En morgon får Vendela ett egendomligt brev hem i brevlådan. Ett brev skrivet med riktigt bläck och gammaldags snirkliga bokstäver. Ett brev som förändrar allt …

”Ingelin Angerborns RUM 213 är en perfekt bok för barn i slukaråldern. Intelligent, full av närvaro och dessutom lättläst.” DA G E N S N Y H E T ER

månfågel

Av författaren till den kritikerrosade RUM 213 och Sorgfjäril, vinnare av Bokjuryn 2010.

INGELIN ANGERBORN

Vendela sänkte handen med brevet och stirrade oförstående rakt ut i luften. Sedan öppnade hon försiktigt dörren och kikade ut i trapphuset. Det måste vara någon som driver med mig, tänkte hon. Men det var ingen där. Trapphuset var tyst och tomt.

I N G EL I N A N G E RB O R N

månfågel

Ingelin Angerborn

m책nf책gel

I_m책nf책gel.indd 3

2012-04-05 13.37

Läs mer om Ingelin Angerborn på www.rabensjogren.se www.ingelin.se

Rabén & Sjögren Box 2052 103 12 Stockholm www.rabensjogren.se © Ingelin Angerborn 2012 © Omslag: Sofia Liljander © Omslagsbild: Istockphoto Tryckt hos Bookwell, Finland 2012 ISBN 978-91-29-68082-9 Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

I_månfågel.indd 4

2012-04-05 13.37

Det kom inget mer brev. De väntade och väntade, men förgäves. Brevlådan förblev tyst och tom och oron knöt sig i Vendelas mage. Hade det varit för sent, trots allt?

I_månfågel.indd 5

2012-04-05 13.37

Kapitel 1 Månen kastade sin ljusa skugga över Svartåns mörka vatten. Den var stor och rund. Och trots alla miljarder stjärnor, som gjorde den sällskap där uppe på kvälls­ himlen, såg den rätt ensam ut. Precis som jag, tänkte Vendela och drog en tung, snörvlande suck. Bänken var hård och ryggstödet skavde mot rygg­ raden, men hon märkte det knappt. Det var inte det som gjorde ont. Det som verkligen sved och värkte satt någon helt annanstans. På insidan, i hjärtat. Det var mamma … och Minna … och nu Gabriel … Vendela tryckte på en av de mörka, våta fläckarna på sitt linne och rös en aning när det kalla tyget nuddade hennes hud. Hon hade hoppats så länge. Känt så tyd­ ligt att de hörde ihop, att de hade något gemensamt och att om de bara träffades så … men så var det alltså inte.

7

I_månfågel.indd 7

2012-04-05 13.37

Fläckarna på linnet bredde sakta ut sig, medan hon tänkte på Gabriels blick den där kvällen. Skolavslut­ ningskvällen, då Minna och hon stått längst fram när Fly or Die spelade. Vendela hade aldrig tänkt på Gabriel förut, inte på det viset. Han var ju två år äldre och typ världsberömd, åtminstone på skolan. Men den kvällen sjöng han sig rakt in i hennes hjärta. Hest och falskt, ärligt och innerligt. Och när han spände ögonen i henne och sjöng att han var den ensammaste människan på jorden, trodde hon att det var sant. Att han kände som hon. Vendela blundade hårt. Hela sommarlovet hade hon nynnat den där sången och drömt om ögonblicket då de skulle träffas. Då de (eller Gabriel, för hon visste det ju redan …) skulle inse att de var som gjorda för var­ andra, falla i varandras armar och aldrig mer behöva vara ensamma. Vendela fnös. Gud, så fånig hon hade varit. Hade bara Minna varit med, så … Nya tårar trängde fram när hon tänkte på Minna, bästisen sedan alltid. Tillsammans med henne hade hon klarat allt, till och med det svåraste … Men nu var Minna borta. Hon hade flyttat till England, dagen efter

8

I_månfågel.indd 8

2012-04-05 13.37

skolavslutningen. De pratade visserligen nästan varje dag på chatten, men det var inte samma sak. Vendela ville ha henne där. I lägenheten under hennes, som förut. Hade Minna varit här, skulle jag förmodligen haft annat att göra än att fantisera om Gabriel, tänkte hon. Men nu var Minna inte där. Och Vendela hade fördrivit tiden med att smyga runt i Gabriels kvarter, i förhopp­ ningen att råka springa på honom. Men hon hade inte sett en skymt av honom. Inte på hela sommaren. Inte förrän i dag. Och nu önskade hon inget hellre än att hon aldrig hade sett honom. Hon var liksom inte beredd. Plötsligt stod han bara där, utanför biblioteket, med armarna om en tjej. Han såg henne inte ens. Och nu var hon den enda som var ensammast på jorden igen. Ett svagt ljud fick Vendela att slå upp ögonen och se sig omkring. Hon kunde inte avgöra var ljudet hade kommit ifrån, men det lät ungefär som en kvävd nys­ ning. Hon stirrade ut i mörkret en lång stund, men såg ingenting. Det brukade nästan aldrig vara någon här, åtminstone inte så här dags. Hon fick egentligen inte

9

I_månfågel.indd 9

2012-04-05 13.37

heller vara här. Pappa tyckte inte om att hon var ute själv när det var mörkt. När Vendela inte hörde något mer slappnade hon av igen. Hon tittade ner på brevet i sitt knä. Det hade också fått ett par mörka fläckar och bokstäverna på kuvertet hade smetats ut. Men det gjorde ingenting. Det skulle ändå inte skickas. På eftermiddagen hade hon skrivit ett långt, långt brev till Gabriel. Om skolavslutningen, låten, hans blick, hennes ensamma vandringar runt hans hus, tjejen utanför biblioteket, Minna, mamma … Sju tät­ skrivna sidor. Sedan rev hon allt i tusen småbitar och slängde det i papperskorgen. Hon skulle ändå aldrig ha vågat skicka det. Och hon visste inte om hon ville heller. Han visste ju inte ens vem hon var. Brevet i hennes knä var betydligt kortare, bara några rader. Ändå stod där så mycket mer på något sätt. Det var inte till Gabriel. Inte direkt i alla fall. Det var inte till någon. Eller, jo, det var det kanske. Hon visste bara inte riktigt till vem. Vendela öppnade kuvertet och såg sig om igen. Den här gången upptäckte hon en svart fågel som tittade på

10

I_månfågel.indd 10

2012-04-05 13.37

henne från en gren i den stora björken nere vid vattnet. Kanske var det den hon hade hört förut, tänkte hon. Sedan drog hon fram det tunna, ljuslila brevpappret och läste viskande, rätt ut i mörkret.

Till Dig! Jag vet inte vem Du är, men jag hoppas att Du finns. Du som kan få mig glad igen. Du som kan få sorgen att försvinna, eller i alla fall göra mindre ont. Jag hoppas att Du finns därute någonstans. Och jag hoppas att Du svarar snart. Jag behöver Dig! Vendela Höök (den ensammaste människan på jorden) Smedjegatan 19, Vinninge Tårarna rann sakta nerför hennes kinder. Den som inget visste tyckte säkert att brevet var löjligt och över­ drivet. Men det var precis så det kändes. Det var precis så det var. Vendela suckade djupt och stoppade ner brevet i kuver­ tet igen. Hon visste inte riktigt varför hon hade tagit med sig det hit ner eller vad hon skulle göra med det. Hon både ville och ville inte att någon skulle läsa det.

11

I_månfågel.indd 11

2012-04-05 13.37

Ett svagt prasslande fick henne att titta ner mot vatt­ net och plötsligt fick hon en idé. Hon torkade kinderna och gick ner till strandkanten, sökte en stund efter ett bra ställe och stack till slut in kuvertet mellan två stora stenar. Kuvertet syntes knappt. Bara ett litet, litet hörn lyste lila mot allt det grå. Förmodligen skulle det ligga där och bli förstört av regn och snö, tänkte hon. Förmod­ ligen skulle ingen hitta det. Och det var kanske det bästa. Men det fanns ändå en liten chans liksom. Ett litet, litet hopp … Ett nytt prassel fick henne att lyfta blicken mot trä­ det. Det var den svarta fågeln som rörde sig på sin gren. Den hade lagt huvudet lite på sned och kikade nyfiket ner på Vendela. Hon log. – Du tycker att jag är tokig, va? sa hon. Fågeln la huvudet åt andra sidan, som om den fun­ derade på saken. – Ja, det är jag kanske också … Vendela suckade och lät blicken fortsätta upp mot den mörka himlen. Månen var verkligen stor i kväll, så nära på något sätt. De mörka fälten, hav eller vad det

12

I_månfågel.indd 12

2012-04-05 13.37

nu var, syntes tydligt. Och den såg alldeles rund ut. Kanske var det fullmåne. Just när hon hade vänt sig om och börjat gå hemåt, såg hon att någon rörde sig en bit upp i backen, inne bland träden. Hon stelnade till och kände hjärtat bulta hårt i bröstet. Det var någon här i alla fall. Någon som smög omkring mellan träden. Vendela drog upp mobilen, tryckte fram pappas jobb­ nummer och skulle precis sätta tummen på ring, när per­ sonen plötsligt klev ut på stigen och blev synlig i mån­ ljuset. Vendela andades ut och lät handen med mobilen sjunka. Det var bara Cornelia. Konstiga Cornelia.

13

I_månfågel.indd 13

2012-04-05 13.37