9789173518048

Översättning: Annika Sundberg

Fox Sömngångerskan.indd 3

11-06-30 11.34.39

Till min man, som var den förste som lockade mig till East End. Till min mamma, som var den första som visade mig in i skogen, till minnena som träden där fortfarande bär på och som lever vidare i allas våra hjärtan.

Fox Sömngångerskan.indd 5

11-06-30 11.34.39

DEL ETT Se upp, så att han inte plötsligt kommer och finner er sovande.

Jag säger till er, och jag säger till alla: Håll er vakna!

Mark 13:36–37

Fox Sömngångerskan.indd 7

11-06-30 11.34.39

Wilton’s Hall presenterar

Georg Friedrich Händels berömda opera, Historien om Acis och Galatea Polyphemus åtrådde nymfen Galatea. Förförd av hennes skönhet och sång uppvaktade jätten henne med dyrbara snäckor och ädelstenar. Han erbjöd henne delikatesser: nyfödda barns mjälla kött, röda viner som förstärkts med deras blod. Så fort hon lämnade stranden för att vandra omkring på ängarna och i skogen följde han efter. Men när han upptäckte henne naken i armarna på herde­pojken Acis drog hans vrede till sig mörka åskmoln. Han kastade blixtar och stora stenblock och mördade grymt inkräktaren.

Galatea flydde tillbaka till havet, begravde sig bland vågorna och skulle aldrig mer sjunga eller visa sitt ansikte. Men hennes tårar blandades med Acis blod och sprudlade upp från stenarna som hade krossat honom, och vätskan förvandlades till en gnistrande bäck som porlade utmed sluttningen och ned i havet.

Där kunde Acis ande förenas med hans älskade och följa henne till en plats dit Poly­phemus inte hittade.

9

Fox Sömngångerskan.indd 9

11-06-30 11.34.39

Tidningsurklippet var inklistrat i Cissys klippbok. Datumet som stod under det var 13 november 1881: den allra sista gången hon överhuvudtaget sjöng.

Cissy hade en ängels röst. Men så stod hon också närmare himlen än någon av oss kunde ana. Jag brukade rysa av väl­behag när jag hörde de klara och rena tonerna, som lät precis som kri­ stall, som porlande vatten, ända tills hon gled oss ur händerna, precis som vatten också gör.

Det händer att jag drömmer om henne på natten. Hon spelar rollen som Galatea, ansiktet flödar av genomskinliga ljusstrålar, ögonen blickar upp från havets djup. Och hon ser Polyphemus: jätten som fortfarande sörjer, som fortfarande väntar på stranden på att hans nymf ska återvända, som är dömd att inte se något annat än de skiftande vågorna.

Det sägs att passionen är ljuv, och det är den kanske för vissa.

Men obesvarad kärlek måste smaka lika torrt som aska. Den måste vara bitter som galla.

10

Fox Sömngångerskan.indd 10

11-06-30 11.34.39

1 Jag hade besökt Wilton’s Hall tidigare. Jag måste ha varit sju eller åtta år gammal, och på något sätt övertalade moster Cissy mamma att jag skulle få följa med på en pantomim. Det var Ali Baba och de fyrtio rövarna, och när vi rusade nedför yttertrappan för att sätta oss i en droska ropade mamma efter oss: ”Håll ett öga på flickan … det finns säkert fyrtio rövare i publiken!”

Jag märkte att Cissy hastigt drog efter andan och hejdade sig nere på trottoaren för att se sig om. ”Men Maud … du vet att det inte är någon som helst fara. Jag lovar att vara hemma med Phoebe klockan tio.”

Och det var inte heller någon fara och vi var hemma vid tio, men kanske besannades mammas farhågor, för något var det som hade blivit bortrövat – och det var mitt hjärta. När jag kom hem, vimmelkantig av upprymdhet, kunde jag inte äta eller sova eftersom jag bara tänkte på det jag sett och hört, kände de mustiga lukterna av smink, tobak och svett. Föreställningen hade varit rena kaoset och inte liknat något annat jag sett, med Alf Merchants ”häpnadsväckande, hoppande, jonglerande” hundar, och dansösernas bensparkar, och den mallige sprätten som fick hela publiken att sjunga ”Burlington Bertie från Bow”.

Jag tyckte att det var underbart eftersom jag själv råkade bo i Bow, och nynnade på refrängen hela vägen hem. Fast när droskan stannade till ett tag i en trafikstockning på Mile End Road, lutade Cissy sig mot mig, rörde vid min arm och sade: ”Det är 11

Fox Sömngångerskan.indd 11

11-06-30 11.34.39

nog bäst om vi inte sjunger den sången när Maud är med … Jag tror inte att din mamma skulle uppskatta den.” ”Jag vet”, svarade jag på en gång sorgset och resignerat, och upprepade mammas favoritharang: ” ’Teatrarna är överfulla av fyllbultar och synd.’ Men Cissy …” Jag rynkade pannan, bet mig i läppen och tittade förvirrat på min moster. ”Du är ju inte någon syndig fyllbult, och du har också arbetat på teatern.” ”Ja”, suckade Cissy och sprack långsamt upp i ett strålande leende. ”Vissa kvällar var det till och med så att vi inte bytte om när operan stängde, utan hoppade in i vagnarna och i halsbrytande fart körde tvärs igenom staden … för att spela hela före­ ställningen på Wilton’s en gång till.”

Jag blundade hårt och försökte föreställa mig scenen, önskade att jag hade kunnat se henne framför mig, önskade att jag kunde resa tillbaka i tiden. Men det skulle visa sig att det skulle gå flera år innan jag kom tillbaka till Wilton’s Hall.

När jag kom tillbaka var allting som jag mindes det. Vridna mässingspelare. Balkongen med sin rosenfris, väggarna som målats i rosa och hade förgylld stuckatur och mängder med välvda nischer och gnistrande speglar. Taket pryddes av en ljuskrona med tusentals kristaller och gaslågor, och när moster Cissy kom in på scenen omgavs hennes ansikte av ett gudabenådat sken. Hennes bruna ögon strimmades av guld. Hennes turkosa klänning skimrade av vattenlika strömmar och smaragderna runt hennes armar och hals var som glimmande gröna blixtar.

Min mamma, som hade en tendens till prydhet, hade blivit chockerad när kostymen syddes upp, och klagade på att sidenet ”smet åt på ett oanständigt sätt” runt systerns alla kurvor. Men på själva kvällen för föreställningen besparades hon den moraliska förödmjukelsen eftersom hon insjuknade i influensa och fick ligga kvar i sovrummet i Bow med näsan över en mentolskål.

Mamma var inte i stånd att åka någonstans, inte ens den korta 12

Fox Sömngångerskan.indd 12

11-06-30 11.34.39

biten till Whitechapel. Och även om jag skäms för att erkänna det tyckte jag att det var skönt att hon hade blivit sjuk den kvällen. Det betydde att jag faktiskt kunde få roligt. Det betydde att jag fick ha Cissy helt för mig själv.

I alla fall nästan. Gamla Riley, hennes påkläderska, jäktade runt i rummet bakom kulisserna, smyckade Cissys hår med pärlor och ondulerade det med tänger. Men eftersom Cissy knappt hade uppträtt på flera år arbetade Gamla Riley på den tiden framför allt som sömmerska – sydde andras teaterkostymer och de flesta av våra klänningar och hattar. Och hon spådde en del i händer också, fast mamma krävde att hon aldrig skulle spå mig och hotade med mörka och förebrående blickar: ”Djävulen visar sig som en siare, en trollkarl, en besvärjare. Lita aldrig på dem som åkallar de döda, för allt sådant är avskyvärt i Guds ögon.”

Jag betraktade Gamla Rileys fingrar som flinkt arbetade med nålen och försökte just föreställa mig henne som Satan – med horn, hovar och en lång, kluven svans – när en knackning på dörren fick mig att plötsligt hoppa högt. Det lät som en dånande trumvirvel, ett fräknigt och skalligt huvud kikade in, och Gamla Riley log ett strålande leende. ”Ser man på, det är Bill Wright som hälsar på. Phoebe, har du träffat Bill tidigare? Han är en god vän … och teaterns inspicient.”

Gamla Riley var visserligen änka sedan flera år, men saknade aldrig manligt sällskap och Bill gav henne en slängkyss när han gick in i rummet innan han höll fram sina stora korvliknande fingrar för att skaka hand med mig. ”Jag har i alla fall hört talas om miss Turner. Angenämt att till slut få träffa er. Vi kanske får se mer av er efter föreställningen? Mr Wilton har beställt champagne och det vanliga slöddret håller sig borta i kväll. Hela teatern är proppfull med snobbar från West End, nu när det bjuds på opera och allt. Men vi har ett litet problem.” Han vände sig till min moster. ”Jag undrar, mrs Stanhope” – även om Cissy var ogift och egentligen en fröken precis som jag kallades hon 13

Fox Sömngångerskan.indd 13

11-06-30 11.34.39

professionellt för mrs Stanhope – ”om er systerdotter, miss Turner här, kan tänka sig att hoppa in som en av våra herdinnor i kväll?

Det är redan fyra stycken som har insjuknat i den olyckliga influensan som grasserar. Hon behöver bara le och fylla ut en plats på scenen för att kompensera för vårt reducerade antal.” ”Jaha, Phoebe, vad säger du?” Hon såg på mig i den missfärgade, svartnade spegeln, fortfarande med en kopp framför munnen. Hon hade gurglat sig med portvin och vinäger i hopp om att hålla mammas sjukdom borta, och framför allt slippa dess inverkan på rösten.

Jag skrattade nervöst och hävde sedan ur mig: ”Åh … det hade varit roligt …” men snart blev jag tyst. ”Men vad tror du mamma kommer att säga?” ”Hur gammal är du, raring?” Gamla Riley satte ned asken med pärlor och fixerade mig med sitt enda fungerande öga. Det andra doldes av en lapp, och jag fick aldrig se hur det såg ut under den. Cissy berättade att hon hade förlorat synen på det när ett stenskott från en droska hade träffat ögat. Vilken ofattbar otur! Men hon såg tillräckligt bra med det andra ögat. Det var klargrönt och hade fullt med skrattrynkor i vrårna, men i den stunden kisade det allvarligt och koncentrerat på mig, och jag tyckte att det var genant att bli så granskad, och jag undrade varför hon frågade mig om min ålder, eftersom hon väl ändå måste känna till den, så ofta som hon var hemma hos oss; hon hörde praktiskt taget till familjen.

Under tiden tittade jag på Cissy igen och såg mig själv i spegeln, fick en glimt av en otydlig och förvrängd reflektion som skulle kunna vara hennes mörka skugga. Men medan min mosters hår var mjukt, brunt och vågigt, var mitt spikrakt och mycket mörkare, i samma färg som mina ögon, som när den silvriga förtrollningen hade släppt mötte Gamla Rileys blick igen. ”Jag fyller sjutton i februari”, sade jag. Och sedan, till Bill Wright, som fortfarande väntade vid den öppna dörren: ”Jag kan sjunga 14

Fox Sömngångerskan.indd 14

11-06-30 11.34.40

lite. Jag kan texten efter att ha hört Cissy öva men …” Jag gjorde ett ögonblicks paus, och trots att elden sprakade i den öppna spisen började jag darra. När jag svalde kändes halsen grusig och öm, och rösten lät underligt hes när jag sade: ”Det är bara … jag vet inte om mamma hade tyckt om det.” ”Snart sjutton! Vår lilla Phoebe! Tänka sig … Vart har åren tagit vägen?” Gamla Riley gav ifrån sig en tankfull suck. ”Det är förstås tråkigt om föreställningen inte blir någon succé, och du vet nog vad jag tycker om Maud Turner … Hon har alltid varit överbeskyddande! Det är otroligt att hon släppte iväg dig hit i kväll, med tanke på hennes inställning till varietéerna.

Men det här får vara ett undantag och det gör väl inte någon skada? Se så, raring. Jag tror att du kommer att tycka om det.

Vi fixar till dig på nolltid. En gnutta puder ger dig färg på kinderna och …” ”Och ni behöver inte sjunga”, försäkrade Bill Wright. ”Bara le och gör som de andra flickorna. Ni är söt som ni är. Ni är naturligt elegant, och man kan inte förneka att det ligger i blodet!” ”Kan du inte göra ett försök?” Cissy såg sig över axeln och log okynnigt mot mig, precis som hon brukade göra när jag var liten och hon kom hem väldigt sent. Mamma sov lugnt i rummet intill och Cissy ställde sig bredvid min säng, höll ena fingret mot läpparna, viskade ”sch” när hon lade sig i sängen bredvid mig, och tryckte sig sedan tätt intill, höll om mig och berättade en av sina underbara historier – historier från hennes sångarkarriär när hon reste till främmande länder och städer – städer som Paris, eller till och med Wien, långt innan jag ens var född.

Och beviset på att hon hade varit känd fanns ute i vår hall, för på väggen vid den lilla avsatsen halvvägs uppför trappan hängde en kopia av en målning av Millais. Den hette Sömngångerskan och föreställde en ung kvinna med böljande mörkt hår som inte hade mer än ett tunt bomullsnattlinne på sig där hon gick längs en farlig klippbrant. Hon bar på ett ljus, men ingen låga hade 15

Fox Sömngångerskan.indd 15

11-06-30 11.34.40

tänts, och jag oroade mig alltid för att hon skulle glida nedför branten och krossas mot klipporna i det kalla grå havet.

Vissa menade att målningen baserades på en populär roman, den som hette Den vitklädda kvinnan. Andra hävdade att det var en opera som hade inspirerat till den, och att kvinnan var exakt lik moster Cissy i rollen som Amina i Bellinis Sömngångerskan.

Uppsättningen i Covent Garden hade varit utsåld samtliga kvällar. Det vet jag därför att jag såg tidningsnotiserna som allihop hade klistrats in i hennes klippbok. Jag tyckte om att smeka bokens läderband och bläddra igenom sidorna. Cissy satte in några av mina teckningar också, och halsbanden som vi gjorde av tusenskönor dagarna vi var i parken – de torkade och bräckliga bevisen på vår kärlek till varandra. När jag länkade samman blommorna brukade jag be – och bönen var alltid densamma – att om ingen av de små stjälkarna gick sönder kunde kanske Gud uppfylla min hemliga önskan: att Cissy skulle vara min mamma och inte Maud.

Det var nämligen så att Maud, min mamma, var så prudentlig och sträng att man knappt kunde begripa att de var släkt. Jag kände mig ofta som en fransig tråd som slets i en evig dragkamp mellan Cissy, som bara bestod av musik och ljus, och mamma, som fick allvarliga och hotfulla bekymmersrynkor där hon satt och broderade bibelcitat, eller läste högt ur en gammal bok hon hade med ”moraliska råd till unga damer”. Det kändes som om jag gjorde botgöring. Inte för att jag någonsin hade betett mig illa, men om mamma hade fått som hon ville hade vi halva tiden legat på knä i kyrkan eller marscherat längs Mile End Road under psalmsång och tamburinslag.

Det berodde på att hon var en del av mr Browns Hallelujafolk, som helt motsatte sig alkohol. Men mamma var full av underliga motsägelser och om Cissys vänner var på besök – särskilt mr Collins, en fantastisk pianist som fortfarande spelade på teatrarna – sjöng vi ibland lite allsång, och Cissy hällde upp portvin, och 16

Fox Sömngångerskan.indd 16

11-06-30 11.34.40

även om mamma såg ogillande ut smuttade hon då och då på det i smyg. Och alltid i juletid brukade Gamla Riley retas och vifta med ett sherryglas under näsan på mamma, som såg irriterad ut och högtravande sade: ”Mrs Riley, om ni inte hade varit en god vän till Cissy hade jag sagt åt er att gå härifrån på sekunden.

Mr Turner hade vänt sig i sin grav om han visste att den där djävulsdrycken fanns under vårt tak.”

Mr Turner, som var min döde far, hade en gång varit soldat i mr Browns armé. Jag tror att det var på det sättet som han och mamma träffades. Han dog när jag bara var något år, men med tanke på mammas tonfall när hon nämnde hans namn skulle man kunna tro att det var hon, och inte Gamla Riley, som försökte åkalla de döda. Fast utifrån fotografiet som stod vid hennes säng – en ung man med tropikhjälm på huvudet, runt fotoramen ett vitt band med kladdigt påmålade svarta bokstäver: bered dig på att möta din gud – var det svårt att förstå varför mamma överhuvudtaget hade tyckt om honom. Och jag vet att det säkert låter respektlöst att säga något sådant om sin egen far, men om du hade sett bilden själv – den bistra blicken och den mörka skäggstubben som växte runt hans olyckliga mun – tror jag att du hade förstått vad jag menar. Han var inte precis världens vackraste man.

När han hur som helst hade ”blivit ett med saligheten” gick mamma i stället ut med mig på gatorna, där vi marscherade med Hallelujafolket och jag var klädd som alla de andra kvinnorna, i blå cape och blå bahytt med en stor röd rosett. Jag hatade den hatten. Den var alltid för varm och stacks och kliade under hakan. Jag tyckte illa om fyllbultarnas hånfulla blickar och att de spottade stora loskor med svart koagulerat blod. En gång, när vi delade ut broschyrer om nykterhet, var det en ovårdad gammal man med sårskorpor i ansiktet som tog tag i min arm och släpade med mig in i en gränd där han hårt tryckte upp mig mot en fuktig vägg och försökte ta sig in under mina kjolar, 17

Fox Sömngångerskan.indd 17

11-06-30 11.34.40

hans andedräkt stank fisk och förruttnelse, och även om jag var äcklad och skräckslagen förlamades jag av hans glittrande ögon.

Det kändes som om de brände mig ända in i själen. Jag tyckte att de såg ut som min fars ögon.

Jag måste ha återfått sansen, för jag skrek och sparkade tills mamma dök upp, och sedan hulkade jag och kräktes på trottoaren, och sedan grät jag hela vägen hem. Väl hemma tappade hon upp ett så varmt bad att jag nästan skållades. Hon borstade min mun med karboltvål och fortsatte sedan gnugga mig nedomkring, så hårt att det sved i flera dagar efteråt. När jag senare låg i sängen hörde jag ett förfärligt gräl på nedervåningen.

Moster Cissy ropade att det var en skandal att skicka ut ett barn på gatorna på det viset, och vad var det Maud Turner försökte bevisa egentligen?

När mamma därefter gick ut med sina baner och flaggor stannade jag hemma med min moster, och i stället för Bibeln läste Cissy högt ur sina poesisamlingar, eller ur romantiska romaner med spännande och mystiska historier som mamma kallade makabra och oanständiga. Fast om hon råkade vara i samma rum visste jag att hon lyssnade på vartenda ord. Man kunde riktigt se att öronen fladdrade på henne.

Men jag måste erkänna att hon var nära att explodera den gången Gamla Riley var på besök och sade att Cissy borde skriva en egen roman, och visst hade det blivit en sensation? Tänk bara på alla som skulle vara med i den: kända musiker, en fransk markis, till och med en engelsk prins som sådde sin vildhavre. Det gjorde detsamma att jag hade hört alltihop tidigare, och jag är säker på att bara hälften av historierna var sanna, jag tyckte ändå det var så roligt att föreställa mig den glamorösa teatervärlden.

Jag undrade alltid hur det kom sig att moster Cissy aldrig hade gift sig – hon hade ju haft massvis med beundrare och alltid varit överöst av smycken och blommor – och varför hon hade slutat på teatern.

18

Fox Sömngångerskan.indd 18

11-06-30 11.34.40

Jag frågade en gång mamma om det, men hon bara flackade med blicken och stammade fram olika förklaringar. Först sade hon att Cissy hade blivit sjuk, sedan att Jesus hade fått henne att se ljuset så att hon slutligen förstod att hennes liv inom teatern hade varit omoraliskt. Men det lät inte alls övertygande och jag hade alltid känslan av att det var något annat som låg bakom; något som hade givit Cissy samvetskval.

Det var kanske därför jag aldrig tog mod till mig och rakt på sak frågade min moster om det. Det var kanske därför jag blev så glad när Cissy bestämde sig för att arbeta igen, och sjunga rollen som Galatea på Wilton’s Hall. Och hur spännande var det inte att vara där den kvällen, för även om tidens gång hade börjat sätta spår i min mosters vackra ansikte var hon lika felfri som en gudinna när Gamla Riley var klar med sin trollerilåda: ögonen gnistrade och läpparna var målade karminröda. När hon gick ut på scenen hände något magiskt. Hon strålade och glänste. Hon utstrålade ett gyllene ljus. Och när moster Cissy öppnade munnen och alla de underbara tonerna strömmade ut tror jag att alla i publiken suckade – som om de redan sörjde henne.

Någon puffade till mig i ryggen, och Bill Wright väste: ”In med er nu, miss Turner. Ni ska nog klara det. Vad väntar ni på?”

Med ens kände jag mig fångad i en fälla, armarna och benen var likstela, naglarna trycktes in i handflatorna. Framför scenen, bortom ljuslågorna, kikade hundratals ögon upp genom halvdunklet. Fonden bestod av en målad vaxduk, ett underbart herdelandskap med skogar och ängar som sluttade ned mot en flod, där det syntes en grotta som var översållad med tång och snäckskal. På golvet låg en spegel som skulle föreställa en sjö. Den speglade den azurblå himlen och dess dunbevingade keruber och bomullsliknande moln. Runt sjön fanns gräs och blommor som såg verklighetstrogna ut, men som skurits ut ur kartong, och som jag nästan snubblade på när jag släpades in på scenen av en 19

Fox Sömngångerskan.indd 19

11-06-30 11.34.40

annan herdinna. Jag följde efter henne med utsträckta armar och kolliderade nästan med ett uppstoppat lamm när hon stannade vid en mossklädd kulle, där hon satte sig ned och lutade sig mot den gröna sammeten. Också jag försökte se behagfull ut, men insåg snart att det var en sak att stå i kulisserna och titta på, en helt annan att agera naturligt på scenen. Jag rörde mig klumpigt och mekaniskt, kunde inte ens öppna munnen, än mindre mima orden: Ack, vad fröjd och hugnad är Såta sällskap stadigt här Men det var inte alls någon fröjd, hur vackra rösternas och orkesterns virvlande toner än var. För vissa var kanske barockskådespelet en idyll, men i Phoebe Turners värld fanns det bara plågsam förlägenhet. Jag försökte le som jag hade blivit tillsagd att göra. Jag försökte hålla min herdinnestav på ett elegant sätt, men blommorna och banden bara darrade, och rosengirlanden på mitt huvud började glida oroväckande. Det kliade i näsan.

Jag behövde nysa, men insåg att det blev allt svårare att andas, och volangklänningen och underkjolarna, inte minst korsetten som Gamla Riley hade dragit åt så hårt, hade sytts upp för en mycket nättare flicka. Så där var jag, fångad på teaterscenen, jag släpade mig över tiljorna tills jag ännu en gång var utom synhåll – där jag hörde hemma – intill repen, vindspelen och taljorna, hela det klumpiga maskineriet bakom scenen. Bill Wright stirrade på mig från andra sidan; det stora kala huvudet blänkte av svett och han hade frustrerat höjt händerna. Men allt jag kunde göra var att skaka på huvudet som om jag stumt bad om ursäkt, innan min uppmärksamhet drogs mot ett annat håll. Publiken drog kollektivt efter andan och jag såg att Cissy hade kommit in på scenen. Hennes arm stöttades av herdepojken Acis, en ung tenor vars hår såg ut som en krona av gyllene lockar, och som 20

Fox Sömngångerskan.indd 20

11-06-30 11.34.40

tittade åt mitt håll, log och blinkade åt mig! Min rodnad måste ha matchat hans kinder, som var alldeles för vekt rosasminkade för att jag skulle tycka att han var en övertygande Acis. Men vem kunde annat än tro och hänföras av Cissy när hon sjöng: Ack, visste du, min Acis hur svårt jag skils från dig, då var din klagan kort Jag tittade ut på publiken igen och glömde allt om den vackre gossen Acis när jag fick syn på någon annan – en man som satt på första raden. Trots att han var i femtioårsåldern såg han uppseendeväckande bra ut, med tjockt silverfärgat hår som kammats bakåt från pannan, vaxad grå mustasch ovanför de sensuella läpparna. Under de halvslutna ögonlocken var hans ögon så mörka att de kunde ha varit svarta. Jag undrade om hans blick hypnotiserade mig, för det brusade som en älv i öronen och träblåsets alla mjuka arpeggion blev underligt skärande och långsamma, tills det enda som återstod var en enda lång och otydlig ton.

Samtidigt undrade jag vem han var och på vilket sätt han hade med vår familj att göra – kanske var han musiker eller sångare – för jag var säker på att jag hade sett honom tidigare, och ändå kunde jag inte …

Mina öron fylldes med musiken igen, och det var då som Cissys röst gav vika. När jag tittade upp såg jag att hennes blick hade fastnat på mannen jag lagt märke till. Hon tvekade bara i ett ögonblick. Sedan återfick hon fattningen – bortsett från en sak, och det var kanske inte ens någon som märkte något, det blänkande silverspåret på hennes kind.

21

Fox Sömngångerskan.indd 21

11-06-30 11.34.40

2 När vi var hemma i huset vid Tredegar Square igen hyssjade Cissy på mig när vi tassade förbi mammas sovrumsdörr. Jag höll andan och gav ifrån mig en lättnadens suck när det bara hördes snarkningar från andra sidan. Det skulle inte bli några utfrågningar den kvällen.

När jag väl hade givit Cissy en godnattpuss och stängt dörren om mig satte jag mig med en duns på stolen vid toalettbordet, lutade mig framåt med armbågarna på bordsskivan, satte händerna under hakan och stirrade rakt fram i spegeln. Bakom mig hade elden falnat med enstaka gula flammor som sköt upp ur det röda kolet, och utan något vaxljus var spegelbilden mörk. Mitt ansikte såg rent ut, men jag tog ändå upp en näsduk ur lådan och gned mig hårt om kinderna så att det inte skulle finnas kvar något smink som kunde skvallra om kvällens händelser nästa dag.

Men tänk om hon såg mig ordentligt i ögonen? Skulle hon kunna se att jag hade förändrats? Och skulle jag kunna berätta något om den kvällen på Wilton’s utan att avslöja inte bara mig själv, utan också den hemlighet som Cissy bar på?

Jag fick syn på honom två gånger till den kvällen, mannen som hade suttit i publiken, som hade stirrat så intensivt på Cissy, som – det var jag säker på – hade lockat fram den där enda tåren. Den andra gången jag såg honom var lite senare, efter föreställningen, när det anordnades något slags fest, och jag stod på balkongen 22

Fox Sömngångerskan.indd 22

11-06-30 11.34.40

och betraktade alltihop i fågelperspektiv. Den tredje gången var när vi gick därifrån, när Bill Wright och Gamla Riley satte Cissy och mig i en väntande droska, även om det tog ett tag innan vi åkte iväg eftersom Gamla Riley ställde till med stort ståhej, kramades och viskade, och Cissy såg olycklig ut, som om någon just hade dött.

Medan jag satt där i droskan och darrade fick jag en plötslig lust att titta ut genom fönstret, tillbaka mot andra sidan av gränden där det var mörkt av den tjocka dimman. Trots det såg jag honom under träden som kantade kyrkomissionens trädgård, och jag tvivlade inte en sekund på att det var han, för hans utseende var verkligen speciellt. Jag hade ett tydligt intryck av att han stod där och väntade i hopp om att få se Cissy igen. Inte för att hon verkade lägga märke till honom, och med tanke på alla andra som flockades runt henne bestämde jag mig för att inte säga något. Och när till sist droskan rörde på sig, körde vi i rakt motsatta riktningen.

Cissy var fortfarande på dystert humör och stirrade ned i sitt knä. Det var först när vi hade kört längs hela Commercial Road som hon vaknade upp ur sin trans, och när hon sträckte fram handen för att röra vid min kind kändes hennes fingrar svala mot min varma hud. Med ett sorgset leende på läpparna sa hon: ”Du gav mr Wright en riktig chock. Han trodde att du skulle kollapsa på fläcken av ren skräck, mitt framför hela publiken.” ”Jag är hemskt ledsen, Cissy. Ni måste ha blivit besvikna på mig.” ”Vi borde ha begripit bättre än att låta dig gå in på scenen utan att ha repeterat en enda gång.” ”Det var en sak …” Jag visste inte riktigt hur jag skulle formulera den fråga som jag inte kunde släppa. ”Jag lade märke till en man i publiken. Jag undrade vem han var.”

Hon skrattade till, lite för glatt. ”Vilken av dem tänker du på?

Det satt hundratals män i publiken.”

23

Fox Sömngångerskan.indd 23

11-06-30 11.34.40

”Den som nästan fick dig att sluta sjunga. Den som gjorde att du började gråta. Den som du pratade med efter föreställningen och som sedan stod och väntade utanför.” ”Gjorde han det?” Hon tittade ned i knät igen och vred händerna, tills hon tittade upp och mötte min blick. ”Har du spionerat på mig?” ”Nej”, protesterade jag, även om jag genast fick lite dåligt samvete, ”jag har inte spionerat, inte riktigt i alla fall, jag råkade bara se det, och sedan undrade jag om …” ”Åh, Phoebe”, avbröt hon. ”Jag trodde inte att han skulle komma. Jag vill helst inte prata om det nu. Det är för sent. Jag är för trött … trött på alltihop. Jag sjöng inte bra. Jag …”

Hon suckade, tryckte handloven mot pannan och pressade samman läpparna i en spänd och uppgiven linje som såg lite för tärd ut, som var lite för lik mammas minspel, och eftersom jag inte ville göra henne mer bedrövad satte jag upp fötterna på sätet och svepte kappan om mig som en filt innan jag stack ned bägge händerna i fickorna. Och när jag tyst tittade ut genom fönstret blev jag nästan hypnotiserad av gatlyktornas dimdämpade glöd – svart mot gult, svart mot gult – vagnens knakande, böljande rörelse, hovarnas dämpade klapper mot gatan.

Jag önskade mer än något annat att jag aldrig hade frågat om mannen. Det var så hemskt när min moster var ledsen. Det hände väldigt sällan, och därför var det särskilt otäckt när hon var det. Och i själva verket visste jag redan vad han hette, och vare sig mina misstankar stämde eller inte, och vare sig han och Cissy hade haft ett förhållande som fått ett otrevligt slut eller inte, så var jag inte så medkännande som jag antagligen hade varit annars, för om sanningen ska fram hade jag efter den kvällen ett eget svärmeri att tänka på.

När ridån föll för sista gången hördes stampanden och hurrarop från publiken, och alla klappade och skrek ”bravo”. Galatea – 24

Fox Sömngångerskan.indd 24

11-06-30 11.34.40

moster Cissy – stod mitt på scenen, Polyphemus och Acis på bägge sidor om henne, medan kören hade samlats bakom dem.

Själv betraktade jag ensam och tankfull alltihop från min nesliga plats i kulissen och tänkte att Cissys medspelare representerade åtråns två skilda uttryck. Herden stod med sin skönhet, sitt rosiga ansikte och sitt gyllene hår för oskulden. Polyphemus symboliserade det svartsjuka begäret, som med sitt hemska öga som målats i pannan hade spionerat på nymfen Galatea tills hennes liv tog slut, eller lika gärna hade kunnat göra det, eftersom hon försvann i havet och aldrig mer kom upp igen.

En stund senare funderade jag fortfarande på nymfens sorgliga öde och befann mig plötsligt i omklädningsrummet, där stämningen var precis lika dyster. Cissy satt framför spegeln, som var immig av ångan från ett buckligt plåtbadkar i hörnet. Gamla Riley singlade slant med pojken som hade släpat dit hinkar­ na med badvatten. När han väl hade trängt sig förbi mig och försvunnit tittade hon allvarligt på mig och sade: ”Sch! Cissy är fortfarande förlorad i rollen. Så här var det alltid förr i världen.

Hon kommer snart till sans igen.”

Det var bara det att Cissy aldrig kom tillbaka igen, inte som den hon hade varit tidigare. Det kanske berodde på Bill Wrights åskhärmande ljudeffekt, den stora plåtskivan som han hade skakat på bakom scenen, eller de skrällande cymbalerna och den skarpa grå röken från fosforlågorna när jätten visade sig. Kanske hade de gjort Cissy blind och döv, för när hon satt där, utan att säga ett ord, ryckte hon inte ens till när – bang – dörren slog igen i draget, och Gamla Riley drog efter andan, tryckte handen mot sin omfattande barm, och jag hastigt vände mig om, men inte fick syn på något annat än ett litet dammoln, och spindelväven och sprickorna i murbruket på väggarna, och muslortarna, och dammråttorna som bildade en liten hög i ena hörnet. Och det var i den stunden som det kändes som om en bindel hade tagits bort från mina ögon, och Wilton’s förlorade sin magiska drag25

Fox Sömngångerskan.indd 25

11-06-30 11.34.40

ningskraft – all trollglans och färg bleknade bort, och min röst lät kraftlös när jag svarade Gamla Riley: ”Det är säkert mitt fel.

Jag borde aldrig ha ställt mig på scenen.” ”Jag kan lova dig att det inte handlar om det.” Gamla Riley log lite spänt, men det var ändå ett leende, och sedan höll hon ut armarna och sade: ”Kom här, raring. Nu ska vi få av dig kostymen. Du passar inte i krås och volanger, så är det bara.”

Jag hade aldrig varit så lättad över att kunna andas fritt som när korsetten var lossad och det pösiga chintztyget låg i en böljande hög runt mina fötter. Phoebe Turners verkliga liv kanske var lika tråkigt som hennes klänning i stelt och glanslöst svart tyg, och jag kanske inte var särskilt förtjust i den, men när jag bar den visste jag i alla fall vem jag var – och just i den stunden var jag någon som frös och önskade att hon hade tagit med en sjal. Jag höll armarna om mig och darrade medan jag bevittnade Gamla Rileys försök att få liv i brasan i eldstaden.

Den gamla kvinnan sträckte med ett stön på ryggen. ”Jag undrar om det inte är en köldknäpp på gång. Det kunde förstås vara värre. När jag var liten brukade min salig mor berätta för mig om när Themsen frös till från strand till strand. Phoebe, tänk dig att kunna åka skridskor från Tower Bridge till Richmond och tillbaka igen. Vad skoj det måste ha varit!” Hon pladdrade vidare nästan utan att dra efter andan. ”Men bara titta på dig, du darrar ju som ett asplöv. Kom och sätt dig här på pallen framför brasan och värm dig medan jag reder ut ditt hår. Åh, tänk om mina egna grå strån kunde glänsa så där. Då kanske Bill Wright hade intresserat sig för mig igen.” Hon gav ifrån sig en stor suck innan hon fortsatte. ”Jag hade faktiskt tänkt färga det rött.” ”Rött?” Jag undrade vad mamma skulle tycka om den saken, men satte mig ned på pallen så att ena sidan av mig nästan sveddes, medan den andra förblev iskall. Gamla Riley smorde fri­kostigt in mina kinder med rosenkräm och gnatade på mig medan hon gned bort rouget. ”Kan du inte sitta stilla? Och titta på girlanden på 26

Fox Sömngångerskan.indd 26

11-06-30 11.34.40

ditt huvud, så blombladen ser ut.” Hon gjorde ett miss­belåtet ljud med tungan. ”Jag visste det. De borde ha skaffat siden­blommor i stället … man kunde ha använt dem till något annat efter föreställningen, kanske som hattdekorationer, och …”

Hon avbröt sig mitt i meningen och slängde fram händerna för att borsta bort några fräsande gnistor från mitt knä. ”Vakna, Phoebe. Ser du inte att det fräser från vedträna? Det är det sista mr Wilton önskar sig … att hela stället går upp i rök!”

Motvilligt hasade jag med pallen åt sidan och muttrade fram en något butter ursäkt. ”Det gör väl detsamma om den här klänningen brinner upp. Jag hatar de här mörka färgerna … och att alltid vara sorgklädd.” ”Mmm, vad sade du, tösen? Vem är det som är sorgklädd?”

Gamla Riley var disträ och lyssnade inte på mig. I stället såg hon sig över axeln på Cissy igen – statyn Cissy som fortfarande inte rörde ett finger eller sade ett enda ord. ”Jag! I den här klänningen. Den här klänningen som du sydde till mig och som jag bär på grund av en man som jag inte ens minns!”

Gamla Riley vände sig mot mig med en fnysning. ”Ja, det kan jag hålla med om. Som du vet är jag själv änka, men jag kastar inte bort mitt liv på att gråta över sådant som inte finns längre. Maud Turner är en stilig kvinna. Hon borde dyrka lite livs levande kött och blod för omväxlings skull. Hon borde sluta sörja innan det är för sent, och inte slösa bort mer av det liv som Gud gav henne. Om det inte är en synd så vet jag inte vad som är syndigt!”

Och sedan, helt apropå, frågade hon plötsligt: ”Vad tror du om våran Eddie Collins?” ”Mr Collins!” ”Han ser fortfarande bra ut. Han har fortfarande ambitioner, och begåvad är han också. Se honom i ögonen bara. Då ser du ett par blinkande stjärnor.”

27

Fox Sömngångerskan.indd 27

11-06-30 11.34.40

”Mamma tycker att han är alldeles för bohemisk. I så fall fattar hon snarare tycke för den där mr Brown, som alltid står och mässar på sin predikolåda och spår fördömelse och svavel och eld.”

Gamla Riley harklade sig och gick sedan fram till kostymställningen, där hon rättade till klänningen i cremefärgad satäng som Cissy hade tänkt ha efter föreställningen. Jag tänkte på mamma, som alltid klädde sig i svart. Jag tänkte på tillfällena då mr Collins kom på besök och spelade på Cissys piano, och ibland snubblade över tangenterna när mamma kom in i rummet. Men jag hade aldrig kunnat föreställa mig någon romans!

Mr Collins måste vara mellan fyrtio och femtio. Mamma var fyrtionio! Och vem visste hur gammal Gamla Riley egentligen var – kanske femtio, kanske sextio. Som om hon kunde läsa mina tankar kastade hon en blick över axeln och log snett mot mig. ”Du har fortfarande en del att lära dig om kärlek. Iväg med dig nu, så ska Cissy klä om. Leta rätt på mr Collins eller be Bill Wright om det där glaset med bubbel som han utlovade tidigare.

Det är inget som Maud Turner behöver få reda på.”

Det är möjligt att Gamla Riley blinkade åt mig. Det var inte lätt att veta eftersom hon bara hade ett öga, men jag hade känslan av att hon ville få mig ur vägen och prata med Cissy på tu man hand. Det hade jag inget emot utan var bara lättad över att slippa det kalla omklädningsrummet och min mosters dystra humör, inte minst det mörka och tunga moln som fortfarande inte hade lyft från hennes huvud.

Kort därpå kikade jag fram bakom sidokulisserna. Ljusen i salens enorma kristallkrona hade vridits ned och brann med liten låga, och nu när publiken till största delen hade gått satte något slags fest igång. Några servitörer flyttade undan stolar och skapade ett utrymme nära scenen, draperade bord med långa vita dukar, som de sedan ställde några flämtande ljus på. Jag hörde det fuktiga och ihåliga ljudet av flaskor som korkades upp och vinet hälldes upp, men trots att jag i högsta grad behövde dricka 28

Fox Sömngångerskan.indd 28

11-06-30 11.34.40

något – bara lite vatten för att lindra min snustorra strupe – skämdes jag alldeles för mycket för att visa mig efter min hemska prestation.

Jag fick faktiskt syn på mr Collins, som stod rätt nära mig i alkoven där musikerna hade suttit gömda och som var avskild från resten av salen med en skärm. Jag skulle just säga hej när jag märkte att han pratade med någon annan, en man som stod halvt gömd bakom den stora ridån, och diskussionen måste ha varit hetsig eftersom mr Collins såg besvärad ut och var röd om kinderna. Då och då skakade han på huvudet.

Jag tänkte att det var bäst att inte störa, så jag skyndade mig i stället genom salen och ut i entrékorridoren. Där fanns en bred huvudtrappa som gick rakt upp till första raden på balkongen ovanför, och nere vid delen som gick ut mot gatan fanns en dörr som ledde in till baren Prince of Denmark, där kunderna köpte öl och vin till föreställningarna och fick påfyllning när de var slut. Jag hade bara besökt en bar en gång, och då under mammas stränga överinseende, men djävulen måste ha flugit i mig den här kvällen, för jag lockades att gå närmare och smyga till mig en skymt av de blänkande flaskorna och glasen, den skimrande mässingen och mahognyinredningen och allt som var så varmt och inbjudande och glödde rött av en flammande eld. Men genom vrålet från de sprittande lågorna är jag säker på att jag hörde mamma som varnande väste om Satan och Synden och Ruset, om Lust och all annan Ondska, och det kan ha berott på föreställningen, men jag föreställde mig att dörren var en jättes mun, som utandades varma pustar av öldoftande luft. Inifrån hördes djupa och bullrande maskulina skratt, några otydliga samtal, och sedan, genom den instängda tobaksröken, såg jag herden Acis igen, med armen om en liten herdinna; ingen av dem hade klätt om efter föreställningen. Hon snurrade hans gyllene lockar mellan fingrarna och rörde sedan handen nedåt för att smeka hans lår som stack fram under den sparsamma tunikan. Men det som 29

Fox Sömngångerskan.indd 29

11-06-30 11.34.40

hade varit passande när han gick omkring på scenen var själva motsatsen i baren, och mannen, den där Acis, vem han än var, kunde gott ha satt på sig ett par byxor!

Jag visste inte vad jag skulle tro eller vart jag skulle titta. Jag kände mig – ja, vad – äcklad eller lockad? Känslan förvandlades snabbt till genans när han höjde blicken och såg mig i ögonen, när jag förvirrat tittade bort, men i stället stod öga mot öga med en vesslelik, flinande person. En stor, groggröd näsa. Två svarta och knapplika ögon som blev till smala springor när han kraxade: ”Ska du inte komma in och ha roligt, du också? Kom igen, lilla fröken … låtsas inte vara blyg.”

Jag tänkte på den gången då jag var liten och släpades in i gränden av en gammal gubbe med hemsk andedräkt, och jag undrade om mamma inte hade haft rätt hela tiden, att spriten i slutändan ledde till en och samma sak, och det var fördärv och sedeslöshet.

Jag smet tillbaka ut i korridoren, tog tag i kjolarna och sprang uppför trappan, och dröjde kvar ett tag vid en av pelarna där, i hopp om att de svarta skuggorna skulle skydda mig, men såg till min lättnad att ingen följde efter mig. Ett sprucket skratt, en grov svordom, och sedan stängdes bardörren igen, och schaktet med brandgult ljus där inifrån förvandlades till en tunn röd linje, en gräns som jag inte fick överskrida.

När mitt bultande hjärta hade lugnat sig, när jag kunde andas igen, smög jag fram till slutet på passagen, tryckte upp några dubbeldörrar, och sedan lyssnade jag på musiken och skratten som letade sig upp från salen nedanför. Jag lutade mig mot balkongräcket, korsade armarna och vilade med ena kinden mot utsidorna på händerna – precis som en av de där målade keruberna som kikade ned från sina moln.

Rakt nedanför mig stod Gamla Riley. Hon pratade med Bill Wright. Mr Collins satt vid pianot medan en annan man spelade fiol och tre eller fyra par började dansa – ända tills musiken 30

Fox Sömngångerskan.indd 30

11-06-30 11.34.40

tystnade när en äldre man gick upp på scenen och klappade i händerna för att fånga allas uppmärksamhet. Han ropade med skrovlig röst: ”Jag behöver säkert inte presentera mig. Om ni inte vet vem jag är har ni inget här att göra. Men om det är så att ni har glömt bort det heter jag John Wilton. Jag hoppas att ni har tyckt om kvällens föreställning. Jag hoppas att ni nu förenar er med mig i mitt tack till Cicely Stanhope, som har hedrat oss med sin ansenliga tjuskraft.”

Artiga applåder böljade i salen och när jag följde mr Wiltons blick såg jag Cissy som stod på golvet nära scenen med mycket röda kinder. Antingen berodde det på hans varma hyllning eller på det heta badvattnet. Hon hade på sig sin elfenbensfärgade satängklänning, och den bleka huden på överarmarna blottades där det svarta silket på hennes långa aftonhandskar tog slut.

Pärlorna var nu borttagna från håret, som var uppsatt, även om några fuktiga lockar hängde lösa i nacken, och jag tänkte just på hur vacker hon var när något annat drog åt sig min blick – en rörelse bakom ridån, ett långt ben som stack ut och en välputsad svart sko som beskrev en långsam cirkel i luften.

Mr Wilton skrattade och tillkännagav sedan: ”Nu blir det mer av den vara som vi är kända för, lite mindre kultur och tragedi, lite mer vanligt varietéskoj. Mina damer och herrar, jag vill att ni hälsar en annan av mina favoritartister välkommen. Jag ger er buskisens kung … allas vår Champagne Charlie!”

Alla hurrade när ”Charlie” gick ut på scenen i sin höga hatt och sina tjusiga randiga byxor, och med polisonger som påminde om valrossbetar. Hans artistnamn var egentligen George Leybourne, och på den tiden var han känd för att köra omkring i fyrspann, alltid med en synlig flaska Moët & Chandon i handen: en livs levande reklampelare för sin generösa sponsors märke. Några år tidigare hade han ett tag intresserat sig för min moster och dykt upp vid Tredegar Square vid alla möjliga tider på natten för att sjunga serenader för henne på yttertrappan. Cissy strun31

Fox Sömngångerskan.indd 31

11-06-30 11.34.40

tade alltid i honom, men mamma brukade springa in i mitt rum – som råkade ligga ut mot gatan – och sade åt mig att jag skulle hålla händerna för öronen innan hon öppnade fönstret och skrek ut att George var en skamlös libertin. Den sista gången det hände sprang hon ned i hallen, öppnade dörren och flög nedför ytter­trappan, och försökte därefter slå George i huvudet med en eldgaffel samtidigt som hon skrek så högt hon kunde att någon skulle kalla på polis.

Jag vet inte om det kom några poliser, men efter det höll ­George sig undan, och den där kvällen på Wilton’s Hall tog Cissy återigen ingen notis om honom eftersom hon hade fullt upp med att titta på någon annan – den äldre mannen som jag hade sett från scenen och som hade haft en sådan underlig effekt på mig.

Han ställde sig upp nära henne, lutade sig fram för att säga något i hennes öra, och när Cissy nickade tog han hennes arm och ledde henne genom folksamlingen, bara för att hejda sig invid väggen där han utan tvivel tog för givet att balkongens skugga skymde dem för allas blickar. Men inte för mina.

Jag såg att de var helt uppslukade av varandra, och jag lade märke till Cissys allvarliga min och till att hon uppmärksamt lyssnade på vartenda ord som gentlemannen sade. Jag kunde förstås inte höra ett ord, såg bara hur hon hängde med axlarna när han lade ena handen under hennes haka, lyfte på den, förde den till sina läppar – så nära att jag måste hålla andan och knappt vågade röra på mig eftersom jag var helt säker på att han skulle kyssa henne.

Vilken besvikelse det var när hon sköt undan honom, vände sig om och gick tillbaka i vimlet, mot platsen där Bill Wright och Gamla Riley stod. Och där betedde Cissy sig som om inget hade hänt, men jag visste att hon bara låtsades. Hon tittade sig hela tiden över axeln, mot mannen som fortfarande stod kvar på samma ställe, och han stirrade åt hennes håll, som om det inte fanns någon annan i rummet. Och jag hade blivit så djupt 32

Fox Sömngångerskan.indd 32

11-06-30 11.34.41

engagerad i det här lilla dramat att jag nästan hoppade högt när jag kände någons varma andetag mot min kind och hörde en främmande röst som mjukt mumlade: ”Ni verkar inte ha något att dricka? Vill ni ha?”

Jag blev rädd att det var fyllot från baren, svängde runt och slog vilt omkring mig, så att glaset han erbjöd mig gick i golvet med ett kras.

Den unge mannen satte sig på huk för att plocka upp skärvorna och höjde blicken mot mig. ”Förlåt.” Han bad om ursäkt. ”Det var inte meningen att skrämma er. Jag lade märke till att ni stod här. Jag tyckte att ni såg ensam ut, som om ni behövde en vän.”

Jag tänkte: Ni behöver inte be om ursäkt. Jag skulle kunna förlåta er vad som helst.

Jag sade: ”Åh … det gick sönder!” som om det inte var fullständigt uppenbart. Den fräsande bubbelpölen rann ut över golvplankorna. I samma stund ställde han sig upp igen, tog en flaska från en av bänkarna strax bakom honom och hällde upp drycken i ett annat glas så att skummet nådde ända upp till kanten. Men den här gången rann vinet inte ut på golvet, och när han hade ställt ned flaskan igen log han inbjudande mot mig. ”Vill ni inte sätta er bredvid mig? Det är ingen fara. Jag bits inte.” ”Jag vet inte om jag vill det. Jag vet inte om jag borde.”

Jag stod med ryggen hårt tryckt mot balkongräcket och kände mig ännu en gång blyg och förvirrad. Om mamma hade sett mig hade hon blivit förfärad. Det räckte inte med att jag hade stått på scenen eller tittat in i baren eller sett att Cissy hade för sig hemlighetsmakerier med en herre. Här stod jag dessutom helt ensam med en man, till råga på allt en man som erbjöd mig alkohol. Och tänk om hon hade sett det som fångade min blick när jag tittade över hans axel för att kunna betrakta de tre målningarna som satt högt upp på väggen. Jag vet att hon skulle ha tyckt att de var dekadenta. Men å andra sidan befann vi oss 33

Fox Sömngångerskan.indd 33

11-06-30 11.34.41

nära hamnområdet, där man handlade med österländska teer och tyger och ibland kunde sikta otrogna immigranter – det var i alla fall vad mamma alltid kallade dem.

Målningarna föreställde några indiska kvinnor, varav den ena spelade på något som såg ut som en mandolin, den andra höll en flöjt mot läpparna och en tredje kvinna elegant svängde med armarna i luften som om hon dansade eller sjöng en sång. Alla tre hade otroligt exotiska klänningar med byxor under, och guld­ ringar i näsorna och öronen, armringar och ankelringar, och nedanför slöjorna som täckte deras huvuden hade de smyckats med varsin liten röd prick mellan ögonbrynen.

Mamma skulle ha kallat dem för ”syndens röda fläckar”, och eftersom jag tänkte att det var säkrast att inte stirra på dem länge, sänkte jag sedesamt huvudet – men inte så långt ned att jag inte kunde smyga till mig ännu en skymt av min nye vän. Jag tyckte redan om hans röst, som lät mjuk och förfinad. Jag tyckte om hans eleganta frack och gissade att han var runt tjugofem år. Hans regelbundet formade ansikte minde fortfarande om ungdomens blomstringstid, och dess konturer var inte så kantiga som de en gång kanske skulle bli. De raka ögonbrynen ramade in ett par klara, grå ögon, och ovanför dem var hans ljusa hår kortklippt och inoljat.

Han hade ingen mustasch, inget som förstörde läpparnas vackra kurva – och det var just de läpparna som hade snuddat vid min kind och som nu särades ännu en gång för att säga: ”Lilla herdinna, är ni alltid lika blyg och gömmer er från omvärlden så här?”

Han närmade sig mig och höjde glaset mot mina läppar, och jag vet inte vad det var som flög i mig men plötsligt slet jag glaset ur hans hand och hällde i mig innehållet – ända ned till allra sista droppen. Det var först efteråt som jag skämdes för att ha betett mig så ohyfsat.

Han skrattade. ”Det verkar vara ett törstigt arbete att stå på scenen och se vettskrämd ut … fast jag måste säga att ni lyckades med den äran.”

34

Fox Sömngångerskan.indd 34

11-06-30 11.34.41

Harmen som jag kände när han retade mig suddades ut av mina svidande tårar. ”Hur skulle jag kunna gå ned och ställa mig bland de andra? De måste tycka att jag är en riktig dumbom.” ”Jag ber om ursäkt.” Han rörde vid min handled. ”Det var inte meningen att göra er ledsen. Jag tror faktiskt inte att det var någon som lade märke till det eftersom alla var förtrollade av den gudomliga mrs Stanhope. Men jag måste säga att när ni flydde från scenen och gömde er bakom sidoridån så saknade jag er. Ni är verkligen väldigt söt.” ”Gör inte narr av mig!” Jag blev allt djärvare; kanske hade det att göra med vinet, som jag inte alls var van vid. Mina andetag började bli alltför ytliga och snabba, och när jag tystnade ett tag för att hämta mig hörde jag drillande pianotoner. Jag såg mig om över räcket och fick syn på George Leybourne, som hoppade ned från scenen, kråmande tog sig fram genom folksamlingen och siktade in sig på en herdinna som log fånigt – samma herdinna som jag hade sett tillsammans med Acis i baren. Nu fnissade och skrek hon när George tog henne i handen, kysste den och började sjunga:

I mitt stojiga liv har jag upplevt en del galej, Men trots allt jag uppnått saknas en hustru mig …

Vid mitt chambre separée står flickorna på rad, För att festa på natten, sova på dagen och ta champagnebad …

När han hade kommit så långt gjorde han en paus och drog flickan intill sig, och alla höjde på glasen och skålade, skrattade och föll in i refrängen: För Champagne Charlie är mitt namn, Champagne Charlie är mitt namn … ”Det sägs att han är en riktig fruntimmerskarl.” Den unge mannen hade ställt sig bredvid mig, och utan att lyfta blicken från 35

Fox Sömngångerskan.indd 35

11-06-30 11.34.41

scenen sade jag: ”Ja, det är han. Fast det är konstigt att han inte har blivit galen av att sjunga samma sång om och om igen. Det är klart, den är väldigt populär. Till och med Hallelujafolket har ju tagit den till sig. Mr Brown säger att djävulen har alla de bästa låtarna och varför skulle inte han kunna använda sig av dem också … fast med andra texter, förstås. Ni har väl också hört dem ute på stan?”

Sedan framförde jag en kortversion av ”Prisa hans namn, han befriar mig”, och fortsatte med att återberätta lite skvaller som jag hört av Gamla Riley och som jag i ärlighetens namn inte förstod mycket av. ”Det sägs att George tjänar hundratals guineas i veckan … att han bor i ett ståtligt hus i Mayfair, att han har blivit förtjust i sitt utsvävande liv … men luften i alla de där champagnebubblorna gör inget annat än punkterar hans begåvning.” Utan att ta någon notis om min väns chockade min grävde jag mig ännu längre ned i min grop. ”Det är klart, jag har alltid undrat vad ’chambre separée’ betyder. Det är förstås franska men alla säger att det inte är något att bry sig om … vad tror ni att det skulle kunna betyda?” ”Tja”, sade han med en liten hostning, ”jag har alltid trott att ni teaterflickor var lite mer världsvana. I det här fallet står det nog för den sortens avskilda rum som pubinnehavare hyr ut till sina mer kärlekskranka kunder.” ”Åh!” Jag önskade att jag skulle sjunka genom jorden, men fick då syn på den andre mannen igen, han som hade försökt kyssa Cissy tidigare, och delvis för att byta ämne och delvis av ren nyfikenhet pekade jag nedåt och frågade skamlöst: ”Jaha, om ni nu är så välinformerad kanske ni kan berätta för mig vem det där är – gentlemannen som står för sig själv.”

Hans svar var korthugget. ”Jag tar för givet att ni känner till Samuels’, varuhuset i Kensington?”

Alla kände till Samuels’, Londons exklusivaste varuhus, och 36

Fox Sömngångerskan.indd 36

11-06-30 11.34.41

när jag nickade fortsatte min vän: ”Den där gentlemannen är ägaren, Nathaniel Samuels … och efter vad jag har hört ryktas tror jag inte att han lider av Leybournes besvär.” ”Han talade med mrs Stanhope tidigare.” Jag bestämde mig för att inte nämna att Cissy var släkt med mig eftersom jag kanske på det sättet skulle få reda på mer. ”Jag har känslan av att han har beundrat hennes röst länge.” ”Jaså? Är det så att ni känner honom?”

När jag vände mig mot honom lade jag märke till hans hårda blick. Hans röst blev reserverad. ”Han och jag har en gemensam bekant, men han vet inte att jag är här i kväll. Man skulle kunna säga att vi …”

Jag borde ha låtit honom fortsätta i stället för att avbryta honom igen. ”Han ser väldigt sofistikerad ut. Det finns något … något karismatiskt över honom.” ”Ja, det är det fler som säger. Det är många kvinnor som tycker att Nathaniel Samuels är en attraktiv man. Till och med kvinnor som är så unga som ni.” ”Men det verkade inte stämma när jag såg honom prata med Cicely Stanhope.” ”Skenet kan bedra och …” Han hejdade sig plötsligt och fattade min hand. ”Ni blöder. Ni måste ha skurit er på en glasskärva.”

Mycket sakligt sade jag: ”Ser man på.” Och även om det var ett minimalt skärsår, en liten röd strimma, prisade jag tyst det krossade glaset, för det var därför jag satte mig ned bredvid den stilige unge mannen som baddade mitt sår med sin näsduk. ”Snälla ni …” protesterade jag eftersom det verkade passande, om så bara för sakens skull. ”Det är ingen fara. Jag hade inte ens lagt märke till det.”

Men jag lade märke till hans kropp som trycktes tätt intill mig och att, helt plötsligt, stämningen förändrades, och när jag såg honom i ögonen kunde jag ha svurit på att jag hade träffat honom 37

Fox Sömngångerskan.indd 37

11-06-30 11.34.41

tidigare – samma känsla som jag hade fått när jag först fick syn på mr Samuels. Och det var kanske därför jag inte hejdade honom när han gjorde något djärvt, nämligen höll upp min skadade hand till sin mun och med läpparna försiktigt snuddade huden där några röda pärlor trängde fram som gnistrande rubiner. Det kändes som en mycket intim och personlig sak att göra. Jag var helt trollbunden av hans sensualism – ända tills förtrollningen bröts när jag hörde att golvbrädorna knakade under någons fötter och såg en skuggfigur som rörde sig och balkongdörrarna som långsamt gick igen.

Jag ställde mig hastigt upp, slet åt mig handen, och visste att om det inte hade varit för den plötsliga distraktionen hade jag mycket väl kunnat överväldigas och blivit rov för det längtansfulla gensvaret på hans beröring; det ljuva dånande bruset som fyllde öronen; hettan som rörde sig i magen. Det var spännande.

Det var otäckt också. Och det var därför jag måste springa därifrån, och jag vågade bara se mig om en enda gång för att titta på näsduken som han fortfarande höll i handen. Vitt silke som fläckats av röda droppar.

Jag gick nedför trappan och stötte på pojken som hade fyllt på badkaret i omklädningsrummet tidigare. Han berättade för mig att Cissy väntade där och ville köra hem med mig. Och när vi var tillbaka på Tredegar Square och jag hade klätt av mig och lagt mig, låg jag sömnlös i flera timmar och darrade av köld. Mina andetag syntes som en iskall dimslöja i luften när jag tryckte handen mot munnen och smakade på blodets metalliska bismak – precis som främlingen hade gjort tidigare.

Jag hade inte ens frågat vad han hette. Och han hade inte frågat vad jag hette.

Och vem var det som hade kikat in genom balkongdörren, och vad hade han sett, och tänkte han skvallra? Mamma fick absolut inte höra talas om det.

38

Fox Sömngångerskan.indd 38

11-06-30 11.34.41

3 Om det inte hade varit för skuggorna som flockades runt honom hade han synts tydligt. Han var alldeles för iögonenfallande, den långe mannen som stod där i sin höga sidenhatt och långa överrock och drog in röken från sin cigarr i den kyliga kvällsluften.

Tippen glödde, en liten röd cirkel i dunklet, och ett ringlande silverspår av rök undslapp Nathaniel Samuels mustaschprydda läppar.

Han stod för sig själv på Wellclose Square vid ett hörn framför missionskyrkan, vars trädgård vid den här tidpunkten oftast frekventerades av fulla hamnarbetare och horor som strömmade ut ur Wilton’s Hall. Men den här kvällen besvärades han inte av något annat än rännstenens prasslande och torra löv, som hade rörts upp av den bistra vinden och gled fram runt hans fotleder.

Han betraktade dem ett tag och kastade in cigarren i buskaget innan han körde ned händerna i fickorna. Han hade skjutit fram axlarna och kisade med halvslutna ögon, ansträngde sig för att se något i den täta kvällsluften, som hans iskalla andetag gjorde ännu dimmigare.

Längst bort på Graces Alley skymtade han en grupp med tre eller fyra droskor, som hoppades plocka upp teatergästerna som droppvis kom ut genom dörrarna, kort visade sig på trottoaren och sedan löstes upp som spöken, drunknade i det skimrande dimhavet. Han hoppades att han skulle få syn på Cicely Stanhope, ett spöke som hade hemsökt honom i flera år. Han hoppades att hon skulle vara ensam.

39

Fox Sömngångerskan.indd 39

11-06-30 11.34.41

När han tidigare samma kväll anlände till Wilton’s hade han varit ovanligt nervös inför föreställningen; den föreställning som han i hemlighet hade investerat pengar i för att i maskopi med Wilton och Collins få upp mrs Stanhope på scenen igen. Ett villkor för hans inblandning hade varit att hon inte skulle känna till det. Symmetrin tilltalade honom, eftersom John Wilton hade stått för scenen som Cissy gav sin första solokonsert på. Men varför hade han sänkt kvaliteten på kvällen genom att bjuda in den där pajasen George Leybourne!

Under hattbrättet rynkade Nathaniel pannan och sedan stampade han hårt på trottoarstenen, delvis för att värma sina bort­domnade fötter och delvis för att dämpa sitt ursinne. På de ställen där den bräckliga isen gick sönder och flisade sig såg den ut som spindelväv.

Collins var mer tillförlitlig än Wilton. Collins hörde till Cissys äldsta vänner och han hade alltid delat Nathaniels förhoppning om att hon en dag skulle återvända till scenen. Och om hon äntligen kunde tänka sig att återuppta sin karriär, som den här kvällen måste ha övertygat henne om, kunde hon kanske återgå till några andra roller som hon haft under sitt liv?

En trött suck undslapp hans läppar. Deras förhållande hade slutat illa. Han hade bara sig själv att skylla. Men att få se henne igen så välbehållen …

Collins hade varit arg efter föreställningen och tyckt att Nathaniel hade dragit uppmärksamheten till sig genom att sätta sig på första raden, där han visste att hon skulle se honom. Och det hade hon också. Och det hade påverkat henne, hennes röst hade darrat till, det hade blivit ett ögonblicks paus. Men var det inte just det som Nathaniel hade velat? Och vad än Collins hade rått honom till när föreställningen så småningom tog slut – och det skulle gudarna veta att den hade känts evighetslång – hade han bestämt sig för att stanna kvar. Tänk om Cissy inte hade velat kännas vid honom? Det var vad han hade förväntat sig. Men 40

Fox Sömngångerskan.indd 40

11-06-30 11.34.41

han hade känt något annat när hon mötte hans blick. Och det räckte. Det var det enda som betydde något, att hon fortfarande brydde sig om honom, och … ”Herrn … herrn.” En hög och pipig röst avbröt hans tankar och följdes av dämpade trippande steg när en liten pojke sprang fram ur gränden och kanade en bit innan han stannade framför Nathaniels fötter. Pojken tittade med stora ögon på honom genom de vita utandningsmolnen och fortsatte ivrigt: ”Ja’ fråga’ mig för, som ni sa. Gaffer sa till mig att ja’ skulle säga att hon e på väg. Titta där! De’ där e hon som kommer ut nu.”

Nathaniel lade handen på pojkens smala axel och lade i förbifarten märke till hur tunna och slitna hans kläder var och hur vassa de utskjutande benen var under dem. Men nu var han inriktad på Wilton’s och det sneda ljuset som strömmade ut genom dörrarna, som smält koppar över de isiga kullerstenarna. ”Hon är inte ensam”, mumlade Nathaniel med så låg röst att det nästan var en morrning. ”Det e säkert mrs Riley å Bill Wright. Bill sa att den där andra e hennes systerdotter.” ”Hennes systerdotter?” Det hade Nathaniel inte väntat sig.

Maud Turners inställning måste ha mildrats med åren, fast han betvivlade att hon hade suttit i publiken. Kunde helgonet självt sjunka så lågt att hon satte foten på en varietéteater? Nej – i så fall hade Collins varnat honom. Å andra sidan hade Collins inte sagt något om flickan. Var det en förklaring till Cissys reaktion och att hon hade vägrat att ens prata med honom? Hon kanske fruktade att hennes syster skulle få höra talas om hans närvaro?

Pojken avbröt ännu en gång hans funderingar. ”Hon verkar hetta Phoebe. Ni har sett ’na själv, herrn … en av dom där herdinnorna som skutta’ runt på scenen … hon med det långa svarta håret. Fast jag fattar inte varför hon och den där mrs Stanhope e så viktiga att vi måste bära upp en massa hinkar till dom och koka upp lika mycke’ vatten som finns i Themsen, bara för att 41

Fox Sömngångerskan.indd 41

11-06-30 11.34.41

dom skulle bada … Vem vill bada i den hära kylan, man fryser ju örona av sig!” ”Säger du det”, mumlade Nathaniel. Och när han tittade ned igen och fick syn på det smala och glada ansiktet, så fullt av hopp och förväntningar, höjde han på handen för att rufsa till de fuktiga och otvättade lockarna som klistrade sig fast vid pojkens huvud. Sedan stack han ned handen i fickan och tog upp ett stort silvermynt, vilket fick pojkens ögon att bli stora och runda.

Först tvekade han, sedan log han misstroget och kunde knappt stamma fram orden: ”T-tack ska ni ha, herrn. Så mycke’ hade jag aldrig hoppats på!” ”Man ska aldrig sluta hoppas.” Nathaniel log snett, såg efter pojken som sprang iväg och efter en droska som körde bort från teatern. Båda två omgärdades av dimslöjorna och försvann sedan helt.

42

Fox Sömngångerskan.indd 42

11-06-30 11.34.41