma ihåg att alla neuropsykiatriska tillstånd befinner sig på en glidande skada mellan ”lätt” och ”allvarlig”. Man måste alltså skilja på ”problem” (något som påverkar barnets livskvalitet och därför kräver en strukturerad insats) och ”egenheter” (en udda egenskap som inte orsakar särskilt stora besvär). Men även om ett visst tillstånd inte uppnår ”problemstatus” kan det ändå vara befogat att behandla det. Den kände psykiatern John Ratey kallar dessa smärre funktionshinder för ”skuggsyndrom” (Ratey & Johnson, 1998).

En anledning till att föräldrar och lärare kan ha svårt att komma fram till exakt vad problemet består i är med andra ord att det oftast rör sig om mer än ett problem, och att vart och ett av dem förekommer i olika hög grad.

Tidiga tecken Nu är det givetvis inte så att psykologer, terapeuter, neurologer och psykiatrer väljer ut barn att bedöma lite på måfå. Istället är det så att barnen remitteras till dem för att det är någon annan som har lagt märke till ett problem. Det är de här personerna – lärare och föräldrar – som befinner sig i själva frontlinjen. Kanske vet de inte alltid exakt vad problemet rör sig om, men de är de första som märker att det är något som är fel. Man kan tycka vad man vill om detta, men faktum är att hela systemet är beroende av att det finns någon som larmar. Syftet med det här kapitlet är att få dig att känna dig mer bekväm i den roll du redan har.

Inget barn diagnostiseras på grundval av en enda informationskälla. Istället byggs misstanken upp över tid genom att ett antal personer blir alltmer övertygade om att det faktiskt föreligger något slags problem. Misstankarna finns oftast där under flera år, tills någon en dag blir frustrerad nog för att säga ifrån: ”Hallå, det finns faktiskt ett mönster här. Något är fel!” Så vad är det då för iakttagelser som brukar leda fram till en diagnos?

16

16-24 N&K Kutscher, 19 maj.indd 16

2016-05-20 15:10

Föräldrar Ingen känner ett barn lika väl som föräldrarna. Särskilt mammor har ofta en molande känsla (eller ibland uttalad) om att det är något som är fel långt innan någon annan är beredd att lyssna. Det är mammorna som först anar mönster i vad de ser och hör, och det är oftast till mammorna som barnen först anförtror sig. Det är också mammorna som oftast får ta smällarna när barnen ger utlopp för sin frustration.

Om en förälder uppmärksammar att det är något som är fel, så har de oftast rätt. De flesta föräldrar är trots allt inte särskilt benägna att ”hitta på” problem till sina barn. Det är inte särskilt sannolikt att en förälder faktiskt skulle boka in ett möte i skolan eller hos en läkare och sedan försöka ”slå i” världen att deras barn inte mår bra. När föräldrar öppet ger uttryck för oro finns det för det mesta ett problem.

Men det betyder givetvis inte att föräldrarna korrekt har identifierat vad problemet är eller vet hur det ska lösas; det betyder bara att problemet finns.

Lärare Lärare är oerhört värdefulla informationskällor när det gäller att identifiera ett barns svårigheter. Det finns flera skäl till detta: • Förutom föräldrarna är det lärarna som tillbringar mest tid tillsammans med barnen.

• Lärare har en enorm erfarenhet av att träffa olika barn, vilket gör dem bra på att känna igen vad som är ”typiskt”.

• Lärare har i sina klasser hela tiden tillgång till en ”kontrollgrupp”,­ vilket gör att de enklare kan uppmärksamma ett barn som ”stick­­ er ut”.

• Att en lärare har ett problem med ett barn innebär att det per definition finns ett problem.

17

16-24 N&K Kutscher, 19 maj.indd 17

2016-05-20 15:10

• När man tittar på hur ett barns betyg och omdömen från olika lärare sett ut genom åren, ser man oftast en tydlig trend över tid. Ett sådant mönster betyder med stor säkerhet att problemen har med barnet att göra, snarare än med personkemin mellan barnet och en viss lärare.

För att lärarens oro ska upptäckas måste man dock vara uppmärksam på att barnets problem ofta gömmer sig bakom en rad positiva kommentarer. Inte sällan anstränger sig lärare för att inte låta alltför negativa, vilket är extra tydligt om barnet uppfattas som gulligt, snällt, ambitiöst eller intelligent. Läraren kanske till exempel säger: ”När hon verkligen anstränger sig, gör Johanna jättebra ifrån sig!”

På ytan låter detta som ett gott betyg till Johannas intelligens. Men undertexten är att Johanna inte alltid är så koncentrerad.

Förutom skriftliga omdömen kan olika checklistor vara till stor nytta. Checklistan för beteenden som finns i bilaga 1 kan till exempel enkelt användas av vem som helst. Vid adhd-bedömningar har läkaren eller skolpsykologen ofta liknande formulär till sin hjälp.

Här följer några kortfattade tips till alla lärare: • Även om det inte är lärarens uppgift att ställa en diagnos, så är deras bidrag avgörande för hela processen. Det är återkopplingen från lärare som utgör själva grunden för diagnostisering av alla skolrelaterade problem.

• Eventuella skriftliga omdömen från lärare innehåller ofta ”dolda meddelanden” som kan ge en läkare massor av objektiv information. Be gärna läraren formulera ett kort svar på frågan: ”Hur går det för Johan?” Jämför sedan svaret mot ovan nämnda checklista.

• När en lärare noterar ett problem finns det oftast ett. Men det är inte alltid så att lärarna faktiskt vet vad den underliggande orsaken till problemet är.

• Som lärare kan det vara bra att rådfråga annan skolpersonal (t.ex. skolpsykolog, speciallärare) innan man pratar med föräldrar om att söka läkarhjälp.

18

16-24 N&K Kutscher, 19 maj.indd 18

2016-05-20 15:10

Vanliga fallgropar Om du hör dig själv fälla någon av nedanstående kommentarer om ditt barn är det nog bäst om du stannar upp och funderar en stund.

De är vad vi brukar kalla varningsflaggor för feltolkningar av barns beteenden: ”Han är lat.” Som ni kommer att märka, finns inte ordet ”lat” med i någon diagnos, vare sig i den här boken eller i någon annan.

Jag har ännu inte träffat något barn som har haft en sådan här inre frukostmonolog med sig själv: ”Hm. Jag undrar om jag ska göra mitt bästa i dag och få beröm och bra betyg? Eller ska jag göra bort mig med flit och se till att få ett rejält straff? Jag kör på det sista – det verkar kul!” Visst, när ett barn med diagnos når upp i tonåren utan att ha blivit uppmärksammad eller fått hjälp är risken stor att barnet har upplevt så många motgångar att han eller hon helt har gett upp. Men om man tittar bakåt i barnets historia hittar man oftast ett barn som från början var sprängfyllt av energi. Någonstans längs vägen lärde han eller hon sig att sluta försöka. ”Han är så illa förberedd. Det är uppenbart att han inte bryr sig.”

Som vi kommer att se längre fram i boken är svårigheter med planering utmärkande för exempelvis adhd. ”Hon jobbar bara när det är något hon är intresserad av.” Alla män­niskor presterar bättre när vi sysslar med något som vi är intresserade av. Frågan man bör ställa sig är: ”Vad är det som gör att hon inte klarar uppgiften annat än när den är väldigt, väldigt spännande?” ”Hon skulle klara det bättre om hon bara visade lite intresse.” Förmodligen är det precis tvärtom, det vill säga att hon skulle vara mer intresserad om hon klarade det bättre. Ett barn som har svårt för att läsa gör allt för att undvika läsuppgiften. Jag betvivlar att han eller hon någonsin har sagt så här till sig själv: ”Jag låter bli att läsa tills jag blir riktigt dålig på det.”

19

16-24 N&K Kutscher, 19 maj.indd 19

2016-05-20 15:10

”Han presterar så ojämnt. Ibland klarar han det hur bra som helst.”

Bara för att ett barn då och då gör något rätt är det inte något som man ska hålla emot honom eller henne för all framtid. ”Hon är bara väldigt social.” Pojkar tenderar att få stämpeln ”hyper­aktiva” medan flickor istället kallas ”sociala”. Ur ett utvecklingsmässigt perspektiv är det visserligen bra att vara social, men är tjejen i fråga verkligen mer intresserad av att veta vad hennes bästis åt till frukost än av att klara av sina skoluppgifter?

Kan det vara så att det är något annat som ställer till problem?

Adhd med uppmärksamhetsbrist är svårare att diagnostisera (i synnerhet hos flickor), men inte mindre vanligt förekommande än adhd med hyperaktivitet och impulsivitet. ”Jag vet inte om det finns ett problem här. Jag är bara barnets lärare/­förälder.” Enligt vår erfarenhet finns det ingen som är lika bra som föräldrar och lärare på att identifiera barn med problem.

Formell bedömning Psykologisk och pedagogisk testning Om det skulle visa sig att problemen är så stora att ett barn behöver utredas, genomförs en så kallad psykologisk och pedagogisk bedömning. I vanliga fall består den av ett antal olika tester: • Psykologiska tester (som visar på barnets potential), till exempel WISC-R (den reviderade upplagan av Wechsler Intelligence Scale for Children, som brukar betecknas som ett intelligenstest, eller IK-test).

• Pedagogiska tester (som visar på barnets skolprestationer).

Den som genomför testerna skriver sedan ett utlåtande, som oftast innehåller en förklaring av de instrument som använts och vad resultaten betyder. En fullständig bedömning kan dessutom innehålla utlåtanden från socialtjänstarbetare, logoped, arbetsterapeut (för bedömning av finmotorik, handstil och integrering av sinnesintryck), 20

16-24 N&K Kutscher, 19 maj.indd 20

2016-05-20 15:10

sjukgymnast (grovmotorik), neurolog och psykiater. Alla – såväl ­lärare som föräldrar – kan begära en bedömning från skolans elevhälsoteam.

Läkarens bedömning Så vad händer om barnet skickas till en läkare för bedömning? I alla fall inget magiskt: en läkare kan egentligen inte se något som barnets lärare och föräldrar inte redan observerat genom åren. En läkarmottagning är rent av en riktigt dålig miljö om man vill undersöka ett barns naturliga beteendemönster. För att illustrera problemet kan vi tänka oss en situation där ett barn kommer till läkaren för en adhdbedömning. När man behandlar adhd är det vanligt att jobba strukturerat på tu man hand i en miljö där det hela tiden dyker upp nya stimuli, alltså ungefär som på en genomsnittlig läkarmottagning.

I en sådan miljö, som snarare är terapeutisk än ”normal”, blir det med andra ord väldigt svårt att ställa en adhd-diagnos. Just det här är något som många läkare tyvärr inte förstår, vilket då leder till den alltför vanliga kommentaren ”jag hittar inga fel på ditt barn”. För att man ska kunna upptäcka ett problem, till exempel bristande organisationsförmåga, krävs istället att man tillbringar flera månader med ett barn ute i verkligheten utanför läkarmottagningen. En slutsats är därför att det inte i första hand är läkare utan barnets vanliga vård­ givare som kan göra sådana observationer över lång tid.

Så hur arbetar då en läkare som är erfaren inom området? Ut­ över sina egna observationer förlitar de erfarna sig mest på information från just lärare och föräldrar. Givetvis pratar vi med barnen och under­söker dem, men i första hand pratar vi med föräldrar, läser lärarutlåtanden och går igenom testresultat. Sedan försöker vi hitta mönster och se om de stämmer med en eller flera av alla vedertagna diagnoser. I förekommande fall – när det finns något som sticker ut i barnets medicinska och neurologiska sjukdomshistoria – tar vi ibland dessutom blodprov eller genomför en EEG-undersökning.

21

16-24 N&K Kutscher, 19 maj.indd 21

2016-05-20 15:10

Att välja lämplig åtgärd När alla data ställts samman samlas alla för den stora genomgången: lärare, specialpedagoger, elevvårdspersonal, administrativ personal och föräldrarna. Den här gruppen kan sedan förhoppningsvis nå fram till en samsyn om diagnos och lämplig behandling.

I Sverige är det Skolverket som har det övergripande ansvaret för lagar och läroplaner i förskolan och skolan. De tillhandahåller också information om vad barn och ungdomar med funktionshinder kan förvänta sig för stöd och hjälp av skolan. Du kan hitta mer information på Skolverkets hemsida: www.skolverket.se.

I den här boken har vi dock valt att lägga fokus på insatser och åtgärder som grundas i något slags sunt förnuft. Dessa insatser är på inget sätt ”lagstadgade” men är alla enkla att genomföra med hjälp av läraren och skolan. Flera av dem kan dessutom vara till stor nytta för alla elever, inte bara för dem med särskilda behov. Vanliga ”sunt förnuft-insatser” kan handla om att utbilda lärare i ett barns diagnos, olika metoder för att säkerställa att ett barn verkligen har förstått en instruktion och diskussioner om var i klassrummet barnet bäst placeras.

Sammanfattning För att man ska kunna hjälpa alla barn att utvecklas till sin fulla potential krävs det att föräldrar, lärare och skolpersonal samarbetar och möter varandra med en ömsesidig respekt. Särskilt lärare och föräldrar brukar med tiden bli bra på att se när barnet har något problem.

Och för att man ska kunna avgöra exakt vad problemet är, måste den som ställer diagnos lyssna och lita på just dessa personer som spenderar så mycket tid tillsammans med barnen. Men eftersom ett barn kan ha flera olika problem samtidigt – problem som varierar i intensitet över tid, påverkar och ibland förvärrar varandra kan det vara svårt att få ett tydligt grepp om överlappande diagnoser.

22

16-24 N&K Kutscher, 19 maj.indd 22

2016-05-20 15:10

Kapitel 2

Läs det här kapitlet!

Grundläggande behandlingsprinciper Du har fått ett barn med särskilda behov och ett alldeles särskilt temperament i din vård. Om du ska kunna hjälpa det här barnet att nå sin fulla potential – och samtidigt behålla din egen mentala hälsa – kommer du att behöva anamma ett visst förhållningssätt och vissa strategier.

Gratulerar! Just du har blivit utvald att hjälpa ett barn med stora behov. Kanske var detta inget du valde frivilligt, men här finns ändå en möjlighet för lärande och personlig utveckling både för dig och för barnet. Här nedan hittar du ett antal generella behandlingsprinciper som fungerar för de flesta barn som har något eller några av de diagnoser som vi beskriver i den här boken. Inledningsvis tar vi upp några punkter som handlar om hur man kan anpassa sitt eget förhållningssätt. Sedan går vi vidare med hur man kan förstå barnets ståndpunkt, för att avslutningsvis diskutera hur man i vissa fall kan förändra ett barns beteenden. Alla dessa principer gäller vare sig det finns en diagnos eller inte. Längre fram i boken kommer vi att ta upp speciella förhållningssätt och insatser för alla olika syndrom.

Att anpassa ditt sätt att tänka Acceptera ditt barn. Barn som känner sig accepterade, omtyckta och trygga i sina relationer har bättre förutsättningar att utforska världen, växa och samarbeta med andra. Som Brooks och Goldstein skriver i boken Raising Resilient Children (2001, s. 12): 23

16-24 N&K Kutscher, 19 maj.indd 23

2016-05-20 15:10

”att acceptera barn som de är och tillåta dem att ha sitt eget specifika temperament betyder inte att man godtar opassande eller destruktiva beteenden, utan snarare att vi förstår beteendet och att vi försöker ändra det på ett sätt som inte kränker barnets självkänsla eller värdighet.” Syftet med den här boken är att hjälpa dig att göra just detta.

Kom ihåg: ”Det jag gillar mest med dig … är att du gillar mig.” Citatet kommer från den tecknade figuren Ziggy men stämmer för de allra flesta mänskliga relationer – och kanske särskilt mycket för barn som känner sig utsatta och attackerade från alla håll, till och med från sin egen hjärna. Ed Hallowell och Peter Jensen (2008, s. 7), formulerade saken så här: ”Det är de här barnen som behöver din kärlek mest, för oftast får de så lite överallt annars … En förälder behöver vara sitt barns största beundrare.” Om du verkligen älskar ditt barn kommer du att få kärlek tillbaka.

Se inte barnets problembeteenden som ett personligt misslyckande.

Svaret på frågan ”varför kan han inte bara vara som alla andra barn?” är att han faktiskt inte kan det – i alla fall inte ännu. Ta det inte personligt. Du råkar bara vara den som just nu står det här barnet närmast. Kom hela tiden ihåg att bakom alla problem så finns det ett levande barn som är fyllt av känslor och tankar.

Ibland kan det också vara till hjälp att komma ihåg att den som lider mest av situationen förmodligen är barnet självt. De här barnen ”skjuter sig själva i foten” lika ofta som de ställer till det för andra. Behöver vi verkligen fler bevis för att de inte själva har kontroll på problemet?

Inta ett ”funktionsnedsättningsperspektiv”. Ditt barn är inget vanligt barn. Antingen kan du välja att se det som att just ditt barn är unikt på ett alldeles fantastiskt vis, eller också kan du välja att se det som ett handikapp. Du kan också välja att ha båda dessa synsätt på en och samma gång. Att se barnet som ”vanligt” går däremot inte.

Russell Barkley, psykolog och specialist på diagnosen adhd, uppmanar alla vårdnadshavare att inta ett ”funktionsnedsätt24

16-24 N&K Kutscher, 19 maj.indd 24

2016-05-20 15:10

ningsperspektiv” (Barkley, 2015, s. 215). En sådan hållning kanske inte är lika ”härlig” som att bara se de här barnen som unika individer med särskilda personlighetsdrag. Men det finns en poäng med att vårdnadshavare ser sig just som ”vårdare” åt sina barn, och inte som offer för dem.

Att acceptera de här problemen som ”funktionsnedsättningar” är dock inte alltid så enkelt, ofta på grund av dessa orsaker: ––De flesta av dessa tillstånd syns inte rent fysiskt.

––Till skillnad från fysiska funktionsnedsättningar (som synnedsättning eller CP-skada) riktas problembeteenden som stammar ur neuropsykiatriska tillstånd ofta direkt mot vårdnadshavaren. Ett barn som är dövt får uppenbara svårigheter, men han eller hon attackerar oss vanligen inte. Dessutom väcker den typen av funktionsnedsättningar snabbt vår hjälparinstinkt. Jämför detta med barn med beteendeproblem, som ibland inte vill samarbeta och som kanske rent av skriker åt den som försöker ge dem hjälp. Inte undra på att sådana funktionshinder kan vara svåra att acceptera.

––Att acceptera att vissa människor har svårt att kontrollera sina beteenden på grund av fysiologiska skäl går tvärs emot vår förståelse om hur vi fungerar. I vår moderna kultur vill vi gärna tro att våra beteenden styrs och kontrolleras av vår ”personlighet” eller vår ”vilja”, eller vår ”själ”. Därför är det svårt för oss att acceptera att det här är områden som i hög grad styrs av olika signalsubstanser. Så kom ihåg detta: Fysiskt sett är hjärnan inget mer än en massa kemikalier med storhetsvansinne.

Om vi inte godtar dessa tillstånd som verkliga funktionshinder sopar vi problemen under mattan och skuldbelägger individen för att han eller hon inte ”skärper sig”. En sådan inställning blir en tung börda att bära för människor med särskilda behov. Liane Holliday Willey (en pedagog och författare som har diagnosen Aspergers syndrom) skriver om hur det kändes att mötas av den inställningen: ”För mig 25

16-24 N&K Kutscher, 19 maj.indd 25

2016-05-20 15:10

kändes det som att allt vi kämpade med betraktades ungefär som ett kliande plåster som man kunde ta av sig när som helst, bara man ville och orkade anstränga sig.” (Willey, 1999, s. 88).

Minimera din frustration genom att se realistiskt på alla dagliga problem. Stanna upp då och då och fundera på vem den person du möter varje dag egentligen är. Det är just den människan som är din utgångspunkt, inte ett ”vanligt” barn. Det är det här du kan vänta dig i dag. När väl lärare och föräldrar accepterar att det är så här det ligger till (vilket jag kan lova att inte heller barnet tycker är enkelt), blir det lättare att inte ta saker så personligt. Därigenom minskar också ilskan – för ilskan uppstår just när avståndet är stort mellan vad man väntar sig att få och vad man faktiskt får. Med det här synsättet spelar man helt enkelt med de kort som man har fått på hand. Det kan vara en bra utgångspunkt att se barn med särskilda behov som ”ett pågående projekt”. Övervinn din rädsla att ”curla” eller ”klema bort” barnet. Både lä­­rare och föräldrar oroar sig ofta för att de ska skada barnet genom att hjälpa till för mycket. Hur mycket hjälp är lagom? Var tar vårdnadshavarens ansvar slut och var tar barnets eget över?

En mor till ett barn med adhd beskrev sin förvirring för mig på följande vis: ”Är det meningen att jag ska odla vetet, mala mjölet, tugga brödet och svälja det åt henne?”

Barn ska givetvis uppmuntras att göra allt de klarar av på egen hand. Om de lyckas göra vad de behöver – då har vi redan gjort vårt; om de inte lyckas måste vi hjälpa till eller åtminstone ge dem en puff på vägen. Men tyvärr fungerar ”det får bära eller brista”-taktiken oftast inte så bra för barn med blandade dia­ gnoser. Om de inte klarar av att göra det som de behöver göra ännu … så klarar de inte av det ännu. Till ett barn med dyslexi skulle vi till exempel aldrig säga: ”Du, vi gick faktiskt igenom det här med att ljuda i går. Om du inte fixar läsandet i dag blir det underkänt.” På samma sätt är det varken effektivt eller funk26

16-24 N&K Kutscher, 19 maj.indd 26

2016-05-20 15:10

tionellt att anklaga ett barn med en autismspektrumstörning för att återigen göra om samma sociala misstag som han eller hon gjorde dagen innan. Om det handlar om ett funktionshinder så är det inget som kommer att försvinna på en dag, lika lite som mitt behov av läsglasögon.

Så oroa dig inte för att du gör det för lätt för ditt barn. De här barnen kommer att få sin beskärda del av att handskas med misslyckanden, frustration, kritik och smärta även om vi hjälper dem. Det enda vi kan hoppas på är att våra försök att hjälpa barn med särskilda behov är så framgångsrika att deras liv nu blir lättare än alla andras.

Skapa ett skyddsnät. Tanken på ett ”skyddsnät” kan också vara något som kan hjälpa familjer och lärare att få bukt med sin rädsla för att curla. Vi ger oss på ett par liknelser. När akrobater ska lära sig ett nytt trick i trapetsen, sätter deras tränare upp ett skyddsnät under dem. Till och med olympiska gymnaster använder sig av en ”räddare” som står beredd att ta emot om de skulle trilla ner från den höga barren. Ingen oroar sig för att den här sortens säkerhetsanordningar på något vis ska hindra lärandet eller leda till att gymnasten eller akrobaten inte tar uppgiften på allvar. Följden av att missa och trilla ner utan skydd ger nämligen inte resultat och står inte på något vis i proportion till misstagets allvar. På samma sätt behöver vi kanske ingripa när det är dags för barnet att skicka in sin ansökan till gymnasiet.

Konsekvensen av att misslyckas och därmed riskera en framtida karriär står inte i proportion till ”brottet” att ha en bristande organisationsförmåga.

Det är alltså du som behöver vara barnets skyddsnät. Om han eller hon klarar saken själv behövs inte din hjälp, men det gör ingen skada att du står beredd vid sidan om. Om han eller hon inte klarar saken själv kan du se till att landningen ändå blir mjuk och att konsekvensen står i proportion till misstaget.

Ett exempel på detta är föräldern som på kvällen dubbelkollar att barnet har packat ner alla sina läxböcker i skolväskan. Om 27

16-24 N&K Kutscher, 19 maj.indd 27

2016-05-20 15:10

barnet redan har lagt ner böckerna på egen hand har föräldern inte behövt lägga sig i barnets egen läroprocess. Men om det nu är så att barnet faktiskt har missat att göra och packa ner en av sina hemuppgifter är det ju tur att det finns någon som märker det. I båda fallen blir slutresultatet bra. Du är då ingen krycka för barnet, utan bara ett skyddsnät. Vetskapen om att det finns både ett skyddsnät och en kravlös kärlek kommer att få barnet att våga ta sig an ännu större utmaningar.

Lär ut ”effektivt beroende”. Termen myntades av Hallowell och Jensen (2008) för att understryka att ingen är eller borde vara helt oberoende. Själv är jag en framgångsrik läkare men är ändå beroende av min familj, min sekreterare, min egen läkare, min jurist, min revisor och många fler. Vi behöver lära och visa våra barn hur de kan be om hjälp när de behöver det och hur man kan erbjuda andra sin hjälp i utbyte. Det är så livet fungerar, så se till att de lär sig det tidigt. Kanske ska det tilläggas att du så småningom – när ditt barn växer upp – kommer att bli utbytt av en sekreterare, en flickvän eller en make. Förhoppningsvis dock inte alla samtidigt.

Förklara för barnet att det inte är hans eller hennes ”fel”, men att det ändå är ett ”problem”. Att säkerställa att barnet förstår det här kan vara ytterligare ett sätt att komma över rädslan att curla för mycket. Barnet äger fortfarande konsekvensen av sitt problem – skillnaden är bara att han eller hon inte behöver känna sig värdelös på grund av det. Förklara att ”bara för att vi inte blir arga och för att vi förstår hur din hjärna fungerar, så betyder inte det att du slipper alla jobbiga konsekvenser”. Om ett barn har en adhd-diagnos är det till exempel inte hans fel att han har glömt sin hemläxa (svårigheter med arbetsminnet är en del av diagnosen), men han drabbas ändå av sänkta betyg eller risken att få behöva göra om allt arbete igen.

God kommunikation mellan lärare och föräldrar är det viktigaste av allt. För att kunna fungera som ett skyddsnät och lära barnet 28

16-24 N&K Kutscher, 19 maj.indd 28

2016-05-20 15:10

ett effektivt beroende, måste lärare och föräldrar kommunicera.

Använd er av telefon, e-post, brev, sms eller vad som helst … men håll kontakten! Att sitta hemma och vänta på ett utvecklingssamtal som ges en gång per termin räcker inte om man som förälder vill hjälpa sitt barn att ta sig förbi sina problem.

Och räkna definitivt inte med att barnet självt ska ge er all den information som ni behöver.

En lärare kan göra skillnad. Underskatta inte din möjlighet att hjälpa barnet att lyckas. Ni anar inte hur många gånger jag har hört föräldrar och barn med särskilda behov berätta att ”vissa år i skolan var fantastiska, andra rena katastrofen”. När jag då frågar dem om orsaken, svarar de alltid samma sak: ”Under de fantastiska åren kände han verkligen att läraren förstod honom och stod upp för honom – men under katastrofåren fungerade relationen med läraren inte alls, och då gav han helt enkelt upp.” Övervärdera inte din egen del i barnets misslyckanden. Kanske finns orsaken till en händelse i faktorer som ligger långt utanför din kontroll. Kanske är problemet pedagogiskt, kanske är det på personnivå. Det kan handla om stress eller också fungerar inte medicineringen som förväntat. Om du är lärare – gör ditt bästa och ändra vid behov din strategi i kontakten med föräldrarna eller specialpedagogerna och fortsätt sedan framåt utan att ge upp. Även om alla – lärare, elever och barnet självt – gör sitt bästa, kanske en del problem helt enkelt inte går att lösa. I alla fall inte i år. Ibland får man därför nöja sig med den ”minst dåliga” strategin.

Om det fungerar, fortsätt. Om inte, pröva något annat. Det här är ett hårt arbete, men orsaken till att du kommer att lyckas är att du inte har något annat val. Att misslyckas är inte ett alternativ.

Men förvänta dig inte att alla problem kan lösas över en natt.

Många av de här barnen kommer att behöva jobba med samma problem i 50 år.

29

16-24 N&K Kutscher, 19 maj.indd 29

2016-05-20 15:10

Var förlåtande mot dig själv. Barkley (2015) uppmanar sina läsare att minst en gång per dag säga förlåt till sig själva för sin oförmåga att vara perfekta (s. 216). Lägg ett par minuter varje kväll på att utvärdera vad du har gjort bra under dagen och vad du kan göra bättre. Kom sedan ihåg att vi alla bara är människor och förlåt dig själv för saker i det förflutna. Rådet gäller såväl föräldrar som lärare och barn. Alla barn behöver vårdnads­ havare som känner sig så pass nöjda med sig själva att de har energi nog för att i en lugn och positiv anda kunna hjälpa sina söner och döttrar.

Läs då och då om den här boken – och andra. Du kommer att glömma saker du har lärt dig och du kommer att behöva lära dig nytt senare.

Att förstå barnets sätt att tänka Lär dig allt du kan om barnets problem. Ju mer du lär dig om barnets problemområden, desto tryggare och desto mindre hotad kommer du att känna dig i rollen som förälder eller lärare.

Dessutom märker du snart att många av barnets problembeteenden i själva verket är en del av den underliggande diagnosen.

Kanske har du till exempel ”anklagat” ett barn med Aspergers syndrom för att ta tagit på sig rollen som ”klassens polis” innan du förstått att just denna typ av svartvit rigiditet är typisk för diagnosen.

Den här boken är en bra introduktion till ny kunskap. Vill du lära dig mer, hittar du fler litteraturtips i bilaga 4. Skolans specialpedagoger bör dessutom kunna rekommendera bra läsmaterial för både lärare och föräldrar.

Sträva efter förståelse. Ställ dig själv frågan: ”Varför gjorde han så där?” Det finns alltid en förklaring, även om den varken är rationell eller funktionell på lång sikt. Ett barn med dyslexi kan till exempel ställa till med bråk varje gång det blir för jobbigt att 30

16-24 N&K Kutscher, 19 maj.indd 30

2016-05-20 15:10

försöka läsa. I det långa loppet är det givetvis en dålig strategi, men på kort sikt kan beteendet leda till att barnet skickas ut ur klassrummet och därmed slipper det omedelbara obehaget med att känna sig värdelös. Många gånger blir ett visst beteende begripligt om man kommer ihåg att de här barnen i stunden ofta blir så överväldigade av det som händer att de uteslutande lever i nuet, utan att förstå de eventuella framtida konsekvenserna av detta.

Kom ihåg att barnet med största sannolikhet blir lika stressat som alla andra av sina beteenden. Visst är det så att han eller hon till stor del själv skapar denna stress, men det gör den inte mindre obehaglig. Det kan till exempel vara så att bristande organisationsförmåga gör att han eller hon missar sin buss, men att behöva springa hela vägen hemifrån är ändå lika obehagligt för barnet som för föräldern. Den stressen tar barnet kanske ut på den som står närmast – dig.

Alla hjärnor ser inte alla saker på samma sätt. Ett barn med särskilda behov ser kanske inte världen på exakt samma sätt som vi gör. Deras förmåga att handskas med livet och vardagen är dessutom förmodligen väldigt ojämn över tid. Många av barnets beteenden kan därför framstå som märkliga, udda eller rent av obegripliga för dig. Och du har rätt; barnets beteenden är märkliga, udda eller obegripliga. Det är just det som gör att man kanske bör sätta en diagnos på barnets tillstånd.

Så vad är det då barnets hjärna ser? Även om det inte på långa vägar är någon exakt metod kan vi öppna ett slags fönster in till barnets medvetande genom att helt enkelt vara uppmärksamma på – och inte kritisera – hans eller hennes reaktioner.

Tyvärr avfärdar vi alltför ofta barnets beteende som irrelevant och kallar det felaktigt för att de ”överreagerar”.

Men människor ”överreagerar” inte. Snarare är det så att de ”överkänner”. När ett barn exploderar över något som för oss framstår som trivialt, kan det vara värdefullt att förstå att det 31

16-24 N&K Kutscher, 19 maj.indd 31

2016-05-20 15:10

som inträffat kan vara av enorm vikt för barnet. Han eller hon ”spelar” inte. Den bästa metoden kan ofta vara den här utgångspunkten: ”Oj! Om det är så det känns för det här barnet, så borde vi verkligen ta oss tid och prata igenom saken under lite lugnare former!”

Vi ser bara en liten del av allt som händer i barnets liv. När ett barn med särskilda behov väl dyker upp i klassrummet på morgonen, har vi ingen aning om vad han eller hon har varit med om tidigare på morgonen eller kvällen före. Bara att komma upp ur sängen och få på sig kläderna kan ha medfört en hel rad olika konflikter. Arbetet med läxorna kanske har inneburit ett par timmars svår frustration för alla i familjen. När barnet sedan kommer hem igen måste föräldrarna i sin tur komma ihåg att deras barn kanske har haft en särskilt jobbig dag i skolan. Vi måste alltså försöka förstå innan vi väljer hur vi ska reagera.

Ställ dig själv följande fråga: ”Skulle jag vilja att någon annan pra­ tar med mig som jag pratar med mitt barn?” (Brooks & Gold­stein, 2001, s. 18–19) Placera dig själv i barnets situation, särskilt om du börjar känna dig irriterad. Fundera sedan över om du själv skulle vilja bli behandlad på samma sätt som du nu behandlar ditt barn.

Skulle du verkligen det? Verkligen? Hur skulle det kännas?

Ställ sedan nästa fråga till dig själv: ”Beter jag mig just nu på ett sätt som ökar sannolikheten för att mitt barn ska lyssna på mig och lära sig något?” (Brooks & Goldstein, 2001, s. 18–19). Om du pratar med arg eller negativ röst kommer ditt barn med största sannolikhet inte att acceptera dina instruktioner.

Till sist: kom ihåg att många ”problembeteenden” som ditt barn eller din tonåring uppvisar faktiskt är helt normala. Ibland är vi väl snabba att tolka alla svårigheter som något som går att hänföra till någon diagnos. Därför kan det vara bra att komma ihåg att tillvaron med barn aldrig är friktionsfri. Alla familjer och alla lärare i hela världen har då och då problem med sina barn 32

16-24 N&K Kutscher, 19 maj.indd 32

2016-05-20 15:10

och elever. Det är ganska skönt att komma ihåg att man inte är ensam.

Särskilt under puberteten och tonåren går de flesta barn igenom en period då deras respekt för vuxnas auktoritet är långt ifrån på topp. Enligt den anekdotiska erfarenheten tycks barn se saken ungefär så här: ––När barnet är under tio år är inställningen att mamma/ pappa/läraren vet allt.

––När barnet är runt tio år gammalt tycks mamma/pappa plötsligt inte fatta något alls.

––När barnet kommer hem igen efter att ha pluggat på universitetet, tycks mamma/pappa ha lärt sig ett och annat, vilket betyder att man kan be dem om råd vad gäller olika saker.

Hur man förändrar barns beteenden Det finns två huvudregler för hur man kan påverka ett barns beteende.

Var positiv.

Ta det lugnt.

Det låter väl enkelt?

Regel 1: Var positiv Uppskatta barnet. Försök att njuta, snarare än att bli frustrerad.

Uppmärksamma barnets humor, kreativitet, passion och hans eller hennes alldeles unika egenskaper. När man har ett barn med särskilda behov kan det ibland vara svårt att komma på något alls att uppskatta. Försök ändå att uppmärksamma och berömma något av barnets prestationer och försök att hitta någon aktivitet som ni kan ha roligt med tillsammans. Ge barnet uppmärksamhet när det lyckas med något. Skratta tillsammans. Låt barnet få hjälpa till och känna sig ”nyttigt”. Låt barnet 33

16-24 N&K Kutscher, 19 maj.indd 33

2016-05-20 15:10

få veta att du tror på honom eller henne, hur stora svårigheterna än är.

I sin självbiografi skriver Liane Holliday Willey: ”De som genom handling har bevisat att de står vid min sida oavsett vad jag gör, tänker eller säger har gett mig en finare gåva än vad de någonsin själva kan förstå” (Willey, 1999, s. 58). Att bete sig på det viset kanske inte alltid är så enkelt, men minns vad en gammal pensionerad lärare en gång sa: ”de barn som är i störst behov av kärlek kommer alltid att söka det på de minst kärleksfulla sätten” (Barkley, 2015, s. 29).

Underhåll barnets styrkor. Många föräldrar skulle utan att tveka anlita en läxhjälp åt sitt barn för att han eller hon ska få hjälp med något särskilt svårt akademiskt ämne – till exempel fysik – med målet att därigenom bygga upp barnets självkänsla. Men om målet är att vi ska ge våra barn eller elever en erfarenhet av att lyckas, varför ska vi då låta dem jobba med just det som är svårast för dem? Varför inte istället – eller i alla fall också – uppmuntra saker som barnet är bra på, även om det kanske inte alltid är sådant som vi själva tycker om. Vem vet? Kanske är det något av just de här ”specialkompetenserna”, som att skapa musik eller bygga saker, som på sikt blir basen för barnets framtida karriär eller vänskapsrelationer. Deras framtida arbetsgiva­ re kommer i alla fall inte att välja vem de ska anställa genom att fråga människor om vad de är sämst på. De kommer snarare att vara intresserade av vad folk själva tycker att de är bäst på (Brooks & Goldstein, 2001, s. 135–136). Man väljer vidare sina vänner utifrån gemensamma intressen, snarare än utifrån vilka svårigheter man har. Och känns det inte mer naturligt att lägga krut på att utveckla saker som barnet har lätt för, istället för att kämpa i motvind med sådant som är svårt?

Brooks och Goldstein (2001) påpekar att detta förhållningssätt fungerar bra även i skolmiljön. När man gör utredningar på barn har man alltid med ett avsnitt om barnets styrkor respektive svagheter. Många tror att styrkorna är något man tar upp 34

16-24 N&K Kutscher, 19 maj.indd 34

2016-05-20 15:10

bara för att linda in svagheterna i, alternativt att styrkorna bara är sådant som barnet redan kan och som man därför inte behöver lägga någon mer tid och kraft på. Men Brooks och Goldstein menar tvärtom att barnets styrkor är saker som skolan och omgivningen ska uppmuntra och bygga vidare på. Det är trots allt just de här förmågorna som i slutändan kommer att göra världen bättre. Ett barn som får möjlighet att utveckla sina speciella talanger – vare sig de är idrottsliga eller akademiska – kommer om inte annat att växa och bli motiverat att prestera bättre på alla områden.

Lägg fokus på ”spegelförmågor”. Hallowell och Jensen (2008) har lanserat idén att man kan döpa om olika negativa drag med dess positiva spegelbild. Man skulle till exempel kunna säga väldigt nyfiken istället för dålig på att fokusera. Ett barn kanske är spontant snarare än oorganiserat. Ivrigt istället för påfluget. Ni fattar säkert poängen.

En funktionsnedsättning kan ibland vara källan till många av barnets styrkor. En person med avancerad kunskap om tekniska detaljer har ibland en autismspektrumstörning att tacka för sina talanger. Adhd kan på samma sätt vara drivkraften för den som tycks ha oändliga mängder energi. Alla olika syndrom som behandlas i den här boken är på olika sätt viktiga delar av många männi­skors personlighet – på gott och ont.

Arbeta med positiv förstärkning så ofta det går. Istället för att anmärka på negativa beteenden, påminner Barkley oss om att det alltid är bättre att berömma beteenden som fungerar bättre och som vi vill se mera av (Barkley, 2015, s. 242). Tänk dig till exempel att du vill hindra ett barn från att vara elakt mot sin syster.

Ditt mål är alltså att barnet ska bete sig snällt mot henne. Istället för att skälla på barnet när han eller hon skriker åt sin syster, ge då beröm för varje snäll handling. Förstärkningarna behöver ske i anslutning till beteendet, återkomma ofta, vara tydliga, kraftfulla och konsekventa.

35

16-24 N&K Kutscher, 19 maj.indd 35

2016-05-20 15:10

med mer än 25 års erfarenhet av att utreda neuropsykiatriska diagnoser. Han är författare till bland annat ADHD – att leva utan bromsar. I boken medverkar även psykologen TONY ATWOOD, som är specialiserad på Aspergers syndrom, samt barnläkaren och neurologen ROBERT R. WOLFF.

NOK_KUTSCHER_BARN_MED_OVERLAPPANDE_DIAGNOSER_overdrag.indd Alla sidor

Barn med överlappande diagnoser

MARTIN L. KUTSCHER är en internationellt erkänd barnneurolog

MARTIN L. KUTSCHER

I denna användbara handbok beskriver Martin L Kutscher överskådligt och lättillgängligt de diagnoser och problem som ofta överlappar hos barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Han går igenom det mest centrala man bör känna till om orsaker, symtom och behandling av till exempel adhd, autism, ångest, tvångssyndrom, tics, exekutiva svårigheter, depression och explosivitet. Med fokus på möjligheter till utveckling delar han med sig av strategier och praktiska tips för att kunna hjälpa barn både hemma och i skolan.

Denna andra utgåva är grundligt reviderad och uppdaterad enligt de nya diagnos­kriterierna i DSM-5. I ett särskilt kapitel beskriver Tony Atwood förändringarna inom autismområdet.

Boken innehåller även ett kapitel om medicinering.

Boken riktar sig till föräldrar, lärare, specialpedagoger, psykologer och alla andra som möter dessa barn.

NY OMAR BETAD UTGÅ VA!

MARTIN L. KUTSCHER med bidrag av Tony Attwood och Robert R. Wolff

Barn med överlappande diagnoser Adhd, inlärningssvårigheter, autism, asperger, tourettes, ångest med flera

2016-05-20 13:10