9789174637427

Av en ingivelse steg hon ombord på den gamla båten Kung Ring och klev av på den folktomma ön Svartlöga.

Olika omständigheter gjorde att hon inte kunde ta sig från ön på en dryg vecka. Under hennes ofrivilliga vistelse hamnade hon i oväntade och avgörande situationer.

FÅNGEN PÅ DEN SVARTA ÖN Ett skärgårdsdrama

•

Författaren är väl förtrogen med skärgårdsmiljön.

Romanfigurerna är däremot fiktiva.

Fången på den svarta ön

När Verona Grönjord en novembersöndag plötsligt bestämde sig för att göra en bussutflykt till Furusund anade hon inte vad utflykten skulle få för konsekvenser för hennes fortsatta liv.

Axianne Gerdman

Axianne Gerdman

FÅNGEN PÅ DEN SVARTA ÖN

Tidigare utgivna böcker av Axianne Gerdman Klient, praktikant, handledare – om att utveckla en egen yrkesteori (Wahlström och Widstrand, 1989) Klient, praktikant, handledare – om att utveckla en egen yrkesteori (Wahlström och Widstrand, delvis omarbetad, 2003) Bittis sommarlov (eget förlag 2012) När vitfågeln tystnar – om att leva på en liten ö (Recito 2012) Varför fick jag ett piano? (Recito 2014)

FÅNGEN PÅ DEN SVARTA ÖN Ett skärgårdsdrama

Axianne Gerdman

© Axianne Gerdman 2015 Omslagsmålning: Axianne Gerdman Foto: Cecilia Nordstrand Form och produktion: Anna Guttorp Tryck och förlag: BoD 2015 ISBN 978-91-7463-742-7

O

m Verona Grönjord anat vad den här utflykten skulle föra med sig hade den kanske inte blivit av. Eller så hade hon tvärtom med facit i hand kastat sig ut i det okända.

Bussen slingrade sig fram i det senhöstvackra landskapet. En solig dag i slutet av november. Umbrafärgade höstplöjda åkrar. Grafitgrå avlövade blandträdskogar.

Rader av vita björkstammar. Skulpturala askstammar. Vissnat gräs i ljusockra. Fält i bränd sienna och mörkockra. Stengärdsgårdar och mörkgrön tät granskog. Här och var betande kor, får och hästar. Faluröda hus och en del större ljusgula byggnader.

Dagen var trots solskenet vilsamt dov.

Bussen fortsätter längs de sju strömmarnas väg som den kallas eftersom den sträcker från fastlandet till Blidö över sju sund; Blidösundet, Furusundsströmmen, Eknösundet, Svartnösundet, Lillströmmen, Sikströmmen och Lappströmmen. Från Hysingsvik till Penningby går en urgammal fastlandsväg.

I slutet av 1700-talet blev det regelbunden postgång till Blidö över de sju strömmarnas väg. Ända sedan början av 1930-talet pågick diskussioner och planer om vägförbindelse mellan de olika öarna. Men kriget kom emellan och först 1953 var ön Furusund förbunden med väg och broar. De sju strömmarnas väg beskrivs i skärgårdslitteraturen som en av världens vackraste vägar. Inte den storslagnaste, men mycket omväxlande med broar, vägbankar och ständigt nya vyer bakom varje vägkrök.

Sommaren var för länge sedan förbi. De glittrande vattnen mellan öarna inbjöd bara genom bussfönstret till bad.

Verona njöt.

5

När hon vaknade i sin nya bostad i Norrtälje i morse, tittade ut genom det öppna fönstret och kände den klara senhöstluften, hämtade hon bussturlistan. Hon skulle hinna med en förmiddagsbuss till Furusund. En resa på en knapp timme. Efter en snabb dusch, frukost och matsäckspackning halvsprang hon upp till busstorget.

Hon skulle inleda utforskningen av sin nya hembygd. Hade förberett sig genom att läsa Ester Grönblads bok, Furusund, ett skärgårdscentrum, som gavs ut 1970. Därför lockade just Furusund.

Det var söndag och få passagerare på bussen. Fritidsstugeägarna fanns nog redan på plats och skulle väl lämna sina stugor frampå eftermiddagen. På hemresan skulle det nog vara mycket folk.

Det var endast hon som klev av bussen vid färjeläget på Furusund. Gick Strandvägen fram och beundrade de gamla vackra husen som hon läst om. De hade fantasieggande namn som Villa Bellini, Villa Doria, Villa Viktoria, Sirishof, Schuberts villa - förbilden för Pippi Långströms Villa Villekulla – Villa Urbino, Romanov, Isola bella, Christiansborg. Villorna hade namngivits av den legendariske Christian Hammer som hade köpt hela ön Furusund i slutet av 1800-talet.

Christian Hammer föddes 1818. Han var guldsmed, konstsamlare och teaterdirektör och mycket förmögen. Hans sex vackra döttrar har inspirerat till en del av namnen på villorna. Övriga bär italienska namn. Ön blev en mondän badort med flera hotell, sjukgymnastik och artistframträdanden.

Många välkända namn förknippas med ön; August Strindberg, Harriet Bosse, Astrid Lindgren, Evert Taube, Anders Zorn, Albert Engström med flera.

Verona var inspirerad att läsa mer om ön och också utforska den noggrant.

6

Just som hon kommer fram till ångbåtsbryggan lägger en vit, vacker gammal båt till.

Kung Ring står det med stora bokstäver i fören.

Matrosen – en kvinna i sextioårs åldern lägger ut landgången. Tre passagerare stiger av och en går ombord. Verona frågar matroskvinnan vart båten ska gå.

– Rödlöga, blir det korthuggna svaret – Kommer ni tillbaka hit sen idag?

– Ja, vi vänder på Rödlöga.

Verona hade velat ställa fler frågor. Om tider bland annat. Men kvinnan gör sig beredd att dra in landgången.

– Nu får du bestämma dig. Ska du med eller inte? Vi kan inte ligga här hela dan.

Verona bestämmer sig spontant. Kliver ombord.

Den gamla båten Kung Ring, byggd 1902, är mycket trivsam och välhållen. Golv och säten är blankpolerade. Gardinkappor med tryckta sjöfåglar pryder fönstren. Plastpelargoner på borden.

Verona slår sig ned vid ett bord. Den andre passageraren sätter sig på styrbordssidan. Går sedan fram till cafédisken och köper kaffe och ostsmörgåsar. Verona har egen matsäck med sig och avstår att handla något.

Kvinnan som styr ombord ropar till henne: – Du får komma fram och betala. Vart ska du?

– Hur är turen?

– Östernäs, Gräskö, Norröra, Söderöra, Svartlöga och Rödlöga.

Ytterskärgården lockar så hon bestämmer sig för Svartlöga, där hon aldrig varit.

– Hur länge kan jag vara på Svartlöga innan ni är tillbaka där?

– Det finns på nätet.

7

8

Verona letar efter sin mobil. Den finns varken i fickorna eller i ryggsäcken. Det blev ju så bråttom i morse, så hon fick den inte med sig.

Kvinnan är försvunnen.

Har gått upp till kapten i styrhytten.

Vid tillägget vid Östernäs är hon tillbaka för att lägga ut landgången och ta betalt av ytterligare två påstigande passagerare. Verona skyndar sig fram till hennes disk för att fråga hur hon gör när hon inte har tillgång till nätet.

– Tidtabeller ligger i fören.

Hon finner dem. Och bläddrar.

Hon kommer att kunna stanna drygt två timmar på Svartlöga. Härligt. Det blir före skymningen hon stiger ombord igen. Hon ser i turlistan att hon kommer att hinna med en anslutande buss till Norrtälje.

Passageraren som var med från Furusund – en stilig herre i sjuttioårsåldern som log vänligt mot henne när hon steg ombord på båten – går iland på Gräskö.

På Norröra kliver paret som kom på vid Östernäs av. Båten lämnar Söderöra utan på- eller avstigande. Verona är den enda passageraren Kung Ring styr ut över Svartlögafjärden. Havet ligger stilla och glittrar i solen. En stor flock alfåglar svischar lågt förbi över ytan. De är mycket vackra i flykten med sina långa tudelade stjärtfjädrar. När båten passerar fiskefyren vid Mellgrund lyfter hundratals viggar och knipor.

Verona är mycket nöjd med att hon valde Svartlöga som målet för sin utflykt. Den gamla båten stånkar in mot bryggan. Matrosen som under resan suttit i styrhytten hos kapten visar sig och kämpar ut med den tunga landgången. Hon säger inte ett ord till Verona då hon stiger i land. Båten fortsätter mot Rödlöga.

I väntkuren vid bryggan på Svartlöga hänger regnjackor och stövlar är prydligt uppradade under bänkarna. Längs ena väggen finns en hylla med böcker till utlåning.

Utanför är mängder av kärror och några cyklar uppställda. Det tycks vara många boende på ön och de verkar vara ärliga och ordentliga. En trygg och välordnad ö reflekterar Verona.

Hon är hungrig. Slår sig ned på en vit soffa på bergknallen med utsikt över fjärden. Tar upp termosen och smörgåspaketet. Det smakar härligt med kaffe och ett par smörgåsar med ost och tomat och en liten chokladbit.

Från bryggan går en grusad väg in över ön. Hon börjar sin promenad. Vägen går genom en mörk granskog – gamla, stora granar och enstaka resliga tallar. Landskapet öppnar sig. Lövträd och små ängar. Under vägen har hon passerat en och annan stuga. Vägen slutar vid byn på öns södra sida. Den består av ett antal äldre röda tvåvåningshus och sjöbodar vid stranden ut mot den öppna fjärden. Hon uppskattar att hon gått ungefär en kilometer.

Hon slår sig ned på en av bryggorna. Det ligger en liten eka slarvigt uppdragen i övrigt finns inga båtar förtöjda vid bryggorna. I strandkanten är de flesta båtar ordentligt vända och en del större är övertäckta med presenningar.

Hon kan bara inte ha glömt mobilen. Hon vill ringa kompisen Jeanette för att påpeka att hon skulle ha varit med på utflykten. De får göra om den vid ett annat tillfälle. Verona letar igenom alla fack i ryggsäcken. Känner åter i fickorna. Men tyvärr ingen mobil.

Hon går runt bland husen. De ser tillbommade ut. En del har till och med stängda fönsterluckor. Hon minns från sina segelturer med pappa Jack att det var vanligt att stänga till sina hus vid allhelgonahelgen och inte öppna dem igen förrän till påsk.

Många gör vinter tidigare. Skärgårdslivet har sin begränsade tid. Sen tar stadslivet med sitt kulturutbud, umgängesliv och barnens aktiviteter över. Vid en av bryggorna ligger ett stort gult hus med torn. Det är gammalt men mycket välhållet och liknar ett pensionat med sin stora glasveranda. Hon erinrar sig att hon hört berättas att

9

det fanns många pensionat på öarna i skärgården fram till 1950-talet. I början av 1960-talet avfolkades öarna av de bofasta. Det fanns inte tillräckligt med utkomstmöjligheter. Fiske och småskaligt jordbruk kunde inte föda öarnas hela befolkning.

Skolor lades ned. Stadslivets bekvämlighet lockade.

Skärgården förvandlades till rekreationsområde för trötta stadsbor. Många behöll sina fastigheter och använde dem som fritidshus. Tomter styckades av och bebyggdes med sommarstugor.

Djurhållningen upphörde och de öppna ängarna växte igen och förslyades. På många öar samlas idag människor till slåtterfester och arbetsdagar med ambitionen att hålla skärgårdsnaturen hävdad och öppen.

Men det strävsamma och hårda slitet för försörjningen har alltmer klingat av. Som näringsidkare på en skärgårdsö kräver man att få del av det övriga samhällets serviceutbud. Om skolan på ön lagts ned fordras skolskjuts till närliggande skola på fastlandet. Daglig postgång och daglig reguljär båttrafik, sophämtning, möjlighet till datauppkoppling och belysning vid ångbåtsbryggan.

Svartlöga har ingen elektricitet och har idag förvandlats till en semesterö. De historier Verona senare kom att läsa om i Boken om Svartlöga ger bilder av en svunnen tid.

10

Verona går närmare det stora gula tornhuset. Hon funderar på om huset fortfarande drivs som pensionat eller om det bor någon förmögen stockholmsfamilj här på sommaren. Hon betraktar det på avstånd. Vill inte vara påträngande om familjen finns i huset.

Hon börjar sakteligen dra sig tillbaka bort mot ångbåtsbryggan. Det gäller ju verkligen att passa tiden. Det går ingen mer båt iland idag.

Den vackra vägen över den flacka ön känns kortare nu när hon går den för andra

gången. Inga människor syns till. Hon är tillbaka vid ångbåtsbryggan i god tid. Snart kommer säkert fler passagerare. Hon får syn på Kung Ring ute på fjärden. Den håller en konstig kurs. Viker inte av in mot bryggan där hon väntar. Styr direkt över fjärden mot Söderöra. Tänker man inte gå in? Hon viftar och hoppar. Men båten är för långt bort för att någon ska lägga märke till henne.

Det här är ju inte klokt.

Jag sa ju att jag skulle åka med tillbaka när jag löste biljett.

Semaforen. När tillägg önskas vid brygga hissas bryggans semafor i god tid före fartygets ankomst. Vid mörker påkallas uppmärksamhet genom ljussignal riktad mot fartyget. Står det på en skylt på ställningen. Hur kunde hon missa det. Det var länge sedan hon åkte Waxholmsbåt. Tog bara för givet att hon skulle bli upphämtad.

Vad gör hon nu?

Bläddrar i tidtabellen. När går nästa båt i land? Uttur lördag 10.10 och intur 12.50.

Går det verkligen inga andra turer? Det är ju hösttabell, så det är väl bara fritidsfolket som vistas på ön.

11

12

Ensam på en glesbefolkad ö. Solen går ned inom kort. Det kommer snart att bli mörkt. Hon går åter vägen mot byn. Nu kommer väl folk att tända lyset i sina hus så hon kan se var det finns människor.

Alla fönster är mörka. I det stora huset som liknar ett pensionat lyser det från en fotogenlampa på den stora glasverandan. I övrigt är det svart. Hon går fram till verandan och knackar på dörren. Inte ett ljud inifrån. Hon tar i dörren. Den är olåst. Öppnar och ropar ”hallå”. Inget svar. Inget livstecken. Går försynt in på den stora glasverandan som vetter ut mot den öppna fjärden. ”Hallå”. Fortfarande lika tyst.

Innanför verandan finns ett stort rum. En brasa brinner i den öppna spisen. Det känns varmt och välkomnande. En skön soffa med färggranna kuddar, flera bekväma fåtöljer, en hel vägg täckt av bokhyllor. De andra väggarna pryds av oljemålningar. De flesta med skärgårdsmotiv. Hon känner igen ett par stycken. En har hennes far målat och ett par andra tror hon sig vara hans vänners alster. Men var är husets ägare?

Eftersom dörren är olåst och brasan tänd måste hen finnas i närheten.

Hon slår sig ned i en skön rottingstol på verandan. Det mörknar. Snart ser hon bara sin egen spegelbild i de svarta rutorna. Hon tänder ett stearinljus och väntar.

Ingen kommer. Lägger på ett par vedträn på brasan. Det står en fylld korg intill spisen.

En trappa leder upp till övervåningen. Antagligen finns värdfolket däruppe. Försiktigt tassar hon upp och ropar hela tiden, – Hallå, är någon hemma?

Inget svar. Hon öppnar dörrarna till de fyra enkelrummen och ett dubbelrum. De är alla mycket prydliga och trivsamma så mycket hon nu kan se. Huset saknar elektricitet så hon lyser sig med en ficklampa som låg på det stora verandabordet. Även på bottenvåningen finns tre sovrum. Huset är mycket rymligt. De små rummen intill det stora vardagsrummet är oeldade.

Från verandan kommer man in i ett stort kök. På en rottinghylla intill fönstret står en röd gammal kobratelefon. Fantastiskt. Verona känner sig oerhört lättad. Det är bara att lyfta luren och slå ett telefonnummer. Ingen signal. Telefonen är helt död. Den gamla kobran är nog bara en nostalgipryl som ägaren ställt där för att påminna sig om gamla tider. Den har sladd till ett telefonjack. Konstigt.

På köksbordet finner hon ett kort lutat mot en vas med en vacker höstbukett bestående av kvistar av nypon, berberis och olvon. Hon tar upp kortet. Och läser.

Välkommen Gör det trivsamt för dig. Hoppas du tycker om hummer. Det ligger en delad i kylskåpet och brieost, vindruvor och en flaska Prosecco. Bröd finns i brödskrinet. Ät, drick och må gott.

Det blå rummet en trappa upp är reserverat för dig. Alla fotogenlampor är fyllda.

Tändsticksaskar ligger bredvid dem. I ditt rum finns en batteridriven läslampa.

Som du kanske märkt har vi ingen ström på ön. Vänliga hälsningar. G.S Vem är denne/denna vänliga G.S? Är det en man eller kvinna? Kortet är maskinskrivet. Hon kan inte utläsa skrivarens kön av sättet att skriva.

Vem det nu är tycks hen ju vara mycket generös och vänlig. Men hur kunde hen känna till att hon skulle bli kvar här på ön?

Verona öppnar flaskan med Prosecco. Tar fram ett högt champagneglas ur ett överskåp i köket och fyller det med det porlande vinet. Ställer tillbaks vinflaskan i kylskåpet. Tar en tänd fotogenlampa med sig in i det stora trevliga rummet. Slår sig ned i den sköna soffan vid den sprakande brasan. Gör det bekvämt för sig bland de vackra kuddarna och smakar på vinet.

Hon ser sig om i rummet. Blicken fastnar på en välkänd målning av hennes far,

13

Jack Grönjord. Hon går närmare och iakttar den noga. Ett icke naturalistiskt havslandskap i en välstämd sammanhållen kolorit. Den är daterad 2010. Samma år som Jack dog.

Och nu hänger den här på Svartlöga. Kände Pappa mister G.S. Hon försöker minnas namnen på hans vänner. Men det dyker inte upp någon med initialerna G.S. Så märkligt att finna pappas målning här. Hon minns den mycket väl. Han var klar med den bara någon månad innan han dog. Hade arbetat länge med den i ateljén i villan i Djursholm. Jack var en mycket produktiv konstnär. Han fick alltid goda recensioner efter sina välbesökta vernissager och sålde bra, till höga priser. Hans framgångar hade gjort det möjligt för honom att köpa den gamla villan på Ymervägen i Djursholm och inreda en ateljé i den. Hade sin verksamhet inom bekvämt räckhåll och arbetade mycket.

Verona hade bott där med honom i ungefär tio år. Dessförinnan bodde hon och hennes mamma och Jack i en ganska trist tvårumslägenhet i Rågsved.

14

M

amma Maria är journalist. En intervju vid ett internationellt författarmöte i Stockholm förändrade livet. Den berömde italienske författaren Ricardo Giuliano hade fått mottaga en välförtjänt litterär utmärkelse. En statyett, ett diplom och 10000 dollar.

Maria hade efter prisutdelningen gjort en djupgående intervju som ledde till att de avslutade kvällen på den lilla trivsamma restaurangen Brasseri Bobonne på Storgatan med en utsökt måltid. Konversationen hade flutit lätt. Maria hade länge varit intresserad av Italien och framförallt av den italienska kulturen. De senaste fem åren hade hon ägnat mycket tid åt att lära sig italienska.

När hon kom hem, sent den kvällen, till lägenheten i Rågsved, strålade hon. Intervjun hade blivit mycket bra. Tyvärr hade hon helt glömt av att ringa hem för att berätta att hon skulle fördjupa intervjun med Ricardo under en middag. Ursäkta.

Men hon hade varit så uppslukad av att göra ett verkligt bra jobb.

Nu återstod det att skriva ut intervjun. Hon hade lovat Ricardo att ägna morgondagen åt det och sedan träffa honom på kvällen, så att han fick tillfälle att läsa och kommentera den, innan han reste hem till Sorrento. Hon skulle skriva den både på svenska och italienska.

Kvällen därpå träffades de på Ricardos hotellrum för genomgång av den utskrivna intervjun. Han hade en del synpunkter och förslag till ändringar. Men det fanns tid för ytterligare ett möte innan hans plan skulle lyfta.

En vecka senare damp det första brevet ned. Det följdes av fler. Marias ögon glittrade när hon kom ut från det stängda sovrummet efter läsning av brevet eller efter ett långt viskande telefonsamtal.

En kväll meddelade hon familjen att hon skulle behöva göra en resa till Sorrento.

Hon och Ricardo hade kommit överens om att hon skulle skriva en biografi över hans liv och författarskap. Ett lysande tillfälle. Hon hade ju länge drömt om att skriva något

15

annat än intervjuer och kulturartiklar.

Det är klart att Jack förstod att hon ville resa. Men hur länge skulle hon bli borta?

Omöjligt att svara på.

Till en början en månad. Sedan kunde de sköta kontakten per mejl.

Efter en vecka gav sig Maria av. Verona var åtta år och tyckte att det var hemskt att Mamma skulle vara borta så länge. Det skulle säkert gå bra. Pappa kunde hämta henne från fritids. Det var ju oftast han som gjorde det och oftast han som lagade middagen, så det skulle inte bli några praktiska problem.

Jack var inte glad åt Marias resa. Han anade att det var något mer än jobb som lockade henne.

De hade varit gifta i nio år. Livet gick på rutin. Han tillbringade dagarna i sin ateljé. Maria satt ofta hemma och skrev mellan de intervjubesök hon gjorde. De turades om att lämna och hämta Verona på dagis och senare efter skolan eller fritids.

De hade rest en del och varit mycket ute i skärgården. Hyrt stuga och sedan köpt segelbåt. Jack var tillfreds med familjelivet och äktenskapet.

Den här italienaren kändes som ett hot.

Verona kan fortfarande uppleva känslan av övergivenhet när Mamma gav sig av trots att det gått tjugo år och hon numera är en vuxen kvinna.

16

Glaset är urdrucket. Hon går ut i köket och fyller det på nytt. I kylskåpet frestar hummern. Hon känner sig hungrig. Plockar fram smör och bröd, dessertosten och vindruvorna. Slår sig ned vid köksbordet vid en tänd fotogenlampa. Underbart gott.

Vinet rinner ner och glaset kräver påfyllning.

Märkligt att sitta här i ett främmande kök och äta en festmåltid. Skulle vara trevligt om den hemlige Mr. G.S. dök upp.

Verona bestämmer sig för att inte bekymra sig. Han lär väl visa sig. Hon har ju fått ett kort med ett välkomnande.

Men, tänk om det inte är till henne. Mr. G.S. kanske väntade på någon annan.

Om så är fallet kommer det att lösa sig. Ingen kan väl bli arg på henne för att hon tolkade kortet som att det är till henne. Vad ska hon göra en sen höstkväll ensam på en öde ö? Hon kan ju inte gärna sitta i båtkuren och frysa medan hon väntar på en båt som ska ta henne därifrån.

Verona har av erfarenhet lärt sig att ha en stor tillit till andra människor. Det har i de flesta fall slagit väl ut.

Hon har alltid haft smak för äventyr och överraskningar. Efter studenten reste hon runt i Asien och Sydamerika. Ibland med någon kompis men flera gånger ensam.

Hon fick alltid vänner och bekanta och fann sig väl till rätta. Att tillbringa en natt ensam i ett hus i Stockholms skärgård känns inte skrämmande, snarare spännande.

Hon avslutar den delikata måltiden och plockar undan och diskar. Fyller vinglaset och kryper upp i den sköna soffan. Lägger på ett par vedträn på brasan och njuter av värmen.

Tar lampan och går fram till de andra tavlorna – eller macklingarna som Pappa skulle uttryckt sig. Hon känner igen en stor vacker målning i tempera som något påminner om Jacks färgskala. Ett klippigt skärgårdslandskap med en stor vitfågel som

17

18

svävar in mot åskådaren. Konstnären är Berndt Grundin, en äldre vän och lärare till Pappa. Han bor i Roslagen, där han också har sin ateljé. Han är en mycket vänlig och humoristisk man, som precis som Jack älskar sjöliv och segling. Verona minns med glädje segelturer i ytterskärgården i Berndts eller Pappas segelbåt.

Den senaste gången hon träffade honom var på Pappas begravning. Berndt har senare ringt flera gånger för att höra hur det går för henne. Men de har inte träffats.

När hon kommer iland efter det här äventyret ska hon kontakta honom och föreslå att de ska ses. Nu är ju även hon roslagsbo.

Om det ändå var han som dolde sig bakom G.S. Men varför skulle han locka ut henne hit? Nej hon fick vänta och ha tålamod tills G.S. visade sig.

Hon känner igen ytterligare en målning – en olja i nedtonad färgskala. Man kan se den som raukar på Gotland med en diffus horisont i bakgrunden. Hon läser signaturen. Lars Widstrand. Ännu en av Jacks sympatiska vänner. Lars hade ofta varit gäst hemma i Djursholm. Verona tyckte mycket om honom och hans vackra fru. De bodde i Vallentuna och umgänget hade varit flitigt. Men nu var även Lars död. Han dog i cancer samma år som Jack. Kontakten med hans sambo Märta-Lisa hade glesnat ut.

Hon bestämde sig för att även ringa henne när hon väl var hemma igen.

Det kändes trivsamt och tryggt att befinna sig här bland Pappas vänner. I alla fall deras verk.

Hon började bli sömnig. Hade nästan druckit ur hela vinflaskan. Lika bra att svepa även den sista skvätten innan hon kryper till kojs. Den skulle i alla fall slå av sig tills i morgon.

Hon ställer ut glaset i köket. Hämtar ficklampan och blåser ut fotogenlamporna.

Går trappan upp och in i sitt blå rum. Det är kolsvart ute. Inga stjärnor och ingen måne och alldeles tyst.

Under kudden ligger ett vitt struket nattlinne med spetsar runt halslinningen.

Hon klär av sig och tar det på sig. Det passar perfekt. Dörren intill hennes rum vetter mot ett tvättrum. I skåpet ovanför handfatet finner hon en ny tandborste i sin obrutna plastförpackning. Ovanpå handfatet ligger en tandkrämstub. Det står en kanna fylld med vatten intill ett handfat. Så det är bara att borsta tänderna. Hon har glömt att kissa. Blir tvungen att gå ned för trapporna igen och ut på gräsmattan. Det enda ljud hon hör är sorlet från fjärden. Det känns tryggt.

Nedkrupen i sängen tänder hon den batteridrivna läslampan och fortsätter läsningen som hon påbörjade under kvällen. Boken om Svartlöga av Eric Österman och Bertil Lagerström med introduktion av Einar Malm. Boken gavs ut 1960. Det år då Mamma föddes. Pappa var tre år. Mycket måste ha förändrats sedan dess.

Boken inleds målande och ålderdomligt. Hon läser om första meningen.

Den ojämförliga vatten-och ö-värld som av ålder utgör Roslagens skärgård finns geografiskt sett alltjämt i behåll, kanske inte så legendomsusad och romantiskt sugande som förr – men utan gensägelse på ett helt annat vis, för en långt bredare och brokigare publik än tidigare.

Så är det nog. Hon läser en kort stund. Släcker lampan och somnar nästan genast.

19

V

20

aknar utsövd klockan åtta. Undrar först förvirrad var hon befinner sig. Känner sig väl till mods när hon blir helt klar över gårdagens händelser. Ingen båttur förrän på lördag. Och idag är det bara måndag.

Det oroar henne en del att hon inte kan komma i förbindelse med någon under en hel arbetsvecka. Visserligen har hon inget arbete att gå till. Slutade som skolkurator i Nytorpsskolan i Hammarby efter vårterminen. Ska försöka följa i Jacks fotspår och utveckla sina konstärliga talanger. Eftersom hon inte blev antagen till någon av de konstskolor hon sökte till i våras tänker hon sig att hon ska måla mycket på egen hand. Hon har ju tillgång till en ateljé i sin nya bostad i Norrtälje. Hon ska också anmäla sig till någon målarkurs i Norrtälje. Och söka in på några konstskolor till vårterminen.

Ett och annat telefonsamtal kommer hon att missa och några mejl. Men de flesta hon känner är så upptagna av sitt eget så ingen kommer nog att hinna bli särskilt orolig över att hon inte hör av sig på några dagar.

Det skulle kanske vara Minna. Hennes nyförvärvade vän och granne.

Verona upplever att hon haft en enastående tur. När hon slutade som skolkurator var hon helt och fullt inställd på att vidta stora förändringar i livet.

Kärlekssveket hade sänkt henne. Hon ville bort från den lilla ettan på Industrigatan på Kungsholmen, där Bruno mer eller mindre flyttat in hos henne. Bort från socialt arbete, som hon i och för sig trivts bra med. Hon skulle inte gå i sin mors fotspår och hänga upp sig på en karl. En italienare till på köpet.

Visserligen var inte Bruno italienare även om hans efternamn klingade italienskt.

Och även hans andranamn – Benvenuto. Hans farfarsfar var italienare. Bruno själv hade aldrig satt sin fot i Italien. Han reste aldrig utomlands. Var en rätt ängslig typ.

Men oerhört charmig med sitt vildvuxna skägg och röda, krulliga hår.

Veronas första jobb efter Socialhögskolan hade varit på socialbyrån i Björkhagen.

Av en ingivelse steg hon ombord på den gamla båten Kung Ring och klev av på den folktomma ön Svartlöga.

Olika omständigheter gjorde att hon inte kunde ta sig från ön på en dryg vecka. Under hennes ofrivilliga vistelse hamnade hon i oväntade och avgörande situationer.

FÅNGEN PÅ DEN SVARTA ÖN Ett skärgårdsdrama

•

Författaren är väl förtrogen med skärgårdsmiljön.

Romanfigurerna är däremot fiktiva.

Fången på den svarta ön

När Verona Grönjord en novembersöndag plötsligt bestämde sig för att göra en bussutflykt till Furusund anade hon inte vad utflykten skulle få för konsekvenser för hennes fortsatta liv.

Axianne Gerdman

Axianne Gerdman