Sรฅ bygger du fรถrtroende
Är rädslan att göra bort dig störreän viljan att göra intryck? Det var först när jag blev personlig som jag erövrade världen. Eyvind Johnson
Det är Jan Eliasson som med ovanstående citat från nobelpristagaren i litteratur berättar för mig hur han ser på detta med att våga visa sin personlighet. Jan Eliasson och jag har stämt träff för en intervju på Grand Hôtel i Stockholm. Det är i december och plötsligt befinner vi oss mitt i upptakten till en uppsluppen företagsjulfest: ”Nu har vi verklig otur – ett stort j-a glöggparty i den lugnaste delen av Grand Hôtel”, utbrister han. Jan Eliasson, som har erfarenhet som bland annat ordförande i FN:s generalförsamling, Sveriges ambassadör i Washington DC och biträdande generalsekreterare i FN, är en karismatisk och passionerad person. Gemensamt för hans uppdrag är att frågan om trovärdighet, förtroende och tillit – tillsammans med motsatserna till dessa begrepp: förtroendekriser och misstro – ofta är upprinnelsen till hans olika uppdrag. Han poängterar ofta språkets relevans och menar att ordet är hans verktyg när han medlar i konflikter. Medlingens syfte och mål är att skapa tillit där det finns osäkerhet, att skapa förtroende där det finns misstro och att skapa trovärdighet där det finns tvivel. Språket och tajmingen (kairos) är viktiga 131
komponenter för att lyckas kommunicera i situationer när saker och ting ställts på sin spets, menar han, men det mest grundläggande är ändå förmågan att skapa en relation med den andra. Att visa sin person och vem man är och att bry sig om den andras person. Det här kapitlet är riktat till dig som vill göra det. Till dig som är modig och framsynt. Att visa välvilja mot andra är ett återkommande tema för dina möjligheter att bygga förtroende. Eliasson ger mig ett konkret exempel på hur detta med att bry sig om kan påverka relationer. Att visa omsorg och omtanke genom små gester kan betyda mycket och om människor minns dem så stärker det ditt ethos. Han berättar för mig om ”Pappa Bush”, alltså George H. W. Bush, och tiden innan han blev president. Bush ägnade timmar varje morgon åt att skriva små korrespondenskort där han tackade för något eller uppmärksammade någon eller något. Det kunde handla om att tacka en journalist för en välskriven artikel eller att han hört att någons make eller maka blivit sjuk och med några få rader önskade ett kort ”krya på dig”. Eliasson menar att dessa små gester, med ett personligt tilltal, kan ha bidragit till att han blev president. Anledningen är att detta med att Bush var personlig och inkännande var något som i högre grad stannade i folks medvetanden (och hjärtan får jag väl tillägga) på ett helt annat sätt än ett uttalande om vilken ståndpunkt han hade i till exempel någon skatteteknisk fråga. Men så utstuderat, utbrister kanske någon cyniker. Kanske det. Men även om det fanns en viss uträkning i detta engagemang, även om Bush kunde njuta frukterna av sitt agerande, gör det då handlingen helt igenom förkastlig? Även om jag inte är så naiv att jag tror att hans små hälsningar var rakt igenom oegoistiska och därmed hundra procent altruistiska så vill jag inte döma honom rakt av. Genom att uppmärksamma andra, genom att se dem och att uppskatta dem så fick han 132
dem säkert att må bra. Och vad är det för fel med det så länge det är med ett ärligt uppsåt? Även vi som inte har planer på att kandidera i presidentvalet – åtminstone de närmaste åren – kan lära något av detta exempel. Det hela handlar om att uppmärksamma andra och att visa sin välvilja gentemot dem. Handen på hjärtat, visst känner du igen dig i åtminstone någon av följande situationer: Du tycker att någon har gjort något bra på jobbet, men du ger inte din kollega det beröm han förtjänar. På sin höjd kanske du nämner det för en annan arbetskamrat. Men det vanligaste är att du håller tyst. Du möter ett välbekant ansikte på trottoaren, men du är inte säker på vem det är, så du viker undan med blicken i stället för att ”hälsa en gång för mycket”. Precis som om någon okänd skulle bli väldigt upprörd över ett glatt hej från en främling. Däremot löper du risk att uppfattas som stöddig och dryg om den andra verkligen var en av dina bekanta. Eller du jobbar i affär och möter samma kunder vecka efter vecka, men behandlar dem ändå som om det är första gången du ser dem. Med sådana beteenden skapar du ett avstånd mellan dig och andra människor och det är verkligen inte något som inger förtroende. Det är inget som inbjuder till en närmare relation till andra. Var inte rädd att visa andra människor att du bryr dig om dem. Om de vet att du bryr dig så kommer de att bry sig om dig också. Om du ser dem så ser de dig. Så enkelt är det. Under förhandlingar är det bra att visa sig mänsklig. Framför allt i en spänd situation! Man kan säga: ”Jag känner mig lite trött, är inte du också lite trött? Vi kommer inte längre just nu. Kan vi inte ta en promenad?” Under promenaden snackar man om familjen eller sport, det visar sig att man har barn i samma ålder … Man bondar. Han – för det är oftast en han – känner att jag förstår honom. Arm i arm går man tillbaka till förhandlingsbordet. Man måste gilla och vara intresserad av människor för
133
att skapa den här värmen som förhoppningsvis utmynnar i en ömsesidig känsla av: ”Jag känner mig bekväm med den här personen.” Jan Eliasson
En stor del av trovärdigheten handlar som sagts tidigare om igenkänning och identifikation. Det som är obekant och främmande känner vi skepsis inför. Och det som är bekant, det vi känner igen, känner vi förtroende för. Och vad är det då vi människor känner igen oss i? Jo, det som är mänskligt, det är det vi identifierar oss med. Och i det mänskliga ingår att vara felbar, att inte vara perfekt. Det som förenar människor som vinner vårt förtroende är att de ofta vågar visa även sina svagare, icke-perfekta sidor. Men att blotta sig i sin ofullkomlighet och att inte skyla över enstaka skönhetsfläckar, det är något som kräver ett visst mod, eller hur? Att bjuda på sig själv, och att kunna skratta åt sina tillkortakommanden är en väg till trovärdighet. Att erkänna sina misstag och att man inte har svaret på alla frågor är nog en annan. Liksom att lägga prestigen åt sidan och hoppa ner från sina höga hästar. Jag tror inte att man lyssnar till mig bara för att jag har en hög position, mer för att jag ser till att skapa en personlig relation när jag träffar människor. Jag bjussar på mig själv och pratar om något annat än jobbet. Skratt och humor är viktigt, men det handlar inte om att dra roliga historier, mer att berätta om roliga grejer i vardagen som att man gjort bort sig i någon vardagssituation: krockat med bilen, eller som tonåring demolerat korvkiosken med moppen. Jag sänker garden och försöker utstråla: Hej, här är jag, jag är också människa, inte bara bankdirektör och chef. Jag märker att folk lyssnar på ett annat sätt, just genom att jag är prestigelös och lite frejdig. Björn, chef på bank
134
Personlig eller privat? Man måste våga vara så personlig så att vederbörande känner att det finns ett engagemang i vad du vill åstadkomma. Det handlar inte om att tala om skilsmässoplaner eller så. Nej, det handlar mer om det som driver oss människor, vilka värderingar vi har och varför vi har dem. Något om barndomen kanske, något som skapar en historia om oss och som säger något om vilka vi är. Jan Eliasson
När jag håller kurser eller coachar någon märker jag ibland att det finns ett motstånd mot att visa sin personlighet. Jag vet inte vad det beror på. Till viss del är det säkert ett kulturellt fenomen, vi har Jante på ena axeln och Luther på den andra och de viskar till oss att vi inte ska tro att vi är några, att livet ska gå i kommunalgrått och att vi ska leva våra liv hukandes under vilket tungt ok som helst bara det är mödosamt nog. Personliga och språkliga klacksparkar göre sig icke besvär! Många av oss är också uppfostrade i kollektivistisk anda där vi fått lära oss att inte sticka ut. Att drista sig till att vara personlig kan därför tolkas som ett avståndstagande från gruppen: Vem tror han att han är? Tror han att han är förmer än oss? Tror han att han till och med är Någon? Vi är snabba på att klassificera bra/dåligt, vacker/fult, rätt/fel, framgångsrik/misslyckad, lycklig/olycklig. Men världen är ju som bekant mer komplex än så. Möjligen är det så att vi gör på samma ”antingen-ellersätt” när vi gör överväganden om känslor. Kanhända är det så att vi i vår oförmåga att dra en skiljelinje mellan vad som är privat och vad som är personligt helt enkelt av rädsla avstår från att visa alltför mycket av vår person. Hur mycket känslor får en svensk medelålders man visa? Då det 135
inte finns något bestämt mått på det är det kanske bäst att stänga av känslorna helt, i alla fall i arbetsrelaterade sammanhang. Av rädsla att visa för mycket visar man i stället inget. När vi är oroade för att bli alltför privata eller rent av självutlämnande stänger vi dörren om vår person och gör oss ”oanträffbara” för de människor vi ska kommunicera med. Om vi i stället anammade en ”både-och-attityd” i förhållande till både frågan om att visa känslor och frågan om att visa sin personlighet skulle det göra att vi kunde bedöma från gång till gång. Eller att vi beslutade oss för att vara personliga till en viss grad och att vi bestämmer nivån på känsloyttringen. Det talas ofta om att organisationer ska präglas av transparens. Inte minst ledare för organisationer predikar detta. Men hur transparenta är de själva som ledare? Hur mycket ser vi av våra chefers och ledares personliga egenskaper? Hur väl känner vi dem? Här ska göras en viktig distinktion mellan det privata och det personliga. Att vara privat är att avslöja saker om sin person som kanske inte ens den närmaste kretsen vet om. Personlig däremot kan vara att tala om sin hobby, sin familj, vilken typ av musik man tycker om. Eller att man är fena på att dra upp strömming. Barack Obamas kampanjgeneral David Plouffe har berättat hur man tänkt kring detta att Obama var relativt okänd för den stora massan. En del av kampanjen gick ut på att låta amerikanerna lära känna Obamas personlighet och karaktär genom att ”dra den genom en röntgenmaskin”. Tänk röntgenplåtar på en sådan där ljustavla – inget går att dölja, bilden avslöjar allt. Resultatet blir en stor grad av transparens och öppenhet, antagligen med ett visst filter, men effekten av transparensen blir ändå att vi får en liten glimt av vem Obama är. Ur trovärdighetsperspektiv är det naturligtvis mycket effektivt eftersom vi får se att han inte bara är politiker, men också människa. Han är inte rädd att visa oss vem han är, och mellan 136
raderna får vi uppfattningen att han inte har något att dölja. Öppenhet och uppriktighet var ordet. Jag har själv valt att sitta i landskap, något som jag förstått är ovanligt inom banken, för jag tror att man blir en mer naturlig ledare om man så att säga sitter mitt i flocken. Och, fördelen med att sitta mitt i smeten är att alla hör vad alla håller på med. Det är lätt att byta information med varandra, man kan hjälpa varandra med råd och dåd. Det är många av cheferna på banken som inte ens sitter på samma adress som resten av avdelningen, och hur de leder sina medarbetare det övergår mitt förstånd. Det kan ju inte vara så att dina medarbetare måste boka ett möte för att få svar på en enkel fråga. Björn, chef på bank
Här kommer vi till ytterligare en viktig faktor när det gäller att skapa förtroende, nämligen den som handlar om att du ska vara tillgänglig för kommunikation. Öppenheten får gärna kombineras med välvilja. Det är viktigt att visa att du bryr dig: Jag tror att mina medarbetare känner att jag bryr mig om hur de mår även privat. Vi är tyvärr många som genomgått skilsmässor på vår avdelning. Jag har själv haft en jobbig skilsmässa och vi håller fortfarande på och tjafsar, men så är ju livet. Och även om varje skilsmässa är unik så kan jag relatera till deras situation genom mina egna erfarenheter. Hela arbetsgruppen präglas av omhändertagande och engagemang. En av tjejerna har en mamma som haft ont i ryggen under en period. Så för en tid sedan så visar det sig att det inte var ryggont utan cancer i hela kroppen så nu ligger hon på hospice … Jag säger till henne att hon ska vara med sin mor och sitta hos henne, tiden kommer aldrig igen. På
137
avdelningen är det en för alla, alla för en och de andra delar på hennes arbetsuppgifter och frågar vad de kan hjälpa till med. Det är naturligtvis enklare på denna typ av arbetsplats än om man jobbar som spärrvakt i tunnelbanan eller så, det är jag medveten om men … Björn, chef på bank
Det är förtroendeskapande att visa att man delar erfarenheter och perspektiv med den andra. Se upp bara för att låta ditt eget perspektiv ta överhanden så till den grad att det handlar om dig själv snarare än den som du ska visa empati med. En vän berättar för mig om en man som blir svårt skadad i ryggen efter en trafikolycka. Han har en lång rehabiliteringsperiod framför sig och när han väl kommer tillbaka till jobbet så ska han ha ett samtal med den kvinnliga personalchefen om hur han ska komma tillbaka på heltid till sitt arbete. Chefen inleder med att lyssna till vad den ryggskadade mannen har att säga, och hon säger att hon känner igen mycket av känslorna inför en sådan här livsavgörande händelse och drar paralleller till sin egen skilsmässa nyligen. Efter ett tag märker mannen att hans skadade rygg hamnar allt mer ur fokus och att samtalet uteslutande kretsar kring chefens känslor kring separationen och hur chefen hanterat skilsmässan. Varning alltså för att gå från att säga att du bryr dig och att du känner med personen till att glida över i en egocentrerad diskussion där den andra känner sig allt annat än sedd och bekräftad. För trovärdighet krävs att du visar din identitet. Men för att visa din identitet krävs det att du tummar lite på din integritet, eller? Nej, inte nödvändigtvis, menar jag. Det är ju genom din integritet du väljer vad som ska visas av din person och hur det ska göras. Din integritet blir på så sätt ett filter. Du kan välja att vara personlig med vissa detaljer, men säga ”hit men inte längre” när det gäller andra detaljer. Jag tycker att vi 138
är lite fega när det kommer till att vara personliga. Kanske har det med rädslan att verka ytlig på bekostnad av sin kompetens, kanske är det av födsel och ohejdad vana som många politiker och andra ledare gömmer sig bakom ett professionellt filter där det mesta av privatpersonen fastnar för att aldrig nå ut till andra. Det är november 2008, och det har gått tio dagar sedan Barack Obama blev vald till USA:s 44:e president. Som första program gör CBS 60 Minutes en intervju där även Michelle Obama deltar. På ett okonstlat och öppet sätt svarar de på reporterns frågor om allt ifrån hur de två kampanjåren har påverkat dem och deras två döttrar, till frågan om huruvida Michelles svärmor ska flytta med dem in i Vita Huset. Barack och Michelle små gnabbas lite om varandras tillkortakommanden, de talar om diskning och nattning av barnen. Jag kommer på mig själv med att försöka framkalla bilden av statsminister Fredrik Reinfeldt med fru Filippa i samma situation, och inser snabbt att det går inte. Varför då? Nej, för så gör vi inte här i Sverige! Basta! Missförstå mig inte nu. Jag har full förståelse för att svenska politiker värnar om sitt privatliv och sin integritet, att de vill att barnen ska växa upp under så normala former som möjligt genom att inte förknippas med föräldrar som står i rampljuset på grund av sitt politiska arbete. Men det förhållningssätt som råder just nu är väl ändå lätt överdrivet? När Michelle och Barack talar om hur skraltig bil han hade när de först träffades är det väl inte samma sak som att fläka ut sitt innersta privatliv till allmän beskådan, men det ger mig en inblick i vilka dessa personer är vid sidan av den officiella bilden. Lite kött på benen. Det känns inte heller påklistrat eller utstuderat taktiskt, det känns bara autentiskt! De låter mig som tittare glänta lite på förlåten och se att de faktiskt bara är människor som du och jag, och det skapar igenkän139
ning. Och detta utan att göra avkall på integriteten. Jag vet inte riktigt hur politiker och andra ledare resonerar i dag, men jag befarar att alltför många medvetet sätter upp vattentäta skott mellan det personliga och det professionella. Allt det som tangerar det personliga ska följaktligen förbli i det fördolda, eller i alla fall reduceras till ett minimum. Åtminstone är det detta som i hög grad förmedlas till mig som lyssnar. Det verkar som om de inte har självtillit nog att göra en bedömning från fall till fall, och att de därför förser sin person och allt som hör därtill med en stor skylt där det står ”stopp”. Måhända har det att göra med snuttifieringsdebatten för några år sedan, som uppstod efter att en partiledare i ett tv-program tillfrågades om huruvida han rakade pungen eller inte. Men det mediala bottennappet får väl ändå anses som olycksfall i arbetet och borde väl inte få konsekvenser som varar för evigt. Förutom snuttifieringsrisk och bristande självtillit är det kanske också en fråga om ett begränsat utrymme i media. I en medievärld som, trots att den har expanderat kraftigt i och med internet, ändå är begränsad, gäller det att i första hand få ut sitt budskap och i andra eller kanske tredje hand exponera vem man är som person. Men det ena behöver inte utesluta det andra, snarare tvärtom! Och detta gäller självklart inte bara för politiker.
Låt engagenuftet styra Cicero (106–43 f. Kr.) skrev om talarens plikter: movere, docere och delectare. Docere handlar om att lära ut något, att förmedla fakta i målet. Ibland sätter man etikett på en person och menar att han är docerande i sin ton, och det sägs sällan i en positiv mening. Antagligen för att den docerande stilen oftast är kliniskt ren från känsla och humor, interaktivitet 140
och dialog. Humor motsvaras av delectare, vilket innebär att talaren ska behaga och roa sina lyssnare. Även de torraste ämnen och de mest seriösa teman mår bra av att lättas upp med ett personligt och spirituellt språk och framförande. Delectare behöver alltså inte innebära att du ska skämta eller dra roliga historier, med språket kan du göra mycket annat för att ge dina lyssnare en njutbar stund. Slutligen talade Cicero om movere, det vill säga din förmåga att beröra din publik, din förmåga att få dem att smittas av ditt engagemang. Att få dem att känna både i mage och i hjärta, inte bara i hjärnan. Engagemang både tas emot och sänds från magtrakten och hjärtat. Mycket bottnar i din egen självkänsla och att du har passion. Utan passion händer inget. Förut trodde jag att folk tyckte att det var flummigt så jag vågade inte trycka på det lika hårt gentemot mina medarbetare. Men nu uppmanar jag dem att visa engagemang. Jan Eliasson
Quintilianus uppmanar oss, i sin iver att få oss att leka med språket, till och med att hitta på egna ord. Churchill hade sin järnridå, Per Albin Hansson myntade uttrycket folkhemmet och Pär Nuder gjorde ett tappert men inte särskilt lyckat försök med köttberget syftandes på fyrtiotalisterna. När jag argumenterar för att förnuftet måste flankeras av engagemang, och att de två företeelserna sällan klarar av att stå på egna ben – snarare att de samverkar – vill jag därför introducera det nya begreppet engagenuft! Engagenuft är en kombination av logos och pathos. När du låter engagenuftet styra innebär det att du lyssnar på både ditt hjärta och din hjärna, och låter det vägleda dig när du kommunicerar. Ett engagenuftigt 141
resonemang tar hänsyn till både mjuka och hårda värden, och engagenuftig kommunikation strävar efter att tala till lyssnarens intellekt såväl som till hennes sinnesstämning. Vi tror gärna att vi fattar våra beslut enbart på logiska och förnuftsmässiga grunder och att det uteslutande är genom att vädja till människors förnuft som vi kan vinna deras förtroende. Jan Eliasson säger: ”Vi har en övertro på de rationella lösningarna – vi har en övertro på pm och A4!” Och visst, fakta och logiska resonemang finns där som en komponent bland andra. Vi vill inte riktigt tro att vi låter oss påverkas av känslor, våra egna och andras. Men allt som oftast utbrister vi: ”Det känns inte rätt, jag gör så här i stället.” Eller: ”Detta känns helrätt.” Och inom retoriken menar man att känslorna är en mycket stark drivkraft när man ska övertyga någon om något. Vi verkar tro att människor vi kommunicerar med består av enbart höger hjärnhalva, du vet den halva som står för det logiska tänkandet. Men det räcker med att göra visuell reality-check, det vill säga titta på lyssnaren, för att konstatera att de inte har deformerade kranier, huvuden där den vänstra sidan kusligt lyser med sin frånvaro. När vi ser att deras hjärnor är intakta måste vi dra slutsatsen att de även har en vänster hjärnhalva, och om de har en vänster hjärnhalva måste vi inse att de sannolikt använder den. Så vitt vi vet i dag finns det ingen möjlighet att koppla bort vissa delar av hjärnan, även om vi gärna vill tro det: ”Jag fattar alla mina beslut på rationell och logiskt grund.” Visst är det så att det hos vissa personer finns en övervikt åt att använda mer av den ena eller den andra hjärnhalvan, men det betyder ju inte att de delar av hjärnan som används mindre är amputerade, att de inte längre är en del av den helhet som utgör en människa. Ett annat exempel: Vi känner stor olust inför att leverera tråkiga nyhe142
ter, men vi försöker att maskera känslan av olust, då vi befarar att den ska göra oss svagare i lyssnarens ögon. Vi blev kallade till ett möte där chefen meddelade att vårt företag brottades med ekonomiska svårigheter. Det handlade om konjunkturen och om försämrad försäljning. Kort sagt, företagsledningen övervägde att säga upp ett antal av oss. Vi var naturligtvis jätteoroliga. Skulle det bli jag eller vem skulle det bli? Vi förstod också att läget var allvarligt. Men det som fick mig att känna verklig olust, förvirring och oro i än högre grad var chefens agerande. Under hela mötet log hon nämligen med jämna mellanrum. Och mellan meningarna så skrattade hon på ett ytterst nervöst sätt. Hela hennes agerande stod liksom i skarp konrast till det hon sa, det hon informerade om. Mikael, IT-konsult
Antagligen var hon nervös för hur Mikael och hans kollegor skulle reagera på beskedet, och säkert också orolig för hur hon själv skulle klara av att leverera informationen. Hon hoppades att hon skulle kunna maskera sina känslor, men de sken igenom. Det hade varit bättre att lägga korten på bordet och säga: ”Det jag nu ska säga kommer antagligen att vara jättetråkigt för er att höra och hantera och jag vill säga att jag tycker att det känns väldigt sorgligt att behöva meddela er detta men …” Då hade hon visat för sina medarbetare att hon kände med dem, och det hade varit förtroendeskapande på ett helt annat sätt. Som det var nu så ökade avståndet i stället för tvärtom. Det är viktigt att vara i kontakt med sina känslor, men i dag inbillar vi oss ofta att känslor är felaktiga och dumma, irrelevanta och oförnuftiga och därför så gör vi allt för att undertrycka dem. Om vi får en känsla som 143
vi inte kan förklara på ett intellektuellt plan så tror vi att känslan är ”fel”. Vi kräver av oss själva att vi ska vara herrar över våra känslor, men det går inte, och när känslan blir okontrollerbar så ser vi den som något mörkt och dåligt. Känslorna är en del av oss, det är bara att acceptera. För är det inte så att när vi med vårt förnuft ska ta reda på om någon är pålitlig eller inte så krävs det att vi tar med våra känslor? Det räcker inte med bara intellektet. Det är med hjälp av känslorna som du kan ta förnuftiga beslut, och det är också förnuftet som hjälper dig att styra dina känslor. Även om du blir arg, ledsen, upprörd så behöver du inte leva ut det till hundra procent. Om du skickar känslan på remiss till förnuftet så kan förnuftet hjälpa till att bestämma nivån på känsloyttringen: hur arg, glad eller upprymd det är lämpligt att bli i en viss doxa. Du behöver alltså inte sätta känslorna vid ratten, men vara medveten om att de finns. Vi svenskar har ett speciellt förhållningssätt till känslor. Det gäller oavsett om du visar glädje, sorg eller engagemang. ”Lagom är bäst”, säger den svenska doxan förnumstigt. Om du blir för glad, för ledsen eller för entusiastisk så tycker vi gärna att du har tappat kontrollen över dig själv och att du är omogen och barnslig. Vi gör gärna en uppdelning mellan förnuft och känsla och ibland är det till och med så att dessa två begrepp ses som varandras motsatser: när känslan gör entré gör förnuftet sorti. I Sverige har vi ofta uppfattningen att känslor måste bemästras och kontrolleras, men det är inte helt lätt. Vår hjärna har utvecklats under en lång, lång tid och är ett resultat av evolutionen, och om vi ser hjärnan ur det perspektivet kan du inte ta det som ett personligt tillkortakommande om du blir uppretad, upprymd eller uppslukad av något, det är bara att konstatera att så här fungerar vår hjärna. Att erkänna att det finns starka känslor, orsakade av budskapets 144
karaktär, situationen och/eller de som är inblandade, kräver insikt. Och att inte negligera känslorna – både egna och andras, kräver mod. Ta hand om känslorna – annars tar de hand om dig.
Ett språk av kött och blod Att våga vara trovärdig kan också bestå i något så enkelt som att tala på det sätt som folk gör mest. Mänsklighet genom ordval och meningsbyggnad alltså. Om du vill hitta dåliga exempel är det tyvärr bara att titta på någon svensk politiker. Men det kanske beror på att de har fått ämbetsmannasvenskan med modersmjölken? Eller att vårt politiska system inte vare sig uppmuntrar eller belönar den vältaliga? Eller att de har mer att förlora på ett improviserat och inspirerat uttalande än de har att vinna på ett ack så torrt och formellt dito. Att tala om Texasgubbar, den sista sovjetstaten, lata poliser eller att nämna sin mormor i samma mening som ordet häst kan som bekant få ett icke önskvärt mediegenomslag – för att uttrycka sig milt. Det är ett problem när det spontana och det som jag tidigare benämnt som det autentiska får stå tillbaka för det inrepeterade, monotona och i många fall opersonliga. Det leder till att vi inte längre orkar lyssna till våra folkvalda. En av de värsta tabbarna du kan göra ur ett retoriskt perspektiv är att tråka ut dina lyssnare. Det retoriska begreppet för detta är taedium. Vi gillar politiker som inte gör tråkiga, opersonliga och byråkratiska uttalanden, samtidigt som vi inte missar en chans att klanka ner på och kritisera när de verkligen ger oss det vi ber om. Vi anklagar dem för att vara konstlade eller skärskådar det de säger med kirurgisk precision och tolkar allt de säger bokstavligt. Här spelar media en viktig roll. Medieträ145
nade politiker och ledare framför strömlinjeformade ”budskap” där ingenting kan ifrågasättas eller klankas ner på men där det heller inte blir något sagt av vikt, något som är värt att minnas eller som säger oss något om personen bakom uttalandet. De icke medietränade framträder till en början ackompanjerade av hyllningar från både publik och media: ”Hör vad spontan han är!” ”Åh, vad härligt okonstlat hon pratar.” Men efter en tid träder medielogiken in och det är dags att byta ut de stående ovationerna mot ett mer kritiskt synsätt. Varje ord nagelfars och varje mening vänds och vrids på så till den grad att den icke medietränade ser sig nödgad att sälla sig till skaran av totalt okarismatiska personer och ansikten som vi översköljs av så fort vi slår på tv:n. Jakten på grodor och felsägningar tar kål på varje tillstymmelse till spontanitet och kommunikation som kommer från hjärtat. I stället låter allt som en välrepeterad pjäs författad av någon stentrist byråkrat. När en svensk minister med dokumenterat positiv inställning till homosexualitet gör en spontan liknelse med att man ska få leva med vem man vill så länge man trivs och tar som exempel att hans mormor tillbringade en stor del av sitt liv med en häst så går folk i taket. Och visst, jämförelsen kanske inte var lysande, men att anklaga honom för att jämställa homosexualitet med tidelag är väl ändå att tolka honom som fan läser Bibeln. Det blir ett slags avsiktligt missförstående. Ett uttalande i inspirationens tecken, gjort med ärligt engagemang blir genast dödskallemärkt. Då tenderar vi att från högre makter åkalla det idisslade statstjänstemannamögliga uttalandet som gör att vi kväver en gäspning och somnar om. Kom tillbaka – allt är förlåtet. Allt medan våra ledare blir vimsiga av allt pudelrullande. Inget fel på att be om ursäkt, men det ska inte ske när lyssnaren – läs media som piskade upp stämningen så att andra reagerade – så uppenbart har valt att missförstå. 146
Slutsatsen är att du ibland är tvungen att gå emot doxa och dekorum. Du måste våga sticka ut nosen och säga något som avviker från normen, medveten om att du kan få kritik. För om du bara mumlar något opersonligt som alla eller ingen skulle kunna säga – då är det ingen som lyssnar på det du har att säga, än mindre kommer ihåg vad du har sagt.
Visa styrka genom svaghet Vi anförtror oss sällan till dem som är bättre än oss själva. Albert Camus
Vi har väl alla stött på dem. De här osannolika och utopiska typerna som vet allt, kan allt och som aldrig gjort ett misstag. Been there, done that, know it all-människorna. Karriären är spikrak och hyperlyckad, äktenskap eller förhållande är hundra procent harmoni och dynamik. Deras kroppar är lika vältrimmade som deras trädgårdar. Deras hem är som hämtade ur ett nummer av ELLE interiör. Barnen är stjärnögda, nystrukna och nysnutna praktexemplar med MVG i allt. Deras tonåringar är harmoniska – ”vi har aldrig några konflikter”. Säger de, ja! De framstår som übermänniskor, de får oss att känna oss mindervärdiga, onormala och garanterat misslyckade. Deras framtoning är liksom helt fri från mänskliga skavanker, det finns inte minsta antydan till repa i lacken och denna högglansiga yta känns omöjlig att ta sig igenom. Träffar vi på dem i vår yrkesvardag är de slicka typer med oantastligt inre och yttre, sådana som alltid har svar på tal och som aldrig har gjort ett misstag i sitt hela yrkesliv. Man trivs inte så bra i deras sällskap helt enkelt därför att man inte kan identifiera sig med dem. Kontakten människa till människa uteblir. Så 147
vad har då detta med retorik och förtroende att göra? Jo, den människa som utstrålar felfrihet och perfektion blir helt enkelt inte trovärdig i sin kommunikation. Det är mänskligt att fela heter det ju som bekant. Den som inte felar blir därför inte mänsklig och den som inte är mänsklig kan vi inte identifiera oss med. Och utan identifikation ingen trovärdighet. Ett säkert sätt att utstråla autenticitet är att vara öppen med sina tillkortakommanden, att erkänna att man gjort fel eller att man på annat sätt faktiskt bara är en människa av kött och blod. Men när det kommer till chefer, ledare, politiker och andra som har stort inflytande hindras de ofta av de förutfattade meningar som finns om hur sådana personer ska vara och agera. Här befinner vi oss dock i en brytningstid mellan gamla och nya föreställningar och förväntningar på vad en chef eller en ledare ska utstråla. Både doxa och dekorum håller på att förändras. När jag föreläser eller coachar och detta kommer på tal möts jag ofta av skepsis. Ibland kan det handla om att den som talar befinner i sig i en annan doxa. Mats berättar: Under många år har jag arbetat i London som affärsrådgivare på högsta nivå. Och är det något jag har lärt mig så är det att det är omöjligt att på svenskt och ödmjukt manér inleda en mening med ”Ja, jag är ju inte expert på det här, men …” Då slutar de helt sonika att lyssna. Och då ska vi ändå betänka att jag är där i rollen som expert och med en stor och dokumenterad auktoritet och erfarenhet på området.
Det talas i dag alltmer om det autentiska ledarskapet. Människor låter sig inte ledas av någon chefsrobot med skinn tjockt som pansar, en bredbent alfahanne (majoriteten består ju av män) som basunerar ut budskap be148
friade från kött och blod. Någon som dyker upp som en bulldozer, får det tunga jobbet gjort för att därefter försvinna tillbaks in på sitt tjänsterum. Jag tycker att det autentiska ledarskapet är en sund utveckling. Ingen mår bra av att spela roller, speciellt inte rollen som den hårdföra, hänsynslösa och (måhända) hämmade chefen. Men det krävs ofta en ansenlig mängd mod för att våga vara autentisk. För det första handlar det om att ta reda på vem du är, vilket kan vara nog så svårt. Det finns alltför många som tror att man tar reda på det genom att googla sig själv … Autenticiteten i dig själv finner du genom att granska dina värderingar och attityder och fråga dig själv vad du kan stå för och varför du tycker som du gör. Efter ett sådant inre samtal kan du underbygga dina åsikter på ett grundläggande sätt eftersom de har sitt ursprung, inte i trender och strömningar i samhället i stort, men i fundamentalt mänskliga slutsatser om vad som är gott eller ont. Innan du kan börja vara ärlig och transparent mot andra måste du alltså vara ärlig mot dig själv. Och du måste känna självtillit. Under en föreläsning på ett managementbolag ställs detta på sin spets. Bland deltagarna fanns en ansenlig mängd killar kring 25–30 år. Om jag, som är nyutexaminerad från Handels ska göra en föredragning på en bankdirektion, där mina lyssnare är dubbelt så gamla som jag och därmed har dubbelt så stor erfarenhet, hur ska jag tackla det? Att min utbildning och mina kunskaper är mer up-to-date spelar inte så stor roll i den situationen. Hur ska jag hantera en sådan situation?
Jag svarar: Här är en omständighet som inte kan undgå någon. Man kan säga att ni har en stor rosa elefant i rummet som alla är medvetna om – 149
både du och dina lyssnare. Att inte låtsas om det faktum att du är yngre än dem blir bara löjeväckande. Du skulle kunna ta tjuren vid hornen och göra ett refutatio genom att inledningsvis säga något i stil med: ”Nu kanske ni undrar hur gammal jag är och vad jag som är så ung har att komma med? Jag är 25 år och jag hoppas att min föredragning ska visa på att jag har kunskap och kompetens om det jag ska tala om. Ni som sitter här har en ansenlig samlad erfarenhet och jag ser fram emot att få ta del av era synpunkter när vi kommer till den avslutande fråge- och diskussionsstunden.” Sedan ägnar du resten av tiden åt att göra en lysande presentation. Fördelarna med att du för fram dina eventuella tillkortakommanden i ljuset är flera. Genom att erkänna att de som lyssnar har en stor erfarenhet på området, så smickrar du dem, får dem att känna sig väl till mods och blir välvilligt inställda till dig som talare. Utan att överdriva eller överbetona visar du dem att du intar en ödmjuk position, vilket i de flesta fall är ett säkert skydd mot påhopp. Om du däremot kommer in och ”spelar Allan” ökar riskerna för att du ska bli ifrågasatt, granskad och kritiserad. Att inleda på det här sättet innebär också ett personligt anslag, vilket bidrar till att skapa kontakt med dina lyssnare. Du visar också att du kan se saker och situationer ur dina lyssnares perspektiv vilket alltid bidrar till trovärdighet: ”om jag vore som ni skulle jag tänka …” Mitt råd genererade inte stående ovationer kan jag säga. Många tyckte att rådet var förkastligt eftersom man då skulle blotta en svag sida av sig själv och att det man säger efter en sådan inledning skulle mista sin tyngd. Men som retoriker kan jag inte ge något annat råd, det skulle strida mot både de teorier jag lutar mig emot och de erfarenheter jag gjort under årens lopp. Min erfarenhet är att det ofta är de som visar mest ödmjukhet som besitter den största erfarenheten och kunskapen när man synar 150
korten. ”Ju mer man lär sig, desto mer inser man att det finns att lära” som någon så vist sagt. Däremot hade de rätt i sina synpunkter om att de ibland upplevt att vissa personer – framför allt kvinnor – hela tiden ursäktar sig och förminskar sig själva genom återkommande inlägg vars innebörd är att nedgradera sig själv och sin position. Nej, ska du följa detta råd så är strategin att nämna det en – säger en gång – inledningsvis, för att sedan inrikta dig på att visa och bevisa varför du är rätt man eller kvinna, på rätt plats, vid rätt tidpunkt, med rätt uppsättning av kunskaper. Att du är någon att lyssna på. Lyckligtvis finns det exempel på hur du kan styrka ditt ethos genom att blotta dig och vara ödmjuk. Lena, som är kommunalpolitiker berättar: Jag anses nog som lite annorlunda i fullmäktige. Jag försöker att alltid vara mig själv och ses kanske ibland som det svarta fåret inom min partigrupp. Vi hade en debatt om vårdnadsbidraget för en tid sedan. En fråga där vårt parti var positivt inställda. Efter ett inlägg från en vänsterpartist, som hade motsatt uppfattning, gick jag ändå upp i talarstolen och sa att jag personligen höll med om allt som V:s talare hade sagt i just det ärendet. Efteråt fick jag en lapp där det stod att jag var en ovanlig och mycket god politiker som kunde stödja oppositionen i en fråga och också kunde erkänna det högt.
Lenas agerande på fullmäktigemötet är ett bra exempel på hur man kan bättra på sitt ethos genom att våga erkänna att allt inte bara är svart eller vitt, att det även finns delar i den egna gruppens åsikter som man inte stöder. Det här leder till att den ståndpunkt som Lena en dag verkligen hävdar med stor övertygelse får mer tyngd och tas emot med mer respekt i och med att hon vågat visa stöd för en politisk motståndare vid tidigare 151
tillfällen. Hon blir mer trovärdig i sin argumentation. Tvivlet på det egna partiets åsikt i det ena ärendet ger större kraft åt övertygelsen om partiets korrekta inställning i det andra ärendet. Berättelsen om den nybakade studenten på möte hos bankdirektionen kanske visar att dessa tankar är alltför radikala, alltför nytänkande och framför allt vid första anblicken motsägelsefulla: Ska jag utstråla trovärdighet genom att tala om mina brister och tillkortakommanden? Jag förstår att det är svårt att ta till sig första gången man hör det och att det kan skapa en viss rädsla och osäkerhet. Men ett sätt att ta till dig det här synsättet kan vara att granska och analysera människor i din närhet, privat och professionellt, på tv och i andra media. Jag tror att du snart kommer att se att de personer som du finner sympatiska och pålitliga är de som inte bara visar perfektion och en oklanderlig fasad. Snarare tvärtom. Att det kan vara svårt att anamma idén om att blotta sig något kan också ha att göra med själva situationen, den som handlar om att förändra något hos dig själv. Det kan vara jobbigt och utmanande för både dig själv och människor omkring dig. Nu är det väl inte så dramatiskt att du lämnar kontoret på fredag eftermiddag som en person med en viss personlighet, ett visst sätt att uttrycka sig och en viss inställning till saker och ting. Och att du kommer tillbaka på måndag morgon, efter en helg av reflektion över ditt egentliga jag, som en ny upplaga av dig själv. Den här typen av förändringar sker oftare gradvis, men kan vara nog så jobbiga för dem som genomgår dem. De kan också ge upphov till ifrågasättanden av den närmaste omgivningen. Om du från början har anammat en förhållandevis avvaktande och tillknäppt personlig stil, är det naturligtvis svårt att plötsligt börja öppna upp dig för andra. Om du tidigare varit knapphändig med att berätta om dig själv och dina tankar 152
kring saker och ting ligger det nära till hands att känna sig obekväm med en ny och generösare hållning kring din person. Dessutom är det lätt att människor runt omkring dig ställer sig undrande till din nya approach, de tycker att du har blivit konstig, att du gör dig till eller så undrar de om du varit på kurs nyligen … Att ändra beteende – även om det är till det bättre – kan till och med verka misstänkt eftersom din nya stil ses som strategisk eller manipulativ. Men försök tänka långsiktigt. Om du vågar så har du allt att vinna.
Lägg bort prestigen! Om du inte förstår något när du till exempel sitter på ett möte – säg det! Männi skor i din omgivning känner sig befriade och kommer fram till dig efter mötet och säger: ”Vad skönt att du frågade! Jag förstod inte heller det där riktigt, men jag trodde jag var dum som inte begrep det, och att jag var ensam om det.” Jan Eliasson
Det borde vara en självklarhet att autenticitet, igenkänning och öppenhet är några av grundbultarna för att skapa trovärdighet kring din person och i slutändan kring det budskap du för fram. Du har så mycket att tjäna på det. Det gör att du får ett eget sound för att göra en musikalisk jämförelse. Tänk på hur lätt det är att bli berörd av viss musik. Tänk på hur en melodislinga kan etsa sig fast i minnet och hur du med lätthet kan återförmedla den till andra och kanske väcka intresse hos dem och vidareförmedla känslan. Ett eget personligt sound gör också att du sticker ut från mängden och blir ihågkommen. Oavsett vilken genre eller doxa du tillhör, klassiskt eller hårdrock, så kan och bör du anamma en viss stil 153
inom genren, det finns det utrymme för. Att vara dig själv går hem hos folk. Människor känner sig bekväma med sådana som är sig själva. Våga stå för något – du får ingen respekt om du bara jamsar med. Jan Eliasson
Det är ju lätt för en tidigare utrikesminister och generalsekreterare i FN:s säkerhetsråd att säga, visst! Men om du visar övertygelse för en sak så utstrålar du säkerhet. Du blir en ledargestalt. Någon att följa eller någon att luta sig mot. Och vid vilka tillfällen är det du behöver visa den starkaste övertygelsen? Ja, inte är det i frågor där alla är överens eller där fakta är obestridliga. Hur löjeväckande skulle det inte vara om man ställde sig på barrikaderna och med emfas, känsla och övertygelse propagerade för att ”Kamrater! Solen kommer att gå upp i morgon bitti!” Nej, övertygelsen behövs som allra mest just i de frågor som är stridbara, frågor med flera förslag på lösningar eller frågor där framtiden är oviss. Att då våga stå för din åsikt även när du möter motstånd, och att hålla fast vid din övertygelse trots att du är ensam om den, gör att du blir en tydlig person, någon som människor i din närhet kan lita på just för att du är konsekvent. Du blir någon man frågar till råds därför att man vet att man får ett ärligt svar. Och man frågar dig trots att du ibland inte säger det man vill höra. Att i sådana lägen våga ta ställning bygger ditt ethos på ett positivt sätt.
154
Retorikerns råd • Våga vara personlig – du behöver däremot inte vara privat. • Glöm inte känslorna – tala till lyssnarens hjärta och mage. • Var autentisk. Du är som alla andra en människa med både förtjänster och brister, om du visar detta kan lyssnaren identifiera sig med dig. Ingen känner igen sig i en perfekt och ofelbar människa, snarare känner man sig underlägsen och ofullkomlig och det är ingen god grund för att skapa förtroende. • Våga stå för dina åsikter. • Visa din övertygelse. • Lägg bort prestigen.
155