9789113024950

Av fรถrfattaren till Barn 44

Tom Rob Smith

Det hemliga

manifestet

Tom Rob Smith Det hemliga manifestet Översättning av Karin Andrae

isbn 978-91-1-302495-0 © Tom Rob Smith 2009 Norstedts, Stockholm 2010 Originalets titel: The Secret Speech Översättning: Karin Andrae Omslag: John Persson Tryckt av WS Bookwell, Finland 2010 www.norstedts.se

* Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

Sovjetunionen Moskva 3 juni 1949

U

nder det stora fosterländska kriget hade han varit med och rivit bron vid Kalatj för att skydda Stalingrad, riggat fabriker med dynamit och lagt dem i spillror, satt eld på raffinaderier så att gejsrar av brinnande olja hade trasat sönder horisonten. Allt som den tyska invasionsarmén hade kunnat tänkas lägga beslag på hade han förstört.

Medan hans landsmän grät vid åsynen av byar som smulades sönder omkring dem hade han iakttagit förödelsen med bister tillfredsställelse. Fienden skulle erövra en ödemark: en bränd jord och en rökfylld himmel. Han hade ofta improviserat och använt det som råkade finnas till hands – stridsvagnsminor, glasflaskor, bensin slangad från övergivna, omkullvälta militärlastbilar – och hade fått rykte om sig att vara en man som staten kunde lita på. Han tappade aldrig fattningen, begick aldrig ett misstag, inte ens under de svåraste omständigheter: smällkalla vinternätter, vadande upp till midjan i forsar, utsatt för fientlig eldgivning. För en man med hans läggning och erfarenhet var dagens uppgift inte mer än ett rutinjobb. Han hade ingen brådska, inga kulor visslade över huvudet på honom. Ändå skakade hans händer. Svetten rann ner i ögonen så att han måste torka sig med en flik av skjortan.

Han mådde illa, kände sig som en nybörjare igen. Detta var första gången som den femtioårige krigshjälten Jekabs Drozdov hade fått i uppgift att spränga en kyrka.

Det var en laddning kvar att rigga upp, rakt framför honom, i det allra heligaste där altaret en gång hade stått. Biskopsstolen, ikonostasen, ljusstakarna – allting hade burits ut. Till och med bladguldet hade skrapats bort från väggarna. Kyrkan var tom, sånär som på sprängladd7

ningarna som var nedgrävda i grunden och fastbundna vid kolonnerna.

Plundrad och renskrapad var kyrkobyggnaden förvandlad till ett väldigt tomrum. Mittkupolen med dess krans av målade fönster satt så högt upp och var så fylld med ljus att den tycktes vara en del av himlen. Med huvudet bakåtlutat och med öppen mun begrundade Jekabs strålglansen ett femtiotal meter ovanför honom. Solstrålarna trängde in genom de höga fönstren och lyste upp väggmålningarna som snart skulle vara bortsprängda, sönderbrutna i sina minsta beståndsdelar: en miljon färgfragment. Ljuset föll över det nötta, stenlagda golvet inte långt från där han satt, som om det försökte nå honom, en utsträckt gyllene handflata.

Han muttrade: – Det finns ingen Gud. Han sa det igen, högre den här gången. Orden ekade inne i kupolen.

– Det finns ingen Gud. Det var en sommardag; självklart var det ljust. Det var inte ett tecken på något. Det var inte gudomligt. Ljuset betydde ingenting. Han tänkte för mycket, det var problemet. Han trodde inte ens på Gud. Han försökte dra sig till minnes statens många antireligiösa slagord.

Religionen hörde hemma i en tid då varje man var för sig själv. Och Gud var för envar.

Den här byggnaden var varken helig eller välsignad. Han fick se den som sten, glas och timmer, inget mer. Dimensionerna: etthundra meter lång och sextio meter bred. En arkaisk konstruktion, uppförd av ar­ kaiska människor i ett samhälle som inte längre fanns. Den producerade ingenting, hade ingen mätbar funktion.

Jekabs satte sig på huk och drog handflatan över det svala stengolvet, som var slätt, nött av många tusen kyrkobesökares skor, människor som deltagit i gudstjänster under många hundra år. Han överväldigades av det oerhörda i det han var på väg att göra och kände något i halsen, lika tydligt som om han hade satt i vrångstrupen. Känslan gick över. Han var trött och utarbetad – mer var det inte. Normalt skulle de ha varit flera vid en sprängning av den här storleken. Nu hade han 8

bestämt sig för att det inte fanns någon anledning att blanda in några andra. Ansvaret behövde inte delas. Det var inte alla som var lika klartänkta som han. Det var inte alla som hade renat sig från religionens villfarelser. Han ville inte samarbeta med män som hade blandade känslor inför uppdraget.

Det hade tagit honom fem dagar att få alla laddningar på plats. Han hade börjat i gryningen och slutat när solen gick ner. Han hade placerat varje sprängladdning så att han kunde vara säker på att byggnaden skulle rasa inåt och kupolerna prydligt kollapsa över sig själva. Det här jobbet krävde precision och noggrannhet, och han var stolt över sin färdighet. Byggnaden var ett kraftprov utöver det vanliga. Det var inte någon moralisk fråga utan ett intellektuellt prov. Med klocktornet och de fem gyllene kupolerna, varav den högsta vilade på ett åttio meter högt fundament, var det en värdig slutpunkt på hans karriär. Efter detta hade han blivit lovad förtida pension. Det hade till och med varit tal om Leninorden, som belöning för ett uppdrag ingen annan ville ta på sig.

Han ruskade på huvudet. Han borde inte vara här. Han borde inte göra detta. Han skulle ha låtsats vara sjuk. Han skulle ha tvingat någon annan att placera sista laddningen. Detta var inget uppdrag för en gammal krigshjälte. Men faran i att undvika ett uppdrag var långt större än någonsin en vidskeplig rädsla för att det vilade en förbannelse över uppgiften. Han hade sin familj att ta hand om – en fru, en dotter – och han tyckte väldigt mycket om dem.

Lazar stod i folkmassan som trängdes bakom avspärrningen hundra meter från Sankta Sofia-kyrkan. Hans allvar kontrasterade mot upphetsningen och pratet omkring honom. Han tänkte att det här var den sortens människor som skulle samlas vid en offentlig avrättning, inte på grund av allvaret, utan för att de var skådelystna, för att ha något att göra. Stämningen var uppsluppen, rösterna gälla av förväntan. Barn dunsade upp och ner på sina pappors axlar, otåliga över att ingenting hände. En kyrka räckte inte åt dem; det krävdes en kyrka som rasade för att det skulle bli roligt.

Längst fram vid avspärrningen, på en upphöjd plattform för att få bättre överblick, höll ett filmteam som bäst på med att ställa upp sin 9

utrustning medan de diskuterade vilka vinklar som tydligast kunde tänkas fånga förstörelsen. Särskild uppmärksamhet ägnades åt att få med alla fem kupoler på filmen samtidigt som de rasade, och nu frågade man sig vilket som var troligast – att träkonstruktionerna sprängdes i luften när de slog i varandra, eller att de splittrades först då de slog i marken.

Det berodde, sa man, på hur skickligt sprängmedlet hade apterats.

Lazar undrade om det också fanns sorg i den här församlingen. Han såg sig om efter likasinnade – det gifta paret där borta, tysta, med ansikten som var bleka av sinnesrörelse; den äldre kvinnan lite längre bak med handen i fickan. Hon hade något där, ett krucifix kanske. Lazar fick lust att dela folkmassan, skilja ut de sörjande från de skadeglada.

Han ville stå i närheten av dem som tycktes förstå vad som snart skulle vara förlorat: en trehundra år gammal kyrka. Den var uppkallad efter Sankta Sofia-katedralen i Gorkij och hade samma grundplan, och den hade överlevt inbördeskrig och världskrig. De senaste bombskadorna var en anledning till att bevara kyrkan, inte förstöra den. Lazar hade med förakt läst artikeln i Pravda där ”sprickor i grundstommen”, vilka enligt uppgift gjorde kyrkobyggnaden instabil, åberopades. Det var bara en förevändning, en sked falsk logik för att göra dådet mer lättsmält. Staten hade beordrat att kyrkan skulle sprängas, och än värre – långt långt värre – var att denna order hade utdelats i samförstånd med den ortodoxa kyrkan. Båda parterna hade hävdat att det var ett pragmatiskt beslut, inte ett ideologiskt. De hade listat en hel rad med bidragande faktorer. Skadorna som uppkommit under tyska bomb­ anfall. Interiören som måste renoveras till ett pris som ingen hade råd att betala. Vidare behövdes marken, i stadens centrum, till viktigare projekt. De som hade makten var överens. Denna kyrka, knappast en av de finare i Moskva, skulle bort.

Feghet låg bakom den skamliga överenskommelsen. Kyrkomyndigheterna, som under kriget hade ställt alla sina församlingar bakom Stalin, var nu ett statens redskap, ett ministerium i Kreml. Förstörelsen var en uppvisning i underkastelse. Prästerna gick med på att spränga kyrkan för att visa sin ödmjukhet: det var en självstympning för att bevisa att religionen var harmlös, lydig, tämjd. Den behövde inte längre förföljas. Lazar förstod mekanismerna bakom offret: Var det 10

inte bättre att förlora en kyrka än att förlora alla? Som ung hade han sett prästseminarier förvandlas till arbetarbaracker, kyrkor förvandlas till utställningshallar för antireligiös propaganda. Ikoner hade bränts, präster fängslats, torterats och avrättats. De hade haft fortsatt förföljelse eller fullständig underkastelse att välja på.

Jekabs lyssnade på folkmassan som hade samlats utanför, hörde hur människorna mumlade och rörde sig rastlöst i väntan på att föreställningen skulle börja. Han var försenad. Han borde ha varit färdig nu.

Men under de sista fem minuterna hade han inte rört sig. Han satt och tittade ner på den sista dynamitladdningen utan att göra något.

Han hörde en dörr som knarrade och såg sig om över axeln. Det var hans arbetskamrat och vän som stod där i dörröppningen, på tröskeln, som om han var rädd för att kliva in. Han ropade, rösten ekade i den tomma lokalen: – Jekabs! Vad är det för fel?

Jekabs svarade: – Jag är nästan färdig.

Hans vän tvekade, gjorde rösten mjuk innan han sa: – I kväll ska vi dricka, bara du och jag. Vi ska fira att du går i pension. I morgon bitti kommer du att vakna med en präktig baksmälla, men på kvällen kommer du att må fint igen.

Jekabs log åt vännens försök att trösta. Skuldkänslan var inte värre än en baksmälla. Den skulle försvinna.

– Ge mig fem minuter.

Han knäböjde i en parodisk böneställning, svetten strömmade och med hala fingrar torkade han sig om ansiktet med en flik av skjortan, men tyget var så blött att det inte gjorde någon skillnad. Gör klart det här nu! Och sedan skulle han aldrig mer behöva arbeta. I morgon skulle han ta med sig sin dotter på en promenad nere vid floden. Dagen efter skulle han köpa henne något och se henne le. I slutet av nästa vecka skulle han ha glömt den här kyrkan, de fem gyllene kupolerna och hur det svala stengolvet kändes.

Gör klart det nu!

Han grep tag i tändhatten och böjde sig över dynamiten.

11

Vartenda fönster krossades, på samma gång, och luften fylldes med skärvor av målat glas. Den bakre väggen förvandlades från en solid mur till ett framstormande moln av damm. Söndertrasade byggstenar beskrev bågar högt upp i luften innan de slog i marken, slet sönder gräset och kanade mot folkmassan. Till höger och vänster om Lazar föll människor då deras ben slogs undan av byggnadsdelar. Barn på sina pappors axlar slog händerna för ansiktena när glasskärvor och stenfragment kom flygande. Som om människorna satt ihop, likt ett fiskstim, ryckte de tillbaka i en samlad rörelse, kröp ihop, gömde sig bakom varandra. Ingen hade väntat sig att något skulle hända riktigt ännu; många hade inte ens tittat åt rätt håll. Filmteamet hade inte fått upp sina kameror. Arbetare befann sig fortfarande innanför avspärrningen. Antingen var avståndet grovt underskattat eller också hade explosionen missbedömts.

Lazar stod med ringande öron och glodde på molnet av damm som virvlade upp i luften och väntade på att det skulle lägga sig. När det tunnades ut syntes ett hål i kyrkomuren som var omkring dubbelt så högt som en man och lika brett. Det var som om en jätte av misstag hade satt stövelspetsen i muren och sedan urskuldande dragit tillbaka den för att inte förstöra resten av byggnaden. Lazar spanade upp mot de förgyllda kupolerna, de andra gjorde likadant. Alla hade samma fråga i huvudet: Skulle kupolerna falla?

I ögonvrån såg Lazar hur filmfolket störtade omkring för att hinna få kamerorna i ordning, torkade linserna rena från damm, struntade i stativen, desperata att fånga något av skeendet på film. Om de missade kollapsen, oavsett vad det berodde på, skulle deras liv hänga på en skör tråd. Trots faran var det ingen som sprang därifrån, alla stannade kvar, sökte efter minsta rörelse, en ryckning, en lutning – en darrning. Till och med de som hade skadats verkade vara tysta i förväntan.

De fem kupolerna rasade inte, de stod kvar, upphöjda över det futtiga virrvarret där nere. Kyrkan stod där den alltid hade stått, medan människorna i folksamlingen blödde och grät. Lazar kände hur stämningen förändrades, lika tydligt som om himlen hade mulnat. Han anade en tveksamhet. Var det en överjordisk makt som hade ingripit och stoppat detta brott? Åskådarna började ge sig iväg, långsamt först, 12

sedan allt fler; fortare och fortare skyndade de sig därifrån. Ingen ville längre titta på. Lazar fick anstränga sig för att inte börja skratta högt.

Folkmassan hade skingrats i alla väderstreck, men kyrkan stod! Han vände sig mot det gifta paret, han ville bekräfta samförståndet som han hade känt.

Mannen stod rakt bakom Lazar, så nära att de nästan vidrörde varandra. Lazar hade inte märkt att han hade närmat sig. Han log, men ögonen var kalla. Han var inte klädd i uniform och höll inte heller upp något id-kort. Men det rådde ingen tvekan om att han var säkerhetspolis, MGB-agent – en slutsats som man kunde dra inte med ledning av det som var framträdande i hans uppenbarelse utan av det som var frånvarande. Överallt fanns skadade människor. Ändå visade denne man inget intresse för dem. Han hade skickats ut för att iaktta folks reaktioner. Och Lazar hade reagerat fel: han hade varit sorgsen när han borde ha varit glad; han hade visat lättnad då han borde ha varit besviken.

Mannen talade genom ett smalt leende, den döda blicken lämnade inte Lazars ansikte.

– Ett litet missöde. Det är lätt åtgärdat. Du borde stanna, vi kanske lyckas riva den senare i dag. Du skulle vilja stanna, eller hur? Du vill se kyrkan falla? Det kommer att bli spektakulärt.

– Ja. Ett försiktigt svar. Och också sanning. Han ville stanna, men nej, han ville inte se kyrkan falla, och det ville han verkligen inte avslöja för mannen som fortsatte: – Här ska ett av världens största inomhusbad byggas. Så våra barn får träna och bli friska och starka. Det är bra, vi vill att våra barn ska bli friska. Vad heter du?

En sådan enkel fråga och samtidigt så skrämmande.

– Jag heter Lazar.

– Vad har du för yrke?

Det var inte något spontant samtal mellan främlingar, det var ett öppet och oförställt förhör. Underkastelse eller förföljelse, att vara pragmatisk eller principfast – Lazar hade ett val, i motsats till många av kollegorna som var lätt igenkännliga. Han behövde inte erkänna 13

att han var präst. Vladimir Lvov, före detta prokurator i den heliga synoden, hade sagt att prästerna inte behövde skilja sig från mängden, att de fick ta av sig sina prästkläder, klippa håret och bli vanliga dödliga. Med det kortklippta skägget och det vardagliga utseendet kunde Lazar ljuga för denne agent. Han kunde avsvära sig sin tro och hoppas att lögnen skulle skydda honom. Han arbetade i en skofabrik eller han tillverkade bord – vad som helst utom sanningen. Agenten väntade.

14