9789144117034

ORGANISATION UR NYA OCH GAMLA PERSPEKTIV • E T T K O L L AG E • Begripliggörande Relationer

Kultur Struktur

Makt och politik

Språk och symboler Mellanrum

Minnet

Gemenskaper

SÖREN AUGUSTINSSON ULF ERICSSON FREDRIK RAKAR

Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och studenters begränsade rätt att kopiera för undervisningsändamål enligt Bonus Copyright Access kopieringsavtal, är förbjuden. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Copyright Access.

Vid utgivning av detta verk som e-bok, är e-boken kopieringsskyddad.

Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare.

Studentlitteratur har både digital och traditionell bok­utgivning. Studentlitteraturs trycksaker är miljöanpassade, både när det gäller papper och tryckprocess.

Art.nr 39452 ISBN 978-91-44-11703-4 Upplaga 1:1 © Författarna och Studentlitteratur 2018 studentlitteratur.se Studentlitteratur AB, Lund Omslagslayout: Jan Petterson Printed by GraphyCems 2018

INNEHÅLL

Förord 7

1 Inledning 9 Varför denna bok? 9 Ansats 12 Innehåll: fem teman och socialpsykologiska förutsättningar 12 Ett kollage för att zooma in och zooma ut 14 Din egen utveckling 15 2 Dominerande synsätt på organisation 17

3 Livet i organisationer – en inledande berättelse 21 Berättelsen om förändringen på Impression Company 21 Impression Company 22 Impression Company och fyra tillbakablickar: Karin, Pierre, Alice och Hans 29 Vår utkiksplats 33 Framöver 35 4 Begripliggörande 37 Ett förord till begripliggörande 37 Begripliggörande – om att knacka på erfarenheter 43 © F ö r fat ta r na och S t uden t li t t e r at u r

3

Innehåll

Varför begripliggörande? 51 Fem chefer: begripliggörande i praktiken 51 Ledarskap = skapa förutsättningar för begripliggörande 53 5 Struktur 55 Det fysiska rummet som ordnande 59 Struktur – att ge mening åt en form 62 Upptrampade stigar och kontorstyre 63 Summering och varför struktur? 66 6 Kultur 69 Normer, värden och meningssystem 70 Myter, fantasier och illusioner 73 Mening och kultur 74 Människa utan kultur? 77 Identitet och identifikation, jag-vi-dom 82 Gränsdragare 84 Det generella, lokala och mångtydiga 86 Könsmönster och kultur 87 Kritik mot individualistiska perspektiv på kultur 88 Några ytterligare aspekter 93 Varför temat kultur? 94 7 Makt, styrning och kontroll 97 Makt 98 Struktur och byråkrati 99 Det politiska spelet 101 Gruppdynamik 103 Dyader 105 Styrsystem 106 Kontroll 108 Tillit 109

4

© F ö r fat ta r na och S t uden t li t t e r at u r

Innehåll

8 Komplexa nätverk: om osäkerhet och det överraskande 111 Osäkerhet och det överraskande 111 En dag hos en chef 114 Det oberäkneliga 117 Vad är komplexitet? 120 Något om komplexitet och dess konstruktioner 122 Organiserad komplexitet 123 Mönster – principer 124 Varför ”komplexitet: om osäkerhet och det överraskande”? 126 9 Socialpsykologiska förutsättningar 129 Kort återblick: Hans anländer till konferensen 129 Del 1 Språket och symboler 131 Del 2 Gemenskaper, relationer och mellanrum 149 Del 3 Minne, emotioner och känslor 156 10 Organisering genom ett kollage 167 Ett kollage 169 Referenser 173 Person- och sakregister 181

© F ö r fat ta r na och S t uden t li t t e r at u r

5

KAPITEL 3

Livet i organisationer – en inledande berättelse

I de tidigare kapitlen har vi hela tiden återkommit till begrepp och uttryck som praktiken, processerna och livet i organisationer. Vad vi syftar på med dessa uttryck är att utgångspunkten i denna bok är människan och hennes varande och görande. Det blir då betydelsefullt att tidigt också presentera något slags liv i en organisation. Vi vet givetvis inte på förhand vilka erfarenheter som du som läsare har. Träffar vi dig till exempel i ett utbildnings­sammanhang, skulle vi gemensamt kunna packa upp olika teoretiska begrepp i en dialog där våra olika erfarenheter kunde komma fram och brytas mot ett teoretiskt ramverk. Den möjligheten finns inte i detta samman­hang. När du läser detta har vi sagt vårt och du kommer att få sista ordet. Därför vill vi inledningsvis skapa någonting som kan ­f ungera som ett kitt mellan läsarens tolkning och författarnas intentioner. En någorlunda gemensam bild, som återkommer genom hela boken. Denna gemensamma bild tar formen av en berättelse. Så, innan vi presenterar våra valda organisations­teman och socialpsykologiska förutsättningar kommer vi att berätta om företaget Impression Company.

Berättelsen om förändringen på Impression Company I berättelsen stiftar vi bekantskap med ett antal olika karaktärer. De mest framträdande är Hans som är vd, Alice som är HR-chef och Skuggan, som är på företaget i forskningssyfte och har som uppdrag att samla in material.

Hans har tillsammans med sina närmaste kollegor formulerat en ”ny” organisation som ska sjösättas. Alla cheferna på Impression Company har blivit kallade till en första presentation och kickoff för den nya organisationen. © F ö r fat ta r na och S t uden t li t t e r at u r

21

3 Livet i organisationer – en inledande berättelse

Platsen är en restaurang och presentationen ska avslutas med en middag.

Två år efter den inledande presentationen och startskottet för förändringen på Impression Company, får Skuggan fyra olika personers tillbakablickar på vad det var som hände den 6 maj 2003 och vad som har hänt därefter. Dessa fyra speglingar avslutar berättelsen om Impression Company.

Berättelsen kommer senare i boken att betraktas i ljuset av de valda organisationstemana begripliggörande, struktur, kultur, makt, styrning och kontroll samt komplexa nätverk: om osäkerhet och det överraskande. Berättelsen ska emellertid framför allt ses som ett exempel på praktiken, processerna och livet i organisationen. Fäst i synnerhet er uppmärksamhet på just detta, att vara människa i organisationen. Var börjar och slutar en organisation?

Hur rör sig människor mellan olika ”livsarenor” (arbete, hem, fritid) och hur påverkar dessa arenor varandra? Vad innebär det att människor är olika?

Hur minns vi olika händelser och hur tolkar vi händelser? Hur påverkas vi av vår omgivning? Ett vanligt uttryck är att människan är organisationens viktigaste resurs. ”Resursen” är då den mentala och fysiska energin (som kan omvandlas till en prestation). Det som begränsas till själva resursen är emellertid odelbart från resten av människan. Skönt. Helt plötsligt får vi liv i organisationen.

Impression Company 6 maj 2003 Han var på plats i alldeles för god tid. Det innebar väntan. Han ogillade verk­ ligen dessa självskapade mellanrum. Det är här som livets paradoxer ger sig till känna. Någonstans hade han läst att hastigheten avleder paradoxerna. Precis vad han var i behov av. Avledning.

Han klev ur bilen, stängde den främre dörren, tog ett steg åt sidan och öppnade den bakre. Ur barnstolen plockade han sin rock och portfölj. Han stoppade datorn i portföljen. Hatten, hans Borsalino Fedora, hade glidit ner och lagt sig mellan de två bilbarnstolarna, stirrande på en smoothies-fläck från i morse. Topparna på hattens kaninhår nådde precis äpple- och persika­fläcken.

Han lyfte upp den försiktigt, drog sig baklänges ur bilen, smällde igen dörren och började gå mot havet. Det var nästan helt vindstilla. Himlens klarblåa färg förstärktes av de vita sockervaddsmolnen. Det gick att skönja att himlen på andra sidan sundet hade en annan färg. En mörkare sådan. Här, på denna

22

© F ö r fat ta r na och S t uden t li t t e r at u r

3 Livet i organisationer – en inledande berättelse

sida, låg vattnet blankt. Små vita krusningar kunde anas längst ute vid restaurangen. Mellan strandkanten och restaurangen fanns en 574 meter lång brygga.

Världsrekordet på 400 meter löd 43 sekunder och 18 hundradelar. Hade han börjat springa nu skulle det säkert ta honom minst två minuter att ta sig ut till restaurangen. En och en halv för tjugo år sedan. Han gick i stället långsamt.

Den presentation som han skulle hålla om en liten stund började ta över hans tankar helt nu. Han visualiserade några av Powerpointbilderna, om den nya organisationen, för sitt inre. ”Tror jag på detta egentligen?”, sa han till sig själv.

Det kom en ensam och övergiven vindpust som fick tag om hatten och lyfte av den från huvudet, som en jobbig och uttråkad lillebror. Efter lite fumlande fick han grepp om hatten och satte tillbaka den på huvudet. Han drog ner den lite extra för att vara på den säkra sidan. Framme vid dörren kände han en ny, och denna gång lite kraftigare, fläkt. Men hatten var säkrad. Han öppnade och gick in. *** Jag hade följt honom hela promenaden längs bryggan. Som en flanör; mitt i en scen och oberörd av allt runt omkring. Möjligtvis en liten reva när hatten såg ut att flyga av och nästan tog sig över räcket och ner i vattnet. Men även den reflexmässiga räddningen var tjusigt och nästan poserande utförd. ”Hallå Hans, vilken räddning du gjorde ute på bryggan. Hatten av.” ”Ha. Ja du, du såg det. Aldrig ifred. Hallå Skuggan, förresten. Jag trodde att jag var först på plats.” ”Jag åkte direkt hit. Det hade blivit en för lång omväg annars.” ”Såklart. Jag ska bara se så att allt är riggat och funkar som det ska.”

Han fortsatte förbi mig och in i restaurangen. Jag hade varit på Impression ­Company i snart fyra månader och studerat organisationen genom att i huvudsak följa några olika chefer. Framför allt hade jag följt med Hans. Det tog bara ett par dagar, sedan hade de gett mig smeknamnet ”Skuggan”. Hans hade nog förväntat sig att jag skulle lägga mig i mycket mer, ifrågasätta och ”bråka” lite, kanske ge förslag och råd. Inget jag direkt uppfyllde. I stället ansåg han nog att jag var alltför nedtonad och slätstruken, lite som en oupptäckt del av en kuliss. ”Skuggan” illustrerade, med andra ord, alldeles utmärkt den roll jag hade på företaget.

Restaurangen var utformad som ett T. En ganska bred foajé som gick ett par meter in i lokalen. Väl en bit in: baren, toaletterna, några soffor och stolar till vänster och matsalsdelen till höger med plats för cirka trettio personer. En liten scen var uppställd och placerad mellan soffryggarna och matsals­delen med sina pastellfärgade stolar och vita bord. Hela långsidan, som vätte ut mot

© F ö r fat ta r na och S t uden t li t t e r at u r

23

3 Livet i organisationer – en inledande berättelse

kusten på andra sidan sundet, var bara stora fönster. En storartad vy, som ingav lugn men också oro. Det var svårt att ta blicken från havet och himlen.

Molnen hade brett ut sig och började skifta färg, eller snarare ton. Fortfarande stora delar vitt, men nu också med inslag av grått. Lokalen började fyllas på med folk. Urskiljbara och tydliga ord började övergå till högljutt mummel. Jag hade inte sett till Hans på drygt trettio minuter när Christophe ropade: ”Är alla här?! … Eller, är det någon som saknar någon?”, rättade han sig snabbt. ”Alice! Men hon är på ingång”, hördes genom lokalen. Bara några sekunder senare öppnades dörren och Alice klev in i lokalen. Hon hälsade genom ett leende och fällde ihop ett rött paraply med vita prickar, ställde det i ett ställ precis invid dörren, hängde av sig en tunn sommarkappa. Jag vände mig om och tittade ut mot de stora glaspartierna. Mycket riktigt, det hade blivit mörkare och regnet hade börjat slå mot fönstren. Alice gick förbi alla som stod i foajén och fortsatte in i lokalen. Inte alls undvikande, utan snarare närvarande – till och med uppsökande – men samtidigt avvisande. Dämpat självsäkert.

Jag passade på att gå på toaletten innan allt skulle dra igång. Precis innan toaletterna och på motsatt sida var köksdörren. Dörren stod på glänt och inne i köket skymtade Hans. Jag stannade till, öppnade dörren lite till och kikade in.

Händerna var knäppta bakom nacken och med djupa långsamma andetag vankade han oroligt fram och tillbaka. Innan jag svängde in på toaletten, kastade jag en blick ut mot lokalen. Nästan alla hade slagit sig ner i varsin pastellfärgad stol av plast. Alla som hade någon sorts chefsroll i företaget var där. De flesta väntade nu på huvudnumret.

Några minuter senare gick Hans upp på den lilla scenen som var tillfälligt uppsatt. Placerade sig mitt på, drog handen genom sitt svarta skägg och tog ett litet steg fram mot oss. ”Vänner. Teknik och processer ser vi ofta som givna.

Som huggna i sten.” Han tände en OH-projektor. ”Skojar han, vad gör han nu?”, viskade en man snett framför mig till sin bordsgranne. Den handskrivna texten som sköt upp på den vita skärmen var barnsligt spretig:

Facit trodde inte på ordbehandlaren. De var övertygade om att datorn inte skulle bli något för var och en. Facit valde i stället att förfina sin utmärkta skrivmaskin. Med facit i hand . . .

Utan att kommentera varken texten eller ens användandet av O ­ H-projektorn, fortsatte han med att växla över till en Powerpoint. Nu med en bild på ­Impression Companys logotyp. Han fortsatte som om det hela bara varit en enda lång konstpaus. ”… som huggna i sten, alltså. Det är inte mödan värt att ändra sig. Saker funkar. Det har ju alltid funkat. Det finns väl knappast något

24

© F ö r fat ta r na och S t uden t li t t e r at u r

3 Livet i organisationer – en inledande berättelse

att göra.” Han bytte bild på sin Powerpoint och där visades samma text som ­OH-projektorn tidigare projicerat, fast med ett litet tillägg:

Facit trodde inte på ordbehandlaren. De var övertygade om att datorn inte skulle bli något för var och en. Facit valde i stället att förfina sin utmärkta skrivmaskin. Med facit i hand… FINNS DET ALLTID BÄTTRE SÄTT ATT GÖRA SAKER PÅ.

Bilden som följde visade fem silor. En vacker bild med blå himmel och ändlösa vetefält som såg ut att vara i rörelse. Mitt i bilden, fem silor i silverfärgad metall. Han sa inget utan lät oss bara ta in bilden. Nästa bild var på samma silor, fast raseringsbomber hade detonerats och bilden hade fångat hur de fem, från vänster till höger, var på väg att jämnas med marken. ”Det är dags för oss att trycka på knappen”, sa Hans. ”Vårt stora uppdrag är ett gemensamt sådant och kan inte utföras och uppfyllas genom att arbeta utan en horisontellorienterad syn på våra produkter, hur de produceras och verksamhetens organisering. Vi måste förstå dessa processer och inte minst skapa goda förutsättningar för att de ska kunna generera rätt värde för kunden, utåt givetvis men inte att förglömma även inåt. Värde åt honom eller henne bredvid dig”, fortsatte Hans. Med hjälp av olika träffsäkra referenser, symboler och metaforer beskrev han hur det nya sättet att tänka på organisation i Impression Company skulle se ut och varför. Halvvägs in i presentationen lyste en blixt upp himlen. Ljusfenomenet följdes av en rejäl knall. Det var en bit ifrån men det blev ändå effektfullt. Restaurangens placering, mitt ute på havet, tillsammans med de stora fönsterglasen gjorde att blixten blev väldigt påtaglig. Hans vände sig mot baren och personalen och frågade: ”Ingår ljusshowen, eller den kostar extra?” Lokalen fylldes av skratt. ”Från och med måndag är det i denna riktning vi ska gå. Imorgon bitti kommer alla att ha en pdf på cirka tjugo sidor i mejlboxen. Läs den. Hela, och inte bara Executive summary. Den är ämnad för mig. Givetvis kommer ni att få stöd, framför allt genom Gunnar och Alice. De har järnkoll på dessa processer och hur de bör implementeras. Och Alice, jag måste säga att jag är så himla glad att du är tillbaka från din mammaledighet. Du behövs verkligen här. Du får inte gå hem igen nu på ett tag. Är vi överens?” Med en till synes kämpande stängd mun, slängde han iväg ett pojkaktigt leende. Alice nickade mot Hans, lyfte sin vänstra hand lite avvärjande och tittade därefter runt i lokalen som för att styra situationen mot ett slut.

När presentationen var över började samtliga av åhörarna att applådera.

Under applåderna blixtrade det återigen. Denna gång kom tre blixtar i tät följd, följt av tre, lika täta knallar. Ovädret hade närmat sig. Hans gick ner från

© F ö r fat ta r na och S t uden t li t t e r at u r

25

3 Livet i organisationer – en inledande berättelse

scenen och fortsatte till bordet med Alice, Gunnar och en tredje person som jag inte visste namnet på, men som kallades för ”Huvudet”. Först trodde jag att det hade att göra med huvudets storlek. Det var inte alls oproportionerligt, men såg ändå ut att vara lite större än de flestas. Det visade sig emellertid att ”Huvudet” hade en osannolik förmåga att minnas saker. Antecknade aldrig och använde inte heller någon almanacka. Precis innan Hans skulle sätta sig vinkade han till sig mig. ”Kom, sätt dig här Skuggan. Du tänkte väl inte stå där hela kvällen?” Jag lommade bort till bordet och drog ut den femte stolen och satte mig ner. Alla var fullt sysselsatta med att berömma Hans för hans insats.

Alla lyfte fram någon del som hade varit särdeles framträdande, eller formulering som fastnat eller väckt dem. De tre var alla överens om att det knappast kunde ha genomförts på ett bättre sätt. ”Fast bättre kan det ju alltid bli, eller hur var det nu?”, sa Alice. ”Det var inte för mycket flum då, lite väl mycket TLC i delen om team och värdegrund, kanske?”, frågade Hans. ”Det var skitbra. Alla tog in. Det var trovärdigt till hundra procent”, sa Gunnar. ”Såja, går det att skönja en kuk bakom en presentation så blir den ju genast lite mer trovärdig”, sa Alice med en liknöjd blick som skar precis mellan Hans och Gunnar. ”Jag hade inte kommit undan med det”, fortsatte Alice utan att förändra sitt ansiktsuttryck. Alla tystnade och tittade på Alice, som efter tre långa sekunder drog på munnen och återfick närvaron i blicken. Skrattet tog över bordet. Alices tystnade först.

Servitrisen kom och frågade vad vi önskade att dricka. Fyra vin och en vatten. ”Jag kör och sen ska hela familjen upp klockan två. Vårt plan går prick fyra i morgon bitti, eller i natt kanske är mer korrekt”, sa Hans urskuldande. ”En vecka, all inclusive på Mallis, jag vet inte om det egentligen räknas som semester”, avslutade han. Jag tror inte att de andra tre hörde det sista för den knall, som kunde förväxlats med att kökspersonalen tappade allt porslin i golvet, som överröstade allt annat. Samtidigt med knallen lystes hela lokalen upp. Regnet piskade nu mot fönstren och vinden fläktade inte längre. Den tjöt utanför och restaurangens träkonstruktion knakade som ett gammalt piratskepp. Servitrisen kom och serverade vinet. Först två blixtar, direkt efter varandra, sedan ytterligare en med samma kraft som för en liten stund sedan.

Ljuset blinkade till, sedan släcktes det för ett par sekunder bara, innan det åter var tänt i lokalen. ”Vilket väder, det låter som att det är här nu”, sa Huvudet.

Gunnar, Alice, Hans och jag instämde. ”Första parkett”, fyllde Gunnar i. Förrätten serverades: pilgrimsmussla med apelsinskal, bacon och chilimajonnäs. Innan någon av oss hann smaka på förrätten kom Christophe fram och berättade att några av medarbetarna hade fått

26

© F ö r fat ta r na och S t uden t li t t e r at u r

3 Livet i organisationer – en inledande berättelse

varnande meddelande från vänner och respektive. Ovädret hade lett till olika varningar i regionen. ”Någon borde säga till alla att det är okej att lämna och åka hem om man så vill”, sa Christophe myndigt. Det tog en liten stund. Alla runt bordet tittade på varandra, sedan tog Alice upp sin servett från knäet och la den på bordet. ”Du har rätt, vi gör det meddetsamma”, svarade Alice och reste sig upp.

I samma stund slog den hittills mest kraftfulla blixten ner just utanför de stora glaspartierna. Fönstren skakade oroande länge, det kom en kraftfull våg, så att trägolvet rörde sig och lyfte borden litegrann från golvet. Stämningen förändrades i lokalen. De flesta reste sig upp, tittade ut och tittade på varandra. Flera plockade upp sina telefoner och skulle ringa, men ingen nådde ut på telefonnätet. Nu förvärrades ovädret ytterligare. Ovädret släppte inte restaurangen ur sitt grepp, som en snara som lagt sig runt ett byte. Ljuset i restaurangen slocknade. Blixtarna lyste med ojämna mellanrum upp lokalen med sitt vita sken. Någon skrek till och gråt hördes från bordet bredvid. ”Vi borde gå”, sa Gunnar. ”Du kan väl för fan inte gå ut i detta”, svarade Alice. Det slöt upp fem personer vid vårt bord som berättade att de tänkte ge sig ut och härifrån. När det kom ett kort uppehåll, hade de för avsikt att springa mot stranden och parkeringen. ”Jag, vi? följer med”, sa Hans och tittade på oss andra. ”Ingen springer någonstans. Är ni inte kloka?” replikerade Alice direkt. De fem som kommit över till vårt bord stod på sig och började gå mot dörren.

Alice tog Hans arm. ”Du stannar här, bryggan är över 500 meter.”

Restaurangen slutade inte röra sig. En stor prydnadskatt i glas föll ner från en hylla, som satt högt upp på väggen, och gick i tusen bitar bara ett par meter ifrån där vi stod. Vi sopade bort glasbitarna så gott vi kunde med en kavaj och drog två bord till väggen och satte oss under dem. Som från den ena till den andra sekunden lugnade det sig. Vi hörde att dörren öppnades, vi gick upp från våra platser under bordet och tittade mot utgången. Dörren var stängd. Vi såg fyra personer springa längs bryggan bort från restaurangen. En av de fem som kommit fram till oss tidigare stod kvar precis vid dörren och tittade ut efter de andra. Det hade kanske hunnit gå en halv minut sedan dörren gått igen. Då slog det ned ytter­ ligare en blixt som lyste upp precis vid bryggan och precis i höjd med där de fyra tycktes befinna sig och sedan ett nedslag till direkt efter. Den sista måste ha slagit ner precis utanför restaurangen. Alla intog sina positioner igen under borden. ”Va’ fan hände?” Blixtarna tilltog igen. ”Klarade de det där?!” utbrast Gunnar.

Ingen svarade. Bara tystnad. Strax efter hördes regnet än starkare. Vinden likaså.

Dörren. Det var dörren som öppnades. En, två, tre och fyra. Alla var välbehållna.

© F ö r fat ta r na och S t uden t li t t e r at u r

27

3 Livet i organisationer – en inledande berättelse

De gick in och passerade oss. En av dem böjde sig ner och sa, ”Den slog ner precis bredvid Marie. Precis bredvid henne.” Marie sa inget. Hon gick tyst, med händerna på överarmarna och tårarna rinnande längs kinderna, in i lokalen och satte sig under ett bord. Alla höll sina platser under ganska lång tid. Blixtarna kom och gick, ovädret ville inte ge med sig.

Klockan hade närmat sig midnatt. ”Jag som skulle sova nu och åka till ­Mallorca i morgon bitti”, sa Hans. ”Har du fått tag på din fru?”, frågade Alice. ”Ja, men jag har inte riktigt berättat läget. Hon vet att de får ta taxi till flygplatsen och jag bokar om min biljett om vi får stanna längre här”, svarade Hans. Christophe hade fått ett meddelande om att SMHI hade informerat om att ovädret skulle lugna sig något vid tvåtiden för att därefter tillta igen. ”Hur vet vi om det har lugnat sig?”, frågade någon. ”Vi får väl chansa”, svarade en annan.

Kvart i två stod alla påklädda. Alice förklarade för alla att ingen fick gå i bredd, framför allt skulle det vara avstånd mellan kropparna, och om blixten började slå ner igen skulle vi gå ner på knä, placera händerna i knäet och kupa ryggen.

Fem i två tystnade det. Regnet var där, vinden var där. Men det blev ändå alldeles tyst. 574 meter. ”Nu!” skrek Alice och höll upp dörren för alla, som sprang ut en efter en. Hans och Alice lämnade sist. När de sprang ut hade de första som lämnade restaurangen hunnit med den första fjärdedelen av bryggan. Det började mullra igen. Blixtar syntes åter på den svarta himlen. Regnet var så hårt att det kändes som om någon slängde småsten på oss. Vinden kom från vänster, styrkan tvingade oss att luta in i den med full kraft när vi sprang, skulle vinden avta abrupt hade vi alla av egen kraft fortsatt över räcket och ner i vattnet. Halvvägs ut på bryggan hade Hans och Alice hunnit ikapp mig.

Då slog blixten ner precis i höjd med oss tre. Alice trampade fel och tappade för en stund balansen, hon återfann den snabbt och fortsatte i riktning mot stranden. Hans Borsalino Fedora flög av huvudet. Denna gång gick det för snabbt för honom för att hinna fånga hatten. Jag sträckte mig också efter den, men nådde inte. ”Kom nu!”, skrek jag. Han vände sig om, bort från mig, och såg hatten ligga på bryggan. Hans stannade till, hann bara några steg innan hatten med hjälp av vinden lyftes upp över räcket och ut i det kolsvarta havet.

En kort stund stod han och tittade ut över räcket innan han vände om och började springa igen. Sanden. Den blöta sanden signalerade att vi hade klarat oss. Även om den fasta marken inte gav några garantier ingav den likväl något som räckte för att hjärnan skulle skicka positiva impulser till resten av kroppen. Att klara bryggan var målet. Nu stod alla i sanden, de flesta med händerna på knäna kämpandes med att återfå en normal andning. Några tittade bara

28

© F ö r fat ta r na och S t uden t li t t e r at u r

3 Livet i organisationer – en inledande berättelse

på varandra eller ut mot restaurangen som inte alls syntes i mörkret. Alla var tysta, så när som på den tunga andningen.

Vi fick koppla loss bilbarnstolarna och stuva in dem i bagaget. Vi fem som delade bord på restaurangen intog varsin plats. Hans och Alice där fram, Gunnar, jag och Huvudet där bak. Vi satt en stund i bilen, utan att växla några ord innan vi lämnade parkeringen. Vi förblev tysta hela resan. Bara de olika stoppens enkla avskedsfraser bröt tystnaden i bilen. *** Fyra timmar senare satt Hans ensam på flygplatsen. Även om han inte hade sovit var han inte trött. Den förgiftande blandningen av kortisol och adrenalin som strömmat runt i kroppen i flera timmar hade långsamt börjat lägga sig. I stället infann sig nu en känsla av lugn och välbehag. Han hade i all hast fått med sig en bok innan han lämnade huset för att ta sig till flygplatsen. Löparna av Olga Tokarczuk. Han bläddrade förstrött men stannade upp vid en passage: ”Barbarer reser inte, de går rakt på målet eller invaderar i stället.” Han skummade baklänges uppför sidan och över på föregående och läste ytterligare en mening: ”När jag ger mig ut på resa försvinner jag från kartan. Ingen vet var jag är. Vid utgångs­ punkten eller vid punkten jag är på väg till? Finns det något slags mellan?”

Impression Company och fyra tillbakablickar: Karin, Pierre, Alice och Hans 16 februari 2005; Karin Då: Avdelningschef Nu: Avdelningschef Har du orienterat någon gång? Jag och min man brukade orientera. Inte så särskilt ofta, men vi tyckte att det var ganska kul. Mest han om jag ska vara ärlig.

Han är död nu. Det är konstigt, vi levde tillsammans i trettio år och det är de gångerna som jag minns starkast. När vi sprang i skogen. Vi gjorde så mycket annat, men han blir på riktigt när jag tänker på oss då. Han hade inte kunnat begripa att vi stannade kvar så länge som vi gjorde på restaurangen, att vi bara satt och tittade på ett oväder som drog in mot oss mitt ute och helt oskyddade på havet. Jag är glad att han inte fick veta något. Förlåt mig, det var en utvikning.

Men, innan ”blixt-offen”, som vi kallar den kvällen för, kändes det verkligen som att vi hade en gemensam bild. Jag hade en bra relation med min chef. Det fanns en tydlighet och det fanns alltid information att få. Vi hade en karta, helt enkelt. Givetvis kan ingen se in i framtiden, ingen har en kristallkula, men © F ö r fat ta r na och S t uden t li t t e r at u r

29

3 Livet i organisationer – en inledande berättelse

utan information och med all otydlighet, som jag har upplevt det, blir det som att orientera utan karta. Du springer vilse. Det är var vi har hamnat. Vilse. Det blev enligt min mening en katastrof. Det var fina ord från Hans, han var en bra talare, det ska jag inte ta ifrån honom. Men jag minns att jag satt där och blev provocerad, nästan arg. Det Hans ville att vi skulle göra i stället, vi arbetade redan på det viset. Vi hade arbetat på det viset länge. I varje fall på min avdelning. Men det var liksom inte bara det, jag vet inte hur jag ska säga det, men han pratade om oss och mig då, som om jag alltid hade gjort fel. Han sa inte så, men det lät så. Va’ fan, jag har jobbat här i femton år. Jag har gjort ett bra jobb.

Inte minst mina medarbetare skulle kunna intyga det. Till råga på allt så slutar han också. Först sätter han stenen i rullning, sen går han. HR-chefen gick på föräldraledighet också. Det ska jag inte säga något om. Klart att hon ska gå på föräldraledighet. Men jag menar bara, var det så lämpligt att dra igång allt, och så lämnar alla skeppet. Där är flera som har slutat. Många har slutat för att de tyckte att omorganisationen sköttes dåligt. Bra medarbetare, som hade behövts.

21 mars 2005; Pierre Då: Student Nu: HR-konsult Du var där? Jag har bara hört om den kvällen. Det var väl någon som dog i det ovädret den gången. Jag är glad att jag inte hade börjat då. Jag klarar inte av åskan. Inte hissar heller. Jag förlorar det helt. En gång var jag i en sommar­stuga i skärgården. Det blev ett sådant sjukt oväder. Åskan och blixtarna lämnade oss inte ifred på hela natten. Jag kan fortfarande känna den känslan. Vid varje åskknall väntade man sig bara att det skulle leda till fysisk smärta. Men den uteblev varje gång. Ett psykiskt fängelse en hel natt. Sen var allt bra. Vi käkade frukost på bryggan. Vattnet var spegelblankt, kommer jag ihåg. Men den natten. Tur jag inte satt i en hiss också, va?

Min chef har ju varit tf. sedan jag började här och fram till januari nu i år, då kom Alice tillbaka. Hon var också med den kvällen, eller hur? Hon gick på föräldraledighet vid årsskiftet och jag började ett par veckor senare. Så vi har inte träffats förrän nu. Hon verkar riktigt bra. Mina kollegor har berättat hur vi jobbade innan, och det känns som att företaget har gjort en jäkla resa. Jag har inte varit med från början, men nu känns det verkligen som att alla processerna sitter. Jag har inte så bra koll på produktionen, jag är beteendevetare och fattar inte det där riktigt. Men de har gjort sin resa, de drog igång först också. Före oss. Men om jag bara pratar utifrån HR, och det är ju bara det lilla, så funkar det riktigt bra nu. Avdelningscheferna äger verkligen de frågor som handlar om

30

© F ö r fat ta r na och S t uden t li t t e r at u r

3 Livet i organisationer – en inledande berättelse

deras avdelningar. Vi coachar och hjälper dem när det behövs. Men de är mycket mer självgående nu vad gäller allt, och de har hela tiden processerna att falla tillbaka på. Det spretar inte som det gjorde tidigare. Då kunde ”Gunilla” göra si och ”Kalle” göra så. Det mycket mer enhetligt nu. Vi kan ägna oss åt annat nu. Mer långsiktiga saker. Mer personalstrategiskt arbete, precis som vi ska göra.

23 april 2005; Alice Då: HR-chef Nu: HR-chef Ibland pratas det om den kvällen fortfarande. Jag tror till och med att det har tillkommit några personer. Några som inte var med den gången har placerat in sig i berättelsen. En del av dessa har typiskt nog också fått betydelsefulla roller.

Jag vet att jag måste ha varit rädd. Men jag kan uppriktigt säga att jag inte minns om det var så. Det är något med minnet, när det delas för mycket och med för många, förmågan att väcka känslorna som var närvarande då något hände går förlorad. Det är också så att minnet inte är från när något hände, det är, vad jag hört, från den senaste varianten av minnet. Ett minne av ett minne alltså. ­Tvättat. Nu har det gått så lång tid att jag kan återberätta vad som hände, men jag minns det inte riktigt, känslorna väcks inte. En k­ ronologisk form, som om jag vill skapa drama, kan smycka med pålagda känslor. En sak minns jag väldigt starkt. Hans, vår dåvarande vd, han formulerade sig på ett sätt. ­Förmodligen välmenat, men det skapade en känsla av skuld hos mig. Jag hade precis kommit tillbaka från föräldraledighet. Jag hade inte hunnit jobba så länge. Han riktade allas uppmärksamhet mot mig och uppmanade mig att inte gå hem på ett tag igen. Jag kommer inte riktigt ihåg om jag visste då, eller om jag fick reda på det kort därefter, men jag var gravid igen. Mitt andra barn föddes på nyårsafton 2003. En flicka. Jag gick hem ett par veckor innan jul och kom tillbaka nu i slutet av januari. Jag drog ut jacket på riktigt denna gång.

Första föräldraledigheten kollade jag min mejl och ringde in ibland. Jag deltog i förarbetet till kickoffen och även grundarbetet till den nya arbets­modellen.

Det kändes aldrig riktigt bra. Denna gång var jag ego. Men den repliken ­träffade mig. Jag vet inte, men det är det starkaste minnet från den kvällen.

Nu känns det som att jag har kommit tillbaka på riktigt. Känslan jag får är att vi på Impression har tappat fart. Många är nyrekryterade och de olika delarna i verksamheten har blivit väldigt specialiserade. Inget fel med det kanske, men vår ansats från då, Hans, min och även Gunnars, var något annat. Något som jag inte riktigt ser i dag.

© F ö r fat ta r na och S t uden t li t t e r at u r

31

3 Livet i organisationer – en inledande berättelse

Mejlet från Hans den 6 maj 2005 00:05:37 Från: Ärende: Från Silo till process Till: Hej Skuggan!

Jag blev mycket glad när jag såg mejlet från dig. Jag hoppas verkligen att allt är bra med dig. Du får ursäkta att mitt svar dröjde lite, men det finns en anledning. Jag ville vänta till tvåårsdagen sedan vi befann oss ute på restaurangen. Restaurangen … Fick vi i oss någon mat? Jag minns inte. Du tyckte kanske att det var konstigt att jag slutade och inte dök upp i augusti. Tankarna hade sedan ett tag tillbaka redan börjat infiltrera min hjärna. Det dök upp då och då. Inte alltid. Framför allt när jag kände lite motstånd.

Jag hade till och med börjat söka jobb. Om jag inte missminner mig blev jag erbjuden ett jobb då någon gång. Om det var före eller efter kickoffen ska jag låta vara osagt. Jag tackade i alla fall nej till det. Det hade bara varit samma sak, fast lite annorlunda. Det hade inte varit aktuellt. Det mest avgörande var att min fru ställde ett ultimatum. Engagemang handlar om att välja bort, och det hade jag gjort också ganska så länge. Just nu hjälper jag henne i hennes företag. Det är bra så ett tag framöver. Problemet då var att jag hade blivit duktig på saker som jag avskydde. Det är klurigt med bekräftelse, det lockar en till att göra mer och mer och oftare och oftare. Men är inte själva aktiviteten lustfylld, eller som i mitt fall till och med dränerande, då gröper den bara sakta ur emotionsbehållaren (om jag minns rätt hade du, kanske inte korrigerat mig där, men väl antytt på ett diplomatiskt sätt att det var en kass metafor. Rent av missriktad. Jag gillade våra samtal).

Som svar på din fråga svarar jag tveklöst: ja, absolut. Oavsett hur min sorti har uppfattats av andra, måste jag säga att jag ändå trodde på den förändring som vi drog igång. Vi hade kört fast i en inre konkurrens, där alla höll på sitt. Vi hade också under lång tid haft en trend där varje avdelning (och även roll) specialiserade sig

32

© F ö r fat ta r na och S t uden t li t t e r at u r

3 Livet i organisationer – en inledande berättelse

mer och mer. Vi var i behov av att se relationen mellan varje enskild prestation och företagets stora uppdrag. Det var egentligen det som var grundfrågan. Sen fick vi extern hjälp med att identifiera något lämpligt övergripande koncept som kunde fungera som en form för förändringen. Jag har inte haft någon kontakt med mina kollegor från Impression, så jag vet inte hur det har gått. Men jag tror inte att det har varit enkelt. Jag vet också att det var Alice som fick bollen. Jag kan inte komma på någon mer kompetent person. Det blev kanske mest ett blajsvar. Men det känns lite som ett annat liv. Oavsett önskar jag dig allt gott i framtiden och kanske springer vi på varandra, någonstans i farten, på väg, mellan A och B. Hans (numera Stetsonägare)

Vår utkiksplats Sidorna om Impression Company förmedlar en skärva av olika utsnitt av organiserad verksamhet. En viss hierarkisk ordning visar sig exempelvis, med en vd (Hans), olika chefsnivåer samt en omtalad, men inte närvarande, produktionspersonal. Här kan vi således ana en sorts struktur, det vill säga en arbetsdelning och auktoritetsfördelning. Vilka som ska göra vad och vem som bestämmer över vem. Hans med kollegor har också för avsikt att förändra just denna form, det vill säga strukturen. Icke desto mindre är förmodligen (så brukar det vara) målet med strukturförändringen att ändra innehållet i organisationen. Med andra ord, förändra processerna (eller livet i organisationerna).

En organisation, alltså. Det är lätt att få intrycket att organisationer är slutna system. Där det finns tydliga fysiska markörer för var den börjar och var den slutar. Människan, som ofta brukar benämnas som organisationens viktigaste resurs, ställer ett sådant antagande på ända. Människan rör sig på olika arenor, in och ut, mellan arbetsplats, hem, idrottsföreningen, digitala arenor och andra. Vi påverkas, utvecklas och förändras. Erfarenheter som följer med påverkar handlingar i de olika sammanhang som vi befinner oss i.

Se på Hans och Alice, hur deras handlingar, beslut, känslor och övertygelser kopplade till arbetet, är direkt avhängiga andra arenor i deras liv. Hans som © F ö r fat ta r na och S t uden t li t t e r at u r

33

3 Livet i organisationer – en inledande berättelse

ena dagen hängivet sätter en stor omorganisation i rullning för att nästa dag säga upp sig och göra något annat med sitt (arbets)liv. Alice däremot blir ifrågasatt på arbetet för privata beslut om hur hon vill att hennes liv ska se ut. På frågan var en organisation börjar och slutar, finns kanske inga riktigt bra svar. Varje människa omfattas av ett komplext nätverk som inte går att frikoppla från handlande, beslut, upplevelser och värderingar på en specifik arena, eller i en specifik organisation.

Att människor på så vis är olika, med skilda referensramar (som är fundamentet i deras strävan efter att skapa mönster i den verklighet de möter), blir tydligt i återblickarna av vad som hände på restaurangen den 6 maj 2003 och kanske framför allt hur förändringsinitiativet tolkades. Här visar sig olika horisonter, som förmedlar varierade innebörder i handlingar och ting. Ett faktum som vi har att hantera i arbetsorganisationer, det vill säga ett sammanhang där summan av varje enskild prestation ska hjälpa till att uppfylla ett eller flera uppdrag. Utifrån att människor är människor; vi förändras, påverkas, har egen vilja, betraktar samma händelse på olika sätt, kan man tro att detta (att få organisationer att funka …) är ett omöjligt företag. Men saker och ting blir faktiskt gjorda, stora grupper av människor (där många aldrig ens har träffat eller vet om att de andra existerar) kan göra gemensamma ansträngningar i någorlunda samma riktning. Hur är då detta möjligt?1 En del svar på detta kan identifieras i den mer formaliserade delen av organisationen som nämndes tidigare, i strukturen, men denna kan inte förklara allt. Samverkan och integration mellan olika delar i organisationer är i behov av något mer. Något som kittar ihop delar till en (om än bräcklig) helhet. På Impression Company ser vi prov på detta kitt genom språket, symboler, berättelser och kanske även det som ibland kallas för kultur. Därmed inte sagt att detta skulle vara något givet, självklart eller enkelt. Tvärtom. Här finns ständig närvaro av tolkning, osäkerhet och godtycke. Likväl är det en helt avgörande dimension för organisationers existens. När vi (författarna) pratar om språk och symboler inkluderar vi artefakter (något av människor skapat) i detta. Artefakter signalerar något till oss. Ting kommunicerar. De säger oss något. Vi läser alltså av situationer och ting i vår strävan efter att 1 Pliktkänsla och varje enskild individs strävan efter någon sorts värdighet får inte bortses ifrån i detta sammanhang.

34

© F ö r fat ta r na och S t uden t li t t e r at u r

3 Livet i organisationer – en inledande berättelse

begripliggöra de världar vi möter (tillsammans med vad andra gör). Detta pågår hela tiden: fundera över vad exempelvis olika klädesplagg signalerar och vad som är mer eller mindre lämpligt att bära i olika sammanhang.

Hans försöker att utnyttja detta faktum, det vill säga att artefakter signalerar något till oss. För att illustrera ett skifte från det gamla till det nya, skiftar han i sin presentation från OH-projektor till Powerpoint. Presentations­ tekniken blir en symbol för behovet av att genomföra förändringar på Impression Company.

Framöver Innan vi stiger in i vårt första tema, begripliggörande (sensemaking), vill vi lyfta – och delvis upprepa – ytterligare några tankar om ramen kring bokens innehåll. Främst i rummet är temana som alla tar sitt uttryck, mer eller mindre framträdande, på Impression Company. Vi betraktar begripliggörande, struktur, kultur, makt och komplexitet som centrala för att förstå organisationer. Om detta är mer relaterat till begreppet organisation, är de tre socialpsykologiska förutsättningarna vi tagit med i boken viktiga grunder för vad som sker mellan individer. Språk är centralt för vad som sker i relationer och bidrar starkt till relationens innehåll. Men inte bara språket, utan vad vi minns och hur vi minns är viktigt därför att det är en god grund för hur vi tolkar och ser mening. Emotioner skapar känslor som känns i kroppen. Vidare är känslor något som primärt påverkar och ibland till och med styr våra handlingar. Vi menar att fem teman och tre socialpsykologiska förutsättningar inramar livet i organisationer och kan hjälpa oss att på ett fördjupat sätt diskutera frågor (inte nödvändigtvis besvara dem) som ”Varför gör vi som vi gör i organisationer?” Frågor likt denna intresserar ofta och gäckar lika ofta. Som praktiker är det förmodligen ur en varför-fråga som ett initiativ eller en idé om en förändring tar sin början. ”Varför är det på det här viset?” Följt av: ”Hur fixar vi till detta?” Sådana frågor ska givetvis ställas av praktiker (och teoretiker), de uppmuntrar till reflektion och triggar kanske även förslag till alternativ, förändringar och förbättringar. En sådan varför-fråga, följd av ett lösningsförslag, formuleras i ett sammanhang utifrån den förförståelse (vårt ramverk) som finns och hur vi ser på världen och verkligheten. Det är detta ramverk vi vill utmana.

Våra fem teman och tre socialpsykologiska förutsättningar (var för sig) © F ö r fat ta r na och S t uden t li t t e r at u r

35

Sören Augustinsson är docent och biträdande professor i Arbetsvetenskap vid Högskolan i Kristianstad. Han forskar, undervisar och är verksam som extern utredare och föreläsare inom fältet organisering och ledning.

Ulf Ericsson är docent och biträdande professor i Arbetsvetenskap vid Högskolan Kristianstad. Han forskar och undervisar inom fältet organisering och ledning.

Fredrik Rakar är doktor i sociologi från Universität Osnabrück, med särskilt fokus på implementering, organisering och utvärdering. I dag är han verksam som utvecklingsledare i Degerfors Kommun.

ORGANISATION UR NYA OCH GAMLA PERSPEKTIV Organisationer presenteras ofta genom snygga diagram och abstrakta rutor. Diagram och rutor är användbara, men döljer organisationslivets vardagliga utmaningar och komplexitet. Organisation ur nya och gamla perspektiv ger en mer nyanserad och djupare bild av vad organisationer är och hur de fungerar i verkligheten.

Boken inkluderar de klassiska perspektiven begripliggörande, struktur, kultur, makt och styrning som kompletteras med komplexitet. Men ytterligare aspekter som språk, symboler, representation, emotioner och känslor, minne och mellanrum tillförs, vilket ger läsaren djupare förståelse av livet i organisationer.

Boken är lämplig som kurslitteratur på både introducerande och avancerade kurser i organisationsteori, inom ramen för exempelvis ekonom-, beteendevetar- och personalvetarutbildningar.

Art.nr 39452 ISBN 978-91-44-11703-4

studentlitteratur.se

9 789144 117034