Sarah Rees Brennan Outtalat
Sarah Rees Bre nnan
OUTTALAT Lynburn Legacy-trilogin • BOK 1
Översättning av Helena Stedman
Mode r ni st a S TO C K HOLM
Innehåll del i :
Lorderna på slottet
Första artikeln . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Prinsen från Aurimere. . . . . . . . . . . . . . . . . Hemligheten i skogen . . . . . . . . . . . . . . . . . Blod och solsken . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . En viskning i mörkret . . . . . . . . . . . . . . . . . del iı :
11 20 26 34 41
Bortom fantasins gränser
Kusinen Lynburn . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 51 Du går inte säker . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 62 Hon talar, men säger ingenting . . . . . . . . . . . 69 Allting måste ha en mening . . . . . . . . . . . . . 76 Alla bara faller . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 87 Den hemsökta floden . . . . . . . . . . . . . . . . . 96 Tårarnas laguner . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 102 Att tro eller inte tro . . . . . . . . . . . . . . . . . . 111 del iıı :
Jakten på sanningen
Mästerskurken . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 125 Varken eld eller vatten . . . . . . . . . . . . . . . . 134 Det magiska skenet . . . . . . . . . . . . . . . . . . 146 Ensam på tröskeln till min dörr . . . . . . . . . . 156 I ena änden av staden . . . . . . . . . . . . . . . . 169 I andra änden av staden . . . . . . . . . . . . . . . 178 De glömda offren . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 189
del iv:
Verkligheten träder fram
På resande fot . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 197 En stunds lycka . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 203 Skogen vaknar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 212 Liv ger kraft . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 218 del v:
Direkt från källan
Bara vi har varandra . . . . . . . . . . . . . . . . . 227 Monkshood . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 237 I slottets skugga . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 245 Ett hjärta i dina händer . . . . . . . . . . . . . . . 254 Det är du som bestämmer . . . . . . . . . . . . . 264 del vi :
Så var sagan slut
Källa till ljus . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 277 Lita på solen i mig . . . . . . . . . . . . . . . . . . 289 Alla dras till skogen . . . . . . . . . . . . . . . . . 297 Rött och guld . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 306 De sista orden . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 315 Inget gyllene kvar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 324
DE L I
Lorderna på slottet Någonstans måste det väl finnas Ett ansikte som inte syns, en röst som inte hörs Chr istina Rossetti
K APIT E L 1
Första artikeln LY NBUR NS ÅTERKOMST av Kami Glas
Va r j e stad i England har sin egen historia. Och en vacker dag ska jag avslöja historien om Sorry-in-the-Vale. Det närmaste ett scoop jag kommit var den gången jag bad Roger Stearn (sjuttiosex år gammal men ung i sinnet) avslöja en hemlighet om vår lilla stad. Då svarade han att hemligheten bakom stadens höga ullproduktion troligtvis låg i fodret vi ger till våra får. Det kan hända att jag såg lite besviken ut, för han betraktade mig en stund och sa sedan: »Visa respekt för fåren, unga dam.« Sedan bröt han intervjun. I Cotswolds, området där vi bor, finns det med andra ord en massa ull men inga hemligheter. Vilket så klart är rena tramset. Sorry-in-the-Vale har funnits sedan 1400-talet. Sexhundra år passerar inte förbi bara så där – utan att ett endaste illdåd äger rum. Det var familjen Lynburn som grundade staden och alla vet väl vad lorderna på slottet pysslade med. Skändade bönder och tuttade eld på folkets enkla boningar. Jagade rävar. Listan kan göras lång. Det märks på långa vägar att familjen Lynburn bär på en dyster hemlighet. Det har till och med skrivits en munter visa om dem. Muntra visor kanske inte verkar så dystra, men glöm då inte bort att det till och med finns barnvisor som handlar om pest och elände. I Sorry-in-the-Vale sjunger vi den här sången:
11
Djupa skogar, stumma klockor Sanningen är i dunkel höljd Tysta dalar, stilla vatten Lynburns vakar från sin höjd Röda äpplen, gyllne säd En tidig död är ingen fröjd. Det sjungs ju till och med rakt ut att sanningen är höljd i dunkel. Under nedanstående djärva reporters livstid har gamla Marigold (som numera är död) varit den enda Lynburn som levt i Aurimere slott. Jag vill ingalunda tala illa om de döda, men ingen kan förneka att tanten Lynburn var en ruskigt hemlighetsfull person. Och så ruskigt ilsken att hon till och med kastade sin gåstol efter vissa oskuldsfullt nyfikna barn… Nu har Marigold Lynburns döttrar kommit tillbaka till Sorry-inthe-Vale efter sjutton år i USA. Och om familjen har några mörka hemligheter med sig i bagaget så kan ni lita på att jag ska snoka rätt på dem!
K a m i slutade skriva och blängde på skärmen. Hon var inte helt säker på tonen i sin artikel. En seriös journalist skulle nog inte skämta så mycket. Men så snart Kami satte sig vid datorn kändes det nästan som om skämten redan väntade på henne, som om de gömde sig bakom tangenterna, redo att hoppa fram. Kami var övertygad om att det fanns en spännande historia att gräva fram om familjen Lynburn. De hade flyttat till Amerika redan innan hon föddes, men hela livet hade hon hört folket i staden mumla om ditt och datt – att de hoppades att någon sjukling skulle tillfriskna eller att en häftig storm skulle kringgå just deras dal – för att i nästa andetag utbrista: »Men familjen Lynburn är i alla fall borta!« När Kami fick höra att familjen Lynburn skulle komma tillbaka till Sorry-in-the-Vale bestämde hon sig för att ägna hela sommarlovet åt att fråga ut alla i staden om dem. Ganska snart skulle det visa sig att hon blev tystad varje gång hon förde deras namn på 12
tal, som om folk trodde att lorderna kunde höra dem. Till och med Kamis egen mamma avbröt henne och hon lät både sträng och ängslig när hon tillrättavisade sin riskabelt respektlösa dotter. Kami vände sig mot skärmen igen. Hon kunde inte komma på någon bättre rubrik än »Lynburns återkomst«. Över huvud taget var det lite svårt att tänka, eftersom ungarna som lekte i skogen som angränsade till deras trädgård förde ett sådant fasligt oväsen. Just i kväll ylade de så våldsamt att det skar i Kamis öron och fick det att bulta i tinningarna. Kami reste sig och klampade ut från sovrummet. Hon gick nerför den knarriga, smala trappan och fortsatte ut i den silverstänkta kvadrat som utgjorde husets trädgård nattetid. Runt den glittrande lilla staden välvde sig skogen som en skuggande hand kring ett knippe stjärnor. Högt ovanför, på andra sidan skogen, reste sig Aurimere slott med sitt klocktorn som pekade som ett knotigt finger mot himlen. Slottet hade byggts samtidigt som lorderna Lynburn grundlade staden och där hade de levt i många generationer, som herrar över allt de blickade ut över. Var man än befann sig i Sorry-in-the-Vale kunde man se slottet med sina fönster som stirrade ut som ögon från sin höjd. Kami kom alltid på sig själv med att stirra tillbaka. För första gången på mycket länge lyste ett gyllene sken bakom slottets gluggar. Familjen Lynburn hade till slut kommit hem. Ylandet i skogen blev så gällt att det gick kalla kårar efter Kamis rygg. Hon sprang till trädgårdsgrinden och ställde sig och spejade ut i mörkret. Ljudet tystnade tvärt. Nattens vindar hyssjade henne som efter en mardröm och drog sina kalla fingrar genom hennes hår. Kami sträckte sig bortom gränserna för sitt eget medvetande och vädjade om tröst. Vad har hänt? frågade den välbekanta rösten som Kami kunde höra inuti sitt huvud. Hon kände sig genast varmare, trots att vindarna fortfarande blåste kallt. Inget, svarade Kami. Hon kände att Jared gled ifrån henne medan hon stod kvar en 13
stund i månskenet och lyssnade till skogens tystnad. Efter ett tag gick hon in för att skriva färdigt artikeln. Hon hade fortfarande inte berättat för Angela om skoltidningen.
B Kami hade hört Jared i sitt huvud så länge hon levt. När hon var åtta tyckte folk att det var gulligt med en låtsasvän, men nu när hon var sjutton var det inte samma sak. Kami hade fått vänja sig vid att folk tyckte att hon var konstig. »Du är galen«, sa bästa vännen Angela när skolklockan ringde och signalerade att det var fem minuter kvar till första lektionen på terminens första dag. Angela hade flyttat till Sorry-in-the-Vale från London när Kami var elva. Tajmingen hade varit perfekt eftersom Kamis före detta bästis, Nicola Prendergast, just hade dumpat Kami eftersom hon tyckte att hon var för konstig. »Det har man sagt om alla stora visionärer«, hävdade Kami och småsprang längs korridoren för att hålla jämna steg med långbenta Angela. »Och vem mer tror du att man har sagt det om?« frågade Angela. »Alla som varit galna på riktigt.« Hennes blick antydde att hon tyckte Kami skulle sluta irritera henne. I vanliga fall var Angelas surhet inget som oroade Kami. Hennes vän blängde alltid surt på folk, och för det mesta fick Kami henne ändå dit hon ville. Men den här gången hade Kami något väldigt viktigt att ta upp. »Minns du förra sommaren när vi anmälde oss som medhjälpare på cricketlägret?« »När du anmälde oss – utan att fråga mig först – ja«, muttrade Angela. Kami struntade i den detaljen. »Minns du hur jag uppmuntrade barnen att föra dagbok, så att vi sedan kunde skriva en artikel om lägrets brister?« »Inget man glömmer i första taget«, sa Angela torrt. 14
»Och minns du förra året när jag startade en namninsamling för att få miss Mackenzie avskedad – och hon jagade mig med en hockeyklubba runt idrottsplanen och vi blev tvungna att förklara oss inför skolledningen?« »Än en gång – oförglömligt«, svarade Angela. »Vad jag vill säga är att nu har vi chansen att stå upp för sanningen utan att det har något med sport att göra«, fortsatte Kami. »Samt att jag tar ett första steg mot att bli den bästa journalisten genom tiderna. Och du måste hjälpa mig Angela, för rektor Dollard har fått för sig att jag är en bråkstake och enda anledningen att hon – äntligen – gick med på att låta mig starta en skoltidning är att jag sa att du också är med.« Angelas mörka ögon blixtrade av ilska mot Kami. »Vad sa du, sa du?« »Jag visste att du skulle förstå när jag väl förklarade situationen«, sa Kami och stod pall, trots att Angela lutade sig över henne på ett oroväckande sätt från sin höga höjd. Kami fortsatte att prata så snabbt det bara gick, innan Angela fick för sig att slå ihjäl henne med sin skolväska eller något liknande. »Jag hoppades att du skulle säga ja eftersom jag visste att du skulle bli jätteivrig över min idé och eftersom du är en så bra vän, men om du envisas med att sakna visioner…« »Ja, det gör jag«, sa Angela bestämt. »Absolut.« »Och så var det en sak till«, sa Kami. »I salen som vi får ha som tidningsredaktion finns en soffa.« Hon gjorde en konstpaus. »Och vi får vara där på alla raster för att outtröttligt sträva efter sanning och rättvisa. Och kanske…« »Ta en tupplur«, avslutade Angela vördnadsfullt, som en riddare som äntligen fått syn på den heliga graal. Hon försjönk i tankar samtidigt som hon fingrade fundersamt på remmarna till sin skolväska. Sedan log hon svagt med sin perfekt utformade mun. »Det kan väl hända att jag har ett och annat artikeluppslag.« De gick mot klassrummet i fullt samförstånd. Kami strålade av triumf. »Jag har redan flera artiklar i huvudet. Jag har till och med börjat skriva på en.« 15
Angela satte sig på sin stol näst närmast fönstret och Kami slog sig ner bredvid. »Vad handlar den om?« Kami lutade sig över bänken och talade med låg röst. »I går när jag var i godisbutiken talade jag med mrs Thompson om familjen Lynburns återkomst.« Hon sneglade ut genom fönstret. Åt söder bredde fälten ut sig som en grön matta i landskapet. Åt norr reste sig en höjd som var så brant att den nästan såg ut som en klippa. Längst upp vid höjdens kant stod Aurimere slott som en strålande general med skogen som ett regemente av mörkklädda soldater under sig. När Kami sneglade upp på Angela igen möttes hon av ett par höjda ögonbryn. »Du pressade alltså stackars mrs Thompson, typ hundratjugo år, på information?« »Ja, jag behövde lite fakta«, medgav Kami lugnt. »Och lakrits.« »Du har ingen skam i kroppen«, sa Angela. »Jag hoppas att du är nöjd med dina livsval.« Kami blickade ut över dalen igen. Det fanns historier att hämta här i staden och hon skulle snoka rätt på varenda en. »Ja«, svarade hon, »det är jag verkligen.« När miss Mackenzie klev över tröskeln fick deras samtal ett abrupt slut och de tvingades se ner i sina skolböcker. Kami log och Angela skakade på huvudet.
B Det var inte förrän vid slutet av skoldagen som Kami och Angela fick tid att ta trappan upp till den blivande tidningsredaktionen. Skolbyggnaden i Sorry-in-the-Vale – staden var så liten att det bara fanns plats för en skola – var mer än hundra år gammal. Den tog emot alla barn från Vale mellan fem och arton år – och ändå fanns det salar över som ingen använde. Kami längtade tills hon fick ta den här salen i besittning. »Berätta om artiklarna du vill skriva«, sa hon till Angela när de tog sitt första steg i trappan. »Jag tänkte skriva om hur man håller sig i form även om man inte hinner träna«, svarade Angela. »Typ som jag.« 16
Kami nickade. »Och själv har du ju fullt upp med att hitta någonstans att vila.« »Precis«, sa Angela. »Jag har inte tid att avbryta mitt soffletan de bara för att träna pilates eller något annat nyttigt. Här är mitt första tips: Ta alltid två trappsteg i taget.« Hon visade. »Det där trodde jag bara att du gjorde för att mobba mig för mina korta ben.« »Det också«, sa Angela. »Men framför allt är två steg i tagetmetoden en riktig supergympa för rumpan. Resultat? Skinkor av stål.« Angela snärtade till sin bakdel för att visa vad hon menade. Angela hade en perfekt kropp. Hon hade ett perfekt ansikte också, men där lade hon åtminstone ner lite energi genom att sminka sig – och hon var nästan onaturligt skicklig med eye linern. Kami lade mer fokus på sina kläder än på sminket. Hon hade för bråttom ut genom dörren för att komma ihåg att sätta på läppglans eller något, men det var inte lika sannolikt att hon skulle gå ut utan kläder. Kami snärtade till sin egen rumpa på prov och gjorde en grimas. »Skinkor av korrugerad plåt«, sa hon. »En bra dag.« Vad har du för dig? frågade plötsligt Jared. Kami kände hur Jared pockade på hennes uppmärksamhet och lämnade sin egen värld utanför. Ungefär som när man står och pratar med en person i ett rum fullt med folk och plötsligt ser hur någon annan människa, från ett annat gäng, söker ens blick. Fast tusen gånger starkare, eftersom det i Jareds och Kamis fall inte var blickarna som möttes utan deras sinnen. Jag inleder en ny era av journalistisk historia, svarade Kami och förmedlade sin glädje genom den länk som förenade dem. Och om jag ska vara riktigt ärlig håller Angela och jag på att slå oss själva i baken. Ja, det är ju sådant folk gör, svarade Jared. Själv då? Det kändes som om en skugga drog förbi Kami. Hon förstod att Jared var ledsen, men allt han svarade var: Jag läser. Inleder en ny epok av värdelöst latmanskap. Han sög tacksamt åt sig hennes 17
iver och hon kände att han var glad för hennes skull. Kami log mot Angela, som i sin tur svarade med en före brående blick. Då förstod Kami att hon hade stirrat rakt ut i luften lite väl länge vid det här laget. »Kommer du, eller?« frågade Angela med ett svagt leende. Hon kände till Kamis låtsasvän, även om Kami för det mesta undvek att prata om honom. Det var ju på grund av honom som Kami hade förlorat sin förra bästis, Nicola Prendergast. »Har jag tackat dig för att du ställer upp på det här?« frågade Kami. Angela lade armen om Kami när de fortsatte uppför trappan. »Din själ är som själarna hos tusen påtända apor tillsammans«, sa hon. »Men nog om dig nu. Ta mig till min vilobädd.« Högst upp i trappan fanns en blå dörr. I dörren fanns en liten frostad glasruta med ett nätgaller för. Kami halade upp den silverglänsande, bulliga nyckeln som rektor Dollard motvilligt hade anförtrott henne, och vred om låset. Hon knuffade upp dörren med en galant gest. »Ta-da!« Kami och Angela kikade in i sitt nya högkvarter. Det var en liten sal. På golvet låg en raggig, grå matta och tegelväggarna var vitkalkade. Där fanns ett stort skåp, flera skrivbord – och Angelas efterlängtade soffa. Dessutom var rummet fullproppat från golv till tak med tomma pappkartonger. »Jag hatar dig väldigt mycket just nu«, suckade Angela. Kami och Angela tillbringade tjugo minuter med att städa i sitt nya arbetsrum. Därefter gav Angela upp, utstötte ett lågt stön och sjönk ner på soffan, som fortfarande var full med kartonger. Där låg hon sedan kvar med armen över ögonen. Kami fortsatte att städa. Hon visslade för sig själv och vek ihop och travade kartonger så att dammet yrde runt henne som ett mjukt, grått duggregn. Hon fick medge att hennes glittriga blå scarf, pennkjol och retromönstrade blus inte var de bästa kläderna för den här typen av kroppsarbete, men hon tyckte fortfarande att det var en passande utstyrsel den här första dagen som banbrytande journalist. 18
Just som Kami brottades som bäst med en kartong som bestämt sig för att inte låta sig vikas, hördes en knackning från den uppställda dörren. Hon sneglade upp från sin gigantiska origamiskapelse – rakt i ögonen på den snyggaste kille hon någonsin sett. Det fanns två saker med honom som var ännu viktigare än hans utseende. Det ena var att han hade en gedigen och äkta kamera hängande runt halsen. Det andra var att Kami aldrig hade sett honom förut, vilket betydde att han måste vara en Lynburn.
K APIT E L 2
Prinsen från Aurimere K a m i brukade alltid göra om de klassiska sagorna så att flickorna blev starkare och självsäkrare. Men de vackra prinsarna hade hon egentligen aldrig haft något emot. Och här stod en av dem nu, i vit T-shirt och jeans i stället för rustning, med gyllenblont hår som lockade sig i ändarna och ögon lika löjligt blå som en molnfri, soldränkt högsommarhimmel. De blå ögonen stirrade naturligtvis på Angela. »Eh, hej«, sa Lynburn-killen och såg likadan ut som alla andra killar när de för första gången får syn på Angela. Som om han hade fått ett slag i ansiktet och tyckte om det. »Är det du som är Kami Glas?« Angela höll armen en bit ovanför ögonen. »Gå«, beordrade hon. »Jag dejtar bara killar som går på college.« »Du känner ju inte en enda kille som går på college«, påpekade Kami. Angela riktade blicken mot Kami och log. »Skönt, då har jag mer tid för vila.« Hon slöt ögonen igen och gav Kami och Lynburn-killen möjlighet att vända sig mot varandra. Kami kunde inte annat än ge honom ett plus i kanten. De flesta killar drog sig undan eller surnade till när Angela var så där oförskämd utan anledning. Men den här killens uttryck var oförändrat, förutom att han vidgade blicken en pytteliten aning. Hon beundrade hans självbehärskning. »Jag såg er lapp på anslagstavlan. Den där det stod att ni behöver en fotograf till skoltidningen och att man skulle komma hit efter skolan.« Han hade en härligt släpig, amerikansk dialekt – ytterligare ett bevis på att han var en Lynburn. 20
Dessutom lät han inte förargad. Erbjöd han verkligen sina tjänster som skoltidningens fotograf trots att han just blivit avspisad av Angela och tidningsredaktionen fullkomligen svämmade över av papp? Angela satte sig käpprätt upp i soffan och blängde på Kami. »Har du satt upp en lapp? Innan du ens övertalade mig att vara med?« »Angela, Angela«, sa Kami. »Antingen kan vi bråka om det förflutna eller också kan vi ta ett kliv in i framtiden!« »Och jag kan gömma din döda kropp i de där kartongerna utan att någon någonsin hittar den!« Angela viftade bort killen. »Vill du vara så vänlig…?« Killen vände sig mot Kami igen, som besvarade hans blick med ett förtjusande leende. Det var så här det brukade gå till när Angela avfärdade en kille – då kunde han fokusera på Kami. Vilket inte alltid var något som gynnade Kami. Det var fortfarande Angela som stod för den exotiska skönheten, vilket egentligen var orättvist eftersom det faktiskt var Kami som hade en japansk farmor. Kamis hår var svart med bruna skiftningar, medan Angelas hår var svart som korpvingar. Kamis ögonform var annorlunda än skolkompisarnas och hennes hy var blekt gyllengul, men fräknarna på hennes näsa förrådde henne. Exotiska skönheter hade inte fräknar. Lynburn-killen log tillbaka. Kami gillade hans leende nästan lika mycket som hans kamera. »Jag menar det«, sa Angela. »Gå härifrån.« Det där var över gränsen för hur mycket oförskämdheter en annan människa kunde förväntas tåla. Kami högg tag i Angelas arm och drog upp henne från soffan. »Ursäkta oss ett ögonblick«, sa hon till killen. »Min kollega och jag behöver konferera lite i vårt privata arbetsrum.« Därmed drog hon in Angela i ett tomt förvaringsskåp och stängde dörren om dem. När de stod i mörkret frågade Angela: »Vad gör jag i ett skåp?« »Du och jag har två viktiga saker att prata om, och det nu med en gång«, kungjorde Kami. »Det ena är att om vi ska lyckas med skoltidningen så måste vi ha en fotograf.« 21
»Och det andra?« »Det andra är att just den här fotografen skulle bli en väldigt vacker inredningsdetalj på vår redaktion«, sa Kami. »Erkänn själv att han ser väldigt bra ut och att vi behöver en fotograf, så snälla kan jag få behålla honom?« Angela suckade. I det trånga utrymmet kändes hennes suck som en hel vindstöt. »Du vet hur mycket jag hatar att ha killar omkring mig. De bara stirrar hela tiden och stör mig och tigger med sina ledsna hundvalpsögon som får mig att vilja sparka till dem. Precis som hundvalpar.« »Du har med andra ord vissa problem med hundvalpar«, sammanfattade Kami. Plötsligt öppnades dörren till skåpet på vid gavel. I öppningen stod killen, upplyst bakifrån av salens skarpa belysning. »Ursäkta att jag avbryter«, sa han. »Men jag hör allt ni säger.« »Jaså«, sa Kami. »Men det spelar ingen roll«, sa han. »Jag fattar vinken. Särskilt i kombination med…« Han fick till en hyfsad imitation av Angelas avfärdande handviftning. »Gå härifrån.« Angela lade på en ömt nostalgisk min. »Du och jag har haft så mycket kul ihop, eller hur? Jag kommer alltid att minnas det. När du väl har gått härifrån.« Killen rynkade lätt på ögonbrynen. »Dessutom kanske ni inte har märkt att ni står i ett skåp.« »Jag erkänner att vårt privata arbetsrum är av enklare slag«, sa Kami. »Men det är så här vi vill ha det. Bara för att vi är redaktörer ska inte vi ha särskilda privilegier. Vi är väl inga snobbar heller!« Killen räckte henne handen för att hon skulle kliva ur skåpet. Hon behövde ingen hjälp, men hon tog hans hand ändå. Han log igen. »Jag heter Ash Lynburn.« Kami strålade mot honom. »Jag visste väl det. Det kommer inte så mycket nytt folk till staden. Du ska snart få berätta om dig själv, låt mig bara hämta penna och papper först så att jag kan anteckna. Sa jag förresten att du får jobbet?« 22
»Så där gör hon alltid«, förklarade Angela för Ash. Kami visste att det var kärleksfullt menat, men den här gången sa Angela det inför en person som Kami ville imponera på. Efter en stunds tvekan sökte Kami tröst från Jared och plötsligt var hennes osäkerhet som bortblåst. Hon fylldes av tillförsikt. »Hon har rätt«, sa Kami glatt. »Jag är född reporter. Och historien om lordfamiljen som flyttar tillbaka till slottet är det enda folk pratar om på mammas restaurang.« Hon vände sig mot Ash. »Det är min mamma som äger Claire’s«, förklarade hon. »Bageri på morgonen, restaurang på kvällen. Bästa maten i Sorry-in-the-Vale. Du får hänga med dit när vi har personalkonferens på helgerna.« »Det ser jag fram emot«, sa Ash. Han hade fortfarande kvar sitt grepp om hennes hand. Kami svarade med en bestämd handskakning innan hon släppte taget och gick till skrivbordet. Hon behövde anteckna. »Jag heter Kami Glas«, sa hon när hon väl stod beredd med penna och papper. Hon viftade mot Angela. »Och den här strålande välkomstkommittén på en enda person heter Angela Montgomery. Grattis! Nu är du en i gänget. Ditt första uppdrag är att fota Angela när hon står i trappan och slår sig själv på rumpan.« »Jag går in i skåpet igen«, muttrade Angela. En stund senare stod alla tre i trappan. Kami följde med eftersom hon var tvungen att släpa dit Angela och sedan stannade hon kvar för att intervjua Ash. Ash sprang upp och ner i trappan och försökte fånga den bästa bilden av Angela (trots att det egentligen var omöjligt att misslyckas med en bild på Angela och hennes böljande hårsvall, blinkande ögon och eviga trumpenhet). Samtidigt svarade han artigt, om än lite återhållsamt, på alla Kamis frågor: Var hade familjen Lynburn varit? Tja, lite här och där. Var hade han tyckt bäst om att bo? Tja, här. »Nu när ni är tillbaka, tror du då att ni kommer att stanna?« Kami tittade på Ash och höll pennan redo en bit ovanför anteckningsblocket. Ash sänkte kameran och tittade upp på henne nerifrån trappan. Ljuset flödade i korridoren och gav hans hår en skimrande lyster. 23
»Det är i Sorry-in-the-Vale vi hör hemma«, svarade han och för första gången lät han inte lika lugn till sinnes. Det lät som ett löfte, ett löfte han hade för avsikt att hålla. »Här stannar vi för alltid.«
B Den natten drömde Kami att hon var någon annan och plötsligt vaknade hon av ett skrik från skogen. Hon tillkallade Jared igen. Han var redan vaken. Hans svar var tröstande och nyfiket på samma gång. Ska vi gå och se efter vad det är? Så fort hon hörde den tysta rösten i sitt huvud upphörde skriken. Kami sa åt sig själv att ta sig samman – hon kunde bara til�låta sig ett visst mått av galenskap. Det var alltid ungar ute och härjade i skogen, dygnet runt. Det var inget konstigt med de där skriken. Samtidigt som Kami kände av Jareds närvaro kände hon också av kylan som omgav honom, samma kyla som hon hade känt hos honom tidigare på dagen. Hon förstod att det var något som tyngde honom. Jag sparar min djärvhet till en annan gång, svarade hon. Jag drömde just om dig. Hur är läget? Kami försökte nå bortom de barriärer som hon och Jared hade rest mellan sig för att kunna leva lugnt på varsitt håll mellan sina möten och inte verka konstant galna för sin omvärld. Det var ett beslut som de hade tagit gemensamt förrförra sommaren och sedan dess fick Kami bara ta del av brottstycken av Jareds tankar. För Kami var det lättare att tänka på Jared som en verklig person, eftersom de då kunde skapa sina ömsesidiga förhållningsregler tillsammans. Nu försökte hon tänja lite på gränsen mellan dem, vågade sig en liten bit över på hans sida för att försöka greppa vad han kände. Hans nedstämdhet tyngde ner henne också och det kändes lite som att hålla någon i handen som släpade benen efter sig. Spelar det någon roll? svarade han. Klart att det gör, sa Kami och pressade honom lite. Berätta. 24
Mamma frågade om jag fortfarande pratar med dig, svarade Jared. Jag sa ja. Ingen av dem brukade berätta om den andra för någon. En person som hörde en röst i huvudet var redan tillräckligt konstig utan att dessutom prata om rösten. När de var små hade Kami bestämt sig för att skicka en brittisk penny till en adress i Amerika som hon själv hade hittat på, och då hade hennes mamma blivit riktigt orolig. Kamis mamma hade varit livrädd för att hennes dotter var på väg att mista förståndet. Kami hade varit ensambarn i många år innan hennes småbröder kom. Hon hade vuxit upp med unga, aktiva föräldrar och en farmor och hon hade alltid vetat att alla i familjen måste hjälpas åt för att få allt att fungera. Hon förväntades vara självgående. Hon förväntades inte ställa till med bekymmer och skrämma slag på sin mamma genom att fantisera ihop ett helt liv åt sin låtsasvän. Moderns rädsla hade skrämt Kami själv också, men inte så mycket att hon släppte taget om Jared. Däremot slutade hon att ställa frågor till honom om hans liv och att berätta om honom för andra människor. Jared blev hennes egen hemlighet och på så sätt fick hon behålla honom. Kami var inte så förtjust i att prata med Jared om hans mamma. Hon visste sedan tidigare att de inte kom bra överens. Hon visste också att det var ologiskt, orimligt och osunt av henne att bekymra sig om hans familjeproblem. Det var osunt av henne att bry sig så mycket om sin låtsasvän över huvud taget. Han var ju bara en röst som hon hörde inuti sitt huvud. Hon försökte att inte tänka så mycket på det eftersom det ibland fick henne att tro att hon faktiskt var galen på riktigt. Jared bröt tystnaden. Hon vill att jag slutar prata med dig. Kami höll sin bävan för sig själv. Tänker du göra som hon säger? frågade hon och försökte att låta stöttande och inget annat. Jag sa att jag skulle tänka på saken, svarade Jared nedstämt. Kami kröp ihop under täcket. Hon frös. Jared sa inget mer. Det var tyst i hennes huvud och tyst utanför hennes fönster. Ändå kunde hon inte somna.
K APIT E L 3
Hemligheten i skogen F ö r s t a numret av skoltidningen The Nosy Parker kom ut två dagar senare. Det blev en enorm succé. Kami var inte förvånad – hela förstasidan täcktes av ett foto på Angela i trappan. Eftersom Angela gick omkring och såg ut som om hon ville sparka benen av folk så fick Kami ensam ta emot alla komplimanger. »Jag gillade verkligen artikeln med avslöjandena om cricket lägret«, sa Holly Prescott, den näst snyggaste tjejen på skolan. Hon gick bredvid Kami i tumultet som alltid rådde i korridoren vid skoldagens slut. »Hur gamla var barnen? Elva?« »Nio«, svarade Kami. »Men syndare sedan gammalt.« Holly skrattade. Hon hade alltid varit schyst mot Kami, men eftersom hon nästan jämt hängde med någon kille, eller flera samtidigt, hade hon och Kami aldrig riktigt funnit varandra som vänner. »Jag har några artikeluppslag«, sa Holly till Kamis förvåning. Kami tänkte genast på hur många nummer de skulle kunna sälja om Holly, med klargröna ögon och kurvig kropp, var på förstasidan. »Vadå för uppslag?« frågade hon och log. Holly log tillbaka och tryckte sina skolböcker mot bröstet. Ross Phillips, en kille i klassen, stannade tvärt och såg ut som om han önskade att han just då också var en lärobok i biologi. »Du vet kanske att jag har en motorcykel«, började Holly. »Jag var ute och körde lite vid Shepherd’s Corner, du vet korsningen i utkanten av skogen? Och då såg jag en död grävling.« »Ja, det är inte ovanligt att djur blir påkörda just där«, sa Kami och undrade lite vart Holly ville komma. 26
»Jag vet«, nickade Holly. »Men det var bara det att grävlingen inte hade blivit överkörd. Jag åkte ju motorcykel, så jag såg den inte på jättenära håll men i alla fall bättre än om jag hade suttit i en bil. Och djuret var uppsprättat.« Kami ryggade tillbaka. »Usch!« »Ja, eller hur?« instämde Holly. »Och visst, jag kan ha sett fel, men sedan dess kan jag inte sluta tänka på det. Jag funderar på om det kan ha varit några taskiga ungar som roat sig med att skada djuret och tänkte att det var smart att lägga det på vägen efteråt, så att det såg ut som om det blivit överkört och inte dött av djurplågeri.« Någon subtil signal, kanske det faktum att Kami såg ut som om hon skulle kräkas, fick Holly att tystna och försöka backa. »Men det är nog bara jag som är paranoid«, sa hon snabbt. »Åh nej, nu tycker du säkert att jag är jättekonstig! Glöm det här, okej?« »Jag bor precis i skogsbrynet«, mumlade Kami, som om hon tänkte högt. »Vi hör konstiga skrik dygnet runt, så höga att det till och med väcker mina småbröder. Jag har faktiskt undrat över det. Jag ska kolla upp det. Tack, Holly.« Holly såg nöjd och lite häpen ut. »Ingen orsak«, mumlade hon. Kami stod kvar på skolans yttertrappa när Holly vinkade och försvann bort mot sin motorcykel. Från trappan kunde Kami se Ash Lynburn stå lutad över motorn på sin snygga svarta bil, som kanske såg exklusiv ut men säkert var tjugo år gammal. Den verkade strula. Hon traskade nerför trappan och närmade sig honom bakifrån. »Problem med bilen?« Ash slog huvudet i motorhuven. »Åh hej, Kami!« utbrast han och log, trots att det var hennes fel om han just fått hjärnskakning. »Nej, jag har inga problem med bilen. För att ha problem måste skrothögen starta först.« Han sparkade på däcket. Kami gick fram och tittade. När hon var liten hade hennes farmor fått för sig att deras bilmekaniker var oärlig och därför sett till att hon och Kami lärde sig mekanikens grunder. Eftersom 27