Sjöström Route 66 inl.indd 2
11-06-16 13.08.53
Sjöström Route 66 inl.indd 3
11-06-16 13.08.54
You gotta believe that there is a reason That we surrender up our hearts But there’s a vantage point And it takes some time to find Where you can see how all the pieces fit As you watch ’em fall apart Willie Nelson
Sjöström Route 66 inl.indd 5
11-06-16 13.08.54
Trollhättan, oktober 2009 Det var mörkt ute. I fönsterrutan såg jag spegelbilden av mig och pappa. Han var mer hopsjunken än förr. Vi satt i köket, bordet var fullt av fotografier. Vi hade spelat Frank Sinatra men pappa stängde av ganska fort. Där gick gränsen, sa han. Han klarade inte längre av att höra mammas musik. Klockans tickande var borta med mamma. Vi hade satt upp den i hennes rum på Solbacken. Klockan var mammas arvegods från sin pappa. Kvar på köksväggen fanns bara mörka streck där den en gång suttit. Pappa hade pärmen framför sig, den pärm som skulle bli Boken om Ingrid. Personalen på Solbacken hade bett oss göra den för att de skulle veta vem mamma var som person innan hon blev sjuk. Först i boken hade pappa klistrat in deras bröllopsfoto. De var inte mer än drygt tjugo år gamla när de gifte sig. Nu är de båda över åttio. Under bröllopsfotot satte han fast bilder på oss barn i den ordning vi hade fötts. Mats, Ylva, jag och Zapp. Bilder på oss som små på ena sidan och på den andra relativt nytagna, utom på mig. Det var som om jag i vuxen ålder inte varit del av familjen. Då och då lämnade pappa bordet och gick ut mot toaletten. Han höll händerna för ansiktet och linkade iväg utan sin rollator. 7
Sjöström Route 66 inl.indd 7
11-06-16 13.08.54
Jag satt kvar och tittade på bilderna, men jag lät honom göra boken själv. Jag ville se hur han tänkte göra den. På bordet låg också fotografier av vänner, av mammas syskon, bilder från sommarstugan och på barnbarnen. Kaffet puttrade och fräste i bryggaren. Jag hade köpt wienerbröd från Vivels.
8
Sjöström Route 66 inl.indd 8
11-06-16 13.08.54
St Louis, Missouri 12 juli 2010 Motellrummet luktar lite mögel men också av starkt rengöringsmedel. Motorvägen bullrar knappt hundra meter bort. Bredvid ligger ännu ett motell, sedan ett motell till och massor av snabbmatskedjor. Reklamskyltar sticker upp som stora drinkpinnar med loggor från danny’s, wendy’s, subway och allt vad de heter. Maggan har ställt en av stolarna i dörröppningen och sitter och tittar ut mot parkeringen. Den som såg henne nu skulle nog tycka att det var en sorglig syn. Sitta där och titta ut mot en parkeringsplats. Jag ligger i sängen. Resan är noga planerad. Vi har sparat pengar i över ett år, vecklat ut kartor på köksbordet och pekat och funderat på vad vi vill se. Jag har dragit streck för att lägga upp en lämplig rutt, Maggan har ideligen påmint mig om att vi måste stanna så fort det finns en sevärdhet. Vi ska köra bortåt fyrahundra mil på fjorton dagar, det blir drygt tjugoåtta mil per dag. Vi började i Chicago och har nu tagit oss till St Louis. Rummet har allt man behöver. Två stora sängar med enorma fluffiga kuddar. En strykbräda och strykjärn, en hink att hämta is i och en stor teve. Dusch och rent badkar, litet som för ett barn. Handfatet är placerat utanför toaletten, bredvid garderoben. Där ligger två små förpackningar av tvål och en liten schampoflaska. Ett skrivbord och två stolar. För detta betalar vi sjuttiotvå dollar 9
Sjöström Route 66 inl.indd 9
11-06-16 13.08.55
och då ingår frukost. Det vill säga rostat bröd och bagles, vanliga enkla eller med choklad eller strössel på, blaskigt kaffe, cream cheese och marmelad, rosa och gröna flingor. På varje bord i frukostmatsalen står det en kanna med våffelsmet för att grädda våfflor och stora flaskor med lönnsirap och ketchup. Vårt rum ligger på bottenvåningen. Bilen står alldeles utanför. En vit japansk bil, fjärran från den cabriolet vi beställde på nätet. Men den har taklucka och det är bra ljud i högtalarna. Jag har egna cd-skivor som jag tagit med mig i en liten svart väska. Vi har snott en amerikansk pappersflagga från receptionen och satt fast i antennen. Bilen luktade lite äckligt när vi hämtade den men vi har köpt en baconskiva i papp som hänger i backspegeln. Den luktar eukalyptus. Man behöver aldrig promenera i usa. Bilen kan köras ända fram till ingången, vart man än ska. Man kör till restaurangen, till baren, till skolan, till allt. Det är knappt man ser en enda trottoar, förutom inne i stadskärnorna. Om man hittar några stadskärnor vill säga, allt är så utspritt. Allt det här står egentligen för sådant jag inte gillar. Jag gillar att röra på mig, springa, gå fort, cykla. Ändå tycker jag om att vara här, för att det tar fram något annat i mig. Det började på planet, tiotusen meter över marken kom minnena och lade sig över mig. Jag var inte beredd, ändå hade min vän Karin sagt att de skulle komma. Hon är journalist och den jag jobbat allra mest med. Hon väljer mig som fotograf på sina resor så ofta hon kan, jag önskar att det var oftare för det finns ingen jag pratar med så bra som med Karin. Till och med bättre än med Maggan när det gäller vissa saker. Vi har varit i Dubai och i Indien tillsammans. Jag skänker henne en tanke när jag nu ligger och tittar upp i taket och andas med öppen mun för att undvika den värsta mögelstanken. Långsamt vevas fler minnen upp. Jag ser hur pappa och jag 10
Sjöström Route 66 inl.indd 10
11-06-16 13.08.55
sitter tillsammans vid köksbordet. Det är som att öppna en dörr som jag hittills hållit emot. Det fanns inte tid för minnen innan vi reste, inte tid för att låta en enda känsla bita sig fast, de har bara farit förbi och nuddat mig. Det har varit en mardröm. Vi har pusslat och släckt bränder så gott vi kunnat. Först nu när mamma funnit sig till rätta kommer allt tillbaka. Nu när pappa börjat leva sitt eget liv, och vi syskon mer eller mindre återvänt till våra vardagar. Bilderna rusar igenom mig, och ju längre hemifrån jag befinner mig, desto klarare blir de. Jag vet inte om Maggan är besviken. Hon harklar sig då och då där hon sitter, kanske vill hon ägna sig åt någon sevärdhet. Det finns en båge nere vid Mississippifloden som man kan titta på. Genom broschyrerna på nattduksbordet har vi lärt oss att den heter ”The Arch” och att den är större än om man skulle bända ner Kaknästornet. Jag tror till och med man kan åka hiss i den. Vi såg den när vi letade efter motell, den såg ut som en regnbåge i grå betong. Maggan blev nyfiken, men det är ganska långt dit och jag har ingen ork över till att sätta mig i bilen igen. Älskade Maggan. Idag med en blå mössa på huvudet. Alltid mössa. Håret sticker ut som kvastborst på sidorna. Jag har flera gånger påpekat att hon är mycket finare utan den där mössan, att det är synd att hon döljer sitt blonda lockiga hår. Men det är som om mössan står för förvandlingen mellan jobb och fritid. Som om hon vill krypa ner i ålder när hon tar på sig den, glömma att hon har ett allvarligt arbete och gå in i en helt annan roll där jag ibland tycker att hon är lite för naiv. Jag föll för hennes sneda tänder, hennes blå ögon och blonda ögonbryn. Hon är lång och lite klumpig, har storlek fyrtiotvå i skor och nästan alltid smulor på kinden eller en fläck på t-tröjan. För att få bort sin sjuksköterskeimage klär hon sig gärna i jeans som hänger långt ner på höfterna. Man ser inte rövstrecket där bak men det är inte långt ifrån. 11
Sjöström Route 66 inl.indd 11
11-06-16 13.08.55
Maggan stampar lätt med foten mot golvet där hon sitter i dörröppningen. Det är som om takterna från bluesklubbarna i Chicago inte riktigt lämnat henne än. Det är märkligt att vi båda gillar den musiken, för inte sällan har den kvinnoförnedrande texter som handlar om att när jag kommer hem ska min baby ta hand om mig. Vi ägnade fyra dagar åt bluesklubbar i Chicago och vi drack ganska mycket öl. Jag hade sett filmer på nätet från bluesklubbarna, publikhav som gungade och musiker med ilande munspel. Musiken hade fått mig att börja gråta. Men inte gråt-gråta så som smärta och sorgliga saker kan få en att göra. Mer tårar av glädje. Tårar av att sitta ihop med andra människor. Tårar av något som vill ut. Chicago var som ett blankt kort för oss. Inte som New York, dit reste alla kändes det som. Det var en present. Inget krav. Bara ta emot. Jag ville dit. Maggan ville dit. Musiken har alltid hållit ihop oss och skapat glädje. Det har varit vår gemensamma plattform. Vi skulle se Chicago och vi skulle lyssna på blues allt vad vi orkade. Därefter skulle vi köra Route 66 till Los Angeles. Bortåt fyrahundra mil på fjorton dagar. Vi har redan kört fyrtioåtta. Det var min storebror Mats som väckte musikintresset i mig. När han spelade Freddie King på sin grammofon stod jag utanför hans dörr och lyssnade. Jag kan ha varit nio år. När jag fyllde tio gav han mig en skiva med Bonnie Raitt. En tuff fräknig kvinna med tajta jeans och rött hår. Hon spelade slidegitarr och sjöng med lite hes röst. Jag rös. Jag var upphetsad. Jag var så glad över skivan att jag frågade Mats hur många gånger man kunde spela den, rädd för att jag skulle spela slut på den. Nästa gång jag fyllde år fick jag Gary Glitter, men sedan köpte jag själv BB King, Irma Thomas, Otis Redding och mer Bonnie Raitt. Det var inte riktigt den musik man skulle lyssna på då. Det var mer David Cassidy och Os12
Sjöström Route 66 inl.indd 12
11-06-16 13.08.55
monds som gällde. Jag tyckte de var för mesiga. Slade och Sweet var visserligen lite tuffare, men inte tillräckligt tuffa för mig. Tydligen odlar man det utanförskap man behöver. Eller förstärker det man redan har. Inte undra på att tårarna kommer varje gång jag lyssnar på den musiken. De blå tonerna i Chicago tog mig tillbaka till en tid jag förlorat men som långsamt håller på att komma tillbaka. Vad jag inte begriper är varför den kommer tillbaka nu? I ett mögligt motellrum med motorbuller som enda musik. Är det verkligen så som Karin påstår, att det är på resa man börjar gräva inuti sig själv? Hon har till och med sagt att det kan vara farligt, att en del människor kollapsar som reser bort och byter sin trygga vardag mot det okända. Men det är inte bara minnena från när mamma blev sjuk som hinner i fatt mig. Det är som om jag nu drar upp alla mina rötter och synar dem. Varför? För att jag blivit äldre och klokare? Eller är det i spåren efter mammas sjukdom? Jag tittar på Maggan där hon sitter. Hon sippar på en öl. Jag frågar om baren redan har öppnat för så säger vi alltid till varandra. Det kan vara vår egen bar hemma, eller på ett mögligt motell. ”Jepp. Idag öppnade den tidigt. Klockan är fem men jag tyckte det var dags. Hur är läget, sugen på att gå ut?” Hon pratar utan att titta på mig. ”Gå ut till vad, nästa motell? Här finns ju inte ens en motellbar, inte ens en minibar faktiskt. Och du får gärna ge mig en öl.” ”Klart du ska ha en bira”, skrattar hon och går till kylboxen som vi köpte på Walgreens i Chicago. Det gnisslar av frigoliten när hon lyfter på locket. Hon tar upp en öl och torkar den mot sina byxor. Hon öppnar den med öppnaren som sitter i hennes nyckelknippa och sätter flaskan i min hand. Jag tar en klunk och känner skummet rinna i svalget. Det sticker lite i ögonen samtidigt som en varm känsla sprider sig i kroppen. 13
Sjöström Route 66 inl.indd 13
11-06-16 13.08.55
Maggan börjar otåligt vanka fram och tillbaka i rummet. Jag tar fler klunkar, inom bara några minuter har jag nästan druckit upp hela flaskan. ”Men vad ska vi göra då, ta bilen och sticka någonstans?” undrar Maggan otåligt. ”Vi har druckit, vi kan inte köra nu.” ”Äsch, sådant är de inte så noga med här.” ”Det är de visst det, du har sett för mycket amerikansk film. Vi får väl ta en taxi, det är nog inte så dyrt.” ”Okej, då drar vi ner till floden, jag vill åka sådan där hjulångare.” Egentligen vill jag inte alls ta en taxi, jag vill stanna på motellet, men jag vill inte ta död på Maggans upptäckarlust. ”Låt mig ta en dusch först, och vila lite”, ber jag. ”En timme”, säger hon och pekar på sin klocka och det breda läderarmbandet. ”Sedan hjulångare, okej?”
14
Sjöström Route 66 inl.indd 14
11-06-16 13.08.55
Trollhättan, december 2008 Det allra första tecknet på att mamma började bli sjuk var problemet med datumen. Jag skulle åka hem och hälsa på henne och pappa. Hon ringde flera dagar i förväg för att fråga vilken dag jag skulle komma hem. Om och om igen frågade hon. Varje gång lika kvittrande glad. Jag blev irriterad på att hon inte kunde komma ihåg när jag skulle komma. Hon som var så ordningsam. Och så ofta var det ju inte som jag kom hem, på sin höjd någon gång om året. ”Äsch, det spelar ingen roll. Det är så roligt att du kommer, när du än kommer”, kvittrade mamma. Det var inte likt henne. Inte ens att vara så där kvittrande. En vecka senare satt jag i bilen på väg ner mot Trollhättan. Västergötlands åkrar vilade i decemberdiset. Jag gillar de ensamma stunderna i bilen. Hög musik. Tankar som får fara fritt. Frihet. När som helst kan jag stanna, eller sticka iväg tvärt åt höger, väns ter, fortsätta ner mot Danmark och över hela Europa, nå ända bort till Indien om jag vill. I Mariestad ringde jag hem. Sådan är rutinen. Bara elva mil kvar. ”Hej mamma, det är Lena, nu är jag i Mariestad. Dags att skala potäterna.” Så fort jag pratade med mamma började jag prata västgötska. 15
Sjöström Route 66 inl.indd 15
11-06-16 13.08.55
”Men hej. Vad säger du, är du i Mariestad. Kommer du hem?” svarade hon förvirrat. Det var som om vi aldrig pratat om mitt besök. Jag tyckte att det var lite kusligt, som om hon inte var riktigt närvarande, men jag reagerade i stället med att vara irriterat tillrättavisande. ”Men mamma! Vi har ju redan talat om det flera gånger! Minns du inte?” ”Ja ja, kära tös, det blir säker bra. Då sätter jag igång med maten nu”, sa mamma. Fortfarande på väldigt gott humör. Mina rörelser gick som i slowmotion. Jag stängde av mobilen. Lade den i sätet bredvid. När jag åter satte händerna på ratten förstod jag att jag körde in i ett nytt kapitel i mitt liv. Jag visste att något stort låg där framme och jag körde raka vägen in i det. Jag kan ta på den där stunden, skära ut den som en enskild filmruta ur en lång filmrulle. Jag kan inte säga att jag var ledsen eller rädd. Mest förundrad. Kanske till och med lite nyfiken. Mamma öppnade dörren hemma i Trollhättan. Hon hade blivit tjock. Det var en chock att se henne. Rund som en liten gumma, glasögonen långt ner på näsan och lite blank i ansiktet. Hon som alltid varit smal och reslig. Nu var hon som en klump. Men så ovanligt glad. Under hösten hade hon haft svår värk och led av muskelreumatism. Hon åt kortison, och hade förmodligen svullnat av medicinen. Tänkte jag. Inga potatisar var skalade. Pappa låg på soffan och tittade upp i taket. Det var i och för sig inget ovanligt. Jag hade aldrig någonsin sett honom hjälpa till med maten, eller med något annat i vårt hem. På sin höjd har han satt stjärnan i granens topp på jul. Men det var något underligt med mammas sätt att vara. Hon 16
Sjöström Route 66 inl.indd 16
11-06-16 13.08.55
har alltid varit energisk men nu var hon nästan manisk. Plockade hela tiden i skåpen. Kaffekoppar ställdes på bordet för att minuten senare åka in i diskmaskinen. Den smutsiga disken ställde hon in i skåpen. Det var omöjligt att få henne att sitta ner. Hon plockade med tvätten, hon skrev lappar och hon broderade som om det var på liv och död. Hon pratade för sig själv, mumlade som om hon var berusad. När jag skulle gå och lägga mig i övernattningslägenheten som finns i samma hus plockade mamma ihop en påse till mig med äpplen, morötter, lakan, en julduk, stearinljus och kanelbullar. Allt gick i en rasande fart. Jag kunde ana en känsla av panik hos henne. Det fanns också en hinna över ögonen jag aldrig sett förut. Men fattade jag allvaret? Inte då. Man sätter sig inte ner och ställer en diagnos på sin mamma. Inte om man hela sitt vuxna liv varit inställd på att det är ens pappa som ska bli sjuk först och därför dö först. De senaste tjugo åren har mamma och pappa planerat noggrant för sin ålderdom. De flyttade till en lägenhet utan trösklar långt innan de ens var sextio. Mamma har lärt sig betala räkningar på Internet. Sådant som pappa alltid gjort. Pappa har däremot inte lärt sig någonting av mammas sysslor, eftersom det var han som skulle bli gammal och skrumpna före henne. Överhuvudtaget har mycket tid gått åt till att göra mamma redo för att leva ensam. Att helt plötsligt förstå att vi nog skulle få börja planera för något annat kändes inte möjligt. Det gick inte att bända livet åt ett annat håll än att mamma skulle fortsätta vara frisk och ta hand om oss, och att pappa skulle ligga där på sin soffa. Pappa var den som först satte ord på att mamma nog var sjuk. Han tog mig i armen. Han tar sällan i mig. ”Något är fel på mamma. Visst har hon blivit gammal, men det 17
Sjöström Route 66 inl.indd 17
11-06-16 13.08.55
är inte bara det. Något är väldigt fel, jag tror att hon är allvarligt sjuk.” Innan jag lämnade Trollhättan pratade jag med min lillebror Zapp. Jag sa att mamma var lite virrig och att han gärna fick ha henne under uppsikt, men inte mer än så. Sedan gick allting väldigt fort. Bara en vecka senare ringde Zapp. Det var juldagsmorgon. Jag stod i fönstret och såg en svag sol kämpa sig upp över Södermalms takåsar. Jag hörde hur han samlade sig. ”Mamma har åkt in akut på sjukhus. Det är förmodligen hennes medicin. Läkarna säger att det är väldigt vanligt att man blir överaktiv av just den, så du behöver inte vara orolig.” ”Har hon åkt in på sjukhus för att hon är överaktiv?” ”Nej … men hon gick vilse i källaren. Dessutom har pappa brutit ihop.” ”Brutit ihop, hur då?” ”Han gråter hela tiden.” ”Ska jag komma hem?” ”Nej, det är ingen fara. Mamma är ju på sjukhuset nu och är omhändertagen. Ylva är med henne. Värst är det väl med pappa men jag ska åka hem till honom nu. Vi fixar det här.” Han lät så övertygande. Det är skönt att ha syskon, fast vi har inte haft så mycket med varandra att göra de senaste åren. Jag har tre, storebror Mats som aldrig lämnat sitt arbetarliv. Han började på Saab som artonåring och är fortfarande där som sextioåring. Storasyster Ylva, redig och rejäl, bara två år yngre än Mats och av någon anledning helt osynlig under min uppväxt. Det är först i vuxen ålder som jag fått syn på henne. På något sätt beundrar jag Ylva. Hon har fyra vuxna barn och fem barnbarn. Dessutom har hon varit dagmamma åt andras barn så länge jag kan minnas. Det är alltid något barn som 18
Sjöström Route 66 inl.indd 18
11-06-16 13.08.55
hon ska hjälpa att flytta eller sy upp gardiner åt, och hon kommer ihåg allas födelsedagar och bakar alltid en kaka. Vi har ingenting gemensamt. Lillebror Zapp arbetar med IT-support. Lite tillbakadragen och sluten. Jag gillar dem allihop men kan inte säga annat än att våra relationer varit mer av det praktiska slaget och rutinmässigt sammanbundna med födelsedagar. Förutom när det gäller Mats, som var den förste som såg mig för den jag var. Julhelgen gick vidare. Jag tänkte inte särskilt mycket på mamma. Min lillebror hade lugnat mig och min storasyster hade sms:at att allt var under kontroll. Men jag började drömma konstiga saker, att jag åt grus, att jag satt i sandlådan, eller var högt upp i ett träd. I varje dröm höll jag mig om huvudet. Mammas hjärna röntgades. Man kunde se förändringar, men inget man kunde dra några definitiva slutsatser av och hon skickades hem som om ingenting hade hänt. Hon ringde mig senare samma dag och var mer pratsam än vanligt. Hon hade haft det jättebra och hade vilat ut och haft det så trevligt på sjukhuset. Hon lät riktigt upplivad. Men hon var mer manisk än förut. Jag trodde att hon höll på att sprängas. Jag kunde se henne framför mig när jag pratade med henne i telefonen. Uppspärrade ögon, och så lät det som om hon tuggade på något hela tiden. Det verkade som om hon var jagad och som om hon hade fruktansvärt mycket hon skulle hinna med. Jag bad att få prata med pappa men han svarade bara med ”ja” eller ”nej” och avslutade samtalet med ”prata med Ylva”. Kontakten mellan honom och mig har alltid varit kylig. Så här mycket hade vi inte försökt prata med varandra på länge. De följande dagarna ägnade jag åt långa samtal med min lillebror och med min storasyster. Jag drabbades av ett illamående jag först trodde berodde på något jag ätit men förstod till slut att det var skuld som nu byggt bo i mig. Jag fick dåligt samvete över 19
Sjöström Route 66 inl.indd 19
11-06-16 13.08.55
att Ylva och Zapp var de som tog tag i allt, jag satt på behörigt avstånd och kunde inte göra någonting. Jag började bli rädd och mina underliga drömmar på nätterna blev allt fler. Jag förstod att något allvarligt höll på att hända därhemma. Jag förstod också att det skulle komma att handla mer om mig, pappa och mina syskon, än om mamma. Mamma var på gott humör, men vi andra var i chock. Jag bestämde mig för att åka hem igen. Vid Mariestad ringde jag mamma som vanligt. ”Nu har jag bara en och en halv timme kvar.” ”Då ska vi ha sill. Och snaps!” svarade hon glatt. För ett kort ögonblick trodde jag att mamma var okej igen. Inte ett uns av förvirringen märktes. Men när dörren öppnades var ingenting okej. Pappa var orakad, och fastän det bara gått några veckor sedan sist såg han långhårig ut. Han hade fläckar på skjortan och var mer ihopsjunken än förut. Trots att han gick med två käppar såg han ut som om han höll på att falla. Lägenheten var instängd. Det luktade urin. Diskbänk och spis var kladdiga som i en knarkarkvart. I kylen låg ruttna tomater och stinkande gammal falukorv, tvättstället var geggigt av tandkrämsspott och mamma sprang omkring och plockade in och ut saker ur skåpen samtidigt som hon sjöng högt. Det var första gången jag tänkte det: Min mamma håller på att bli galen. Det här är fullständigt åt helvete. Min mamma, min kontrollerade mamma, hon som varit ordförande i varenda välgörenhetsorganisation som finns i Trollhättan, som putsat silver och ramat in fotografier och prydligt radat upp dem i bokhyllan. Min korrekta mamma med ett hår så tjockt och välfriserat att jag nästan inte vågade ta i det när jag var liten. Familjens starka stöttepelare höll nu på att brista. 20
Sjöström Route 66 inl.indd 20
11-06-16 13.08.55
Pappa tittade då och då på mig med en tom blick. Han försökte följa efter mamma i hennes hastiga rörelser när hon for runt i lägenheten. Han stapplade efter henne, stannade och tog tag i en vägg för att stötta sig och måste sätta sig på stolen i hallen för att pusta ut. Han lade sina händer i knät och suckade djupt. ”Du måste hjälpa mig, Lena, jag orkar inte mer. Jag tror faktiskt inte att mamma kan vara hemma längre. Jag är slut i kroppen och mamma är knäpp i knoppen.” Jag vet inte om han försökte vara rolig som ett förhållningssätt till det svåra. Pappa har aldrig varit särskilt rolig. Han har mest varit frånvarande. Och arg. Mina kompisar var rädda för honom när vi var små. Nu satt han i en stol framför mig med sin tomma blick. Nästa morgon hände det som jag för alltid tänker på som mammas farväl. Hon hade tagit på sig sin fina rosa mohairkofta och under den en blus med broderad krage. Hon hade sin vackra svarta kjol med silvertrådar, och hon hade gjort i ordning håret och sminkat sig. Vi skulle äta frukost när mamma tittade på mig länge. ”Jag vill att du fotograferar mig, här vid köksbordet”, sa hon plötsligt. Men jag kunde inte, för mamma hade sminkat sig som en påskkärring. För mycket av allt. Röda blossande kinder, skarpa ögonbryn och blått som blåtiror runt ögonen. Pappa låtsades inte se det. Jag ljög och sa att jag inte hade kamerorna med mig och mamma slog ner blicken. Det var som om hon visste att det var början till slutet, som att hon förstod att här hemma vid köksbordet kunde hon inte längre sitta. Allt blev värre. Mamma kunde inte laga mat, inte sätta på kaffebryggaren, inte köra bil, allt var ett enda stort inte. Oavbrutet 21
Sjöström Route 66 inl.indd 21
11-06-16 13.08.55
förmanade vi henne: ”nej mamma, du kan inte ställa den där, nej mamma, du kan inte baka klockan fyra på morgonen, mamma sätt dig ner!” Hon kunde inte ens gå ut själv längre eftersom vi var rädda att hon skulle gå vilse. Men mamma ville gå ut på sin vanliga kvällspromenad. Och vi orkade inte förbjuda henne allting. Vi lät henne gå men jag följde efter i smyg. Genom Trollhättans kvällstomma kvarter spionerade jag på min egen mamma. Såg hennes vita hår långt där framme. Såg att hon börjat gå lite annorlunda, lite som om hon stapplade. Pappa hade tagit ifrån henne bankomatkortet eftersom hon hade tagit ut nästan tjugotusen kronor på bara några dagar och vi visste inte vart pengarna tagit vägen. Mamma stannade vid fönstret till en broderiaffär, tittade in länge, jag såg hennes ansikte i ljuset. Hon gick in på Ica och jag blev orolig. Jag visste inte vad som skulle vara värst, att gå fram till henne och avslöja mig för att förhindra att hon skulle lägga en massa saker i sin korg som hon sedan inte kunde betala, eller att hon själv skulle bli avslöjad i kassan. Jag beslutade att hålla mig på avstånd. Mamma köpte en chokladbit och lyckades skrapa ihop några kronor ur jackfickorna med hjälp av kassören, även om det tog en lång stund och kön växte bakom henne. När jag kom hem, fem minuter efter mamma, skrev jag en dagbok om allt mamma gjort för att kunna använda den som bevis om någon skulle ifrågasätta att mamma var sjuk och behövde hjälp. Jag skrev också ett mejl till mina tre syskon: Vi måste ses.
22
Sjöström Route 66 inl.indd 22
11-06-16 13.08.55