9789113031330

Arkan Asaad StjArnlosa natter En ber채ttelse om k채rlek, svek och r채tten att v채lja sitt liv

Arkan Asaad

Stjärnlösa nätter En berättelse om kärlek, svek och rätten att välja sitt liv

isbn 978-91-1-303133-0 © 2011 Arkan Asaad Norstedts, Stockholm Omslag: Miroslav Sokcic Tryckt av WS Bookwell, Borgå, Finland 2011 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

Ung, dum och nitton år gammal kom jag hem efter nästan ett år som lägerlärare i USA. Det var ett svårt men lärorikt jobb, och som äldste bror bland sex syskon visste jag en del om hur man tog hand om jobbiga ungar.

Det var enkelt. Man viftade bara hotfullt med sina tofflor. Det är ett under hur mycket respekt man kan få med hjälp av en toffel. Men i USA kunde man varken krama ungarna eller ta dem i armen utan att riskera att bli anmäld. Det kändes som att vara en boxare i ringen med bakbundna händer. Även om jag aldrig skulle ha krökt ett hårstrå på deras huvud så hade det varit skönt att åtminstone kunna få hota dem då och då. Det var så jag själv hade vuxit upp, så hade mina föräldrar betett sig.

Jag förväntade mig att det skulle komma lugna och städade barn till lägret, men det blev inte alls som jag tänkt mig. De var inga bortskämda snorungar, som jag hade trott. Det här var riktiga problembarn. Många av dem hade tidigare blivit utkastade från samma läger. De hade förlorat sina föräldrar i sjukdomar, deras föräldrar hade blivit mördade eller tagit en överdos. Några visste 5

inte ens vilka deras riktiga föräldrar var. Många av föräldrarna återvände till lägret bara fem, sex dagar efter att barnen kommit dit. Det var ingen som hade ringt efter dem. De bara antog att barnen hade misskött sig och inte skulle få stanna kvar och kom för att hämta hem dem. Andra ledare berättade att de flesta av barnen aldrig hade stannat en hel sommar. De blev oftast utkastade efter en vecka.

Det blev direkt ett mål för mig att hjälpa de här barnen att stanna kvar hela sommaren.

Jag kanske var en boxare med bakbundna händer och jag kanske inte kunde vifta med mina tofflor, men jag lärde mig en ny taktik och bytte stance. Barnen började lära sig min dans och vi synkade väldigt snabbt.

Vi hade något som kallades ”night sessions” varje kväll innan läggdags. Det innebar att man som ledare satt med sina ungar i deras stuga med lampan släckt.

Istället hade barnen varsitt ljus tänt vid sin säng. De fick prata i tur och ordning och så släckte de sitt ljus allteftersom de lättade sina hjärtan. Det sista ljuset höll alltid ledaren. Man sammanfattade det barnen hade tagit upp och tröstade när det behövdes.

När jag var liten sökte jag efter den fadersgestalt jag aldrig hade haft. Någon att se upp till och någon som lyssnade och kunde leda mig. De där ”night sessions” 6

vi hade fick mig att förstå hur mycket man kan stötta ungar och få dem att tro på sin egen förmåga.

När jag satt och lyssnade fattade jag att det här var barn som hade nått botten av en mörk brunn. Jag kände att jag ville anstränga mig mer, jag ville lyfta locket och sträcka ner min hand i mörkret. Ju längre ner de sjönk, desto mer ansträngde jag mig. Även om jag var rädd för att själv falla, var det värt risken för att kunna dra upp dem. Att hjälpa de där barnen var som att dra upp den unge jag själv varit en gång i tiden, ensam i den mörka brunnen.

Jag försökte tala till barnen snarare än att beordra dem. Få dem att lita på mig. Istället för att skälla på ungarna uppmuntrade jag dem. De var inte längre rädda för mig utan såg istället upp till mig. De följde mig.

Med eller utan tofflor.

När vissa av föräldrarna kom tillbaka och såg hur glada barnen var och hur de hade förändrats, så tappade de hakan och trodde inte att det var sant. Barnen skrattade och lekte tillsammans istället för att slåss. Det kändes så skönt att visa föräldrarna att de hade missbedömt sina ungar.

Där kom jag, lille Amàr från Sverige, och ville förändra världen och plötsligt insåg jag att det var möjligt.

Tiden i USA lärde mig mycket om den man jag ville 7

vara och att jag kunde göra mina egna val i livet. Det är därför det gör så ont att jag senare i livet gjorde val jag inte kunde stå för.

Under hela min vistelse i USA fick jag brev från min familj. Min äldre syster Thalia, som i mina ögon alltid varit som en lillasyster, skrev flera sidor varje gång.

Brevpappret var kladdigt av tårarna hon fällt. Jag visste att det var jobbigt för henne att jag hade varit borta så länge, för vi hade alltid hållit ihop under vår uppväxt.

Allt stryk jag och syrran fick gjorde oss bara starkare. Vi visste redan från barnsben att det inte var normalt att få stryk hemma, så vi snackade aldrig om det med våra kompisar. Det var något bara hon och jag delade.

Far skickade brev om att han skulle göra en resa till våra släktingar i Kurdistan, i norra Irak. Han skulle ta med sig mina två yngre bröder, Kari och Zoran, som var tolv och tretton år gamla. Det var ovanligt. Jag visste vad mina bröder tyckte om Kurdistan och att de aldrig hade känt att det var värt att förlora en hel svensk sommar med sina vänner för att åka till en öken där problemen ständigt hängde i luften, både politiska och familjemässiga. Det var absolut inte ett land man tog en charter till för att få leka med Bamse vid poolkanten, utan ett land som saknade livsnödvändigheter som el, 8

rent vatten och bra vägar. Under hela vår uppväxt hade Far tjatat om hur bra och vackert Kurdistan hade varit om det inte vore för allt krigande i Irak. Det vi hade sett på de kurdiska tv-kanalerna, de gånger Far hade tvingat oss att titta, var bara ruiner och en massa förödelse och sorg. Vi ville hellre titta på finalen i Melodifestivalen.

Ju mer Far pratade om Kurdistan och vår ”hemgång”, med vilket han menade att vi skulle återvända för alltid, desto mer förkastade jag tanken på att någonsin sätta min fot där borta igen. Jag är uppvuxen i Sverige, där man öppnar julklappar på julafton och åker skidor. Du gamla du fria, hela det köret. Jag gillar inte att kyssa hej och hej då varje gång jag träffar en kurd. Det räcker med ett enkelt svenskt ”Tjarå” eller ”Herrå”. Men nej, det måste vara en hel ceremoni när man träffar en landsman.

Månaderna gick i USA och jag fick ytterligare ett brev från Far och mina bröder som hade kommit tillbaka från sin resa i Irak. Mina bröder förklarade hur roligt de hade haft. Bilresan från Sverige till Irak hade tagit dem exakt sju dagar och det var det roligaste de någonsin hade gjort, skrev de. De hade redan planerat nästa sommars resa dit ner.

Jag kände mig bestört av idén att åka dit igen. Det var 9

en sak när vi var små och blev tvingade att följa med.

Men aldrig att jag skulle följa med självmant. Senaste gången jag var där var med min mamma när jag var elva år, och mina minnen från den resan var att aldrig ha rent kranvatten eller elektricitet hemma. Jag kom ihåg den extrema värmen som smälte instrumentbrädorna i bilarna.

Hur kunde mina bröder tycka att det var så roligt där borta och varför ville de redan åka dit ner igen? Nyfikenheten på vad mina bröder upplevt under sin resa grodde allt mer i huvudet på mig, borta i den djupa amerikanska skogen.

Kari och Zoran var inte bara mina bröder. De var mina liv, min högra respektive vänstra lunga. Det gjorde mig glad att de försökte uppmuntra sin storebrorsa att följa med den kommande sommaren.

Planen var att Far och jag skulle köra varsin bil och sedan sälja dem när vi kom fram. Efterfrågan på europeiska bilar var stor i Irak, där det fanns gott om olja och pengar. Vi skulle lätt tjäna det dubbla om vi sålde bilarna där nere. Men i brevet svarade jag att jag hellre skulle bo i en container än åka tillbaka till Irak med min farsa. Innerst inne ville jag egentligen säga ”Ja! Jag följer med”. Jag älskar äventyr och nya utmaningar. Anledningen till att jag inte samtyckte direkt var att jag 10

inte ville göra Far alltför glad. Han har aldrig varit stolt över mig och jag har alltid haft en hatkärlek till honom.

Han har aldrig kunnat prata med mig på ett lugnt sätt eftersom jag hugger på allt han säger. Ibland har jag inte förstått hur han har klarat av mig eller jag honom.

Bland syskonen har jag alltid varit den upproriska sonen. Den som alltid ska säga tvärtemot oavsett om han har rätt eller fel. Far fick aldrig ha rätt. Så enkelt var det.

Som jag såg det hade han gett mig ett helvete under min uppväxt, när jag var liten och försvarslös. Jag var så förbannad på honom att jag hade förträngt alla bra saker han gjorde och bara kom ihåg de dåliga. Nu tänkte jag: varför skulle han få ha det så enkelt när jag aldrig hade fått det?

För många år sedan, när jag var barn, satt vi hemma en söndagseftermiddag och hade en traditionell familjemiddag. Vi kurade tillsammans på golvet som var fullt av mammas underbara rätter: ris och bulgur, soppor, friterad köfte, bönsoppor, olika sorters sallad, köttgrytor och nybakat bröd. Till och med specialmat till mina matfascistiska syskon, som fick rena vita kycklingbröst utan en ven eller fett och med vitt ris. Vanligtvis satt de alltid och opererade bort ”dåliga” saker från maten som de inte gillade. Sallad var självklart en sådan sak.

Under middagen fick alla vad de önskade och tillba11

kalutade, med fulla magar, orkade ingen röra sig. Vi var belåtna, mätta och tacksamma. Till och med Far som alltid, och då menar jag alltid som solens självklara uppgång, dricker sitt te efter maten, satt där och var nöjd.

Innan någon hann njuta av stunden eller att maten hunnit falla ner i magsäcken, riktade Far sin bestämda blick mot mamma. ”Upp med dig och duka av nu.” ”Men låt oss njuta och vila en stund efter maten.”

Mamma satt snett bakåtlutad på rumpan med benen utsträckta. ”Det räcker nu. Upp med dig och duka av säger jag!” skrek Far. Mina syskon hejdade sina rörelser och skratten fastnade i halsgropen. Med allas blickar på sig svarade mor: ”Varför behandlar du mig som en slav när du vet att jag stått i köket i fyra timmar och lagat mat?!”

Tystnaden i luften gick att skära med kniv. Som på nålar satt vi kvar och pendlade med blicken mellan Far och mamma som satt på varsin sida om duken. Rasande ställde han sig upp och slet upp duken, vek ihop båda sidorna till en säck av krossat glas, kastruller och tallrikar.

Dånet av den sönderslagna middagen fick mina syskon att hålla för öronen. Zoran, som var minst då, bör12

jade gråta. Thalia slet i Fars arm för att han inte skulle attackera mamma. Förstelnad satt jag kvar medan Thalia avvärjde Fars ilska mot mamma som trotsat hans auktoritet inför oss. Sådant förekom inte i vår värld. ”Casim, sluta! Du skrämmer barnen!” Mamma låg skrämd på rygg och dolde ansiktet med sina armar.

Raka vägen mot ytterdörren och ut i trapphuset brakade han iväg med säcken. I trapphuset öppnade han sopnedkastet och med ett enda hiv slungade han in säcken. Våldsamt tryckte han på och kastruller som var för stora föll ner i trappan med höga smällar. Ett efter ett plockade han upp köksredskapen och vräkte in dem i hålet. Snabbt sprang han in i lägenheten igen och plockade fram en stor hammare. Sakta smög jag fram till köket för att se vad han höll på med, när han kom rusande mot mig med hammaren i högsta hugg, som Tor redo att träffa mig med blixten. ”Flytta på dig innan du får en hammare i huvudet, din lilla horunge!” skrek han och sprang ut i trapphuset igen.

En efter en plockade han upp kastrullerna och hamrade dem tillräckligt små för att de skulle gå att få igenom öppningen till sopnedkastet. Ihopknögglade som russin föll de fyra våningar ner. Han smällde igen luckan flera gånger och tog ut all sin ilska. Jag gömde mig 13

på min favoritplats när jag blev rädd hemma, bakom soffan, där ingen kunde slå mig.

Far kom tillbaka in i vardagsrummet och satte sig i soffan. Helt iskall, som om inget hade hänt, tog han fjärrkontrollen och satte på tv:n. Hela familjen satt kvar i försvarsposition och visste inte om det var läge att resa sig upp och gå därifrån. Med små gester och miner fick mamma oss att plocka i ordning utan att störa honom.

Det var vår familjemiddag.

14